We have been considering triple applications of prophecy. We are doing this for the purpose of identifying that when the Lord unsealed the last six verses of Daniel eleven with the collapse of the Soviet Union at the “time of the end” in 1989, an “increase of knowledge” was produced that was to test that generation of God’s people.
Vi har betraktat profetians trefaldiga tillämpningar. Vi gör detta i syfte att fastställa att när Herren avseglade de sista sex verserna i Daniel elva genom Sovjetunionens sammanbrott vid ”ändens tid” år 1989, frambringades en ”ökning av kunskap” som skulle pröva den generationen av Guds folk.
And he said, Go thy way, Daniel: for the words are closed up and sealed till the time of the end. Many shall be purified, and made white, and tried; but the wicked shall do wickedly: and none of the wicked shall understand; but the wise shall understand. Daniel 12:9, 10.
Och han sade: Gå din väg, Daniel, ty dessa ord är tillslutna och förseglade intill ändens tid. Många skall bli renade och gjorda vita och luttrade; men de ogudaktiga skall handla ogudaktigt, och ingen av de ogudaktiga skall förstå; men de visa skall förstå. Daniel 12:9, 10.
Whenever a truth is unsealed by the Lion of the tribe of Judah, Satan works to resist the message. The resistance offered against the truths revealed in those final verses of Daniel eleven forced a deeper study of the truths connected with the verses in order that a sanctified defense against the errors which were proposed to undermine the truths revealed would not stand. One of the principles that was brought to light in the midst of that debate, was the triple application of prophecy. It was initially recognized in connection with the necessity to be correct about what “the daily” in the book of Daniel represented (paganism), and the correct history associated with the “taking away of the daily” (508 AD).
Var gång en sanning förseglas upp av Lejonet av Juda stam verkar Satan för att motstå budskapet. Det motstånd som riktades mot de sanningar som uppenbarades i de sista verserna av Daniel elva framtvingade ett djupare studium av de sanningar som står i samband med verserna, för att ett helgat försvar mot de villfarelser som föreslogs för att undergräva de uppenbarade sanningarna inte skulle vackla. En av de principer som fördes fram i ljuset mitt under den debatten var profetians trefaldiga tillämpning. Den erkändes först i samband med nödvändigheten av att ha rätt i fråga om vad ”det dagliga” i Daniels bok representerade (hedendom), och den korrekta historien förknippad med ”borttagandet av det dagliga” (508 e.Kr.).
The recognition of three desolating powers as the framework of prophecy, paralleled the Millerite framework of prophecy being the first two desolating powers, and the Millerite identification of “the daily” as paganism provided a history consistent with the last six verses of Daniel eleven, as Sister White said it should. Thus, the resistance against the unsealed knowledge at the time of the end in 1989, produced greater light, as the knowledge was increased, and it also identified specific rules for the movement of the third angel, that paralleled the development of certain prophetic rules that had been assembled and employed in the movement of the first angel by William Miller.
Erkännandet av tre förödande makter som profetians ramverk, parallellt med det milleritiska profetiska ramverket såsom de två första förödande makterna, och den milleritiska identifieringen av ”det dagliga” som hedendom, gav en historik i överensstämmelse med de sista sex verserna i Daniel elva, så som syster White sade att den borde göra. Motståndet mot den oförseglade kunskapen vid ändens tid år 1989 frambringade således större ljus, när kunskapen ökades, och det identifierade även särskilda regler för den tredje ängelns rörelse, vilka motsvarade utvecklingen av vissa profetiska regler som hade sammanställts och tillämpats i den första ängelns rörelse av William Miller.
We have considered the triple application of the three Rome’s, the three falls of Babylon, and the three Elijah’s and are now addressing the three messengers who prepare the way for the Messenger of the Covenant. We have identified a close overlap and parallel of the three Rome’s, with the three falls of Babylon, and also a close parallel to the three Elijah’s and the three messengers who prepare the way. In the last days William Miller and Future for America both represent the third Elijah and also the third messenger who prepares the way. Jesus always illustrates the end of a thing with the beginning of a thing, and the movement of the first angel parallels the movement of the third angel.
Vi har behandlat den trefaldiga tillämpningen av de tre Rom, de tre Babylons fall och de tre Elia, och övergår nu till de tre budbärarna som bereder vägen för förbundets Budbärare. Vi har identifierat en nära överlappning och parallell mellan de tre Rom och de tre Babylons fall, liksom också en nära parallell till de tre Elia och de tre budbärare som bereder vägen. I de sista dagarna representerar både William Miller och Future for America den tredje Elia och också den tredje budbäraren som bereder vägen. Jesus illustrerar alltid slutet på en sak med början på en sak, och den förste ängelns rörelse löper parallellt med den tredje ängelns rörelse.
“God has given the messages of Revelation 14 their place in the line of prophecy, and their work is not to cease till the close of this earth’s history. The first and second angel’s messages are still truth for this time, and are to run parallel with this which follows. The third angel proclaims his warning with a loud voice. ‘After these things,’ said John, ‘I saw another angel come down from heaven, having great power, and the earth was lightened with his glory.’ In this illumination, the light of all the three messages is combined.” The 1888 Materials, 803, 804.
”Gud har gett budskapen i Uppenbarelseboken 14 deras plats i profetians kedja, och deras verk skall inte upphöra förrän denna jordens historia når sitt slut. Den första och den andra ängelns budskap är fortfarande sanning för denna tid och skall löpa parallellt med detta som följer. Den tredje ängeln förkunnar sin varning med hög röst. ’Efter detta’, sade Johannes, ’såg jag en annan ängel komma ned från himlen med stor makt, och jorden upplystes av hans härlighet.’ I denna upplysning förenas ljuset från alla de tre budskapen.” The 1888 Materials, 803, 804.
The movement of the first and second angels, was led by William Miller. Sister White identifies Miller as the “chosen messenger.”
Den första och den andra ängelns rörelse leddes av William Miller. Syster White identifierar Miller som den ”utvalde budbäraren”.
“William Miller was disturbing Satan’s kingdom, and the arch-enemy sought not only to counteract the effect of the message, but to destroy the messenger himself.” Spirit of Prophecy, volume 4, 219.
”William Miller störde Satans rike, och ärkefienden sökte inte bara motverka budskapets verkan, utan också att förgöra budbäraren själv.” Spirit of Prophecy, band 4, s. 219.
She also identifies that Miller had been typified by both Elijah and John the Baptist.
Hon identifierar också att Miller hade föregripits i både Elia och Johannes döparen.
“Thousands were led to embrace the truth preached by William Miller, and servants of God were raised up in the spirit and power of Elijah to proclaim the message. Like John, the forerunner of Jesus, those who preached this solemn message felt compelled to lay the ax at the root of the tree, and call upon men to bring forth fruits meet for repentance.” Early Writings, 233.
”Tusentals leddes till att omfatta den sanning som predikades av William Miller, och Guds tjänare uppväcktes i Elias ande och kraft för att förkunna budskapet. Liksom Johannes, Jesu förelöpare, kände de som predikade detta allvarliga budskap sig manade att sätta yxan till trädets rot och uppmana människorna att bära frukt som hör omvändelsen till.” Early Writings, 233.
John the Baptist, who according to Jesus was the second Elijah, was also the first messenger who was to prepare the way for the Messenger of the Covenant. It is therefore evident that the movement of the third angel will have a “chosen messenger.” That messenger will have been typified by Elijah, John the Baptist and William Miller. Together with Miller the two chosen messengers represent the beginning and the ending of the movement of the three angels of Revelation fourteen, and in doing so, together they represent both the third Elijah and also the third messenger who is to prepare the way for the Messenger of the Covenant.
Johannes Döparen, som enligt Jesus var den andre Elia, var också den förste budbäraren som skulle bereda vägen för Förbundets Budbärare. Det är därför uppenbart att den tredje ängelns rörelse kommer att ha en ”utvald budbärare”. Denne budbärare kommer att ha förebildats av Elia, Johannes Döparen och William Miller. Tillsammans med Miller representerar de två utvalda budbärarna början och slutet av de tre änglarnas rörelse i Uppenbarelseboken fjorton, och därigenom representerar de tillsammans både den tredje Elia och även den tredje budbäraren som skall bereda vägen för Förbundets Budbärare.
To reject the message of either the beginning or ending chosen messenger is death, and the message of Future for America is based upon the prophetic application of “line upon line,” which is the methodology of the latter rain. Through the application of “line upon line” it is established that the Millerite movement typified the movement of Future for America. A waymark of the Millerite history is William Miller, the “chosen messenger.” To reject that waymark is to reject the message, so it is established by the beginning and ending of Adventism, that a rejection of the messenger is also a rejection of the message, for the message identifies a chosen messenger. Therefore, to reject the message is to reject the messenger and vise-versa. Without a dancer, there is no dance.
Att förkasta budskapet från den utvalde budbäraren antingen i början eller i slutet är död, och Future for Americas budskap grundar sig på den profetiska tillämpningen av ”rad på rad”, vilket är metodologin för det sena regnet. Genom tillämpningen av ”rad på rad” fastställs det att Milleritrörelsen typologiskt förebildade Future for Americas rörelse. Ett vägmärke i Milleriternas historia är William Miller, den ”utvalde budbäraren”. Att förkasta detta vägmärke är att förkasta budskapet, och således fastställs det genom adventismens början och slut, att ett förkastande av budbäraren också är ett förkastande av budskapet, ty budskapet identifierar en utvald budbärare. Därför är det så, att förkasta budskapet är att förkasta budbäraren och vice versa. Utan en dansare finns ingen dans.
“I was pointed back to the proclamation of the first advent of Christ. John was sent in the spirit and power of Elijah to prepare the way of Jesus. Those who rejected the testimony of John were not benefited by the teachings of Jesus. Their opposition to the message that foretold His coming placed them where they could not readily receive the strongest evidence that He was the Messiah. Satan led on those who rejected the message of John to go still farther, to reject and crucify Christ. In doing this they placed themselves where they could not receive the blessing on the day of Pentecost, which would have taught them the way into the heavenly sanctuary. The rendering of the veil of the temple showed that the Jewish sacrifices and ordinances would no longer be received. The great Sacrifice had been offered and had been accepted, and the Holy Spirit which descended on the day of Pentecost carried the minds of the disciples from the earthly sanctuary to the heavenly, where Jesus had entered by His own blood, to shed upon His disciples the benefits of His atonement. But the Jews were left in total darkness. They lost all the light which they might have had upon the plan of salvation, and still trusted in their useless sacrifices and offerings. The heavenly sanctuary had taken the place of the earthly, yet they had no knowledge of the change. Therefore they could not be benefited by the mediation of Christ in the holy place.
”Jag hänvisades tillbaka till förkunnelsen om Kristi första ankomst. Johannes sändes i Elias ande och kraft för att bereda vägen för Jesus. De som förkastade Johannes vittnesbörd hade ingen nytta av Jesu undervisning. Deras motstånd mot budskapet som förutsade hans ankomst försatte dem i ett läge där de inte lätt kunde ta emot de starkaste bevisen för att han var Messias. Satan förledde dem som förkastade Johannes budskap att gå ännu längre, till att förkasta och korsfästa Kristus. Därigenom försatte de sig i ett läge där de inte kunde ta emot välsignelsen på pingstdagen, vilken skulle ha lärt dem vägen in i den himmelska helgedomen. Att förlåten i templet rämnade visade att de judiska offren och stadgarna inte längre skulle tas emot. Det stora Offret hade framburits och hade blivit antaget, och den helige Ande som sänkte sig på pingstdagen förde lärjungarnas sinnen från den jordiska helgedomen till den himmelska, dit Jesus hade gått in med sitt eget blod för att utgjuta försoningens välgärningar över sina lärjungar. Men judarna lämnades i totalt mörker. De förlorade allt det ljus som de kunde ha haft över frälsningsplanen och förtröstade fortfarande på sina gagnlösa slaktoffer och offergåvor. Den himmelska helgedomen hade intagit den jordiskas plats, men de hade ingen kunskap om förändringen. Därför kunde de inte ha någon nytta av Kristi medling i det heliga.
“Many look with horror at the course of the Jews in rejecting and crucifying Christ; and as they read the history of His shameful abuse, they think they love Him, and would not have denied Him as did Peter, or crucified Him as did the Jews. But God who reads the hearts of all, has brought to the test that love for Jesus which they professed to feel. All heaven watched with the deepest interest the reception of the first angel’s message. But many who professed to love Jesus, and who shed tears as they read the story of the cross, derided the good news of His coming. Instead of receiving the message with gladness, they declared it to be a delusion. They hated those who loved His appearing and shut them out of the churches. Those who rejected the first message could not be benefited by the second; neither were they benefited by the midnight cry, which was to prepare them to enter with Jesus by faith into the most holy place of the heavenly sanctuary. And by rejecting the two former messages, they have so darkened their understanding that they can see no light in the third angel’s message, which shows the way into the most holy place. I saw that as the Jews crucified Jesus, so the nominal churches had crucified these messages, and therefore they have no knowledge of the way into the most holy, and they cannot be benefited by the intercession of Jesus there. Like the Jews, who offered their useless sacrifices, they offer up their useless prayers to the apartment which Jesus has left; and Satan, pleased with the deception, assumes a religious character, and leads the minds of these professed Christians to himself, working with his power, his signs and lying wonders, to fasten them in his snare.” Early Writings, 259–261.
”Många betraktar judarnas handlingssätt, när de förkastade och korsfäste Kristus, med fasa; och när de läser berättelsen om hur skändligt han misshandlades, menar de att de älskar honom och att de inte skulle ha förnekat honom såsom Petrus gjorde eller korsfäst honom såsom judarna gjorde. Men Gud, som läser allas hjärtan, har satt den kärlek till Jesus som de bekände sig känna på prov. Hela himlen följde med det djupaste intresse hur den första ängelns budskap mottogs. Men många som bekände sig älska Jesus och som fällde tårar när de läste berättelsen om korset, hånade de goda nyheterna om hans ankomst. I stället för att ta emot budskapet med glädje förklarade de att det var en villfarelse. De hatade dem som älskade hans uppenbarelse och utestängde dem från församlingarna. De som förkastade det första budskapet kunde inte ha någon nytta av det andra; inte heller hade de någon nytta av midnattsropet, som skulle bereda dem att genom tro gå in med Jesus i det allra heligaste i den himmelska helgedomen. Och genom att förkasta de två föregående budskapen har de så förmörkat sitt förstånd att de inte kan se något ljus i den tredje ängelns budskap, som visar vägen in i det allra heligaste. Jag såg att liksom judarna korsfäste Jesus, så hade de namnkristna kyrkorna korsfäst dessa budskap, och därför har de ingen kunskap om vägen in i det allra heligaste, och de kan inte ha någon nytta av Jesu medling där. Liksom judarna, som frambar sina gagnlösa offer, frambär de sina gagnlösa böner till den avdelning som Jesus har lämnat; och Satan, som gläder sig över bedrägeriet, antar en religiös skepnad och leder sinnet hos dessa bekännande kristna till sig själv, medan han verkar med sin kraft, sina tecken och lögnens under för att befästa dem i sin snara.” Early Writings, 259–261.
Those “who rejected the testimony of John were not benefited by the teachings of Jesus,” and those “who rejected the first message could not be benefited by the second; neither were they benefited by the midnight cry.” The ministry of John preceded the baptism of Christ, who shortly thereafter cleansed the temple at the beginning of His ministry. Miller’s ministry prepared for Christ to purify the sons of Levi when He came suddenly on October 22, 1844. In either of those two witnesses, the rejection of the messenger who prepares the way, equates to death.
De som ”förkastade Johannes vittnesbörd hade ingen nytta av Jesu undervisning”, och de som ”förkastade det första budskapet kunde inte ha någon nytta av det andra; inte heller hade de någon nytta av midnattsropet.” Johannes tjänst föregick Kristi dop, varefter Han kort därefter renade templet i början av sin tjänst. Millers tjänst beredde vägen för att Kristus skulle rena Levis söner, när Han plötsligt kom den 22 oktober 1844. I vart och ett av dessa två vittnesbörd är förkastandet av den budbärare som bereder vägen liktydigt med död.
The purging and purification that was accomplished by Christ in His work as the Messenger of the Covenant was for the purpose of raising up a people to accomplish the work of carrying the message of salvation to the world. The work is accomplished in advance of the period of time representing when the executive judgment begins. The destruction of Jerusalem in the history of the disciples represents the executive judgment, and Adventism turned away from their responsibility to accomplish that work, but the Lord had tried to gather them together. He had led His people to publish the 1850 chart as the graphical representation of the message they could have carried to the world.
Den utrensning och rening som Kristus fullbordade i sitt verk som Förbundets Sändebud hade till syfte att resa upp ett folk för att utföra arbetet med att bära frälsningens budskap till världen. Detta verk fullbordas i förväg, före den tidsperiod som representerar när den verkställande domen börjar. Jerusalems förstöring i lärjungarnas historia representerar den verkställande domen, och adventismen vände sig bort från sitt ansvar att utföra detta verk, men Herren hade försökt samla dem tillsammans. Han hade lett sitt folk att utge 1850 års karta som den grafiska framställningen av det budskap de kunde ha burit till världen.
“It was not the will of God that Israel should wander forty years in the wilderness; He desired to lead them directly to the land of Canaan and establish them there, a holy, happy people. But ‘they could not enter in because of unbelief.’ Hebrews 3:19. Because of their backsliding and apostasy they perished in the desert, and others were raised up to enter the Promised Land. In like manner, it was not the will of God that the coming of Christ should be so long delayed and His people should remain so many years in this world of sin and sorrow. But unbelief separated them from God. As they refused to do the work which He had appointed them, others were raised up to proclaim the message. In mercy to the world, Jesus delays His coming, that sinners may have an opportunity to hear the warning and find in Him a shelter before the wrath of God shall be poured out.” The Great Controversy, 458.
”Det var inte Guds vilja att Israel skulle vandra fyrtio år i öknen; han önskade leda dem direkt till Kanaans land och där upprätta dem som ett heligt, lyckligt folk. Men ’de kunde inte komma in för sin otro.’ Hebreerbrevet 3:19. På grund av sitt avfall och sin apostasi gick de under i öknen, och andra uppväcktes för att gå in i det utlovade landet. På samma sätt var det inte Guds vilja att Kristi återkomst skulle fördröjas så länge och att hans folk skulle förbli så många år i denna värld av synd och sorg. Men otro skilde dem från Gud. Eftersom de vägrade att utföra det verk som han hade bestämt för dem, uppväcktes andra för att förkunna budskapet. Av barmhärtighet mot världen dröjer Jesus med sin återkomst, för att syndare skall få tillfälle att höra varningen och i honom finna en tillflykt innan Guds vrede utgjuts.” Den stora striden, 458.
Had Adventism only held fast their faith, “their work would have been completed.”
Om adventismen endast hade hållit fast vid sin tro, ”skulle deras verk ha fullbordats”.
“Had Adventists, after the great disappointment in 1844, held fast their faith and followed on unitedly in the opening providence of God, receiving the message of the third angel and in the power of the Holy Spirit proclaiming it to the world, they would have seen the salvation of God, the Lord would have wrought mightily with their efforts, the work would have been completed, and Christ would have come ere this to receive His people to their reward. But in the period of doubt and uncertainty that followed the disappointment, many of the advent believers yielded their faith. . . . Thus the work was hindered, and the world was left in darkness. Had the whole Adventist body united upon the commandments of God and the faith of Jesus, how widely different would have been our history!” Evangelism, 695.
”Om adventisterna, efter den stora besvikelsen år 1844, hade hållit fast vid sin tro och samfällt fortsatt att följa Guds öppnande försyn, tagit emot den tredje ängelns budskap och i den Helige Andes kraft förkunnat det för världen, skulle de ha fått se Guds frälsning; Herren skulle mäktigt ha verkat genom deras ansträngningar, verket skulle ha fullbordats, och Kristus skulle redan ha kommit för att ta emot sitt folk till deras lön. Men under den tid av tvivel och osäkerhet som följde på besvikelsen övergav många av de adventtroende sin tro.... Därigenom blev verket förhindrat, och världen lämnades i mörker. Hade hela adventistkroppen förenat sig kring Guds bud och Jesu tro, hur vitt skild skulle då inte vår historia ha varit!” Evangelism, 695.
In the Spring of 1844, the Messenger of the Covenant purified the movement of the Millerites, and then in the Fall brought the message of the third angel. Miller, his message and the movement he represented, had fulfilled the parable of the ten virgins. At the Exeter, NH camp meeting the message of the Midnight Cry arrived and in two short months it was demonstrated which of the virgins had the oil. The two classes were manifested, and the third angel arrived with a message in his hand that was to be eaten, but the wise virgins “yielded their faith” in “the period of doubt and uncertainty.”
Våren 1844 renade förbundets budbärare milleriternas rörelse och förde sedan på hösten fram den tredje ängelns budskap. Miller, hans budskap och den rörelse han representerade hade uppfyllt liknelsen om de tio jungfrurna. Vid lägermötet i Exeter, NH, nådde midnattsropets budskap fram, och på två korta månader visade det sig vilka av jungfrurna som hade oljan. De två klasserna blev uppenbarade, och den tredje ängeln anlände med ett budskap i sin hand som skulle ätas, men de visa jungfrurna ”gav upp sin tro” under ”tiden av tvivel och ovisshet.”
The “period of doubt and uncertainty” had been represented by the disciples at His death, but on the third day He began to open the message of His resurrection to His disciples, and they did not “yield their faith.” The period of doubt and uncertainty for the wise virgins of the movement of the first and second angels’ messages continued for roughly three years, at which point the Lord revealed to Sister White that He had stretched forth His hand to again gather the remnant of His people. He led His people to begin their publishing work and to produce Habakkuk’s second table, but “many of the advent believers yielded their faith. . . . Thus the work was hindered, and the world was left in darkness.”
”Tiden av tvivel och osäkerhet” hade framställts genom lärjungarna vid Hans död, men på den tredje dagen började Han öppna budskapet om Sin uppståndelse för Sina lärjungar, och de ”gav inte upp sin tro”. Tiden av tvivel och osäkerhet för de visa jungfrurna i rörelsen kring den första och den andra ängelns budskap fortgick i ungefär tre år, då Herren uppenbarade för syster White att Han hade räckt ut Sin hand för att åter samla kvarlevan av sitt folk. Han ledde sitt folk att påbörja sitt förlagsarbete och att framställa Habackuks andra tavla, men ”många av adventtroende gav upp sin tro.... Så blev verket hindrat, och världen lämnades i mörker.”
In 1849, William Miller, the chosen messenger of the first and second angels’ message was laid to rest. Had the wise virgins of October 22, 1844 “held fast their faith and followed on unitedly in the opening providence of God,” the Lord would have raised up another messenger in the spirit and power of Elijah. Instead “the coming of Christ” was “delayed and His people” “in like manner” to ancient Israel would “remain” “many years in this world of sin and sorrow.”
År 1849 lades William Miller, den utvalde budbäraren för den förste och den andre ängelns budskap, till vila. Om de visa jungfrurna den 22 oktober 1844 hade ”hållit fast vid sin tro och fortsatt endräktigt framåt i Guds uppenbarade försyn”, skulle Herren ha upprest en annan budbärare i Elias ande och kraft. I stället blev ”Kristi ankomst” ”fördröjd och Hans folk” skulle ”på samma sätt” som det forntida Israel ”förbli” ”många år i denna syndens och sorgens värld.”
One hundred and twenty-six years after the rebellion of 1863, the Lord raised up the chosen messenger of the third angel. His work was both to prepare the way for the Messenger of the Covenant to suddenly come into His temple and to enter into a covenant relationship with the one hundred and forty-four thousand, during the closing scenes of the investigative judgment, but also to present a message that confronts the threefold union of Ahab, Jezebel and her prophets in the period of the Executive Judgment, which begins at the soon-coming Sunday law.
Etthundratjugosex år efter upproret år 1863 uppväckte Herren den tredje ängelns utvalde budbärare. Hans verk var både att bereda vägen för Förbundets Budbärare att plötsligt komma till sitt tempel och att träda in i ett förbundsförhållande med de etthundrafyrtiofyra tusen under de avslutande scenerna av den undersökande domen, men också att frambära ett budskap som konfronterar den trefaldiga föreningen av Ahab, Isebel och hennes profeter under den verkställande domens period, vilken börjar vid den snart antagna söndagslagen.
The third messenger who prepares the way represents a work, a message, a messenger, and a movement during the closing scenes of the Investigative Judgment. The third Elijah represents a work, a message, a messenger and a movement during the closing scenes of the Executive Judgment. The message of the messenger who prepares the way, and the message of Elijah, is the message of the third of the three Woes of Revelation chapters eight through eleven.
Den tredje budbäraren som bereder vägen representerar ett verk, ett budskap, en budbärare och en rörelse under de avslutande scenerna av den undersökande domen. Den tredje Elia representerar ett verk, ett budskap, en budbärare och en rörelse under de avslutande scenerna av den verkställande domen. Budskapet från budbäraren som bereder vägen, och Elias budskap, är budskapet om det tredje av de tre ve-ropen i Uppenbarelseboken kapitel åtta till elva.
In the history represented by the messenger who prepares the way, the message of the third Woe, represents the Trumpet which calls Laodicean Adventism to “buy of me gold tried in the fire, that thou mayest be rich; and white raiment, that thou mayest be clothed, and that the shame of thy nakedness do not appear; and anoint thine eyes with eyesalve, that thou mayest see.” It is the message of God’s love that shows God’s people their transgressions, for “As many as” He loves, He “rebukes and chastens.” It is the message of Christ’s righteousness that calls men to accept His character, which is manifested in the time period when the Messenger of the Covenant is accomplishing the work of cleansing the soul temple, and therefore He calls those whom He loves to manifest His character and be “zealous therefore, and repent,” for He is “at the” dispensation “door,” that represents the close of probation, where He “will spue” Laodicean Adventism “out of” His “mouth.” That dispensational “door” is the door that He “openeth, and no man shutteth; and shutteth, and no man openeth.”
I den historia som representeras av budbäraren som bereder vägen representerar den tredje Ve:s budskap den basun som kallar det laodiceiska adventväsendet att ”köpa av mig guld, luttrat i eld, så att du blir rik, och vita kläder att klä dig i, så att din nakenhets skam inte blir synlig, och smörj dina ögon med ögonsalva, så att du kan se.” Det är budskapet om Guds kärlek som visar Guds folk deras överträdelser, ty ”alla dem” som Han älskar ”tillrättavisar och tuktar” Han. Det är budskapet om Kristi rättfärdighet som kallar människor att ta emot Hans karaktär, vilken blir uppenbarad under den tidsperiod då Förbundets Budbärare fullbordar verket med att rena själens tempel, och därför kallar Han dem som Han älskar att uppenbara Hans karaktär och att vara ”ivrig därför, och omvänd dig”, ty Han står ”vid” hushållningens ”dörr”, vilken representerar nådatidens slut, där Han ”skall utspy” det laodiceiska adventväsendet ”ur” Sin ”mun”. Denna hushållningens ”dörr” är den dörr som Han ”öppnar, och ingen stänger, och stänger, och ingen öppnar.”
There is a seeming contradiction that is resolved by the application of “line upon Line,” but many may not even recognize the seeming contradiction. When resolved it adds clarity to the transition from the Investigative to the Executive Judgment which takes place at the soon coming Sunday law. It is resolved by accepting that Pentecost typifies the soon coming Sunday law in the United States. In order to finalize our consideration of the third messenger who prepares the way as a symbol in the Investigative Judgment, in contrast with the third Elijah being a symbol of the Executive Judgment, we will address this seeming contradiction.
Det finns en skenbar motsägelse som löses genom tillämpningen av ”rad på rad”, men många kanske inte ens uppfattar den skenbara motsägelsen. När den väl löses tillför den klarhet åt övergången från den undersökande domen till den verkställande domen, vilken äger rum vid den snart kommande söndagslagen. Den löses genom att godta att pingsten är en förebild på den snart kommande söndagslagen i Förenta staterna. För att avsluta vår behandling av den tredje budbäraren, som såsom en symbol i den undersökande domen bereder vägen, i motsats till den tredje Elia, som är en symbol för den verkställande domen, skall vi ta upp denna skenbara motsägelse.
We will continue this study in the next article.
Vi kommer att fortsätta denna studie i nästa artikel.
“The angel who unites in the proclamation of the third angel’s message is to lighten the whole earth with his glory. A work of world-wide extent and unwonted power is here foretold. The advent movement of 1840–44 was a glorious manifestation of the power of God; the first angel’s message was carried to every missionary station in the world, and in some countries there was the greatest religious interest which has been witnessed in any land since the Reformation of the sixteenth century; but these are to be exceeded by the mighty movement under the last warning of the third angel.
”Den ängel som förenar sig i förkunnelsen av den tredje ängelns budskap skall upplysa hela jorden med sin härlighet. Här förutsägs ett verk av världsomspännande omfattning och ovanlig kraft. Adventrörelsen 1840–44 var en härlig uppenbarelse av Guds makt; den förste ängelns budskap bars till varje missionsstation i världen, och i somliga länder rådde det största religiösa intresse som har bevittnats i något land sedan sextonhundratalets reformation; men dessa ting skall överträffas av den mäktiga rörelsen under den sista varningen från den tredje ängeln.
“The work will be similar to that of the Day of Pentecost. As the ‘former rain’ was given, in the outpouring of the Holy Spirit at the opening of the gospel, to cause the upspringing of the precious seed, so the ‘latter rain’ will be given at its close for the ripening of the harvest. ‘Then shall we know, if we follow on to know the Lord: His going forth is prepared as the morning; and He shall come unto us as the rain, as the latter and former rain unto the earth.’ Hosea 6:3. ‘Be glad then, ye children of Zion, and rejoice in the Lord your God: for He hath given you the former rain moderately, and He will cause to come down for you the rain, the former rain, and the latter rain.’ Joel 2:23. ‘In the last days, saith God, I will pour out of My Spirit upon all flesh.’ ‘And it shall come to pass, that whosoever shall call on the name of the Lord shall be saved.’ Acts 2:17, 21.
”Verket kommer att likna pingstdagens. Liksom ”det tidiga regnet” gavs genom den Helige Andes utgjutelse vid evangeliets början för att åstadkomma det dyrbara utsädets uppspirande, så skall ”det sena regnet” ges vid dess avslutning för skördens mognad. ”Så låtom oss lära känna Herren, ja, låtom oss fara efter att lära känna honom. Hans uppgång är så viss som morgonrodnaden, och han skall komma till oss lik ett regn, lik ett vårregn som vattnar jorden.” Hosea 6:3. ”Jubla då, ni Sions barn, och gläd er i Herren, er Gud; ty han har givit er höstregnet i rätt mått, och han låter regn falla ner för er, både höstregn och vårregn, såsom förr.” Joel 2:23. ”Och det skall ske i de sista dagarna, säger Gud, att jag skall utgjuta av min Ande över allt kött.” ”Och det skall ske att var och en som åkallar Herrens namn skall bli frälst.” Acts 2:17, 21.
“The great work of the gospel is not to close with less manifestation of the power of God than marked its opening. The prophecies which were fulfilled in the outpouring of the former rain at the opening of the gospel are again to be fulfilled in the latter rain at its close. Here are ‘the times of refreshing’ to which the apostle Peter looked forward when he said: ‘Repent ye therefore, and be converted, that your sins may be blotted out, when the times of refreshing shall come from the presence of the Lord; and He shall send Jesus.’ Acts 3:19, 20.” The Great Controversy, 611.
”Evangeliets stora verk skall inte avslutas med en mindre uppenbarelse av Guds kraft än den som utmärkte dess början. De profetior som uppfylldes genom utgjutelsen av det förra regnet vid evangeliets början skall åter uppfyllas genom det senare regnet vid dess avslutning. Här är ”vederkvickelsens tider”, vilka aposteln Petrus såg fram emot när han sade: ”Gören därför bättring och omvänd er, för att era synder må bli utplånade, när tider av vederkvickelse kommer från Herrens ansikte; och han skall sända Jesus.” Apostlagärningarna 3:19, 20.” The Great Controversy, 611.