When the Lord led His last-day people back to Jeremiah’s “old paths” on September 11, 2001, He had already identified the rule of the triple application of prophecy.

När Herren den 11 september 2001 ledde sitt folk i den yttersta tiden tillbaka till Jeremias ”gamla stigar”, hade han redan fastställt regeln om profetians tredubbla tillämpning.

Thus saith the Lord, Stand ye in the ways, and see, and ask for the old paths, where is the good way, and walk therein, and ye shall find rest for your souls. But they said, We will not walk therein. Also I set watchmen over you, saying, Hearken to the sound of the trumpet. But they said, We will not hearken. Jeremiah 6:16, 17.

Så säger Herren: Stå på vägarna och se efter, och fråga efter de gamla stigarna, vilken som är den goda vägen, och vandra på den; så skall ni finna ro för era själar. Men de sade: ”Vi vill inte vandra på den.” Jag satte också väktare över er och sade: ”Lyssna till basunens ljud.” Men de sade: ”Vi vill inte lyssna.” Jeremia 6:16, 17.

When the Lord returned His people to the old paths, they would find rest (the latter rain), and the watchmen were then given a trumpet message. All the prophets most perfectly identify the end of the last days, so the trumpet message of the last days would be the final trumpet, which is the seventh trumpet, which is the third woe.

När Herren förde sitt folk tillbaka till de gamla stigarna, skulle de finna vila (det sena regnet), och väktarna fick då ett basunbudskap. Alla profeterna identifierar på det mest fullkomliga sätt slutet på de yttersta dagarna, så de yttersta dagarnas basunbudskap skulle vara den sista basunen, som är den sjunde basunen, som är det tredje ve.

When His last-day people began to walk within the old paths, it was recognized that the characteristics of the first woe, identified a specific symbolic historical leader (Mohammed), and that the second woe, did the same thing (Osman). It was found that each of the first four trumpets also had specific symbolic leaders to identify the trumpet, and it was then recognized that Osama bin Laden was the symbolic leader of the third woe.

När Hans folk i de sista dagarna började vandra på de gamla stigarna, insåg man att den första véns kännetecken identifierade en bestämd symbolisk historisk ledare (Mohammed), och att den andra vén gjorde detsamma (Osman). Man fann att var och en av de fyra första basunerna också hade särskilda symboliska ledare för att identifiera basunen, och därefter insåg man att Osama bin Laden var den symboliske ledaren för den tredje vén.

Mohammed was associated with Arabia, and Osman was the symbol of the Ottoman Empire in Turkey, and Osama bin Laden represented world-wide Islamic terror, though he, as with Mohammed, was an Arabian.

Mohammed var förknippad med Arabien, och Osman var symbolen för det osmanska riket i Turkiet, och Osama bin Laden representerade den världsomspännande islamiska terrorn, även om han, liksom Mohammed, var arab.

It was also recognized that the first woe, hurt the armies of Rome and that the second woe, killed the armies of Rome. September 11, 2001 was then recognized as the point when Islam of the third woe, hurt the army of Rome (the United States), but that at the Sunday law, it will kill the army of Rome, as the United States comes to its conclusion as the sixth kingdom of Bible prophecy, and surrenders its national sovereignty to the threefold union of the dragon, the beast and the false prophet.

Det erkändes också att det första veet sårade Roms arméer och att det andra veet dödade Roms arméer. Den 11 september 2001 erkändes därefter som den tidpunkt då islam, i det tredje veet, sårade Roms armé (Förenta staterna), men att den vid söndagslagen kommer att döda Roms armé, när Förenta staterna når sitt slut som det sjätte riket i Bibelns profetia och överlämnar sin nationella suveränitet åt den trefaldiga föreningen av draken, vilddjuret och den falske profeten.

It was recognized that the United States was the earth beast with two horns of power. A primary prophetic characteristic of the earth beast is that it changes from a lamb to a dragon. Prophetically horns represent strength, and the strength of the earth beast was Republicanism and Protestantism, represented as the two horns of the earth beast. But now in the last days, the two strengths of the earth beast have changed to military and economic power. On September 11, 2001 Islam of the third woe struck the earth, a symbol of the earth beast, the Pentagon, a symbol of its military might, and the Twin Towers in New York City, a symbol of its economic strength.

Det erkändes att Förenta staterna var jorddjuret med två makthorn. Ett primärt profetiskt kännetecken hos jorddjuret är att det förvandlas från ett lamm till en drake. Profetiskt representerar horn styrka, och jorddjurets styrka var republikanism och protestantism, framställda såsom jorddjurets två horn. Men nu, i de sista dagarna, har jorddjurets två styrkor förändrats till militär och ekonomisk makt. Den 11 september 2001 slog islam, den tredje veens islam, till mot jorden, en symbol för jorddjuret, Pentagon, en symbol för dess militära makt, och tvillingtornen i New York City, en symbol för dess ekonomiska styrka.

When it was also recognized that the beginning history of the first woe, and the ending history of the second woe, both presented an illustration of the sealing of the one hundred and forty-four thousand, it was recognized that at the arrival of the third woe, when the great buildings of New York were brought down, it was identified that the sealing process of the one hundred and forty-four thousand had began.

När det dessutom erkändes att både den inledande historien om det första veropet och den avslutande historien om det andra veropet framställde en illustration av beseglingen av de etthundrafyrtiofyra tusen, erkändes det att vid det tredje veropets ankomst, när New Yorks stora byggnader fälldes, identifierades det att beseglingsprocessen av de etthundrafyrtiofyra tusen hade börjat.

“Now comes the word that I have declared that New York is to be swept away by a tidal wave? This I have never said. I have said, as I looked at the great buildings going up there, story after story, ‘What terrible scenes will take place when the Lord shall arise to shake terribly the earth! Then the words of Revelation 18:1–3 will be fulfilled.’ The whole of the eighteenth chapter of Revelation is a warning of what is coming on the earth. But I have no light in particular in regard to what is coming on New York, only that I know that one day the great buildings there will be thrown down by the turning and overturning of God’s power. From the light given me, I know that destruction is in the world. One word from the Lord, one touch of his mighty power, and these massive structures will fall. Scenes will take place the fearfulness of which we cannot imagine.” Review and Herald, July 5, 1906.

”Varifrån kommer detta påstående att jag har förklarat att New York skall svepas bort av en flodvåg? Detta har jag aldrig sagt. Jag har sagt, när jag såg de stora byggnaderna resa sig där, våning efter våning: ’Vilka fruktansvärda scener skall inte utspela sig när Herren reser sig för att på ett förskräckligt sätt skaka jorden! Då skall orden i Uppenbarelseboken 18:1–3 uppfyllas.’ Hela det artonde kapitlet i Uppenbarelseboken är en varning för vad som skall komma över jorden. Men jag har inget särskilt ljus angående vad som skall komma över New York, utom att jag vet att de stora byggnaderna där en dag skall störtas omkull genom Guds makts vridande och omstörtande. Av det ljus som givits mig vet jag att förstörelse är i världen. Ett ord från Herren, en beröring av hans mäktiga kraft, och dessa väldiga byggnadsverk skall falla. Scener skall utspela sig vilkas förskräcklighet vi inte kan föreställa oss.” Review and Herald, 5 juli 1906.

The “destruction that is in the world,” is the character of Islam, for its character is represented as Apollyon and Abaddon in chapter nine, verse eleven of Revelation.

”Det fördärv som är i världen” är islams karaktär, ty dess karaktär framställs såsom Apollyon och Abaddon i Uppenbarelseboken, kapitel nio, vers elva.

And they had a king over them, which is the angel of the bottomless pit, whose name in the Hebrew tongue is Abaddon, but in the Greek tongue hath his name Apollyon. Revelation 9:11 (NINE ELEVEN).

Och de hade en kung över sig, avgrundens ängel, vars namn på hebreiska är Abaddon, men på grekiska har han namnet Apollyon. Uppenbarelseboken 9:11 (NIO ELVA).

The meaning of the name, or character, of the king that rules Islam, both in Hebrew and Greek, as represented by the two names is “death” and “destruction,” which arrived on September 11, 2001, when the great buildings of New York were thrown down. At that point, Revelation chapter eighteen, verses one through three began to be fulfilled.

Betydelsen av namnet, eller karaktären, hos den kung som härskar över islam, både på hebreiska och grekiska, såsom den representeras av de två namnen, är ”död” och ”förstörelse”, vilket kom den 11 september 2001, när New Yorks stora byggnader störtades. Vid den tidpunkten började Uppenbarelseboken kapitel arton, verserna ett till tre, att uppfyllas.

It was recognized that the first mention of the wild man of Islam in the book of Genesis used the Hebrew word for the “wild Arabian ass,” which was translated in the verse as a “wild man.” The symbol of Islam is the horse family, and in Revelation chapter nine, it was also represented as a warhorse. Upon the sacred charts of Habakkuk, that God’s people had been informed “should not be altered,” Islam was also represented by the war horses.

Det uppmärksammades att det första omnämnandet av Islams vilda man i Första Moseboken använde det hebreiska ordet för ”den vilda arabiska åsnan”, vilket i versen översattes med ”en vild man”. Islams symbol är hästsläktet, och i Uppenbarelseboken kapitel nio framställdes det också som en stridshäst. På Habackuks heliga tavlor, som Guds folk hade blivit underrättat om ”inte borde ändras”, framställdes islam likaledes genom stridshästarna.

And the angel of the Lord said unto her, Behold, thou art with child, and shalt bear a son, and shalt call his name Ishmael; because the Lord hath heard thy affliction. And he will be a wild man; his hand will be against every man, and every man’s hand against him; and he shall dwell in the presence of all his brethren. Genesis 16:11, 12.

Och Herrens ängel sade till henne: Se, du är havande och skall föda en son, och du skall ge honom namnet Ismael, ty Herren har hört ditt lidande. Och han skall vara som en vildåsna bland människor; hans hand skall vara mot var man, och var mans hand mot honom; och mitt emot alla sina bröder skall han bo. 1 Moseboken 16:11, 12.

The first mention of the birth of Ishmael was associated with a “restraint,” which became a primary symbol associated with Islam.

Det första omnämnandet av Ismaels födelse var förbundet med ett ”hinder”, vilket kom att bli en främsta symbol förknippad med islam.

Now Sarai Abram’s wife bare him no children: and she had an handmaid, an Egyptian, whose name was Hagar. And Sarai said unto Abram, Behold now, the Lord hath restrained me from bearing: I pray thee, go in unto my maid; it may be that I may obtain children by her. And Abram hearkened to the voice of Sarai. Genesis 16:1, 2.

Sarai, Abrams hustru, hade inte fött honom några barn. Men hon hade en tjänstekvinna, en egyptiska, vars namn var Hagar. Och Sarai sade till Abram: Se, Herren har hållit mig tillbaka från att föda; jag ber dig, gå in till min tjänstekvinna; kanske kan jag få barn genom henne. Och Abram hörde på Sarais röst. 1 Moseboken 16:1, 2.

In the very same first mention of Islam, as represented by the birth of Ishmael, submission is emphasized. The concept of submission is fundamental to the religion of Islam. The word “Islam,” is derived from two Arabic words, “salaam,” which means “peace”, and “aslama,” which means “to submit” or “surrender”. Islam teaches that believers should submit their will to the will of Allah (God) in all aspects of life. Once Sarah realized she had made a bad decision by encouraging Abraham to take Hagar and produce Ishmael she got permission from Abraham to treat Hagar harshly, causing Hagar to flee from the home of Abraham. There she received a message from the angel.

Redan i själva den första omnämningen av islam, sådan den representeras av Ismaels födelse, betonas underkastelse. Begreppet underkastelse är grundläggande för religionen islam. Ordet ”islam” härleds från två arabiska ord, ”salaam”, som betyder ”frid”, och ”aslama”, som betyder ”att underkasta sig” eller ”att överlämna sig”. Islam lär att de troende bör underordna sin vilja under Allahs (Guds) vilja i livets alla aspekter. När Sara väl insåg att hon hade fattat ett dåligt beslut genom att uppmuntra Abraham att ta Hagar och avla Ismael, fick hon tillstånd av Abraham att behandla Hagar hårt, vilket fick Hagar att fly från Abrahams hem. Där mottog hon ett budskap från ängeln.

But Abram said unto Sarai, Behold, thy maid is in thy hand; do to her as it pleaseth thee. And when Sarai dealt hardly with her, she fled from her face. And the angel of the Lord found her by a fountain of water in the wilderness, by the fountain in the way to Shur. And he said, Hagar, Sarai’s maid, whence camest thou? and whither wilt thou go? And she said, I flee from the face of my mistress Sarai. And the angel of the Lord said unto her, Return to thy mistress, and submit thyself under her hands. And the angel of the Lord said unto her, I will multiply thy seed exceedingly, that it shall not be numbered for multitude. And the angel of the Lord said unto her, Behold, thou art with child, and shalt bear a son, and shalt call his name Ishmael; because the Lord hath heard thy affliction. And he will be a wild man; his hand will be against every man, and every man’s hand against him; and he shall dwell in the presence of all his brethren. Genesis 16:6–12.

Men Abram sade till Sarai: Se, din tjänarinna är i din hand; gör med henne såsom det behagar dig. Och när Sarai for hårt fram med henne, flydde hon undan hennes ansikte. Och Herrens ängel fann henne vid en vattenkälla i öknen, vid källan på vägen till Shur. Och han sade: Hagar, Sarais tjänarinna, varifrån kommer du, och vart vill du gå? Och hon sade: Jag flyr undan min härskarinna Sarais ansikte. Då sade Herrens ängel till henne: Vänd tillbaka till din härskarinna och ödmjuka dig under hennes hand. Och Herrens ängel sade till henne: Jag skall föröka din säd så mycket, att den inte skall kunna räknas för sin myckenhets skull. Och Herrens ängel sade till henne: Se, du är havande och skall föda en son, och du skall ge honom namnet Ismael; ty Herren har hört ditt lidande. Och han skall vara såsom en vild åsna bland människor; hans hand skall vara emot var man, och var mans hand emot honom; och han skall bo mitt emot alla sina bröder. 1 Moseboken 16:6–12.

The restraint of Islam, the “submission” that represents the character of the religion of Islam, and the role of Islam are all in the first mention of Ishmael, and represent the prophetic DNA of the Islam represented by the three woes of Revelation. Once the Lord brought His people to Jeremiah’s old paths they also recognized that the “four winds” that are held in check by the four angels of Revelation chapter seven, are specifically the four winds of Islam.

Islams återhållsamhet, den ”underkastelse” som representerar religionen Islams karaktär, och Islams roll finns alla i det första omnämnandet av Ismael och utgör det profetiska DNA:t hos den islam som representeras av de tre veropen i Uppenbarelseboken. När Herren väl hade fört sitt folk till Jeremias gamla stigar, insåg de också att de ”fyra vindar” som hålls tillbaka av de fyra änglarna i Uppenbarelsebokens sjunde kapitel, specifikt är Islams fyra vindar.

“Angels are holding the four winds, represented as an angry horse seeking to break loose and rush over the face of the whole earth, bearing destruction and death in its path.” Manuscript Releases, volume 20, 217.

”Änglar håller de fyra vindarna tillbaka, framställda som en rasande häst som söker slita sig lös och rusa fram över hela jordens yta, bärande förstörelse och död i sitt spår.” Manuscript Releases, volym 20, 217.

The “angry horse” of Islam that is also the “four winds” that are “restrained” while the sealing of the one hundred and forty-four thousand is accomplished, bear “death and destruction” (Abaddon and Apollyon) in their “path.” Just as the restraint placed upon Hagar, placed that prophetic attribute into the symbol of Islam, the four winds and the angry horse are both restrained, and with that fact in place it was recognized that the beginning of the first woe, identifies a restraint upon Islam as represented by Abubakar’s historical command.

Islams ”vreda häst”, som också är de ”fyra vindarna” vilka ”hålls tillbaka” medan beseglingen av de etthundrafyrtiofyra tusen fullbordas, bär ”död och fördärv” (Abaddon och Apollyon) i sitt ”spår”. Liksom den återhållsamhet som lades på Hagar införde denna profetiska egenskap i symbolen för islam, hålls både de fyra vindarna och den vreda hästen tillbaka, och med detta förhållande fastslaget insågs det att början av det första veropet identifierar en återhållsamhet beträffande islam, sådan den representeras av Abubakars historiska befallning.

And it was commanded them that they should not hurt the grass of the earth, neither any green thing, neither any tree; but only those men which have not the seal of God in their foreheads. Revelation 9:4.

Och det blev dem befallt att inte skada jordens gräs, inte heller något grönt eller något träd, utan endast de människor som inte har Guds sigill på sina pannor. Uppenbarelseboken 9:4.

Line upon line, the beginning of the second woe, which in the triple application of the three woes is placed over the beginning of the first woe, identifies a release of the four angels, who in the verse represents the release of Islam’s second great jihad.

Rad på rad identifierar början av det andra ve, som i den trefaldiga tillämpningen av de tre vena läggs över början av det första vet, ett frigörande av de fyra änglarna, vilket i versen representerar frigörandet av Islams andra stora jihad.

Saying to the sixth angel which had the trumpet, Loose the four angels which are bound in the great river Euphrates. Revelation 9:14.

sägande till den sjätte ängeln, som hade basunen: Lös de fyra änglar som är bundna vid den stora floden Eufrat. Uppenbarelseboken 9:14.

It was therefore understood that at the beginning of the third woe, Islam would be both released and restrained, which is the very testimony of Sister White.

Man förstod därför att islam vid början av det tredje veet både skulle släppas lös och hållas tillbaka, vilket är just det vittnesbörd som syster White ger.

“At that time, while the work of salvation is closing, trouble will be coming on the earth, and the nations will be angry, yet held in check so as not to prevent the work of the third angel. At that time the ‘latter rain,’ or refreshing from the presence of the Lord, will come, to give power to the loud voice of the third angel, and prepare the saints to stand in the period when the seven last plagues shall be poured out.” Early Writings, 85.

”Vid den tiden, medan frälsningens verk går mot sitt slut, skall vedermöda komma över jorden, och folken skall vara vredgade, men hållas tillbaka så att de inte hindrar den tredje ängelns verk. Vid den tiden skall ”det senare regnet”, eller vederkvickelsen från Herrens ansikte, komma för att ge kraft åt den tredje ängelns höga rop och bereda de heliga att bestå under den tid då de sju sista plågorna skall utgjutas.” Early Writings, 85.

When the historical record of Islam was investigated it was found that the warfare and accomplishments of Arabic Islam of the first woe, is understood by Islam as “the first great jihad”, and that the warfare of the Ottoman Empire that began when the four angels were loosed is understood by Islam as “the second great jihad”. In agreement with the triple application Islam believes the third and last great jihad, began on September 11, 2001. As William Miller once wrote, “History and prophecy, doth agree.”

När Islams historiska uppteckningar undersöktes, fann man att den arabiska islams krigföring och bedrifter under det första ve, inom islam förstås som ”den första stora jihad”, och att det Osmanska rikets krigföring, som började när de fyra änglarna släpptes lösa, inom islam förstås som ”den andra stora jihad”. I överensstämmelse med den trefaldiga tillämpningen tror islam att den tredje och sista stora jihad började den 11 september 2001. Som William Miller en gång skrev: ”Historia och profetia, överensstämmer.”

The “line upon line” application of a release and simultaneous restraint as represented by laying the beginning prophetic line of the first and second woes, over one another, was perfectly confirmed by the Spirit of Prophecy, and immediately after Islam struck on September 11, 2001 President George W. Bush placed a world-wide restraint upon Islam by initiating his war on terror. The simultaneous releasing and restraining of the “angry horse” of Islam was confirmed by the Bible, the Spirit of Prophecy, and also history.

Tillämpningen av ”rad på rad” av ett frigivande och en samtidig återhållande makt, sådan den framställs genom att den inledande profetiska linjen för det första och det andra veet läggs över varandra, bekräftades fullkomligt av Profetians Ande, och omedelbart efter att islam slog till den 11 september 2001 lade president George W. Bush en världsomfattande återhållande makt på islam genom att inleda sitt krig mot terrorismen. Det samtidiga frigivandet och återhållandet av islams ”vreda häst” bekräftades av Bibeln, Profetians Ande och även av historien.

Those who “follow the Lamb” back to the Millerite old paths find the “rest,” which is the latter rain, that Sister White identifies begins when the nations are angered, yet held in check, as they were on September 11, 2001.

De som ”följer Lammet” tillbaka till de gamla milleritiska stigarna finner den ”vila” som är det sena regnet, vilket syster White identifierar som något som börjar när folken vredgas, men hålls tillbaka, såsom de gjorde den 11 september 2001.

“At that time, while the work of salvation is closing, trouble will be coming on the earth, and the nations will be angry, yet held in check so as not to prevent the work of the third angel. At that time the ‘latter rain,’ or refreshing from the presence of the Lord, will come, to give power to the loud voice of the third angel, and prepare the saints to stand in the period when the seven last plagues shall be poured out.” Early Writings, 85.

”Vid den tiden, medan frälsningens verk går mot sitt slut, skall nöd komma över jorden, och folken skall vredgas, men hållas tillbaka så att de inte hindrar den tredje ängelns verk. Vid den tiden skall ’det sena regnet’, eller vederkvickelsen från Herrens ansikte, komma för att ge kraft åt den tredje ängelns starka rop och bereda de heliga att bestå under den tid då de sju sista plågorna skall utgjutas.” Early Writings, 85.

Those who “follow the Lamb” back to the Millerite old paths find the “rest,” which is the latter rain, that Sister White identifies begins when the mighty angel of Revelation eighteen descended on September 11, 2001.

De som ”följer Lammet” tillbaka till de gamla milleritiska stigarna finner den ”vila”, som är det sena regnet, vilket syster White identifierar som något som började när den mäktige ängeln i Uppenbarelseboken arton steg ned den 11 september 2001.

“The latter rain is to fall upon the people of God. A mighty angel is to come down from heaven, and the whole earth is to be lighted with his glory.” Review and Herald, April 21, 1891.

”Det sena regnet skall falla över Guds folk. En mäktig ängel skall komma ned från himlen, och hela jorden skall upplysas av hans härlighet.” Review and Herald, 21 april 1891.

That mighty angel descended when the buildings of New York were thrown down, the sealing of the one hundred and forty-four thousand began, and the latter rain began to sprinkle. Those who were led back to Jeremiah’s old paths, and found the “rest,” which is the latter rain, then recognized that Isaiah’s “rest and refreshing,” was also the latter rain, but it was also an identification of the test which on September 11, 2001 confronted God’s people, and especially the “scornful men” who “ruled Jerusalem”. They came to understand that the test was twofold, for it represented the message of Islam of the third woe, and just as importantly, it represented the biblical methodology that established the message of the latter rain.

Den mäktiga ängeln steg ned när byggnaderna i New York kastades omkull; beseglingen av de etthundrafyrtiofyra tusen började, och det sena regnet började falla som ett stilla strilande regn. De som leddes tillbaka till Jeremias gamla stigar och fann ”vilan”, som är det sena regnet, insåg då att Jesajas ”vila och vederkvickelse” också var det sena regnet; men det var också en identifiering av den prövning som den 11 september 2001 kom över Guds folk, och särskilt över de ”hånfulla män” som ”styrde Jerusalem”. De kom till insikt om att prövningen var tvåfaldig, ty den representerade islams budskap i det tredje ve-ropet, och lika viktigt representerade den den bibliska metodologi som fastställde det sena regnets budskap.

To whom he said, This is the rest wherewith ye may cause the weary to rest; and this is the refreshing: yet they would not hear. But the word of the Lord was unto them precept upon precept, precept upon precept; line upon line, line upon line; here a little, and there a little; that they might go, and fall backward, and be broken, and snared, and taken. Wherefore hear the word of the Lord, ye scornful men, that rule this people which is in Jerusalem. Isaiah 28:12–14.

Till dem sade han: Detta är vilan, genom vilken ni kan låta den trötte få vila; och detta är vederkvickelsen. Men de ville inte höra. Därför blev Herrens ord för dem bud på bud, bud på bud; regel på regel, regel på regel; här litet, där litet; för att de skulle gå och falla baklänges och brytas och snaras och fångas. Hör därför Herrens ord, ni bespottare, som råder över detta folk som är i Jerusalem. Jesaja 28:12–14.

Walking in the old paths allowed God’s last day people to then see that the parable of the ten virgins, which “illustrates the experience of the Adventist people,” was to be repeated “to the very letter,” during the sealing time of the one hundred and forty-four thousand. The testimony of the history where the parable was first fulfilled identified that Habakkuk chapter two was directly connected with and part of the parable. Therefore the “debate” of Habakkuk two represented the test of the rest and refreshing that the scornful men refused to hear. As faithful Bible students continued to investigate the old paths, they realized that not only was the parable of the ten virgins, and Habakkuk two, the same prophecy, but so too was Ezekiel chapter twelve.

Att vandra på de gamla stigarna gjorde det möjligt för Guds folk i den sista tiden att därefter se att liknelsen om de tio jungfrurna, som ”illustrerar adventfolkets erfarenhet”, skulle upprepas ”in i minsta bokstav” under beseglingstiden för de etthundrafyrtiofyra tusen. Vittnesbördet från den historia där liknelsen först uppfylldes visade att Habackuk kapitel två stod i direkt samband med och utgjorde en del av liknelsen. Därför representerade ”striden” i Habackuk två prövningen rörande vilan och vederkvickelsen, som de hånfulla männen vägrade att höra. När trogna bibelstudenter fortsatte att forska i de gamla stigarna, insåg de att inte bara liknelsen om de tio jungfrurna och Habackuk två var samma profetia, utan också Hesekiel kapitel tolv.

“A portion of Ezekiel’s prophecy also was a source of strength and comfort to believers: ‘The word of the Lord came unto me, saying, Son of man, what is that proverb that ye have in the land of Israel, saying, The days are prolonged, and every vision faileth? Tell them therefore, Thus saith the Lord God. . . . The days are at hand, and the effect of every vision. . . . I will speak, and the word that I shall speak shall come to pass; it shall be no more prolonged.’ ‘They of the house of Israel say, The vision that he seeth is for many days to come, and he prophesieth of the times that are far off. Therefore say unto them, Thus saith the Lord God; There shall none of My words be prolonged any more, but the word which I have spoken shall be done.’ Ezekiel 12:21–25, 27, 28.” The Great Controversy, 393.

En del av Hesekiels profetia var också en källa till styrka och tröst för de troende: ”Herrens ord kom till mig och sade: Människobarn, vad är det för ordspråk som ni har i Israels land och som lyder: Tiden drar ut, och alla syner slår fel? Säg därför till dem: Så säger Herren Gud.... Tiden är nära, och varje syns fullbordan.... Jag skall tala, och det ord som jag talar skall gå i uppfyllelse; det skall inte längre dröja.” ”De av Israels hus säger: Den syn som han ser gäller många dagar framåt, och han profeterar om tider som är långt borta. Säg därför till dem: Så säger Herren Gud: Inget av mina ord skall längre dröja, utan det ord som jag har talat skall fullbordas.” Hesekiel 12:21–25, 27, 28.” The Great Controversy, 393.

The period of the sealing of the one hundred and forty-four thousand, as represented by the Advent movement of 1840 to 1844, represents the period of time in the last days, when “the effect of every vision” “shall come to pass.” The prophetic history of the first woe, laid upon the prophetic history of the second woe, identifies the prophetic history of the third woe, which is the prophetic history of the sealing of the one hundred and forty-four thousand. It is also the history of 1840 to 1844. It is also the history where the work of the messenger who prepares the way for the Messenger of the Covenant is accomplished. It is the history where the two horns of the earth beast go through a transition from the sixth unto the “eighth” that “is of the seven”. It is the history where the two prophets are slain in the street, in chapter eleven of Revelation.

Tiden för beseglingen av de etthundrafyrtiofyra tusen, sådan den framställs genom adventrörelsen från 1840 till 1844, utgör den tidsperiod i de sista dagarna då ”verkan av varje syn” ”skall fullbordas”. Den profetiska historien om det första ve, lagd ovanpå den profetiska historien om det andra ve, identifierar den profetiska historien om det tredje ve, vilken är den profetiska historien om beseglingen av de etthundrafyrtiofyra tusen. Den är också historien om 1840 till 1844. Den är också historien där den gärning fullbordas som utförs av den budbärare som bereder vägen för Förbundets Budbärare. Det är den historia där jordodjurets två horn genomgår en övergång från det sjätte till det ”åttonde” som ”är av de sju”. Det är den historia där de två profeterna dödas på gatan i Uppenbarelsebokens elfte kapitel.

Just as significant though, is the fact that because God’s word never fails, in conjunction with the principle that all the prophets are speaking more of the last days than any other period, on September 11, 2001 the “prophetic days are at hand” where the “words that” God has spoken “will come to pass,” and “it shall be no more prolonged.”

Lika betydelsefullt är emellertid det faktum att, eftersom Guds ord aldrig slår fel, i förening med principen att alla profeterna talar mer om de yttersta dagarna än om någon annan tidsperiod, så var den 11 september 2001 den tid då ”de profetiska dagarna är nära” och då de ”ord som” Gud har talat ”skall gå i uppfyllelse”, och ”det skall inte längre uppskjutas.”

The rebellion of 1863 assigned Laodicean Adventism to wander in the wilderness until they were all dead. The Lord returned to that history on September 11, 2001 as He had done with ancient Israel at Kadesh.

Upproret år 1863 bestämde att det laodiceiska adventfolket skulle vandra i öknen till dess att de alla var döda. Herren återvände till den historien den 11 september 2001, såsom han hade gjort med det forntida Israel vid Kades.

The first visit to Kadesh produced the rebellion of the ten spies, and brought the time of wandering in the wilderness. At the end of the forty years, they returned to Kadesh, and it was there that Moses struck the Rock a second time and was prevented from entering into the Promised Land, but they went in with Joshua. September 11, 2001, identifies the last generation, and God will no longer prolong His Word.

Det första besöket i Kadesh gav upphov till de tio spejarnas uppror och förde med sig tiden av ökenvandring. Vid slutet av de fyrtio åren återvände de till Kadesh, och det var där Mose slog på Klippan en andra gång och hindrades från att gå in i det utlovade landet, men de gick in med Josua. Den 11 september 2001 utpekar den sista generationen, och Gud skall inte längre fördröja sitt Ord.

We will address this fact in the next article.

Vi kommer att behandla detta förhållande i nästa artikel.

“The history of the wilderness life of Israel was chronicled for the benefit of the Israel of God to the close of time. God’s dealings with the wanderers of the desert in all their marchings to and fro, in their exposure to hunger, thirst, and weariness, and in the striking manifestations of his power for their relief, are a divine parable, fraught with warning and instruction for his people in all ages. The varied experience of the Hebrews was a school of preparation for their promised home in Canaan. God would have his people in these last days review with humble hearts, and teachable spirits, the fiery trials through which ancient Israel passed, that they may be instructed in their preparation for the heavenly Canaan.

”Berättelsen om Israels liv i öknen nedtecknades till gagn för Guds Israel intill tidens slut. Guds handlingssätt med ökenvandrarna under alla deras färder hit och dit, i deras utsatthet för hunger, törst och trötthet, och i de slående uppenbarelserna av hans makt till deras hjälp, utgör en gudomlig liknelse, fylld av varning och undervisning för hans folk i alla tidsåldrar. Hebréernas skiftande erfarenhet var en skola till förberedelse för deras utlovade hem i Kanaan. Gud vill att hans folk i dessa sista dagar med ödmjuka hjärtan och läraktiga sinnen betraktar de eldprov genom vilka det forntida Israel gick, så att de må bli undervisade i sin förberedelse för det himmelska Kanaan.”

“The rock which, smitten by the command of God, sent forth its living waters, was a symbol of Christ, smitten and bruised that by his blood a fountain might be prepared for the salvation of perishing man. As the rock had been once smitten, so Christ was to be ‘once offered, to bear the sins of many.’ But when Moses rashly smote the rock at Kadesh, the beautiful symbol of Christ was marred. Our Saviour was not to be sacrificed a second time. As the great offering was made but once, it is only necessary for those who seek the blessings of his grace to ask in Jesus’ name,—to pour forth the heart’s desires in penitential prayer. Such prayer will bring before the Lord of hosts the wounds of Jesus, and then will flow forth afresh the life-giving blood, symbolized by the flowing of the living water for thirsting Israel.

Klippan, som, slagen på Guds befallning, lät sina levande vatten strömma fram, var en sinnebild för Kristus, slagen och sargad, så att genom hans blod en källa kunde beredas till frälsning för den förtappade människan. Liksom klippan hade slagits en gång, så skulle Kristus ”en gång offras för att bära mångas synder”. Men när Mose förhastat slog på klippan i Kadesh, vanställdes den sköna sinnebilden på Kristus. Vår Frälsare skulle inte offras en andra gång. Såsom det stora offret frambars endast en gång, är det endast nödvändigt för dem som söker hans nåds välsignelser att be i Jesu namn, — att utgjuta hjärtats begär i botfärdig bön. En sådan bön skall inför härskarornas Herre frambära Jesu sår, och då skall på nytt det livgivande blodet flyta fram, symboliserat genom det levande vattnets flöde för det törstande Israel.

“Only by living faith in God, and humble obedience to his commands, can man hope to meet the divine approval. On the occasion of that mighty miracle at Kadesh, Moses, wearied with the continual murmuring and rebellion of the people, lost sight of his Almighty Helper; he heeded not the command, ‘Speak ye unto the rock, and it shall give forth its waters;’ and without the divine strength he was left to mar his record with an exhibition of passion and human weakness. The man who should, and might have stood pure, firm, and unselfish to the close of his work, was overcome at last. God was dishonored before the congregation of Israel, when he might have been honored, and his name glorified.

”Endast genom levande tro på Gud och ödmjuk lydnad för hans bud kan människan hoppas att vinna det gudomliga bifallet. Vid det tillfället då detta mäktiga under skedde i Kadesh förlorade Mose, uttröttad av folkets ständiga knorrande och uppror, sin allsmäktige Hjälpare ur sikte; han aktade inte på befallningen: ’Talen till klippan, så skall den ge ifrån sig sitt vatten’; och utan den gudomliga kraften lämnades han åt att fläcka sitt livs vittnesbörd genom ett uttryck för lidelse och mänsklig svaghet. Den man som borde ha stått, och hade kunnat stå, ren, fast och osjälvisk till slutet av sitt verk, blev till sist övervunnen. Gud vanärades inför Israels menighet, då han kunde ha blivit ärad och hans namn förhärligat.”

“The judgment immediately pronounced against Moses was most cutting and humiliating,—that he with rebellious Israel must die before crossing the Jordan. But shall man assert that the Lord dealt severely with his servant for that one offense? God had honored Moses as he had honored no other man then living. He had vindicated his cause again and again. He had heard his prayers, and had spoken with him face to face, as a man speaketh with a friend. Just in proportion to the light and knowledge which Moses had enjoyed, was his criminality increased.” Signs of the Times, October 7, 1880.

”Den dom som omedelbart uttalades över Mose var djupt sårande och förödmjukande,—att han tillsammans med det upproriska Israel måste dö innan Jordan överkorsades. Men skall människan påstå att Herren handlade strängt med sin tjänare för denna enda överträdelses skull? Gud hade hedrat Mose såsom han inte hade hedrat någon annan då levande människa. Han hade gång på gång rättfärdigat hans sak. Han hade hört hans böner och hade talat med honom ansikte mot ansikte, såsom en man talar med sin vän. I samma mån som det ljus och den kunskap som Mose hade åtnjutit var större, ökades också hans skuld.” Signs of the Times, 7 oktober 1880.