The seven years of warning from 63 unto the year 70 that was proclaimed by the man who went “up and down the streets of Jerusalem, declaring the woes that were to come upon the city,” had been typified by the warning given to Jerusalem for three and a half years, first in the ministry of Christ, and then three and a half years in the ministry of the disciples. Previous articles have already identified that the destruction of Jerusalem could have been brought about at the cross, or later at the stoning of Stephen, but God’s long-suffering deferred His judgment upon the city and people.
De sju varningens åren från 63 till år 70, vilka förkunnades av den man som gick ”upp och ned på Jerusalems gator och förkunnade de olyckor som skulle komma över staden”, hade förebildats av den varning som gavs Jerusalem under tre och ett halvt år, först genom Kristi verksamhet och därefter under tre och ett halvt år genom lärjungarnas verksamhet. Tidigare artiklar har redan visat att Jerusalems förstörelse kunde ha blivit verkställd vid korset, eller senare vid Stefanos stening, men Guds långmodighet uppsköt hans dom över staden och folket.
“And on ‘whomsoever it shall fall, it will grind him to powder.’ The people who rejected Christ were soon to see their city and their nation destroyed. Their glory would be broken, and scattered as the dust before the wind. And what was it that destroyed the Jews? It was the rock which, had they built upon it, would have been their security. It was the goodness of God despised, the righteousness spurned, the mercy slighted. Men set themselves in opposition to God, and all that would have been their salvation was turned to their destruction. All that God ordained unto life they found to be unto death. In the Jews’ crucifixion of Christ was involved the destruction of Jerusalem. The blood shed upon Calvary was the weight that sank them to ruin for this world and for the world to come. So it will be in the great final day, when judgment shall fall upon the rejecters of God’s grace. Christ, their rock of offense, will then appear to them as an avenging mountain. The glory of His countenance, which to the righteous is life, will be to the wicked a consuming fire. Because of love rejected, grace despised, the sinner will be destroyed.
"Och den som den faller på, honom skall den krossa till stoft." Det folk som förkastade Kristus skulle snart få se sin stad och sin nation förstöras. Deras härlighet skulle brytas ned och skingras som stoftet för vinden. Och vad var det som förstörde judarna? Det var den klippa som, om de hade byggt på den, skulle ha varit deras trygghet. Det var Guds godhet, föraktad, rättfärdigheten, förkastad, barmhärtigheten, ringaktad. Människor ställde sig i opposition mot Gud, och allt det som skulle ha blivit deras frälsning förvandlades till deras undergång. Allt det som Gud hade förordnat till liv fann de vara till död. I judarnas korsfästelse av Kristus låg Jerusalems förstörelse innesluten. Blodet som utgöts på Golgata var den tyngd som sänkte dem i fördärvet för denna världen och för den tillkommande. Så skall det bli på den stora, sista dagen, när domen skall falla över dem som förkastar Guds nåd. Kristus, deras anstötsklippa, skall då för dem framträda som ett hämnande berg. Härligheten i hans ansikte, som för de rättfärdiga är liv, skall för de ogudaktiga vara en förtärande eld. Därför att kärleken har förkastats och nåden föraktats skall syndaren förgöras.
“By many illustrations and repeated warnings, Jesus showed what would be the result to the Jews of rejecting the Son of God. In these words He was addressing all in every age who refuse to receive Him as their Redeemer. Every warning is for them. The desecrated temple, the disobedient son, the false husbandmen, the contemptuous builders, have their counterpart in the experience of every sinner. Unless he repent, the doom which they foreshadowed will be his.” The Desire of Ages, 600.
”Genom många bilder och upprepade varningar visade Jesus vad följden skulle bli för judarna av att förkasta Guds Son. Med dessa ord vände Han sig till alla i varje tidsålder som vägrar att ta emot Honom som sin Frälsare. Varje varning gäller dem. Det vanhelgade templet, den olydige sonen, de falska vingårdsmännen, de föraktfulla byggmästarna, har sin motsvarighet i varje syndares erfarenhet. Om han inte omvänder sig, skall det öde som dessa förebådade bli hans.” The Desire of Ages, 600.
The seven-year period in which the man witnessed to Jerusalem, was divided at the first siege into two equal periods of twelve hundred and sixty days. Those seven years represented the destruction of Jerusalem, and the seven years of Christ and the disciples’ ministries represented the beginning of the destruction of Jerusalem, and Jesus always illustrates the end with the beginning. Those seven years were also typified by the “seven times” against the northern kingdom that was divided into two equal periods of twelve hundred and sixty years.
Den sjuårsperiod under vilken mannen bar vittnesbörd för Jerusalem delades vid den första belägringen i två lika perioder om ett tusen två hundra sextio dagar. Dessa sju år representerade Jerusalems förstörelse, och de sju åren av Kristi och lärjungarnas tjänst representerade början av Jerusalems förstörelse, och Jesus illustrerar alltid slutet med början. Dessa sju år förebildades också av de ”sju tiderna” mot det norra riket, vilka delades i två lika perioder om ett tusen två hundra sextio år.
When Modern Rome repeats the history of pagan and papal Rome trampling down literal and spiritual Jerusalem, and when Modern Rome repeats the two histories of the two periods of warning given by the man from the year 63, unto the year 70, and when modern Rome repeats the history represented by the two periods when Christ, and the disciples walked in and out of Jerusalem for three and a half years, two distinct periods will be manifested though in the last days, “time is no longer.”
När det moderna Rom upprepar den hedniska och påvliga Roms historia genom att trampa ned det bokstavliga och andliga Jerusalem, och när det moderna Rom upprepar de två historiska skeendena under de två varningsperioder som gavs av mannen från år 63 till år 70, och när det moderna Rom upprepar den historia som framställs genom de två perioderna då Kristus och lärjungarna gick in och ut ur Jerusalem under tre och ett halvt år, då skall två åtskilda perioder uppenbaras, fastän i de sista dagarna ”tiden är inte längre.”
The last of those two periods is the symbolic forty-two months that Modern Rome accomplishes her final persecution of the faithful, once its’ deadly wound is healed at the soon-coming Sunday law. That symbolic forty-two months is the second of two periods, and is the period of the executive judgment of modern Rome. That period is preceded by the investigative judgment of the living in Laodicean Adventism.
Den sista av dessa två perioder är de symboliska fyrtiotvå månader under vilka det moderna Rom fullbordar sin slutliga förföljelse av de trogna, när dess dödliga sår läks genom den snart annalkande söndagslagen. Dessa symboliska fyrtiotvå månader är den andra av två perioder och utgör tiden för den verkställande domen över det moderna Rom. Denna period föregås av den undersökande domen över de levande inom laodiceisk adventism.
The man who presented the warning to literal Jerusalem died in the siege of Titus. He did not die at the destruction, but during the siege that preceded the destruction, for not one Christian died in the destruction of Jerusalem.
Den man som framförde varningen till det bokstavliga Jerusalem dog under Titus belägring. Han dog inte vid själva förstörelsen, utan under den belägring som föregick förstörelsen, ty inte en enda kristen omkom vid Jerusalems förstörelse.
“For seven years a man continued to go up and down the streets of Jerusalem, declaring the woes that were to come upon the city. By day and by night he chanted the wild dirge: ‘A voice from the east! a voice from the west! a voice from the four winds! a voice against Jerusalem and against the temple! a voice against the bridegrooms and the brides! a voice against the whole people!’—Ibid. This strange being was imprisoned and scourged, but no complaint escaped his lips. To insult and abuse he answered only: ‘Woe, woe to Jerusalem!’ ‘woe, woe to the inhabitants thereof!’ His warning cry ceased not until he was slain in the siege he had foretold.” The Great Controversy, 29, 30.
”I sju år fortsatte en man att gå upp och ned på Jerusalems gator och förkunna de ve som skulle komma över staden. Dag och natt sjöng han sin vilda klagosång: ’En röst från öster! en röst från väster! en röst från de fyra vindarna! en röst mot Jerusalem och mot templet! en röst mot brudgummarna och brudarna! en röst mot hela folket!’ — Ibid. Denne märklige man blev fängslad och gisslad, men inget klagomål kom över hans läppar. På hån och misshandel svarade han endast: ’Ve, ve över Jerusalem!’ ’ve, ve över dess invånare!’ Hans varningsrop upphörde inte förrän han dödades under den belägring som han hade förutsagt.” The Great Controversy, 29, 30.
The man died in the siege, but not at the final destruction, and the final destruction represents the close of probation and the seven last plagues. The man therefore is a symbol of the message to leave Jerusalem at the first siege. The Christians then fled, and in the first three and a half years, the man was a symbol of a group that does not die in Jerusalem, and in the second three and a half years he is a symbol of the last Christians to die before the close of probation. The first period he is identifying the one hundred and forty-four thousand, and in the second three and a half year period he represents the great multitude that die during the second period.
Mannen dog i belägringen, men inte vid den slutliga förstörelsen, och den slutliga förstörelsen representerar nådatidens slut och de sju sista plågorna. Mannen är därför en symbol för budskapet att lämna Jerusalem vid den första belägringen. De kristna flydde då, och under de första tre och ett halvt åren var mannen en symbol för en grupp som inte dör i Jerusalem, och under de andra tre och ett halvt åren är han en symbol för de sista kristna som dör före nådatidens slut. Under den första perioden identifierar han de etthundrafyrtiofyra tusen, och under den andra perioden om tre och ett halvt år representerar han den stora skara som dör under den andra perioden.
The man’s message was recorded by the historian, and it was represented by six voices. When he was ultimately imprisoned his seventh and final message was “woe, woe” to Jerusalem and its inhabitants. The first “voice” recorded was a “voice from the east,” and his last message was “woe.” The first element of his message and the last element of his message was the biblical symbol that represents Islam, for Islam is the children of the “east” in the Bible, and they are represented by the “east wind.” The doubling of the word “woe,” in his final message reflects the end of Modern Babylon, when the kings of the earth cry out three times “Alas, alas that great city.” The Greek word translated as “alas” in the three verses in Revelation chapter eighteen, is translated as “woe” in chapter eight, verse thirteen.
Mannens budskap upptecknades av historikern, och det framfördes genom sex röster. När han slutligen fängslades var hans sjunde och sista budskap ”ve, ve” över Jerusalem och dess invånare. Den första ”röst” som upptecknades var en ”röst från öster”, och hans sista budskap var ”ve”. Det första inslaget i hans budskap och det sista inslaget i hans budskap var den bibliska symbol som representerar islam, ty islam är ”österns” barn i Bibeln, och de representeras av ”östanvinden”. Fördubblingen av ordet ”ve” i hans sista budskap återspeglar slutet på det moderna Babylon, när jordens kungar tre gånger ropar: ”Ve, ve, den stora staden!” Det grekiska ord som i de tre verserna i Uppenbarelsebokens artonde kapitel översätts med ”ve”, översätts i kapitel åtta, vers tretton, också med ”ve”.
And I beheld, and heard an angel flying through the midst of heaven, saying with a loud voice, Woe, woe, woe, to the inhabiters of the earth by reason of the other voices of the trumpet of the three angels, which are yet to sound! Revelation 8:13.
Och jag såg, och jag hörde en ängel flyga mitt uppe på himlen och säga med hög röst: Ve, ve, ve över jordens invånare för de övriga basunrösterna från de tre änglar som ännu skall blåsa i sina basuner! Uppenbarelseboken 8:13.
The man’s proclamation of “woe, woe,” represents the triple application of the three woes, for the elements of the first Woe, combined with the elements of the second Woe “line upon line” identify the elements of the third Woe, just as the three expressions of “alas, alas” by the kings of the earth in chapter eighteen represent the third Woe, as established by the first and second Woes. The beginning and ending of the man’s message its typified the message of Islam of the third Woe.
Mannens förkunnelse av ”ve, ve” representerar den trefaldiga tillämpningen av de tre veropen, ty beståndsdelarna i det första veropet, sammanförda med beståndsdelarna i det andra veropet ”rad på rad”, identifierar beståndsdelarna i det tredje veropet, alldeles som de tre uttrycken ”ve, ve” från jordens kungar i kapitel arton representerar det tredje veropet, sådant det fastställs genom det första och det andra veropet. Början och slutet av mannens budskap förebildade islams budskap i det tredje veropet.
The first expression of his message was a voice from the “east,” and “east” is a symbol of Islam, but it is also an identification of the sealing angel that arises in the east.
Det första uttrycket för hans budskap var en röst från ”öster”, och ”öster” är en symbol för islam, men det är också en identifiering av den sigillförsedlande ängeln som stiger upp i öster.
And after these things I saw four angels standing on the four corners of the earth, holding the four winds of the earth, that the wind should not blow on the earth, nor on the sea, nor on any tree. And I saw another angel ascending from the east, having the seal of the living God: and he cried with a loud voice to the four angels, to whom it was given to hurt the earth and the sea, Saying, Hurt not the earth, neither the sea, nor the trees, till we have sealed the servants of our God in their foreheads. And I heard the number of them which were sealed: and there were sealed an hundred and forty and four thousand of all the tribes of the children of Israel. Revelation 7:1–4.
Och därefter såg jag fyra änglar stå vid jordens fyra hörn och hålla tillbaka jordens fyra vindar, så att ingen vind skulle blåsa över jorden, inte heller över havet eller något träd. Och jag såg en annan ängel stiga upp från öster, som hade den levande Gudens sigill; och han ropade med hög röst till de fyra änglar åt vilka det var givet att skada jorden och havet och sade: Skada inte jorden, inte heller havet eller träden, förrän vi har satt sigill på vår Guds tjänare på deras pannor. Och jag hörde antalet av dem som hade blivit beseglade: etthundrafyrtiofyra tusen av alla Israels barns stammar var beseglade. Uppenbarelseboken 7:1–4.
In the story of Elijah on Mount Carmel, when he looked to the sea and saw a cloud, he was looking westward, for Mount Carmel is located near the Mediterranean Sea.
I berättelsen om Elia på berget Karmel, när han blickade ut mot havet och såg ett moln, såg han västerut, ty berget Karmel ligger nära Medelhavet.
And it came to pass at the seventh time, that he said, Behold, there ariseth a little cloud out of the sea, like a man’s hand. And he said, Go up, say unto Ahab, Prepare thy chariot, and get thee down, that the rain stop thee not. 1 Kings 18:44.
Och det skedde den sjunde gången att han sade: Se, ett litet moln stiger upp ur havet, likt en mans hand. Och han sade: Gå upp och säg till Ahab: Spänn för din vagn och far ned, så att regnet inte hindrar dig. 1 Kung. 18:44.
Elijah would have been facing west, in the direction of the Mediterranean Sea. In Luke chapter twelve, Christ speaks about His message being a message of division.
Elia skulle ha varit vänd mot väster, i riktning mot Medelhavet. I Lukasevangeliets tolfte kapitel talar Kristus om att hans budskap är ett budskap om splittring.
Suppose ye that I am come to give peace on earth? I tell you, Nay; but rather division: For from henceforth there shall be five in one house divided, three against two, and two against three. The father shall be divided against the son, and the son against the father; the mother against the daughter, and the daughter against the mother; the mother-in-law against her daughter-in-law, and the daughter-in-law against her mother-in-law. And he said also to the people, When ye see a cloud rise out of the west, straightway ye say, There cometh a shower; and so it is. And when ye see the south wind blow, ye say, There will be heat; and it cometh to pass. Ye hypocrites, ye can discern the face of the sky and of the earth; but how is it that ye do not discern this time? Luke 12:51–56.
Tror ni att jag har kommit för att ge fred på jorden? Jag säger er: Nej, utan snarare splittring. Ty hädanefter skall fem i ett hus vara delade, tre mot två och två mot tre. Fadern skall vara delad mot sonen, och sonen mot fadern; modern mot dottern, och dottern mot modern; svärmodern mot sin sonhustru, och sonhustrun mot sin svärmoder. Och han sade också till folket: När ni ser ett moln stiga upp i väster, säger ni genast: Det kommer en regnskur; och så sker det. Och när ni ser södervinden blåsa, säger ni: Det blir hetta; och det sker. Hycklare, ni kan tyda himlens och jordens utseende; men hur kommer det sig att ni inte kan tyda denna tid? Lukas 12:51–56.
The message of the messenger to Jerusalem bears the signature of Alpha and Omega, for the beginning and ending identifies Islam of the third Woe, and with the voice of the “east” it simultaneously identifies the message of Islam as the sealing message. The “second voice” from the “west” identifies the latter rain, which is the last rain, and all the prophets are addressing the last days. The message of the “west,” is a symbol of the latter rain message, which produces two classes of worshippers. The one class cannot recognize the latter rain message for they “do not discern this time.”
Budbärarens budskap till Jerusalem bär Alpha och Omegas signatur, ty begynnelsen och änden identifierar den tredje Veons islam, och med ”österns” röst identifierar det samtidigt islams budskap som beseglingsbudskapet. Den ”andra rösten” från ”väster” identifierar det sena regnet, vilket är det sista regnet, och alla profeterna talar till de sista dagarna. Budskapet från ”väster” är en symbol för det sena regnets budskap, vilket frambringar två klasser av tillbedjare. Den ena klassen kan inte känna igen det sena regnets budskap, ty de ”urskiljer inte denna tid”.
The next element of the messenger’s message is the voice of the “four winds”, which is both the sealing message and the message of the angry horse of Islam, as represented by the third Woe. The next element is against Jerusalem and the temple, thus identifying the message of all the prophets which identifies a class of people who are being passed by, for they have based their claim of salvation, not in Christ, but in the temple and their heritage as God’s chosen people. They are those throughout sacred history who are represented as proclaiming “the temple of the Lord, the temple of the Lord are we.” The message against Jerusalem and the temple is the Laodicean message.
Nästa inslag i budbärarens budskap är rösten från de ”fyra vindarna”, vilken både är beseglingsbudskapet och budskapet från islams vredgade häst, sådan den framställs av det tredje ve. Nästa inslag är riktat mot Jerusalem och templet och identifierar därmed alla profeters budskap, vilket utpekar en klass människor som blir förbigångna, ty de har grundat sitt anspråk på frälsning, inte i Kristus, utan i templet och i sitt arv som Guds utvalda folk. De är de som genom den heliga historien framställs som förkunnande: ”Herrens tempel, Herrens tempel är vi.” Budskapet mot Jerusalem och templet är Laodiceabudskapet.
“There is no need to marvel that the church is not vivified by the Holy Spirit’s power. Men and women are setting aside the instruction Christ has given. Anger and covetousness are obtaining the victory. The soul-temple is full of wickedness. There is no room for Christ. Men follow their own perverse ways. They will not heed the words of the Saviour. They take themselves into their own hands, rejecting reproofs and warnings, until the candlestick is moved out of its place, and spiritual discernment is confused by human ideas. Though deficient in service, they justify themselves, saying, ‘The temple of the Lord, The temple of the Lord are we.’ They set the law of God aside to follow the light of their own imagination.” Review and Herald, April 8, 1902.
”Det finns ingen anledning att förundra sig över att församlingen inte blir levandegjord genom den Helige Andes kraft. Män och kvinnor åsidosätter den undervisning som Kristus har gett. Vrede och girighet vinner segern. Själens tempel är fullt av ondska. Där finns inget rum för Kristus. Människor följer sina egna förvända vägar. De vill inte ge akt på Frälsarens ord. De tar sig själva i sina egna händer och förkastar tillrättavisningar och varningar, tills ljusstaken flyttas från sin plats och den andliga urskillningen förvirras av mänskliga föreställningar. Fastän de brister i tjänst rättfärdigar de sig själva och säger: ’Herrens tempel, Herrens tempel är vi.’ De åsidosätter Guds lag för att följa ljuset från sin egen inbillning.” Review and Herald, 8 april 1902.
The messenger then raised the voice of his warning message against the bridegrooms and the brides, as a symbol of the methodology of “line upon line,” for the prophetic line of the last days will be just as the prophetic line in the days of Noah was, when they were giving in marriage at the very time when the flood of destruction was about to overflow their worldly ambitions and plans.
Budbäraren höjde därefter rösten i sitt varningsbudskap mot brudgummarna och brudarna, som en symbol för metodiken ”rad på rad”, ty den profetiska linjen i de sista dagarna skall vara alldeles sådan som den profetiska linjen var på Noas dagar, när de gifte bort och blev bortgifta just vid den tid då fördärvets flod stod i begrepp att skölja över deras världsliga ambitioner och planer.
“The Bible declares that in the last days men will be absorbed in worldly pursuits, in pleasure and money-getting. They will be blind to eternal realities. Christ says, ‘As the days of Noah were, so shall also the coming of the Son of man be. For as in the days that were before the flood they were eating and drinking, marrying and giving in marriage, until the day that Noah entered into the ark, and knew not until the flood came, and took them all away; so shall also the coming of the Son of man be.’ Matthew 24:37–39.
”Bibeln förklarar att människorna i de sista dagarna skall vara uppslukade av världsliga strävanden, av nöjen och penningförvärv. De skall vara blinda för de eviga verkligheterna. Kristus säger: ’Såsom Noas dagar voro, så skall också Människosonens tillkommelse vara. Ty såsom människorna voro i dagarna före floden: de åto och drucko, gifte sig och blevo bortgifta, ända till den dag då Noa gick in i arken, och märkte intet förrän floden kom och ryckte bort dem alla; så skall också Människosonens tillkommelse vara.’ Matteus 24:37–39.”
“So it is today. Men are rushing on in the chase for gain and selfish indulgence as if there were no God, no heaven, and no hereafter. In Noah’s day the warning of the flood was sent to startle men in their wickedness and call them to repentance. So the message of Christ’s soon coming is designed to arouse men from their absorption in worldly things. It is intended to awaken them to a sense of eternal realities, that they may give heed to the invitation to the Lord’s table.
”Så är det också i dag. Människor skyndar fram i jakten på vinning och självisk njutning, som om det inte fanns någon Gud, ingen himmel och inget liv härefter. På Noas tid sändes varningen om floden för att förfära människorna i deras ondska och kalla dem till omvändelse. Så är också budskapet om Kristi snara ankomst avsett att väcka människor ur deras upptagenhet av världsliga ting. Det är ämnat att väcka dem till medvetande om de eviga verkligheterna, så att de ger akt på inbjudan till Herrens bord.
“The gospel invitation is to be given to all the world—‘to every nation, and kindred, and tongue, and people.’ Revelation 14:6. The last message of warning and mercy is to lighten the whole earth with its glory. It is to reach all classes of men, rich and poor, high and low. ‘Go out into the highways and hedges,’ Christ says, ‘and compel them to come in, that My house may be filled.’” Christ’s Object Lessons, 228.
”Evangeliets inbjudan skall ges åt hela världen — ’åt alla folk och stammar och språk och folkslag.’ Uppenbarelseboken 14:6. Det sista budskapet om varning och nåd skall upplysa hela jorden med sin härlighet. Det skall nå alla människoklasser, rika och fattiga, höga och låga. ’Gå ut på vägarna och längs gärdesgårdarna’, säger Kristus, ’och nödga dem att komma in, så att Mitt hus blir fullt.’” Kristi liknelser, 228.
The last element of the warning is emphasized in the previous passage. The message represented as the voice against “all the people”, is the everlasting gospel, which identifies the necessity to meet the requirements of the gospel in order to be saved. The first requirement of the everlasting gospel is to fear God, and that fear is premised upon the reality that it was our sins that placed Christ, the Son of the living God, upon the cross.
Det sista ledet i varningen betonas i föregående avsnitt. Budskapet, framställt som rösten mot ”allt folket”, är det eviga evangeliet, vilket fastslår nödvändigheten av att uppfylla evangeliets krav för att bli frälst. Det första kravet i det eviga evangeliet är att frukta Gud, och denna fruktan grundar sig på verkligheten att det var våra synder som förde Kristus, den levande Gudens Son, upp på korset.
Every element of the messenger to Jerusalem during his seven years of ministry represented the everlasting gospel, which was the identical gospel that was presented in the seven years Christ confirmed the covenant with many from the year 27 to the year 34. It is also the everlasting gospel that is proclaimed in the final two periods of the last days, and it is specific to the message of the latter rain, being the message of Islam of the third Woe. It identifies the sealing of the one hundred and forty-four thousand, the separation of the wheat and tares, the Laodicean condition of the tares, and the triple application of prophecy as a symbol of the methodology of the latter rain, which is “line upon line.”
Varje beståndsdel av budbäraren till Jerusalem under hans sju år av tjänst representerade det eviga evangeliet, vilket var identiskt med det evangelium som framlades under de sju år då Kristus bekräftade förbundet med många från år 27 till år 34. Det är också det eviga evangelium som förkunnas under de sista två perioderna i de yttersta dagarna, och det är särskilt förbundet med budskapet om det sena regnet, i det att det är islams budskap i det tredje ve. Det identifierar de etthundrafyrtiofyra tusens besegling, skiljandet mellan vetet och ogräset, ogräsets laodiceiska tillstånd och profetians trefaldiga tillämpning som en symbol för det sena regnets metodik, vilket är ”rad på rad”.
The message of seven years in that history is prophetically set within the “days of vengeance” that was part of the very first mention of Christ’s message and work, and His message and work are to be repeated in the last days by the one hundred and forty-four thousand. They will then identify their message within the prophetic setting of the “days of God’s vengeance”. There are two biblical types of God’s “vengeance” represented within His Word, His vengeance upon His people and also His vengeance upon His enemies.
Budskapet om sju år i denna historia är profetiskt placerat inom ”hämndens dagar”, vilka utgjorde en del av det allra första omnämnandet av Kristi budskap och verk, och hans budskap och verk skall upprepas i de sista dagarna av de etthundrafyrtiofyra tusen. De kommer då att identifiera sitt budskap inom den profetiska ramen för ”Guds hämnds dagar”. Det finns två bibliska förebilder för Guds ”hämnd” framställda i hans Ord: hans hämnd över sitt folk och även hans hämnd över sina fiender.
The “seven times,” of Leviticus twenty-six illustrates God’s vengeance upon His rebellious people, and that vengeance includes the literal and spiritual trampling down of the sanctuary and the host. Within the symbolism of the trampling down of the sanctuary and host the symbolism of God’s vengeance upon His enemies is also represented. In the last days God’s vengeance against His people is represented as the spewing out of Laodicean Adventism at the soon-coming Sunday law. At that waymark His vengeance upon Modern Babylon also begins.
De ”sju tiderna” i Tredje Mosebok tjugosex illustrerar Guds hämnd över sitt upproriska folk, och den hämnden innefattar den bokstavliga och andliga nedtrampningen av helgedomen och hären. I symboliken kring nedtrampningen av helgedomen och hären framställs också symboliken för Guds hämnd över sina fiender. I de sista dagarna framställs Guds hämnd mot sitt folk som utspyendet av laodiceisk adventism vid den snart kommande söndagslagen. Vid detta vägmärke börjar också Hans hämnd över det moderna Babylon.
The investigative judgment of the living upon Laodicean Adventism, which is followed by the executive judgment upon the whore of Tyre and the beast that she rides upon and reigns over, is the prophetic history of the last days, where the effect of every vision is accomplished. Every vision is to be applied to those two prophetic periods, for the methodology of the latter rain is the application of prophetic line upon prophetic line. At the beginning of those two histories Jesus identified a “sign” that proves that those living at that point are in the last generation of earth’s history.
Den undersökande domen över de levande i fråga om den laodiceiska adventismen, vilken följs av den verkställande domen över Tyrus sköka och vilddjuret som hon rider på och råder över, utgör den profetiska historien för de sista dagarna, där verkan av varje syn fullbordas. Varje syn skall tillämpas på dessa två profetiska perioder, ty den sena regnets metodik är tillämpningen av profetisk linje på profetisk linje. I början av dessa två historier angav Jesus ett ”tecken” som bevisar att de som då lever tillhör den sista generationen i jordens historia.
The first period began when the sealing of the one hundred and forty-four thousand began on September 11, 2001. It was within that waymark that the “sign” Christ identified in Luke twenty-one was placed.
Den första perioden började när beseglingen av de etthundrafyrtiofyra tusen inleddes den 11 september 2001. Det var inom detta waymark som det ”tecken” Kristus identifierade i Lukas tjugoett placerades.
We will continue this study in the next article.
Vi kommer att fortsätta denna studie i nästa artikel.
“Now, brethren, God wants us to take our position with the man that carries the lantern; we want to take our position where the light is, and where God has given the trumpet a certain sound. We want to give the trumpet a certain sound. We have been in perplexity, and we have been in doubt, and the churches are ready to die. But now here we read: ‘And after these things I saw another angel come down from heaven, having great power; and the earth was lightened with his glory. And he cried mightily with a strong voice, saying, Babylon the great is fallen, is fallen, and is become the habitation of devils, and the hold of every foul spirit, and a cage of every unclean and hateful bird’ [Revelation 18:1, 2].
”Nu, bröder, Gud vill att vi skall inta vår plats tillsammans med mannen som bär lyktan; vi vill inta vår plats där ljuset är, och där Gud har låtit basunen ge en tydlig klang. Vi vill låta basunen ge en tydlig klang. Vi har varit i villrådighet, och vi har varit i tvivel, och församlingarna är nära att dö. Men nu läser vi här: ’Och därefter såg jag en annan ängel komma ned från himlen, som hade stor makt; och jorden upplystes av hans härlighet. Och han ropade mäktigt med stark röst och sade: Fallet, fallet är det stora Babylon, och det har blivit en boning för onda andar och ett tillhåll för varje oren ande och en bur för varje oren och avskyvärd fågel’ [Uppenbarelseboken 18:1, 2].”
“Well now, how are we going to know anything about that message if we are not in a position to recognize anything of the light of heaven when it comes to us? And we will just as soon pick up the darkest deception when it comes to us from somebody that agrees with us, when we have not a particle of evidence that the Spirit of God has sent them. Christ said, ‘I come in the name of my Father, but ye will not receive me’ [see John 5:43]. Now, that is just the work that has been going on here ever since the meeting at Minneapolis. Because God sends a message in his name that does not agree with your ideas, therefore [you conclude] it cannot be a message from God.” Sermons and Talks, volume 1, 142.
”Nåväl, hur skall vi kunna veta något om detta budskap om vi inte är i stånd att känna igen något av himlens ljus när det kommer till oss? Och vi kommer lika gärna att ta emot det mörkaste bedrägeri när det kommer till oss från någon som instämmer med oss, när vi inte har minsta bevis för att Guds Ande har sänt dem. Kristus sade: ’Jag har kommit i min Faders namn, och ni tar inte emot mig’ [se Joh. 5:43]. Nu är detta just det verk som har pågått här ända sedan mötet i Minneapolis. Därför att Gud sänder ett budskap i sitt namn som inte stämmer överens med era föreställningar, [drar ni slutsatsen att] det inte kan vara ett budskap från Gud.” Sermons and Talks, band 1, 142.