After Ezekiel describes the process of the two nations becoming one, he then identifies that the nation would be ruled by King David, and that he will enter into covenant with them and that His tabernacle will be with them.
Sedan Hesekiel har beskrivit processen genom vilken de två nationerna blir ett, fastslår han därefter att nationen skall styras av kung David, att han skall ingå förbund med dem och att hans tabernakel skall vara hos dem.
Neither shall they defile themselves any more with their idols, nor with their detestable things, nor with any of their transgressions: but I will save them out of all their dwelling places, wherein they have sinned, and will cleanse them: so shall they be my people, and I will be their God. And David my servant shall be king over them; and they all shall have one shepherd: they shall also walk in my judgments, and observe my statutes, and do them. And they shall dwell in the land that I have given unto Jacob my servant, wherein your fathers have dwelt; and they shall dwell therein, even they, and their children, and their children’s children for ever: and my servant David shall be their prince forever. Moreover I will make a covenant of peace with them; it shall be an everlasting covenant with them: and I will place them, and multiply them, and will set my sanctuary in the midst of them for evermore. My tabernacle also shall be with them: yea, I will be their God, and they shall be my people. And the heathen shall know that I the Lord do sanctify Israel, when my sanctuary shall be in the midst of them for evermore. Ezekiel 37:23–28.
De skall inte mer orena sig med sina avgudar, inte heller med sina vidrigheter eller med någon av sina överträdelser; utan jag skall frälsa dem ur alla de boningar där de har syndat och rena dem. Så skall de vara mitt folk, och jag skall vara deras Gud. Och min tjänare David skall vara kung över dem, och de skall alla ha en enda herde. De skall också vandra efter mina domar och hålla mina stadgar och göra efter dem. Och de skall bo i det land som jag har givit åt min tjänare Jakob, där era fäder har bott; och de skall bo där, de och deras barn och deras barns barn till evig tid. Och min tjänare David skall vara deras furste för evigt. Och jag skall sluta ett fridens förbund med dem; det skall vara ett evigt förbund med dem. Och jag skall befästa dem och föröka dem och sätta min helgedom mitt ibland dem för evig tid. Mitt tabernakel skall också vara hos dem; ja, jag skall vara deras Gud, och de skall vara mitt folk. Och hedningarna skall veta att jag, Herren, helgar Israel, när min helgedom är mitt ibland dem för evig tid. Hesekiel 37:23–28.
Ezekiel chapter thirty-seven is providing a very detailed presentation of the sealing of the one hundred and forty-four thousand. The two sticks that are to become one nation when divinity is combined with humanity, and they will have a king over them. The one nation is God’s church of the last days, who are the one hundred and forty-four thousand. The two sticks are the two periods of scattering for the northern and southern kingdoms of Israel. Those two sticks are those who Paul identifies as the “body,” when he also identifies Christ as the “head” of that body. Ezekiel identifies Paul’s “head,” as “king David,” and the “body,” as “one nation.”
Hesekiel, kapitel trettiosju, ger en mycket detaljerad framställning av beseglingen av de etthundrafyrtiofyra tusen. De två stavarna skall bli ett enda folk när gudomlighet förenas med mänsklighet, och de skall ha en kung över sig. Det ena folket är Guds sista dagars församling, vilka är de etthundrafyrtiofyra tusen. De två stavarna är de två skingringsperioderna för Israels norra och södra riken. Dessa två stavar är dem som Paulus identifierar som ”kroppen”, när han också identifierar Kristus som denna kropps ”huvud”. Hesekiel identifierar Paulus ”huvud” som ”kung David” och ”kroppen” som ”ett folk”.
In the message which was provided to Adventism in 1856, as represented by the unfinished series on the “seven times” by Hiram Edson in 1856, Edson refers to Isaiah, chapter seven’s prophecy of sixty-five years as the biblical point of reference for the starting points of both periods of seven times. The sixty-five year time prophecy is placed in an enigmatic context, similar to the passages in the book of Revelation that state, “he who hath ears, let him hear.” If you have eyes that can perceive, and ears that can understand, there is something very wonderful in that passage.
I det budskap som gavs till adventismen år 1856, såsom det framställs i Hiram Edsons ofullbordade serie om de ”sju tiderna” från 1856, hänvisar Edson till Jesaja, kapitel sju, och profetian om sextiofem år som den bibliska referenspunkten för utgångspunkterna för båda perioderna av sju tider. Tidsprofetian om sextiofem år är placerad i ett gåtfullt sammanhang, liknande de avsnitt i Uppenbarelseboken som säger: ”den som har öron, han höre.” Om du har ögon som kan uppfatta och öron som kan förstå, finns det något mycket underbart i det avsnittet.
For the head of Syria is Damascus, and the head of Damascus is Rezin; and within threescore and five years shall Ephraim be broken, that it be not a people. And the head of Ephraim is Samaria, and the head of Samaria is Remaliah’s son. If ye will not believe, surely ye shall not be established. Isaiah 7:8, 9.
Ty Syriens huvud är Damaskus, och Damaskus huvud är Resin; och inom sextiofem år skall Efraim krossas, så att det inte mer är ett folk. Och Efraims huvud är Samaria, och Samarias huvud är Remaljas son. Om ni inte vill tro, skall ni förvisso inte bli befästa. Jesaja 7:8, 9.
The sixty-five year prophecy began in 742 BC, and within those sixty-five years, nineteen years later in 723 BC, the northern kingdom of Israel was taken into slavery by Assyria, and when those years ended in 677 BC, Manasseh was taken captive by Babylon. Those sixty five years were also represented in the fulfillments of the end of the scatterings of the two nations, that were to become one stick in Ezekiel’s narrative. They marked 1798, 1844 and 1863, respectively. In the verses which identify the message that was rejected in 1863 there is a special prophetic revelation in which the prophecy is couched.
Den sextiofemåriga profetian började år 742 f.Kr., och inom dessa sextiofem år, nitton år senare år 723 f.Kr., fördes det norra riket Israel bort i fångenskap av Assyrien, och när dessa år hade fullbordats år 677 f.Kr., togs Manasse till fånga av Babylon. Dessa sextiofem år återgavs också i uppfyllelserna vid slutet av de båda nationernas skingringar, vilka i Hesekiels framställning skulle bli en enda stav. De utmärkte respektive åren 1798, 1844 och 1863. I de verser som identifierar det budskap som förkastades år 1863 finns en särskild profetisk uppenbarelse, i vilken profetian är innesluten.
It is the revelation that the “head” of a nation is its capital city, and that the “head” of the capital city is the king. It provides two witnesses to this revelation, and then brings the entire prophecy and revelation to a conclusion with the enigma that, “If ye will not believe, surely ye shall not be established.” If you do not believe that the king is the head, and that the head is the capital city, then you will not be established.
Det är uppenbarelsen att en nations ”huvud” är dess huvudstad och att huvudstadens ”huvud” är kungen. Den framlägger två vittnen till denna uppenbarelse och för sedan hela profetian och uppenbarelsen till sitt avslut med gåtan: ”Om I icke tron, skolen I förvisso icke bestå.” Om ni inte tror att kungen är huvudet och att huvudet är huvudstaden, då skall ni inte bli befästa.
Ezekiel’s nation that is produced by joining the two sticks of the northern and southern kingdoms, was to have a king, which is a head, which is the capital city of the nation. The entire passage of Ezekiel is speaking to the prophetic characteristics of the sealing of the one hundred and forty-four thousand, which represents the joining together of Divinity with humanity during the period of the sounding of the seventh trumpet of Islam of the third woe.
Hesekiels nation, som frambringas genom sammanfogandet av de två stavarna från de norra och södra rikena, skulle ha en kung, som är ett huvud, vilket är nationens huvudstad. Hela avsnittet i Hesekiel talar om de profetiska kännetecknen för beseglingen av de etthundrafyrtiofyra tusen, vilket representerar föreningen av gudomlighet med mänsklighet under perioden för ljudandet av islams sjunde trumpet i det tredje veet.
The days of the sounding of the Seventh Trumpet, in Revelation chapter ten, began when there was to be “time no longer,” which was October 22, 1844, when the third angel arrived. At that point John experienced the bitterness of that date, and he was there and then told to measure the temple, but leave off the history of the twelve hundred and sixty years of the trampling down of the sanctuary and host, for that period was given to the Gentiles.
Dagarna då den Sjunde Basunen ljuder, i Uppenbarelseboken kapitel tio, började när det inte längre skulle vara ”tid”, vilket var den 22 oktober 1844, då den tredje ängeln anlände. Vid den tidpunkten erfor Johannes bitterheten av detta datum, och han blev då och där tillsagd att mäta templet, men att utelämna historien om de ett tusen två hundra sextio åren då helgedomen och härskaran trampades ned, ty den perioden var given åt hedningarna.
And the angel which I saw stand upon the sea and upon the earth lifted up his hand to heaven, And sware by him that liveth for ever and ever, who created heaven, and the things that therein are, and the earth, and the things that therein are, and the sea, and the things which are therein, that there should be time no longer: But in the days of the voice of the seventh angel, when he shall begin to sound, the mystery of God should be finished, as he hath declared to his servants the prophets. And the voice which I heard from heaven spake unto me again, and said, Go and take the little book which is open in the hand of the angel which standeth upon the sea and upon the earth.
Och den ängel som jag såg stå på havet och på jorden lyfte sin hand mot himmelen och svor vid honom som lever i evigheternas evigheter, honom som har skapat himmelen och det som är däri, och jorden och det som är däri, och havet och det som är däri, att tiden inte längre skulle vara. Men i den sjunde ängelns rösts dagar, när han skall börja blåsa i sin basun, då skall Guds hemlighet fullbordas, såsom han har förkunnat för sina tjänare profeterna. Och rösten som jag hade hört från himmelen talade åter till mig och sade: Gå och tag den lilla bokrullen som är öppen i handen på ängeln som står på havet och på jorden.
And I went unto the angel, and said unto him, Give me the little book. And he said unto me, Take it, and eat it up; and it shall make thy belly bitter, but it shall be in thy mouth sweet as honey. And I took the little book out of the angel’s hand, and ate it up; and it was in my mouth sweet as honey: and as soon as I had eaten it, my belly was bitter. And he said unto me, Thou must prophesy again before many peoples, and nations, and tongues, and kings. And there was given me a reed like unto a rod: and the angel stood, saying, Rise, and measure the temple of God, and the altar, and them that worship therein. But the court which is without the temple leave out, and measure it not; for it is given unto the Gentiles: and the holy city shall they tread under foot forty and two months. Revelation 10:5–11:2.
Och jag gick till ängeln och sade till honom: Ge mig den lilla bokrullen. Och han sade till mig: Tag den och ät upp den; och den skall göra din buk bitter, men i din mun skall den vara söt såsom honung. Och jag tog den lilla bokrullen ur ängelns hand och åt upp den; och i min mun var den söt såsom honung; men så snart jag hade ätit den, blev min buk bitter. Och han sade till mig: Du måste åter profetera inför många folk och nationer och tungomål och kungar. Och mig gavs ett rör, likt en stav; och ängeln stod där och sade: Stå upp och mät Guds tempel och altaret och dem som tillbedja därinne. Men förgården som är utanför templet skall du lämna åsido och inte mäta; ty den är given åt hedningarna, och den heliga staden skola de trampa under sina fötter i fyrtiotvå månader. Uppenbarelseboken 10:5–11:2.
The temple which John was to measure on October 22, 1844, was the temple which had worshippers “therein.” The courtyard was to be left off. The temple which has an altar, that also has worshippers therein is the holy place of the heavenly sanctuary. There was an altar in the courtyard, but that was to be left off, so the only other altar in God’s sanctuary is the altar of incense that is located in the Holy Place. At the arrival of the third angel in 1844, which typified the third angel’s arrival at the beginning of the sealing time on September 11, 2001, the temple consisted of only two apartments.
Templet som Johannes skulle mäta den 22 oktober 1844 var det tempel som hade tillbedjare ”däri”. Förgården skulle lämnas åsido. Det tempel som har ett altare och som också har tillbedjare däri är den heliga platsen i den himmelska helgedomen. Det fanns ett altare i förgården, men det skulle lämnas åsido, så det enda andra altaret i Guds helgedom är rökelsealtaret, som är beläget i det Heliga. Vid den tredje ängelns ankomst år 1844, vilken förebildade den tredje ängelns ankomst i början av beseglingstiden den 11 september 2001, bestod templet av endast två avdelningar.
The Holy Place was a symbol of the Church, which Paul identifies as the body, and the Most Holy Place was a symbol of the head of the body. The holy place is a symbol of humanity, and the Most Holy Place is the symbol of divinity. The altar, and the smoke that ascended from the altar, which rose up and entered into the Most Holy Place, represents the point where humanity connected with divinity. Mankind can only enter the Most Holy Place by faith, but the experience of faithful people is located in the Holy Place.
Det heliga var en symbol för kyrkan, som Paulus identifierar som kroppen, och det allra heligaste var en symbol för kroppens huvud. Det heliga är en symbol för mänskligheten, och det allra heligaste är symbolen för gudomligheten. Altaret och röken som steg upp från altaret, som steg upp och trängde in i det allra heligaste, representerar den punkt där mänskligheten förenades med gudomligheten. Mänskligheten kan endast träda in i det allra heligaste genom tro, men de trofastas erfarenhet är förlagd till det heliga.
There they are to eat the Word of God, as represented by the loaves upon the table of showbread. There they are to let their light shine before men, and glorify their heavenly father, as represented by the seven-branched candlestick, which we are informed represents the Church. There they are to connect with divinity as their prayers ascend with the merits of Christ into the very presence of the Divine.
Där skall de äta Guds ord, såsom det framställs genom bröden på skådebrödsbordet. Där skall de låta sitt ljus lysa inför människorna och förhärliga sin himmelske Fader, såsom det framställs genom den sjuarmade ljusstaken, vilken vi får veta representerar församlingen. Där skall de förenas med gudomligheten, när deras böner tillsammans med Kristi förtjänster stiger upp till den Gudomliges själva närvaro.
From 1798 to 1844, the Architect of the Temple raised up a temple of humanity which He intended to combine with His temple of divinity, but humanity rebelled. As of 2001, He once again is raising up the temple of humanity, represented as the one hundred and forty-four thousand. According to Ezekiel, “king David” is to reign over the nation, which is transformed from a valley of dead dry Laodicean bones, into the mighty army which is lifted up as an ensign at the soon-coming Sunday law.
Från 1798 till 1844 reste Templets Arkitekt upp ett mänsklighetens tempel, vilket Han avsåg att förena med sitt gudomlighetens tempel, men mänskligheten gjorde uppror. Från och med 2001 reser Han åter upp mänsklighetens tempel, framställt som de etthundrafyrtiofyra tusen. Enligt Hesekiel skall ”konung David” regera över nationen, som förvandlas från en dal av döda, torra laodiceiska ben till den väldiga här som upphöjs till ett baner vid den snart annalkande söndagslagen.
The southern kingdom of Judah, is where the capital city of Jerusalem was located, and the nation, king and capital represent the “head.” Surely if you believe, you shall be established. In the relationship of the northern and southern kingdoms, Judah was the “head,” it was where the capitol was, and it is the city which the Lord chose to place His name. The northern kingdom was the “body”. Because of Solomon’s apostasy the Lord raised up adversaries against Solomon. One of those adversaries was Jeroboam, who became the first king of the divided northern kingdom of Israel.
Det sydliga riket Juda var platsen där huvudstaden Jerusalem låg, och nationen, kungen och huvudstaden representerar ”huvudet”. Om ni tror, skall ni förvisso bestå. I förhållandet mellan det norra och det sydliga riket var Juda ”huvudet”; där låg huvudstaden, och det är den stad som Herren utvalde att låta sitt namn bo i. Det norra riket var ”kroppen”. På grund av Salomos avfall reste Herren upp motståndare mot Salomo. En av dessa motståndare var Jerobeam, som blev den förste kungen över det delade norra riket Israel.
And Jeroboam the son of Nebat, an Ephrathite of Zereda, Solomon’s servant, whose mother’s name was Zeruah, a widow woman, even he lifted up his hand against the king. And this was the cause that he lifted up his hand against the king: Solomon built Millo, and repaired the breaches of the city of David his father. And the man Jeroboam was a mighty man of valour: and Solomon seeing the young man that he was industrious, he made him ruler over all the charge of the house of Joseph. And it came to pass at that time when Jeroboam went out of Jerusalem, that the prophet Ahijah the Shilonite found him in the way; and he had clad himself with a new garment; and they two were alone in the field: And Ahijah caught the new garment that was on him, and rent it in twelve pieces: And he said to Jeroboam, Take thee ten pieces: for thus saith the Lord, the God of Israel, Behold, I will rend the kingdom out of the hand of Solomon, and will give ten tribes to thee: (But he shall have one tribe for my servant David’s sake, and for Jerusalem’s sake, the city which I have chosen out of all the tribes of Israel:)
Och Jerobeam, Nebats son, en efratit från Sereda, Salomos tjänare, vars moders namn var Serua, en änka, också han lyfte sin hand mot kungen. Och detta var orsaken till att han lyfte sin hand mot kungen: Salomo byggde Millo och lagade skadorna på sin fader Davids stad. Och mannen Jerobeam var en tapper stridsman; och när Salomo såg att den unge mannen var flitig, satte han honom över allt arbetet för Josefs hus. Och det skedde vid den tiden, när Jerobeam gick ut från Jerusalem, att profeten Ahia från Silo fann honom på vägen; och han hade klätt sig i en ny mantel; och de två var ensamma ute på fältet. Då grep Ahia den nya manteln som han hade på sig och rev den i tolv stycken. Och han sade till Jerobeam: Ta dig tio stycken, ty så säger Herren, Israels Gud: Se, jag skall rycka riket ur Salomos hand och ge dig tio stammar. (Men en stam skall han få för min tjänare Davids skull och för Jerusalems skull, den stad som jag har utvalt bland alla Israels stammar:)
Because that they have forsaken me, and have worshipped Ashtoreth the goddess of the Zidonians, Chemosh the god of the Moabites, and Milcom the god of the children of Ammon, and have not walked in my ways, to do that which is right in mine eyes, and to keep my statutes and my judgments, as did David his father. Howbeit I will not take the whole kingdom out of his hand: but I will make him prince all the days of his life for David my servant’s sake, whom I chose, because he kept my commandments and my statutes: But I will take the kingdom out of his son’s hand, and will give it unto thee, even ten tribes. And unto his son will I give one tribe, that David my servant may have a light alway before me in Jerusalem, the city which I have chosen me to put my name there. 1 Kings 11:26–36.
Eftersom de har övergivit mig och tillbett Astoret, sidoniernas gudinna, Kemosh, moabiternas gud, och Milkom, ammoniternas gud, och inte vandrat på mina vägar för att göra det som är rätt i mina ögon och hålla mina stadgar och mina domar, såsom David, hans fader, gjorde. Men jag skall inte ta hela riket ur hans hand, utan jag skall göra honom till furste alla hans livs dagar för min tjänare Davids skull, honom som jag utvalde, därför att han höll mina bud och mina stadgar. Men jag skall ta riket ur hans sons hand och ge det åt dig, ja, tio stammar. Och åt hans son skall jag ge en stam, för att David, min tjänare, alltid må ha en lampa inför mig i Jerusalem, den stad som jag har utvalt åt mig för att där sätta mitt namn. 1 Kungaboken 11:26–36.
The nation that was created when Ezekiel joined the two sticks was to have “David” as king, and David ruled from Jerusalem, which is the capital city where God chose to place His name. The ten northern tribes were a symbol of the body, and Jerusalem was the symbol of the head. Because of the sins of Manasseh, Judah was carried to Babylon in captivity in 677 BC, thus beginning the scattering of the “seven times” against the southern kingdom. At that time the Lord rejected Jerusalem.
Den nation som skapades när Hesekiel fogade samman de två stavarna skulle ha ”David” som kung, och David regerade från Jerusalem, huvudstaden där Gud hade utvalt att sätta sitt namn. De tio nordliga stammarna var en symbol för kroppen, och Jerusalem var symbolen för huvudet. På grund av Manasses synder fördes Juda i fångenskap till Babylon år 677 f.Kr., och därmed inleddes skingringen under de ”sju tiderna” över det södra kungariket. Vid den tiden förkastade Herren Jerusalem.
Notwithstanding the Lord turned not from the fierceness of his great wrath, wherewith his anger was kindled against Judah, because of all the provocations that Manasseh had provoked him withal. And the Lord said, I will remove Judah also out of my sight, as I have removed Israel, and will cast off this city Jerusalem which I have chosen, and the house of which I said, My name shall be there. 2 Kings 23:26, 27.
Likväl avstod Herren inte från häftigheten i sin stora vrede, varmed hans vrede hade upptänts mot Juda, på grund av alla de förtörnelser med vilka Manasse hade väckt hans vrede. Och Herren sade: Också Juda skall jag avlägsna ur min åsyn, såsom jag har avlägsnat Israel, och jag skall förkasta denna stad, Jerusalem, som jag har utvalt, och det hus om vilket jag sade: Mitt namn skall vara där. 2 Kungaboken 23:26, 27.
It was in the “house” in Jerusalem where He chose to place His name, and the city and the house were cast off, but a promise was made by Zechariah that the Lord would once again choose Jerusalem.
Det var i det ”hus” i Jerusalem där han utvalde att låta sitt namn bo, och staden och huset blev förkastade, men genom Sakarja gavs löftet att Herren åter skulle utvälja Jerusalem.
Then the angel of the Lord answered and said, O Lord of hosts, how long wilt thou not have mercy on Jerusalem and on the cities of Judah, against which thou hast had indignation these threescore and ten years? And the Lord answered the angel that talked with me with good words and comfortable words. So the angel that communed with me said unto me, Cry thou, saying, Thus saith the Lord of hosts; I am jealous for Jerusalem and for Zion with a great jealousy. And I am very sore displeased with the heathen that are at ease: for I was but a little displeased, and they helped forward the affliction. Therefore thus saith the Lord; I am returned to Jerusalem with mercies: my house shall be built in it, saith the Lord of hosts, and a line shall be stretched forth upon Jerusalem.
Då svarade Herrens ängel och sade: Herre Sebaot, hur länge skall du underlåta att förbarma dig över Jerusalem och Juda städer, mot vilka du har hyst förbittring dessa sjuttio år? Och Herren svarade ängeln som talade med mig med goda ord, tröstande ord. Så sade ängeln som talade med mig till mig: Ropa och säg: Så säger Herren Sebaot: Jag nitälskar för Jerusalem och för Sion med stor nitälskan. Och jag är djupt förtörnad på de folk som är i trygghet; ty jag var endast litet förtörnad, men de hjälpte till att föröka olyckan. Därför säger Herren så: Jag har vänt tillbaka till Jerusalem med barmhärtighet; mitt hus skall byggas där, säger Herren Sebaot, och mätsnöret skall sträckas ut över Jerusalem.
Cry yet, saying, Thus saith the Lord of hosts; My cities through prosperity shall yet be spread abroad; and the Lord shall yet comfort Zion, and shall yet choose Jerusalem. Then lifted I up mine eyes, and saw, and behold four horns. And I said unto the angel that talked with me, What be these? And he answered me, These are the horns which have scattered Judah, Israel, and Jerusalem. And the Lord shewed me four carpenters. Then said I, What come these to do? And he spake, saying, These are the horns which have scattered Judah, so that no man did lift up his head: but these are come to fray them, to cast out the horns of the Gentiles, which lifted up their horn over the land of Judah to scatter it.
Ropa åter och säg: Så säger HERREN Sebaot: Mina städer skall åter flöda över av välstånd; HERREN skall åter trösta Sion och åter utvälja Jerusalem. Sedan lyfte jag mina ögon och såg, och se, fyra horn. Och jag sade till ängeln som talade med mig: Vad är dessa? Han svarade mig: Dessa är de horn som har förskingrat Juda, Israel och Jerusalem. Och HERREN visade mig fyra smeder. Då sade jag: Vad kommer dessa för att göra? Och han talade och sade: Dessa är de horn som har förskingrat Juda, så att ingen kunde lyfta sitt huvud; men dessa har kommit för att förskräcka dem, för att slå ned hednafolkens horn, de som lyfte sitt horn över Juda land för att förskingra det.
I lifted up mine eyes again, and looked, and behold a man with a measuring line in his hand. Then said I, Whither goest thou? And he said unto me, To measure Jerusalem, to see what is the breadth thereof, and what is the length thereof. And, behold, the angel that talked with me went forth, and another angel went out to meet him, And said unto him, Run, speak to this young man, saying, Jerusalem shall be inhabited as towns without walls for the multitude of men and cattle therein: For I, saith the Lord, will be unto her a wall of fire round about, and will be the glory in the midst of her. Ho, ho, come forth, and flee from the land of the north, saith the Lord: for I have spread you abroad as the four winds of the heaven, saith the Lord. Deliver thyself, O Zion, that dwellest with the daughter of Babylon. For thus saith the Lord of hosts; After the glory hath he sent me unto the nations which spoiled you: for he that toucheth you toucheth the apple of his eye.
Och jag lyfte åter mina ögon och såg, och se, en man med ett mätsnöre i sin hand. Då sade jag: Vart går du? Och han sade till mig: För att mäta Jerusalem, för att se hur stor dess bredd är och hur stor dess längd är. Och se, ängeln som talade med mig gick fram, och en annan ängel gick ut för att möta honom, och sade till honom: Skynda dig, tala till denne unge man och säg: Jerusalem skall bli bebott såsom städer utan murar på grund av mängden människor och boskap därinne. Ty jag, säger Herren, skall vara för henne en mur av eld runt omkring, och jag skall vara härligheten mitt i henne. Ho, ho, fly och rädda er undan landet i norr, säger Herren; ty jag har förskingrat er för himlens fyra vindar, säger Herren. Rädda dig, du Sion, du som bor hos Babels dotter. Ty så säger Herren Sebaot: Efter härligheten har han sänt mig till de folk som plundrade er; ty den som rör vid er rör vid hans ögonsten.
For, behold, I will shake mine hand upon them, and they shall be a spoil to their servants: and ye shall know that the Lord of hosts hath sent me. Sing and rejoice, O daughter of Zion: for, lo, I come, and I will dwell in the midst of thee, saith the Lord. And many nations shall be joined to the Lord in that day, and shall be my people: and I will dwell in the midst of thee, and thou shalt know that the Lord of hosts hath sent me unto thee. And the Lord shall inherit Judah his portion in the holy land, and shall choose Jerusalem again. Be silent, O all flesh, before the Lord: for he is raised up out of his holy habitation. Zechariah 1:12–2:13.
Ty se, jag skall svänga min hand mot dem, och de skall bli ett byte för sina tjänare; och ni skall inse att HERREN Sebaot har sänt mig. Jubla och gläd dig, du Sions dotter; ty se, jag kommer, och jag skall bo i din mitt, säger HERREN. Och många hednafolk skall på den dagen sluta sig till HERREN och vara mitt folk; och jag skall bo i din mitt, och du skall inse att HERREN Sebaot har sänt mig till dig. Och HERREN skall ta Juda i besittning såsom sin del i det heliga landet och åter utvälja Jerusalem. Tig, allt kött, inför HERREN; ty han har brutit upp från sin heliga boning. Sakarja 1:12–2:13.
The promises of the Lord once again choosing Jerusalem were fulfilled when ancient Israel rebuilt Jerusalem after their captivity in Babylon, but the prophets speak more about the last days than the days in which they lived. The Lord was “raised up out of his holy temple,” on October 22, 1844, when He arose and moved from the Holy Place to the Most Holy Place, at which time “all flesh” was to “be silent” before the Lord,” for the antitypical Day of Atonement had arrived, in agreement with Habakkuk TWO-TWENTY.
Löftena om att Herren åter skulle utvälja Jerusalem uppfylldes när det forntida Israel återuppbyggde Jerusalem efter sin fångenskap i Babylon, men profeterna talar mer om de sista dagarna än om de dagar i vilka de levde. Herren ”reste sig upp ur sitt heliga tempel” den 22 oktober 1844, när han uppstod och förflyttade sig från det heliga till det allra heligaste, då ”allt kött” skulle ”tiga” inför Herren, ty den motbildliga försoningsdagen hade anlänt, i överensstämmelse med Habackuk TVÅ-TJUGO.
But the Lord is in his holy temple: let all the earth keep silence before him. Habakkuk 2:20.
Men HERREN är i sitt heliga tempel; må hela jorden tiga inför honom. Habackuk 2:20.
At that time, John in chapter eleven of Revelation was told to measure the temple, which Zechariah witnessed when he “lifted up” his “eyes again, and looked, and behold a man with a measuring line in his hand”. Then Zechariah said, “Whither goest thou?” And John said unto Zechariah, “To measure Jerusalem, to see what is the breadth thereof, and what is the length thereof.” The history of the rebuilding of Jerusalem after the seventy year captivity, and the history that began in 1798 but ended in rebellion when the third angel arrived in 1844, both identify the work that began on September 11, 2001.
Vid den tiden blev Johannes i Uppenbarelsebokens elfte kapitel tillsagd att mäta templet, vilket Sakarja bevittnade när han ”åter lyfte upp” sina ”ögon och såg, och se, en man med ett mätsnöre i sin hand”. Då sade Sakarja: ”Vart går du?” Och Johannes sade till Sakarja: ”Att mäta Jerusalem, för att se hur stor dess bredd är och hur stor dess längd är.” Historien om återuppbyggandet av Jerusalem efter de sjuttio årens fångenskap, och den historia som började 1798 men slutade i uppror när den tredje ängeln anlände år 1844, identifierar båda det verk som började den 11 september 2001.
The southern kingdom, the city of Jerusalem, and king David are all the “head” where the character of God is to be manifested. The northern kingdom represents the “body”, and when the Lord determined to once again “have mercy on Jerusalem” and to “comfort her” and to once again “choose her”, He is identifying the sealing of the one hundred and forty-four thousand, which includes the joining together of the dead dry bones of Laodicea, and thereafter the revival of those bones into a mighty army.
Det sydliga riket, staden Jerusalem och kung David är alla det ”huvud” där Guds karaktär skall uppenbaras. Det nordliga riket representerar ”kroppen”, och när Herren bestämde sig för att åter ”förbarma sig över Jerusalem” och att ”trösta henne” och åter ”utvälja henne”, identifierar han därmed beseglingen av de etthundrafyrtiofyra tusen, vilket innefattar sammanfogandet av Laodiceas döda, torra ben, och därefter återupplivandet av dessa ben till en mäktig här.
That work is represented in Ezekiel chapter thirty-seven, and it is represented by the northern and southern kingdoms, which provide a simile of the work of fulfilling the covenant promise to write His law upon the hearts and minds of the one hundred and forty-four thousand. Of the two sticks, one and one only is identified as the head, and if you believe, if your eyes can perceive and your ears can understand, this identifies the other stick as the body.
Detta verk framställs i Hesekiel kapitel trettiosju, och det framställs genom de nordliga och sydliga rikena, vilka utgör en liknelse för verket att uppfylla förbundslöftet att skriva hans lag i de etthundrafyrtiofyra tusens hjärtan och sinnen. Av de två stavarna identifieras en, och endast en, som huvudet, och om du tror, om dina ögon kan urskilja och dina öron kan förstå, identifierar detta den andra staven som kroppen.
We will continue this study in the next article.
Vi kommer att fortsätta denna studie i nästa artikel.
“Upon the foundation that Christ Himself had laid, the apostles built the church of God. In the Scriptures the figure of the erection of a temple is frequently used to illustrate the building of the church. Zechariah refers to Christ as the Branch that should build the temple of the Lord. He speaks of the Gentiles as helping in the work: ‘They that are far off shall come and build in the temple of the Lord;’ and Isaiah declares, ‘The sons of strangers shall build up thy walls.’ Zechariah 6:12, 15; Isaiah 60:10.
”På den grund som Kristus själv hade lagt byggde apostlarna Guds församling. I Skriften används ofta bilden av uppförandet av ett tempel för att åskådliggöra församlingens uppbyggande. Sakarja hänvisar till Kristus som Telningen, vilken skulle bygga Herrens tempel. Han talar om hedningarna som medhjälpare i verket: ’De som är långt borta skall komma och bygga på Herrens tempel’; och Jesaja förkunnar: ’Främlingars söner skall bygga upp dina murar.’ Sakarja 6:12, 15; Jesaja 60:10.”
“Writing of the building of this temple, Peter says, ‘To whom coming, as unto a living stone, disallowed indeed of men, but chosen of God, and precious, ye also, as lively stones, are built up a spiritual house, an holy priesthood, to offer up spiritual sacrifices, acceptable to God by Jesus Christ.’ 1 Peter 2:4, 5.
Om uppförandet av detta tempel skriver Petrus: ”Kom till honom, den levande stenen, som visserligen har förkastats av människor, men är utvald av Gud och dyrbar; och låt också ni, såsom levande stenar, uppbyggas till ett andligt hus, ett heligt prästerskap, för att frambära andliga offer som genom Jesus Kristus är välbehagliga för Gud.” 1 Petrusbrevet 2:4, 5.
“In the quarry of the Jewish and the Gentile world the apostles labored, bringing out stones to lay upon the foundation. In his letter to the believers at Ephesus, Paul said, ‘Now therefore ye are no more strangers and foreigners, but fellow citizens with the saints, and of the household of God; and are built upon the foundation of the apostles and prophets, Jesus Christ Himself being the Chief Cornerstone; in whom all the building fitly framed together groweth unto an holy temple in the Lord: in whom ye also are builded together for an habitation of God through the Spirit.’ Ephesians 2:19–22.
”I den judiska och den hedniska världens stenbrott arbetade apostlarna och hämtade fram stenar att lägga på grunden. I sitt brev till de troende i Efesus sade Paulus: ’Så är ni nu inte längre gäster och främlingar, utan medborgare tillsammans med de heliga och tillhör Guds hushåll; ni är uppbyggda på apostlarnas och profeternas grund, där Jesus Kristus själv är hörnstenen. I honom fogas hela byggnaden samman och växer upp till ett heligt tempel i Herren. I honom blir också ni tillsammans uppbyggda till en Guds boning genom Anden.’ Efesierbrevet 2:19–22.”
“And to the Corinthians he wrote: ‘According to the grace of God which is given unto me, as a wise master builder, I have laid the foundation, and another buildeth thereon. But let every man take heed how he buildeth thereupon. For other foundation can no man lay than that is laid, which is Jesus Christ. Now if any man build upon this foundation gold, silver, precious stones, wood, hay, stubble; every man’s work shall be made manifest: for the day shall declare it, because it shall be revealed by fire; and the fire shall try every man’s work of what sort it is.” 1 Corinthians 3:10–13.
Och till korintierna skrev han: ”Enligt den Guds nåd som har blivit mig given har jag såsom en vis byggmästare lagt grunden, och en annan bygger vidare därpå. Men var och en må se till hur han bygger därpå. Ty någon annan grund kan ingen lägga än den som är lagd, vilken är Jesus Kristus. Men om någon på denna grund bygger guld, silver, dyrbara stenar, trä, hö, strå, så skall vars och ens verk bli uppenbart; ty dagen skall visa det, eftersom det skall uppenbaras i eld, och elden skall pröva vars och ens verk, av vad slag det är.” 1 Korinthierbrevet 3:10–13.
“The apostles built upon a sure foundation, even the Rock of Ages. To this foundation they brought the stones that they quarried from the world. Not without hindrance did the builders labor. Their work was made exceedingly difficult by the opposition of the enemies of Christ. They had to contend against the bigotry, prejudice, and hatred of those who were building upon a false foundation. Many who wrought as builders of the church could be likened to the builders of the wall in Nehemiah’s day, of whom it is written: ‘They which builded on the wall, and they that bare burdens, with those that laded, everyone with one of his hands wrought in the work, and with the other hand held a weapon.’ Nehemiah 4:17.” Acts of the Apostles, 595–597.
”Apostlarna byggde på en säker grund, själva Evighetens klippa. Till denna grund förde de de stenar som de hade brutit ur världen. Byggarna arbetade inte utan hinder. Deras verk gjordes utomordentligt svårt genom motståndet från Kristi fiender. De måste kämpa mot trångsyntheten, fördomarna och hatet hos dem som byggde på en falsk grund. Många som arbetade som byggare i församlingen kunde liknas vid dem som byggde muren på Nehemjas tid, om vilka det står skrivet: ’De som byggde på muren, och de som bar bördor, och de som lastade, arbetade var och en med den ena handen på verket och höll med den andra handen ett vapen.’ Nehemja 4:17.” Apostlagärningarna, 595–597.