The two sticks are joined together to become one temple. Forty-six being the symbol of the temple, and it is forty-six years that separates the northern kingdom’s captivity, from the southern kingdom’s captivity. When the trampling down of the sanctuary and host is accomplished at the time of the end in 1798, it is forty-six years that joins the two sticks into a temple. From 723 BC to 677 BC, the temple was torn down and trampled upon. In 1798 the trampling down ended and by 1844, a temple had been erected. There they were to become one nation, with one king, and cease to sin for eternity. That was the plan, but the rebellion of 1863 pushed the plan back to 2001.
De två stavarna fogas samman för att bli ett enda tempel. Fyrtiosex är symbolen för templet, och det är fyrtiosex år som skiljer det norra rikets fångenskap från det södra rikets fångenskap. När nedtrampandet av helgedomen och hären fullbordas vid ändens tid år 1798, är det fyrtiosex år som förenar de två stavarna till ett tempel. Från 723 f.Kr. till 677 f.Kr. revs templet ned och trampades under fötterna. År 1798 upphörde nedtrampandet, och år 1844 hade ett tempel blivit uppfört. Där skulle de bli ett enda folk, med en enda kung, och upphöra att synda för evigt. Det var planen, men upproret år 1863 sköt planen fram till 2001.
Paul identifies the church as the body, and Christ as the head, and Paul uses the body as a symbol of the flesh. The flesh and the body are interchangeable terms for Paul.
Paulus identifierar församlingen som kroppen och Kristus som huvudet, och Paulus använder kroppen som en symbol för köttet. Köttet och kroppen är för Paulus utbytbara termer.
For if ye live after the flesh, ye shall die: but if ye through the Spirit do mortify the deeds of the body, ye shall live. Romans 8:13.
Ty om ni lever efter köttet, skall ni dö; men om ni genom Anden dödar kroppens gärningar, skall ni leva. Romarbrevet 8:13.
The design of the human temple is based upon the design of God’s temple. The body, which is the Church, equates to the flesh in an individual’s temple. In the temple of an individual, the mind is the head, and the body is the flesh.
Utformningen av det mänskliga templet är grundad på utformningen av Guds tempel. Kroppen, som är Kyrkan, motsvarar köttet i en enskild människas tempel. I en enskild människas tempel är sinnet huvudet, och kroppen är köttet.
For we are members of his body, of his flesh, and of his bones. For this cause shall a man leave his father and mother, and shall be joined unto his wife, and they two shall be one flesh. This is a great mystery: but I speak concerning Christ and the church. Ephesians 5:30–32.
Ty vi är lemmar i hans kropp, av hans kött och av hans ben. Därför skall en man lämna sin far och sin mor och hålla sig till sin hustru, och de två skall bli ett kött. Detta är en stor hemlighet; men jag talar om Kristus och församlingen. Efesierbrevet 5:30–32.
The temple which John was to measure, when the sounding of the seventh angel marked the beginning of the work of finishing the mystery of God, was God’s temple, but man’s temple was created in the image of God’s temple. They are interchangeable symbols. Moses was on the mount for forty-six days when he was shown the pattern that he was to use when raising up the earthly tabernacle. The pattern was taken from the heavenly temple.
Det tempel som Johannes skulle mäta, när den sjunde ängelns basunljud markerade början av arbetet med att fullborda Guds hemlighet, var Guds tempel; men människans tempel skapades till avbild av Guds tempel. De är utbytbara symboler. Mose var på berget i fyrtiosex dagar när han visades den förebild som han skulle använda när han uppförde det jordiska tabernaklet. Förebilden var hämtad från det himmelska templet.
Christ was the heavenly temple, manifested in the flesh, and He represents the pattern of the human temple, for men were created in His image. For this reason, the pattern of the human temple is represented with forty-six chromosomes.
Kristus var det himmelska templet, uppenbarad i köttet, och Han representerar förebilden för det mänskliga templet, ty människorna skapades till Hans avbild. Av denna anledning framställs förebilden för det mänskliga templet genom fyrtiosex kromosomer.
The temples are prophetically interchangeable. Thus, the temple John was told to measure consisted of only two apartments, with no courtyard. The first apartment represents the human temple, the church (the bride), the nation, the body, which is the flesh. The second apartment represents the divine temple, the bridegroom, the king, the head, which is the mind. The promise of the everlasting covenant that is accomplished for the one hundred and forty-four thousand in the last days, has been illustrated by the two sticks of Ezekiel chapter thirty-seven. It has been illustrated by John’s temple, which consists of two apartments. It has been illustrated by Paul’s specific definitions of the mystery of Christ in the believer, the hope of glory.
Templen är profetiskt utbytbara. Således bestod det tempel som Johannes fick befallning att mäta av endast två avdelningar, utan någon förgård. Den första avdelningen representerar det mänskliga templet, församlingen (bruden), nationen, kroppen, som är köttet. Den andra avdelningen representerar det gudomliga templet, brudgummen, kungen, huvudet, vilket är sinnet. Löftet i det eviga förbundet, som fullbordas för de etthundrafyrtiofyra tusen i de sista dagarna, har åskådliggjorts genom de två stavarna i Hesekiel kapitel trettiosju. Det har åskådliggjorts genom Johannes tempel, som består av två avdelningar. Det har åskådliggjorts genom Paulus specifika definitioner av hemligheten: Kristus i den troende, härlighetens hopp.
The work of sealing the one hundred and forty-four thousand is the work of permanently combining Divinity with humanity. That work is accomplished during the sounding of the Seventh Trumpet. That combination is represented, line upon line, in a variety of ways in the Scriptures. The work of justification and sanctification are the theological terms for the work. Justification is the work of Christ as our Substitute, and the work of sanctification is the work of Christ as our Example. Justification represents our title for heaven and sanctification represents our fitness for heaven. Both those works are brought to the believer by the presence of the Holy Spirit. That work is represented as the writing of God’s law upon the hearts and minds of those who are accepted into the everlasting covenant.
Verket att besegla de etthundrafyrtiofyra tusen är verket att permanent förena gudomlighet med mänsklighet. Detta verk fullbordas under den sjunde basunens ljudande. Denna förening framställs, rad på rad, på en mängd olika sätt i Skrifterna. Rättfärdiggörelsens och helgelsens verk är de teologiska termerna för detta verk. Rättfärdiggörelsen är Kristi verk som vår ställföreträdare, och helgelsens verk är Kristi verk som vårt föredöme. Rättfärdiggörelsen representerar vår rätt till himlen och helgelsen representerar vår lämplighet för himlen. Båda dessa verk bringas den troende genom den Helige Andes närvaro. Detta verk framställs som att Guds lag skrivs på hjärtana och sinnena hos dem som upptas i det eviga förbundet.
The “mind” represents the apartment in the temple, where the head resides. The mind is what is called the higher nature, as opposed to the flesh, which is the lower nature. The mind is represented by our thoughts, the flesh is represented by our feelings.
”Sinnet” representerar kammaren i templet där huvudet är beläget. Sinnet är det som kallas den högre naturen, i motsats till köttet, som är den lägre naturen. Sinnet representeras av våra tankar, köttet representeras av våra känslor.
“Many experience needless unhappiness. They take their minds from Jesus, and center them too much upon self. They magnify small difficulties, and talk discouragements. They are guilty of the great sin of needless repining over God’s providences. For all that we have and are, we are indebted to God. He has given us powers, that, to a certain extent, are similar to those which he himself possesses; and we should labor earnestly to develop these powers, not to please and exalt self, but to glorify him.
”Många erfar onödig olycka. De vänder sina tankar bort från Jesus och fäster dem alltför mycket vid jaget. De förstorar små svårigheter och talar modlöshet. De gör sig skyldiga till den stora synden att i onödan knota över Guds försyn. För allt vad vi har och är står vi i skuld till Gud. Han har gett oss förmågor som i viss mån liknar dem han själv äger; och vi bör ivrigt arbeta på att utveckla dessa förmågor, inte för att behaga och upphöja jaget, utan för att förhärliga honom.
“We should not allow our minds to be swayed from allegiance to God. Through Christ we may and should be happy, and should acquire habits of self-control. Even the thoughts must be brought into subjection to the will of God, and the feelings under the control of reason and religion. Our imagination was not given us to be allowed to run riot and have its own way, without any effort at restraint and discipline. If the thoughts are wrong, the feelings will be wrong; and the thoughts and feelings combined make up the moral character. When we decide that as Christians we are not required to restrain our thoughts and feelings, we are brought under the influence of evil angels, and invite their presence and their control. If we yield to our impressions and allow our thoughts to run in a channel of suspicion, doubt, and repining, we shall be unhappy, and our lives will prove a failure.” Review and Herald, April 21, 1885.
”Vi bör inte tillåta att våra sinnen förs bort från troheten mot Gud. Genom Kristus kan och bör vi vara lyckliga och bör förvärva vanor av självbehärskning. Till och med tankarna måste bringas i underkastelse under Guds vilja, och känslorna under förnuftets och religionens kontroll. Vår fantasi gavs oss inte för att tillåtas löpa amok och gå sin egen väg, utan någon ansträngning till återhållsamhet och disciplin. Om tankarna är orätta, kommer känslorna att vara orätta; och tankarna och känslorna tillsammans utgör den moraliska karaktären. När vi beslutar att vi som kristna inte är skyldiga att tygla våra tankar och känslor, kommer vi under onda änglars inflytande och inbjuder deras närvaro och deras herravälde. Om vi ger vika för våra intryck och låter våra tankar löpa i en fåra av misstänksamhet, tvivel och knot, kommer vi att vara olyckliga, och våra liv kommer att visa sig vara ett misslyckande.” Review and Herald, 21 april 1885.
Thoughts and feelings combined make up moral character. Our character is made up of a lower and a higher nature, the mind is the higher nature, and if the thoughts of the mind are sanctified, our feelings will be sanctified. This is because the mind is the higher controlling nature of the two nature’s which make up our humanity. The “powers,” that were designed as part of our being, are “to a certain extent,” “similar to those which” Christ “possesses,” for we were created in His image, and we “should labor earnestly to develop” those “powers.”
Tankar och känslor tillsammans utgör den moraliska karaktären. Vår karaktär består av en lägre och en högre natur; sinnet är den högre naturen, och om sinnets tankar helgas, kommer våra känslor att helgas. Detta är så, eftersom sinnet är den högre styrande naturen av de två naturer som utgör vår mänsklighet. De ”krafter” som var avsedda som en del av vårt väsen är, ”i viss utsträckning”, ”liknande dem som” Kristus ”äger”, ty vi skapades till hans avbild, och vi ”bör ivrigt arbeta för att utveckla” dessa ”krafter”.
The powers which are part of the higher nature, or the mind of a human being are judgment, memory, conscience and especially the will.
De krafter som utgör en del av människans högre natur, eller hennes sinne, är omdömet, minnet, samvetet och i synnerhet viljan.
“Many are inquiring, ‘How am I to make the surrender of myself to God?’ You desire to give yourself to Him, but you are weak in moral power, in slavery to doubt, and controlled by the habits of your life of sin. Your promises and resolutions are like ropes of sand. You cannot control your thoughts, your impulses, your affections. The knowledge of your broken promises and forfeited pledges weakens your confidence in your own sincerity, and causes you to feel that God cannot accept you; but you need not despair. What you need to understand is the true force of the will. This is the governing power in the nature of man, the power of decision, or of choice. Everything depends on the right action of the will. The power of choice God has given to men; it is theirs to exercise. You cannot change your heart, you cannot of yourself give to God its affections; but you can choose to serve Him. You can give Him your will; He will then work in you to will and to do according to His good pleasure. Thus your whole nature will be brought under the control of the Spirit of Christ; your affections will be centered upon Him, your thoughts will be in harmony with Him.
”Många frågar: ’Hur skall jag överlämna mig själv åt Gud?’ Du önskar att ge dig åt honom, men du är svag i moralisk kraft, i tvivlets slaveri och behärskad av vanorna från ditt liv i synd. Dina löften och föresatser är som rep av sand. Du kan inte behärska dina tankar, dina impulser, dina böjelser. Insikten om dina brutna löften och svikna förpliktelser försvagar din tillit till din egen uppriktighet och får dig att känna att Gud inte kan ta emot dig; men du behöver inte förtvivla. Vad du behöver förstå är viljans verkliga kraft. Detta är den styrande makten i människans natur, beslutets eller valets kraft. Allt beror på viljans rätta verksamhet. Valets makt har Gud gett åt människorna; det är deras att bruka. Du kan inte förändra ditt hjärta, du kan inte av dig själv ge Gud dess böjelser; men du kan välja att tjäna honom. Du kan ge honom din vilja; då skall han verka i dig både vilja och gärning efter sitt goda behag. Så skall hela din natur komma under Kristi Andes herravälde; dina böjelser skall vara riktade mot honom, dina tankar skall vara i samklang med honom.
“Desires for goodness and holiness are right as far as they go; but if you stop here, they will avail nothing. Many will be lost while hoping and desiring to be Christians. They do not come to the point of yielding the will to God. They do not now choose to be Christians.
”Längtan efter godhet och helighet är riktig så långt den räcker; men om ni stannar här, kommer den inte att gagna något. Många kommer att gå förlorade medan de hoppas och längtar efter att vara kristna. De kommer inte till den punkt då de överlämnar viljan åt Gud. De väljer inte nu att vara kristna.
“Through the right exercise of the will, an entire change may be made in your life. By yielding up your will to Christ, you ally yourself with the power that is above all principalities and powers. You will have strength from above to hold you steadfast, and thus through constant surrender to God you will be enabled to live the new life, even the life of faith.” Steps to Christ, 47, 48.
”Genom viljans rätta bruk kan en fullständig förändring ske i ditt liv. Genom att överlämna din vilja åt Kristus förenar du dig med den makt som står över alla furstadömen och väldigheter. Du kommer att få styrka från ovan som håller dig fast, och så skall du genom ständig överlåtelse åt Gud bli satt i stånd att leva det nya livet, ja, trons liv.” Vägen till Kristus, 47, 48.
The power of the will is the “governing power” in the nature of man, and the governor is located in the apartment of the human temple that is allied “with the power that is above all principalities and powers.” The place where the union of Divinity with humanity occurs in the human temple is the citadel of the soul. Every human has a citadel, and it is either occupied by Christ, or the arch enemy of Christ.
Viljans kraft är den ”styrande makten” i människans natur, och denna styresman är förlagd till den avdelning i det mänskliga templet som är förenad ”med den makt som står över alla furstendömen och väldigheter”. Den plats i det mänskliga templet där gudomligheten förenas med mänskligheten är själens fäste. Varje människa har ett sådant fäste, och det är antingen besatt av Kristus eller av Kristi ärkefiende.
“When Christ takes possession of the citadel of the soul, the human agent becomes one with him. And he who is one with Christ, maintaining his unity, enthroning him in the heart, and obeying his commands, is safe from the snares of the wicked one. United to Christ, he gathers to himself the graces of Christ, and consecrates strength and efficiency and power to the Lord in winning souls to him. By co-operation with the Saviour he becomes the instrument through which God works. Then when Satan comes, and strives to take possession of the soul, he finds that Christ has made him stronger than the strong man armed.” Review and Herald, December 12, 1899.
”När Kristus tar själens fästning i besittning, blir den mänskliga representanten ett med honom. Och den som är ett med Kristus, bevarar sin enhet med honom, upphöjer honom på hjärtats tron och lyder hans befallningar, är trygg för den ondes snaror. Förenad med Kristus tillägnar han sig Kristi nådegåvor och helgar styrka och duglighet och kraft åt Herren i arbetet att vinna själar för honom. Genom samverkan med Frälsaren blir han det redskap genom vilket Gud verkar. När Satan sedan kommer och söker ta själen i besittning, finner han att Kristus har gjort honom starkare än den starke, fullt väpnade mannen.” Review and Herald, 12 december 1899.
The citadel of the soul is the heart and mind of the human being. The promise of the new covenant identifies three primary promises for the believer. He is promised to have a land to live in, as the Garden of Eden was for Adam and Eve, which in turn represented the promised land for His covenant with ancient Israel, which in turn represented the spiritual glorious land for spiritual Israel, and which all three provide witness, line upon line, to the promise of the earth made new, for those who overcome as He overcame.
Själens fäste är människans hjärta och sinne. Löftet om det nya förbundet anger tre huvudsakliga löften för den troende. Han utlovas ett land att bo i, såsom Edens lustgård var för Adam och Eva, vilken i sin tur representerade det utlovade landet i Hans förbund med det forntida Israel, vilket i sin tur representerade det andliga härliga landet för det andliga Israel, och vilka alla tre vittnar, rad på rad, om löftet om en jord gjord ny, för dem som segrar såsom Han segrade.
When Adam and Eve sinned, they were “scattered” out of the Garden of Eden for “seven times”, and it is after seven millennia that the earth is made new, and the garden of Eden is restored. The scattering of ancient Israel for “seven times,” was typified by the scattering of Adam and Eve. The covenant promises a land to dwell in, and it was the promise of Eden restored. The trampling down of the sanctuary and the host represents the progressive escalation of sin within the human family that began with the sin of Adam.
När Adam och Eva syndade, blev de ”skingrade” ut ur Edens lustgård under ”sju tider”, och det är efter sju årtusenden som jorden görs ny och Edens lustgård återupprättas. Det forntida Israels skingring under ”sju tider” förebildades av Adam och Evas skingring. Förbundet utlovar ett land att bo i, och det var löftet om ett återställt Eden. Nedtrampandet av helgedomen och hären representerar syndens fortskridande stegring inom människosläktet, vilken började med Adams synd.
The other two promises of the covenant are that the faithful will receive a new body and a new mind, even the mind of Christ. The body is the flesh, the lower nature, and in relation to Christ it is the church. The mind is the higher nature, it is what Sister White identifies as the “citadel of the soul.” Paul clearly teaches that we receive the mind of Christ at the moment we accept the requirements of the gospel, when we are justified. He also teaches that we do not receive a new and glorified body until the Second Coming.
Förbundets två andra löften är att de trogna skall få en ny kropp och ett nytt sinne, ja, Kristi sinne. Kroppen är köttet, den lägre naturen, och i förhållande till Kristus är den församlingen. Sinnet är den högre naturen; det är vad syster White betecknar som ”själens citadell”. Paulus lär tydligt att vi får Kristi sinne i samma ögonblick som vi godtar evangeliets krav, när vi rättfärdiggörs. Han lär också att vi inte får en ny och förhärligad kropp förrän vid den andra ankomsten.
Behold, I show you a mystery; We shall not all sleep, but we shall all be changed, In a moment, in the twinkling of an eye, at the last trump: for the trumpet shall sound, and the dead shall be raised incorruptible, and we shall be changed. For this corruptible must put on incorruption, and this mortal must put on immortality. So when this corruptible shall have put on incorruption, and this mortal shall have put on immortality, then shall be brought to pass the saying that is written, Death is swallowed up in victory. O death, where is thy sting? O grave, where is thy victory? The sting of death is sin; and the strength of sin is the law. 1 Corinthians 15:51–56.
Se, jag säger er en hemlighet: Vi skall inte alla insomna, men vi skall alla förvandlas, i ett nu, i ett ögonblick, vid den sista basunen. Ty basunen skall ljuda, och de döda skall uppstå oförgängliga, och vi skall förvandlas. Ty detta förgängliga måste ikläda sig oförgänglighet, och detta dödliga måste ikläda sig odödlighet. Men när detta förgängliga har iklätt sig oförgänglighet, och detta dödliga har iklätt sig odödlighet, då skall det ord fullbordas som står skrivet: Döden är uppslukad i seger. Du död, var är din udd? Du grav, var är din seger? Dödens udd är synden, och syndens makt är lagen. 1 Korinthierbrevet 15:51–56.
A doctrine, which John says identifies those who believe such fallacious teachings are antichrist, argues that Christ never accepted a body that was subject to the effects of sin that had began to impact the human family from Adam’s sin onward.
En lära, om vilken Johannes säger att den utvisar dem som tror på sådana vilseledande läror såsom antikrist, hävdar att Kristus aldrig antog en kropp som var underkastad syndens verkningar, vilka hade börjat påverka människosläktet från och med Adams synd.
And every spirit that confesseth not that Jesus Christ is come in the flesh is not of God: and this is that spirit of antichrist, whereof ye have heard that it should come; and even now already is it in the world. 1 John 4:3.
Och varje ande som inte bekänner att Jesus Kristus har kommit i köttet är inte av Gud; och detta är antikrists ande, om vilken ni har hört att den skulle komma, och redan nu är den i världen. 1 Joh. 4:3.
The wine of Babylon (antichrist) that teaches the “Immaculate Conception”, claims that Mary was made perfect, as were Adam and Eve before sin, in order that the birth of Jesus would be based upon a conception of divinity (the Holy Spirit), with perfect humanity (Mary.) The false doctrine of the Immaculate Conception is not addressing when Jesus was conceived in Mary’s womb, but how Mary was conceived with the perfection of Adam and Eve. To suggest that the flesh Christ took upon Himself when He came to redeem man was sinless flesh, which did not contain the effects of heredity is a teaching of antichrist.
Babylons (antikristens) vin, som lär ut den ”obefläckade avlelsen”, påstår att Maria gjordes fullkomlig, såsom Adam och Eva var före synden, för att Jesu födelse skulle vila på en avlelse av gudomlighet (den Helige Ande) med fullkomlig mänsklighet (Maria). Den falska läran om den obefläckade avlelsen behandlar inte när Jesus blev avlad i Marias moderliv, utan hur Maria blev avlad med Adams och Evas fullkomlighet. Att påstå att det kött Kristus tog på sig när han kom för att återlösa människan var syndfritt kött, som inte bar arvedelens verkningar, är en antikristlig lära.
For many deceivers are entered into the world, who confess not that Jesus Christ is come in the flesh. This is a deceiver and an antichrist. 2 John 1:7.
Ty många bedragare har gått ut i världen, sådana som inte bekänner att Jesus Kristus har kommit i köttet. En sådan är bedragaren och antikrist. 2 Joh. 1:7.
When Christ was resurrected inspiration carefully points out that He then had a glorified body. His resurrection represented the resurrection of the righteous at the Second Coming, and it is there that we receive the covenant promise of a new body.
När Kristus uppstod framhåller den inspirerade uppenbarelsen noggrant att han då hade en förhärligad kropp. Hans uppståndelse var en förebild för de rättfärdigas uppståndelse vid den andra ankomsten, och det är där vi mottar förbundslöftet om en ny kropp.
“The time had come for Christ to ascend to His Father’s throne. As a divine conqueror He was about to return with the trophies of victory to the heavenly courts. Before His death He had declared to His Father, ‘I have finished the work which Thou gavest Me to do.’ John 17:4. After His resurrection He tarried on earth for a season, that His disciples might become familiar with Him in His risen and glorified body. Now He was ready for the leave-taking. He had authenticated the fact that He was a living Saviour. His disciples need no longer associate Him with the tomb. They could think of Him as glorified before the heavenly universe.” The Desire of Ages, 829.
Tiden hade kommit för Kristus att stiga upp till sin Faders tron. Som en gudomlig segrare stod Han i begrepp att återvända med segerns troféer till de himmelska salarna. Före sin död hade Han förklarat för sin Fader: ”Jag har fullbordat det verk som du har givit mig att utföra.” Johannes 17:4. Efter sin uppståndelse dröjde Han kvar på jorden en tid, för att Hans lärjungar skulle bli förtrogna med Honom i Hans uppståndna och förhärligade kropp. Nu var Han redo för avskedet. Han hade bekräftat det faktum att Han var en levande Frälsare. Hans lärjungar behövde inte längre förknippa Honom med graven. De kunde tänka på Honom som förhärligad inför det himmelska universum. Messias, 829.
The covenant promise, of a land to dwell in, is fulfilled at the earth made new, when Eden is restored and the “seven times” (seven thousand years), scattering of the humanity of the first Adam is concluded. The covenant promise of a new and glorified body is provided at the Second Coming, in the twinkling of an eye.
Förbundslöftet om ett land att bo i uppfylls på den nya jorden, när Eden återupprättas och den ”sju tider” (sju tusen år) långa förskingringen av den förste Adams mänsklighet har nått sitt slut. Förbundslöftet om en ny och förhärligad kropp fullbordas vid den andra ankomsten, i ett ögonblick, i ett ögonblicks blinkning.
“The story of Bethlehem is an exhaustless theme. In it is hidden ‘the depth of the riches both of the wisdom and knowledge of God.’ Romans 11:33. We marvel at the Saviour’s sacrifice in exchanging the throne of heaven for the manger, and the companionship of adoring angels for the beasts of the stall. Human pride and self-sufficiency stand rebuked in His presence. Yet this was but the beginning of His wonderful condescension. It would have been an almost infinite humiliation for the Son of God to take man’s nature, even when Adam stood in his innocence in Eden. But Jesus accepted humanity when the race had been weakened by four thousand years of sin. Like every child of Adam He accepted the results of the working of the great law of heredity. What these results were is shown in the history of His earthly ancestors. He came with such a heredity to share our sorrows and temptations, and to give us the example of a sinless life.” The Desire of Ages, 48.
”Berättelsen om Betlehem är ett outtömligt ämne. I den är fördolt ”djupet av Guds rikedom och vishet och kunskap.” Romarbrevet 11:33. Vi häpnar över Frälsarens offer, då han bytte himlens tron mot krubban och gemenskapen med tillbedjande änglar mot djuren i stallet. Mänsklig stolthet och självtillräcklighet står tillrättavisade i hans närvaro. Ändå var detta endast början på hans underbara nedlåtelse. Det skulle ha varit en nästan oändlig förödmjukelse för Guds Son att ta människans natur, även om Adam ännu hade stått i sin oskuld i Eden. Men Jesus antog mänskligheten när släktet hade försvagats av fyra tusen år av synd. Liksom varje Adams barn tog han på sig följderna av den stora ärftlighetens lags verkningar. Vilka dessa följder var, visas i historien om hans jordiska förfäder. Med ett sådant arv kom han för att dela våra sorger och frestelser och för att ge oss föredömet av ett syndfritt liv.” Messias, s. 48.
When a man meets the requirements of the gospel, he then and there receives a new mind, even the mind of Christ, but the body, or as Paul also calls it the flesh, is changed at the Second Coming. The lower nature, which consists of the feelings, is not eliminated at conversion. Those feelings, which are one part of the moral character, remain until the Second Coming. Those feelings represent the emotional system, that are associated with the hormonal system. They represent the senses that are associated with the nervous system. All the elements of man’s lower nature that are considered as feelings, are divided into two basic categories. One type of feeling is the tendencies that we inherited from our ancestors, and the other types of feelings are cultivated tendencies which we developed by our own choices.
När en människa uppfyller evangeliets krav, får hon där och då ett nytt sinne, ja, Kristi sinne, men kroppen, eller såsom Paulus också kallar den, köttet, förvandlas vid den andra tillkommelsen. Den lägre naturen, som består av känslorna, undanröjs inte vid omvändelsen. Dessa känslor, som utgör en del av den moraliska karaktären, består fram till den andra tillkommelsen. Dessa känslor representerar det emotionella systemet, som är förbundet med hormonsystemet. De representerar sinnena, som är förbundna med nervsystemet. Alla de element i människans lägre natur som betraktas som känslor, indelas i två grundläggande kategorier. Den ena typen av känslor är de benägenheter som vi har ärvt från våra förfäder, och de andra typerna av känslor är odlade benägenheter som vi har utvecklat genom våra egna val.
Some inherited tendencies are simply part of the human design, and some types of inherited tendencies are to do evil. The cultivated types of feelings are what we establish by our own choices, and the inherited tendencies are transmitted by “the great law of heredity.”
Vissa ärvda böjelser är helt enkelt en del av den mänskliga naturen, och vissa slag av ärvda böjelser är inriktade på det onda. De kultiverade slagen av känslor är vad vi utvecklar genom våra egna val, och de ärvda böjelserna överförs genom ”ärftlighetens stora lag”.
Jesus “accepted humanity when the race had been weakened by four thousand years of sin. Like every child of Adam He accepted the results of the working of the great law of heredity. What these results were is shown in the history of His earthly ancestors. He came with such a heredity to share our sorrows and temptations, and to give us the example of a sinless life.” With the results of four thousand years of the working of the great law of heredity, Jesus always kept those tendencies in subjection by the exercise of His will, and He never once participated in cultivating any sinful feelings.
Jesus ”antog mänskligheten när släktet hade försvagats av fyra tusen års synd. Liksom varje Adams barn antog Han följderna av den stora ärftlighetens lag i dess verkan. Vad dessa följder var visas i historien om Hans jordiska förfäder. Han kom med ett sådant arv för att dela våra sorger och frestelser och för att ge oss föredömet av ett syndfritt liv.” Med följderna av fyra tusen års verkan av den stora ärftlighetens lag höll Jesus alltid dessa böjelser underordnade genom utövandet av Sin vilja, och Han deltog inte en enda gång i att odla några syndiga känslor.
Had Jesus accepted a human body, as represented by Adam and Eve before they sinned, without the accepting the results of the weakening of humanity that had occurred over four thousand years of degradation, then He would not have provided an Example, of how every child of God can overcome.
Om Jesus hade antagit en mänsklig kropp, sådan Adam och Eva representerade före de syndade, utan att samtidigt anta följderna av den försvagning av mänskligheten som hade ägt rum under mer än fyra tusen år av förfall, då skulle Han inte ha tillhandahållit ett föredöme för hur varje Guds barn kan övervinna.
We will continue this study in the next article.
Vi kommer att fortsätta denna studie i nästa artikel.
“Many look on this conflict between Christ and Satan as having no special bearing on their own life; and for them it has little interest. But within the domain of every human heart this controversy is repeated. Never does one leave the ranks of evil for the service of God without encountering the assaults of Satan. The enticements which Christ resisted were those that we find it so difficult to withstand. They were urged upon Him in as much greater degree as His character is superior to ours. With the terrible weight of the sins of the world upon Him, Christ withstood the test upon appetite, upon the love of the world, and upon that love of display which leads to presumption. These were the temptations that overcame Adam and Eve, and that so readily overcome us.
”Många betraktar denna konflikt mellan Kristus och Satan som något som inte har någon särskild betydelse för deras eget liv; och för dem har den föga intresse. Men inom varje människohjärtas område upprepas denna strid. Ingen lämnar någonsin det ondas led för Guds tjänst utan att möta Satans angrepp. De frestelser som Kristus stod emot var sådana som vi finner det så svårt att motstå. De trängdes på Honom i så mycket högre grad som Hans karaktär är överlägsen vår. Med den fruktansvärda tyngden av världens synder över sig uthärdade Kristus provet i fråga om begäret, om kärleken till världen och om den kärlek till att synas som leder till förmätenhet. Detta var de frestelser som övervann Adam och Eva, och som så lätt övervinner oss.
“Satan had pointed to Adam’s sin as proof that God’s law was unjust, and could not be obeyed. In our humanity, Christ was to redeem Adam’s failure. But when Adam was assailed by the tempter, none of the effects of sin were upon him. He stood in the strength of perfect manhood, possessing the full vigor of mind and body. He was surrounded with the glories of Eden, and was in daily communion with heavenly beings. It was not thus with Jesus when He entered the wilderness to cope with Satan. For four thousand years the race had been decreasing in physical strength, in mental power, and in moral worth; and Christ took upon Him the infirmities of degenerate humanity. Only thus could He rescue man from the lowest depths of his degradation.
”Satan hade hänvisat till Adams synd som bevis för att Guds lag var orättfärdig och inte kunde lydas. I vår mänskliga natur skulle Kristus återlösa Adams misslyckande. Men när Adam angreps av frestaren vilade ännu inga av syndens verkningar över honom. Han stod i den fullkomliga mandomens kraft och ägde själens och kroppens hela livskraft. Han var omgiven av Edens härligheter och levde i daglig gemenskap med himmelska väsen. Så var det inte med Jesus, när han gick in i öknen för att kämpa mot Satan. Under fyra tusen år hade människosläktet avtagit i fysisk styrka, i själsförmögenheter och i moraliskt värde; och Kristus tog på sig den degenererade mänsklighetens svagheter. Endast så kunde han rädda människan från hennes förnedrings djupaste avgrund.
“Many claim that it was impossible for Christ to be overcome by temptation. Then He could not have been placed in Adam’s position; He could not have gained the victory that Adam failed to gain. If we have in any sense a more trying conflict than had Christ, then He would not be able to succor us. But our Saviour took humanity, with all its liabilities. He took the nature of man, with the possibility of yielding to temptation. We have nothing to bear which He has not endured.
”Många hävdar att det var omöjligt för Kristus att övervinnas av frestelsen. Då kunde Han inte ha blivit ställd i Adams ställning; Han kunde inte ha vunnit den seger som Adam underlät att vinna. Om vi i något avseende har en svårare kamp än Kristus hade, då skulle Han inte kunna bistå oss. Men vår Frälsare antog mänsklig natur, med alla dess svagheter. Han antog människans natur, med möjligheten att ge efter för frestelsen. Vi har ingenting att bära som Han inte har uthärdat.
“With Christ, as with the holy pair in Eden, appetite was the ground of the first great temptation. Just where the ruin began, the work of our redemption must begin. As by the indulgence of appetite Adam fell, so by the denial of appetite Christ must overcome. ‘And when He had fasted forty days and forty nights, He was afterward an hungered. And when the tempter came to Him, he said, If Thou be the Son of God, command that these stones be made bread. But He answered and said, It is written, Man shall not live by bread alone, but by every word that proceedeth out of the mouth of God.’
”För Kristus gällde, liksom för det heliga paret i Eden, att aptiten var grunden för den första stora frestelsen. Just där fördärvet började måste också vårt återlösningsverk börja. Såsom Adam föll genom eftergift åt aptiten, så måste Kristus segra genom att förneka aptiten. ’Och när Han hade fastat i fyrtio dagar och fyrtio nätter, blev Han därefter hungrig. Och när frestaren kom till Honom, sade han: Om Du är Guds Son, så befall att dessa stenar blir bröd. Men Han svarade och sade: Det står skrivet: Människan skall inte leva allenast av bröd, utan av varje ord som utgår ur Guds mun.’”
“From the time of Adam to that of Christ, self-indulgence had increased the power of the appetites and passions, until they had almost unlimited control. Thus men had become debased and diseased, and of themselves it was impossible for them to overcome. In man’s behalf, Christ conquered by enduring the severest test. For our sake He exercised a self-control stronger than hunger or death. And in this first victory were involved other issues that enter into all our conflicts with the powers of darkness.” The Desire of Ages, 117.
”Från Adams tid till Kristi hade självtillfredsställelsen ökat begärens och lidelsernas makt, tills de nästan hade fått obegränsat herravälde. Så hade människorna blivit förnedrade och sjukliga, och av sig själva var det omöjligt för dem att segra. För människans skull segrade Kristus genom att uthärda den svåraste prövningen. För vår skull utövade Han en självbehärskning starkare än hunger eller död. Och i denna första seger låg andra frågor inneslutna, sådana som ingår i alla våra strider mot mörkrets makter.” Messias, s. 117.