We are considering the line of Ezekiel chapter thirty-seven, which first identifies the sounding of the seventh trumpet and the message to Laodicea, that brings about the army of the one hundred and forty-four thousand. Then Ezekiel repeats and enlarges upon that line by introducing the joining of the two sticks of the northern and southern kingdoms of Israel, as an illustration of the process by-which Divinity and humanity are joined during the time of the sounding of the Seventh Trumpet. Once the two nations are joined together as one nation, Ezekiel identifies that they have a king over them, and then he addresses the everlasting covenant that is the covenant accomplished with the one hundred and forty-four thousand, while emphasizing those last day covenant people would have God’s sanctuary in their midst for eternity.
Vi betraktar den linje i Hesekiel kapitel trettiosju som först identifierar den sjunde basunens ljudande och budskapet till Laodicea, vilket frambringar de etthundrafyrtiofyra tusendens här. Därefter upprepar och utvidgar Hesekiel denna linje genom att införa föreningen av de två stavarna från Israels norra och södra riken, som en illustration av den process genom vilken gudomlighet och mänsklighet förenas under den tid då den sjunde basunen ljuder. När de två nationerna väl har förenats till en enda nation, identifierar Hesekiel att de har en kung över sig, och därefter behandlar han det eviga förbundet, vilket är det förbund som fullbordas med de etthundrafyrtiofyra tusen, samtidigt som han betonar att detta sista tidens förbundsfolk skulle ha Guds helgedom i sin mitt för evigt.
We have added to that line, the work of John measuring the temple in 1844, thus typifying the final measuring that began on September 11, 2001. That measuring is also addressed by Zechariah, who includes that the measuring takes place when God once again chooses Jerusalem as the city to place His name. We are drawing a simile between the components that make up the temple, and the two sticks of the northern and southern kingdoms of Israel. The work of Christ in bringing together His Divinity with the humanity of the one hundred and forty-four thousand is represented in the two prophecies of the twenty-five hundred and twenty years of scattering brought upon the northern and southern kingdoms, in conjunction with the prophecy of twenty-three hundred years.
Vi har till denna linje fogat Johannes verk med att mäta templet år 1844, vilket därigenom förebildar den slutliga mätning som började den 11 september 2001. Denna mätning behandlas också av Sakarja, som där inbegriper att mätningen äger rum när Gud åter väljer Jerusalem som den stad där Han fäster sitt namn. Vi drar en liknelse mellan de beståndsdelar som utgör templet och de två stavarna för Israels nordliga och sydliga riken. Kristi verk i att förena sin gudomlighet med mänskligheten hos de etthundrafyrtiofyra tusen framställs i de två profetiorna om de tvåtusen femhundratjugo årens skingring som kom över de nordliga och sydliga rikena, i förening med profetian om tvåtusen trehundra år.
To identify what the sticks of Ezekiel represent in the work of the gospel requires a basic understanding of the gospel. Christ accepted our fallen flesh after four thousand years of inherited weakness, which were passed unto Him through Mary. As our Example, He demonstrated that by the exercising of His will, to be surrendered unto His Father’s will, we can overcome as He overcame, by exercising our will in subjection to His will. Our will is employed, either for good or evil in our brain, which is the citadel of the soul.
För att kunna identifiera vad Hesekiels stavar representerar i evangeliets verk krävs en grundläggande förståelse av evangeliet. Kristus antog vårt fallna kött efter fyra tusen år av nedärvd svaghet, vilken överfördes till Honom genom Maria. Såsom vårt Föredöme visade Han att vi, genom utövandet av vår vilja, överlämnad åt Hans Faders vilja, kan segra såsom Han segrade, genom att utöva vår vilja i underkastelse under Hans vilja. Vår vilja brukas antingen till gott eller ont i vår hjärna, som är själens fäste.
“The student who desires to put the work of two terms into one, should not be permitted to have his own way in this matter. To undertake to do double work means with many, overtaxation of the mind, and a neglect of proper physical exercise. It is not reasonable to suppose that the mind can grasp and digest an oversupply of mental food, and it is as great a sin to overfeed the mind as it is to load the digestive organs, giving the stomach no periods of rest. The brain is the citadel of the whole man, and wrong habits of eating, dressing, or sleeping, affect the brain, and prevent the attaining of that which the student desires,—a good mental discipline. Any part of the body that is not treated with consideration will telegraph its injury to the brain. There should be exercised much patience and perseverance in instructing the youth how to preserve their health. They should become well informed on this matter, that every muscle and organ may be so strengthened and disciplined that in voluntary or involuntary action, the best of health may result, and the brain be invigorated to sustain the taxation of study.” Christian Education, 124.
”Den studerande som önskar lägga arbetet för två terminer i en enda, bör inte tillåtas få sin vilja igenom i denna fråga. Att åta sig att utföra dubbelt arbete innebär för många en överansträngning av sinnet och ett försummande av lämplig fysisk motion. Det är inte rimligt att anta att sinnet kan fatta och smälta ett övermått av mental föda, och det är lika stor synd att övermata sinnet som att överbelasta matsmältningsorganen och inte ge magen några viloperioder. Hjärnan är hela människans fäste, och oriktiga vanor i fråga om ätande, klädsel eller sömn påverkar hjärnan och hindrar uppnåendet av det som den studerande önskar — en god mental disciplin. Varje del av kroppen som inte behandlas med hänsyn kommer att förmedla sin skada till hjärnan. Mycken tålamod och uthållighet bör utövas i undervisningen av de unga om hur de ska bevara sin hälsa. De bör bli väl underrättade i denna sak, så att varje muskel och organ kan stärkas och disciplineras på sådant sätt att bästa möjliga hälsa blir följden, vare sig i viljemässig eller ofrivillig verksamhet, och hjärnan uppfriskas för att uthärda studiernas påfrestning.” Christian Education, 124.
The work of the everlasting covenant is to write God’s law upon our hearts and our minds, and both our heart and our mind is located in the “citadel of our souls,” which is our brain.
Den eviga förbundets verk är att skriva Guds lag i våra hjärtan och i våra sinnen, och både vårt hjärta och vårt sinne är belägna i ”våra själars citadell”, vilket är vår hjärna.
“The mind of a man or woman does not come down in a moment from purity and holiness to depravity, corruption, and crime. It takes time to transform the human to the divine, or to degrade those formed in the image of God to the brutal or the satanic. By beholding we become changed. Though formed in the image of his Maker, man can so educate his mind that sin which he once loathed will become pleasant to him. As he ceases to watch and pray, he ceases to guard the citadel, the heart, and engages in sin and crime. The mind is debased, and it is impossible to elevate it from corruption while it is being educated to enslave the moral and intellectual powers and bring them in subjection to grosser passions. Constant war against the carnal mind must be maintained; and we must be aided by the refining influence of the grace of God, which will attract the mind upward and habituate it to meditate upon pure and holy things.” Adventist Home, 330.
”En mans eller kvinnas sinne sjunker inte på ett ögonblick från renhet och helighet till fördärv, korruption och brott. Det tar tid att förvandla det mänskliga till det gudomliga eller att förnedra dem som är skapade till Guds avbild till det brutala eller det sataniska. Genom att betrakta blir vi förvandlade. Fastän människan är skapad till sin Skapares avbild, kan hon så fostra sitt sinne att synden, som hon en gång avskydde, blir till behag för henne. När hon upphör att vaka och be, upphör hon att bevaka citadellet, hjärtat, och ger sig hän åt synd och brott. Sinnet förnedras, och det är omöjligt att höja det ur fördärvet medan det fostras till att förslava de moraliska och intellektuella krafterna och lägga dem under de grövre lidelsernas välde. Ett ständigt krig mot det köttsliga sinnet måste upprätthållas; och vi måste få hjälp av den förfinande inverkan från Guds nåd, som skall dra sinnet uppåt och vänja det vid att begrunda rena och heliga ting.” Adventist Home, 330.
The “mind,” the “heart,” the “brain” is the “citadel of the soul.” A citadel is a fortress that is to be guarded from the entrance of sin.
”Sinnet”, ”hjärtat”, ”hjärnan” är ”själens fästning”. En fästning ska bevakas så att synden inte får inträde.
“In His prayer to the Father, Christ gave to the world a lesson which should be graven on mind and soul. ‘This is life eternal,’ He said, ‘that they might know Thee the only true God, and Jesus Christ, whom Thou hast sent.’ John 17:3. This is true education. It imparts power. The experimental knowledge of God and of Jesus Christ whom He has sent, transforms man into the image of God. It gives to man the mastery of himself, bringing every impulse and passion of the lower nature under the control of the higher powers of the mind. It makes its possessor a son of God and an heir of heaven. It brings him into communion with the mind of the Infinite, and opens to him the rich treasures of the universe.” Christ’s Object Lessons, 114.
”I sin bön till Fadern gav Kristus världen en lärdom som borde inpräntas i sinne och själ. ’Och detta är det eviga livet’, sade Han, ’att de känner Dig, den ende sanne Guden, och Jesus Kristus, som Du har sänt.’ Joh. 17:3. Detta är sann utbildning. Den meddelar kraft. Den erfarenhetsmässiga kunskapen om Gud och om Jesus Kristus, som Han har sänt, förvandlar människan till Guds avbild. Den ger människan herravälde över sig själv och för varje drift och lidelse i den lägre naturen under sinnets högre krafters kontroll. Den gör sin ägare till ett Guds barn och en himlens arvinge. Den för honom in i gemenskap med den Oändliges sinne och öppnar för honom universums rika skatter.” Christ’s Object Lessons, 114.
The “higher powers” are to be employed to control and bring into subjection the “impulses and passions of the lower nature.” The higher powers are located in the mind, and it is “communion with the mind of the Infinite,” that “transforms man into the image of God.” In the sealing time of the one hundred and forty-four thousand the image of the beast is formed in one class and the image of Christ in the other class. What accomplishes the transformation is the connection of minds. Those who have a carnal or fleshly mind as Paul identifies it, form the image of the flesh—the beast. Those who have attained the mind of Christ, form the image of Christ. The promise of the covenant is that we can attain to the mind of Christ at conversion, though we were all born with a carnal mind.
De ”högre krafterna” skall användas för att behärska och bringa ”den lägre naturens impulser och passioner” under lydnad. De högre krafterna är förlagda till sinnet, och det är ”gemenskap med den Oändliges sinne” som ”förvandlar människan till Guds avbild”. Under de etthundrafyrtiofyratusens beseglingstid formas vilddjurets avbild i den ena klassen och Kristi avbild i den andra klassen. Det som åstadkommer förvandlingen är sinnens förening. De som har ett köttsligt eller världsligt sinne, såsom Paulus betecknar det, formar köttets avbild — vilddjuret. De som har uppnått Kristi sinne formar Kristi avbild. Förbundets löfte är att vi vid omvändelsen kan nå fram till Kristi sinne, fastän vi alla föddes med ett köttsligt sinne.
Let this mind be in you, which was also in Christ Jesus: Who, being in the form of God, thought it not robbery to be equal with God: But made himself of no reputation, and took upon him the form of a servant, and was made in the likeness of men: And being found in fashion as a man, he humbled himself, and became obedient unto death, even the death of the cross. Philippians 2:5–8.
Låt det sinnelag råda hos er som också fanns hos Kristus Jesus: fastän han var till i Guds gestalt, räknade han det inte som ett rov att vara jämlik Gud, utan utblottade sig själv och antog en tjänares gestalt och blev människan lik. Och när han till det yttre hade blivit såsom en människa, ödmjukade han sig själv och blev lydig intill döden, ja, intill döden på korset. Filipperbrevet 2:5–8.
We are to have the mind of Christ in us, as it was also in Christ, for we were created in His image. But we do not have that mind, we have a carnal mind, sold under sin.
Vi skall ha Kristi sinne i oss, såsom det också var i Kristus, ty vi skapades till hans avbild. Men vi har inte detta sinne; vi har ett köttsligt sinne, sålt under synden.
There is therefore now no condemnation to them which are in Christ Jesus, who walk not after the flesh, but after the Spirit. For the law of the Spirit of life in Christ Jesus hath made me free from the law of sin and death. For what the law could not do, in that it was weak through the flesh, God sending his own Son in the likeness of sinful flesh, and for sin, condemned sin in the flesh: That the righteousness of the law might be fulfilled in us, who walk not after the flesh, but after the Spirit. For they that are after the flesh do mind the things of the flesh; but they that are after the Spirit the things of the Spirit. For to be carnally minded is death; but to be spiritually minded is life and peace. Because the carnal mind is enmity against God: for it is not subject to the law of God, neither indeed can be. So then they that are in the flesh cannot please God. But ye are not in the flesh, but in the Spirit, if so be that the Spirit of God dwell in you. Now if any man have not the Spirit of Christ, he is none of his. And if Christ be in you, the body is dead because of sin; but the Spirit is life because of righteousness. Romans 8:1–10.
Så finns nu ingen fördömelse för dem som är i Kristus Jesus, som inte vandrar efter köttet utan efter Anden. Ty livets Andes lag i Kristus Jesus har gjort mig fri från syndens och dödens lag. Ty det som lagen inte kunde göra, eftersom den var svag genom köttet, det gjorde Gud, då han sände sin egen Son i syndigt kötts liknelse och för syndens skull och fördömde synden i köttet, för att lagens rättfärdiga krav skulle uppfyllas i oss, som inte vandrar efter köttet utan efter Anden. Ty de som lever efter köttet tänker på det som hör köttet till, men de som lever efter Anden på det som hör Anden till. Ty köttets sinne är död, men Andens sinne är liv och frid. Köttets sinne är nämligen fiendskap mot Gud; det underordnar sig inte Guds lag och kan det inte heller. Därför kan de som är i köttet inte behaga Gud. Men ni är inte i köttet utan i Anden, om nu Guds Ande bor i er. Men om någon inte har Kristi Ande, så tillhör han inte honom. Och om Kristus är i er, så är kroppen död på grund av synden, men Anden är liv på grund av rättfärdigheten. Romarbrevet 8:1–10.
To be of the Spirit is life, and to be of the flesh is death. The flesh is the lower nature, it is the source of our feelings. The fleshly lower nature is to be governed by the higher nature, which is accomplished by the exercise of our wills in subjection to the Holy Spirit. Our higher carnal minds can be transformed here and now, but our lower nature must wait for the Second Coming to be changed.
Att vara av Anden är liv, och att vara av köttet är död. Köttet är den lägre naturen; det är källan till våra känslor. Den köttsliga lägre naturen skall styras av den högre naturen, vilket sker genom att vår vilja utövas i underkastelse under den Helige Ande. Våra högre köttsliga sinnen kan förvandlas här och nu, men vår lägre natur måste vänta på den andra tillkommelsen för att bli förvandlad.
Ezekiel’s two sticks identify a stick that is represented as the courtyard, and that stick reached its conclusion in 1798. It had been perfectly divided by twelve hundred and sixty years of paganism trampling down the host, and twelve hundred and sixty years of papalism trampling down the host. That stick did not represent the trampling down of God’s sanctuary, for God’s sanctuary was located in the southern kingdom. The host that was trampled down by paganism and papalism, was a human temple, but in relation to the southern kingdom it was the body, and the southern kingdom was where God chose to place the head. The northern kingdom was the body, the southern kingdom was the head.
Hesekiels två stavar identifierar en stav som framställs såsom förgården, och den staven nådde sitt avslut år 1798. Den hade varit fullkomligt delad genom tolv hundra sextio år av hedendom som trampade ned hären, och tolv hundra sextio år av påvedöme som trampade ned hären. Den staven representerade inte nedtrampandet av Guds helgedom, ty Guds helgedom var belägen i det södra riket. Härskarans som nedtrampades av hedendom och påvedöme var ett mänskligt tempel, men i förhållande till det södra riket var det kroppen, och det södra riket var den plats där Gud valde att sätta huvudet. Det norra riket var kroppen, det södra riket var huvudet.
The northern kingdom’s two divisions of twelve hundred and sixty years, represented the two various tendencies to sin in the body temple, as represented by inherited and cultivated tendencies. Paganism was a symbol of the inherited tendencies of sin in the body temple, and papalism’s adoption of the religion of paganism, represents the cultivated tendencies to sin. In either case, the body temple could not be transformed until the Second Coming, so the stick of the northern kingdom extended only to 1798, and when John was told to measure the temple, that stick was to be left off.
Nordrikets två perioder om ett tusen två hundra sextio år representerade de två skilda benägenheterna till synd i kroppens tempel, såsom dessa framställs genom nedärvda och förvärvade böjelser. Hedendomen var en symbol för de nedärvda syndabenägenheterna i kroppens tempel, och påvedömets antagande av hedendomens religion representerar de förvärvade benägenheterna till synd. I båda fallen kunde kroppens tempel inte förvandlas förrän vid den andra ankomsten, därför sträckte sig nordrikets stav endast till 1798, och när Johannes fick befallning att mäta templet, skulle den staven lämnas utanför.
The word “conversion,” means a transformation or change from one state or condition to another. When Adam and Eve sinned, they were “converted” from their original state, for they had been created perfect, in the image of God, with the higher powers controlling the lower powers. When they sinned, they were “converted” into a being where the lower powers took ascendancy over the higher powers. They transmitted that condition to all their descendants.
Ordet ”omvändelse” betyder en förvandling eller förändring från ett tillstånd eller en beskaffenhet till ett annat. När Adam och Eva syndade, blev de ”omvända” från sitt ursprungliga tillstånd, ty de hade skapats fullkomliga, till Guds avbild, med de högre krafterna härskande över de lägre krafterna. När de syndade, blev de ”omvända” till ett väsen där de lägre krafterna tog herraväldet över de högre krafterna. Detta tillstånd överförde de till alla sina efterkommande.
In the prophetic relation of Ezekiel’s two sticks, the Lord chose Jerusalem to be the head, the capital where the king resided. It was to be the higher power. In the simile of the two sticks the southern kingdom was the lower power in relation to the higher kingdom in the north. The conversion that is represented when the two sticks were to be joined, required that the southern kingdom was returned to its position as the head. It was to be converted unto the northern kingdom, for it was then joined with the true king of the north, and connected with the throne room of the true northern kingdom.
I den profetiska relationen mellan Hesekiels två stavar utvalde Herren Jerusalem till att vara huvudet, huvudstaden där kungen hade sin boning. Det skulle vara den högre makten. I liknelsen om de två stavarna var det södra riket den lägre makten i förhållande till det högre riket i norr. Den omvändelse som framställs genom att de två stavarna skulle fogas samman, krävde att det södra riket återfördes till sin ställning som huvud. Det skulle omvändas till det norra riket, ty det var då förenat med den sanne kungen i norr och förbundet med tronsalen i det sanna nordliga riket.
For this reason, the northern kingdom only reached to 1798, and John was told to leave off the courtyard, which only reached to 1798. The southern kingdom would be joined to the stick of the twenty-three hundred years with the arrival of the third angel, but the northern kingdom would end as the combination of divinity and humanity was accomplished within the two apartments of the temple which John then measured. The northern kingdom was connected by the link of forty-six with the southern kingdom, at the arrival of the third angel, but it did not directly connect with 1844, as did the southern kingdom.
Av denna anledning nådde det norra riket endast fram till 1798, och Johannes blev tillsagd att lämna förgården åt sidan, vilken endast sträckte sig till 1798. Det södra riket skulle förenas med de tvåtusen trehundra årens stav vid den tredje ängelns ankomst, men det norra riket skulle upphöra när föreningen av gudomlighet och mänsklighet fullbordades inom templets två avdelningar, vilka Johannes därefter mätte. Det norra riket var genom länken fyrtiosex förbundet med det södra riket vid den tredje ängelns ankomst, men det var inte direkt förbundet med 1844, såsom det södra riket var.
The southern kingdom was linked with both the temple of forty-six years, and the combination of divinity with humanity represented by the two hundred and twenty years. The northern kingdom in 1798, marked the foundation of the temple of forty-six years, but it there ended, for as the foundation, it represented the flesh which Christ had taken upon Himself, and His flesh was slain from the foundation of the world. All the temples are interchangeable symbols, and the foundation of the forty-six years in 1798, identifies His human flesh, and the conclusion of those forty-six years in 1844, identifies His Divinity.
Det södra riket var förbundet både med templet om fyrtiosex år och med föreningen av gudomlighet och mänsklighet som representeras av de tvåhundratjugo åren. Det norra riket markerade år 1798 grunden till templet om fyrtiosex år, men där upphörde det, ty såsom grundval representerade det köttet som Kristus hade tagit på sig, och hans kött blev slaktat från världens grundläggning. Alla templen är utbytbara symboler, och grundläggningen av de fyrtiosex åren år 1798 identifierar hans mänskliga kött, och fullbordandet av dessa fyrtiosex år år 1844 identifierar hans gudomlighet.
The host that was trampled down until 1798 was not God’s sanctuary, though God’s sanctuary was represented as being trampled down in that period of time, but that trampling down was being carried out in the southern kingdom, where God had chosen Jerusalem, to place His sanctuary and name. The host that had been trampled down, represented the Gentiles, it represented the body.
Härskaran som blev nedtrampad fram till 1798 var inte Guds helgedom, även om Guds helgedom framställdes som nedtrampad under den tidsperioden; men detta nedtrampande ägde rum i det sydliga riket, där Gud hade utvalt Jerusalem till att där placera sin helgedom och sitt namn. Den härskara som hade blivit nedtrampad representerade hedningarna; den representerade kroppen.
When Adam and Eve sinned, the “seven times” of seven thousand years of humanity being trampled down by sin began. At that point, the Lamb who was slain from the foundation of the world provided skins of lamb to cover the sinful nakedness of humanity. When the trampling down of humanity concluded in 1798, the Lamb, who is the foundation and builder of every sanctified representation of a temple, was again slain. There the northern kingdom, and the human temple represented therein, ended.
När Adam och Eva syndade började de ”sju tiderna” av sju tusen år, då mänskligheten trampas ned av synden. Vid den tidpunkten tillhandahöll Lammet, som var slaktat från världens grundläggning, lammskinn för att täcka mänsklighetens syndiga nakenhet. När mänsklighetens nedtrampande avslutades år 1798, blev Lammet, som är grunden och byggmästaren för varje helgad framställning av ett tempel, åter slaktat. Där tog det norra riket, och det mänskliga tempel som där representerades, slut.
1798 was when the counterfeit antichrist was slain after he had given his satanic witness of three and a half prophetic years, which began with his empowerment in the year 538, which was preceded by thirty years of preparation beginning in the year 508. That was a satanic counterfeit of Christ’s thirty years of preparation that began at His birth, which ended at His empowerment, when He was baptized, and thereafter He gave His testimony for three and a half literal years until He reached the point where the Lamb slain from the foundation of the world was crucified. Then was fulfilled His promise that once the temple was destroyed, He would raise it up in three days.
1798 var året då den falske antikrist blev dräpt, efter att han hade avlagt sitt sataniska vittnesbörd under tre och ett halvt profetiska år, vilket började med hans bemyndigande år 538 och föregicks av trettio års förberedelse med början år 508. Detta var en satanisk förfalskning av Kristi trettio års förberedelse, som började vid Hans födelse och avslutades vid Hans bemyndigande, då Han döptes, varefter Han avgav sitt vittnesbörd under tre och ett halvt bokstavliga år, till dess Han nådde den punkt då Lammet, slaktat från världens grundläggning, blev korsfäst. Då uppfylldes Hans löfte att när templet väl hade brutits ned, skulle Han resa upp det på tre dagar.
He would be the one that raised up His body temple, for it was the power of His divinity that accomplished the resurrection, for His divinity did not die at the crucifixion, it was His humanity that died on the cross, for it is impossible for God to die.
Han skulle vara den som uppreste sitt kropps tempel, ty det var hans gudomlighets kraft som åstadkom uppståndelsen; hans gudomlighet dog nämligen inte vid korsfästelsen, utan det var hans mänsklighet som dog på korset, ty det är omöjligt för Gud att dö.
“‘I am the resurrection, and the life’ (John 11:25). He who had said, ‘I lay down my life, that I might take it again’ (John 10:17), came forth from the grave to life that was in Himself. Humanity died; divinity did not die. In His divinity, Christ possessed the power to break the bonds of death. He declares that He has life in Himself to quicken whom He will.” Selected Messages, book 1, 301.
”Jag är uppståndelsen och livet” (Johannesevangeliet 11:25). Han som hade sagt: ”Jag ger mitt liv för att sedan ta det tillbaka” (Johannesevangeliet 10:17), trädde fram ur graven till det liv som fanns i honom själv. Mänskligheten dog; gudomligheten dog inte. I sin gudomlighet ägde Kristus makt att bryta dödens band. Han förklarar att han har liv i sig själv för att göra levande vem han vill.” Selected Messages, bok 1, s. 301.
In 1798, the human temple, the host of the “northern kingdom”, came to a conclusion, for as the symbol of the lower nature, it could not be changed until the resurrection at the Second Coming. It did however identify the foundation of the forty-six years when Christ raised up the temple which could be transformed, represented by the southern kingdom, which was a symbol of the higher powers of the mind, which is transformed the moment a sinner is justified.
År 1798 nådde det mänskliga templet, hären i ”det norra riket”, sitt slut, ty såsom symbol för den lägre naturen kunde det inte förvandlas förrän vid uppståndelsen vid den andra ankomsten. Det identifierade dock grunden för de fyrtiosex åren då Kristus uppreste det tempel som kunde förvandlas, representerat av det södra riket, vilket var en symbol för sinnets högre förmågor, vilka förvandlas i samma ögonblick som en syndare blir rättfärdiggjord.
“Upon the foundation that Christ Himself had laid, the apostles built the church of God. In the Scriptures the figure of the erection of a temple is frequently used to illustrate the building of the church. Zechariah refers to Christ as the Branch that should build the temple of the Lord. He speaks of the Gentiles as helping in the work: ‘They that are far off shall come and build in the temple of the Lord;’ and Isaiah declares, ‘The sons of strangers shall build up thy walls.’ Zechariah 6:12, 15; Isaiah 60:10.
”På den grund som Kristus själv hade lagt byggde apostlarna Guds församling. I Skriften används ofta bilden av uppförandet av ett tempel för att åskådliggöra församlingens byggande. Sakarja hänvisar till Kristus som Telningen, han som skulle bygga Herrens tempel. Han talar om hedningarna som medhjälpare i verket: ’De som är långt borta skall komma och bygga på Herrens tempel’; och Jesaja förkunnar: ’Främlingars söner skall bygga upp dina murar.’ Sakaria 6:12, 15; Jesaja 60:10.
“Writing of the building of this temple, Peter says, ‘To whom coming, as unto a living stone, disallowed indeed of men, but chosen of God, and precious, ye also, as lively stones, are built up a spiritual house, an holy priesthood, to offer up spiritual sacrifices, acceptable to God by Jesus Christ.’ 1 Peter 2:4, 5.
Om uppförandet av detta tempel skriver Petrus: ”Till honom, den levande stenen, kommen — förkastad av människor men utvald av Gud och dyrbar — låt också ni såsom levande stenar byggas upp till ett andligt hus, ett heligt prästerskap, för att frambära andliga offer som är välbehagliga för Gud genom Jesus Kristus.” 1 Petr. 2:4, 5.
“In the quarry of the Jewish and the Gentile world the apostles labored, bringing out stones to lay upon the foundation. In his letter to the believers at Ephesus, Paul said, ‘Now therefore ye are no more strangers and foreigners, but fellow citizens with the saints, and of the household of God; and are built upon the foundation of the apostles and prophets, Jesus Christ Himself being the Chief Cornerstone; in whom all the building fitly framed together groweth unto an holy temple in the Lord: in whom ye also are builded together for an habitation of God through the Spirit.’ Ephesians 2:19–22.
”I den judiska och den hedniska världens stenbrott arbetade apostlarna och hämtade fram stenar för att lägga dem på grunden. I sitt brev till de troende i Efesus sade Paulus: ’Så är ni nu inte längre gäster och främlingar, utan medborgare med de heliga och medlemmar av Guds hushåll, uppbyggda på apostlarnas och profeternas grund, där Kristus Jesus själv är hörnstenen. I honom fogas hela byggnaden samman och växer upp till ett heligt tempel i Herren. I honom blir också ni tillsammans uppbyggda till en Guds boning genom Anden.’ Efesierbrevet 2:19–22.”
“And to the Corinthians he wrote: ‘According to the grace of God which is given unto me, as a wise master builder, I have laid the foundation, and another buildeth thereon. But let every man take heed how he buildeth thereupon. For other foundation can no man lay than that is laid, which is Jesus Christ. Now if any man build upon this foundation gold, silver, precious stones, wood, hay, stubble; every man’s work shall be made manifest: for the day shall declare it, because it shall be revealed by fire; and the fire shall try every man’s work of what sort it is.’ 1 Corinthians 3:10–13.
Och till korintierna skrev han: ”Enligt den Guds nåd som har blivit mig given har jag såsom en vis byggmästare lagt grunden, och en annan bygger därpå. Men var och en må se till hur han bygger därpå. Ty någon annan grund kan ingen lägga än den som är lagd, vilken är Jesus Kristus. Men om någon bygger på denna grund med guld, silver, dyrbara stenar, trä, hö, strå, så skall vars och ens verk bli uppenbart; ty dagen skall göra det känt, eftersom den uppenbaras i eld, och elden skall pröva vars och ens verk, av vad slag det är.” 1 Korinthierbrevet 3:10–13.
“The apostles built upon a sure foundation, even the Rock of Ages. To this foundation they brought the stones that they quarried from the world. Not without hindrance did the builders labor. Their work was made exceedingly difficult by the opposition of the enemies of Christ. They had to contend against the bigotry, prejudice, and hatred of those who were building upon a false foundation. Many who wrought as builders of the church could be likened to the builders of the wall in Nehemiah’s day, of whom it is written: ‘They which builded on the wall, and they that bare burdens, with those that laded, everyone with one of his hands wrought in the work, and with the other hand held a weapon.’ Nehemiah 4:17.” Acts of the Apostles, 595, 596.
”Apostlarna byggde på en fast grund, nämligen Evighetens Klippa. Till denna grund förde de de stenar som de hade brutit ur världen. Byggmästarna arbetade inte utan hinder. Deras verk gjordes ytterst svårt genom motståndet från Kristi fiender. De måste kämpa mot trångsyntheten, fördomarna och hatet hos dem som byggde på en falsk grund. Många som verkade som byggare på församlingen kunde liknas vid dem som byggde muren på Nehemjas tid, om vilka det står skrivet: ’De som byggde på muren och de som bar bördor, med dem som lastade, utförde var och en arbetet med den ena handen och höll med den andra handen ett vapen.’ Nehemja 4:17.” Apostlagärningarna, 595, 596.
We will continue this study in the next article.
Vi kommer att fortsätta denna studie i nästa artikel.
“The fall of man filled all heaven with sorrow. The world that God had made was blighted with the curse of sin and inhabited by beings doomed to misery and death. There appeared no escape for those who had transgressed the law. Angels ceased their songs of praise. Throughout the heavenly courts there was mourning for the ruin that sin had wrought.
”Människans fall uppfyllde hela himlen med sorg. Den värld som Gud hade skapat hade hemsökts av syndens förbannelse och beboddes av varelser dömda till elände och död. Det syntes inte finnas någon utväg för dem som hade överträtt lagen. Änglarna upphörde med sina lovsånger. Genom de himmelska salarna rådde sorg över den ödeläggelse som synden hade åstadkommit.
“The Son of God, heaven’s glorious Commander, was touched with pity for the fallen race. His heart was moved with infinite compassion as the woes of the lost world rose up before Him. But divine love had conceived a plan whereby man might be redeemed. The broken law of God demanded the life of the sinner. In all the universe there was but one who could, in behalf of man, satisfy its claims. Since the divine law is as sacred as God Himself, only one equal with God could make atonement for its transgression. None but Christ could redeem fallen man from the curse of the law and bring him again into harmony with Heaven. Christ would take upon Himself the guilt and shame of sin—sin so offensive to a holy God that it must separate the Father and His Son. Christ would reach to the depths of misery to rescue the ruined race.
”Guds Son, himlens härlige Överbefälhavare, greps av medlidande med det fallna släktet. Hans hjärta rördes av oändlig medkänsla, när den förlorade världens ve steg upp inför Honom. Men den gudomliga kärleken hade uttänkt en plan genom vilken människan kunde återlösas. Guds brutna lag krävde syndarens liv. I hela universum fanns endast en som å människans vägnar kunde uppfylla dess krav. Eftersom den gudomliga lagen är lika helig som Gud själv, kunde endast en som var jämlik med Gud bringa försoning för dess överträdelse. Ingen utom Kristus kunde återlösa den fallna människan från lagens förbannelse och åter föra henne i samklang med himlen. Kristus skulle ta på sig syndens skuld och skam – synd, så anstötlig för en helig Gud att den måste skilja Fadern från hans Son. Kristus skulle stiga ned i eländets djup för att rädda det fördärvade släktet.
“Before the Father He pleaded in the sinner’s behalf, while the host of heaven awaited the result with an intensity of interest that words cannot express. Long continued was that mysterious communing—’the counsel of peace’ (Zechariah 6:13) for the fallen sons of men. The plan of salvation had been laid before the creation of the earth; for Christ is ‘the Lamb slain from the foundation of the world’ (Revelation 13:8); yet it was a struggle, even with the King of the universe, to yield up His Son to die for the guilty race. But ‘God so loved the world, that He gave His only-begotten Son, that whosoever believeth in Him should not perish, but have everlasting life.’ John 3:16. Oh, the mystery of redemption! the love of God for a world that did not love Him! Who can know the depths of that love which ‘passeth knowledge’? Through endless ages immortal minds, seeking to comprehend the mystery of that incomprehensible love, will wonder and adore.
”Inför Fadern vädjade han för syndarens räkning, medan himlens härskara avvaktade resultatet med en intensitet i sitt intresse som ord inte kan uttrycka. Länge fortgick detta hemlighetsfulla rådslag — ”fridens rådslut” (Sakarja 6:13) — för människornas fallna söner. Frälsningsplanen hade varit fastställd före jordens skapelse; ty Kristus är ”Lammet, som är slaktat från världens grundläggning” (Uppenbarelseboken 13:8); ändå var det en kamp, även för universums Konung, att utge sin Son till att dö för det skyldiga släktet. Men ”så älskade Gud världen, att han utgav sin enfödde Son, på det att var och en som tror på honom inte skall förgås utan ha evigt liv.” Johannes 3:16. O, återlösningens mysterium! Guds kärlek till en värld som inte älskade honom! Vem kan känna djupen i den kärlek som ”övergår all kunskap”? Genom ändlösa tidsåldrar skall odödliga sinnen, i sitt sökande att fatta hemligheten i denna ofattbara kärlek, förundras och tillbe.
“God was to be manifest in Christ, ‘reconciling the world unto Himself.’ 2 Corinthians 5:19. Man had become so degraded by sin that it was impossible for him, in himself, to come into harmony with Him whose nature is purity and goodness. But Christ, after having redeemed man from the condemnation of the law, could impart divine power to unite with human effort. Thus by repentance toward God and faith in Christ the fallen children of Adam might once more become ‘sons of God.’ 1 John 3:2.” Patriarchs and Prophets, 63, 64.
”Gud skulle uppenbaras i Kristus, ’och i Kristus försona världen med sig själv.’ 2 Korinthierbrevet 5:19. Människan hade genom synden blivit så förnedrad att det var omöjligt för henne att av sig själv komma i samklang med Honom vars natur är renhet och godhet. Men Kristus kunde, efter att ha återlöst människan från lagens fördömelse, meddela gudomlig kraft som kunde förena sig med mänsklig strävan. Så kunde Adams fallna barn genom omvändelse till Gud och tro på Kristus åter bli ’Guds barn’. 1 Johannesbrevet 3:2.” Patriarker och profeter, 63, 64.