The vision of Daniel chapter eleven, is the main point of reference for all the visions of Bible prophecy, and the vision of chapter eleven is established by the symbol of Rome.
Synen i Daniels elfte kapitel är den huvudsakliga referenspunkten för alla den bibliska profetians syner, och synen i det elfte kapitlet grundas på symbolen Rom.
And in those times there shall many stand up against the king of the south: also the robbers of thy people shall exalt themselves to establish the vision; but they shall fall. Daniel 11:14.
Och i dessa tider skall många resa sig mot konungen i söder; också våldsmännen bland ditt folk skall upphöja sig för att stadfästa synen; men de skall falla. Daniel 11:14.
Jones addresses the previous verse as follows:
Jones behandlar den föregående versen på följande sätt:
“When the Amorites had filled up the measure of their iniquity, their place was given to Israel, the people of God. When Israel, following the way of the heathen, filled also the cup of iniquity, God brought up the kingdom of Babylon, and took all away. When Babylon had filled up the cup of its iniquity, the power was transferred to Persia. And when the angel was turned away by the wickedness of the Persians, then the prince of Grecia comes in and sweeps it away.”
”När amoréerna hade fyllt måttet för sin missgärning, gavs deras plats åt Israel, Guds folk. När Israel, genom att följa hedningarnas väg, också fyllde missgärningens bägare, lät Gud Babels rike träda fram och tog allt bort. När Babylon hade fyllt sin missgärnings bägare, överfördes makten till Persien. Och när ängeln vändes bort genom persernas ondska, då kommer fursten över Grekland in och sveper bort det.”
“And how long was the power of Grecia to continue? When was it to be broken? ‘When the transgressors were come to the full.’ That nation stands until it has filled up the measure of its iniquity, and then the power is transferred to another kingdom. That power to which it was transferred was the Roman, as we learn from Daniel 11:14. ‘And in those times there shall many stand up against the king of the south; also the robbers of thy people shall exalt themselves to establish the vision; but they shall fall.’ This nation is pointed out as a nation of robbers—the children of robbers, as says the margin of the text.
”Och hur länge skulle Greklands makt bestå? När skulle den krossas? ’När överträdarna hade nått sitt fulla mått.’ Den nationen består till dess att den har fyllt sin missgärnings mått, och sedan överförs makten till ett annat rike. Den makt till vilken den överfördes var den romerska, såsom vi lär av Daniel 11:14. ’Och i de tiderna skola många resa sig mot kungen i söder; också våldsmän bland ditt folk skola upphöja sig för att stadfästa synen; men de skola falla.’ Denna nation utpekas som en nation av rövare — rövarnas barn, såsom textens marginal säger.
“These are the ones to whom the kingdom is now given, and what for?—‘The children of robbers shall exalt themselves to establish the vision.’ When this nation comes upon the scene, then there enters that which establishes the vision, that which is one great object of the vision, the one chief landmark in the line of vision which God has given through the prophets for all time.” A. T. Jones, The Columbian Year and the Meaning of the Four Centuries, 6.
”Dessa är de, åt vilka riket nu ges, och till vad?—’Rövarnas barn skall upphöja sig för att upprätta synen.’ När denna nation träder fram på scenen, då inträder det som upprättar synen, det som är ett stort föremål för synen, det främsta kännemärket i den rad av syner som Gud genom profeterna har gett för alla tider.” A. T. Jones, The Columbian Year and the Meaning of the Four Centuries, 6.
Jones says when the Roman power “comes upon the scene, then there enters that which establishes the” … “line of vision which God has given through the prophets for all time.” In Miller’s history the Protestants taught, as Laodicea Adventism now does, that the robbers of thy people represent Antiochus Epiphanes, a Seleucid king who ruled from 175 to 164 BC. He was a member of the Seleucid dynasty, which was one of the Greek successor states which came out of the breakup of Alexander the Great’s empire. The disagreement over this issue was so specific in Millerite history, that the identification of Antiochus Epiphanes is represented upon the 1843 pioneer chart.
Jones säger att när den romerska makten ”träder in på scenen, då inträder det som upprättar” … ”den siktlinje som Gud har gett genom profeterna för all tid”. I Millers historieskrivning lärde protestanterna, såsom Laodicea-adventismen nu gör, att rövarna av ditt folk representerar Antiochos Epifanes, en seleukidisk kung som regerade från 175 till 164 f.Kr. Han var medlem av den seleukidiska dynastin, som var en av de grekiska efterföljarstater som uppstod ur upplösningen av Alexander den stores imperium. Oenigheten i denna fråga var så specifik i den milleritiska historien, att identifieringen av Antiochos Epifanes återges på pionjärkartan från 1843.
The reference to Antiochus on the chart represents the only reference to something that is not found in God’s prophetic Word. It is there to refute the false teachings of the Protestants of that period, which is now the false teaching of Laodicean Adventism. Whether William Miller understood the depth of importance in understanding that Rome is the earthly power that establishes the “line of vision which God has given through the prophets for all time,” is doubtful, but it was clear enough to soundly defend the fact that Rome establishes the vision.
Hänvisningen till Antiochos på diagrammet utgör den enda hänvisningen till något som inte återfinns i Guds profetiska Ord. Den finns där för att vederlägga den tidens protestanters falska läror, vilka nu är den laodikeiska adventismens falska lära. Huruvida William Miller förstod den djupa betydelsen av att inse att Rom är den jordiska makt som upprättar den ”siktlinje som Gud genom profeterna har gett för all framtid”, är tveksamt; men det var tillräckligt klart för att med eftertryck försvara det faktum att Rom upprättar synen.
Where there is no vision, the people perish: but he that keepeth the law, happy is he. Proverbs 28:14.
Där ingen uppenbarelse finnes, där förvildas folket; men salig är den som håller lagen. Ordspråksboken 28:14.
Solomon recorded that where there is no vision, the people perish, and the Hebrew word “vision,” in verse fourteen is the same as in Solomon’s proverb. The vision is a life-or-death proposition, and the “vision” is established by the symbol of Rome. The word “vision” in verse fourteen, is the same word for vision in Habakkuk, chapter two.
Salomo nedtecknade att där ingen syn finns, går folket under, och det hebreiska ordet ”syn” i vers fjorton är detsamma som i Salomos ordspråk. Synen är en fråga om liv eller död, och ”synen” fastställs genom symbolen Rom. Ordet ”syn” i vers fjorton är detsamma som ordet för syn i Habackuk, kapitel två.
I will stand upon my watch, and set me upon the tower, and will watch to see what he will say unto me, and what I shall answer when I am reproved. And the Lord answered me, and said, Write the vision, and make it plain upon tables, that he may run that readeth it. For the vision is yet for an appointed time, but at the end it shall speak, and not lie: though it tarry, wait for it; because it will surely come, it will not tarry. Habakkuk 2:1–3.
Jag vill stå på min vaktpost och ställa mig på tornet, och jag vill speja för att se vad han skall tala till mig och vad jag skall svara när jag blir tillrättavisad. Och Herren svarade mig och sade: Skriv synen, och gör den tydlig på tavlor, så att den som läser den må kunna springa. Ty synen gäller ännu en bestämd tid, men till slutet skall den tala och inte ljuga. Om den dröjer, så vänta på den, ty den skall förvisso komma, den skall inte utebli. Habackuk 2:1–3.
The word “reproved” in verse one, means “argued with”. William Miller was the watchman that was set upon the tower in the history of the movement of the first and second angels, and when in prophetic symbolism he asked what he should answer in the debate of his history, he was told to write the vision, which is established by the symbol of Rome. In agreement with this fact, when the Millerites produced the 1843 pioneer chart in fulfillment of these three verses of Habakkuk, they gave reference to the very heart of the debate they engaged in. They no doubt, did not understand that their referencing to the foolish argument that Antiochus Epiphanes was the power who established the vision represents the debate of Habakkuk chapter two, but Sister White said that chart was “directed by the hand of the Lord, and should not be altered,” so the reference to the debate on the chart was from God’s hand.
Ordet ”tillrättavisad” i vers ett betyder ”resonerade med”. William Miller var väktaren som sattes på tornet i historien om den första och den andra ängelns rörelse, och när han i profetisk symbolik frågade vad han skulle svara i debatten i sin historia, blev han tillsagd att skriva ned synen, vilken stadfästs genom symbolen Rom. I överensstämmelse med detta faktum gav milleriterna, när de framställde 1843 års pionjärdiagram i uppfyllelse av dessa tre verser i Habackuk, hänvisning till själva kärnan i den debatt de förde. De förstod utan tvivel inte att deras hänvisning till det dåraktiga argumentet att Antiochos Epifanes var den makt som stadfäste synen representerar debatten i Habackuk kapitel två, men syster White sade att det diagrammet var ”styrt av Herrens hand och borde inte ändras”, så hänvisningen till debatten på diagrammet kom från Guds hand.
The Millerites came to correctly understand that the first disappointment on April 19, 1844 initiated the tarrying time, referenced by Habakkuk and also Matthew’s parable of the ten virgins. They also came to understand that those two prophecies were directly connected with Ezekiel chapter twelve, where Ezekiel identifies a period of time where the effect of every vision will occur. That word “vision”, is the same Hebrew word we are now considering. This is why Jones is correct when he states, “When” Rome “comes upon the scene, then there enters that which establishes the vision, that which is one great object of the vision, the one chief landmark in the line of vision which God has given through the prophets for all time.” Rome establishes the entire vision of God’s prophetic Word, and more specifically it is Rome that the entire structure of chapter eleven is built upon.
Milleriterna kom att rätt förstå att den första besvikelsen den 19 april 1844 inledde väntetiden, som omtalas av Habackuk och även i Matteus liknelse om de tio jungfrurna. De kom också att förstå att dessa två profetior var direkt förbundna med Hesekiel kapitel tolv, där Hesekiel anger en tidsperiod då verkan av varje syn skall inträffa. Ordet ”syn” är samma hebreiska ord som vi nu behandlar. Detta är anledningen till att Jones har rätt när han säger: ”När” Rom ”träder fram på skådeplatsen, då inträder det som fastställer synen, det som är ett stort föremål för synen, det främsta kännetecknet i den synlinje som Gud genom profeterna har gett för all framtid.” Rom fastställer hela synen i Guds profetiska ord, och mer specifikt är det Rom som hela strukturen i kapitel elva är uppbyggd på.
When Sister White refers to the final fulfillment of chapter eleven of Daniel and states that “much of the history that has taken place in fulfillment of this prophecy will be repeated,” she is identifying that the histories of chapter eleven that had already been fulfilled typified the final verses of Daniel chapter eleven. The subject of the final verses of chapter eleven is the king of the north, who there represents modern Rome. Therefore, the histories of Daniel chapter eleven, that are repeated, are histories that represent Rome.
När syster White hänvisar till den slutliga uppfyllelsen av det elfte kapitlet i Daniel och säger att ”mycket av den historia som har ägt rum i uppfyllelse av denna profetia kommer att upprepas”, identifierar hon att de historiska skeenden i det elfte kapitlet som redan hade gått i uppfyllelse utgjorde förebilder för de sista verserna i det elfte kapitlet i Daniel. Ämnet i de sista verserna i det elfte kapitlet är kungen i norr, som där representerar det moderna Rom. Därför är de historiska skeenden i det elfte kapitlet i Daniel som upprepas sådana som representerar Rom.
In the last six verses of chapter eleven modern Rome (the king of the north), conquers three geographical powers. In verse forty he conquers the king of the south (the former Soviet Union in 1989), the glorious land (the United States at the soon coming Sunday law), and Egypt (the entire world as represented by the United Nations.) In Daniel eleven pagan Rome is represented as conquering three geographical powers in order to capture the then-known world, and then papal Rome is represented as conquering three geographical powers in order to capture the earth.
I de sista sex verserna i kapitel elva erövrar det moderna Rom (kungen i norr) tre geografiska makter. I vers fyrtio erövrar han kungen i söder (det forna Sovjetunionen år 1989), det härliga landet (Förenta staterna vid den snart kommande söndagslagen) och Egypten (hela världen såsom representerad av Förenta nationerna). I Daniel elva framställs det hedniska Rom som erövrande tre geografiska makter för att lägga den då kända världen under sig, och sedan framställs det påvliga Rom som erövrande tre geografiska makter för att lägga jorden under sig.
Pagan Rome is first mentioned in the chapter in verse fourteen, in order to identify it as the symbol that establishes the vision, but its rise to power is not addressed until verse sixteen. Alexander the Great’s kingdom was divided into four parts in fulfillment of God’s prophetic Word, but those four parts quickly consolidated into two primary antagonists that are identified as either the king of the south or the king of the north in the prophetic narrative that continues to the conclusion of the chapter. In verse fourteen the rising power of Rome is mentioned as the power that would establish the vision, but the subjects that are being addressed are the struggles between the remnants of Alexander’s kingdom as represented by the kings of the north and the south.
Det hedniska Rom nämns först i kapitlet i vers fjorton, för att identifiera det som den symbol som fastställer synen, men dess uppgång till makt behandlas inte förrän i vers sexton. Alexander den stores rike delades i fyra delar i uppfyllelse av Guds profetiska ord, men dessa fyra delar sammanfördes snart till två huvudsakliga motståndare som i den profetiska framställningen, vilken fortsätter till kapitlets slut, identifieras antingen som konungen i söder eller konungen i norr. I vers fjorton nämns Roms framväxande makt som den makt som skulle fastställa synen, men de ämnen som behandlas är striderna mellan kvarlevorna av Alexanders rike såsom de framställs genom konungarna i norr och i söder.
In verse fifteen, those two kings are still engaged in their struggle, and the king of the north is prevailing. But in verse sixteen Rome arrives and the verse says, “But he that cometh against him,” meaning that when Rome comes against the northern king who has just been prevailing over the southern king, the king of the north will be unable to stand against Rome. Rome prevails, and in verse sixteen, Rome was also to stand in the glorious land of Judah. In verse seventeen Rome shall “set his face to enter with the strength of his whole kingdom.” He took the northern king who was unable to stand before him, then he took Judah, then he entered into Egypt.
I vers femton är dessa två kungar fortfarande upptagna av sin kamp, och kungen i norr har övertaget. Men i vers sexton kommer Rom, och versen säger: ”Men den som kommer emot honom”, vilket betyder att när Rom kommer emot den nordlige kungen, som just har haft övertaget över den sydlige kungen, skall kungen i norr inte kunna stå emot Rom. Rom segrar, och i vers sexton skulle Rom också stå i Juda härliga land. I vers sjutton skall Rom ”rikta sitt ansikte mot att tåga in med hela sitt rikes styrka”. Han tog den nordlige kungen, som inte kunde stå inför honom, därefter tog han Juda, och sedan drog han in i Egypten.
And in those times there shall many stand up against the king of the south: also the robbers of thy people shall exalt themselves to establish the vision; but they shall fall. So the king of the north shall come, and cast up a mount, and take the most fenced cities: and the arms of the south shall not withstand, neither his chosen people, neither shall there be any strength to withstand. But he that cometh against him shall do according to his own will, and none shall stand before him: and he shall stand in the glorious land, which by his hand shall be consumed. He shall also set his face to enter with the strength of his whole kingdom, and upright ones with him; thus shall he do: and he shall give him the daughter of women, corrupting her: but she shall not stand on his side, neither be for him. Daniel 11:14–17.
Och i de tiderna skall många resa sig mot kungen i söder; också våldsverkare bland ditt folk skall upphöja sig för att stadfästa synen; men de skall falla. Så skall kungen i norr komma och kasta upp en belägringsvall och inta de starkast befästa städerna; och söderns härar skall inte kunna stå emot, ej heller hans utvalda folk, och det skall inte finnas någon kraft att stå emot. Men den som kommer emot honom skall göra efter sitt eget behag, och ingen skall kunna stå honom emot; och han skall stå i det härliga landet, vilket genom hans hand skall förtäras. Han skall också vända sitt ansikte till att komma med hela sitt rikes styrka, och redliga män med honom; så skall han göra. Och han skall ge honom kvinnors dotter för att fördärva henne; men hon skall inte stå på hans sida och inte heller vara för honom. Daniel 11:14–17.
The conquering illustrated in these verses is a fulfillment of Daniel chapter eight.
Det erövrande som skildras i dessa verser är en uppfyllelse av Daniels åttonde kapitel.
And out of one of them came forth a little horn, which waxed exceeding great, toward the south, and toward the east, and toward the pleasant land. Daniel 8:9.
Och från ett av dem sköt ett litet horn upp, vilket växte sig övermåttan stort mot södern och mot östern och mot det härliga landet. Daniel 8:9.
The little horn of verse nine is pagan Rome, and verse nine identifies, in agreement with verses fourteen through seventeen of chapter eleven, that pagan Rome would conquer three geographical entities as it took control of the world. Those entities were the south (Egypt), the east (Syria, the king of the north) and the pleasant land (Judah). The history of verses sixteen and seventeen are typifying the historical three-step conquering of modern Rome in verses forty through forty-three, for as Sister White stated, “Much of the history that has taken place in fulfillment of this prophecy will be repeated.”
Det lilla hornet i vers nio är det hedniska Rom, och vers nio anger, i överensstämmelse med verserna fjorton till sjutton i kapitel elva, att det hedniska Rom skulle erövra tre geografiska områden när det tog kontroll över världen. Dessa områden var södern (Egypten), östern (Syrien, kungen i norr) och det härliga landet (Juda). Historien i verserna sexton och sjutton är en förebild för den historiska tredubbla erövringen av det moderna Rom i verserna fyrtio till fyrtiotre, ty såsom syster White uttalade: ”Mycket av den historia som har ägt rum som uppfyllelse av denna profetia kommer att upprepas.”
“Although Egypt could not stand before Antiochus, the king of the north, Antiochus could not stand before the Romans, who now came against him. No kingdoms were longer able to resist this rising power. Syria was conquered, and added to the Roman empire, when Pompey, BC 65, deprived Antiochus Asiaticus of his possessions, and reduced Syria to a Roman province.
”Även om Egypten inte kunde stå emot Antiochos, kungen i norr, kunde Antiochos inte stå emot romarna, som nu kom emot honom. Inga riken förmådde längre göra motstånd mot denna uppstigande makt. Syrien erövrades och lades till det romerska riket, när Pompejus år 65 f.Kr. berövade Antiochos Asiaticus hans besittningar och gjorde Syrien till en romersk provins.
“The same power was also to stand in the Holy Land, and consume it. Rome became connected with the people of God, the Jews, by alliance, BC 162, from which date it holds a prominent place in the prophetic calendar. It did not, however, acquire jurisdiction over Judea by actual conquest till BC 63; and then in the following manner.
Samma makt skulle också stå i det Heliga landet och förtära det. Rom blev genom förbund förbundet med Guds folk, judarna, år 162 f.Kr., från vilken tidpunkt det intar en framträdande plats i den profetiska kalendern. Det erhöll emellertid inte herravälde över Judeen genom faktisk erövring förrän år 63 f.Kr.; och då på följande sätt.
“On Pompey’s return from his expedition against Mithridates, king of Pontus, two competitors, Hyrcanus and Aristobulus, were struggling for the crown of Judea. Their cause came before Pompey, who soon perceived the injustice of the claims of Aristobulus, but wished to defer decision in the matter till after his long-desired expedition into Arabia, promising then to return, and settle their affairs as should seem just and proper. Aristobulus, fathoming Pompey’s real sentiments, hastened back to Judea, armed his subjects, and prepared for a vigorous defense, determined, at all hazards, to keep the crown, which he foresaw would be adjudicated to another. Pompey closely followed the fugitive. As he approached Jerusalem, Aristobulus, beginning to repent of his course, came out to meet him, and endeavored to accommodate matters by promising entire submission and large sums of money. Pompey, accepting this offer, sent Gabinius, at the head of a detachment of soldiers, to receive the money. But when that lieutenant-general arrived at Jerusalem, he found the gates shut against him, and was told from the top of the walls that the city would not stand to the agreement.
”När Pompejus återvände från sitt fälttåg mot Mithridates, konung av Pontos, kämpade två rivaler, Hyrkanos och Aristobulos, om Judeens krona. Deras sak hänsköts till Pompejus, som snart insåg orättfärdigheten i Aristobulos anspråk, men önskade uppskjuta avgörandet i frågan till efter sitt länge åstundade fälttåg in i Arabien och lovade att därefter återvända och ordna deras angelägenheter så som det kunde synas rätt och lämpligt. Aristobulos, som genomskådade Pompejus verkliga avsikter, skyndade tillbaka till Judeen, beväpnade sina undersåtar och förberedde ett kraftfullt försvar, fast besluten att till varje pris behålla kronan, vilken han förutsåg skulle tilldömas en annan. Pompejus följde den flyende tätt i spåren. När han närmade sig Jerusalem, gick Aristobulos, som började ångra sitt handlingssätt, ut för att möta honom och sökte bilägga saken genom att utlova fullständig underkastelse och stora summor pengar. Pompejus godtog detta erbjudande och sände Gabinius i spetsen för en avdelning soldater för att uppbära pengarna. Men när denne legat anlände till Jerusalem, fann han portarna stängda för sig och fick från murarnas krön höra att staden inte tänkte hålla sig till överenskommelsen.”
“Pompey, not to be deceived in this way with impunity, put Aristobulus, whom he had retained with him, in irons, and immediately marched against Jerusalem with his whole army. The partisans of Aristobulus were for defending the place; those of Hyrcanus, for opening the gates. The latter being in the majority, and prevailing, Pompey was given free entrance into the city. Whereupon the adherents of Aristobulus retired to the mountain of the temple, as fully determined to defend that place as Pompey was to reduce it. At the end of three months a breach was made in the wall sufficient for an assault, and the place was carried at the point of the sword. In the terrible slaughter that ensued, twelve thousand persons were slain. It was an affecting sight, observes the historian, to see the priests, engaged at the time in divine service, with calm hand and steady purpose pursue their accustomed work, apparently unconscious of the wild tumult, though all around them their friends were given to the slaughter, and though often their own blood mingled with that of their sacrifices.
”Pompejus, som inte ostraffat lät bedragas på detta sätt, satte Aristobulos, som han hade behållit hos sig, i bojor och tågade omedelbart mot Jerusalem med hela sin här. Aristobulos’ anhängare ville försvara platsen; Hyrkanos’ anhängare ville öppna portarna. Då de senare var i majoritet och fick överhanden, gavs Pompejus fritt tillträde till staden. Varpå Aristobulos’ anhängare drog sig tillbaka till tempelberget, fullt beslutna att försvara den platsen lika fast som Pompejus var besluten att inta den. Vid slutet av tre månader hade en bräsch slagits i muren, tillräcklig för en stormning, och platsen togs med svärdet i hand. I det fruktansvärda blodbad som följde dödades tolv tusen personer. Det var en gripande syn, anmärker historieskrivaren, att se prästerna, som vid denna tid var upptagna med den gudomliga tjänsten, med lugn hand och orubbligt uppsåt fullfölja sitt vanliga verk, till synes omedvetna om det vilda tumultet, fastän deras vänner överallt omkring dem utlämnades åt slakten och fastän ofta deras eget blod blandades med deras offers.”
“Having put an end to the war, Pompey demolished the walls of Jerusalem, transferred several cities from the jurisdiction of Judea to that of Syria, and imposed tribute on the Jews. Thus for the first time was Jerusalem placed by conquest in the hands of that power which was to hold the ‘glorious land’ in its iron grasp till it had utterly consumed it.
”Sedan Pompejus hade gjort slut på kriget, rev han Jerusalems murar, överförde flera städer från Judeens jurisdiktion till Syriens och pålade judarna tribut. Så kom Jerusalem för första gången genom erövring i händerna på den makt som skulle hålla det ”härliga landet” i sitt järngrepp, till dess att den fullständigt hade förtärt det.
“‘VERSE 17. He shall also set his face to enter with the strength of his whole kingdom, and upright ones with him; thus shall he do: and he shall give him the daughter of women, corrupting her: but she shall not stand on his side, neither be for him.’
”VERS 17. Han skall också vända sitt ansikte till att komma med styrkan av hela sitt rike, och rättsinniga med honom; så skall han göra. Och han skall ge honom kvinnornas dotter för att fördärva henne; men hon skall inte stå på hans sida och inte heller vara för honom.”
“Bishop Newton furnishes another reading for this verse, which seems more clearly to express the sense, as follows: ‘He shall also set his face to enter by force the whole kingdom.’ Verse 16 brought us down to the conquest of Syria and Judea by the Romans. Rome had previously conquered Macedon and Thrace. Egypt was now all that remained of the ‘whole kingdom’ of Alexander, not brought into subjection to the Roman power, which power now set its face to enter by force into that country.” Uriah Smith, Daniel and the Revelation, 258–260.
”Biskop Newton återger en annan läsning av denna vers, vilken synes tydligare uttrycka meningen, enligt följande: ’Han skall också vända sitt ansikte till att med våld tränga in i hela riket.’ Vers 16 förde oss ned till romarnas erövring av Syrien och Judeen. Rom hade tidigare erövrat Makedonien och Thrakien. Egypten var nu allt som återstod av Alexanders ’hela rike’ som ännu inte hade blivit underkuvat den romerska makten, vilken makt nu vände sitt ansikte till att med våld tränga in i detta land.” Uriah Smith, Daniel and the Revelation, 258–260.
We have already noted, more than once in these articles, how verse thirty and thirty-one of Daniel eleven align with verses forty and forty-one, and the history of verses thirty and thirty-one also aligns with the plucking up of three horns.
Vi har redan, mer än en gång i dessa artiklar, noterat hur vers trettio och trettioett i Daniel elva motsvarar vers fyrtio och fyrtioett, och historien i vers trettio och trettioett motsvarar också uppryckandet av tre horn.
I considered the horns, and, behold, there came up among them another little horn, before whom there were three of the first horns plucked up by the roots: and, behold, in this horn were eyes like the eyes of man, and a mouth speaking great things. … And of the ten horns that were in his head, and of the other which came up, and before whom three fell; even of that horn that had eyes, and a mouth that spake very great things, whose look was more stout than his fellows. Daniel 7:8, 20.
Jag betraktade hornen, och se, ett annat, litet horn sköt upp mellan dem, och inför detta rycktes tre av de första hornen upp med rötterna; och se, på detta horn fanns ögon lika människors ögon och en mun som talade stora ord. … Och om de tio horn som satt på dess huvud, och om det andra som sköt upp och inför vilket tre föll; just det horn som hade ögon och en mun som talade mycket stora ord, och vars utseende var stoltare än dess medbröders. Daniel 7:8, 20.
Just as Daniel chapter eight, verse nine, represents the three geographical areas of conquering that established pagan Rome on the throne, so too, the plucking up of the horns (representing the Heruli, Ostrogoths and Vandals) represented the three geographical areas of conquering that established papal Rome on the throne. Both those histories align with verses forty to forty-three of Daniel eleven, and the plucking up of the three horns aligns with the history of verses thirty and thirty-one.
Liksom Daniel kapitel åtta, vers nio, återger de tre geografiska erövringsområden genom vilka det hedniska Rom befästes på tronen, så representerade också uppryckandet av hornen (som representerar herulerna, östgoterna och vandalerna) de tre geografiska erövringsområden genom vilka det påvliga Rom befästes på tronen. Båda dessa historiska skeenden överensstämmer med verserna fyrtio till fyrtiotre i Daniel elva, och uppryckandet av de tre hornen överensstämmer med historien i verserna trettio och trettioett.
“‘VERSE 8. I considered the horns, and, behold, there came up among them another little horn, before whom there were three of the first horns plucked up by the roots; and, behold, in this horn were eyes like the eyes of man, and a mouth speaking great things.’
”Vers 8. Jag betraktade hornen, och se, där steg upp ett annat litet horn ibland dem, och inför detta blev tre av de första hornen uppryckta med rötterna; och se, detta horn hade ögon lika människans ögon och en mun som talade stora ord.”
“Daniel considered the horns. Indications of a strange movement appeared among them. A little horn (at first little, but afterward more stout than its fellows) thrust itself up among them. It was not content quietly to find a place of its own, and fill it; it must thrust aside some of the others, and usurp their places. Three kingdoms were plucked up before it. This little horn, as we shall have occasion to notice more fully hereafter, was the papacy. The three horns plucked up before it were the Heruli, the Ostrogoths, and the Vandals. And the reason why they were plucked up was because they were opposed to the teaching and claims of the papal hierarchy, and hence to the supremacy in the church of the bishop of Rome.
Daniel betraktade hornen. Tecken på en märklig rörelse visade sig ibland dem. Ett litet horn (till en början litet, men därefter kraftigare än sina likar) sköt upp bland dem. Det nöjde sig inte med att i stillhet finna sig en egen plats och fylla den; det måste tränga undan några av de andra och tillvälla sig deras platser. Tre riken rycktes upp framför det. Detta lilla horn var, såsom vi längre fram skall få tillfälle att utförligare lägga märke till, påvedömet. De tre horn som rycktes upp framför det var herulerna, ostrogoterna och vandalerna. Och orsaken till att de rycktes upp var att de motsatte sig den påvliga hierarkins lära och anspråk, och därmed biskopen av Roms överhöghet i kyrkan.
“And ‘in this horn were eyes like the eyes of man, and a mouth speaking great things,’ the eyes, a fit emblem of the shrewdness, penetration, cunning, and foresight of the papal hierarchy; and the mouth speaking great things, a fit symbol of the arrogant claims of the bishops of Rome.” Uriah Smith, Daniel and the Revelation, 132–134.
”Och ’på detta horn fanns ögon som människoögon och en mun som talade stora ord’; ögonen är en träffande sinnebild för den påvliga hierarkins klokhet, skarpsinne, list och förutseende; och munnen som talade stora ord är en träffande symbol för biskoparna i Roms högmodiga anspråk.” Uriah Smith, Daniel and the Revelation, 132–134.
It is Rome that establishes the vision of Bible prophecy, and especially the vision of Daniel chapter eleven. In that chapter much of the prophetic history that had been fulfilled before the Millerite movement was to be repeated in the last six verses of Daniel eleven. The conquering of three geographical obstacles that established both pagan and papal Rome upon the throne is represented in chapter eleven, and those two representations typify the time when modern Rome is again established upon the throne. It is Rome that establishes the vision, and Paul identifies that papal Rome is revealed in its time.
Det är Rom som stadfäster den bibliska profetians syn, och i synnerhet synen i Daniel kapitel elva. I det kapitlet skulle en stor del av den profetiska historia som hade uppfyllts före milleritrörelsen upprepas i de sista sex verserna av Daniel elva. Övervinnandet av tre geografiska hinder, genom vilket både det hedniska och det påvliga Rom befästes på tronen, framställs i kapitel elva, och dessa två framställningar förebildar den tid då det moderna Rom åter upprättas på tronen. Det är Rom som stadfäster synen, och Paulus identifierar att det påvliga Rom uppenbaras i sin tid.
Let no man deceive you by any means: for that day shall not come, except there come a falling away first, and that man of sin be revealed, the son of perdition; Who opposeth and exalteth himself above all that is called God, or that is worshipped; so that he as God sitteth in the temple of God, showing himself that he is God. Remember ye not, that, when I was yet with you, I told you these things? And now ye know what withholdeth that he might be revealed in his time. 2 Thessalonians 2:3–6.
Låt ingen bedra er på något sätt; ty den dagen kommer inte, om inte avfallet först har kommit och syndens människa har uppenbarats, fördärvets son, han som står emot och upphöjer sig över allt som kallas Gud eller föremål för dyrkan, så att han såsom Gud sätter sig i Guds tempel och visar sig vara Gud. Minns ni inte att jag sade er detta, medan jag ännu var hos er? Och nu vet ni vad som håller honom tillbaka, så att han kan uppenbaras i sin tid. 2 Thessalonikerbrevet 2:3–6.
The papacy took the throne as the fifth kingdom of Bible prophecy in the year 538, and many who consider verse six, would no doubt assume that Paul means that “the Papacy would be revealed in 538.” This may be correct, but it is at minimum a secondary truth of what Paul was identifying. Paul, like all prophets is speaking more about the last days, than his own time period. He was referring to how the papacy would be revealed prophetically, for as a prophet he was in agreement with all the other prophets. Line upon line, those who have not the vision perish, and those who have not the vision, have not the vision because they do not know what establishes the vision. Knowing that Rome establishes the vision is a life-or-death understanding. Paul, in agreement with the other prophets is identifying that what reveals papal Rome, who is the Rome of the last days is “his time.” The prophetic “time” associated with Rome, is what reveals what and who Rome is.
Påvedömet besteg tronen som det femte riket i Bibelns profetia år 538, och många som betraktar vers sex skulle utan tvivel anta att Paulus menar att ”påvedömet skulle uppenbaras år 538”. Detta kan vara korrekt, men det är åtminstone en sekundär sanning i förhållande till det som Paulus identifierade. Paulus talar, liksom alla profeter, mer om de sista dagarna än om sin egen tidsperiod. Han syftade på hur påvedömet profetiskt skulle uppenbaras, ty såsom profet stod han i samklang med alla de andra profeterna. Bud på bud — där det inte finns någon syn går folket under, och de som inte har synen har inte synen därför att de inte känner det som fastställer synen. Att veta att Rom fastställer synen är en förståelse på liv och död. Paulus, i samklang med de andra profeterna, identifierar att det som uppenbarar det påvliga Rom, som är den sista tidens Rom, är ”hans tid”. Den profetiska ”tid” som är förknippad med Rom är det som uppenbarar vad och vem Rom är.
We will continue this study in the next article.
Vi kommer att fortsätta denna studie i nästa artikel.
“The apostle Paul, in his second letter to the Thessalonians, foretold the great apostasy which would result in the establishment of the papal power. He declared that the day of Christ should not come, ‘except there come a falling away first, and that man of sin be revealed, the son of perdition; who opposeth and exalteth himself above all that is called God, or that is worshiped; so that he as God sitteth in the temple of God, showing himself that he is God.’ And furthermore, the apostle warns his brethren that ‘the mystery of iniquity doth already work.’ 2 Thessalonians 2:3, 4, 7. Even at that early date he saw, creeping into the church, errors that would prepare the way for the development of the papacy.
”Aposteln Paulus förutsade i sitt andra brev till thessalonikerna det stora avfallet, vilket skulle leda till upprättandet av påvemakten. Han förklarade att Kristi dag inte skulle komma, ”med mindre först avfallet kommer, och syndens människa, fördärvets son, träder fram, motståndaren som upphöjer sig över allt som kallas gud eller heligt, så att han sätter sig i Guds tempel och utger sig för att vara Gud.” Och vidare varnar aposteln sina bröder för att ”laglöshetens hemlighet är redan verksam.” 2 Thessalonikerbrevet 2:3, 4, 7. Redan vid denna tidiga tidpunkt såg han hur villfarelser smög sig in i kyrkan, sådana som skulle bereda väg för påvedömets utveckling.
“Little by little, at first in stealth and silence, and then more openly as it increased in strength and gained control of the minds of men, ‘the mystery of iniquity’ carried forward its deceptive and blasphemous work. Almost imperceptibly the customs of heathenism found their way into the Christian church. The spirit of compromise and conformity was restrained for a time by the fierce persecutions which the church endured under paganism. But as persecution ceased, and Christianity entered the courts and palaces of kings, she laid aside the humble simplicity of Christ and His apostles for the pomp and pride of pagan priests and rulers; and in place of the requirements of God, she substituted human theories and traditions. The nominal conversion of Constantine, in the early part of the fourth century, caused great rejoicing; and the world, cloaked with a form of righteousness, walked into the church. Now the work of corruption rapidly progressed. Paganism, while appearing to be vanquished, became the conqueror. Her spirit controlled the church. Her doctrines, ceremonies, and superstitions were incorporated into the faith and worship of the professed followers of Christ.
”Litet i sänder, först i smyg och tysthet, och sedan mera öppet allteftersom den växte i styrka och vann herravälde över människors sinnen, drev ”laglöshetens hemlighet” sitt bedrägliga och hädiska verk vidare. Nästan omärkligt fann hedendomens seder vägen in i den kristna kyrkan. Kompromissens och anpassningens anda hölls en tid tillbaka genom de våldsamma förföljelser som kyrkan fick utstå under hedendomen. Men när förföljelsen upphörde och kristendomen trädde in i kungars hov och palats, lade hon bort Kristi och hans apostlars ödmjuka enkelhet för hedniska prästers och härskares prakt och högmod; och i stället för Guds fordringar satte hon mänskliga teorier och traditioner. Konstantins skenbara omvändelse under den första delen av det fjärde århundradet väckte stor glädje; och världen, höljd i en rättfärdighetens skepnad, trädde in i kyrkan. Nu fortskred fördärvets verk hastigt. Hedendomen, medan den tycktes vara besegrad, blev segrare. Dess ande behärskade kyrkan. Dess läror, ceremonier och vidskepelser införlivades med de bekännande Kristi efterföljares tro och gudstjänst.”
“This compromise between paganism and Christianity resulted in the development of ‘the man of sin’ foretold in prophecy as opposing and exalting himself above God. That gigantic system of false religion is a masterpiece of Satan’s power—a monument of his efforts to seat himself upon the throne to rule the earth according to his will.” The Great Controversy, 49, 50.
”Denna kompromiss mellan hedendom och kristendom ledde till utvecklingen av ’syndens människa’, som i profetian förutsagts såsom en som står emot och upphöjer sig över Gud. Detta väldiga system av falsk religion är ett mästerverk av Satans makt — ett monument över hans ansträngningar att sätta sig själv på tronen för att härska över jorden enligt sin vilja.” The Great Controversy, 49, 50.