We will now begin to proceed through chapter eleven of Daniel.

Vi skall nu börja gå igenom det elfte kapitlet i Daniel.

Also I in the first year of Darius the Mede, even I, stood to confirm and to strengthen him. And now will I show thee the truth. Behold, there shall stand up yet three kings in Persia; and the fourth shall be far richer than they all: and by his strength through his riches he shall stir up all against the realm of Grecia. And a mighty king shall stand up, that shall rule with great dominion, and do according to his will. And when he shall stand up, his kingdom shall be broken, and shall be divided toward the four winds of heaven; and not to his posterity, nor according to his dominion which he ruled: for his kingdom shall be plucked up, even for others beside those. Daniel 11:1–4.

Också jag stod under medern Darejaves’ första regeringsår för att stödja och styrka honom. Och nu skall jag kungöra sanningen för dig. Se, ännu skall tre kungar uppstå i Persien; och den fjärde skall vara långt rikare än de alla, och genom sin styrka, genom sina rikedomar, skall han resa alla mot Greklands rike. Och en väldig kung skall uppstå och härska med stor makt och göra som han vill. Och när han har uppstått, skall hans rike krossas och delas åt himlens fyra väderstreck; men inte åt hans efterkommande och inte enligt den makt med vilken han härskade. Ty hans rike skall ryckas bort, ja, tillfalla andra än dem. Daniel 11:1–4.

Gabriel begins by informing Daniel that he also worked with Darius in his first year, which is the year Darius’ nephew, his general, took Babylon and slew Belshazzar. Daniel is receiving this vision in the third year of Cyrus, according to the first verse of chapter ten, so Gabriel is marking both Darius and Cyrus as the symbols representing the “time of the end.” Belshazzar and Babylon were taken by the Medo-Persian Empire in the year 538 BC.

Gabriel börjar med att underrätta Daniel om att han också verkade tillsammans med Darejaves under hans första regeringsår, vilket är det år då Darejaves’ brorson, hans fältherre, intog Babylon och dräpte Belsassar. Enligt den första versen i det tionde kapitlet mottar Daniel denna syn i Koreshs tredje regeringsår, så Gabriel utmärker både Darejaves och Koresh som de symboler som representerar ”ändens tid”. Belsassar och Babylon intogs av det medisk-persiska riket år 538 f.Kr.

“Cyrus besieged Babylon, which he took by stratagem in 538 BC, and with the death of Belshazzar, whom the Persians killed, the kingdom of Babylon ceased to exist.” Uriah Smith, Daniel and the Revelation, 46.

”Kyros belägrade Babylon, som han intog genom list år 538 f.Kr., och med Belsassars död, vilken perserna vållade, upphörde Babylons rike att existera.” Uriah Smith, Daniel and the Revelation, 46.

In the year 538 BC, Daniel recorded chapter nine.

År 538 f.Kr. nedtecknade Daniel kapitel nio.

“The vision recorded in the preceding chapter [chapter eight] was given in the third year of Belshazzar, BC 538. In the same year, which was also the first of Darius, the events narrated in this chapter [chapter nine] occurred.” Uriah Smith, Daniel and the Revelation, 205.

”Synen som återges i det föregående kapitlet [kapitel åtta] gavs under Belsassars tredje regeringsår, 538 f.Kr. Under samma år, som också var Darius’ första, inträffade de händelser som berättas i detta kapitel [kapitel nio].” Uriah Smith, Daniel and the Revelation, 205.

The first year of Darius, which was the third and last year of Belshazzar, in 538 BC, the Lord punished the land of the Chaldeans, and made it desolate.

Det första året av Dareios, vilket var Belsassars tredje och sista år, år 538 f.Kr., straffade Herren kaldéernas land och gjorde det öde.

And this whole land shall be a desolation, and an astonishment; and these nations shall serve the king of Babylon seventy years. And it shall come to pass, when seventy years are accomplished, that I will punish the king of Babylon, and that nation, saith the Lord, for their iniquity, and the land of the Chaldeans, and will make it perpetual desolations. Jeremiah 25:11, 12.

Och hela detta land skall bli en ödemark och ett föremål för förfäran; och dessa folk skall tjäna konungen i Babylon i sjuttio år. Och det skall ske, när sjuttio år har fullbordats, att jag skall straffa konungen i Babylon och det folket, säger Herren, för deras missgärning, likaså kaldéernas land, och jag skall göra det till en evig ödemark. Jeremia 25:11, 12.

In verse ten, the Lord employs the word “after,” as He leads into the punishment of Babylon. “After” Babylon is made desolate, the Lord would perform his good work for God’s people.

I vers tio använder Herren ordet ”efter”, när han går över till Babylons straffdom. ”Efter” att Babylon har blivit ödelagt, skulle Herren fullborda sitt goda verk för Guds folk.

For thus saith the Lord, That after seventy years be accomplished at Babylon I will visit you, and perform my good word toward you, in causing you to return to this place. Jeremiah 25:10.

Ty så säger Herren: När sjuttio år har gått till ända i Babylon, skall jag se till er och låta mitt goda ord gå i uppfyllelse för er genom att föra er tillbaka till denna plats. Jeremia 25:10.

The captivity of seventy years began in 606 BC.

Fångenskapen på sjuttio år började 606 f.Kr.

“Commencing the seventy years BC 606, Daniel understood that they were now drawing to their termination.” Uriah Smith, Daniel and the Revelation, 205.

”Då de sjuttio åren började år 606 f.Kr., förstod Daniel att de nu närmade sig sitt slut.” Uriah Smith, Daniel and the Revelation, 205.

The seventy-year captivity began in 606 BC, and ended in 536 BC, which was two years after the death of Belshazzar and the desolation of Babylon in 538 BC. It was the third year of Cyrus. Gabriel places the prophecy of the Hiddekel River in the third year of Cyrus, and begins the narrative of chapter eleven, by referencing the first year of Darius, and in doing so he is identifying two specific years. 538 BC and 536 BC were both appointed times, 538 BC was the appointed time for the prophecy of seventy years to conclude, and 536 BC was the appointed prophetic time when “after” 538 BC, the Lord would perform His good work for His people.

Den sjuttioåriga fångenskapen började år 606 f.Kr. och slutade år 536 f.Kr., vilket var två år efter Belsassars död och Babylons ödeläggelse år 538 f.Kr. Det var Kyros’ tredje regeringsår. Gabriel förlägger profetian vid floden Hiddekel till Kyros’ tredje år och inleder berättelsen i kapitel elva med en hänvisning till Dareios’ första år, och därigenom identifierar han två särskilda år. Åren 538 f.Kr. och 536 f.Kr. var båda bestämda tider; år 538 f.Kr. var den bestämda tiden för profetian om de sjuttio åren att fullbordas, och år 536 f.Kr. var den bestämda profetiska tiden då Herren ”efter” år 538 f.Kr. skulle fullgöra sitt goda verk för sitt folk.

538 BC and 536 BC, are both appointed times, and they are represented by two historical figures, one was the first king of Media and the second the first king of Persia. The end of the seventy years of literal Israel being captive in literal Babylon, represented the twelve hundred and sixty years that spiritual Israel was captive in spiritual Babylon, from the year 538 AD to 1798. 1798 was an “appointed time”, and then the period that is prophetically identified as the “time of the end,” began. 538 BC, and 536 BC which are represented as an “appointed time”, also mark the beginning of a period represented as “the time of the end”.

538 f.Kr. och 536 f.Kr. är båda bestämda tider, och de representeras av två historiska gestalter; den ene var Mediens förste kung och den andre Persiens förste kung. Slutet på de sjuttio åren då det bokstavliga Israel var fånget i det bokstavliga Babylon representerade de ett tusen två hundra sextio år då det andliga Israel var fånget i det andliga Babylon, från år 538 e.Kr. till 1798. År 1798 var en ”bestämd tid”, och då började den period som profetiskt identifieras som ”ändens tid”. 538 f.Kr. och 536 f.Kr., som framställs som en ”bestämd tid”, markerar också början på en period som framställs som ”ändens tid”.

“God’s church on earth was as verily in captivity during this long period of relentless persecution as were the children of Israel held captive in Babylon during the period of the exile.” Prophets and Kings, 714.

”Guds församling på jorden var under denna långa period av obeveklig förföljelse lika förvisso i fångenskap som Israels barn hölls fångna i Babylon under exilens tid.” Prophets and Kings, 714.

All prophecy is addressing more specifically the last days, than the days in which they were first fulfilled, so 538 BC, and king Darius, along with 536 BC, and king Cyrus, represent the “time of the end” in 1989, and the two kings typify President Reagan and President Bush the first. 538 BC and 536 BC represent a waymark that is fulfilled with both dates understood to represent the one waymark. The waymark of the “time of the end,” consists of two symbols, and sometimes as with Reagan and Bush the first, both symbols are fulfilled in the same year. But that is the exception to the rule, for the waymark of the “time of the end” in the time of Moses was the birth of both Aaron and Moses, which was separated by three years. In the history of Christ, it was the birth of John the Baptist and Christ that was separated by six months.

All profetia riktar sig mer specifikt till de sista dagarna än till de dagar då den först uppfylldes; därför representerar 538 f.Kr. och kung Darius, tillsammans med 536 f.Kr. och kung Cyrus, ”ändens tid” år 1989, och de två kungarna är förebilder på president Reagan och president Bush den förste. 538 f.Kr. och 536 f.Kr. representerar ett vägmärke som uppfylls, där båda datumen förstås representera det ena vägmärket. Vägmärket för ”ändens tid” består av två symboler, och ibland, såsom med Reagan och Bush den förste, uppfylls båda symbolerna under samma år. Men detta är undantaget från regeln, ty vägmärket för ”ändens tid” på Moses tid var både Arons och Moses födelse, vilka skildes åt av tre år. I Kristi historia var det Johannes Döparens och Kristi födelse, vilka skildes åt av sex månader.

With the “time of the end,” in the history of the antichrist it was 1798 and 1799. The French Revolution is a subject of prophecy, and it began in 1789, and lasted ten years ending in 1799, at its appointed time, just as 1798 was an appointed time. Together they identify the deadly wound given to the beast, and also the woman that rode upon and reigned over the beast. Darius was the king that defeated his enemy by sending his army in through the “wall”, and he represents Reagan, who defeated his enemy by bringing down the wall of the “iron curtain.” Cyrus represents Bush the first, for Cyrus is known as Cyrus the Great, and George Bush the first is Bush the greater, and Bush the last is Bush the lesser.

Med ”ändens tid” var det, i antikrists historia, 1798 och 1799. Den franska revolutionen är ett ämne för profetian, och den började 1789 och varade i tio år och slutade 1799, på sin bestämda tid, alldeles som 1798 var en bestämd tid. Tillsammans identifierar de det dödliga sår som tillfogades vilddjuret, och även kvinnan som red på och regerade över vilddjuret. Darius var den kung som besegrade sin fiende genom att sända sin här in genom ”muren”, och han representerar Reagan, som besegrade sin fiende genom att riva ned muren till ”järnridån”. Kyros representerar den förste Bush, ty Kyros är känd som Kyros den store, och George Bush den förste är Bush den större, och den siste Bush är Bush den mindre.

Because these two kings and the two dates they represent are actually one symbol. One marks the seventy years that Babylon would rule. That seventy-year period reached its appointed time in 538 BC and is represented by Darius. The completion of the captivity of seventy years reached its appointed time in 536 BC and is represented by Cyrus. Together they represent the “time of the end,” when prophetic light is to be unsealed. In 1798 the first angel of Revelation fourteen arrived at the “time of the end,” and Sister White says that angel “was no less a personage than Jesus Christ.”

Ty dessa två kungar och de två årtal de representerar är i själva verket en och samma symbol. Den ena markerar de sjuttio år under vilka Babylon skulle härska. Den sjuttioåriga perioden nådde sin bestämda tid år 538 f.Kr. och representeras av Darejaves. Fullbordandet av fångenskapen om sjuttio år nådde sin bestämda tid år 536 f.Kr. och representeras av Koresh. Tillsammans representerar de ”ändens tid”, då det profetiska ljuset skall öppnas. År 1798 nådde den första ängeln i Uppenbarelseboken fjorton fram till ”ändens tid”, och syster White säger att den ängeln ”var ingen mindre person än Jesus Kristus.”

In the third year of Cyrus, Michael, the prince of God’s people, and the archangel to the angels, descended to engage with Cyrus and confirm the light that would lead Cyrus to pronounce the first of three decrees that would allow God’s people to return to Jerusalem, and rebuild the city, the sanctuary, and the streets and walls. That work typified the work of the first and second angels’, which began at the “time of the end” in 1798.

I Kyros tredje regeringsår steg Mikael, Guds folks furste och ärkeängeln över änglarna, ned för att träda i förbindelse med Kyros och befästa det ljus som skulle leda Kyros att utfärda det första av tre påbud som skulle tillåta Guds folk att återvända till Jerusalem och återuppbygga staden, helgedomen samt gatorna och murarna. Detta verk var en förebild för den förste och den andre ängelns verk, vilket började vid ”ändens tid” år 1798.

The descent of Michael at the time of the end in the days of Darius and Cyrus, represented the arrival of the first angel in 1798, and together they mark the arrival of the same angel, at the “time of the end,” in 1989. 1989 began the period of the “time of the end,” and it was also an appointed time. An appointed time identifies the termination of a prophetic period of time. The rebellion of 1863, at the first “Kadesh” for modern spiritual Israel, was the beginning of a period of one hundred and twenty-six years that terminated at “the time appointed” in 1989. One hundred and twenty-six is a tithe, or a tenth, of twelve hundred and sixty, and at the end of twelve hundred and sixty years in 1798, the movement of the first angel arrived into history. At the end of one hundred and twenty-six years, in 1989, the movement of the third angel arrived into history.

Mikaels nedstigande vid ändens tid i Darius’ och Kyros’ dagar representerade den förste ängelns ankomst år 1798, och tillsammans markerar de samme ängels ankomst vid ”ändens tid” år 1989. År 1989 inledde perioden av ”ändens tid”, och det var också en fastställd tid. En fastställd tid utmärker avslutningen av en profetisk tidsperiod. Upproret år 1863, vid det första ”Kadesh” för det moderna andliga Israel, var början på en period om etthundratjugosex år som avslutades vid ”den fastställda tiden” år 1989. Etthundratjugosex är ett tionde, eller en tiondel, av ettusen tvåhundra sextio, och vid slutet av ettusen tvåhundra sextio år, år 1798, trädde den förste ängelns rörelse in i historien. Vid slutet av etthundratjugosex år, år 1989, trädde den tredje ängelns rörelse in i historien.

In verse one of Daniel chapter eleven, Gabriel is careful and precise in his identification that the history represented begins with Cyrus, at the time of the end in 1989. Cyrus the Great there represents Bush the greater, who would be followed by three kings, and then a fourth king which would be far richer than they all. Thus, the fourth rich king, that stirs up all of Grecia, is the sixth president since 1989.

I den första versen i Daniel kapitel elva är Gabriel noggrann och exakt i sin identifiering av att den framställda historien börjar med Kyros, vid ändens tid år 1989. Kyros den store representerar där Bush den större, som skulle följas av tre kungar och därefter en fjärde kung som skulle vara långt rikare än dem alla. Således är den fjärde rike kungen, som eggar upp hela Grekland, den sjätte presidenten sedan 1989.

In the events of chapter ten, Daniel is represented as mourning, and in his experience of mourning he is changed unto the image of Christ, as he beholds the vision. The twenty-one-day period of mourning, represents a period of death that concludes with a resurrection. In chapter ten, Michael has come down out of heaven, and in Jude seven, when He descends, He resurrects Moses. In Revelation chapter eleven Moses (and Elijah) have been slain, and are dead in the street for three and a half symbolic days. Then Moses, (along with Elijah) are resurrected by “a great voice”.

I händelserna i kapitel tio framställs Daniel som sörjande, och i sin erfarenhet av sorg förvandlas han till Kristi avbild, medan han betraktar synen. Den tjugoen dagar långa sorgperioden representerar en dödsperiod som avslutas med en uppståndelse. I kapitel tio har Mikael kommit ned från himlen, och i Judas sju, när Han stiger ned, uppväcker Han Mose. I Uppenbarelseboken kapitel elva har Mose (och Elia) blivit dödade och ligger döda på gatan i tre och en halv symboliska dagar. Därefter uppväcks Mose (tillsammans med Elia) av ”en stark röst”.

And after three days and an half the Spirit of life from God entered into them, and they stood upon their feet; and great fear fell upon them which saw them. And they heard a great voice from heaven saying unto them, Come up hither. And they ascended up to heaven in a cloud; and their enemies beheld them. Revelation 11:11, 12.

Och efter tre och en halv dag for livsanden från Gud in i dem, och de stod upp på sina fötter; och stor fruktan föll över dem som såg dem. Och de hörde en stark röst från himlen säga till dem: Kom hit upp. Och de steg upp till himlen i ett moln; och deras fiender såg dem. Uppenbarelseboken 11:11, 12.

The “great voice” that resurrects is the voice of the archangel, and the archangel is Michael.

Den ”höga rösten” som uppväcker är ärkeängelns röst, och ärkeängeln är Mikael.

For the Lord himself shall descend from heaven with a shout, with the voice of the archangel, and with the trump of God: and the dead in Christ shall rise first. 1 Thessalonians 4:16.

Ty Herren själv skall stiga ned från himlen med ett mäktigt rop, med ärkeängelns röst och med Guds basun; och de döda i Kristus skall uppstå först. 1 Thessalonikerbrevet 4:16.

The history where Moses and Elijah are murdered and resurrected is the history of the sealing of the one hundred and forty-four thousand. That history began on September 11, 2001 with the “first voice” of the angel of Revelation eighteen, which Sister White identifies as arriving when the great buildings of New York City were thrown down. The “second voice” of Revelation chapter eighteen, is sounded at the soon coming Sunday law, when God’s other flock is called out of Babylon. It is that history, the history of the sealing, where Daniel is represented as being changed into the image of Christ by beholding the “marah” vision, which is the feminine expression of the “mareh” vision. It is the “causative” vision, that “causes” the image beheld to be reproduced in those who behold it.

Den historia i vilken Mose och Elia mördas och uppstår är historien om beseglingen av de etthundrafyrtiofyra tusen. Den historien började den 11 september 2001 med den ”första rösten” från ängeln i Uppenbarelseboken arton, vilken syster White identifierar som anländande när de stora byggnaderna i New York City störtades omkull. Den ”andra rösten” i Uppenbarelseboken kapitel arton ljuder vid den snart annalkande söndagslagen, när Guds andra hjord kallas ut från Babylon. Det är den historien, beseglingens historia, där Daniel framställs som förvandlad till Kristi avbild genom att betrakta ”marah”-synerna, vilket är den feminina formen av ”mareh”-synen. Det är den ”kausativa” synen, som ”förorsakar” att den betraktade avbilden reproduceras i dem som betraktar den.

That history of the sealing, and of the transformation of Daniel in chapter ten, includes the descent of Michael when He resurrects and transforms those represented by Moses, Elijah and Daniel. He accomplishes the resurrection with the “great voice” of the archangel, thus providing a third “voice,” in the middle of the first and last voices, which are both the same, for they are both the voice of Revelation chapter eighteen. The middle voice, is where rebellion is represented, for when Michael resurrected Moses, he did not argue with Satan, though Satan, the author of rebellion, was there to protest.

Denna historia om beseglingen och om Daniels förvandling i det tionde kapitlet innefattar Mikaels nedstigande när Han uppväcker och förvandlar dem som representeras av Mose, Elia och Daniel. Han utför uppståndelsen med ärkeängelns ”stora röst” och tillhandahåller därmed en tredje ”röst”, mitt emellan den första och den sista rösten, vilka båda är desamma, ty de är båda rösten i Uppenbarelseboken kapitel arton. Den mellersta rösten är den där uppror representeras, ty när Mikael uppväckte Mose tvistade han inte med Satan, fastän Satan, upprorets upphovsman, var där för att protestera.

Yet Michael the archangel, when contending with the devil he disputed about the body of Moses, durst not bring against him a railing accusation, but said, The Lord rebuke thee. Jude 7.

Men ärkeängeln Mikael vågade inte, när han tvistade med djävulen och disputerade om Moses kropp, rikta en smädande anklagelse mot honom, utan sade: Herren må straffa dig. Judas 7.

The beginning of the sealing time that began on September 11, 2001, and ends at the soon coming Sunday law, is marked with the signature of “Truth,” for in the middle of that period, in July of 2023, the great voice of the archangel began the work of resurrecting the dead in Christ, who choose to hear His middle voice. Note that 2023 comes twenty-two years after 2001, and twenty-two is a tenth of two hundred and twenty, which is the symbol of the link between Divinity and humanity, and is also a symbol of restoration.

Begynnelsen av beseglingstiden, som började den 11 september 2001 och slutar vid den snart kommande söndagslagen, är märkt med underskriften ”Sanningen”, ty mitt i den perioden, i juli 2023, började ärkeängelns stora röst verket att uppväcka de döda i Kristus, som väljer att höra Hans mellersta röst. Lägg märke till att 2023 infaller tjugotvå år efter 2001, och tjugotvå är en tiondel av tvåhundratjugo, vilket är symbolen för länken mellan gudomlighet och mänsklighet, och är också en symbol för återställelse.

In July 2023, the mighty angel that is no less a personage than Jesus Christ, and who is the Truth, who is also Michael, and who is the Alpha and Omega descending with a message in His hand. The little book in His hand is the portion of Daniel that was sealed up until the last days.

I juli 2023 steg den väldige ängeln ned, som inte är mindre en person än Jesus Kristus, och som är Sanningen, som också är Mikael, och som är Alfa och Omega, med ett budskap i sin hand. Den lilla boken i hans hand är den del av Daniel som var förseglad intill de yttersta dagarna.

“In the Revelation all the books of the Bible meet and end. Here is the complement of the book of Daniel. One is a prophecy; the other a revelation. The book that was sealed is not the Revelation, but that portion of the prophecy of Daniel relating to the last days. The angel commanded, ‘But thou, O Daniel, shut up the words, and seal the book, even to the time of the end.’ Daniel 12:4.” Acts of the Apostles, 585.

”I Uppenbarelseboken möts och avslutas alla Bibelns böcker. Här finns Danielsbokens fullbordan. Den ena är en profetia; den andra en uppenbarelse. Den bok som var förseglad är inte Uppenbarelseboken, utan den del av Daniels profetia som avser de sista dagarna. Ängeln befallde: ’Men du, Daniel, göm dessa ord och försegla boken intill ändens tid.’ Daniel 12:4.” Apostlagärningarna, 585.

The portion of the prophecy of Daniel that relates to the last days, is chapter eleven. It is the last six verses of chapter eleven, but more specifically it is the histories found within the chapter that are repeated in those last six verses.

Den del av Daniels profetia som avser de sista dagarna är kapitel elva. Det är de sex sista verserna i kapitel elva, men mer specifikt de historiska skildringar som återfinns i kapitlet och som upprepas i dessa sex sista verser.

“We have no time to lose. Troublous times are before us. The world is stirred with the spirit of war. Soon the scenes of trouble spoken of in the prophecies will take place. The prophecy in the eleventh of Daniel has nearly reached its complete fulfillment. Much of the history that has taken place in fulfillment of this prophecy will be repeated.” Manuscript Releases, number 13, 394.

”Vi har ingen tid att förlora. Oroliga tider ligger framför oss. Världen är uppfylld av krigets anda. Snart skall de oroliga skeenden som omtalas i profetiorna äga rum. Profetian i det elfte kapitlet av Daniel har nästan nått sin fullständiga uppfyllelse. Mycket av den historia som har utspelats i uppfyllelsen av denna profetia kommer att upprepas.” Manuscript Releases, nummer 13, s. 394.

Verse sixteen, of Daniel chapter eleven, illustrates a history that is repeated in verse forty-one, for in the verse the king of the north stands in the glorious land. The history of verse sixteen identifies when the Roman general Pompey brought Judah and Jerusalem into captivity.

Vers sexton i Daniel kapitel elva åskådliggör en historia som upprepas i vers fyrtioett, ty i den versen står kungen i norr i det härliga landet. Historien i vers sexton anger när den romerske fältherren Pompejus förde Juda och Jerusalem i fångenskap.

But he that cometh against him shall do according to his own will, and none shall stand before him: and he shall stand in the glorious land, which by his hand shall be consumed. Daniel 11:16.

Men den som kommer emot honom skall göra efter sitt eget behag, och ingen skall kunna stå honom emot; och han skall stå i det härliga landet, som genom hans hand skall förödas. Daniel 11:16.

I intend to use this verse as an anchor for our consideration of the verses which precede the verse, so I will put this understanding in place first. We intend to show that the history that follows the breakup of Alexander the Great’s kingdom in verses three and four, begins in 1989 and then identifies the current Ukrainian War, the victory of Putin over the forces of the West, and Putin’s subsequent defeat, which leads into verse sixteen.

Jag avser att använda denna vers som en förankringspunkt för vår betraktelse av de verser som föregår den, och därför kommer jag först att lägga denna förståelse till grund. Vi ämnar visa att den historia som följer på Alexander den stores rikes upplösning i vers tre och fyra börjar år 1989 och därefter identifierar det nuvarande ukrainska kriget, Putins seger över Västs krafter samt Putins efterföljande nederlag, vilket leder in i vers sexton.

“Although Egypt could not stand before Antiochus, the king of the north, Antiochus could not stand before the Romans, who now came against him. No kingdoms were longer able to resist this rising power. Syria was conquered, and added to the Roman empire, when Pompey, BC 65, deprived Antiochus Asiaticus of his possessions, and reduced Syria to a Roman province.

”Fastän Egypten inte kunde stå emot Antiochos, kungen i norr, kunde Antiochos inte stå emot romarna, som nu kom emot honom. Inga riken kunde längre stå emot denna uppstigande makt. Syrien erövrades och införlivades med det romerska riket, när Pompejus år 65 f.Kr. berövade Antiochos Asiaticus hans besittningar och gjorde Syrien till en romersk provins.

“The same power was also to stand in the Holy Land, and consume it. Rome became connected with the people of God, the Jews, by alliance, BC 161, from which date it holds a prominent place in the prophetic calendar. It did not, however, acquire jurisdiction over Judea by actual conquest till BC 63; and then in the following manner.

Samma makt skulle också stå i det heliga landet och förtära det. Rom blev genom en allians förbundet med Guds folk, judarna, år 161 f.Kr., från vilket datum det intar en framträdande plats i den profetiska tidsräkningen. Det erhöll emellertid inte herravälde över Judeen genom faktisk erövring förrän år 63 f.Kr.; och detta på följande sätt.

“On Pompey’s return from his expedition against Mithridates, king of Pontus, two competitors, Hyrcanus and Aristobulus, were struggling for the crown of Judea. Their cause came before Pompey, who soon perceived the injustice of the claims of Aristobulus, but wished to defer decision in the matter till after his long-desired expedition into Arabia, promising then to return, and settle their affairs as should seem just and proper. Aristobulus, fathoming Pompey’s real sentiments, hastened back to Judea, armed his subjects, and prepared for a vigorous defense, determined, at all hazards, to keep the crown, which he foresaw would be adjudicated to another. Pompey closely followed the fugitive. As he approached Jerusalem, Aristobulus, beginning to repent of his course, came out to meet him, and endeavored to accommodate matters by promising entire submission and large sums of money. Pompey, accepting this offer, sent Gabinius, at the head of a detachment of soldiers, to receive the money. But when that lieutenant-general arrived at Jerusalem, he found the gates shut against him, and was told from the top of the walls that the city would not stand to the agreement.

”När Pompejus återvände från sitt fälttåg mot Mithridates, konung av Pontus, kämpade två rivaler, Hyrcanus och Aristobulus, om Judeens krona. Deras sak förelades Pompejus, som snart insåg orättfärdigheten i Aristobulus’ anspråk, men önskade uppskjuta avgörandet i frågan till efter sitt länge åstundade fälttåg in i Arabien och lovade att därefter återvända och ordna deras angelägenheter så som det skulle befinnas rättvist och lämpligt. Aristobulus, som genomskådade Pompejus’ verkliga sinnelag, skyndade tillbaka till Judeen, beväpnade sina undersåtar och förberedde ett kraftfullt försvar, fast besluten att till varje pris behålla kronan, vilken han förutsåg skulle tilldömas en annan. Pompejus följde tätt efter flyktingen. När han närmade sig Jerusalem, kom Aristobulus, som började ångra sitt handlingssätt, ut för att möta honom och sökte bilägga saken genom att utlova fullständig underkastelse och stora summor pengar. Pompejus, som godtog detta erbjudande, sände Gabinius i spetsen för en avdelning soldater för att hämta pengarna. Men när denne legat anlände till Jerusalem, fann han portarna stängda för sig och fick från murkrönen höra att staden inte ämnade hålla sig till överenskommelsen.”

“Pompey, not to be deceived in this way with impunity, put Aristobulus, whom he had retained with him, in irons, and immediately marched against Jerusalem with his whole army. The partisans of Aristobulus were for defending the place; those of Hyrcanus, for opening the gates. The latter being in the majority, and prevailing, Pompey was given free entrance into the city. Whereupon the adherents of Aristobulus retired to the mountain of the temple, as fully determined to defend that place as Pompey was to reduce it. At the end of three months a breach was made in the wall sufficient for an assault, and the place was carried at the point of the sword. In the terrible slaughter that ensued, twelve thousand persons were slain. It was an affecting sight, observes the historian, to see the priests, engaged at the time in divine service, with calm hand and steady purpose pursue their accustomed work, apparently unconscious of the wild tumult, though all around them their friends were given to the slaughter, and though often their own blood mingled with that of their sacrifices.

”Pompejus, som inte ostraffat ville låta bedra sig på detta sätt, satte Aristobulus, som han hade behållit hos sig, i bojor och tågade genast mot Jerusalem med hela sin här. Aristobulus’ anhängare var för att försvara platsen; Hyrcanus’ anhängare för att öppna portarna. Då de senare var i majoritet och fick överhanden, bereddes Pompejus fritt tillträde till staden. Därefter drog sig Aristobulus’ anhängare tillbaka till tempelberget, fast beslutna att försvara denna plats lika beslutsamt som Pompejus var att intaga den. Vid slutet av tre månader hade en bräsch öppnats i muren, tillräcklig för ett stormningsanfall, och platsen intogs med svärd i hand. I det fruktansvärda blodbad som följde dödades tolv tusen personer. Det var en gripande syn, anmärker historieskrivaren, att se prästerna, som då var upptagna med den gudomliga tjänsten, med lugn hand och orubbligt uppsåt fullfölja sitt vanliga verk, till synes omedvetna om det vilda tumultet, fastän deras vänner överallt omkring dem utlämnades åt slakten och fastän ofta deras eget blod blandades med deras offerdjurs.”

“Having put an end to the war, Pompey demolished the walls of Jerusalem, transferred several cities from the jurisdiction of Judea to that of Syria, and imposed tribute on the Jews. Thus for the first time was Jerusalem placed by conquest in the hands of that power which was to hold the “glorious land” in its iron grasp till it had utterly consumed it.” Uriah Smith, Daniel and the Revelation, 259, 260.

”Efter att ha gjort slut på kriget rev Pompejus Jerusalems murar, överförde flera städer från Judeens jurisdiktion till Syriens och ålade judarna skatt. Så kom Jerusalem för första gången genom erövring i den makts händer som skulle hålla det ”härliga landet” i sitt järngrepp, tills den fullständigt hade förtärt det.” Uriah Smith, Daniel and the Revelation, 259, 260.

We will continue this study in our next article.

Vi kommer att fortsätta denna studie i vår nästa artikel.

“The fact that there is no controversy or agitation among God’s people should not be regarded as conclusive evidence that they are holding fast to sound doctrine. There is reason to fear that they may not be clearly discriminating between truth and error. When no new questions are started by investigation of the Scriptures, when no difference of opinion arises which will set men to searching the Bible for themselves to make sure that they have the truth, there will be many now, as in ancient times, who will hold to tradition and worship they know not what.

Det faktum att det inte finns någon strid eller oro bland Guds folk bör inte betraktas som ett avgörande bevis på att de håller fast vid den sunda läran. Det finns skäl att frukta att de kanske inte klart skiljer mellan sanning och villfarelse. När inga nya frågor väcks genom rannsakan av Skrifterna, när ingen meningsskiljaktighet uppstår som förmår människor att själva forska i Bibeln för att förvissa sig om att de har sanningen, då kommer många nu, liksom i forna tider, att hålla fast vid traditionen och tillbe det som de inte känner.

“I have been shown that many who profess to have a knowledge of present truth know not what they believe. They do not understand the evidences of their faith. They have no just appreciation of the work for the present time. When the time of trial shall come, there are men now preaching to others who will find, upon examining the positions they hold, that there are many things for which they can give no satisfactory reason. Until thus tested they knew not their great ignorance. And there are many in the church who take it for granted that they understand what they believe; but, until controversy arises, they do not know their own weakness. When separated from those of like faith and compelled to stand singly and alone to explain their belief, they will be surprised to see how confused are their ideas of what they had accepted as truth. Certain it is that there has been among us a departure from the living God and a turning to men, putting human in place of divine wisdom.

”Jag har fått se att många som bekänner sig ha kunskap om den närvarande sanningen inte vet vad de tror. De förstår inte bevisen för sin tro. De har ingen rätt uppskattning av verket för den nuvarande tiden. När prövningens tid kommer, finns det män som nu predikar för andra vilka, när de granskar de ståndpunkter de intar, kommer att finna att det finns mycket som de inte kan ge någon tillfredsställande grund för. Innan de sålunda prövades kände de inte sin stora okunnighet. Och det finns många i församlingen som tar för givet att de förstår vad de tror; men förrän strid uppstår känner de inte sin egen svaghet. När de skiljs från dem som har samma tro och tvingas stå enskilt och ensamma för att förklara sin tro, kommer de att bli förvånade över att se hur förvirrade deras föreställningar är om det som de hade antagit som sanning. Säkert är att det bland oss har skett ett avfall från den levande Guden och ett vändande till människor, då mänsklig visdom satts i den gudomligas ställe.

“God will arouse His people; if other means fail, heresies will come in among them, which will sift them, separating the chaff from the wheat. The Lord calls upon all who believe His word to awake out of sleep. Precious light has come, appropriate for this time. It is Bible truth, showing the perils that are right upon us. This light should lead us to a diligent study of the Scriptures and a most critical examination of the positions which we hold. God would have all the bearings and positions of truth thoroughly and perseveringly searched, with prayer and fasting. Believers are not to rest in suppositions and ill-defined ideas of what constitutes truth. Their faith must be firmly founded upon the word of God so that when the testing time shall come and they are brought before councils to answer for their faith they may be able to give a reason for the hope that is in them, with meekness and fear.

”Gud kommer att väcka sitt folk; om andra medel sviker, kommer villoläror att tränga in ibland dem, vilka skall sålla dem och skilja agnarna från vetet. Herren kallar alla som tror på hans ord att vakna upp ur sömnen. Dyrbart ljus har kommit, anpassat för denna tid. Det är bibelns sanning, som visar de faror som står alldeles inför oss. Detta ljus bör leda oss till ett flitigt studium av Skrifterna och en ytterst noggrann granskning av de ståndpunkter som vi intar. Gud vill att sanningens alla aspekter och ståndpunkter grundligt och uthålligt rannsakas, med bön och fasta. De troende skall inte vila i antaganden och oklart definierade föreställningar om vad som utgör sanningen. Deras tro måste vara fast grundad på Guds ord, så att när prövningens tid kommer och de ställs inför råd för att svara för sin tro, skall de kunna ge skäl för det hopp som bor i dem, med saktmod och fruktan.

“Agitate, agitate, agitate. The subjects which we present to the world must be to us a living reality. It is important that in defending the doctrines which we consider fundamental articles of faith we should never allow ourselves to employ arguments that are not wholly sound. These may avail to silence an opposer, but they do not honor the truth. We should present sound arguments, that will not only silence our opponents, but will bear the closest and most searching scrutiny. With those who have educated themselves as debaters there is great danger that they will not handle the word of God with fairness. In meeting an opponent it should be our earnest effort to present subjects in such a manner as to awaken conviction in his mind, instead of seeking merely to give confidence to the believer.

”Rör upp, rör upp, rör upp. De ämnen som vi framlägger för världen måste för oss vara en levande verklighet. Det är viktigt att vi, när vi försvarar de läror som vi betraktar som grundläggande trosartiklar, aldrig tillåter oss att använda argument som inte är helt och hållet hållbara. Dessa må förmå tysta en motståndare, men de hedrar inte sanningen. Vi bör framlägga sunda argument, som inte bara tystar våra motståndare, utan som också består den närmaste och mest inträngande granskning. Hos dem som har utbildat sig själva till debattörer finns en stor fara att de inte behandlar Guds ord med rättvisa. När vi möter en motståndare bör det vara vår uppriktiga strävan att framlägga ämnen på ett sådant sätt att överbevisning väcks i hans sinne, i stället för att endast söka inge den troende förtröstan.

“Whatever may be man’s intellectual advancement, let him not for a moment think that there is no need of thorough and continuous searching of the Scriptures for greater light. As a people we are called individually to be students of prophecy. We must watch with earnestness that we may discern any ray of light which God shall present to us. We are to catch the first gleamings of truth; and through prayerful study clearer light may be obtained, which can be brought before others.

”Vilka intellektuella framsteg människan än må ha gjort, må hon inte för ett ögonblick tänka att det inte finns något behov av en grundlig och fortgående rannsakan av Skrifterna för att få större ljus. Som folk är vi kallade att var och en vara studerande av profetian. Vi måste vaka med allvar, för att vi må kunna urskilja varje ljusstråle som Gud skall lägga fram för oss. Vi skall fånga upp sanningens första glimtar; och genom bönfullt studium kan klarare ljus vinnas, vilket kan framläggas för andra.

“When God’s people are at ease and satisfied with their present enlightenment, we may be sure that He will not favor them. It is His will that they should be ever moving forward to receive the increased and ever-increasing light which is shining for them. The present attitude of the church is not pleasing to God. There has come in a self-confidence that has led them to feel no necessity for more truth and greater light. We are living at a time when Satan is at work on the right hand and on the left, before and behind us; and yet as a people we are asleep. God wills that a voice shall be heard arousing His people to action.” Testimonies, volume 5, 707, 708.

”När Guds folk lever i lugn och är tillfreds med sitt nuvarande ljus, kan vi vara förvissade om att Han inte kommer att visa dem välbehag. Det är Hans vilja att de ständigt skall gå framåt för att ta emot det ökade och ständigt tilltagande ljus som lyser för dem. Församlingens nuvarande hållning behagar inte Gud. Ett självförtroende har trätt in, som har lett dem till att inte känna något behov av mer sanning och större ljus. Vi lever i en tid då Satan verkar på högra sidan och på vänstra, framför oss och bakom oss; och ändå sover vi som folk. Gud vill att en röst skall höras som väcker Hans folk till handling.” Testimonies, band 5, 707, 708.