We will now consider the history that took place in the aftermath of Alexander the Great’s sudden death, which represents the year 538 unto the time of the end in 1798.
Vi skall nu betrakta den historia som utspelade sig i efterdyningarna av Alexander den stores plötsliga död, vilken representerar tiden från år 538 fram till ändens tid år 1798.
And when he shall stand up, his kingdom shall be broken, and shall be divided toward the four winds of heaven; and not to his posterity, nor according to his dominion which he ruled: for his kingdom shall be plucked up, even for others beside those. And the king of the south shall be strong, and one of his princes; and he shall be strong above him, and have dominion; his dominion shall be a great dominion. And in the end of years they shall join themselves together; for the king’s daughter of the south shall come to the king of the north to make an agreement: but she shall not retain the power of the arm; neither shall he stand, nor his arm: but she shall be given up, and they that brought her, and he that begat her, and he that strengthened her in these times. But out of a branch of her roots shall one stand up in his estate, which shall come with an army, and shall enter into the fortress of the king of the north, and shall deal against them, and shall prevail: And shall also carry captives into Egypt their gods, with their princes, and with their precious vessels of silver and of gold; and he shall continue more years than the king of the north. So the king of the south shall come into his kingdom, and shall return into his own land. Daniel 11:4–9.
Och när han har trätt fram skall hans rike krossas och delas åt himlens fyra vindar, men inte åt hans efterkommande, inte heller enligt det välde som han utövade; ty hans rike skall ryckas bort och tillfalla andra än dem. Och kungen i söder skall bli stark, likaså en av hans furstar; och han skall bli starkare än han och utöva herravälde; hans välde skall vara ett stort välde. Och vid årens slut skall de förbinda sig med varandra; ty kungens dotter från södern skall komma till kungen i norr för att åstadkomma en överenskommelse. Men hon skall inte behålla armens kraft; inte heller skall han bestå, ej heller hans arm. Utan hon skall bli utlämnad, likaså de som förde henne dit, och han som avlade henne, och han som styrkte henne i dessa tider. Men från en telning av hennes rötter skall en träda fram i hans ställe; han skall komma med en här och tränga in i befästningen hos kungen i norr, och han skall gå till angrepp mot dem och vinna seger. Också deras gudar skall han föra som fångar till Egypten, tillsammans med deras furstar och deras dyrbara kärl av silver och guld; och han skall bestå flera år längre än kungen i norr. Så skall kungen i söder komma in i hans rike och sedan återvända till sitt eget land. Daniel 11:4–9.
Eventually, after Alexander the Great’s kingdom was broken, those who struggled for control of the former kingdom devolved into two primary kingdoms. The one kingdom controlling the south of Alexander’s former empire and the other controlling the north. From that point on in the prophetic narrative they are identified simply as the king of the south and the king of the north. Once the struggle for world dominance has reached the point where it is only portrayed between the king of the north and the south, the symbols of those two kingdoms continue through the entire chapter.
Så småningom, efter att Alexander den stores rike hade brutits sönder, utvecklades de som kämpade om herraväldet över det forna riket till två huvudsakliga riken. Det ena riket behärskade södern av Alexanders forna välde och det andra behärskade norr. Från den tidpunkten identifieras de i den profetiska framställningen helt enkelt som kungen i söder och kungen i norr. När kampen om världsherraväldet har nått den punkt där den endast framställs som en konflikt mellan kungen i norr och kungen i söder, fortsätter symbolerna för dessa två riken genom hela kapitlet.
In verse five, the king of the south is established, and he is strong, but the king of the north is also strong and his kingdom is larger. Then in verse six, the king of the south proposes an alliance with the northern kingdom. The peace treaty is secured by the king of the south giving his daughter to the king of the north, so the king of the north could marry her and ratify their alliance with a family bond. The king of the north agreed, and set aside his wife, and married the princess from the south, and the alliance was initiated.
I vers fem blir kungen i söder etablerad, och han är stark, men kungen i norr är också stark och hans rike är större. Därefter, i vers sex, föreslår kungen i söder en allians med det nordliga riket. Fredsfördraget tryggas genom att kungen i söder ger sin dotter åt kungen i norr, så att kungen i norr kunde gifta sig med henne och bekräfta deras allians genom ett familjeband. Kungen i norr samtyckte, åsidosatte sin hustru och gifte sig med prinsessan från södern, och alliansen inleddes.
Eventually the southern princess bears a male-child, but ultimately the northern king grew tired of his new wife, and set her aside, as he had done with his first wife, and takes his first wife back, but as soon as the original wife is restored, and has opportunity, she kills the king of the north, his southern bride, her child, and her entire Egyptian entourage. The act of the original wife murdering the southern princess and her child enrages the southern princesses family, and one of her brothers raises up an army and attacks the northern kingdom.
Till slut föder den sydliga prinsessan ett gossebarn, men till sist blir den nordlige kungen trött på sin nya hustru och förskjuter henne, såsom han hade gjort med sin första hustru, och tar tillbaka sin första hustru; men så snart den ursprungliga hustrun återinsätts och får tillfälle, dödar hon den nordlige kungen, hans sydliga brud, hennes barn och hela hennes egyptiska följe. Den ursprungliga hustruns handling att mörda den sydliga prinsessan och hennes barn väcker den sydliga prinsessans familjs vrede, och en av hennes bröder reser upp en här och angriper det nordliga riket.
The southern army prevails over the northern king, and the first wife that murdered the northern king, his southern bride and child is then executed. The original wife’s son, who had been installed as the ruling king of the north at the death of his father, is captured and carried back to Egypt by the southern king, along with some Egyptian artifacts and idols that had been taken from the southern kingdom by the northern kingdom in earlier battles. Once in Egypt the captured northern king falls from a horse and dies. Uriah Smith identifies the history as follows.
Den sydliga hären segrar över den nordlige kungen, och den första hustrun som mördade den nordlige kungen, hans sydliga brud och barnet blir därefter avrättad. Den ursprungliga hustruns son, som hade insatts som den regerande kungen i norr vid sin fars död, tas till fånga och förs tillbaka till Egypten av den sydlige kungen, tillsammans med några egyptiska föremål och avgudar som hade tagits från det sydliga riket av det nordliga riket i tidigare strider. Väl i Egypten faller den tillfångatagne nordlige kungen av en häst och dör. Uriah Smith identifierar historien på följande sätt.
“‘VERSE 6. And in the end of years they shall join themselves together; for the king’s daughter of the south shall come to the king of the north to make an agreement: but she shall not retain the power of the arm; neither shall he stand, nor his arm; but she shall be given up, and they that brought her, and he that begat her, and he that strengthened her in these times.’
”VERS 6. Och vid årens slut skall de förena sig med varandra; ty sydens kungs dotter skall komma till nordens kung för att träffa en överenskommelse; men hon skall inte behålla armens kraft; inte heller skall han bestå, ej heller hans arm; utan hon skall bli utlämnad, och de som förde henne dit, och han som födde henne, och han som styrkte henne i dessa tider.”
“There were frequent wars between the kings of Egypt and Syria. Especially was this the case with Ptolemy Philadelphus, the second king of Egypt, and Antiochus Theos, third king of Syria. They at length agreed to make peace upon condition that Antiochus Theos should put away his former wife, Laodice, and her two sons, and should marry Berenice, the daughter of Ptolemy Philadelphus. Ptolemy accordingly brought his daughter to Antiochus, bestowing with her an immense dowry.
”Det förekom täta krig mellan Egyptens och Syriens kungar. Särskilt var detta fallet med Ptolemaios Filadelfos, Egyptens andre kung, och Antiochos Theos, Syriens tredje kung. De kom slutligen överens om att sluta fred på villkor att Antiochos Theos skulle förskjuta sin tidigare hustru, Laodike, och hennes två söner samt gifta sig med Berenike, Ptolemaios Filadelfos’ dotter. Ptolemaios förde därför sin dotter till Antiochos och gav henne en väldig hemgift.
“‘But she shall not retain the power of the arm;’ that is, her interest and power with Antiochus. And so it proved; for some time shortly after, in a fit of love, Antiochus brought back his former wife, Laodice, and her children, to court again. Then says the prophecy, ‘Neither shall he [Antiochus] stand, nor his arm,’ or seed. Laodice, being restored to favor and power, feared lest, in the fickleness of his temper, Antiochus should again disgrace her, and recall Berenice; and conceiving that nothing short of his death would be an effectual safeguard against such a contingency, she caused him to be poisoned shortly after. Neither did his seed by Berenice succeed him in the kingdom; for Laodice so managed affairs as to secure the throne for her eldest son, Seleucus Callinicus.
”Men hon skall inte behålla armens makt”; det vill säga sitt inflytande och sin makt hos Antiochos. Och så visade det sig; ty en kort tid därefter lät Antiochos, i en kärlekens ingivelse, sin förra hustru Laodike och hennes barn återkomma till hovet. Sedan säger profetian: ”Inte heller skall han [Antiochos] bestå, ej heller hans arm”, eller avkomma. Då Laodike hade återinsatts i gunst och makt, fruktade hon att Antiochos, i sitt lynnes ombytlighet, åter skulle vanära henne och kalla tillbaka Berenike; och eftersom hon ansåg att intet mindre än hans död skulle vara ett verksamt skydd mot en sådan eventualitet, lät hon kort därefter förgifta honom. Inte heller efterträdde hans avkomma genom Berenike honom i riket; ty Laodike styrde händelserna så, att hon säkrade tronen åt sin äldste son, Seleukos Kallinikos.
“But such wickedness could not long remain unpunished, as the prophecy further predicts, and further history proves.
”Men en sådan ondska kunde inte länge förbli ostraffad, såsom profetian vidare förutsäger och den fortsatta historien bevisar.
“‘VERSE 7. But out of a branch of her roots shall one stand up in his estate, which shall come with an army, and shall enter into the fortress of the king of the north, and shall deal against them, and shall prevail: 8. And shall also carry captives into Egypt their gods, with their princes, and with their precious vessels of silver and of gold; and he shall continue more years than the king of the north. 9. So the king of the south shall come into his kingdom, and shall return into his own land.’
”VERS 7. Men från en gren av hennes rötter skall en träda fram i hans ställe, vilken skall komma med en här och tränga in i nordens konungs fästning, och han skall gå fram mot dem och segra. 8. Och också deras gudar skall han föra som fångar till Egypten, jämte deras furstar och deras dyrbara kärl av silver och guld; och han skall bestå flera år längre än nordens konung. 9. Så skall sydens konung komma in i sitt rike och återvända till sitt eget land.”
“This branch out of the same root with Berenice was her brother, Ptolemy Euergetes. He had no sooner succeeded his father, Ptolemy Philadelphus, in the kingdom of Egypt, than, burning to avenge the death of his sister, Berenice, he raised an immense army, and invaded the territory of the king of the north, that is, of Seleucus Callinicus, who, with his mother, Laodice, reigned in Syria. And he prevailed against them, even to the conquering of Syria, Cilicia, the upper parts beyond the Euphrates, and almost all Asia. But hearing that a sedition was raised in Egypt requiring his return home, he plundered the kingdom of Seleucus, took forty thousand talents of silver and precious vessels, and two thousand five hundred images of the gods. Among these were the images which Cambyses had formerly taken from Egypt and carried into Persia. The Egyptians, being wholly given to idolatry, bestowed upon Ptolemy the title of Euergetes, or the Benefactor, as a compliment for his having thus, after many years, restored their captive gods.
”Denna gren ur samma rot som Berenice var hennes broder, Ptolemaios Euergetes. Han hade knappt efterträtt sin fader, Ptolemaios Filadelfos, på Egyptens tron, förrän han, brinnande av iver att hämnas sin syster Berenices död, uppbådade en väldig här och invaderade den nordlige kungens område, det vill säga Seleukos Kallinikos’, som tillsammans med sin moder, Laodike, regerade i Syrien. Och han blev dem övermäktig, ja, till och med så att han erövrade Syrien, Kilikien, trakterna längre upp bortom Eufrat och nästan hela Asien. Men då han fick höra att ett uppror hade uppstått i Egypten och krävde hans återkomst hem, plundrade han Seleukos’ rike och tog fyrtio tusen talenter silver och dyrbara kärl samt två tusen fem hundra gudabilder. Bland dessa fanns de bilder som Kambyses fordom hade tagit från Egypten och fört till Persien. Egyptierna, som helt var hängivna åt avgudadyrkan, gav Ptolemaios titeln Euergetes, eller Välgöraren, såsom en hedersbevisning för att han sålunda, efter många år, hade återställt deras fångna gudar.”
“This, according to Bishop Newton, is Jerome’s account, extracted from ancient historians, but there are authors still extant, he says, who confirm several of the same particulars. Appian informs us that Laodice having killed Antiochus, and after him both Berenice and her child, Ptolemy, the son of Philadelphus, to revenge those murders, invaded Syria, slew Laodice, and proceeded as far as Babylon. From Polybius we learn that Ptolemy, surnamed Euergetes, being greatly incensed at the cruel treatment of his sister, Berenice, marched with an army into Syria, and took the city of Seleucia, which was kept for some years afterward by garrisons of the kings of Egypt. Thus did he enter into the fortress of the king of the north. Polyaenus affirms that Ptolemy made himself master of all the country from Mount Taurus as far as to India, without war or battle; but he ascribes it by mistake to the father instead of the son. Justin asserts that if Ptolemy had not been recalled into Egypt by a domestic sedition, he would have possessed the whole kingdom of Seleucus. The king of the south thus came into the dominion of the king of the north, and returned to his own land, as the prophet had foretold. And he also continued more years than the king of the north; for Seleucus Callinicus died in exile, of a fall from his horse; and Ptolemy Euergetes survived him for four or five years.” Uriah Smith, Daniel and the Revelation, 250–252.
”Detta är, enligt biskop Newton, Hieronymus’ redogörelse, hämtad ur antika historieskrivare; men det finns, säger han, ännu bevarade författare som bekräftar flera av samma enskildheter. Appianus underrättar oss om att sedan Laodike hade dödat Antiochos, och därefter både Berenike och hennes barn, invaderade Ptolemaios, Philadelphos’ son, Syrien för att hämnas dessa mord, dödade Laodike och trängde fram ända till Babylon. Av Polybios får vi veta att Ptolemaios, med tillnamnet Euergetes, djupt förbittrad över den grymma behandling som hans syster Berenike utsatts för, tågade in i Syrien med en här och intog staden Seleukia, vilken sedan under några år hölls av de egyptiska kungarnas garnisoner. Så gick han in i konungen i norrs fäste. Polyainos försäkrar att Ptolemaios gjorde sig till herre över hela landet från Taurusberget ända till Indien, utan krig eller strid; men han tillskriver det av misstag fadern i stället för sonen. Justinus hävdar att om inte Ptolemaios hade återkallats till Egypten genom ett inhemskt uppror, skulle han ha tagit hela Seleukos’ rike i besittning. Konungen i söder kom således in i konungen i norrs välde och återvände till sitt eget land, såsom profeten hade förutsagt. Och han fortlevde också fler år än konungen i norr; ty Seleukos Kallinikos dog i landsflykt genom ett fall från sin häst, och Ptolemaios Euergetes överlevde honom i fyra eller fem år.” Uriah Smith, Daniel and the Revelation, 250–252.
A prophetic characteristic of Rome, and therefore the king of the north, is that in order to be established upon the throne, three geographical obstacles must be conquered. The first king of the north in the aftermath of Alexander’s broken kingdom was established by Seleucus Nicator who had served as a general to Ptolemy (the king of the south) for a little while between 316 and 312 BC. Verse five addresses this fact when it states, “And the king of the south shall be strong, and one of his princes; and he shall be strong above him.” Ptolemy was the king of the south, and he had a general (one of his princes), that was destined to become stronger than Ptolemy, and the final phrase of verse five says, “and have dominion; his dominion shall be a great dominion.” Ptolemy’s general Seleucus was to become the first king of the north. But for Seleucus to become the king of the north, he would need to separate from the southern king, and thereafter conquer three geographical areas.
Ett profetiskt kännetecken hos Rom, och därmed hos kungen i norr, är att tre geografiska hinder måste övervinnas för att han skall bli befäst på tronen. Den förste kungen i norr i efterdyningarna av Alexanders sönderslagna rike blev etablerad genom Seleukos Nikator, som under en kort tid mellan 316 och 312 f.Kr. hade tjänat som general under Ptolemaios (kungen i söder). Vers fem berör detta förhållande när den säger: ”Och kungen i söder skall vara stark, och en av hans furstar; och han skall vara starkare än han.” Ptolemaios var kungen i söder, och han hade en general (en av hans furstar), som var bestämd att bli starkare än Ptolemaios, och den avslutande satsen i vers fem säger: ”och hava välde; hans välde skall vara ett stort välde.” Ptolemaios’ general Seleukos skulle bli den förste kungen i norr. Men för att Seleukos skulle bli kungen i norr måste han skilja sig från kungen i söder och därefter erövra tre geografiska områden.
The first area conquered by Seleucus was the East in 301 BC. He then conquered the West (that had been held by Cassander’s successor) in 286 BC, and he then took his third territory in the North when he conquered Lysimachus in 281 BC. The king of the north was established on the throne in 281 BC.
Det första område som Seleukos erövrade var Östern år 301 f.Kr. Han erövrade därefter Västern (som hade innehafts av Kassanders efterträdare) år 286 f.Kr., och sedan tog han sitt tredje territorium i Norden när han besegrade Lysimachos år 281 f.Kr. Kungen i norr blev befäst på tronen år 281 f.Kr.
The peace treaty that was later formed with the southern king occurred in 252 BC. Six years later in 246 BC, Berenice (the southern princess), her son, and all her entourage were put to death. The southern king thereafter captured Laodice’s son, Seleucus Callinicus and took him back with him to Egypt, where he died falling from a horse. The reign of the first king of the north was from 281 BC until 246 BC, which equates to thirty-five years.
Det fredsfördrag som senare slöts med kungen i söder ägde rum år 252 f.Kr. Sex år senare, år 246 f.Kr., dödades Berenike (den sydliga prinsessan), hennes son och hela hennes följe. Kungen i söder tillfångatog därefter Laodikes son, Seleukos Kallinikos, och förde honom med sig tillbaka till Egypten, där han dog genom att falla från en häst. Den förste kungens i norr regeringstid varade från 281 f.Kr. till 246 f.Kr., vilket motsvarar trettiofem år.
The first king of the north in chapter eleven, conquered three geographical obstacles in order to be established upon the throne. Pagan Rome also conquered three geographical obstacles in order to be established upon the throne [See Daniel 8:9], and Papal Rome conquered three geographical obstacles in order to be established upon the throne [See Daniel 7:20]. Modern Rome also conquers three geographical obstacles in order to be established upon the throne [See Daniel 11:40–43].
Den första kungen i norr i kapitel elva besegrade tre geografiska hinder för att bli befäst på tronen. Det hedniska Rom besegrade också tre geografiska hinder för att bli befäst på tronen [Se Daniel 8:9], och det påvliga Rom besegrade tre geografiska hinder för att bli befäst på tronen [Se Daniel 7:20]. Det moderna Rom besegrar också tre geografiska hinder för att bli befäst på tronen [Se Daniel 11:40–43].
Once established upon the throne, the first king of the north ruled for thirty-five years. Once established upon the throne, pagan Rome ruled for a “time” (three hundred and sixty years). Once established upon the throne, papal Rome ruled for “a time, times and dividing of time” (twelve hundred and sixty years.) Once established upon the throne, modern Rome will rule for a symbolic forty-two months (also noted as “an hour”).
När den förste kungen i norr väl hade blivit insatt på tronen, regerade han i trettiofem år. När det hedniska Rom väl hade blivit insatt på tronen, regerade det under en ”tid” (trehundrasextio år). När det påvliga Rom väl hade blivit insatt på tronen, regerade det under ”en tid och tider och en halv tid” (ett tusen tvåhundrasextio år). När det moderna Rom väl har blivit insatt på tronen, kommer det att regera under symboliska fyrtiotvå månader (också angivet som ”en timme”).
Sister White informs us that “much of the history recorded in Daniel chapter eleven is to be repeated.” She then quotes verses thirty-one through thirty-six, and says, “scenes similar to those described in these words will take place.” In those verses papal Rome (the abomination that maketh desolate), is “placed” upon the throne in 538, and then it persecutes God’s people for “many days” (twelve hundred and sixty years), until the first “indignation is accomplished” in 1798. The history of verses thirty-one to thirty-six is repeated in the last six verses of chapter eleven, but the history was also perfectly typified in verses five through nine.
Syster White upplyser oss om att ”mycket av den historia som återges i Daniel kapitel elva skall upprepas”. Hon citerar därefter verserna trettioett till trettiosex och säger: ”scener liknande dem som beskrivs i dessa ord kommer att äga rum.” I dessa verser blir det påvliga Rom (”förödelsens styggelse”) ”insatt” på tronen år 538, och därefter förföljer det Guds folk under ”många dagar” (ett tusen två hundra sextio år), till dess att den första ”förbittringen” fullbordas år 1798. Historien i verserna trettioett till trettiosex upprepas i de sista sex verserna i kapitel elva, men denna historia blev också fullkomligt förebildad i verserna fem till nio.
The establishment of Seleucus as king of the north in 281 BC, aligns with the year 538. Both represent the enthronement of the king of the north at the conclusion of the conquering of three geographical obstacles. The period of papal rule is expressed in several ways; twelve hundred and sixty days, forty-two months, time, times and dividing of time, a space, and three and a half years. Seleucus’ rule was for thirty-five years, and a tenth, or a tithe, of thirty-five, is three and a half. A tenth of thirty-five years is also expressed as “three-point-five” (3.5) years. “Three and a half” is a symbol of the period of papal rule.
Upprättandet av Seleukos som kungen i norr år 281 f.Kr. sammanfaller med året 538. Båda representerar tronbestigningen av kungen i norr vid avslutningen av erövringen av tre geografiska hinder. Perioden för det påvliga herraväldet uttrycks på flera sätt: ett tusen två hundra sextio dagar, fyrtiotvå månader, en tid, tider och en halv tid, ett skede, och tre och ett halvt år. Seleukos’ regering varade i trettiofem år, och en tiondel, eller en tionde, av trettiofem är tre och ett halvt. En tiondel av trettiofem år uttrycks också som ”tre komma fem” (3,5) år. ”Tre och ett halvt” är en symbol för perioden av påvligt herravälde.
The papacy received its deadly wound in 1798 when the king of the south, Napoleon Bonaparte (meaning the “fortunate son”), sent his general to take the pope captive. A year later in 1799 the pope died in exile, as did the first king of the north who had also been taken into captivity by the king of the south. Seleucus Callinicus died by falling off a horse while captive in Egypt. The pope is the one who rode upon the beast. The beast represented the political system that the pope employed to accomplish his satanic works. That beast was slain in 1798, and the pope who had ridden upon and reigned over the beast died a year later. Seleucus Callinicus died falling off a horse (the beast he rode upon.) The captivity of the papacy in 1798 and 1799, was perfectly typified by the captivity of the first king of the north.
Påvedömet fick sitt dödliga sår år 1798, när kungen i söder, Napoleon Bonaparte (som betyder ”den lyckobegåvade sonen”), sände sin general för att ta påven till fånga. Ett år senare, 1799, dog påven i landsflykt, liksom den förste kungen i norr, som också hade förts bort i fångenskap av kungen i söder. Seleukos Kallinikos dog genom att falla av en häst medan han var fånge i Egypten. Påven är den som red på vilddjuret. Vilddjuret representerade det politiska system som påven använde för att utföra sina sataniska verk. Detta vilddjur dödades år 1798, och påven, som hade ridit på och regerat över vilddjuret, dog ett år senare. Seleukos Kallinikos dog genom att falla av en häst (det vilddjur han red på). Påvedömets fångenskap åren 1798 och 1799 förebildades fullkomligt av den förste kungen i norrs fångenskap.
What brought the wrath of the king of the south upon the northern king was a broken peace treaty, represented by the setting aside of Berenice (the southern bride) and her subsequent death at the hands of Laodice. Napoleon had entered into a peace treaty between Revolutionary France and the papal states in 1797. The treaty was named after the town of Tolentino in Ancona, Italy, where the treaty had been signed. It officially ended in February, 1798 when France took the pope captive. The reason why the treaty was disannulled was France’s effort to spread its Revolution.
Det som framkallade den södra kungens vrede mot den norra kungen var ett brutet fredsfördrag, framställt genom åsidosättandet av Berenike (den södra bruden) och hennes efterföljande död genom Laodikes hand. Napoleon hade 1797 ingått ett fredsfördrag mellan det revolutionära Frankrike och de påvliga staterna. Fördraget uppkallades efter staden Tolentino i Ancona, Italien, där det hade undertecknats. Det upphörde officiellt i februari 1798, när Frankrike tog påven till fånga. Anledningen till att fördraget upphävdes var Frankrikes strävan att sprida sin revolution.
Napoleon’s General Duphot, was in Rome in 1797 as part of the French expeditionary force sent by the Directory, the ruling government of France at the time. The purpose of the French expedition to Italy, which included General Duphot’s presence in Rome, was to support the Roman Republic, a short-lived client state established by French revolutionary forces in the Italian Peninsula. The French were actively involved in supporting revolutionary movements and spreading revolutionary ideals across Europe during this period. In Italy, they sought to overthrow monarchies and establish republics modeled after the French Republic.
Napoleons general Duphot befann sig i Rom år 1797 som en del av den franska expeditionsstyrka som sändes av Direktoriet, Frankrikes dåvarande styrande regering. Syftet med den franska expeditionen till Italien, vari general Duphots närvaro i Rom ingick, var att stödja den Romerska republiken, en kortlivad lydstat som upprättats av franska revolutionsstyrkor på den italienska halvön. Fransmännen var under denna period aktivt engagerade i att stödja revolutionära rörelser och sprida revolutionära ideal över hela Europa. I Italien sökte de störta monarkierna och upprätta republiker efter mönster av den Franska republiken.
Duphot’s presence and actions in Rome provoked opposition from conservative factions, including supporters of the Papal States and local aristocrats. In December, 1797, during a confrontation between French troops and supporters of the Papal States, General Duphot was assassinated, and thus the pretense for Napoleon to send General Berthier to take the pope captive the next year was established. A broken peace treaty between the kings of the south and north provided the motivation in both histories for the king of the north being taken captive by the king of the south.
Duphots närvaro och handlingar i Rom väckte motstånd från konservativa fraktioner, däribland anhängare till Kyrkostaten och den lokala aristokratin. I december 1797, under en konfrontation mellan franska trupper och anhängare till Kyrkostaten, mördades general Duphot, och därmed skapades den förevändning för Napoleon att året därpå sända general Berthier för att ta påven till fånga. Ett brutet fredsfördrag mellan söderns och nordens kungar gav i båda historieskildringarna motivet till att kungen i norr togs till fånga av kungen i söder.
Verse eight says, “shall also carry captives into Egypt their gods, with their princes, and with their precious vessels of silver and of gold.” When Ptolemy returned to Egypt in fulfillment of this verse, the Egyptians gave him the title of “Euergetes” (the Benefactor), as a compliment for his work in returning their idols and artifacts that had previously taken from them by the king of the north. In 1798, the plundering of Rome by the French took place. On one day alone the historians record that five hundred horse-drawn vehicles, under a strong military guard, was seen leaving the city.
Vers åtta säger: ”skall också föra bort deras gudar till Egypten såsom fångar, jämte deras furstar och deras dyrbara kärl av silver och guld.” När Ptolemaios återvände till Egypten till uppfyllelse av denna vers, gav egyptierna honom titeln ”Euergetes” (Välgöraren), som en hedersbetygelse för hans gärning att återföra deras avgudabilder och föremål som tidigare hade tagits ifrån dem av kungen i norr. År 1798 ägde fransmännens plundring av Rom rum. Historikerna uppger att man under en enda dag såg femhundra hästdragna vagnar, under stark militär bevakning, lämna staden.
The procession contained an immense number of antique sculptures and Renaissance paintings that France was appropriating in accordance with the broken peace treaty of Tolentino. Those artworks included the Laocoon group, the Belvedere Apollo, the Dying Gaul, Cupid and Psyche, Ariadne on Naxos, the Medici Venus, and the colossal figures of the Tiber and the Nile; tapestries and paintings by Raphael, including the Transfiguration, the Madonna di Foligno, the Madonna della Sedia, Titian’s Santa Conversazione; and many other works. It was not till several years after that, these stolen treasures were exhibited in the Musee Napoleonian in the Louvre, which was opened in 1807. As Ptolemy was celebrated for returning the Egyptians treasures, the treasures carried from Rome were placed in the portion of the museum named after Napoleon.
Processionen omfattade ett oerhört stort antal antika skulpturer och renässansmålningar som Frankrike tillägnade sig i enlighet med det brutna fredsfördraget i Tolentino. Bland dessa konstverk fanns Laokoongruppen, Apollo Belvedere, Den döende galliern, Amor och Psyke, Ariadne på Naxos, Medici-Venus samt de kolossala gestalterna av Tibern och Nilen; gobelänger och målningar av Rafael, däribland Förklaringen, Madonna di Foligno, Madonna della Sedia, Tizians Santa Conversazione; och många andra verk. Först flera år senare ställdes dessa stulna skatter ut i Musée Napoléonien i Louvren, som öppnades 1807. Liksom Ptolemaios blev firad för att ha återlämnat egyptiernas skatter, placerades de skatter som förts bort från Rom i den del av museet som uppkallats efter Napoleon.
Verses five through nine, are a perfect parallel to the history beginning in the year 538 and ending in 1798 and 1799. They align with verses thirty-one to thirty-six, which is represented in the last six verses of the chapter, which describe the final empowerment of modern Rome as it conquers three obstacles, and ultimately comes to its end with none to help. Verse ten then addresses the history of 1989.
Verserna fem till och med nio utgör en fullkomlig parallell till historien som börjar år 538 och slutar 1798 och 1799. De överensstämmer med verserna trettioett till och med trettiosex, vilket framställs i kapitlets sex sista verser, vilka beskriver det slutliga bemyndigandet av det moderna Rom när det övervinner tre hinder och slutligen går mot sitt slut utan någon som hjälper det. Vers tio behandlar därefter historien år 1989.
But his sons shall be stirred up, and shall assemble a multitude of great forces: and one shall certainly come, and overflow, and pass through: then shall he return, and be stirred up, even to his fortress. Daniel 11:10.
Men hans söner skall rusta sig och samla en stor mängd väldiga härar; och en skall sannerligen komma och svämma över och dra fram; sedan skall han återvända och rusta sig ända fram till hans fäste. Daniel 11:10.
The historical fulfillment of verse ten typifies 1989, when the papacy, in secret alliance with Ronald Reagan, “overflowed” and “passed through” the Soviet Union, leaving only its fortress (Russia), as the Soviet Union (USSR) dissolved in the wake of Perestroika.
Det historiska uppfyllandet av vers tio är en förebild på 1989, då påvedömet, i hemlig allians med Ronald Reagan, ”svämmade över” och ”drog fram genom” Sovjetunionen och lämnade endast dess fästning (Ryssland), medan Sovjetunionen (USSR) upplöstes i kölvattnet av perestrojkan.
And at the time of the end shall the king of the south push at him: and the king of the north shall come against him like a whirlwind, with chariots, and with horsemen, and with many ships; and he shall enter into the countries, and shall overflow and pass over. Daniel 11:40.
Och vid ändens tid skall kungen i söder stöta mot honom; och kungen i norr skall komma emot honom såsom en stormvind, med vagnar och med ryttare och med många skepp; och han skall tränga in i länderna och översvämma dem och dra fram. Daniel 11:40.
The history of verse ten represents a retaliation against the conquering of the king of the north by the king of the south in 246 BC, and typifies a retaliation against the conquering of the king of the north by the king of the south in 1798. Verse forty began with the time of the end in 1798 when the king of the south (atheistic France) delivered the deadly wound to the king of the north (the papal power), and was fulfilled with the collapse of the Soviet Union at the time of the end in 1989. The time of the end in 1798 is represented in verse forty by the phrase, “And at the time of the end shall the king of the south push at him.” The “colon” (:) that separates the last part of the verse, marks the next “time of the end” in 1989. “And the king of the north shall come against him like a whirlwind, with chariots, and with horsemen, and with many ships; and he shall enter into the countries, and shall overflow and pass over.”
Historien i vers tio utgör en vedergällning för att kungen i norr besegrades av kungen i söder år 246 f.Kr. och är en förebild på en vedergällning för att kungen i norr besegrades av kungen i söder år 1798. Vers fyrtio började med ändens tid år 1798, då kungen i söder (det ateistiska Frankrike) tillfogade kungen i norr (påvemakten) det dödliga såret, och uppfylldes genom Sovjetunionens sammanbrott vid ändens tid år 1989. Ändens tid år 1798 framställs i vers fyrtio genom uttrycket: ”Och vid ändens tid skall kungen i söder stöta mot honom.” Det ”kolon” (:) som skiljer versens sista del åt markerar nästa ”ändens tid” år 1989. ”Och kungen i norr skall komma emot honom såsom en virvelvind, med vagnar och ryttare och med många skepp; och han skall tränga in i länderna och översvämma och fara fram.”
We will continue this study in the next article.
Vi kommer att fortsätta denna studie i nästa artikel.
“Every nation that has come upon the stage of action has been permitted to occupy its place on the earth, that it might be seen whether it would fulfill the purpose of ‘the Watcher and the Holy One.’ Prophecy has traced the rise and fall of the world’s great empires—Babylon, Medo-Persia, Greece, and Rome. With each of these, as with nations of less power, history repeated itself. Each had its period of test, each failed, its glory faded, its power departed, and its place was occupied by another. . . .
”Varje nation som har trätt fram på handlingens scen har tillåtits inta sin plats på jorden, för att det skulle bli uppenbart om den skulle uppfylla ”Väktarens och den Heliges” avsikt. Profetian har följt uppgången och fallet hos världens stora imperier — Babylon, Medo-Persien, Grekland och Rom. Med vart och ett av dessa, liksom med nationer av mindre makt, upprepade historien sig. Var och en hade sin prövotid, var och en misslyckades, dess härlighet förbleknade, dess makt vek bort, och dess plats intogs av en annan....”
“From the rise and fall of nations as made plain in the pages of Holy Writ, they need to learn how worthless is mere outward and worldly glory. Babylon, with all its power and its magnificence, the like of which our world has never since beheld,—power and magnificence which to the people of that day seemed so stable and enduring,–how completely has it passed away! As ‘the flower of the grass’ it has perished. So perishes all that has not God for its foundation. Only that which is bound up with His purpose and expresses His character can endure. His principles are the only steadfast things our world knows.” Education, 177, 184.
”Av nationers uppgång och fall, såsom detta tydligt framställs på den heliga Skrifts blad, behöver de lära hur värdelös blott yttre och världslig härlighet är. Babylon, med all sin makt och sin prakt, vars like vår värld sedan dess aldrig har skådat – makt och prakt som för den tidens människor tycktes så fasta och bestående – hur fullständigt har det inte försvunnit! Såsom ”gräsets blomma” har det förgåtts. Så förgår allt som inte har Gud till grundval. Endast det som är förbundet med hans uppsåt och ger uttryck åt hans karaktär kan bestå. Hans principer är det enda fasta som vår värld känner.” Education, 177, 184.