Verses sixteen through nineteen of Daniel chapter eleven represents the history beginning at the soon coming Sunday law in the United States, until Michael stands up and human probation closes. It therefore also represents the history of verse forty-one through verse forty-five of the same chapter.

Vers sexton till nitton i Daniel kapitel elva återger historien från och med den snart annalkande söndagslagen i Förenta staterna, till dess att Mikael träder fram och människans prövotid avslutas. De återger därför också historien i vers fyrtioett till vers fyrtiofem i samma kapitel.

But he that cometh against him shall do according to his own will, and none shall stand before him: and he shall stand in the glorious land, which by his hand shall be consumed. He shall also set his face to enter with the strength of his whole kingdom, and upright ones with him; thus shall he do: and he shall give him the daughter of women, corrupting her: but she shall not stand on his side, neither be for him. After this shall he turn his face unto the isles, and shall take many: but a prince for his own behalf shall cause the reproach offered by him to cease; without his own reproach he shall cause it to turn upon him. Then he shall turn his face toward the fort of his own land: but he shall stumble and fall, and not be found. Daniel 11:16–19.

Men den som kommer emot honom skall göra efter sin egen vilja, och ingen skall kunna stå emot honom; och han skall stå i det härliga landet, vilket skall förtäras genom hans hand. Han skall också rikta sitt ansikte mot att tåga in med hela sitt rikes styrka, och rättsinniga med honom; så skall han göra. Och han skall ge honom kvinnornas dotter för att fördärva henne; men hon skall inte stå på hans sida och inte vara för honom. Därefter skall han vända sitt ansikte mot öarna och inta många; men en furste skall för sin egen räkning göra slut på den smälek som han tillfogat, och utan att själv drabbas av smälek skall han låta den vända tillbaka över honom. Sedan skall han vända sitt ansikte mot sitt eget lands fäste; men han skall stappla och falla och inte mer finnas till. Daniel 11:16–19.

When Sister White addressed the final fulfillment of Daniel chapter eleven, she stated “that much of the history that has been fulfilled in this prophecy will be repeated.” Verses forty-one through forty-five repeat the prophetic history of these verses. The verses were fulfilled when pagan Rome took control of the world by first conquering three geographical areas.

När syster White behandlade den slutliga uppfyllelsen av Daniel kapitel elva, sade hon ”att mycket av den historia som har uppfyllts i denna profetia kommer att upprepas”. Verserna fyrtioett till fyrtiofem upprepar den profetiska historien i dessa verser. Verserna uppfylldes när det hedniska Rom tog kontroll över världen genom att först erövra tre geografiska områden.

“Although Egypt could not stand before Antiochus, the king of the north, Antiochus could not stand before the Romans, who now came against him. No kingdoms were longer able to resist this rising power. Syria was conquered, and added to the Roman empire, when Pompey, BC 65, deprived Antiochus Asiaticus of his possessions, and reduced Syria to a Roman province.

”Fastän Egypten inte kunde stå emot Antiochos, kungen i norr, kunde Antiochos inte stå emot romarna, som nu kom emot honom. Inga kungariken förmådde längre stå emot denna uppstigande makt. Syrien erövrades och lades till det romerska riket, när Pompejus år 65 f.Kr. berövade Antiochos Asiaticus hans besittningar och gjorde Syrien till en romersk provins.

“The same power was also to stand in the Holy Land, and consume it. Rome became connected with the people of God, the Jews, by alliance, BC 162, from which date it holds a prominent place in the prophetic calendar. It did not, however, acquire jurisdiction over Judea by actual conquest till BC 63; and then in the following manner.

Samma makt skulle också stå i det heliga landet och förtära det. Rom kom i förbindelse med Guds folk, judarna, genom en allians år 162 f.Kr., från vilket datum det intar en framträdande plats i den profetiska tidräkningen. Det förvärvade dock inte jurisdiktion över Judeen genom faktisk erövring förrän år 63 f.Kr.; och då på följande sätt.

“On Pompey’s return from his expedition against Mithridates, king of Pontus, two competitors, Hyrcanus and Aristobulus, were struggling for the crown of Judea. Their cause came before Pompey, who soon perceived the injustice of the claims of Aristobulus, but wished to defer decision in the matter till after his long-desired expedition into Arabia, promising then to return, and settle their affairs as should seem just and proper. Aristobulus, fathoming Pompey’s real sentiments, hastened back to Judea, armed his subjects, and prepared for a vigorous defense, determined, at all hazards, to keep the crown, which he foresaw would be adjudicated to another. Pompey closely followed the fugitive. As he approached Jerusalem, Aristobulus, beginning to repent of his course, came out to meet him, and endeavored to accommodate matters by promising entire submission and large sums of money. Pompey, accepting this offer, sent Gabinius, at the head of a detachment of soldiers, to receive the money. But when that lieutenant-general arrived at Jerusalem, he found the gates shut against him, and was told from the top of the walls that the city would not stand to the agreement.

”När Pompejus återvände från sitt fälttåg mot Mithridates, konungen av Pontus, kämpade två rivaler, Hyrkanus och Aristobulus, om Judeens krona. Deras sak kom inför Pompejus, som snart insåg orättfärdigheten i Aristobulus’ anspråk, men önskade uppskjuta avgörandet i saken till efter sitt länge efterlängtade fälttåg in i Arabien och lovade att därefter återvända och ordna deras angelägenheter så som kunde synas rätt och tillbörligt. Aristobulus, som genomskådade Pompejus’ verkliga sinnelag, skyndade tillbaka till Judeen, beväpnade sina undersåtar och förberedde ett kraftfullt försvar, fast besluten att till varje pris behålla kronan, vilken han förutsåg skulle tilldömas en annan. Pompejus följde tätt efter flyktingen. När han närmade sig Jerusalem, kom Aristobulus, som började ångra sitt handlingssätt, ut för att möta honom och sökte bilägga saken genom att utlova fullständig underkastelse och stora summor pengar. Pompejus antog detta erbjudande och sände Gabinius i spetsen för en avdelning soldater för att ta emot pengarna. Men när denne överbefälhavare anlände till Jerusalem, fann han portarna stängda för sig och fick från murarnas krön höra att staden inte ämnade hålla sig till överenskommelsen.”

“Pompey, not to be deceived in this way with impunity, put Aristobulus, whom he had retained with him, in irons, and immediately marched against Jerusalem with his whole army. The partisans of Aristobulus were for defending the place; those of Hyrcanus, for opening the gates. The latter being in the majority, and prevailing, Pompey was given free entrance into the city. Whereupon the adherents of Aristobulus retired to the mountain of the temple, as fully determined to defend that place as Pompey was to reduce it. At the end of three months a breach was made in the wall sufficient for an assault, and the place was carried at the point of the sword. In the terrible slaughter that ensued, twelve thousand persons were slain. It was an affecting sight, observes the historian, to see the priests, engaged at the time in divine service, with calm hand and steady purpose pursue their accustomed work, apparently unconscious of the wild tumult, though all around them their friends were given to the slaughter, and though often their own blood mingled with that of their sacrifices.

”Pompejus, för att inte ostraffat låta bedra sig på detta sätt, satte Aristobulus, som han hade behållit hos sig, i bojor och tågade genast mot Jerusalem med hela sin här. Aristobulus’ anhängare ville försvara platsen; Hyrcanus’ anhängare ville öppna portarna. Då de senare var i majoritet och fick överhanden, bereddes Pompejus fritt tillträde till staden. Därpå drog sig Aristobulus’ anhängare tillbaka till tempelberget, fullt beslutna att försvara den platsen lika fast som Pompejus var att inta den. Efter tre månader hade man brutit en öppning i muren, tillräcklig för en stormning, och platsen intogs med svärd i hand. I det fruktansvärda blodbad som följde dödades tolv tusen personer. Det var en gripande syn, anmärker historieskrivaren, att se prästerna, som då var upptagna i den gudomliga tjänsten, med lugn hand och fast föresats fullfölja sitt vanliga verk, till synes omedvetna om det vilda tumultet, fastän deras vänner överallt omkring dem överlämnades åt slakten och fastän ofta deras eget blod blandades med blodet från deras offer.”

“Having put an end to the war, Pompey demolished the walls of Jerusalem, transferred several cities from the jurisdiction of Judea to that of Syria, and imposed tribute on the Jews. Thus for the first time was Jerusalem placed by conquest in the hands of that power which was to hold the ‘glorious land’ in its iron grasp till it had utterly consumed it.

”Sedan Pompejus hade gjort slut på kriget, rev han Jerusalems murar, överförde flera städer från Judeens jurisdiktion till Syriens och ålade judarna tribut. Så kom Jerusalem för första gången genom erövring i händerna på den makt som skulle hålla det ”härliga landet” i sitt järngrepp, tills den fullständigt hade förtärt det.

“‘VERSE 17. He shall also set his face to enter with the strength of his whole kingdom, and upright ones with him; thus shall he do: and he shall give him the daughter of women, corrupting her: but she shall not stand on his side, neither be for him.’

”VERS 17. Han skall också vända sitt ansikte till att träda in med hela sitt rikes styrka, och rättsinniga med honom; så skall han göra. Och han skall ge honom kvinnornas dotter, till att fördärva henne; men hon skall inte bli stående på hans sida, ej heller vara för honom.”

“Bishop Newton furnishes another reading for this verse, which seems more clearly to express the sense, as follows: ‘He shall also set his face to enter by force the whole kingdom.’ Verse 16 brought us down to the conquest of Syria and Judea by the Romans. Rome had previously conquered Macedon and Thrace. Egypt was now all that remained of the ‘whole kingdom’ of Alexander, not brought into subjection to the Roman power, which power now set its face to enter by force into that country.

”Biskop Newton framlägger en annan läsning av denna vers, vilken synes klarare uttrycka innebörden, på följande sätt: ’Han skall också vända sitt ansikte till att med våld tränga in i hela riket.’ Vers 16 förde oss ned till romarnas erövring av Syrien och Judeen. Rom hade dessförinnan erövrat Makedonien och Thrakien. Egypten var nu allt som återstod av Alexanders ’hela rike’, vilket ännu inte hade lagts under den romerska makten; denna makt vände nu sitt ansikte till att med våld tränga in i detta land.

“Ptolemy Auletes died BC 51. He left the crown and kingdom of Egypt to his eldest son and daughter, Ptolemy and Cleopatra. It was provided in his will that they should marry together, and reign jointly; and because they were young, they were placed under the guardianship of the Romans. The Roman people accepted the charge, and appointed Pompey as guardian of the young heirs of Egypt.

Ptolemaios Auletes dog år 51 f.Kr. Han lämnade kronan och Egyptens rike åt sin äldste son och sin dotter, Ptolemaios och Kleopatra. I hans testamente stadgades att de skulle gifta sig med varandra och regera gemensamt; och eftersom de var unga ställdes de under romarnas förmynderskap. Det romerska folket åtog sig detta ansvar och utsåg Pompejus till förmyndare för Egyptens unga arvingar.

“A quarrel having not long after broken out between Pompey and Caesar, the famous battle of Pharsalia was fought between the two generals. Pompey, being defeated, fled into Egypt. Caesar immediately followed him thither; but before his arrival, Pompey was basely murdered by Ptolemy, whose guardian he had been appointed. Caesar therefore assumed the appointment which had been given to Pompey, as guardian of Ptolemy and Cleopatra. He found Egypt in commotion from internal disturbances, Ptolemy and Cleopatra having become hostile to each other, and she being deprived of her share in the government. Notwithstanding this, he did not hesitate to land at Alexandria with his small force, 800 horse and 3200 foot, take cognizance of the quarrel, and undertake its settlement. The troubles daily increasing, Caesar found his small force insufficient to maintain his position, and being unable to leave Egypt on account of the north wind which blew at that season, he sent into Asia, ordering all the troops he had in that quarter to come to his assistance as soon as possible.

”Kort därefter uppstod en strid mellan Pompejus och Caesar, och det berömda slaget vid Farsalos utkämpades mellan de båda fältherrarna. Pompejus blev besegrad och flydde till Egypten. Caesar följde honom genast dit; men före hans ankomst blev Pompejus skändligt mördad av Ptolemaios, vars förmyndare han hade blivit utsedd till. Caesar övertog därför den befattning som hade givits åt Pompejus såsom förmyndare för Ptolemaios och Kleopatra. Han fann Egypten i uppror genom inre oroligheter, då Ptolemaios och Kleopatra hade blivit fientligt sinnade mot varandra och hon hade berövats sin andel i styret. Trots detta tvekade han inte att gå i land i Alexandria med sin lilla styrka, 800 ryttare och 3 200 man fotfolk, ta tvisten under prövning och åta sig att bilägga den. Då oroligheterna dagligen tilltog, fann Caesar att hans lilla styrka var otillräcklig för att hålla sin ställning, och eftersom han var oförmögen att lämna Egypten på grund av nordvinden, som blåste vid den årstiden, sände han till Asien och befallde att alla de trupper han hade i den trakten skulle komma honom till undsättning så snart som möjligt.”

“In the most haughty manner he decreed that Ptolemy and Cleopatra should disband their armies, appear before him for a settlement of their differences, and abide by his decision. Egypt being an independent kingdom, this haughty decree was considered an affront to its royal dignity, at which the Egyptians, highly incensed, flew to arms. Caesar replied that he acted by virtue of the will of their father, Auletes, who had put his children under the guardianship of the senate and people of Rome, the whole authority of which was now vested in his person as consul; and that, as guardian, he had the right to arbitrate between them.

”På det mest högmodiga sätt förordnade han att Ptolemaios och Kleopatra skulle upplösa sina arméer, inställa sig inför honom för att få sina meningsskiljaktigheter avgjorda och underkasta sig hans beslut. Då Egypten var ett självständigt rike, betraktades detta högmodiga påbud som en kränkning av dess kungliga värdighet, varöver egyptierna, djupt förbittrade, grep till vapen. Caesar svarade att han handlade i kraft av deras fader Auletes’ testamente, genom vilket denne hade ställt sina barn under senatens och det romerska folkets förmyndarskap, och att hela dess myndighet nu var förlagd till hans person såsom konsul; samt att han, såsom förmyndare, hade rätt att döma mellan dem.

“The matter was finally brought before him, and advocates appointed to plead the cause of the respective parties. Cleopatra, aware of the foible of the great Roman conqueror, judged that the beauty of her presence would be more effectual in securing judgment in her favor than any advocate she could employ. To reach his presence undetected, she had recourse to the following stratagem: Laying herself at full length in a bundle of clothes, Apollodorus, her Sicilian servant, wrapped it up in a cloth, tied it with a thong, and raising it upon his Herculean shoulders, sought the apartments of Caesar. Claiming to have a present for the Roman general, he was admitted through the gate of the citadel, entered into the presence of Caesar, and deposited the burden at his feet. When Caesar had unbound this animated bundle, lo! the beautiful Cleopatra stood before him. He was far from being displeased with the stratagem, and being of a character described in 2 Peter 2:14, the first sight of so beautiful a person, says Rollin, had all the effect upon him she had desired.

”Saken fördes slutligen inför honom, och ombud utsågs att föra de respektive parternas talan. Kleopatra, medveten om den store romerske erövrarens svaga punkt, ansåg att skönheten i hennes person skulle vara mer verksam för att vinna en dom till hennes fördel än någon sakförare hon kunde anlita. För att nå hans närvaro oupptäckt tog hon sin tillflykt till följande list: Hon lade sig raklång i ett bylte av kläder, och Apollodoros, hennes sicilianske tjänare, svepte det i ett tygstycke, band om det med en rem och tog det upp på sina herkuliska skuldror, varefter han sökte sig till Caesars gemak. Under förevändning att han hade en gåva till den romerske fältherren blev han insläppt genom citadellets port, trädde inför Caesar och lade ned bördan vid hans fötter. När Caesar hade löst upp detta levande bylte, se! den sköna Kleopatra stod inför honom. Han var långt ifrån missnöjd med denna list, och då han var av ett sådant sinnelag som beskrivs i 2 Petrusbrevet 2:14, hade, säger Rollin, den första åsynen av en så skön person all den verkan på honom som hon hade önskat.”

“Caesar at length decreed that the brother and sister should occupy the throne jointly, according to the intent of the will. Pothinus, the chief minister of state, having been principally instrumental in expelling Cleopatra from the throne, feared the result of her restoration. He therefore began to excite jealousy and hostility against Caesar, by insinuating among the populace that he designed eventually to give Cleopatra the sole power. Open sedition soon followed. Achillas, at the head of 20,000 men, advanced to drive Caesar from Alexandria. Skillfully disposing his small body of men in the streets and alleys of the city, Caesar found no difficulty in repelling the attack. The Egyptians undertook to destroy his fleet. He retorted by burning theirs. Some of the burning vessels being driven near the quay, several of the buildings of the city took fire, and the famous Alexandrian library, containing nearly 400,000 volumes, was destroyed.

”Kejsaren förordnade slutligen att brodern och systern skulle inneha tronen gemensamt, i enlighet med testamentets avsikt. Pothinus, rikets främste minister, som i huvudsak hade varit den drivande kraften bakom att Kleopatra fördrevs från tronen, fruktade följderna av hennes återinsättande. Han började därför underblåsa avund och fientlighet mot kejsaren genom att bland folket antyda att han till sist ämnade ge Kleopatra ensam makten. Öppen resning följde snart. Achillas ryckte i spetsen för 20 000 man fram för att driva kejsaren ut ur Alexandria. Genom att skickligt placera sin lilla styrka i stadens gator och gränder fann kejsaren inga svårigheter att slå tillbaka angreppet. Egyptierna företog sig att förstöra hans flotta. Han gav igen genom att bränna deras. Då några av de brinnande fartygen drev in nära kajen, fattade flera av stadens byggnader eld, och det berömda alexandrinska biblioteket, som innehöll nära 400 000 volymer, förstördes.

“The war growing more threatening, Caesar sent into all the neighboring countries for help. A large fleet came from Asia Minor to his assistance. Mithridates set out for Egypt with an army raised in Syria and Cilicia. Antipater the Idumean joined him with 3,000 Jews. The Jews, who held the passes into Egypt, permitted the army to pass on without interruption. Without this co-operation on their part, the whole plan must have failed. The arrival of this army decided the contest. A decisive battle was fought near the Nile, resulting in a complete victory for Caesar. Ptolemy, attempting to escape, was drowned in the river. Alexandria and all Egypt then submitted to the victor. Rome had now entered into and absorbed the whole of the original kingdom of Alexander.

”Då kriget blev alltmer hotfullt, sände Caesar till alla de angränsande länderna för att begära hjälp. En stor flotta kom från Mindre Asien till hans bistånd. Mithridates begav sig till Egypten med en här uppbådad i Syrien och Kilikien. Antipater, iduméen, förenade sig med honom med 3 000 judar. Judarna, som höll passen in till Egypten, lät hären dra vidare utan avbrott. Utan detta samarbete från deras sida måste hela planen ha misslyckats. Denna härs ankomst avgjorde striden. Ett avgörande slag stod nära Nilen och slutade med en fullständig seger för Caesar. Ptolemaios, som försökte undkomma, drunknade i floden. Alexandria och hela Egypten underkastade sig därefter segraren. Rom hade nu trätt in i och införlivat hela Alexanders ursprungliga rike.

“By the ‘upright ones’ of the text are doubtless meant the Jews, who gave him the assistance already mentioned. With out this, he must have failed; with it, he completely subdued Egypt to his power, BC 47.

Med textens ”de uppriktiga” avses utan tvivel judarna, som gav honom den hjälp som redan har nämnts. Utan denna måste han ha misslyckats; med den lade han helt och hållet Egypten under sin makt, 47 f.Kr.

“‘The daughter of women, corrupting her.’ The passion which Caesar had conceived for Cleopatra, by whom he had one son is assigned by the historian as the sole reason of his undertaking so dangerous a campaign as the Egyptian war. This kept him much longer in Egypt than his affairs required, he spending whole nights in feasting and carousing with the dissolute queen. ‘But,’ said the prophet, ‘she shall not stand on his side, neither be for him.’ Cleopatra afterward joined herself to Antony, the enemy of Augustus Caesar, and exerted her whole power against Rome.

”’Kvinnornas dotter, för att fördärva henne.’ Den lidelse som Caesar hade fattat för Kleopatra, med vilken han hade en son, anges av historieskrivaren som den enda orsaken till att han företog ett så farligt fälttåg som det egyptiska kriget. Detta höll honom kvar i Egypten mycket längre än hans angelägenheter krävde, medan han tillbringade hela nätter i festande och dryckeslag med den sedeslösa drottningen. ’Men’, sade profeten, ’hon skall inte stå på hans sida, ej heller vara för honom.’ Kleopatra förenade sig därefter med Antonius, Augustus Caesars fiende, och uppbjöd hela sin makt mot Rom.

“‘VERSE 18. After this shall he turn his face unto the isles, and shall take many: but a prince for his own behalf shall cause the reproach offered by him to cease; without his own reproach he shall cause it to turn upon him.’

”VERS 18. Därefter skall han vända sitt ansikte mot öarna och intaga många; men en furste skall för sin egen sak göra slut på den smälek som han har tillfogat; utan egen smälek skall han låta den vända tillbaka över honom.”

“War with Pharnaces, king of Cimmerian Bosphorus, at length drew him away from Egypt. ‘On his arrival where the enemy was,’ says Prideaux, ‘he, without giving any respite either to himself or them, immediately fell on, and gained an absolute victory over them; an account whereof he wrote to a friend of his in these three words: Veni, vidi, vici; I came, I saw, I conquered.’ The latter part of this verse is involved in some obscurity, and there is difference of opinion in regard to its application. Some apply it further back in Caesar’s life, and think they find a fulfilment in his quarrel with Pompey. But preceding and subsequent events clearly defined in the prophecy, compel us to look for the fulfilment of this part of the prediction between the victory over Pharnaces, and Caesar’s death at Rome, as brought to view in the following verse. A more full history of this period might bring to light events which would render the application of this passage unembarrassed.

Kriget med Farnakes, konung över det kimmeriska Bosporen, drog honom slutligen bort från Egypten. ”Vid sin ankomst till den plats där fienden befann sig”, säger Prideaux, ”angrep han, utan att ge vare sig sig själv eller dem något uppskov, omedelbart och vann en fullständig seger över dem; om detta skrev han till en av sina vänner i dessa tre ord: Veni, vidi, vici; jag kom, jag såg, jag segrade.” Den senare delen av denna vers är höljd i viss dunkelhet, och meningarna är delade beträffande dess tillämpning. Somliga hänför den till en tidigare period i Caesars liv och menar sig finna en uppfyllelse i hans strid med Pompejus. Men de föregående och efterföljande händelser, som tydligt avgränsas i profetian, tvingar oss att söka uppfyllelsen av denna del av förutsägelsen mellan segern över Farnakes och Caesars död i Rom, sådan den framställs i följande vers. En mera fullständig historia över denna period skulle kunna bringa i dagen händelser som skulle göra tillämpningen av detta ställe okomplicerad.

“‘VERSE 19. Then he shall turn his face toward the fort of his own land: but he shall stumble and fall, and not be found.’

”VERS 19. Därefter skall han vända sitt ansikte mot sitt eget lands fäste; men han skall stappla och falla och inte mer återfinnas.”

“After this conquest, Caesar defeated the last remaining fragments of Pompey’s party, Cato and Scipio in Africa and Labienus and Varus in Spain. Returning to Rome, the ‘fort of his own land,’ he was made perpetual dictator; and such other powers and honors were granted him as rendered him in fact absolute sovereign of the whole empire. But the prophet had said that he should stumble and fall. The language implies that his overthrow would be sudden and unexpected, like a person accidentally stumbling in his walk. And so this man, who fought and won five hundred battles, taken one thousand cities, and slain one million one hundred and ninety-two thousand men, fell, not in the din of battle and the hour of strife, but when he thought his pathway was smooth and strewn with flowers, and when danger was supposed to be far away; for, taking his seat in the senate chamber upon his throne of gold, to receive at the hands of that body the title of king, the dagger of treachery suddenly struck him to the heart. Cassius, Brutus, and other conspirators rushed upon him, and he fell, pierced with twenty-three wounds. Thus he suddenly stumbled and fell, and was not found, BC 44.” Uriah Smith, Daniel and the Revelation, 258–264.

”Efter denna erövring besegrade Caesar de sista återstående spillrorna av Pompejus parti, Cato och Scipio i Afrika samt Labienus och Varus i Spanien. När han återvände till Rom, ”sin egen mandoms fäste”, gjordes han till diktator på livstid; och sådana andra maktbefogenheter och hedersbetygelser tilldelades honom att de i själva verket gjorde honom till hela rikets absolute härskare. Men profeten hade sagt att han skulle stappla och falla. Språket antyder att hans fall skulle bli plötsligt och oväntat, likt en person som av misstag snubblar under sin vandring. Och så föll denne man, som utkämpade och vann fem hundra slag, intog ett tusen städer och dödade en miljon ett hundra nittiotvå tusen män, inte i stridens larm och kampens stund, utan när han trodde att hans väg var jämn och beströdd med blommor, och när faran antogs vara långt borta; ty när han tog plats i senatskammaren på sin gyllene tron för att av den församlingen mottaga titeln kung, träffade förräderiets dolk honom plötsligt i hjärtat. Cassius, Brutus och andra sammansvurna rusade över honom, och han föll, genomborrad av tjugotre sår. Så stapplade han plötsligt och föll och återfanns inte, år 44 f.Kr.” Uriah Smith, Daniel and the Revelation, 258–264.

The historical fulfillment of pagan Rome (the king of the north), being established upon the throne is a history that prefigures the history of modern Rome’s enthronement at the threefold union which takes place at the soon coming Sunday law. The history is also typified in verses thirty through thirty-six, which identified when the papacy was first placed upon the throne in 538. Verses sixteen through nineteen, and verses thirty-one through thirty-six both represent the final rise and fall of the whore of Tyre. That history was also represented in verses five through nine, when the first king of the north was established after conquering three geographical areas. Thereafter he entered into a treaty with the king of the south, but broke the treaty, and in response the king of the south delivered a deadly wound, and the king of the north died in the captivity of Egypt.

Den historiska uppfyllelsen av det hedniska Rom (konungen i norr), då det upprättades på tronen, är en historia som förebildar den moderna Roms tronbestigning i den trefaldiga union som äger rum vid den snart kommande söndagslagen. Historien förebildas också i verserna trettio till trettiosex, vilka angav när påvedömet först sattes på tronen år 538. Verserna sexton till nitton och verserna trettioett till trettiosex framställer båda den slutliga uppgången och fallet för Tyrus sköka. Denna historia framställdes också i verserna fem till nio, då den förste konungen i norr blev upprättad efter att ha erövrat tre geografiska områden. Därefter ingick han ett fördrag med konungen i söder, men bröt fördraget, och som svar tillfogade konungen i söder ett dödligt sår, och konungen i norr dog i Egyptens fångenskap.

Verses five through nine, verses sixteen through nineteen, and verses thirty through thirty-six provide three prophetic lines that are fulfilled in verses forty through forty-five. When Sister White identified that “much of the history that has been fulfilled in this prophecy will be repeated,” it actually meant that the entire chapter illustrates verses forty through forty-five. Verses twenty through twenty-two identify the birth and the death of Christ, thus representing the time of the end in both 1798 and 1989 by His birth, and then His death on the cross represented October 22, 1844, and the Sunday law.

Verserna fem till nio, verserna sexton till nitton och verserna trettio till trettiosex utgör tre profetiska linjer som uppfylls i verserna fyrtio till fyrtiofem. När syster White angav att ”mycket av den historia som har uppfyllts i denna profetia kommer att upprepas”, betydde det i själva verket att hela kapitlet illustrerar verserna fyrtio till fyrtiofem. Verserna tjugo till tjugotvå anger Kristi födelse och död och framställer därmed ändens tid både år 1798 och 1989 genom Hans födelse, och därefter framställde Hans död på korset den 22 oktober 1844 och söndagslagen.

Verse twenty-three identifies the league between the Jews and Rome, during the history of the Maccabean revolt. The “league” in that history is represented by the dates of 161 BC and 158 BC. The Maccabean history represents an internal line that finds its beginning with a “league” between Rome and the Maccabean Jews that was initiated by the Jews, and ultimately ended with the Jews pronouncing that they have no king but Caesar. Verse twenty-three of course follows verses twenty-one and twenty-two, and verse twenty-one identifies the birth of Christ, which is a prophetic time of the end, and verse twenty-two identifies the cross, which represents the Sunday law.

Vers tjugotre identifierar förbundet mellan judarna och Rom under den mackabeiska revoltens historia. ”Förbundet” i den historien representeras av årtalen 161 f.Kr. och 158 f.Kr. Den mackabeiska historien representerar en inre linje som finner sin början i ett ”förbund” mellan Rom och de mackabeiska judarna, vilket initierades av judarna, och som slutligen slutade med att judarna uttalade att de inte har någon annan kung än Caesar. Vers tjugotre följer naturligtvis efter vers tjugoett och tjugotvå, och vers tjugoett identifierar Kristi födelse, vilken är en profetisk ändens tid, och vers tjugotvå identifierar korset, vilket representerar söndagslagen.

At the cross the Jews identified Caesar (Rome) as their king, and the “league” of verse twenty-three references the beginning of the Jews’ choice to serve Rome, right at the ending point of the Jews proclaiming their allegiance to Rome. The ending of the Jews, as represented at the cross, is followed by the beginning of the Jews’ association with Rome.

Vid korset identifierade judarna Caesar (Rom) som sin kung, och ”förbundet” i vers tjugotre syftar på början av judarnas val att tjäna Rom, just vid slutpunkten för judarnas bekännelse av sin trohet mot Rom. Judarnas slut, såsom det framställs vid korset, följs av början på judarnas förbindelse med Rom.

Verses twenty-four through thirty describe the three hundred and sixty years that pagan Rome ruled supremely from the Battle of Actium in 31 BC, unto the transfer of the capital from Rome to Constantinople in the year 330. The period of three hundred and sixty years typifies the twelve hundred and sixty years papal Rome ruled supremely, and together they represent the period from verse forty-one, and the threefold union that occurs at the soon coming Sunday law, unto the close of probation.

Verserna tjugofyra till och med trettio beskriver de trehundrasextio år under vilka det hedniska Rom härskade suveränt från slaget vid Actium år 31 f.Kr. fram till överföringen av huvudstaden från Rom till Konstantinopel år 330. Perioden om trehundrasextio år är en förebild för de ett tusen två hundra sextio år under vilka det påvliga Rom härskade suveränt, och tillsammans representerar de perioden från vers fyrtioett, och den trefaldiga förening som äger rum vid den snart kommande söndagslagen, fram till prövotidens slut.

All the prophetic lines of history in chapter eleven, align with the last six verses of Daniel eleven, but it is the prophetic history from the time of the end in 1989, represented in verse forty through to the Sunday law in verse forty-one, that is “that portion of the prophecy of Daniel relating to the last days.” The history that is left blank in verse forty, is the Revelation of Jesus Christ that is unsealed when the time is at hand, just before probation closes.

Alla de profetiska historiska linjerna i kapitel elva sammanfaller med de sista sex verserna i Daniel elva, men det är den profetiska historien från ändens tid år 1989, framställd i vers fyrtio, fram till söndagslagen i vers fyrtioett, som är ”den del av Daniels profetia som hänför sig till de sista dagarna”. Den historia som lämnas blank i vers fyrtio är Jesu Kristi uppenbarelse, som avförseglas när tiden är nära, strax innan nådatiden avslutas.

We will continue this study in the next article.

Vi kommer att fortsätta denna studie i nästa artikel.

“We have the commandments of God and the testimony of Jesus Christ, which is the spirit of prophecy. Priceless gems are to be found in the word of God. Those who search this word should keep the mind clear. Never should they indulge perverted appetite in eating or drinking.

”Vi har Guds bud och Jesu Kristi vittnesbörd, vilket är profetians ande. Ovärderliga skatter finns att finna i Guds ord. De som rannsakar detta ord bör bevara sinnet klart. Aldrig bör de ge efter för en förvänd aptit i fråga om mat eller dryck.”

“If they do this, the brain will be confused; they will be unable to bear the strain of digging deep to find out the meaning of those things which relate to the closing scenes of this earth’s history.

”Om de gör detta, kommer hjärnan att bringas i förvirring; de kommer inte att kunna bära den påfrestning som det innebär att gräva djupt för att utröna innebörden av det som hör samman med de avslutande scenerna i denna jords historia.

“When the books of Daniel and Revelation are better understood, believers will have an entirely different religious experience. They will be given such glimpses of the open gates of heaven that heart and mind will be impressed with the character that all must develop in order to realize the blessedness which is to be the reward of the pure in heart.

”När Daniels och Uppenbarelsebokens böcker blir bättre förstådda, kommer de troende att få en helt annorlunda religiös erfarenhet. De kommer att få sådana glimtar av himlens öppna portar att hjärta och sinne kommer att präglas av den karaktär som alla måste utveckla för att få del av den salighet som skall bli belöningen för dem som är rena i hjärtat.

“The Lord will bless all who will seek humbly and meekly to understand that which is revealed in the Revelation. This book contains so much that is large with immortality and full of glory that all who read and search it earnestly receive the blessing to those ‘that hear the words of this prophecy, and keep those things which are written therein.’

”Herren skall välsigna alla som i ödmjukhet och saktmod söker förstå det som är uppenbarat i Uppenbarelseboken. Denna bok innehåller så mycket som är rikt på odödlighet och fullt av härlighet, att alla som läser och forskar i den med allvar får den välsignelse som tillkommer dem ”som höra denna profetias ord och taga vara på det som är skrivet däri.”

“One thing will certainly be understood from the study of Revelation—that the connection between God and His people is close and decided.

”En sak kommer med visshet att förstås genom studiet av Uppenbarelseboken — att förbindelsen mellan Gud och hans folk är nära och tydlig.

“A wonderful connection is seen between the universe of heaven and this world. The things revealed to Daniel were afterward complemented by the revelation made to John on the Isle of Patmos. These two books should be carefully studied. Twice Daniel inquired, How long shall it be to the end of time?

”Ett underbart samband kan ses mellan himlens universum och denna värld. Det som uppenbarades för Daniel kompletterades senare genom den uppenbarelse som gavs åt Johannes på ön Patmos. Dessa två böcker bör studeras noggrant. Två gånger frågade Daniel: Hur länge skall det dröja till tidens slut?

“‘And I heard, but I understood not: then said I, O my Lord, what shall be the end of these things? And He said, Go thy way, Daniel: for the words are closed up and sealed till the time of the end. Many shall be purified, and made white, and tried; but the wicked shall do wickedly: and none of the wicked shall understand; but the wise shall understand. And from the time that the daily sacrifice shall be taken away, and the abomination that maketh desolate set up, there shall be a thousand two hundred and ninety days. Blessed is he that waiteth, and cometh to the thousand three hundred and five and thirty days. But go thou thy way till the end be: for thou shalt rest, and stand in thy lot at the end of the days.’

”Och jag hörde, men jag förstod det inte. Då sade jag: O min Herre, vad skall slutet bli på detta? Och han sade: Gå din väg, Daniel, ty orden är tillslutna och förseglade intill ändens tid. Många skall renas och göras vita och prövas; men de ogudaktiga skall handla ogudaktigt, och ingen av de ogudaktiga skall förstå; men de visa skall förstå. Och från den tid då det dagliga offret avskaffas och förödelsens styggelse sätts upp, skall det vara ett tusen två hundra nittio dagar. Salig är den som uthärdar och når fram till ett tusen tre hundra trettiofem dagar. Men gå du din väg intill änden; ty du skall få vila och stå upp till din lott vid dagarnas ände.”

“It was the Lion of the tribe of Judah who unsealed the book and gave to John the revelation of what should be in these last days.

Det var Lejonet av Juda stam som bröt sigillen på boken och gav Johannes uppenbarelsen om vad som skall ske i dessa sista dagar.

“Daniel stood in his lot to bear his testimony which was sealed until the time of the end, when the first angel’s message should be proclaimed to our world. These matters are of infinite importance in these last days; but while ‘many shall be purified, and made white, and tried,’ ‘the wicked shall do wickedly: and none of the wicked shall understand.’ How true this is! Sin is the transgression of the law of God; and those who will not accept the light in regard to the law of God will not understand the proclamation of the first, second, and third angel’s messages. The book of Daniel is unsealed in the revelation to John, and carries us forward to the last scenes of this earth’s history.

”Daniel stod på sin plats för att bära sitt vittnesbörd, vilket var förseglat intill ändens tid, då den förste ängelns budskap skulle förkunnas för vår värld. Dessa ting är av oändlig betydelse i dessa sista dagar; men medan ’många skall bli renade och gjorda vita och luttrade’, skall ’de ogudaktiga handla ogudaktigt, och ingen av de ogudaktiga skall förstå.’ Hur sant är inte detta! Synd är överträdelse av Guds lag; och de som inte vill ta emot ljuset rörande Guds lag kommer inte att förstå förkunnelsen av den förste, den andre och den tredje ängelns budskap. Daniels bok avförseglas i uppenbarelsen till Johannes och för oss fram till de sista scenerna i denna jords historia.

“Will our brethren bear in mind that we are living amid the perils of the last days? Read Revelation in connection with Daniel. Teach these things.” Testimonies to Ministers, 114, 115.

”Vill våra bröder lägga på minnet att vi lever mitt bland de sista dagarnas faror? Läs Uppenbarelseboken i samband med Daniel. Undervisa om dessa ting.” Testimonies to Ministers, 114, 115.