We are now on sacred ground, in terms of the book of Daniel, for we have arrived at the verses which represent the Midnight Cry for the one hundred and forty-four thousand. The verses also identify the sealing of the ensign who are lifted up. These are the verses that are the portion from the book of Daniel that relates to the last days that is unsealed, and represent Daniel’s expression of the Revelation of Jesus Christ that is unsealed when the “time is at hand,” just before probation closes in verse sixteen.
Vi befinner oss nu på helig mark, med avseende på Daniels bok, ty vi har kommit till de verser som representerar Midnattsropet för de etthundrafyrtiofyra tusen. Verserna identifierar också beseglingen av baneret för dem som upphöjs. Detta är de verser som utgör den del av Daniels bok som hör samman med de sista dagarna och som avförseglas, och de representerar Daniels uttryck för Jesu Kristi uppenbarelse, vilken avförseglas när ”tiden är nära”, strax innan nådatiden avslutas i vers sexton.
It is Rome that establishes the vision, as represented in verse fourteen of chapter eleven, and it is therefore important to look closely at Rome as we navigate through verses eleven through fifteen, for where there is “no vision, the people perish,” and if you will not believe Isaiah chapter seven, verses eight and nine, “surely you will not be established.”
Det är Rom som upprättar synen, såsom framställt i vers fjorton i kapitel elva, och därför är det viktigt att noga betrakta Rom när vi går igenom vers elva till femton, ty där det inte finns någon ”syn”, går folket under, och om ni inte vill tro Jesaja kapitel sju, verserna åtta och nio, ”skall ni förvisso inte bli befästa.”
Uriah Smith references a prophetic rule at least four times in his book, Daniel and the Revelation. That rule identifies that a prophetic power is not identified in prophecy until it becomes “connected” with the people of God. The first reference he addresses it is in connection with the introduction of Babylon into the prophetic testimony.
Uriah Smith hänvisar minst fyra gånger i sin bok Daniel and the Revelation till en profetisk regel. Denna regel fastslår att en profetisk makt inte identifieras i profetian förrän den blir ”förbunden” med Guds folk. Första gången han behandlar den gör han det i samband med att Babylon introduceras i det profetiska vittnesbördet.
“It is a manifest rule of interpretation that we may look for nations to be noticed in prophecy when they become so far connected with the people of God that mention of them becomes necessary to make the records of sacred history complete.” Uriah Smith, Daniel and the Revelation, 46.
”Det är en uppenbar tolkningsregel att vi kan förvänta oss att nationer uppmärksammas i profetian när de blir så nära förbundna med Guds folk att ett omnämnande av dem blir nödvändigt för att den heliga historiens skildringar ska vara fullständiga.” Uriah Smith, Daniel and the Revelation, 46.
At least three other times, Smith addresses the rule, and he points to the “league” of the Jews in each of the three, but in one reference he identifies the league as being fulfilled in 162 BC, but the other two references are in agreement with the modern historians, who identify the fulfillment of the “league” of the Jews and Rome as 161 BC.
Minst tre andra gånger behandlar Smith denna regel, och i var och en av de tre hänvisar han till judarnas ”förbund”; men i en av hänvisningarna identifierar han förbundet som uppfyllt år 162 f.Kr., medan de två andra hänvisningarna överensstämmer med de moderna historikerna, som identifierar uppfyllelsen av judarnas och Roms ”förbund” som år 161 f.Kr.
“It is unnecessary to remind the reader that earthly governments are not introduced into prophecy till they become in some way connected with the people of God. Rome became connected with the Jews, the people of God at that time, by the famous Jewish League, BC 161. 1 Maccabees 8; Josephus’s Antiquities, book 12, chapter 10, section 6; Prideaux, Vol. II, page 166. But seven years before this, that is, in BC 168, Rome had conquered Macedonia, and made that country a part of its empire. Rome is therefore introduced into prophecy just as, from the conquered Macedonian horn of the goat, it is going forth to new conquests in other directions. It therefore appeared to the prophet, or may be properly spoken of in this prophecy, as coming forth from one of the horns of the goat.” Uriah Smith, Daniel and the Revelation, 175.
”Det är onödigt att påminna läsaren om att jordiska regeringar inte införs i profetian förrän de på något sätt blir förbundna med Guds folk. Rom blev förbundet med judarna, Guds folk vid den tiden, genom det berömda judiska förbundet år 161 f.Kr. 1 Mackabeerboken 8; Josephus’ Antiquities, bok 12, kapitel 10, avsnitt 6; Prideaux, vol. II, sidan 166. Men sju år före detta, det vill säga år 168 f.Kr., hade Rom besegrat Makedonien och gjort detta land till en del av sitt imperium. Rom införs därför i profetian just när det, från getens besegrade makedoniska horn, går vidare till nya erövringar i andra riktningar. Det framträdde därför för profeten, eller kan med rätta omtalas i denna profetia, såsom utgående från ett av getens horn.” Uriah Smith, Daniel and the Revelation, 175.
But Smith also states that it was 162 BC.
Men Smith uppger också att det var 162 f.Kr.
“The same power was also to stand in the Holy Land, and consume it. Rome became connected with the people of God, the Jews, by alliance, BC 162, from which date it holds a prominent place in the prophetic calendar. It did not, however, acquire jurisdiction over Judea by actual conquest till BC 63; and then in the following manner.” Uriah Smith, Daniel and the Revelation, 259.
”Samma makt skulle också stå i det heliga landet och förtära det. Rom blev genom förbund förenat med Guds folk, judarna, år 162 f.Kr., från vilket datum det intar en framträdande plats i den profetiska tidräkningen. Det förvärvade emellertid inte herravälde över Judeen genom faktisk erövring förrän år 63 f.Kr.; och då på följande sätt.” Uriah Smith, Daniel and the Revelation, 259.
And then the third time he references the event, he again says 161 BC.
Och när han sedan för tredje gången hänvisar till händelsen, säger han återigen 161 f.Kr.
“Having taken us down through the secular events of the empire to the end of the seventy weeks, the prophet, in verse 23, takes us back to the time when the Romans became directly connected with the people of God by the Jewish league, BC 161: from which point we are then taken down in a direct line of events to the final triumph of the church, and the setting up of God’s everlasting kingdom. The Jews, being grievously oppressed by the Syrian kings, sent an embassy to Rome, to solicit the aid of the Romans, and to join themselves in ‘a league of amity and confederacy with them.’ 1 Maccabees 8; Prideaux, II, 234; Josephus’s Antiquities, book 12, chapter 10, section 6. The Romans listened to the request of the Jews, and granted them a decree, couched in these words:—
”Efter att ha fört oss genom rikets världsliga händelser fram till slutet av de sjuttio veckorna, för profeten oss i vers 23 tillbaka till den tid då romarna genom det judiska förbundet blev direkt förbundna med Guds folk, 161 f.Kr.; från vilken punkt vi sedan förs vidare i en obruten händelsekedja till kyrkans slutliga triumf och upprättandet av Guds eviga rike. Judarna, som svårt förtrycktes av de syriska kungarna, sände ett sändebud till Rom för att anhålla om romarnas bistånd och för att ingå med dem i ’ett förbund av vänskap och sammanslutning’. 1 Mackabeerboken 8; Prideaux, II, 234; Josephus, Antiquities, bok 12, kapitel 10, avsnitt 6. Romarna hörsammade judarnas begäran och beviljade dem ett dekret, avfattat med följande ord:—”
“‘The decree of the senate concerning a league of assistance and friendship with the nation of the Jews. It shall not be lawful for any that are subject to the Romans, to make war with the nation of the Jews, nor to assist those that do so, either by sending them corn, or ships, or money; and if any attack be made upon the Jews, the Romans shall assist them as far as they are able; and again, if any attack be made upon the Romans, the Jews shall assist them. And if the Jews have a mind to add to, or to take from, this league of assistance, that shall be done with the common consent of the Romans. And whatever addition shall thus be made, it shall be of force.’ ‘This decree,’ says Josephus, ‘was written by Eupolemus, the son of John, and by Jason, the son of Eleazer, when Judas was high priest of the nation, and Simon, his brother, was general of the army. And this was the first league that the Romans made with the Jews, and was managed after this manner.’” Uriah Smith, Daniel and the Revelation, 271.
”Senatens dekret angående ett förbund om bistånd och vänskap med judarnas nation. Det skall inte vara tillåtet för någon som är underställd romarna att föra krig mot judarnas nation eller att bistå dem som gör det, vare sig genom att sända dem säd, eller skepp, eller pengar; och om något angrepp riktas mot judarna, skall romarna bistå dem så långt de förmår; och likaledes, om något angrepp riktas mot romarna, skall judarna bistå dem. Och om judarna önskar lägga något till detta biståndsförbund eller ta något därifrån, skall detta ske med romarnas gemensamma samtycke. Och varje sådant tillägg som sålunda görs skall äga giltighet.” ”Detta dekret”, säger Josefus, ”skrevs av Eupolemus, Johannes son, och av Jason, Eleazars son, när Judas var nationens överstepräst och hans broder Simon var härförare över hären. Och detta var det första förbund som romarna slöt med judarna, och det förvaltades på detta sätt.” Uriah Smith, Daniel and the Revelation, 271.
It is not my burden to explain why Smith cited 162 BC, other than my assumption it was a typo. My point is in referencing the emphasis he places upon what he identifies as “a manifest rule of interpretation that we may look for nations to be noticed in prophecy when they become so far connected with the people of God that mention of them becomes necessary to make the records of sacred history complete.” When Smith emphasizes that rule, he identifies that Rome became connected with the people of God at the “league,” of verse twenty-three in 161 BC, but Smith identifies that Rome is first introduced into the prophetic narrative in 200 BC, thirty-nine years before 161 BC.
Det är inte min uppgift att förklara varför Smith angav 162 f.Kr., annat än utifrån mitt antagande att det var ett skrivfel. Min poäng är att hänvisa till den betoning han lägger på vad han identifierar som ”en uppenbar tolkningsregel, enligt vilken vi kan förvänta oss att nationer uppmärksammas i profetian när de blir så nära förbundna med Guds folk att det blir nödvändigt att nämna dem för att den heliga historiens uppteckningar skall vara fullständiga.” När Smith betonar den regeln, fastslår han att Rom blev förbundet med Guds folk vid det ”förbund” som nämns i vers tjugotre år 161 f.Kr., men Smith anger att Rom först introduceras i den profetiska berättelsen år 200 f.Kr., trettionio år före 161 f.Kr.
“A new power is now introduced,—‘the robbers of thy people;’ literally, says Bishop Newton, ‘the breakers of thy people.’ Far away on the banks of the Tiber, a kingdom had been nourishing itself with ambitious projects and dark designs. Small and weak at first, it grew with marvelous rapidity in strength and vigor, reaching out cautiously here and there to try its prowess, and test the vigor of its warlike arm, till, conscious of its power, it boldly reared its head among the nations of the earth, and seized with invincible hand the helm of their affairs. Henceforth the name of Rome stands upon the historic page, destined for long ages to control the affairs of the world, and exert a mighty influence among the nations even to the end of time.
”En ny makt införs nu, — ”ditt folks rövare”; bokstavligen, säger biskop Newton, ”ditt folks brytare”. Långt borta vid Tiberns stränder hade ett rike närt sig med ärelystna planer och mörka avsikter. Litet och svagt till en början växte det med förunderlig snabbhet i styrka och kraft, sträckte sig försiktigt än hit, än dit för att pröva sin förmåga och testa kraften i sin krigiska arm, till dess att det, medvetet om sin makt, djärvt höjde sitt huvud bland jordens nationer och med oemotståndlig hand grep rodret över deras angelägenheter. Härefter står Roms namn på historiens blad, bestämt att under långa tidsåldrar styra världens angelägenheter och utöva ett mäktigt inflytande bland nationerna ända till tidens ände.
“Rome spoke; and Syria and Macedonia soon found a change coming over the aspect of their dream. The Romans interfered in behalf of the young king of Egypt, determined that he should be protected from the ruin devised by Antiochus and Philip. This was BC 200, and was one of the first important interferences of the Romans in the affairs of Syria and Egypt.” Uriah Smith, Daniel and the Revelation, 256.
”Rom talade; och Syrien och Makedonien märkte snart en förändring komma över utseendet på sin dröm. Romarna ingrep till förmån för den unge kungen av Egypten, fast beslutna att han skulle skyddas från den undergång som Antiochus och Filippos hade uttänkt. Detta var år 200 f.Kr., och var ett av romarnas första viktiga ingripanden i Syriens och Egyptens angelägenheter.” Uriah Smith, Daniel and the Revelation, 256.
Rome is first introduced into the prophetic narrative in the year 200 BC, and that introduction in verse fourteen, is the most significant reference of Rome in all of Daniel, for it is the very verse that defines Rome as the symbol that establishes the vision. Why Smith could emphasize such a rule of prophecy, then cite 161 BC, while also identifying the year 200 BC, as the point where the power of Rome was “introduced,” is not a problem I wish to resolve. If I have a question that needs to be resolved, it would be whether the rule as defined by Smith is valid or not. If it is valid, then I would argue that verse fourteen, must have a connection with the Jews, that occurred before the league of 161 BC.
Rom introduceras först i den profetiska framställningen år 200 f.Kr., och denna introduktion i vers fjorton är den mest betydelsefulla hänvisningen till Rom i hela Daniels bok, ty det är just den vers som definierar Rom som den symbol som fastställer synen. Varför Smith kunde betona en sådan profetisk regel, och sedan hänvisa till 161 f.Kr., samtidigt som han också identifierade år 200 f.Kr. som den tidpunkt då Roms makt ”introducerades”, är inte ett problem som jag önskar lösa. Om jag har en fråga som behöver lösas, skulle det vara huruvida den regel, sådan den definieras av Smith, är giltig eller inte. Om den är giltig, då skulle jag hävda att vers fjorton måste ha en förbindelse med judarna, som inträffade före förbundet år 161 f.Kr.
I understand that the history of verses thirteen to fifteen, are identifying a history in the last days when papal Rome intrudes herself into prophetic history, and she does so in connection with the United States, who are God’s people in that history. Because Jesus always illustrates the end with the beginning, the year 200 BC, when pagan Rome came into history, must have a connection with people of God in that history. Therefore, I agree with Smith’s rule, even if he found no direct connection between Rome and the Jews in the year 200 BC.
Jag förstår att historien i verserna tretton till femton identifierar en historia i de sista dagarna, då det påvliga Rom tränger in i den profetiska historien, och att det gör detta i förbindelse med Förenta staterna, som är Guds folk i den historien. Eftersom Jesus alltid illustrerar slutet med början, måste året 200 f.Kr., då det hedniska Rom trädde in i historien, ha en förbindelse med Guds folk i den historien. Därför instämmer jag i Smiths regel, även om han inte fann någon direkt förbindelse mellan Rom och judarna år 200 f.Kr.
Verses eleven and twelve, identify the victory and aftermath of the Battle of Raphia, which occurred in 217 BC, between the Seleucid Empire, led by Antiochus III Magnus, or “The Great”, and the Ptolemaic Kingdom of Egypt, led by King Ptolemy IV Philopator. This battle occurred during the struggle for control over Coele-Syria (southern Syria) and southern Palestine, territories contested between the Ptolemaic and Seleucid kingdoms. Ptolemy IV Philopator’s victory at Raphia allowed him to maintain control over Coele-Syria and southern Palestine for a time.
Verserna elva och tolv identifierar segern i och efterverkningarna av slaget vid Raphia, som ägde rum år 217 f.Kr., mellan det seleukidiska riket, lett av Antiochos III Magnus, eller ”den store”, och det ptolemeiska kungariket Egypten, lett av kung Ptolemaios IV Filopator. Detta slag ägde rum under kampen om kontrollen över Koilesyrien (södra Syrien) och södra Palestina, områden som var omstridda mellan de ptolemeiska och seleukidiska rikena. Ptolemaios IV Filopators seger vid Raphia gjorde det möjligt för honom att för en tid behålla kontrollen över Koilesyrien och södra Palestina.
The Battle of Panium, which occurred seventeen years later in 200 BC, also known as the Battle of Mount Panium or the Battle of Paneas, was between the Seleucid Empire, led by King Antiochus III, and the Ptolemaic Kingdom of Egypt, led by King Ptolemy V.
Slaget vid Panium, som ägde rum sjutton år senare år 200 f.Kr., även känt som slaget vid berget Panium eller slaget vid Paneas, stod mellan det seleukidiska riket, lett av kung Antiochos III, och det ptolemeiska kungariket Egypten, lett av kung Ptolemaios V.
Thirty-one years later, in 167 BC, the Maccabean Revolt, a Jewish rebellion against the Seleucid Empire’s attempts to suppress Jewish religious practices and impose Hellenistic culture, began in the town of Modein, a small town located in the region of Judea, in what is now modern-day Israel.
Trettioett år senare, år 167 f.Kr., började Mackabéerupproret, ett judiskt uppror mot det seleukidiska rikets försök att undertrycka judiska religiösa sedvänjor och påtvinga hellenistisk kultur, i staden Modein, en liten stad belägen i Judeen, i det som nu är dagens Israel.
The event in question involved the infamous Greek Seleucid ruler, Antiochus IV Epiphanes, who had imposed strict Hellenistic practices on the Jewish population, including the prohibition of Jewish religious observances and the desecration of the Temple in Jerusalem. In an effort to enforce his decrees, Antiochus sent representatives to various towns and villages to compel the Jewish inhabitants to comply with his orders.
Den händelse som avses gällde den ökände grekiske seleukidiske härskaren Antiochos IV Epifanes, som hade påtvingat den judiska befolkningen stränga hellenistiska sedvänjor, däribland förbud mot judiska religiösa bruk och vanhelgandet av templet i Jerusalem. I ett försök att genomdriva sina påbud sände Antiochos representanter till olika städer och byar för att tvinga de judiska invånarna att rätta sig efter hans befallningar.
In Modein, one of the Seleucid officials arrived to enforce the king’s decree by commanding the Jewish inhabitants to participate in pagan rituals and make offerings to Greek gods. An elderly Jewish priest named Mattathias refused to comply with the order and killed both a Jew who stepped forward to offer the sacrifice and the Seleucid official. This act of defiance by Mattathias and his family marked the beginning of the Maccabean Revolt against Seleucid rule.
I Modein anlände en av de seleukidiska ämbetsmännen för att genomdriva kungens påbud genom att befalla de judiska invånarna att delta i hedniska riter och frambära offer åt grekiska gudar. En äldre judisk präst vid namn Mattatias vägrade att rätta sig efter befallningen och dödade både en jude som trädde fram för att frambära offret och den seleukidiske ämbetsmannen. Denna trotshandling av Mattatias och hans familj markerade början på mackabéerupproret mot det seleukidiska väldet.
Mattathias and his five sons, including Judas Maccabee, fled to the hills and began a guerrilla war against the Seleucid forces. The revolt eventually grew in strength and support, leading to a series of military victories against the Seleucids.
Mattatias och hans fem söner, däribland Judas Mackabaios, flydde till bergen och inledde ett gerillakrig mot de seleukidiska styrkorna. Upproret växte så småningom i styrka och fick ökat stöd, vilket ledde till en rad militära segrar över seleukiderna.
The events at Modein in 167 BC, were a pivotal moment in Jewish history, marking the beginning of the Maccabean Revolt and the struggle for religious freedom and independence against foreign rule. The rededication of the second temple in Jerusalem, which marks the historical event celebrated during Hanukkah, occurred in 164 BC, three years before the “league” of verse twenty-three.
Händelserna i Modein år 167 f.Kr. var en avgörande vändpunkt i judisk historia och markerade början på Mackabéerupproret samt kampen för religionsfrihet och självständighet mot främmande herravälde. Återinvigningen av det andra templet i Jerusalem, som utgör den historiska händelse som firas under Hanukka, ägde rum år 164 f.Kr., tre år före den ”förbundelse” som nämns i vers tjugotre.
After reclaiming Jerusalem and the Temple, the Maccabees cleansed the Temple of the pagan defilements and restored it to its proper religious use. According to tradition, they found only a single cruse of consecrated oil, enough to light the menorah for only one day. Actually, no contemporary historical witness of that event exists, and it was not until the sixth century that the Jewish fable is found in literature. Sister White compares the apostate Jewish church with the Catholic church, especially emphasizing that both churches base the religion upon human customs and traditions. As with the many various fabricated miracles within the history of the papal Church, the fable of the one days oil lasting for eight days has no historical witness.
Efter att ha återtagit Jerusalem och templet renade mackabéerna templet från de hedniska orenheterna och återställde det till dess rätta religiösa bruk. Enligt traditionen fann de endast en enda kruka med invigd olja, tillräcklig för att tända menoran endast för en dag. I själva verket finns det inget samtida historiskt vittnesbörd om denna händelse, och det var först under det sjätte århundradet som den judiska fabeln återfinns i litteraturen. Syster White jämför den avfälliga judiska kyrkan med den katolska kyrkan och betonar särskilt att båda kyrkorna grundar religionen på mänskliga sedvänjor och traditioner. Liksom de många olika uppdiktade miraklen inom den påvliga kyrkans historia saknar fabeln om att oljan för en dag varade i åtta dagar historiskt vittnesbörd.
Verse ten, of Daniel chapter eleven, identifies the first battle of the three battles of verse forty, which I have previously identified as three battles of a cold war, as well as, three proxy wars. A sister questioned my defining the Ukrainian War, which is the second of these three wars as cold wars, for as she correctly pointed out there has been abundant death and destruction. What I have been defining in previous articles as the three battles of the “cold war”, was defined in those terms to draw a distinction between these three battles and the three World Wars that occur during the history of the earth beast of Revelation thirteen. These three wars are proxy wars and have also been defined that way.
Vers tio, i Daniels elfte kapitel, identifierar det första slaget av de tre slagen i vers fyrtio, vilka jag tidigare har identifierat som tre slag i ett kallt krig, liksom tre ombudskrig. En syster ifrågasatte att jag betecknade Ukrainakriget, som är det andra av dessa tre krig, som ett kallt krig, eftersom det, vilket hon med rätta påpekade, har medfört riklig död och förstörelse. Det jag i tidigare artiklar har betecknat som de tre slagen i det ”kalla kriget”, har definierats i dessa termer för att markera en åtskillnad mellan dessa tre slag och de tre världskrigen som äger rum under historien om jordens vilddjur i Uppenbarelseboken tretton. Dessa tre krig är ombudskrig och har också definierats på det sättet.
I intend to identify those three battles as “the three battles of verse forty” or proxy wars, from this point onward in these articles, to remove the discrepancy of identifying a hot war as a cold war. By my definition, the three battles of verse forty, do not include the battle of 1798, which is part of verse forty, but only the three battles from the time of the end in 1989 unto the Sunday law of verse forty-one. The three battles are more correctly identified as proxy wars, that are accomplished within the context of the warfare between the king of the north and the king of the south, which in the history of verse forty, represent the warfare between Catholicism (the king of the north) and Communism (the king of the south).
Jag avser att från och med nu i dessa artiklar identifiera dessa tre strider som ”de tre striderna i vers fyrtio” eller ställföreträdarkrig, för att undanröja motsägelsen i att beteckna ett hett krig som ett kallt krig. Enligt min definition innefattar de tre striderna i vers fyrtio inte striden år 1798, som är en del av vers fyrtio, utan endast de tre striderna från ändens tid år 1989 fram till söndagslagen i vers fyrtioett. De tre striderna identifieras mer korrekt som ställföreträdarkrig, vilka utkämpas inom ramen för krigföringen mellan kungen i norr och kungen i söder, som i vers fyrtios historia representerar krigföringen mellan katolicismen (kungen i norr) och kommunismen (kungen i söder).
The first of those three battles identifies the victory of Catholicism over Communism in 1989, as the papacy joined with its proxy army, represented by the United States, in sweeping away the Soviet Union in 1989, though Russia, the head (or “fortress”), was left standing. The current Ukrainian War is once again a battle between Catholicism and Communism, with the papacy employing the Ukrainian government as its proxy against Russia, along with the support of the papacy’s previous proxy power, the United States, including the rest of the globalist western world. That war is represented in verses eleven and twelve, and identifies that Communism (Russia), will prevail over Catholicism.
Den första av dessa tre strider identifierar katolicismens seger över kommunismen år 1989, då påvedömet förenade sig med sin ombudsarmé, representerad av Förenta staterna, för att sopa bort Sovjetunionen år 1989, även om Ryssland, huvudet (eller ”fästningen”), lämnades stående. Det nuvarande ukrainska kriget är återigen en strid mellan katolicism och kommunism, där påvedömet använder den ukrainska regeringen som sitt ombud mot Ryssland, tillsammans med stödet från påvedömets tidigare ombudsmakt, Förenta staterna, inbegripet resten av den globalistiska västvärlden. Det kriget framställs i verserna elva och tolv och identifierar att kommunismen (Ryssland) kommer att segra över katolicismen.
The third of those three proxy battles is represented in verse fifteen, as the Battle of Panium. The battle was between the Ptolemaic kingdom (the king of the south) and the Seleucid kingdom (the king of the north). In that battle the proxy army of Catholicism is once again the United States.
Den tredje av dessa tre ombudsstrider återges i vers femton som slaget vid Panium. Slaget stod mellan det ptolemeiska riket (kungen i söder) och det seleukidiska riket (kungen i norr). I det slaget är katolicismens ombudsarmé återigen Förenta staterna.
In the first battle in 1989, the proxy army of the Republican horn of the United States was employed by the papacy to bring down the political structure of the Soviet Union, while leaving intact, its head (Russia). In the second battle, which is the Ukrainian war, the proxy army of the Nazi’s is defeated by Russia. In the third battle the United States, the proxy army of the papacy again defeats the king of the south.
I det första slaget år 1989 användes Förenta staternas republikanska horns ombudsarmé av påvedömet för att störta Sovjetunionens politiska struktur, medan dess huvud (Ryssland) lämnades intakt. I det andra slaget, som är kriget i Ukraina, besegras nazisternas ombudsarmé av Ryssland. I det tredje slaget besegrar Förenta staterna, åter påvedömets ombudsarmé, sydens konung.
The three battles bear the signature of “Truth”, with the first and last battles being carried out by the victorious proxy army of the United States. In the first battle the head of the king of the south was left intact, and in the third battle the proxy army of the United States, becomes the head of the king of the south. The second proxy army was also the proxy army of the papacy in the Second World War. In both instances the proxy army of Nazism was and will be defeated. The papacy fully subdues all her enemies before verse sixteen, when the threefold union is accomplished.
De tre striderna bär ”Sanningens” signatur, och den första och den sista striden utförs av Förenta staternas segerrika ombudsarmé. I den första striden lämnades sydens konungs huvud intakt, och i den tredje striden blir Förenta staternas ombudsarmé sydens konungs huvud. Den andra ombudsarmén var också påvedömets ombudsarmé under andra världskriget. I båda fallen var och kommer nazismens ombudsarmé att besegras. Påvedömet underkuvar fullständigt alla sina fiender före vers sexton, när den trefaldiga unionen fullbordas.
“Ptolemy [Putin] lacked the prudence to make a good use of his victory. Had he followed up his success, he would probably have become master of the whole kingdom of Antiochus; but content with making only a few menaces and a few threats, he made peace that he might be able to give himself up to the uninterrupted and uncontrolled indulgence of his brutish passions. Thus, having conquered his enemies, he was overcome by his vices, and, forgetful of the great name which he might have established, he spent his time in feasting and lewdness.
”Ptolemaios [Putin] saknade klokheten att göra gott bruk av sin seger. Om han hade följt upp sin framgång, skulle han sannolikt ha blivit herre över hela Antiochos rike; men, nöjd med att endast framföra några få hotelser och några få hot, slöt han fred för att kunna hänge sig åt ett oavbrutet och okontrollerat tillfredsställande av sina djuriska lidelser. Så blev han, efter att ha besegrat sina fiender, själv övervunnen av sina laster, och, glömsk av det stora namn som han kunde ha grundlagt, tillbringade han sin tid i festande och lösaktighet.
“His heart was lifted up by his success, but he was far from being strengthened by it; for the inglorious use he made of it caused his own subjects to rebel against him.” Uriah Smith, Daniel and the Revelation, 254.
”Hans hjärta upphöjdes av hans framgång, men han var långt ifrån att styrkas av den; ty det vanhedrande bruk han gjorde av den föranledde hans egna undersåtar att göra uppror mot honom.” Uriah Smith, Daniel and the Revelation, 254.
A second witness that the victory of Putin marks his end, is with the southern kingdom of Judah’s king Uzziah, whose heart was also lifted up by his military victories, and thereafter, as with Ptolemy, sought to perform the work of the priests in the sanctuary, and was struck with leprosy and immediately removed from power. Putin’s victory in the Ukrainian war marks the beginning of his end as the king of the south (the king of atheism). His end was typified with the beginning of verse forty’s prophetic king of the south (France), which identified a revolution that overthrew the leadership, as happened with Ptolemy. Putin’s end was also represented with the end of the Soviet Union, where the leader (Gorbachev), dissolved the Soviet Union, and immediately took a job with the United Nations, the last-day globalist symbol of atheism, the king of the south. After Putin’s victory in the Ukraine, he is also typified by Napoleon at Waterloo, and the exile that followed; and also, king Uzziah, with his leprosy, and the exile that followed, as well as Ptolemy’s drunken end and the end of the Soviet Union in 1989.
Ett andra vittnesbörd om att Putins seger markerar hans slut återfinns hos den södra nationen Judas kung Ussia, vars hjärta också upphöjdes genom hans militära segrar och som därefter, liksom Ptolemaios, sökte utföra prästernas verk i helgedomen och drabbades av spetälska och omedelbart avlägsnades från makten. Putins seger i det ukrainska kriget markerar början på hans slut som kungen i söder (ateismens kung). Hans slut förebildades av början av vers fyrtios profetiska kung i söder (Frankrike), vilken identifierade en revolution som störtade ledarskapet, såsom skedde med Ptolemaios. Putins slut framställdes också genom Sovjetunionens slut, där ledaren (Gorbatjov) upplöste Sovjetunionen och omedelbart tog anställning hos Förenta nationerna, den yttersta tidens globalistiska symbol för ateism, kungen i söder. Efter Putins seger i Ukraina förebildas han också av Napoleon vid Waterloo och den landsförvisning som följde; och även av kung Ussia, med hans spetälska och den landsförvisning som följde, liksom av Ptolemaios’ berusade slut och Sovjetunionens slut år 1989.
The Battle of Panium occurred in 200 BC, and in that very year Rome openly intercedes into history. Their insertion into the prophetic narrative precedes the conquering of Jerusalem represented in verse sixteen, and fulfilled in 63 BC. at the time she proclaimed that she was the defender of the child king in Egypt. In the third battle of verse forty, involving the kings of the north and south, the papacy will insert itself into history again, pretending to be the protector of Russia. At that same time Seleucus, in the type, defeated Ptolemy in the battle of Panium, thus identifying that the United States, the proxy army of the papacy in the first and last battles of verse forty, defeats “Egypt” (the king of the south).
Slaget vid Panium ägde rum år 200 f.Kr., och just det året träder Rom öppet in i historien. Dess inträde i den profetiska berättelsen föregår erövringen av Jerusalem, som framställs i vers sexton och fullbordades år 63 f.Kr., då hon förkunnade att hon var försvarare av barnakungen i Egypten. I den tredje striden i vers fyrtio, som involverar kungen i norr och kungen i söder, kommer påvedömet att åter träda in i historien och låtsas vara Rysslands beskyddare. Samtidigt besegrade Seleukos, i förebilden, Ptolemaios i slaget vid Panium och identifierar därmed att Förenta staterna, påvedömets ställföreträdande här i den första och sista striden i vers fyrtio, besegrar ”Egypten” (kungen i söder).
In the year 200 BC, we symbolically find the papacy, as the whore of Tyre begins to sing her songs of fornication in advance of the threefold union at the Sunday law of verse sixteen. At the same time the United States prevails over the United Nations, thus securing its position as the premier king of the ten kings. All the dynamics of the threefold union that are accomplished at the Sunday law, are settled before verse sixteen.
År 200 f.Kr. finner vi symboliskt påvedömet, medan Tyros sköka börjar sjunga sina otuktssånger inför den trefaldiga föreningen vid söndagslagen i vers sexton. Samtidigt triumferar Förenta staterna över Förenta nationerna och säkrar därmed sin ställning som den främste kungen bland de tio kungarna. Alla de dynamiska förhållanden i den trefaldiga föreningen som fullbordas vid söndagslagen, är fastställda före vers sexton.
The dragon power’s political structure, as represented by the United Nations, agrees, in verse sixteen, to give its political structure to the beast, but before it does so the papacy conquers the religion of the dragon. Paganism must once again, be taken away. Protestantism was removed in the Reagan years, in the first battle of verse forty, and in the time of the last Republican president the religion of the dragon will also be placed into subjection to the religion of Catholicism, as it was in the year 508. The process of removing any religious resistance to the papacy being placed upon the throne began in the Reagan years, and it ends in the Trump years. The resistance of apostate Protestantism against Catholicism was removed in the first battle of verse forty, and the resistance of spiritualism will be removed in the last battle of verse forty.
Drakmaktens politiska struktur, sådan den representeras av Förenta nationerna, samtycker i vers sexton till att ge sin politiska struktur åt vilddjuret, men innan den gör det besegrar påvedömet drakens religion. Hedendomen måste återigen tas bort. Protestantismen avlägsnades under Reaganåren, i den första striden i vers fyrtio, och under tiden för den siste republikanske presidenten kommer också drakens religion att underordnas katolicismens religion, såsom skedde år 508. Processen att undanröja allt religiöst motstånd mot att påvedömet sätts på tronen började under Reaganåren, och den avslutas under Trumpåren. Det avfälliga protestantismens motstånd mot katolicismen undanröjdes i den första striden i vers fyrtio, och spiritualismens motstånd kommer att undanröjas i den sista striden i vers fyrtio.
In the same complicated interplay of human events, apostate Protestantism must establish itself as the religious and political authority over the ten kings of Revelation chapter seventeen. Thus, the Battle of Panium is identifying when the United States prevails over the United Nations, just before the Sunday law of verse sixteen.
I samma komplicerade samspel mellan mänskliga händelser måste det avfälliga protestantismen befästa sig som den religiösa och politiska auktoriteten över de tio kungarna i Uppenbarelseboken kapitel sjutton. Så identifierar slaget vid Panium den tidpunkt då Förenta staterna får övertaget över Förenta nationerna, strax före söndagslagen i vers sexton.
It is an established rule of prophecy that the dragon, the beast and the false prophet each have their own peculiar prophetic characteristics. One of those prophetic characteristics is that the beast (Catholicism), is always prophetically located in the city of Rome. The False Prophet is always prophetically located in the United States. But with the dragon, the characteristic of where the dragon is prophetically located is that it always moves. The dragon began in heaven, then came to the Garden of Eden, and eventually the dragon is located in Egypt.
Det är en fastslagen regel inom profetian att draken, vilddjuret och den falske profeten var och en har sina egna särpräglade profetiska kännetecken. Ett av dessa profetiska kännetecken är att vilddjuret (katolicismen) alltid profetiskt är lokaliserat i staden Rom. Den falske profeten är alltid profetiskt lokaliserad i Förenta staterna. Men när det gäller draken är kännetecknet beträffande var draken profetiskt är lokaliserad att den alltid förflyttar sig. Draken började i himlen, kom sedan till Edens lustgård, och till slut är draken lokaliserad i Egypten.
Speak, and say, Thus saith the Lord God; Behold, I am against thee, Pharaoh king of Egypt, the great dragon that lieth in the midst of his rivers, which hath said, My river is mine own, and I have made it for myself. Ezekiel 29:3.
Tala och säg: Så säger Herren Gud: Se, jag är emot dig, farao, konung i Egypten, den store draken som ligger mitt i sina floder, han som har sagt: Min flod är min egen, och jag har gjort den åt mig själv. Hesekiel 29:3.
The prophetic location of the dragon moves. In the time of John, the seat of the dragon, which represents its throne, was identified as being in Pergamos.
Drakens profetiska plats förändras. På Johannes tid identifierades drakens säte, vilket representerar dess tron, såsom varande i Pergamos.
And to the angel of the church in Pergamos write; These things saith he which hath the sharp sword with two edges; I know thy works and where thou dwellest, even where Satan’s seat is: and thou holdest fast my name, and hast not denied my faith, even in those days wherein Antipas was my faithful martyr, who was slain among you, where Satan dwelleth. Revelation 2:12, 13.
Och skriv till ängeln för församlingen i Pergamon: Så säger han som har det skarpa tveeggade svärdet: Jag känner dina gärningar och vet var du bor, där Satan har sin tron; och du håller fast vid mitt namn och har inte förnekat min tro, inte ens i de dagar då Antipas, mitt trogna vittne, blev dödad hos er, där Satan bor. Uppenbarelseboken 2:12, 13.
The practice of pagan Rome was to bring all the pagan deities they became associated with back to the city of Rome, and represent them in the Pantheon Temple. This is why Daniel records that the “place of his sanctuary was cast down.” The place of pagan Rome’s sanctuary was the city of Rome, which was cast down by Constantine in the year 330, but the sanctuary that was “in” Rome was the Pantheon Temple, Pan-Theon meaning, “the temple of all the gods”. The Romans moved the location of Satan’s seat to the Pantheon Temple from Pergamos. Sister White informs us that pagan Rome is the dragon.
Det hedniska Roms sed var att föra alla de hedniska gudomligheter som de kom i förbindelse med tillbaka till staden Rom och framställa dem i Pantheontemplet. Därför återger Daniel att ”hans helgedoms plats blev nedkastad”. Det hedniska Roms helgedoms plats var staden Rom, som blev nedkastad av Konstantin år 330, men den helgedom som fanns ”i” Rom var Pantheontemplet, Pan-Theon, vilket betyder ”alla gudars tempel”. Romarna flyttade platsen för Satans säte från Pergamon till Pantheontemplet. Syster White upplyser oss om att det hedniska Rom är draken.
“Thus while the dragon, primarily, represents Satan, it is, in a secondary sense, a symbol of pagan Rome.” The Great Controversy, 439.
”Så medan draken i första hand representerar Satan, är den i sekundär mening en symbol för det hedniska Rom.” The Great Controversy, 439.
Pagan Rome divided into ten nations, and France became the king of the south when it introduced the atheism of Egypt during the French Revolution. By 1917, the dragon had moved from France to Russia. Verse ten represents 1989, and verses eleven and twelve, represent the battles of “the borderline” (Raphia and Ukraine), and the battle of Panium represents the third step the papacy accomplishes as she secures the threefold union in verse sixteen. It represents the hidden history of verse forty.
Det hedniska Rom delades upp i tio nationer, och Frankrike blev kungen i söder när det införde Egyptens ateism under den franska revolutionen. År 1917 hade draken flyttat från Frankrike till Ryssland. Vers tio representerar 1989, och verserna elva och tolv representerar striderna vid ”gränsområdet” (Rafia och Ukraina), och slaget vid Panium representerar det tredje steg som påvedömet fullbordar när hon befäster den trefaldiga föreningen i vers sexton. Det representerar den dolda historien i vers fyrtio.
We will continue this study in the next article.
Vi kommer att fortsätta denna studie i nästa artikel.
When Jesus came into the coasts of Caesarea Philippi [Panium], he asked his disciples, saying, Whom do men say that I the Son of man am? And they said, Some say that thou art John the Baptist: some, Elias; and others, Jeremias, or one of the prophets. He saith unto them, But whom say ye that I am? And Simon Peter answered and said, Thou art the Christ, the Son of the living God. And Jesus answered and said unto him, Blessed art thou, Simon Barjona: for flesh and blood hath not revealed it unto thee, but my Father which is in heaven. And I say also unto thee, That thou art Peter, and upon this rock I will build my church; and the gates of hell shall not prevail against it. And I will give unto thee the keys of the kingdom of heaven: and whatsoever thou shalt bind on earth shall be bound in heaven: and whatsoever thou shalt loose on earth shall be loosed in heaven. Then charged he his disciples that they should tell no man that he was Jesus the Christ. From that time forth began Jesus to show unto his disciples, how that he must go unto Jerusalem, and suffer many things of the elders and chief priests and scribes, and be killed, and be raised again the third day. Matthew 16:13–21.
När Jesus kom till trakten av Caesarea Filippi [Panium], frågade han sina lärjungar och sade: »Vem säger människorna att jag, Människosonen, är?» De svarade: »Somliga säger Johannes Döparen; andra Elia; åter andra Jeremia eller någon av profeterna.» Han sade till dem: »Och ni, vem säger ni att jag är?» Simon Petrus svarade och sade: »Du är Kristus, den levande Gudens Son.» Då svarade Jesus och sade till honom: »Salig är du, Simon Barjona; ty kött och blod har inte uppenbarat detta för dig, utan min Fader som är i himlen. Och jag säger dig också: Du är Petrus, och på denna klippa skall jag bygga min församling, och helvetets portar skall inte få makt över den. Och jag skall ge dig himmelrikets nycklar; och vad du än binder på jorden skall vara bundet i himlen, och vad du än löser på jorden skall vara löst i himlen.» Därefter befallde han sina lärjungar att de inte skulle säga till någon att han var Jesus Kristus. Från den tiden började Jesus visa sina lärjungar att han måste gå till Jerusalem och lida mycket genom de äldste och översteprästerna och de skriftlärda och bli dödad och på tredje dagen uppstå igen. Matteus 16:13–21.