Uriah Smith wrote, “Rome became connected with the people of God, the Jews, by alliance, BC 162.” Most modern historians mark the date as 161 BC, and Smith twice references 161 BC, in the same book. My assumption is that this reference to 162 BC, is a typo.

Uriah Smith skrev: ”Rom blev genom en allians förbundet med Guds folk, judarna, år 162 f.Kr.” De flesta moderna historiker anger datumet till 161 f.Kr., och Smith hänvisar två gånger till 161 f.Kr. i samma bok. Min uppfattning är att denna hänvisning till 162 f.Kr. är ett tryckfel.

“By verses 23 and 24 we are brought down this side of the league between the Jews and the Romans, BC 161, to the time when Rome had acquired universal dominion.” Uriah Smith, Daniel and the Revelation, 273.

”Genom verserna 23 och 24 förs vi ned på denna sida om förbundet mellan judarna och romarna, 161 f.Kr., till den tid då Rom hade förvärvat universell världsherravälde.” Uriah Smith, Daniel and the Revelation, 273.

Verses eleven and twelve, identify the victory and aftermath of the Battle of Raphia, which occurred in 217 BC, between the Seleucid Empire, led by Antiochus III the Great, and the Ptolemaic Kingdom of Egypt, led by King Ptolemy IV Philopator.

Vers elva och tolv identifierar segern och efterdyningarna av slaget vid Raphia, som ägde rum år 217 f.Kr., mellan det seleukidiska riket, lett av Antiochos III den store, och Egyptens ptolemeiska rike, lett av kung Ptolemaios IV Filopator.

The Battle of Panium, which occurred seventeen years later in 200 BC, was again between the Seleucid kingdom, and the Ptolemaic kingdom.

Slaget vid Panium, som ägde rum sjutton år senare, år 200 f.Kr., stod åter mellan det seleukidiska riket och det ptolemaiska riket.

The Maccabean Revolt, began in 167 BC, and was the Jewish rebellion against the Seleucid Empire’s attempts to suppress Jewish religious practices and impose Greek culture.

Mackabéerupproret började år 167 f.Kr. och var det judiska upproret mot det seleukidiska rikets försök att undertrycka judiska religiösa sedvänjor och påtvinga grekisk kultur.

The rededication of the Second Temple in Jerusalem, which marks the historical event celebrated during Hanukkah, occurred in 164 BC, three years before the “league” of verse twenty-three. This event followed the successful military campaign of the Maccabees against the forces of the Seleucid Empire, led by the infamous Antiochus IV Epiphanes, who had desecrated the Temple and outlawed Jewish religious practices. Antiochus IV Epiphanes died shortly after the victory that is commemorated by Hanukkah, and marks the descent of Syrian power from that point onward in history.

Återinvigningen av det andra templet i Jerusalem, som utgör den historiska händelse som firas under Hanukka, ägde rum år 164 f.Kr., tre år före ”förbundet” i vers tjugotre. Denna händelse följde på mackabéernas framgångsrika militära fälttåg mot det seleukidiska rikets styrkor, ledda av den beryktade Antiochos IV Epifanes, som hade vanhelgat templet och förbjudit judiska religiösa sedvänjor. Antiochos IV Epifanes dog kort efter den seger som åminns genom Hanukka, och detta markerar från den tidpunkten den syriska maktens nedgång i historien.

In 200 BC, (which was also the time of the Battle of Panium), Rome, for the first time inserted itself into the prophetic history of Daniel chapter eleven. There is the symbol which establishes the vision. Its purposeful influence in that history identifies the work of Jezebel, a symbol of a church that pulls strings from behind the scenes. Jezebel was home in Samaria when her husband Ahab watched her prophets get slain by Elijah. Herodias was not at Herod’s birthday party, where her daughter Salome seduced Herod. In the history of the United States, the papacy, represented by the whore of Tyre, is forgotten, until the end of the symbolic seventy years. She then begins to sing her songs of deception to the kings of the earth. The year 200 BC typifies when she begins to openly sing to the kings in the last days, just before the soon coming Sunday law, as represented in verse sixteen.

År 200 f.Kr. (vilket också var tiden för slaget vid Panion) trädde Rom för första gången in i den profetiska historien i Daniels elfte kapitel. Där finns den symbol som fastställer synen. Dess avsiktliga inflytande i denna historia identifierar Isebels verk, en symbol för en kyrka som drar i trådarna bakom kulisserna. Isebel befann sig i Samaria när hennes make Ahab såg hennes profeter bli dödade av Elia. Herodias var inte vid Herodes födelsedagsfest, där hennes dotter Salome förförde Herodes. I Förenta staternas historia är påvedömet, framställt genom skökan från Tyrus, bortglömt ända till slutet av de symboliska sjuttio åren. Då börjar hon sjunga sina bedrägeriets sånger för jordens kungar. År 200 f.Kr. är en förebild för när hon i de sista dagarna börjar sjunga öppet för kungarna, strax före den snart kommande söndagslagen, sådan den framställs i vers sexton.

Before the “league” of the Jews in 161 BC to 158 BC, the Maccabees rededicated the temple, as is commemorated by Hanukkah in 164 BC. Then three years later, still in an ongoing struggle with the Syrians, the Maccabean Jews reached out to Rome for support. The “league” with Rome that was then formed becomes a prophetic test for God’s last-day students of prophecy.

Före judarnas ”förbund” under åren 161 f.Kr. till 158 f.Kr. återinvigde mackabéerna templet, såsom det högtidlighålls genom Hanukka år 164 f.Kr. Tre år senare, medan kampen mot syrierna alltjämt pågick, vände sig de mackabéiska judarna till Rom för att få stöd. Det ”förbund” med Rom som då slöts blir ett profetiskt prov för Guds sista tidens studerande av profetian.

History identifies 161 BC as the point where the “league” took place, but the pioneers identify that history as 158 BC. Was Miller right, or are the modern historians right? Miller added six hundred and sixty-six years (666), to the year 158 BC, and arrived at the year 508, when “the daily” was taken away. Search as you might, it will be extremely difficult, if not actually impossible to find a historical support for 158 BC as the league between the Jews and the Romans.

Historien identifierar år 161 f.Kr. som den tidpunkt då ”förbundet” ägde rum, men pionjärerna identifierar den historien som 158 f.Kr. Hade Miller rätt, eller har de moderna historikerna rätt? Miller lade sex hundra sextiosex år (666) till året 158 f.Kr. och kom fram till året 508, då ”det dagliga” togs bort. Hur mycket du än söker, kommer det att vara ytterst svårt, om inte faktiskt omöjligt, att finna historiskt stöd för 158 f.Kr. som förbundet mellan judarna och romarna.

Verse sixteen is the Sunday law, but before that history Rome enters into history to establish the vision in the year 200 BC. The Maccabean revolt began at Modein in 167 BC, and eventually they rededicated the temple in 164 BC. Then from 161 BC, to 158 BC, the Jews enter into a covenant with the Roman power. 161 BC to 158 BC represents a period of time which was required to establish the “league.” This understanding identifies the “league” in agreement with the historians’ testimony, and also with the chart that was directed by the hand of the Lord and should not be altered.

Vers sexton är söndagslagen, men före denna historia träder Rom in i historien för att fastställa synen år 200 f.Kr. Mackabéerupproret började i Modein år 167 f.Kr., och till sist återinvigde de templet år 164 f.Kr. Sedan, från år 161 f.Kr. till år 158 f.Kr., ingår judarna ett förbund med den romerska makten. Åren 161 f.Kr. till 158 f.Kr. utgör en tidsperiod som krävdes för att upprätta ”förbundet”. Denna förståelse identifierar ”förbundet” i överensstämmelse med historikernas vittnesbörd, och även med den tavla som leddes av Herrens hand och inte bör ändras.

The historians inform us that the process of negotiating treaties between ancient nations like Judah and Rome in the second century BC, varied depending on the specific circumstances, diplomatic protocols, and power dynamics involved. Typically, the process would begin with one party expressing interest in establishing a treaty or alliance with the other. In the case of Judah and Rome, Judah initiated contact with Rome to propose a formal alliance.

Historikerna upplyser oss om att processen för att förhandla fram fördrag mellan forntida nationer såsom Juda och Rom under det andra århundradet f.Kr. varierade beroende på de särskilda omständigheterna, de diplomatiska protokollen och de rådande maktförhållandena. Vanligtvis började processen med att den ena parten uttryckte intresse av att ingå ett fördrag eller en allians med den andra. I fallet Juda och Rom var det Juda som tog initiativ till kontakten med Rom för att föreslå en formell allians.

Diplomatic channels would have been utilized to convey the proposal and initiate negotiations. This had to involve sending ambassadors or envoys to Rome to meet with its leaders or representatives. Once negotiations commenced, both parties would discuss the terms of the proposed treaty. This could involve a series of meetings, exchanges of diplomatic messages, and possibly the involvement of intermediaries or mediators to facilitate discussions. During negotiations, each party would consider the terms proposed by the other and may offer counter-proposals or seek amendments to certain terms. This process could involve careful deliberation, consultation with advisors, and assessments of the potential benefits and drawbacks of the proposed treaty.

Diplomatiska kanaler skulle ha använts för att framföra förslaget och inleda förhandlingar. Detta måste ha inneburit att ambassadörer eller sändebud skickades till Rom för att träffa dess ledare eller representanter. När förhandlingarna väl inletts skulle båda parter diskutera villkoren i det föreslagna fördraget. Detta kunde innebära en serie sammanträden, utväxlingar av diplomatiska meddelanden och möjligen medverkan av mellanmän eller medlare för att underlätta samtalen. Under förhandlingarna skulle vardera parten överväga de villkor som den andra föreslagit och kunde lägga fram motförslag eller söka ändringar i vissa villkor. Denna process kunde innefatta noggranna överläggningar, samråd med rådgivare samt bedömningar av de möjliga fördelarna och nackdelarna med det föreslagna fördraget.

If both parties reached an agreement on the terms of the treaty, formal documentation would be prepared outlining the terms and conditions agreed upon by both sides. The treaty would then need to be ratified by the respective authorities of each nation. In the case of Rome, this might involve approval by the Senate or other governing bodies. Similarly, in Judah, the treaty would likely require approval by its leadership or governing council. Once ratified, the treaty would be implemented, and both parties would be expected to adhere to its terms. This might involve various forms of cooperation, mutual defense agreements, trade relations, or other forms of diplomatic engagement outlined in the treaty.

Om båda parter nådde en överenskommelse om fördragets villkor, skulle formell dokumentation upprättas som redogjorde för de villkor och bestämmelser som båda sidor hade enats om. Fördraget skulle därefter behöva ratificeras av respektive nations behöriga myndigheter. I Roms fall kunde detta innebära godkännande av senaten eller andra styrande organ. På samma sätt skulle fördraget i Juda sannolikt kräva godkännande av dess ledarskap eller styrande råd. När det väl hade ratificerats, skulle fördraget träda i kraft, och båda parter skulle förväntas rätta sig efter dess villkor. Detta kunde innefatta olika former av samarbete, ömsesidiga försvarsöverenskommelser, handelsförbindelser eller andra former av diplomatiskt umgänge som angavs i fördraget.

In the second century BC, travel from Judea (located in the eastern Mediterranean region) to Rome (located in central Italy) would have been a challenging and time-consuming endeavor, especially considering the limitations of ancient transportation methods. The distance between Judea and Rome is approximately 1,500 to 2,000 kilometers (930 to 1,240 miles) depending on the specific route taken. Sea travel was often faster and more efficient than overland travel in ancient times, but sea travel was subject to the prevailing winds. Traveling by ship from a port in Judea to a port in Italy (such as Ostia, the port of Rome) could take several weeks, depending on factors like wind conditions, sea currents, and the type of vessel used.

Under det andra århundradet f.Kr. skulle en resa från Judeen (belägen i den östra Medelhavsregionen) till Rom (beläget i mellersta Italien) ha varit ett krävande och tidsödande företag, särskilt med tanke på den tidens begränsade transportmetoder. Avståndet mellan Judeen och Rom är ungefär 1 500 till 2 000 kilometer (930 till 1 240 miles), beroende på vilken rutt som tas. Sjöresor var i forntiden ofta snabbare och mer effektiva än resor landvägen, men sjöresor var beroende av de rådande vindarna. Att färdas med fartyg från en hamn i Judeen till en hamn i Italien (såsom Ostia, Roms hamn) kunde ta flera veckor, beroende på faktorer som vindförhållanden, havsströmmar och vilken typ av fartyg som användes.

Overland travel from Judea to Rome would have been slower and more arduous. Travelers would have to navigate through various terrains, including mountains, valleys, and rivers, and contend with obstacles such as bandits and hostile territories. It’s estimated that travel by foot or by horse-drawn carriage could take several months. Travel time would have also been influenced by factors such as the condition of roads, availability of accommodations and rest stops, and the need to rest and resupply along the way.

Resor landvägen från Judeen till Rom skulle ha varit långsammare och mer mödosamma. Resenärer skulle ha behövt ta sig fram genom skiftande terräng, däribland berg, dalar och floder, och kämpa med hinder såsom rövare och fientliga områden. Det uppskattas att en resa till fots eller med hästdragen vagn kunde ta flera månader. Restiden skulle också ha påverkats av faktorer såsom vägarnas skick, tillgången till härbärgen och rastplatser samt behovet av vila och proviantering under färden.

When the Maccabean Jews sought a league with Rome, they would have needed to send ambassadors to Rome. Once those ambassadors were received by the Roman authorities, there would be a period of negotiation. In historical theory, for no precise record is available, once a treaty was formalized, it would need to be taken back to Judea for confirmation, and then probably it would need to be returned to Rome to confirm the acceptance of the Jews. It is almost impossible to believe that the process of forming an alliance in that period of time would have been accomplished in one year, so the understanding that the “league” represents a process from 161 BC to 158 BC fits other lines of prophecy that identify the history that leads to the Sunday law of verse sixteen.

När de mackabeiska judarna sökte ett förbund med Rom, skulle de ha behövt sända sändebud till Rom. När dessa sändebud väl hade mottagits av de romerska myndigheterna, skulle en period av förhandling ha följt. Enligt historisk teori, då någon exakt redogörelse inte finns tillgänglig, skulle ett fördrag, när det väl hade formaliserats, ha behövt föras tillbaka till Judeen för bekräftelse, och därefter sannolikt ha behövt återföras till Rom för att bekräfta judarnas godtagande av det. Det är nästan omöjligt att tro att processen att ingå en allians under den tidsperioden skulle ha kunnat fullbordas på ett år, så förståelsen att ”förbundet” representerar en process från 161 f.Kr. till 158 f.Kr. överensstämmer med andra profetiska linjer som identifierar den historia som leder fram till söndagslagen i vers sexton.

A “league” that all historians agree was initiated by the Maccabean Jews, began in Judea in 161 BC. The purpose was that the Jews wanted support against the Syrians who they had been struggling with since their revolt began in 167 BC. The revolt was sparked by the efforts of Mattathias, a Jewish priest, and his five sons, particularly Judas Maccabee, to resist the Hellenization policies imposed by the Seleucid ruler Antiochus IV Epiphanes. These policies included attempts to suppress Jewish religious practices and force the adoption of Greek customs and beliefs.

Ett ”förbund” som alla historiker är ense om initierades av de mackabeiska judarna, började i Judeen år 161 f.Kr. Syftet var att judarna ville ha stöd mot syrierna, som de hade kämpat mot sedan deras uppror började år 167 f.Kr. Upproret utlöstes av ansträngningarna från Mattatias, en judisk präst, och hans fem söner, särskilt Judas Mackabeus, att göra motstånd mot den helleniseringspolitik som påtvingades av den seleukidiske härskaren Antiochos IV Epifanes. Denna politik inbegrep försök att undertrycka judiska religiösa sedvänjor och framtvinga antagandet av grekiska seder och trosföreställningar.

The catalyst for the revolt was an incident in the village of Modein, where Mattathias refused to comply with a decree to offer a sacrifice to a Greek deity. “Modein” is derived from the Hebrew word “modi’a,” which means “to declare” or “to protest.” In his protest, Mattathias killed a Jewish apostate who was about to perform the sacrifice, and he and his sons fled to the hills, initiating a guerrilla warfare campaign against the Seleucid forces. The Maccabean Revolt lasted for several years, during which the Maccabees engaged in numerous battles against the Seleucids and their allies. Despite being vastly outnumbered and out-equipped, the Maccabees achieved several significant victories.

Katalysatorn för upproret var en händelse i byn Modein, där Mattatias vägrade att rätta sig efter ett påbud att frambära ett offer åt en grekisk gudom. ”Modein” härleds från det hebreiska ordet ”modi’a”, som betyder ”att förkunna” eller ”att protestera”. I sin protest dödade Mattatias en judisk avfälling som stod i begrepp att utföra offret, och han och hans söner flydde till bergen och inledde därmed ett gerillakrig mot de seleukidiska styrkorna. Mackabéerupproret varade i flera år, under vilka mackabéerna utkämpade talrika slag mot seleukiderna och deras allierade. Trots att de var vida underlägsna både i antal och utrustning vann mackabéerna flera betydande segrar.

The Seleucid Empire was seeking to impose the religion of Greece upon the Jews, and the Greeks represent the globalists of the last days. Their religion is expressed in the woke-ism that is currently being forced upon the United States and the world, by the globalist forces of the banking system, the mainstream media, the educational centers, and the tearing down of national distinctions through the forced immigration of illegal aliens. When Antiochus Epiphanes was forcing the Greek religion upon the Jews, there were Jews who were cooperating with his efforts. The Maccabees represent one class of apostate Jews, who were resisting the religion of Greece, but there was also another class of apostate Jews who were supporting the work of enforcing the Greek religion.

Det seleukidiska riket sökte påtvinga judarna Greklands religion, och grekerna representerar de globalister som framträder i de yttersta dagarna. Deras religion kommer till uttryck i den woke-ism som för närvarande påtvingas Förenta staterna och världen av det globalistiska etablissemanget inom banksystemet, de etablerade medierna, utbildningscentra och genom nedrivandet av nationella åtskillnader genom påtvingad invandring av illegala utlänningar. När Antiochos Epifanes påtvingade judarna den grekiska religionen, fanns det judar som samarbetade med hans strävanden. Mackabéerna representerar en klass av avfälliga judar som gjorde motstånd mot Greklands religion, men det fanns också en annan klass av avfälliga judar som understödde arbetet med att genomdriva den grekiska religionen.

Verse sixteen is the soon coming Sunday law, and the threefold union of the dragon, the beast and false prophet. That history is preceded by verses thirteen through fifteen, where the three battles of verse forty occur from verse ten (1989), verses eleven and twelve (the Ukrainian war), and the Battle of Panium. The Battle of Panium represents a battle in which the two-horned earth beast prevails over the globalist’s religious and political philosophies.

Vers sexton är den snart kommande söndagslagen och den trefaldiga unionen av draken, vilddjuret och den falske profeten. Denna historia föregås av vers tretton till femton, där de tre slagen i vers fyrtio äger rum från vers tio (1989), vers elva och tolv (det ukrainska kriget) samt slaget vid Panium. Slaget vid Panium representerar ett slag i vilket jordens tvåhornade vilddjur triumferar över globalisternas religiösa och politiska filosofier.

In that battle the final president of the United States must deal with the aftermath of Putin’s victory and subsequent collapse represented in verses eleven and twelve. He will form an alliance with NATO, or the United Nations, in order to resolve the fallout from the collapse of Russia, and within the history of that alliance he will engage the United Nations in the Battle of Panium. The third battle of verse forty, will be as the first battle of verse forty. As the Soviet Union collapsed under the economic and military force of the United States, the globalists of the United Nations will be forced to repeat “perestroika” the key component of Gorbachev’s efforts to reform the Soviet Union, though they ultimately contributed to the unraveling of the Soviet system and the eventual dissolution of the Soviet Union.

I den striden måste Förenta staternas siste president hantera följderna av Putins seger och det efterföljande sammanbrott som framställs i vers elva och tolv. Han kommer att ingå en allians med NATO, eller Förenta nationerna, för att lösa de återverkningar som följer av Rysslands sammanbrott, och inom den alliansens historia kommer han att engagera Förenta nationerna i slaget vid Panium. Den tredje striden i vers fyrtio kommer att vara såsom den första striden i vers fyrtio. Liksom Sovjetunionen kollapsade under Förenta staternas ekonomiska och militära kraft, kommer globalisterna i Förenta nationerna att tvingas upprepa ”perestrojka”, nyckelkomponenten i Gorbatjovs ansträngningar att reformera Sovjetunionen, även om dessa i slutändan bidrog till det sovjetiska systemets upplösning och Sovjetunionens slutliga sammanbrott.

The third battle is illustrated by the first battle, and through economics and military pressure Trump, as represented by Reagan, will force the United Nations into “perestroika,” which means restructuring or reformation. The restructuring will place the United States upon the head of the ten kings’ system that is the United Nations. In the battle the papacy will then introduce itself into history, claiming to be the defender of the system that Trump is then conquering.

Det tredje slaget illustreras av det första slaget, och genom ekonomiskt och militärt tryck kommer Trump, såsom representerad av Reagan, att tvinga Förenta nationerna till ”perestrojka”, vilket betyder omstrukturering eller reformation. Omstruktureringen kommer att placera Förenta staterna på huvudet för de tio kungarnas system, vilket är Förenta nationerna. I slaget kommer påvedömet därefter att träda fram i historien och göra anspråk på att vara försvararen av det system som Trump då erövrar.

In the same history Trump will face an internal Civil War that he will be forced to address, just as Abraham Lincoln was forced to address. The Civil War will be among two opposing apostate factions within the United States. One class represented by those who have accepted the religion and philosophy of woke-ism, who are the progressive globalists of both political parties. The other class (MAGA-ism) professes to be genuine Protestants, though they lost that mantle in 1844.

I samma historia kommer Trump att ställas inför ett inre inbördeskrig som han kommer att tvingas hantera, alldeles såsom Abraham Lincoln blev tvungen att hantera det. Inbördeskriget kommer att stå mellan två motstående avfälliga fraktioner inom Förenta staterna. Den ena klassen representeras av dem som har antagit woke-ismens religion och filosofi, vilka är de progressiva globalisterna i båda de politiska partierna. Den andra klassen (MAGA-ismen) bekänner sig vara genuina protestanter, fastän de förlorade den mantelpositionen år 1844.

The President’s faction is represented by MAGA-ism, and is based upon the misguided claim of upholding true Protestantism and the Constitution. Woke-ism’s claim is the religion of Mother Earth, the New Age and the belief that the Constitution is applied by the existing circumstances of society’s norms, not by the archaic ideas of the founding fathers.

Presidentens fraktion representeras av MAGA-ismen och bygger på det vilseledande anspråket att upprätthålla sann protestantism och konstitutionen. Woke-ismens anspråk är Moder Jords religion, New Age och övertygelsen att konstitutionen tillämpas utifrån de rådande omständigheterna i samhällets normer, inte utifrån grundlagsfädernas ålderdomliga idéer.

Mattathias (Trump) will end the attempts of the globalist-progressive Democrats within the United States as represented by the revolt that began in Modein in 167 BC. Trump will then repeat the history of 164 BC, when the Maccabees rededicated the temple, as commemorated by the observance of Hanukkah. Then in the period represented from 161 BC to 158 BC, Trump will begin the final push for erecting the image of the papacy, which is an image that identifies an illicit relationship between the religious power and the political power. In 158 BC the league will be implemented as the soon coming Sunday law of verse sixteen is enforced.

Mattatias (Trump) kommer att göra slut på de globalistisk-progressiva demokraternas försök inom Förenta staterna, såsom detta representeras av det uppror som började i Modein år 167 f.Kr. Trump kommer därefter att upprepa historien från år 164 f.Kr., då mackabéerna återinvigde templet, såsom detta högtidlighålls genom firandet av Hanukka. Därefter, under den period som representeras av åren 161 f.Kr. till 158 f.Kr., kommer Trump att inleda den slutliga framstöten för att upprätta påvedömets bild, vilken är en bild som identifierar ett otillbörligt förhållande mellan den religiösa makten och den politiska makten. År 158 f.Kr. kommer förbundet att genomföras när den snart kommande söndagslagen i vers sexton verkställs.

Daniel eleven first identifies how Rome politically takes control, and then Daniel repeats and enlarges the same history with a line identifying how Rome deals with God’s people in the very same history. From verse sixteen unto verse nineteen the three obstacles to pagan Rome taking control of the world are illustrated. In verse sixteen, Syria was conquered by pagan Rome in 65 BC, and then Judea was conquered by Pompey in 63 BC. Verse sixteen identifies when Rome was to stand in the glorious land, and in so doing is typifying the Sunday law of verse forty-one of the same chapter.

Daniel elfte kapitel identifierar först hur Rom politiskt tar kontroll, och därefter upprepar och utvidgar Daniel samma historia med en framställning som identifierar hur Rom handlar med Guds folk i just samma historia. Från vers sexton till vers nitton framställs de tre hinder som stod i vägen för att det hedniska Rom skulle ta kontroll över världen. I vers sexton erövrades Syrien av det hedniska Rom år 65 f.Kr., och därefter erövrades Judeen av Pompejus år 63 f.Kr. Vers sexton identifierar när Rom skulle stå i det härliga landet, och gör därmed detta till en förebild på söndagslagen i vers fyrtioett i samma kapitel.

It is important to note that the history of the conquering occurred in 63 BC [parallel to 1863], in the midst of a Civil War taking place within Jerusalem. Uriah Smith stated, “On Pompey’s return from his expedition against Mithridates, king of Pontus, two competitors, Hyrcanus and Aristobulus, were struggling for the crown of Judea.”

Det är viktigt att notera att erövringens historia ägde rum år 63 f.Kr. [parallellt med 1863], mitt under ett inbördeskrig som pågick inom Jerusalem. Uriah Smith sade: ”Vid Pompejus’ återkomst från sitt fälttåg mot Mithridates, kung av Pontus, kämpade två rivaler, Hyrcanus och Aristobulus, om Judeens krona.”

The names “Hyrcanus” and “Aristobulus’ are both of Greek origin and have historical significance, particularly in the context of Jewish history during the Hellenistic period and the Hasmonean dynasty. “Hyrcanus” is derived from the Greek word “Hurkanos,” which likely originated from the word “hurkan,” meaning “wolf” in the Persian language. Hyrcanus was a name borne by several Hasmonean rulers. “Aristobulus” means “best counselor” or “best adviser.” Aristobulus was another name borne by several Hasmonean rulers. Both “Hyrcanus” and “Aristobulus” are names associated with significant figures in Jewish history during the Hasmonean period. They were rulers who played important roles in the governance and expansion of the Hasmonean Kingdom in Judea. The prophetic descendants and representatives of the Hasmonean kingdom in the time of Christ was the Pharisees.

Namnena ”Hyrcanus” och ”Aristobulus” är båda av grekiskt ursprung och har historisk betydelse, särskilt i samband med den judiska historien under den hellenistiska perioden och den hasmoneiska dynastin. ”Hyrcanus” härleds från det grekiska ordet ”Hurkanos”, som sannolikt har sitt ursprung i ordet ”hurkan”, vilket betyder ”varg” på persiska. Hyrcanus var ett namn som bars av flera hasmoneiska härskare. ”Aristobulus” betyder ”bäste rådgivare” eller ”främste rådgivare”. Aristobulus var ett annat namn som bars av flera hasmoneiska härskare. Både ”Hyrcanus” och ”Aristobulus” är namn som förknippas med betydande gestalter i den judiska historien under den hasmoneiska perioden. De var härskare som spelade viktiga roller i styret av och utvidgningen av det hasmoneiska riket i Judeen. De profetiska ättlingarna och representanterna för det hasmoneiska riket vid Kristi tid var fariséerna.

When Pompey conquered Jerusalem, two political parties both traced their origins back to the time of the revolt represented by Modein in 167 BC. Once Pompey was drawn into the rebellion, he determined to take Jerusalem and the political party of Aristobulus determined to resist him, but the party of Hyrcanus determined to open the gates to Pompey. Pompey then mounted his attack upon Jerusalem and three months later Jerusalem was forever under the jurisdiction of Rome.

När Pompejus erövrade Jerusalem, härledde båda de politiska partierna sitt ursprung tillbaka till den upprorstid som representerades av Modein år 167 f.Kr. När Pompejus väl drogs in i upproret, beslutade han sig för att inta Jerusalem, och Aristobulos’ politiska parti beslutade att göra motstånd mot honom, men Hyrkanos’ parti beslutade att öppna portarna för Pompejus. Pompejus inledde då sitt angrepp mot Jerusalem, och tre månader senare stod Jerusalem för alltid under Roms jurisdiktion.

By verse nineteen Egypt, the third and final obstacle, was taken by Rome. Then in verse twenty the birth of Christ is identified as Daniel begins to set forth how Rome would deal with God’s people in that history. In verses twenty-one and twenty-two Christ is crucified. In verse twenty-three, the league that began in 161 BC to 158 BC, is identified immediately after the verses that describe the cross where the apostate Jews proclaimed they “had no king, but Caesar.” The line of the apostate Jews, represented by the Maccabees, who had resisted the inroads of Greek religious philosophy, and in so doing formed an unholy relationship with Rome, follows the verse identifying the history of the cross, where the fruit of their unholy relationship was fully manifested.

Vid vers nitton togs Egypten, det tredje och sista hindret, av Rom. Sedan identifieras i vers tjugo Kristi födelse, när Daniel börjar framställa hur Rom skulle behandla Guds folk i den historien. I verserna tjugoett och tjugotvå blir Kristus korsfäst. I vers tjugotre identifieras förbundet som började 161 f.Kr. till 158 f.Kr., omedelbart efter de verser som beskriver korset, där de avfälliga judarna förkunnade att de ”hade ingen annan konung än kejsaren”. Linjen av de avfälliga judarna, representerad av Mackabéerna, som hade gjort motstånd mot den grekiska religionsfilosofins intrång och därigenom ingått ett oheligt förhållande med Rom, följer efter den vers som identifierar korsets historia, där frukten av deras oheliga förhållande fullt ut uppenbarades.

The Shekinah never returned to the temple that was erected after the seventy years of captivity. The last prophetic testimony, proclaimed by Malachi, was given about the middle of the fifth century BC. There had been no visible presence of God, nor any prophetic testimony for hundreds of years before the Maccabees stood up against the globalist Greek influence. At the beginning of their revolt, they accomplished the very rebellion that both Ptolemy and King Uzziah had attempted, when both kings sought to fulfill the role of priest and make an offering in the temple.

Shekinah återvände aldrig till det tempel som uppfördes efter de sjuttio årens fångenskap. Det sista profetiska vittnesbördet, förkunnat av Malaki, gavs omkring mitten av det femte århundradet f.Kr. Under hundratals år innan mackabéerna reste sig mot det globalistiska grekiska inflytandet hade det varken funnits någon synlig Guds närvaro eller något profetiskt vittnesbörd. I början av sitt uppror fullbordade de just det uppror som både Ptolemaios och kung Ussia hade försökt sig på, när båda kungarna sökte uppfylla prästens roll och bära fram ett offer i templet.

Jonathan Apphus (also known as Jonathan Maccabeus), was one of the sons of Mattathias, who initiated the Maccabean Revolt, and he played a significant role in leading the Jewish rebellion against the Seleucid Empire. After the death of his brother Judas Maccabee in battle, Jonathan assumed leadership of the Maccabean forces. In addition to his military and political leadership, Jonathan also took on the role of high priest, serving as the spiritual leader of the Jewish people. Jonathan’s dual role as both leader and high priest marked a significant development in Jewish history, as it consolidated both political and religious authority within the Hasmonean dynasty. His leadership helped to strengthen Jewish autonomy and establish the Hasmonean rule in Judea.

Jonathan Apphus (även känd som Jonathan Mackabeus) var en av Mattatias söner, vilken inledde det mackabeiska upproret, och han spelade en betydande roll i ledningen av det judiska upproret mot det seleukidiska riket. Efter att hans bror Judas Mackabeus hade fallit i strid övertog Jonathan ledarskapet för de mackabeiska styrkorna. Utöver sitt militära och politiska ledarskap övertog Jonathan även ämbetet som överstepräst och tjänade som det judiska folkets andlige ledare. Jonathans dubbla roll som både ledare och överstepräst utgjorde en betydelsefull utveckling i judisk historia, eftersom den samlade både politisk och religiös auktoritet inom den hasmoneiska dynastin. Hans ledarskap bidrog till att stärka judisk autonomi och befästa det hasmoneiska styret i Judeen.

The very sin which Ptolemy attempted after the victory of Raphia was accomplished at the very beginning of the revolt of the Maccabees. It was the same sin that was resisted by the priests in the time of king Uzziah, but the Maccabees’ professed defense of God’s temple services was a misguided and rebellious manifestation of the combination of church and state, and as such, typifies the rebellion of apostate Protestantism that is now rallying in support of Trump against the inroads of Biden’s globalist woke-ism.

Just den synd som Ptolemaios försökte begå efter segern vid Rafia fullbordades redan i början av mackabéernas uppror. Det var samma synd som prästerna motsatte sig på kung Ussias tid, men mackabéernas bekända försvar av Guds tempeltjänster var ett vilselett och upproriskt uttryck för föreningen mellan kyrka och stat och utgör som sådant en sinnebild för det avfälliga protestantismens uppror, som nu samlas till stöd för Trump mot Bidenismens globalistiska woke-ismens framträngande.

The Bible teaches that you will know them by their fruits, and the Pharisees during the time of Christ were the final remnants of the Hasmonean dynasty that began with Mattathias. Mattathias, and the rebellion he began, bore the fruits of Pharisee-ism, as does the apostate Protestants that are supporting the concept of “Make America Great Again”. America was great when the Constitution was understood to keep church and state separated from each other, but at the counterfeit miracle represented by the victory that is commemorated by the feast of Hanukkah, the movement for Sunday legislation will come out into the open.

Bibeln lär att ni skall känna dem på deras frukter, och fariséerna under Kristi tid var de sista kvarlevorna av den hasmoneiska dynasti som började med Mattatias. Mattatias, och det uppror som han inledde, bar fariseismens frukter, liksom de avfälliga protestanter som stöder konceptet ”Make America Great Again” gör. Amerika var stort när konstitutionen uppfattades som ett skydd för att hålla kyrka och stat åtskilda från varandra, men vid det förfalskade mirakel som representeras av den seger som ihågkommes genom högtiden Hanukka, kommer rörelsen för söndagslagstiftning att träda fram i öppen dager.

We will continue this study in the next article.

Vi kommer att fortsätta denna studie i nästa artikel.

“Heretofore those who presented the truths of the third angel’s message have often been regarded as mere alarmists. Their predictions that religious intolerance would gain control in the United States, that church and state would unite to persecute those who keep the commandments of God, have been pronounced groundless and absurd. It has been confidently declared that this land could never become other than what it has been—the defender of religious freedom. But as the question of enforcing Sunday observance is widely agitated, the event so long doubted and disbelieved is seen to be approaching, and the third message will produce an effect which it could not have had before.

”Hittills har de som förkunnat sanningarna i den tredje ängelns budskap ofta betraktats som enbart alarmister. Deras förutsägelser att religiös intolerans skulle vinna herravälde i Förenta staterna, att kyrka och stat skulle förena sig för att förfölja dem som håller Guds bud, har förklarats vara ogrundade och absurda. Det har med stor visshet hävdats att detta land aldrig skulle kunna bli något annat än vad det har varit — försvararen av religionsfriheten. Men när frågan om att genomdriva söndagsfirande väcker omfattande agitation, ser man att den händelse som så länge betvivlats och avfärdats som otrovärdig närmar sig, och det tredje budskapet kommer att frambringa en verkan som det inte tidigare kunde ha haft.

“In every generation God has sent His servants to rebuke sin, both in the world and in the church. But the people desire smooth things spoken to them, and the pure, unvarnished truth is not acceptable. Many reformers, in entering upon their work, determined to exercise great prudence in attacking the sins of the church and the nation. They hoped, by the example of a pure Christian life, to lead the people back to the doctrines of the Bible. But the Spirit of God came upon them as it came upon Elijah, moving him to rebuke the sins of a wicked king and an apostate people; they could not refrain from preaching the plain utterances of the Bible— doctrines which they had been reluctant to present. They were impelled to zealously declare the truth and the danger which threatened souls. The words which the Lord gave them they uttered, fearless of consequences, and the people were compelled to hear the warning.

”I varje generation har Gud sänt sina tjänare att tillrättavisa synden, både i världen och i kyrkan. Men människorna önskar att få höra behagliga ting, och den rena, osminkade sanningen är inte godtagbar. Många reformatorer beslutade sig, när de trädde in i sitt verk, för att iaktta stor försiktighet när de angrep kyrkans och nationens synder. De hoppades att genom föredömet av ett rent kristet liv leda folket tillbaka till Bibelns läror. Men Guds Ande kom över dem såsom den kom över Elia och drev honom att tillrättavisa en ogudaktig kungs och ett avfälligt folks synder; de kunde inte avhålla sig från att predika Bibelns tydliga utsagor — läror som de hade varit ovilliga att framställa. De drevs att med nitälskan förkunna sanningen och den fara som hotade själarna. De ord som Herren gav dem uttalade de utan fruktan för följderna, och folket tvingades att höra varningen.

“Thus the message of the third angel will be proclaimed. As the time comes for it to be given with greatest power, the Lord will work through humble instruments, leading the minds of those who consecrate themselves to His service. The laborers will be qualified rather by the unction of His Spirit than by the training of literary institutions. Men of faith and prayer will be constrained to go forth with holy zeal, declaring the words which God gives them. The sins of Babylon will be laid open. The fearful results of enforcing the observances of the church by civil authority, the inroads of spiritualism, the stealthy but rapid progress of the papal power—all will be unmasked. By these solemn warnings the people will be stirred. Thousands upon thousands will listen who have never heard words like these. In amazement they hear the testimony that Babylon is the church, fallen because of her errors and sins, because of her rejection of the truth sent to her from heaven. As the people go to their former teachers with the eager inquiry, Are these things so? the ministers present fables, prophesy smooth things, to soothe their fears and quiet the awakened conscience. But since many refuse to be satisfied with the mere authority of men and demand a plain ‘Thus saith the Lord,’ the popular ministry, like the Pharisees of old, filled with anger as their authority is questioned, will denounce the message as of Satan and stir up the sin-loving multitudes to revile and persecute those who proclaim it.

”Så skall den tredje ängelns budskap förkunnas. När tiden kommer då det skall ges med störst kraft, kommer Herren att verka genom ödmjuka redskap och leda tankarna hos dem som helgar sig åt hans tjänst. Arbetarna kommer att kvalificeras snarare genom hans Andes smörjelse än genom de litterära läroanstalternas utbildning. Trons och bönens män kommer att känna sig drivna att gå ut med helig iver och förkunna de ord som Gud ger dem. Babylons synder kommer att blottläggas. De fruktansvärda följderna av att genom civil myndighet genomdriva kyrkans föreskrifter, spiritualismens intrång, den påvliga maktens försåtliga men snabba framträngande — allt skall avslöjas. Genom dessa allvarliga varningar kommer folket att väckas. Tusenden åter tusenden kommer att lyssna, sådana som aldrig har hört ord som dessa. Med förvåning hör de vittnesbördet att Babylon är kyrkan, fallen på grund av sina villfarelser och synder, på grund av sitt förkastande av den sanning som sänts till henne från himlen. När folket går till sina tidigare lärare med den ivriga frågan: Är detta så? frambär predikanterna fabler, profeterar ljuvliga ting för att stilla deras fruktan och tysta det väckta samvetet. Men eftersom många vägrar att nöja sig med människors blotta auktoritet och kräver ett tydligt: ’Så säger Herren’, kommer den folkliga predikotjänsten, liksom fariséerna fordom, uppfylld av vrede över att deras auktoritet ifrågasätts, att fördöma budskapet såsom varande från Satan och hetsa de syndälskande skarorna att smäda och förfölja dem som förkunnar det.”

“As the controversy extends into new fields and the minds of the people are called to God’s downtrodden law, Satan is astir. The power attending the message will only madden those who oppose it. The clergy will put forth almost superhuman efforts to shut away the light lest it should shine upon their flocks. By every means at their command they will endeavor to suppress the discussion of these vital questions. The church appeals to the strong arm of civil power, and, in this work, papists and Protestants unite. As the movement for Sunday enforcement becomes more bold and decided, the law will be invoked against commandment keepers. They will be threatened with fines and imprisonment, and some will be offered positions of influence, and other rewards and advantages, as inducements to renounce their faith. But their steadfast answer is: ‘Show us from the word of God our error’—the same plea that was made by Luther under similar circumstances. Those who are arraigned before the courts make a strong vindication of the truth, and some who hear them are led to take their stand to keep all the commandments of God. Thus light will be brought before thousands who otherwise would know nothing of these truths.” The Great Controversy, 605, 606.

”När striden utvidgas till nya områden och folkets sinnen kallas till Guds nedtrampade lag, blir Satan verksam. Den kraft som åtföljer budskapet kommer endast att göra dem som motsätter sig det rasande. Prästerskapet kommer att uppbjuda nästan övermänskliga ansträngningar för att stänga ute ljuset, så att det inte skall lysa över deras hjordar. Med varje medel som står till deras förfogande kommer de att söka undertrycka diskussionen om dessa livsviktiga frågor. Kyrkan vädjar till den civila maktens starka arm, och i detta verk förenar sig papister och protestanter. När rörelsen för söndagslagens genomdrivande blir djärvare och mer bestämd, kommer lagen att åberopas mot dem som håller buden. De kommer att hotas med böter och fängelse, och somliga kommer att erbjudas inflytelserika ställningar samt andra belöningar och förmåner som lockelser att avsäga sig sin tro. Men deras fasta svar är: ’Visa oss från Guds ord vårt fel’—samma vädjan som Luther framförde under liknande omständigheter. De som ställs inför rätta framlägger ett kraftfullt försvar för sanningen, och några av dem som hör dem leds till att inta sin ståndpunkt för att hålla alla Guds bud. Så kommer ljus att föras fram inför tusenden som annars inte skulle veta någonting om dessa sanningar.” The Great Controversy, 605, 606.