At Panium, which was Caesarea Philippi, which is verses thirteen through fifteen in chapter eleven of the book of Daniel, which is the history where the Republican and Protestant horns fulfill the enigma of being the eighth that is of the seven, which is the history where the Seal of God is permanently impressed upon the one hundred and forty-four thousand, and the history of the arrival of the message of the Midnight Cry, Christ gave a promise to His last-day people.

Vid Panium, som var Caesarea Filippi, vilket utgör verserna tretton till femton i kapitel elva i Daniels bok, vilket är den historia där de republikanska och protestantiska hornen uppfyller gåtan att vara den åttonde, som är av de sju, vilket är den historia där Guds sigill för alltid präglas på de etthundrafyrtiofyra tusen, och historien om ankomsten av budskapet om midnattsropet, gav Kristus ett löfte åt sitt folk i den sista tiden.

And I say also unto thee, That thou art Peter, and upon this rock I will build my church; and the gates of hell shall not prevail against it. And I will give unto thee the keys of the kingdom of heaven: and whatsoever thou shalt bind on earth shall be bound in heaven: and whatsoever thou shalt loose on earth shall be loosed in heaven. Matthew 16:18, 19.

Och jag säger dig också: Du är Petrus, och på denna klippa skall jag bygga min församling, och helvetets portar skall inte få makt över den. Och jag skall ge dig himmelrikets nycklar; och allt vad du binder på jorden skall vara bundet i himlen, och allt vad du löser på jorden skall vara löst i himlen. Matteus 16:18, 19.

The period of the sealing which began on September 11, 2001, when the mighty buildings of New York City were brought down, which ends at the soon coming Sunday law, was designed by the Alpha and Omega. The very last part of the period repeats the very first part of the period. On September 11, 2001 the Lord led His people back to the old paths, where among other truths they discovered the “seven times,” just as it was found in the days of king Josiah. The latter rain then began to sprinkle, and a testing process that produced a separation of two classes of worshippers began.

Den förseglingstid som började den 11 september 2001, då de mäktiga byggnaderna i New York City fälldes, och som slutar vid den snart kommande söndagslagen, var utformad av Alfa och Omega. Den allra sista delen av perioden upprepar den allra första delen av perioden. Den 11 september 2001 ledde Herren sitt folk tillbaka till de gamla stigarna, där de bland andra sanningar upptäckte ”de sju tiderna”, såsom det hade blivit funnet i kung Josias dagar. Det sena regnet började då falla i lätta droppar, och en prövningsprocess som frambringade en åtskillnad mellan två klasser av tillbedjare tog sin början.

In fulfillment of Habakkuk chapter two the two sacred charts were discovered and became an emblem of that historical period. Just as significantly the “debate” of Habakkuk chapter two began, between the methodology of line upon line, which is the latter rain methodology, in opposition to the methodology of apostate Protestantism that had been progressively adopted by Adventism beginning in the rebellion of 1863.

Som en uppfyllelse av Habackuk kapitel två upptäcktes de två heliga kartorna och blev ett emblem för den historiska perioden. Lika betydelsefullt är att ”debatten” i Habackuk kapitel två tog sin början mellan metodiken rad på rad, vilken är den sena regnens metodik, och den metodik som tillhör avfälligt protestantism och som adventismen steg för steg hade antagit med början i upproret år 1863.

Jesus promised that He would give His last-day people “the keys of the kingdom,” and in so doing, He is referring to the correct biblical methodology, that contains the necessary prophetic keys to recognize, establish and proclaim the message of the Midnight Cry and Loud Cry.

Jesus lovade att ge sitt folk i den sista tiden ”himmelrikets nycklar”, och därmed syftar Han på den rätta bibliska metodologin, som innehåller de nödvändiga profetiska nycklarna för att känna igen, fastställa och förkunna budskapet om midnattsropet och det höga ropet.

“Those who commune with God walk in the light of the Sun of Righteousness. They do not dishonor their Redeemer by corrupting their way before God. Heavenly light shines upon them. As they near the close of this earth’s history, their knowledge of Christ, and of the prophecies relating to him, greatly increases. They are of infinite worth in God’s sight; for they are in unity with his Son. To them the word of God is of surpassing beauty and loveliness. They see its importance. Truth is unfolded to them. The doctrine of the incarnation is invested with a soft radiance. They see that the Scripture is the key that unlocks all mysteries and solves all difficulties. Those who have been unwilling to receive the light and walk in the light will be unable to understand the mystery of godliness, but those who have not hesitated to take up the cross and follow Jesus, will see light in God’s light.” The Southern Watchman, April 4, 1905.

”De som har gemenskap med Gud vandrar i Rättfärdighetens sols ljus. De vanärar inte sin Återlösare genom att fördärva sin väg inför Gud. Det himmelska ljuset lyser över dem. När de närmar sig slutet av denna jordens historia, tilltar deras kunskap om Kristus och om de profetior som hänför sig till honom i hög grad. De är av oändligt värde i Guds ögon; ty de är i enhet med hans Son. För dem är Guds ord av överträffande skönhet och ljuvlighet. De ser dess betydelse. Sanningen uppenbaras för dem. Läran om inkarnationen omges av ett milt skimmer. De ser att Skriften är nyckeln som upplåter alla mysterier och löser alla svårigheter. De som har varit ovilliga att ta emot ljuset och vandra i ljuset kommer att vara oförmögna att förstå gudaktighetens hemlighet, men de som inte har tvekat att ta upp korset och följa Jesus, skall se ljus i Guds ljus.” The Southern Watchman, 4 april 1905.

Those represented by Peter, who are the one hundred and forty-four thousand, are those who accept the Laodicean message that arrived on September 11, 2001, which is now being repeated since July, 2023. The Laodicean message that arrived in 1856, was the increased knowledge of the “seven times,” and when Christ brings the dead bones together, and thereafter brings them to life they transition from the Laodicean movement of the third angel unto the Philadelphian movement of the one hundred and forty-four thousand. That transition is brought about by Christ’s Word, for they are sanctified by His Word, and His Word is “truth,” and His Word is the “key” that unlocks His Word.

De som representeras av Petrus, vilka är de etthundrafyrtiofyra tusen, är de som tar emot det laodiceiska budskapet som anlände den 11 september 2001, vilket nu upprepas sedan juli 2023. Det laodiceiska budskap som anlände 1856 var den ökade kunskapen om de ”sju tiderna”, och när Kristus sammanför de döda benen och därefter ger dem liv, övergår de från den tredje ängelns laodiceiska rörelse till de etthundrafyrtiofyra tusens filadelfiska rörelse. Denna övergång åstadkoms genom Kristi Ord, ty de helgas genom Hans Ord, och Hans Ord är ”sanning”, och Hans Ord är ”nyckeln” som upplåser Hans Ord.

And to the angel of the church in Philadelphia write; These things saith he that is holy, he that is true, he that hath the key of David, he that openeth, and no man shutteth; and shutteth, and no man openeth; I know thy works: behold, I have set before thee an open door, and no man can shut it: for thou hast a little strength, and hast kept my word, and hast not denied my name. Revelation 3:7–8.

Och skriv till ängeln för församlingen i Filadelfia: Så säger han som är helig, han som är sann, han som har Davids nyckel, han som öppnar så att ingen kan stänga, och stänger så att ingen kan öppna: Jag känner dina gärningar. Se, jag har ställt framför dig en öppen dörr, och ingen kan stänga den, ty du har ringa kraft och har bevarat mitt ord och inte förnekat mitt namn. Uppenbarelseboken 3:7–8.

The methodology of “line upon line” is the key which Christ promised to His last-day people in the battle at the “gates”. A “gate” is a church.

Metodiken ”rad på rad” är den nyckel som Kristus lovade sitt folk i den yttersta tiden i striden vid ”portarna”. En ”port” är en församling.

And Jacob awaked out of his sleep, and he said, Surely the Lord is in this place; and I knew it not. And he was afraid, and said, How dreadful is this place! this is none other but the house of God, and this is the gate of heaven. Genesis 28:16, 17.

Och Jakob vaknade ur sin sömn och sade: Sannerligen, Herren är på denna plats, och jag visste det inte. Och han greps av fruktan och sade: Hur förskräcklig är inte denna plats! Detta är ingen annan än Guds hus, och detta är himmelens port. 1 Moseboken 28:16, 17.

The battle at the gates represents the religious battles that occur between truth and error, and the error of the religion of Greece, is the gate of hell, and the religion of apostate Laodicean Adventism is also a gate. The Laodicean Adventist gate represents where the debate of Habakkuk is fulfilled.

Striden vid portarna representerar de religiösa strider som utkämpas mellan sanning och villfarelse, och den grekiska religionens villfarelse är helvetets port, och den avfälliga laodiceiska adventismens religion är också en port. Den laodiceiska adventistiska porten representerar den plats där Habackuks tvistefråga uppfylls.

In that day shall the Lord of hosts be for a crown of glory, and for a diadem of beauty, unto the residue of his people, And for a spirit of judgment to him that sitteth in judgment, and for strength to them that turn the battle to the gate. But they also have erred through wine, and through strong drink are out of the way; the priest and the prophet have erred through strong drink, they are swallowed up of wine, they are out of the way through strong drink; they err in vision, they stumble in judgment. For all tables are full of vomit and filthiness, so that there is no place clean. Whom shall he teach knowledge? and whom shall he make to understand doctrine? them that are weaned from the milk, and drawn from the breasts. For precept must be upon precept, precept upon precept; line upon line, line upon line; here a little, and there a little: For with stammering lips and another tongue will he speak to this people. To whom he said, This is the rest wherewith ye may cause the weary to rest; and this is the refreshing: yet they would not hear. But the word of the Lord was unto them precept upon precept, precept upon precept; line upon line, line upon line; here a little, and there a little; that they might go, and fall backward, and be broken, and snared, and taken. Wherefore hear the word of the Lord, ye scornful men, that rule this people which is in Jerusalem. Isaiah 28:5-14

På den dagen skall Herren Sebaot vara en härlighetens krona och en skönhetens diadem för återstoden av sitt folk, och en domens ande för den som sitter till doms, och en styrka för dem som driver striden tillbaka till porten. Men också dessa har farit vilse genom vin, och genom starka drycker har de kommit ur vägen; prästen och profeten har farit vilse genom starka drycker, de är uppslukade av vin, de har kommit ur vägen genom starka drycker; de far vilse i synen, de stapplar i domen. Ty alla bord är fulla av spyor och orenlighet, så att ingen plats är ren. Vem skall han lära kunskap? Och vem skall han få att förstå läran? Dem som är avvanda från mjölken, dem som har tagits från brösten. Ty bud på bud måste det vara, bud på bud, regel på regel, regel på regel; här litet, där litet. Ja, med stammande läppar och med ett annat tungomål skall han tala till detta folk. Han som sade till dem: Detta är vilan, låt den trötte få vila, och detta är vederkvickelsen — ändå ville de inte höra. Så blev Herrens ord för dem: bud på bud, bud på bud, regel på regel, regel på regel; här litet, där litet; för att de skulle gå och falla baklänges och krossas och snärjas och fångas. Hör därför Herrens ord, ni bespottare, som råder över detta folk som är i Jerusalem. Jesaja 28:5–14

The keys of the kingdom are the words of the Scriptures, that are given to God’s last-day people by the Word.

Nycklarna till riket är Skriftens ord, vilka ges åt Guds folk i den sista tiden av Ordet.

“There are truths in the word which, like veins of precious ore, are hidden beneath the surface. The hidden treasure is discovered as it is searched for, as a miner searches for gold and silver. The evidence of the truth of God’s word is in the word itself. Scripture is the key that unlocks scripture. The deep meaning of the truths of God’s word is unfolded to our minds by His Spirit.

”Det finns sanningar i Ordet som, likt ådror av dyrbar malm, är dolda under ytan. Den dolda skatten upptäcks när man söker efter den, såsom en gruvarbetare söker efter guld och silver. Beviset för sanningen i Guds ord finns i själva Ordet. Skriften är nyckeln som öppnar Skriften. Den djupa innebörden i sanningarna i Guds ord uppenbaras för våra sinnen genom Hans Ande.

“The Bible is the great lesson book for the students in our schools. It teaches the whole will of God concerning the sons and daughters of Adam. It is the rule of life, teaching us of the character that we must form for the future life. We need not the dim light of tradition to make the Scriptures comprehensible. As well might we suppose that the noonday sun needs the glimmering torchlight of earth to increase its glory. The utterances of priest and minister are not needed to save men from error. Those who consult the divine Oracle will have light. In the Bible every duty is made plain. Every lesson given is comprehensible. Every lesson reveals to us the Father and the Son. The word is able to make all wise unto salvation. In the word the science of salvation is plainly revealed. Search the Scriptures, for they are the voice of God speaking to the soul.” Testimonies, volume 8, 157.

”Bibeln är den stora läroboken för eleverna i våra skolor. Den undervisar om hela Guds vilja beträffande Adams söner och döttrar. Den är livets regel och lär oss om den karaktär som vi måste forma för det framtida livet. Vi behöver inte traditionens dunkla ljus för att göra Skrifterna begripliga. Lika gärna kunde vi anta att middagssolen behöver jordens flämtande fackelljus för att öka sin härlighet. Prästens och predikantens uttalanden behövs inte för att rädda människor från villfarelse. De som rådfrågar det gudomliga Oraklet skall få ljus. I Bibeln framställs varje plikt klart. Varje given undervisning är begriplig. Varje undervisning uppenbarar för oss Fadern och Sonen. Ordet kan göra alla visa till frälsning. I Ordet uppenbaras frälsningens vetenskap tydligt. Forska i Skrifterna, ty de är Guds röst som talar till själen.” Testimonies, band 8, s. 157.

The keys that Christ gave unto the last-day church have the same power they had when they were given to Peter.

De nycklar som Kristus gav åt den sista tidens kyrka har samma kraft som de hade när de gavs åt Petrus.

“Peter had expressed the truth which is the foundation of the church’s faith, and Jesus now honored him as the representative of the whole body of believers. He said, ‘I will give unto thee the keys of the kingdom of heaven: and whatsoever thou shalt bind on earth shall be bound in heaven: and whatsoever thou shalt loose on earth shall be loosed in heaven.’

”Petrus hade uttryckt den sanning som är grunden för församlingens tro, och Jesus hedrade nu honom såsom representanten för hela de troendes skara. Han sade: ’Jag skall ge dig himmelrikets nycklar; och allt vad du binder på jorden skall vara bundet i himlen, och allt vad du löser på jorden skall vara löst i himlen.’”

“‘The keys of the kingdom of heaven’ are the words of Christ. All the words of Holy Scripture are His, and are here included. These words have power to open and to shut heaven. They declare the conditions upon which men are received or rejected. Thus the work of those who preach God’s word is a savor of life unto life or of death unto death. Theirs is a mission weighted with eternal results.” The Desire of Ages, 413.

”’Himmelrikets nycklar’ är Kristi ord. Alla den heliga Skrifts ord är hans och innefattas här. Dessa ord har makt att öppna och att stänga himlen. De anger de villkor på vilka människor tas emot eller förkastas. Så är verket hos dem som predikar Guds ord en doft av liv till liv eller av död till död. Deras är ett uppdrag tyngt av eviga följder.” Messias, 413.

The power that is manifested through His words, when placed in the hands of men is based upon the principles identified in His word. The simplest perhaps, and perhaps the most profound is that truth is established upon the testimony of two.

Den kraft som uppenbaras genom Hans ord, när den läggs i människors händer, vilar på de principer som anges i Hans ord. Den enklaste, och kanske också den mest djupgående, är att sanningen fastställs på tvås vittnesbörd.

“Another grave evil that had arisen in the church was that of brethren going to law against one another. Abundant provision had been made for the settlement of difficulties among believers. Christ Himself had given plain instruction as to how such matters were to be adjusted. ‘If thy brother shall trespass against thee,’ the Saviour had counseled, ‘go and tell him his fault between thee and him alone: if he shall hear thee, thou hast gained thy brother. But if he will not hear thee, then take with thee one or two more, that in the mouth of two or three witnesses every word may be established. And if he shall neglect to hear them, tell it unto the church: but if he neglect to hear the church, let him be unto thee as a heathen man and a publican. Verily I say unto you, Whatsoever ye shall bind on earth shall be bound in heaven: and whatsoever ye shall loose on earth shall be loosed in heaven.” Matthew 18:15–18.” Acts of the Apostles, 304.

”Ytterligare ett allvarligt ont som hade uppstått i församlingen var att bröder gick till domstol mot varandra. Riklig anvisning hade givits för biläggandet av svårigheter mellan de troende. Kristus själv hade gett tydlig undervisning om hur sådana frågor skulle ordnas. ’Om din broder syndar mot dig’, hade Frälsaren förmanat, ’så gå och tillrättavisa honom i enrum. Om han då lyssnar till dig, har du vunnit din broder. Men om han inte lyssnar, så ta med dig en eller två till, för att varje sak må avgöras efter två eller tre vittnens ord. Och om han vägrar att lyssna till dem, så säg det till församlingen. Men om han också vägrar att lyssna till församlingen, så skall han för dig vara såsom en hedning och en publikan. Sannerligen säger jag er: Allt vad ni binder på jorden skall vara bundet i himlen, och allt vad ni löser på jorden skall vara löst i himlen.’ Matteus 18:15–18.” Apostlagärningarna, 304.

There are at least three geographical witnesses of the period when the one hundred and forty-four thousand are sealed at the Midnight Cry. Remembering the fact that at the cry at midnight, it is too late to obtain the oil, we find the geographical testimony of the Exeter camp meeting providing an illustration of the point where God’s last-day people are sealed, and we find that truth represented by the geography of Caesarea Philippi, and also by the testimony of the battle of Panium, in verses thirteen to fifteen of Daniel chapter eleven. Perhaps it is a little off to identify these three witnesses as geographical, but I am employing that term because the geography is certainly part of the setting in Exeter and Caesarea Philippi. Jesus places Peter within the prophetic geography that the one hundred and forty-four thousand find themselves in the last days. Then He gives a command.

Det finns åtminstone tre geografiska vittnesbörd om den period då de etthundrafyrtiofyra tusen beseglas vid midnattsropet. När vi erinrar oss det faktum att det vid ropet vid midnatt är för sent att få tag i oljan, finner vi i det geografiska vittnesbördet från lägermötet i Exeter en illustration av den punkt där Guds folk i den yttersta tiden beseglas, och vi finner att denna sanning representeras av geografin i Caesarea Filippi, och även av vittnesbördet från slaget vid Panium, i verserna tretton till femton i Daniel kapitel elva. Det är kanske något missvisande att identifiera dessa tre vittnen som geografiska, men jag använder den termen eftersom geografin sannerligen utgör en del av ramen i Exeter och Caesarea Filippi. Jesus placerar Petrus inom den profetiska geografi som de etthundrafyrtiofyra tusen befinner sig i under de sista dagarna. Sedan ger Han en befallning.

And I will give unto thee the keys of the kingdom of heaven: and whatsoever thou shalt bind on earth shall be bound in heaven: and whatsoever thou shalt loose on earth shall be loosed in heaven. Then charged he his disciples that they should tell no man that he was Jesus the Christ. From that time forth began Jesus to show unto his disciples, how that he must go unto Jerusalem, and suffer many things of the elders and chief priests and scribes, and be killed, and be raised again the third day. Then Peter took him, and began to rebuke him, saying, Be it far from thee, Lord: this shall not be unto thee. But he turned, and said unto Peter, Get thee behind me, Satan: thou art an offence unto me: for thou savourest not the things that be of God, but those that be of men. Matthew 16:19–23.

Och jag skall ge dig himmelrikets nycklar. Och allt vad du binder på jorden skall vara bundet i himlen, och allt vad du löser på jorden skall vara löst i himlen. Därefter befallde han sina lärjungar att de inte skulle säga till någon att han var Jesus Kristus. Från den tiden började Jesus visa för sina lärjungar att han måste gå till Jerusalem och lida mycket genom de äldste och översteprästerna och de skriftlärda, och bli dödad, och på tredje dagen uppväckt. Då tog Petrus honom åt sidan och började tillrättavisa honom och sade: Gud bevare dig, Herre; detta skall aldrig hända dig. Men han vände sig om och sade till Petrus: Gå bort ifrån mig, Satan. Du är mig till anstöt, ty du tänker inte Guds tankar utan människors. Matteus 16:19–23.

The word “Exeter” is the name of a city in Devon, England. Its etymology can be traced back to Old English, where it was known as “Exanceaster” or “Execestre.” The name is believed to derive from the Old English words “Exe” (referring to the River Exe, upon which the city is situated) and “ceaster” (meaning “Roman fort” or “walled city”). Therefore, “Exeter” means either the “fort on the River Exe,” or “the walled city by the River Exe.” The geography associated with the arrival and fulfillment of the Midnight Cry in Millerite history identifies a location where there was water, representing the outpouring of the Holy Spirit, and a point where God was raising up an army to proclaim the message to the world, which Sister White informs us went like a “tidal wave.” A tidal wave is not simply river water, it is water that is super empowered.

Ordet ”Exeter” är namnet på en stad i Devon, England. Dess etymologi kan spåras tillbaka till fornengelskan, där den var känd som ”Exanceaster” eller ”Execestre”. Namnet anses härstamma från de fornengelska orden ”Exe” (med hänvisning till floden Exe, vid vilken staden är belägen) och ”ceaster” (som betyder ”romerskt fort” eller ”muromgärdad stad”). Därför betyder ”Exeter” antingen ”fortet vid floden Exe” eller ”den muromgärdade staden vid floden Exe”. Den geografi som är förknippad med Midnattsropets ankomst och uppfyllelse i milleritisk historia identifierar en plats där det fanns vatten, vilket representerar den Helige Andes utgjutelse, och en punkt där Gud höll på att resa upp en armé för att förkunna budskapet för världen, vilket syster White upplyser oss om skedde likt en ”tidal wave”. En ”tidal wave” är inte bara flodvatten; det är vatten som är övermåttan kraftfullt.

Millerite history was the fulfillment of the parable of the ten virgins, and when the one hundred and forty-four thousand are brought to the conclusion of the sealing time, they will repeat the waymarks identified at the beginning of the sealing time, and also the history of the Exeter camp meeting. An angel will descend with a testing message that is required to be eaten. That message will lead to the foundations, and it will confront the two classes with the “seven times,” of Leviticus twenty-six. It will include the Revelation of Jesus Christ, that is represented by Peter as an acceptance that Jesus was anointed as the Christ, when the divine symbol descended in the form of a dove, typifying September 11, 2001. It will include the understanding that Jesus is the divine Son of God, and also that by Jesus taking upon His divine being the flesh of fallen mankind, He is also the Son of man.

Milleriternas historia var uppfyllelsen av liknelsen om de tio jungfrurna, och när de etthundrafyrtiofyra tusen förs fram till avslutningen av beseglingstiden, kommer de att upprepa de vägmärken som identifierades i början av beseglingstiden, liksom även historien om lägermötet i Exeter. En ängel skall stiga ned med ett prövande budskap som måste ätas. Detta budskap kommer att leda till grundvalarna, och det kommer att konfrontera de två klasserna med ”de sju tiderna” i Tredje Moseboken tjugosex. Det kommer att innefatta Jesu Kristi uppenbarelse, vilken av Petrus framställs som ett erkännande av att Jesus blev smord till Kristus, när den gudomliga symbolen steg ned i en duvas gestalt, vilket förebildar den 11 september 2001. Det kommer att innefatta förståelsen att Jesus är Guds gudomlige Son, och även att eftersom Jesus iklädde sitt gudomliga väsen den fallna mänsklighetens kött, är Han också Människosonen.

These truths will produce two classes of worshippers, as they did post-September 11, 2001. The two classes were represented at the Exeter camp meeting, for at that camp meeting there was a tent set up by a group from Watertown, who rejected the message of the Midnight Cry as presented through Samuel Snow. They held counterfeit meetings that were so loud and emotional the leaders of the meetings of Snow went to them and informed them to quiet down. At the camp meeting there were two classes manifested, and both professed to be associated with water, but one was a counterfeit and represented the foolish who were without oil. The group in the Exeter tent were the army who were the city, that was also a fort, for they were typifying Ezekiel’s dead dry bones who are raised up as a mighty army at the message of the Midnight Cry.

Dessa sanningar kommer att frambringa två klasser av tillbedjare, såsom de gjorde efter den 11 september 2001. De två klasserna representerades vid lägermötet i Exeter, ty vid det lägermötet var ett tält uppsatt av en grupp från Watertown, som förkastade budskapet om midnattsropet såsom det frambars genom Samuel Snow. De höll falska möten som var så högljudda och känslosamma att ledarna för Snows möten gick till dem och uppmanade dem att dämpa sig. Vid lägermötet blev två klasser uppenbarade, och båda bekände sig vara förbundna med vatten, men den ena var en förfalskning och representerade de oförståndiga som var utan olja. Gruppen i tältet i Exeter var den här som var staden, som också var en fästning, ty de framställde i förebild Hesekiels döda, torra ben, vilka upprättas som en väldig här vid budskapet om midnattsropet.

In the history where those two classes are manifested Peter represented both classes. His confession that identified Jesus as the Christ, and the Son of God was produced by the inspiration of the Holy Spirit, for Christ plainly told him, “Flesh and blood hath not revealed it unto thee, but my Father which is in heaven.” When Jesus then informed the disciples of the cross, Peter, lacking the influence of the Holy Spirit at that moment, took Christ, “and began to rebuke Him, saying, Be it far from thee, Lord: this shall not be unto thee. But He turned, and said unto Peter, Get thee behind me, Satan: thou art an offence unto me: for thou savourest not the things that be of God, but those that be of men.”

I den historia där dessa två klasser blir uppenbarade representerade Petrus båda klasserna. Hans bekännelse, genom vilken han identifierade Jesus som Kristus och Guds Son, frambringades genom den Helige Andes ingivelse, ty Kristus sade honom uttryckligen: ”Kött och blod har inte uppenbarat detta för dig, utan min Fader som är i himmelen.” När Jesus därefter underrättade lärjungarna om korset, tog Petrus, som i det ögonblicket saknade den Helige Andes inflytande, Kristus åt sidan ”och började tillrättavisa honom och sade: Herre, bevara dig själv! Detta skall alls inte vederfaras dig. Men han vände sig om och sade till Petrus: Gå bort ifrån mig, Satan! Du är mig till anstöt, ty dina tankar är inte Guds tankar, utan människors.”

The emotional outburst of Peter aligned with the emotional worship that was occurring in the Watertown tent when Samuel Snow was presenting the message of the Midnight Cry. At that level Peter represents those who are candidates to be among the one hundred and forty-four thousand. Those candidates represent a class that has the oil, which is the Holy Spirit, and it is the message and it is the character, and the other class lacks the oil. In the setting of Caesarea Philippi, Christ began to unfold “that he must go unto Jerusalem, and suffer many things of the elders and chief priests and scribes, and be killed, and be raised again the third day.”

Petrus känslomässiga utbrott stod i samklang med den känslobetonade gudstjänst som ägde rum i tältet i Watertown när Samuel Snow frambar budskapet om Midnattsropet. På den nivån representerar Petrus dem som är kandidater att höra till de etthundrafyrtiofyra tusen. Dessa kandidater representerar en grupp som har oljan, vilken är den Helige Ande, och den är budskapet och den är karaktären, medan den andra gruppen saknar oljan. I sammanhanget i Caesarea Filippi började Kristus framställa ”att han måste gå till Jerusalem och lida mycket av de äldste och översteprästerna och de skriftlärda och bli dödad och uppväckas på tredje dagen.”

The disappointment of the disciples when those events were actually fulfilled at the cross is the history Sister White employs to illustrate the disappointment of October 22, 1844, and the disappointment of the Hebrews at the Red Sea crossing with Pharaoh’s army closing in and the waters of the sea in front of them. All of those witnesses identify the soon coming Sunday law, and the revelation of verses thirteen to fifteen of Daniel eleven, provides the testimony of the events that lead to that Sunday law. In doing so they also represent the “portion of the prophecy of Daniel relating to the last days.”

Lärjungarnas besvikelse när dessa händelser faktiskt uppfylldes vid korset är den historia som syster White använder för att illustrera besvikelsen den 22 oktober 1844 och hebréernas besvikelse vid övergången genom Röda havet, då faraos här slöt sig bakom dem och havets vatten låg framför dem. Alla dessa vittnen identifierar den snart kommande söndagslagen, och uppenbarelsen i vers tretton till femton i Daniel elva tillhandahåller vittnesbördet om de händelser som leder fram till denna söndagslag. Därigenom representerar de också den ”del av Daniels profetia som avser de sista dagarna.”

We will continue this study in the next article.

Vi kommer att fortsätta denna studie i nästa artikel.

“A careful study of types and antitypes led to the observation that the crucifixion of Christ took place on the very day in the yearly round of ceremonies given to Israel when the Passover lamb was slain. Would not the cleansing of the sanctuary typified in the Day of Atonement—falling on the tenth day of the seventh month—likewise take place on the very day in the year celebrated in the type? (see The Great Controversy, 399). This, according to the true Mosaic reckoning of time, would be October 22. Early in August, 1844, at a camp meeting at Exeter, New Hampshire, this view was introduced and it was accepted as the date for the fulfillment of the prophecy of the 2300 days. The parable of the ten virgins in Matthew 25:1–13 took on particular significance—the tarrying of the bridegroom, the waiting and slumbering of those who awaited the marriage, the cry at midnight, the shutting of the door, et cetera. The message that Christ was coming on October 22 came to be known as the ‘midnight cry.’ ‘The ‘midnight cry,’ wrote Ellen White, ‘was heralded by thousands of believers.’ She added:

”Ett noggrant studium av förebilder och motbilder ledde till iakttagelsen att Kristi korsfästelse ägde rum på just den dag i den årliga kretsen av ceremonier som gavs åt Israel då påskalammet slaktades. Skulle då inte också reningen av helgedomen, förebildad i försoningsdagen — infallande på den tionde dagen i den sjunde månaden — likaledes äga rum på just den dag på året som firades i förebilden? (se The Great Controversy, 399). Detta skulle, enligt den sanna mosaiska tideräkningen, vara den 22 oktober. Tidigt i augusti 1844, vid ett lägermöte i Exeter, New Hampshire, framlades denna uppfattning, och den antogs som datumet för profetians om de 2300 dagarnas uppfyllelse. Liknelsen om de tio jungfrurna i Matteus 25:1–13 fick en särskild betydelse — brudgummens dröjsmål, väntandet och insomnandet hos dem som avvaktade bröllopet, ropet vid midnatt, dörrens tillslutande, och så vidare. Budskapet att Kristus skulle komma den 22 oktober kom att bli känt som ”midnattsropet”. ”’Midnattsropet’”, skrev Ellen White, ”förkunnades av tusentals troende.” Hon tillade:”

“‘Like a tidal wave the [seventh-month] movement swept over the land. From city to city, from village to village, and into remote country places it went, until the waiting people of God were fully aroused.—The Great Controversy, 400.’

”Som en flodvåg svepte [sjunde-månads-]rörelsen över landet. Från stad till stad, från by till by och ut till avlägsna platser på landsbygden gick den, till dess att Guds väntande folk var fullt uppväckt.—The Great Controversy, 400.”

“The rapidity with which the message spread is depicted by writers cited by L. E. Froom:

”Den snabbhet med vilken budskapet spreds skildras av författare som citeras av L. E. Froom:

“‘Bates left the record that the Exeter message ‘flew as it were upon the wings of the wind.’ Men and women sped by rail and water, by stagecoach and horseback, with bundles of books and papers, distributing them as ‘profusely as the leaves of autumn.’ White said, ‘The work before us was to fly to every part of that wide field, sound the alarm, and wake the slumbering ones.’ And Wellcome adds that the movement broke forth like the released waters of a dam. Fields of ripened grain were left standing unharvested, and full-grown potatoes left undug in the ground. The coming of the Lord was nigh. There was no time now for such earthly things.—The Prophetic Faith of Our Fathers, Vol. IV, p. 816.

”Bates har efterlämnat uppgiften att budskapet från Exeter ”flög liksom på vindens vingar”. Män och kvinnor skyndade fram med järnväg och båt, med diligens och till häst, med buntar av böcker och skrifter, och delade ut dem ”lika ymnigt som höstens löv”. White sade: ”Det verk som låg framför oss var att flyga till varje del av detta vidsträckta fält, ljudligt ge larmet och väcka de slumrande.” Och Wellcome tillägger att rörelsen bröt fram såsom vattnet från en brusten damm. Fält med mogen säd lämnades stående oskördade, och fullvuxen potatis lämnades oupptagen i jorden. Herrens ankomst var nära. Det fanns nu ingen tid för sådana jordiska ting.—The Prophetic Faith of Our Fathers, band IV, s. 816.

“As an eyewitness and participant in the movement, Ellen White described the character of the rapidly accelerating work:

”Som ögonvittne till och deltagare i rörelsen beskrev Ellen White karaktären hos det snabbt tilltagande verket:”

“‘Believers saw their doubt and perplexity removed, and hope and courage animated their hearts. The work was free from those extremes which are ever manifested when there is human excitement without the controlling influence of the word and Spirit of God…. It bore the characteristics that mark the work of God in every age. There was little ecstatic joy, but rather deep searching of heart, confession of sin, and forsaking of the world. A preparation to meet the Lord was the burden of agonizing spirits….

”De troende såg sitt tvivel och sin förvirring undanröjas, och hopp och mod fyllde deras hjärtan med liv. Verket var fritt från de ytterligheter som alltid visar sig när det finns mänsklig hänförelse utan Guds ords och Andes behärskande inflytande…. Det bar de kännetecken som utmärker Guds verk i varje tidsålder. Det fanns föga extatisk glädje, utan snarare djup hjärterannsakan, syndabekännelse och försakelse av världen. En förberedelse för att möta Herren var den börda som vilade på ångestfyllda själar….

“‘Of all the great religious movements since the days of the apostles, none have been more free from human imperfection and the wiles of Satan than was that of the autumn of 1844. Even now, after the lapse of many years [1888], all who shared in that movement and who have stood firm upon the platform of truth still feel the holy influence of that blessed work and bear witness that it was of God.—Ibid., 400, 401.’

”’Av alla de stora religiösa rörelserna sedan apostlarnas dagar har ingen varit mer fri från mänsklig ofullkomlighet och Satans list än den under hösten 1844. Ännu nu, efter många års förlopp [1888], känner alla som deltog i den rörelsen och som har stått fasta på sanningens plattform fortfarande det heliga inflytandet från det välsignade verket och bär vittnesbörd om att det var av Gud.—Ibid., 400, 401.’”

“In spite of the evidences of a work sweeping across the land and drawing thousands into the fellowship of the Second Advent, and some two hundred ministers from various churches united in spreading the message, [See C. M. Maxwell, Tell it to the world, pp. 19, 20.] the Protestant churches as a whole spurned it and used every means at their command to prevent the belief in Christ’s soon coming from spreading. No one dared to mention in a church service the hope of the soon coming of Jesus, but to those awaiting the event it was quite different.

”Trots bevisen på ett verk som svepte över landet och drog tusentals in i gemenskapen kring den andra adventen, och omkring tvåhundra predikanter från olika kyrkor som förenade sig i att sprida budskapet, [Se C. M. Maxwell, Tell it to the world, s. 19, 20.] förkastade de protestantiska kyrkorna som helhet det och använde varje medel som stod dem till buds för att hindra tron på Kristi snara ankomst från att sprida sig. Ingen vågade nämna i en gudstjänst hoppet om Jesu snara återkomst, men för dem som väntade på händelsen var det helt annorlunda.

“Ellen White told what it was like:

”Ellen White berättade hur det var:

“‘Every moment seemed precious and of the utmost importance to me. I felt that we were doing work for eternity, and that the careless and uninterested were in the greatest peril. My faith was unclouded, and I appropriated the precious promises of Jesus to myself….

”Varje ögonblick föreföll mig dyrbart och av allra största vikt. Jag kände att vi utförde ett verk för evigheten och att de vårdslösa och ointresserade befann sig i den största fara. Min tro var oförmörkad, och jag tillägnade mig Jesu dyrbara löften….

“‘With diligent searching of hearts and humble confession we came prayerfully up to the time of expectation. Every morning we felt that it was our first business to secure the evidence that our lives were right before God. We realized that if we were not advancing in holiness we were sure to retrograde. Our interest for each other increased; we prayed much with and for one another.

”Med flitigt rannsakande av våra hjärtan och ödmjuk bekännelse närmade vi oss under bön förväntans tid. Varje morgon kände vi att vår främsta uppgift var att vinna visshet om att våra liv var rätta inför Gud. Vi insåg att om vi inte gjorde framsteg i helgelse, skulle vi med säkerhet gå tillbaka. Vårt intresse för varandra ökade; vi bad mycket med och för varandra.

“‘We assembled in the orchards and groves to commune with God and to offer up our petitions to Him, feeling more clearly His presence when surrounded by His natural works. The joys of salvation were more necessary to us than our food and drink. If clouds obscured our minds we dared not rest or sleep till they were swept away by the consciousness of our acceptance with the Lord.—Life Sketches of James White and Ellen G. White (1880), 188, 189.” Arthur White, The Ellen White Biography, volume 1, 51, 52.

”Vi samlades i fruktträdgårdarna och lundarna för att ha gemenskap med Gud och för att frambära våra böner till honom, och vi förnam hans närvaro tydligare när vi var omgivna av hans skapade verk. Frälsningens glädje var för oss mer nödvändig än vår mat och dryck. Om moln fördunklade våra sinnen, vågade vi inte vila eller sova förrän de hade skingrats genom medvetandet om att vi var antagna av Herren.—Life Sketches of James White and Ellen G. White (1880), 188, 189.” Arthur White, The Ellen White Biography, band 1, 51, 52.