In chapter ten of Revelation, where the history of the first and second angels’ messages is represented, John, as a symbol of God’s last-day people, was told in advance that there was to be a disappointment in the history he symbolically represented, and that disappointment was the element of the history of the first and second angels that had been sealed up to the Millerites’ understanding, in order to test their faith.

I Uppenbarelsebokens tionde kapitel, där historien om den förste och den andre ängelns budskap framställs, blev Johannes, såsom en symbol för Guds folk i den sista tiden, i förväg underrättad om att det skulle inträffa en besvikelse i den historia som han symboliskt representerade; och denna besvikelse var det inslag i den förste och den andre ängelns historia som hade varit förseglat för milleriternas förståelse, för att pröva deras tro.

And the voice which I heard from heaven spake unto me again, and said, Go and take the little book which is open in the hand of the angel which standeth upon the sea and upon the earth. And I went unto the angel, and said unto him, Give me the little book. And he said unto me, Take it, and eat it up; and it shall make thy belly bitter, but it shall be in thy mouth sweet as honey. And I took the little book out of the angel’s hand, and ate it up; and it was in my mouth sweet as honey: and as soon as I had eaten it, my belly was bitter. Revelation 10:8–10.

Och rösten som jag hade hört från himlen talade åter till mig och sade: Gå och ta den lilla boken som är öppen i handen på ängeln som står på havet och på jorden. Och jag gick till ängeln och sade till honom: Ge mig den lilla boken. Och han sade till mig: Ta den och ät upp den; och den skall göra din buk bitter, men i din mun skall den vara söt såsom honung. Och jag tog den lilla boken ur ängelns hand och åt upp den; och i min mun var den söt såsom honung; och så snart jag hade ätit den, blev min buk bitter. Uppenbarelseboken 10:8–10.

In verse ten, John represents the history from August 11, 1840, when the mighty angel descended with a little book in his hand, unto the Great Disappointment on October 22, 1844. Before he symbolically represented that history, he is told by “the voice which” he “heard from heaven” informing him that when he eats the little book, “it shall make thy belly bitter, but it shall be in thy mouth sweet as honey.” The bitter disappointment is what tested the faith of the Millerites, and it was not best for them to know about that disappointment before it arrived, but John represents the last-day people who are required to know the facts associated with the delineation of events, that are the history of the first and second angels’ message.

I vers tio representerar Johannes historien från den 11 augusti 1840, då den mäktige ängeln steg ned med en liten bok i sin hand, fram till den stora besvikelsen den 22 oktober 1844. Innan han symboliskt representerar denna historia får han av ”den röst som” han ”hörde från himmelen” veta att när han äter den lilla boken, ”skall den göra din buk bitter, men i din mun skall den vara söt såsom honung”. Den bittra besvikelsen var det som prövade milleriternas tro, och det var inte bäst för dem att känna till denna besvikelse innan den inträffade; men Johannes representerar sista tidens folk, som måste känna till de fakta som hör samman med framställningen av de händelser som utgör historien om den första och den andra ängelns budskap.

That sacred history identifies that there would be a test brought upon the last-day people, and it would be a test based upon something that it was not best for them to understand in advance of the test, yet it was not the identical experience of the Millerites, though it perfectly aligned with the delineation of events represented by the first and second angel, for the seven thunders also represent, “future events which will be disclosed in their order.”

Denna heliga historia visar att ett prov skulle komma över de sista dagarnas folk, och det skulle vara ett prov grundat på något som det inte var bäst för dem att förstå före provet, men det var inte samma erfarenhet som milleriterna hade, även om det fullkomligt överensstämde med den skildring av händelser som framställs genom den första och den andra ängeln, ty de sju tordönen representerar också ”framtida händelser som skall uppenbaras i sin ordning.”

Though required to know the foundational history of the Millerites, God’s last-day people would fulfill the same delineation of events as the Millerites, but what tested the Millerites, that was best for them not to know in advance, would be a different test, that was brought about by an element that was sealed up until the time was at hand for the Lion of the tribe of Judah to unseal the Revelation of Jesus Christ, which occurs in the hidden history of verse forty of Daniel eleven.

Även om det krävdes att känna till milleriternas grundläggande historia, skulle Guds folk i den sista tiden fullborda samma framställning av händelser som milleriterna; men det som prövade milleriterna, vilket det var bäst för dem att inte känna till i förväg, skulle vara en annan prövning, förorsakad av ett element som var förseglat intill dess att tiden var inne för Lejonet av Juda stam att bryta sigillen på Jesu Kristi uppenbarelse, vilket sker i den dolda historien i Daniel elva, vers fyrtio.

What was sealed up was designed to test God’s last-day people, and the test would align with the waymark where the Millerites were tested, for whether in the first fulfillment in Millerite history or the last fulfillment of the last days, the seven thunders was “a delineation of events” “that would be disclosed in their order.”

Det som förseglades var avsett att pröva Guds folk i den sista tiden, och prövningen skulle sammanfalla med den vägmark där milleriterna prövades; ty vare sig det gäller den första uppfyllelsen i milleriternas historia eller den sista uppfyllelsen i den sista tiden, var de sju åskorna ”en framställning av händelser” ”som skulle uppenbaras i sin ordning”.

What has been widely unrecognized is that as John represents the history of the descent of Christ with the little book on August 11, 1840 unto the Great Disappointment of October 22, 1844, that very history was also represented by the descent of the second angel on April 19, 1844. The first disappointment can be understood as the disappointment of John, who, after eating the little book on August 11, 1840, met disappointment on April 19, 1844. When that disappointment arrived the second angel descended with a “writing” in his hand.

Vad som i stor utsträckning inte har erkänts är att liksom Johannes representerar historien om Kristi nedstigande med den lilla boken den 11 augusti 1840 fram till den stora besvikelsen den 22 oktober 1844, så representerades just denna historia också av den andre ängelns nedstigande den 19 april 1844. Den första besvikelsen kan förstås som Johannes besvikelse, han som, efter att ha ätit den lilla boken den 11 augusti 1840, mötte besvikelse den 19 april 1844. När denna besvikelse inträffade steg den andre ängeln ner med en ”skrift” i sin hand.

“Another mighty angel was commissioned to descend to earth. Jesus placed in his hand a writing, and as he came to the earth, he cried, ‘Babylon is fallen, is fallen.’ Then I saw the disappointed ones again raise their eyes to heaven, looking with faith and hope for their Lord’s appearing. But many seemed to remain in a stupid state, as if asleep; yet I could see the trace of deep sorrow upon their countenances. The disappointed ones saw from the Scriptures that they were in the tarrying time, and that they must patiently wait the fulfillment of the vision. The same evidence which led them to look for their Lord in 1843, led them to expect Him in 1844. Yet I saw that the majority did not possess that energy which marked their faith in 1843. Their disappointment had dampened their faith.” Early Writings, 247.

”En annan mäktig ängel fick uppdraget att stiga ned till jorden. Jesus lade en skrift i hans hand, och när han kom till jorden, ropade han: ’Babylon har fallit, har fallit.’ Därefter såg jag de besvikna åter lyfta sina ögon mot himlen och med tro och hopp se efter sin Herres ankomst. Men många tycktes förbli i ett fördummat tillstånd, liksom sovande; ändå kunde jag se spåren av djup sorg i deras ansikten. De besvikna såg i Skrifterna att de befann sig i dröjsmålstiden och att de tålmodigt måste invänta visionens uppfyllelse. Samma bevisning som hade lett dem att vänta sin Herre år 1843, förde dem till förväntan på honom år 1844. Ändå såg jag att flertalet inte ägde den kraft som utmärkte deras tro år 1843. Deras besvikelse hade dämpat deras tro.” Early Writings, 247.

The Millerite history that John represents in chapter ten, is the history of the first and also the second angel. The descent of the first angel with a message and the descent of the second angel with a message, mark the beginning of respective histories that both ended in disappointment, though John is more directly illustrating the entire history of both angels. Even after October 22, 1844, when the third angel arrived with a message, the disappointment of the rebellion of 1863, provides a third witness of a period that begins with a message that ends with disappointment.

Den milleritiska historia som Johannes representerar i kapitel tio är historien om den första och även den andra ängeln. Den första ängelns nedstigande med ett budskap och den andra ängelns nedstigande med ett budskap markerar början på respektive historier, vilka båda slutade i besvikelse, även om Johannes mer direkt illustrerar båda änglarnas hela historia. Även efter den 22 oktober 1844, då den tredje ängeln anlände med ett budskap, utgör besvikelsen i samband med upproret år 1863 ett tredje vittnesbörd om en period som börjar med ett budskap och slutar i besvikelse.

The first disappointment of the movement of the third angel on July 18, 2020 was the parallel to the first disappointment of the Millerites. A truth was sealed up as was the truth of 1844 sealed up by the Lord holding His hand over a mistake in some of the figures, that produced the first disappointment of the Millerites. When the mistake was thereafter understood, the mistake had been unsealed, as the Lion of the tribe of Judah had removed His hand. The mistake of July 18, 2020, was brought about by the refusal to acknowledge that His hand had been raised on October 22, 1844, while He pronounced that “time should be no longer.”

Den första besvikelsen i den tredje ängelns rörelse den 18 juli 2020 var parallellen till milleriternas första besvikelse. En sanning var förseglad, liksom sanningen om 1844 var förseglad genom att Herren höll sin hand över ett misstag i vissa av beräkningarna, vilket frambringade milleriternas första besvikelse. När misstaget därefter blev förstått, hade misstaget blivit oförseglat, då Lejonet av Juda stam hade tagit bort sin hand. Misstaget den 18 juli 2020 förorsakades av vägran att erkänna att Hans hand hade lyfts den 22 oktober 1844, medan Han förkunnade att ”tiden skulle icke mer vara.”

Whether it was the Philadelphian movement of the first angel’s first disappointment, or the first disappointment of the Laodicean movement of the third angel, His hand represents the waymark. On April 19, 1844 and on July 18, 2020 the disappointment produced a scattering time. Those who had either been gathered on August 11, 1840 or September 11, 2001, were scattered, and thereafter Christ began to gather His people a second time.

Vare sig det var den filadelfiska rörelsen under den första ängelns första besvikelse, eller den första besvikelsen inom den laodiceiska rörelsen under den tredje ängeln, så representerar Hans hand vägmärket. Den 19 april 1844 och den 18 juli 2020 frambringade besvikelsen en förskingringstid. De som antingen hade blivit samlade den 11 augusti 1840 eller den 11 september 2001 blev förskingrade, och därefter började Kristus att för andra gången samla sitt folk.

He had gathered a people beginning on September 11, 2001, for as represented by Christ’s baptism, it is when the Divine symbol descends that He begins to gather His disciples, not before. Then, after a scattering, Christ gathers His people a second time. Christ gathered His disciples beginning at His baptism, and after the scattering produced by the cross, He began to gather His disciples a second time. The prophetic fact of a second gathering that began in July 2023, was part of what had been sealed up on July 18, 2020, though it was clearly an element of the history of the Millerites.

Han hade samlat ett folk med början den 11 september 2001, ty såsom det framställs genom Kristi dop är det när den gudomliga symbolen sänker sig ned som Han börjar samla sina lärjungar, inte dessförinnan. Sedan, efter en skingring, samlar Kristus sitt folk en andra gång. Kristus samlade sina lärjungar med början vid sitt dop, och efter den skingring som korset åstadkom började Han samla sina lärjungar en andra gång. Det profetiska faktumet av en andra insamling som började i juli 2023 var en del av det som hade förseglats den 18 juli 2020, fastän det tydligt var ett inslag i milleriternas historia.

In verse forty of Daniel eleven, the beast from the bottomless pit arose and slew both horns of the earth beast in 2020. In July of 2023, the Lord began to gather His last-day people a second time. The process of gathering is represented within the sacred Millerite history, and in that history, there are two historical witnesses of gathering His people a second time. The gathering process is a prophetic element that was sealed up until July 2023. The work of gathering His people a second time is fulfilled during the history of the Ukrainian War, just prior to the second election of the eighth president, that is of the seven.

I vers fyrtio i Daniel elva uppstod vilddjuret från avgrunden och dödade båda hornen på jordens vilddjur år 2020. I juli 2023 började Herren för andra gången samla sitt folk i den sista tiden. Samlingsprocessen framställs inom den heliga milleritiska historien, och i den historien finns två historiska vittnen om att Han för andra gången samlar sitt folk. Samlingsprocessen är ett profetiskt element som var förseglat fram till juli 2023. Verket att för andra gången samla sitt folk fullbordas under den ukrainska krigets historia, strax före det åttonde presidentens andra val, han som är av de sju.

On August 11, 1840, the Lord gathered the Millerite movement, and He marked the gathering by the introduction of the 1843 chart, which was published in May of 1842. The chart represented the foundational message, for He was then laying the foundation of the Millerite temple. The descent of the angel of Revelation chapter ten, on August 11, 1840, parallels the baptism of Christ, which among other things marked the beginning of Christ selecting His disciples.

Den 11 augusti 1840 samlade Herren milleritrörelsen, och Han utmärkte denna samling genom införandet av 1843 års karta, som publicerades i maj 1842. Kartan representerade grundbudskapet, ty Han lade då grunden till millerittemplet. Nedstigandet av ängeln i Uppenbarelsebokens tionde kapitel den 11 augusti 1840 motsvarar Kristi dop, vilket bland annat markerade början på Kristi utväljande av sina lärjungar.

“With the calling of John and Andrew and Simon, of Philip and Nathanael, began the foundation of the Christian church. John directed two of his disciples to Christ. Then one of these, Andrew, found his brother, and called him to the Saviour. Philip was then called, and he went in search of Nathanael.” The Desire of Ages, 141.

”Med kallelsen av Johannes och Andreas och Simon, av Filippos och Natanael, började grunden till den kristna kyrkan läggas. Johannes hänvisade två av sina lärjungar till Kristus. Sedan fann den ene av dessa, Andreas, sin broder och kallade honom till Frälsaren. Därefter kallades Filippos, och han gick för att söka upp Natanael.” Den längtade tidsåldern, 141.

The work of William Miller from the time of the end in 1798, unto August 11, 1840, represented the work of John the Baptist, but when the angel of Revelation ten descended, as typified by the descent of the Holy Spirit at the baptism of Christ, the Lord “gathered” His foundational disciples. These two witnesses identify that Christ gathered His last-day people on September 11, 2001, when the angel of Revelation chapter eighteen descended, but as with the Millerites, they were to be tested by an element of the seven thunders which had been sealed up, and then the Lord would gather His people a second time.

William Millers verk från ändens tid år 1798 fram till den 11 augusti 1840 representerade Johannes Döparens verk, men när ängeln i Uppenbarelseboken tio steg ned, såsom förebildat genom den Helige Andes nedstigande vid Kristi dop, ”samlade” Herren sina grundläggande lärjungar. Dessa två vittnen visar att Kristus samlade sitt sista tidens folk den 11 september 2001, när ängeln i Uppenbarelseboken kapitel arton steg ned, men liksom i fråga om milleriterna skulle de prövas genom ett inslag av de sju tordönen som hade blivit förseglade, och därefter skulle Herren samla sitt folk en andra gång.

The second gathering of God’s last-day people began in the history represented at the very ending of verse eleven, of chapter eleven of Daniel, just before Putin’s victory over Ukraine, and just before verse twelve where Russia and Putin’s prophetic testimony ends. Daniel chapter eleven, verse eleven, therefore aligns with Revelation chapter eleven, verse eleven, for it is there the two witnesses are brought back to life.

Den andra samlingen av Guds sista-tidens folk började i den historia som representeras allra sist i vers elva i Daniels elfte kapitel, strax före Putins seger över Ukraina, och strax före vers tolv där Rysslands och Putins profetiska vittnesbörd upphör. Daniels elfte kapitel, vers elva, överensstämmer därför med Uppenbarelseboken kapitel elva, vers elva, ty det är där de två vittnena åter förs till liv.

In the sacred Millerite history, the Lord began to gather His people a second time after the disappointment of April 19, 1844, and what was employed by the Lord to gather His people at that time was a recognition that they were fulfilling the tarrying time of the parable of the ten virgins of Matthew chapter twenty-five, and also Habakkuk chapter two. In order for the Millerites to recognize their condition and return, they had to recognize themselves as represented within God’s prophetic Word. They needed to see that they were God’s people in contrast with those who professed to be His people. In gathering His disappointed people, He was providing an illustration of the ensign that is lifted up to the Gentiles, thus emphasizing the distinction between His genuine but disappointed people, and His simply professed people.

I den heliga milleritiska historien började Herren samla sitt folk en andra gång efter besvikelsen den 19 april 1844, och det som Herren använde för att samla sitt folk vid den tiden var insikten att de uppfyllde dröjsmålstiden i liknelsen om de tio jungfrurna i Matteus, kapitel tjugofem, och även Habackuk, kapitel två. För att milleriterna skulle kunna inse sitt tillstånd och återvända, måste de känna igen sig själva såsom framställda i Guds profetiska Ord. De behövde se att de var Guds folk i kontrast till dem som bekände sig vara hans folk. När han samlade sitt besvikna folk, gav han därigenom en illustration av baneret som upplyfts för hednafolken och betonade så åtskillnaden mellan sitt äkta men besvikna folk och sitt folk endast till bekännelsen.

And in that day there shall be a root of Jesse, which shall stand for an ensign of the people; to it shall the Gentiles seek: and his rest shall be glorious. And it shall come to pass in that day, that the Lord shall set his hand again the second time to recover the remnant of his people, which shall be left, from Assyria, and from Egypt, and from Pathros, and from Cush, and from Elam, and from Shinar, and from Hamath, and from the islands of the sea. And he shall set up an ensign for the nations, and shall assemble the outcasts of Israel, and gather together the dispersed of Judah from the four corners of the earth. Isaiah 11:10–12.

Och det skall ske på den dagen att ett rotskott från Isai skall stå som ett baner för folken; till honom skall hedningarna söka sig, och hans viloplats skall vara härlig. Och det skall ske på den dagen att Herren än en gång, för andra gången, skall räcka ut sin hand för att återvinna kvarlevan av sitt folk, dem som skall vara kvar från Assyrien och från Egypten och från Patros och från Kush och från Elam och från Shinar och från Hamat och från havets öar. Och han skall resa ett baner för nationerna och samla Israels fördrivna och föra samman Juda förskingrade från jordens fyra hörn. Jesaja 11:10–12.

When the prophet Jeremiah represents those who were disappointed on April 19, 1844, he identified that he no longer associated with “the assembly of mockers,” who employed the failed prediction of 1843, as evidence that those represented by Jeremiah were false prophets.

När profeten Jeremia representerar dem som blev besvikna den 19 april 1844, visar han att han inte längre hade gemenskap med ”bespottarnas församling”, vilka använde den uteblivna uppfyllelsen av förutsägelsen för 1843 som bevis för att de som representerades av Jeremia var falska profeter.

I sat not in the assembly of the mockers, nor rejoiced; I sat alone because of thy hand: for thou hast filled me with indignation. Jeremiah 15:17.

Jag satt inte i bespottarnas församling och gladde mig inte; jag satt ensam på grund av din hand, ty du hade uppfyllt mig med harm. Jeremia 15:17.

The “assembly of mockers” had cast out those represented by Jeremiah.

”Hånarnas församling” hade kastat ut dem som representerades av Jeremia.

“Many were persecuted by their unbelieving brethren. In order to retain their position in the church, some consented to be silent in regard to their hope; but others felt that loyalty to God forbade them thus to hide the truths which He had committed to their trust. Not a few were cut off from the fellowship of the church for no other reason than expressing their belief in the coming of Christ. Very precious to those who bore this trial of their faith were the words of the prophet: ‘Your brethren that hated you, that cast you out for My name’s sake, said, Let the Lord be glorified: but He shall appear to your joy, and they shall be ashamed.’ Isaiah 66:5.” The Great Controversy, 372.

”Många förföljdes av sina otroende bröder. För att behålla sin ställning i kyrkan samtyckte somliga till att tiga om sitt hopp; men andra kände att troheten mot Gud förbjöd dem att på detta sätt dölja de sanningar som Han hade anförtrott åt dem. Inte få uteslöts ur kyrkans gemenskap av ingen annan orsak än att de uttryckte sin tro på Kristi återkomst. För dem som fick utstå denna prövning av sin tro var profetens ord mycket dyrbara: ’Edra bröder, som hata eder, som stöta eder bort för mitt namns skull, de säga: Må Herren bliva förhärligad; men han skall uppenbara sig till eder glädje, och de skola komma på skam.’ Jesaja 66:5.” Den stora striden, 372.

When the Lord lifts up an ensign to the Gentiles, it will occur when He has stretched forth His hand a second time to gather the remnant of His people, who are the outcasts of Israel. They are those who no longer sit in the “assembly of mockers.”

När Herren reser ett baner för hednafolken, skall det ske när han för andra gången har räckt ut sin hand för att samla kvarlevan av sitt folk, som är Israels fördrivna. Det är de som inte längre sitter i ”bespottarnas församling.”

The “root of Jesse” is a symbol of two blood lines, one from Judaism combined with a bloodline from outside of Judaism, and represents not only the bloodline of Jesus, but is also a symbol of the combination of Divinity with humanity, for the ensign that is lifted up represents a people who have been sealed forever into the condition and experience of the combination of Divinity with humanity, which is also represented in verse ten of Daniel chapter eleven by the symbol of the “fortress”. In verse ten, the sealing time of the one hundred and forty-four thousand is inferred by the prophetic understanding of the fortress, which is the head. In the history of verse eleven and the Ukrainian War, the Lord stretches His hand a second time to gather the outcasts who have been disappointed.

”Jesses rot” är en symbol för två blodslinjer, den ena från judendomen förenad med en blodslinje utanför judendomen, och representerar inte endast Jesu blodslinje, utan är också en symbol för föreningen av gudomlighet med mänsklighet, ty baneret som upplyfts representerar ett folk som för alltid har blivit beseglade in i tillståndet och erfarenheten av föreningen av gudomlighet med mänsklighet, vilket också representeras i vers tio i Daniel kapitel elva genom symbolen ”fästningen”. I vers tio antyds de etthundrafyrtiofyratusens beseglingstid genom den profetiska förståelsen av fästningen, som är huvudet. I historien i vers elva och Ukrainakriget räcker Herren ut sin hand en andra gång för att samla de förskingrade som har blivit besvikna.

Therefore, with the testimony of Daniel eleven as the structure, we have identified the intrusion of the papacy into prophetic history, just before the Sunday law. We have seen the work of the Republican horn represented by Trump as he becomes the eighth that is of the seven, and begins the work of combining church and state. We have the line of the apostate horn of Protestantism, as represented by the Maccabees. In the same history represented by those verses, we apply the line of the seven thunders, which is also the line of the parable of the ten virgins, identifying the experience of the one hundred and forty-four thousand, as well as the line of the three angels that outline the work of the true Protestant horn. One of the events for the true Protestant horn in that history is the second gathering.

Därför har vi, med vittnesbördet i Daniel elva som struktur, identifierat påvedömets intrång i den profetiska historien, strax före söndagslagen. Vi har sett det republikanska hornets verk, representerat av Trump, när han blir den åttonde, som är av de sju, och inleder arbetet med att förena kyrka och stat. Vi har den avfälliga protestantismens horns linje, sådan den representeras av Mackabéerna. I samma historia som framställs av dessa verser tillämpar vi de sju tordönens linje, vilken också är liknelsen om de tio jungfrurnas linje, och identifierar de etthundrafyrtiofyra tusendes erfarenhet, liksom de tre änglarnas linje, som skisserar det sanna protestantiska hornets verk. En av händelserna för det sanna protestantiska hornet i den historien är den andra insamlingen.

The second gathering occurred in the history of the second angel’s message, and it also occurred in the history of the third angel from 1844 unto 1863, establishing two witnesses from Millerite history of the Lord stretching His hand a second time to gather His scattered flock.

Den andra insamlingen ägde rum i historien om den andre ängelns budskap, och den ägde också rum i historien om den tredje ängeln från 1844 till 1863, vilket upprättar två vittnen ur den milleritiska historien om att Herren sträcker ut sin hand en andra gång för att samla sin skingrade hjord.

“September 23, the Lord showed me that He had stretched out His hand the second time to recover the remnant of His people, and that efforts must be redoubled in this gathering time. In the scattering, Israel was smitten and torn, but now in the gathering time God will heal and bind up His people. In the scattering, efforts made to spread the truth had but little effect, accomplished but little or nothing; but in the gathering, when God has set His hand to gather His people, efforts to spread the truth will have their designed effect. All should be united and zealous in the work. I saw that it was wrong for any to refer to the scattering for examples to govern us now in the gathering; for if God should do no more for us now than He did then, Israel would never be gathered.” Early Writings, 74.

”Den 23 september visade Herren mig att Han för andra gången hade räckt ut sin hand för att återvinna kvarlevan av sitt folk, och att ansträngningarna måste fördubblas i denna samlingstid. Under skingringen blev Israel slaget och sargat, men nu i samlingstiden skall Gud hela och förbinda sitt folk. Under skingringen hade de ansträngningar som gjordes för att utbreda sanningen endast liten verkan, de åstadkom föga eller intet; men i samlingstiden, när Gud har räckt ut sin hand för att samla sitt folk, skall ansträngningarna att utbreda sanningen få den avsedda verkan. Alla bör vara förenade och nitiska i verket. Jag såg att det var fel av någon att hänvisa till skingringen för att där hämta exempel som nu skulle styra oss i samlingstiden; ty om Gud nu inte skulle göra mer för oss än Han gjorde då, skulle Israel aldrig bli samlat.” Early Writings, 74.

In the appendix to Early Writings, Sister White explains the comment just cited:

I bilagan till Early Writings förklarar syster White den nyss anförda kommentaren:

“3. The view that the Lord ‘had stretched out His hand the second time to recover the remnant of His people,’ on page 74, refers only to the union and strength once existing among those looking for Christ, and to the fact that He had begun to unite and to raise up His people again.” Early Writings, 86.

”3. Uppfattningen att Herren ’för andra gången hade räckt ut sin hand för att återvinna återstoden av sitt folk’, på sidan 74, avser endast den enhet och styrka som en gång fanns bland dem som väntade på Kristus, och det förhållandet att Han hade börjat att på nytt förena och upprätta sitt folk.” Early Writings, 86.

The sacred history of the seven thunders representing August 11, 1840 unto October 22, 1844, typified the sacred history of October 22, 1844 unto the rebellion of 1863. Line upon line, the first history represented an illustration of wise virgins, and the second line represented provides an illustration of foolish virgins. Both histories began when an angel descended with a message that was to be eaten. The arrival of the angel in both histories began a testing process that produced a scattering, and by 1849, Sister White was being shown that the Lord was again stretching forth His hand a second time, this time to gather those who had been scattered on October 22, 1844.

Den heliga historien om de sju åskorna, som representerar tiden från den 11 augusti 1840 till den 22 oktober 1844, förebildade den heliga historien från den 22 oktober 1844 till upproret 1863. Rad på rad utgjorde den första historien en illustration av de visa jungfrurna, och den andra raden gav en illustration av de fåvitska jungfrurna. Båda historierna började när en ängel steg ner med ett budskap som skulle ätas. Ängelns ankomst i båda historierna inledde en prövningsprocess som frambringade en skingring, och år 1849 visades syster White att Herren åter sträckte ut sin hand för andra gången, denna gång för att samla dem som hade blivit skingrade den 22 oktober 1844.

They had been scattered by the Great Disappointment, as the wise on April 19, 1844 had been scattered by their first disappointment. The second gathering identified that the Lord “had begun to unite and to raise up His people again.” At the second gathering the Lord’s work includes lifting up an ensign that is united with one another upon the message, and whose humanity is united with His Divinity. The purpose of the ensign is to call God’s other flock out of Babylon, which is accomplished by men and women seeing the ensign.

De hade skingrats genom den stora besvikelsen, såsom de visa den 19 april 1844 hade skingrats genom sin första besvikelse. Den andra sammankomsten identifierade att Herren ”hade börjat förena och åter upprätta sitt folk”. Vid den andra sammankomsten innefattar Herrens verk att resa upp ett baner som är förenat med varandra i fråga om budskapet, och vars mänsklighet är förenad med Hans gudomlighet. Banerets syfte är att kalla Guds andra hjord ut ur Babylon, vilket fullbordas genom att män och kvinnor ser baneret.

The ensign is the army of those who have united their humanity with Christ’s Divinity in the time of the Sunday law testing time. Thus, the second gathering identifies the “root of Jesse,” will be lifted up, carrying the twofold prophetic symbolism of Ruth, a heathen who is gathered by the ensign being joined with Boaz, a symbol of the one hundred and forty-four thousand, and also a symbol of the Redeemer, who paid the price for Ruth, and was her near kinsmen. In the incarnation of Christ’s Divine nature with the fallen flesh of human nature He became our near kinsman. The ensign that is lifted up are those united by the message, who finalize the work of joining their humanity to Christ’s Divinity in advance of the Sunday law.

Fanan är den här av dem som i söndagslagens prövotid har förenat sin mänsklighet med Kristi gudomlighet. Således utpekar den andra insamlingen att ”Jesse rot” skall bli upphöjd och bära den dubbla profetiska symboliken hos Rut, en hedning som samlas genom fanan genom att förenas med Boas, en symbol för de etthundrafyrtiofyratusen, och även en symbol för Återlösaren, som betalade priset för Rut och var hennes nära frände. I Kristi gudomliga naturs inkarnation i den mänskliga naturens fallna kött blev Han vår nära frände. Fanan som blir upphöjd är de som genom budskapet har förenats och som fullbordar verket att förena sin mänsklighet med Kristi gudomlighet före söndagslagen.

We will continue this study in the next article.

Vi kommer att fortsätta denna studie i nästa artikel.

“The appreciation of the Bible grows with its study. Whichever way the student may turn, he will find displayed the infinite wisdom and love of God.

Värdesättningen av Bibeln växer med studiet av den. Åt vilket håll den studerande än må vända sig, kommer han att finna Guds oändliga vishet och kärlek uppenbarade.

“The significance of the Jewish economy is not yet fully comprehended. Truths vast and profound are shadowed forth in its rites and symbols. The gospel is the key that unlocks its mysteries. Through a knowledge of the plan of redemption, its truths are opened to the understanding. Far more than we do, it is our privilege to understand these wonderful themes. We are to comprehend the deep things of God. Angels desire to look into the truths that are revealed to the people who with contrite hearts are searching the word of God, and praying for greater lengths and breadths and depths and heights of the knowledge which He alone can give.

Det judiska systemets betydelse är ännu inte fullt ut förstådd. Sanningar stora och djupa framställs i skuggbild i dess riter och symboler. Evangeliet är nyckeln som låser upp dess hemligheter. Genom kunskap om återlösningens plan öppnas dess sanningar för förståndet. Det är vår förmån att förstå dessa underbara ämnen långt mer än vi gör. Vi skall fatta Guds djupheter. Änglar längtar efter att få blicka in i de sanningar som uppenbaras för det folk som med förkrossade hjärtan rannsakar Guds ord och ber om större längd och bredd och djup och höjd i den kunskap som endast Han kan ge.

“As we near the close of this world’s history, the prophecies relating to the last days especially demand our study. The last book of the New Testament scriptures is full of truth that we need to understand. Satan has blinded the minds of many, so that they have been glad of any excuse for not making the Revelation their study. But Christ through His servant John has here declared what shall be in the last days, and He says, ‘Blessed is he that readeth, and they that hear the words of this prophecy, and keep those things which are written therein.’ Revelation 1:3.

”När vi närmar oss avslutningen av denna världens historia, kräver profetiorna som rör de sista dagarna särskilt vår uppmärksamma studie. Den sista boken i Nya testamentets skrifter är full av sanning som vi behöver förstå. Satan har förblindat mångas sinnen, så att de gärna har gripit varje förevändning för att inte göra Uppenbarelseboken till föremål för sitt studium. Men Kristus har här genom sin tjänare Johannes förkunnat vad som skall ske i de sista dagarna, och han säger: ’Salig är den som läser och de som hör denna profetias ord och bevarar det som är skrivet i den.’ Uppenbarelseboken 1:3.”

“‘This is life eternal,’ Christ said, ‘that they might know Thee the only true God, and Jesus Christ, whom Thou hast sent.’ John 17:3. Why is it that we do not realize the value of this knowledge? Why are not these glorious truths glowing in our hearts, trembling upon our lips, and pervading our whole being?

”Detta är det eviga livet”, sade Kristus, ”att de känner dig, den ende sanne Guden, och Jesus Kristus, som du har sänt.” Johannes 17:3. Varför är det så att vi inte inser värdet av denna kunskap? Varför glöder inte dessa härliga sanningar i våra hjärtan, darrar på våra läppar och genomsyrar hela vårt väsen?

“In giving us His word, God has put us in possession of every truth essential for our salvation. Thousands have drawn water from these wells of life, yet there is no diminishing of the supply. Thousands have set the Lord before them, and by beholding have been changed into the same image. Their spirit burns within them as they speak of His character, telling what Christ is to them, and what they are to Christ. But these searchers have not exhausted these grand and holy themes. Thousands more may engage in the work of searching out the mysteries of salvation. As the life of Christ and the character of His mission are dwelt upon, rays of light will shine forth more distinctly at every attempt to discover truth. Each fresh search will reveal something more deeply interesting than has yet been unfolded. The subject is inexhaustible. The study of the incarnation of Christ, His atoning sacrifice and mediatorial work, will employ the mind of the diligent student as long as time shall last; and looking to heaven with its unnumbered years he will exclaim, ‘Great is the mystery of godliness.’

”Genom att ge oss sitt ord har Gud låtit oss komma i besittning av varje sanning som är väsentlig för vår frälsning. Tusenden har öst vatten ur dessa livets källor, och ändå har tillgången inte minskat. Tusenden har haft Herren för sina ögon, och genom att betrakta honom har de blivit förvandlade till samma bild. Deras ande brinner inom dem när de talar om hans karaktär och berättar vad Kristus är för dem och vad de är för Kristus. Men dessa rannsakare har inte uttömt dessa storslagna och heliga ämnen. Tusenden fler kan ge sig in i arbetet med att utforska frälsningens hemligheter. När Kristi liv och hans missions karaktär begrundas, skall ljusstrålar framträda allt klarare vid varje försök att upptäcka sanningen. Varje ny rannsakan skall uppenbara något ännu djupare intressant än det som hittills har blivit uppenbarat. Ämnet är outtömligt. Studiet av Kristi människoblivande, hans försoningsoffer och medlarverk skall sysselsätta den flitige studentens sinne så länge tiden varar; och när han blickar mot himlen med dess otaliga år skall han utropa: ’Stor är gudsfruktans hemlighet.’”

“In eternity we shall learn that which, had we received the enlightenment it was possible to obtain here, would have opened our understanding. The themes of redemption will employ the hearts and minds and tongues of the redeemed through the everlasting ages. They will understand the truths which Christ longed to open to His disciples, but which they did not have faith to grasp. Forever and forever new views of the perfection and glory of Christ will appear. Through endless ages will the faithful Householder bring forth from His treasure things new and old.” Christ’s Object Lessons, 132–134.

”I evigheten skall vi lära det som, om vi här hade tagit emot det ljus det var möjligt att få, skulle ha öppnat vår förståelse. Återlösningens ämnen skall sysselsätta de återlöstas hjärtan och sinnen och tungor genom de eviga tidsåldrarna. De kommer att förstå de sanningar som Kristus längtade efter att öppna för sina lärjungar men som de inte hade tro till att fatta. För alltid och för alltid skall nya vyer av Kristi fullkomlighet och härlighet framträda. Genom ändlösa tidsåldrar skall den trogne husbonden hämta fram ur sin skatt nytt och gammalt.” Christ’s Object Lessons, 132–134.