We are considering the prophetic period represented as the second gathering that is identified by the prophet Isaiah, and afterward by Sister White.
Vi betraktar den profetiska period som framställs som den andra insamlingen, vilken identifieras av profeten Jesaja och senare av Syster White.
And in that day there shall be a root of Jesse, which shall stand for an ensign of the people; to it shall the Gentiles seek: and his rest shall be glorious. And it shall come to pass in that day, that the Lord shall set his hand again the second time to recover the remnant of his people, which shall be left, from Assyria, and from Egypt, and from Pathros, and from Cush, and from Elam, and from Shinar, and from Hamath, and from the islands of the sea. And he shall set up an ensign for the nations, and shall assemble the outcasts of Israel, and gather together the dispersed of Judah from the four corners of the earth. The envy also of Ephraim shall depart, and the adversaries of Judah shall be cut off: Ephraim shall not envy Judah, and Judah shall not vex Ephraim. Isaiah 11:10–13.
Och det skall ske på den dagen att en rot från Isai skall stå som ett baner för folken; till honom skall hedningarna söka sig, och hans viloplats skall vara härlig. Och det skall ske på den dagen att Herren åter, för andra gången, skall räcka ut sin hand för att återvinna återstoden av sitt folk, dem som blir kvar, från Assyrien och från Egypten och från Patros och från Kush och från Elam och från Shinar och från Hamat och från havets öar. Och han skall resa ett baner för hednafolken och samla Israels fördrivna och föra samman Juda kringspridda från jordens fyra hörn. Efraims avund skall också vika, och Judas ovänner skall utrotas; Efraim skall inte avundas Juda, och Juda skall inte förtrycka Efraim. Jesaja 11:10–13.
When God’s last-day people are gathered a second time there is a unification among those disciples that was represented by the ten days that preceded Pentecost, and that Isaiah refers to as a time when, “The envy also of Ephraim shall depart, and the adversaries of Judah shall be cut off: Ephraim shall not envy Judah, and Judah shall not vex Ephraim.”
När Guds folk i den sista tiden samlas för andra gången, sker en enhet bland dessa lärjungar som förebildades av de tio dagar som föregick pingsten och som Jesaja hänvisar till som en tid då ”Efraims avund skall vika, och Juda motståndare skall utrotas; Efraim skall inte avundas Juda, och Juda skall inte förtrycka Efraim.”
“Trials are to come upon God’s people and the tares are to be separated from the wheat. But let not Ephraim envy Judah any more, and Judah will no more vex Ephraim. Kind, tender, compassionate words will flow out from sanctified hearts and lips. It is essential that we be united, and if we all seek the meekness and the lowliness of Christ, we shall have the mind of Christ, and there will be unity of spirit.” Review and Herald, March 19, 1895.
”Prövningar skall komma över Guds folk, och ogräset skall skiljas från vetet. Men låt inte Efraim längre avundas Juda, och Juda skall inte mer bedröva Efraim. Vänliga, milda, medkännande ord skall flöda fram från helgade hjärtan och läppar. Det är nödvändigt att vi är förenade, och om vi alla söker Kristi saktmod och ödmjukhet, skall vi ha Kristi sinne, och då skall det råda andens enhet.” Review and Herald, 19 mars 1895.
Unification is an element of the work Christ accomplishes when He gathers the one hundred and forty-four thousand a second time. That unity was represented by the ten days leading to Pentecost, and the six days of the Exeter camp meeting, and could have been accomplished from 1856 unto 1863, if those who had experienced the great disappointment of October 22, 1844, had not lost their way.
Förening är ett moment i det verk som Kristus utför när han för andra gången samlar de etthundrafyrtiofyra tusen. Denna enhet framställdes genom de tio dagarna fram till pingsten och de sex dagarna av lägermötet i Exeter, och den kunde ha fullbordats från 1856 till 1863, om de som hade upplevt den stora besvikelsen den 22 oktober 1844 inte hade gått vilse.
“But in the period of doubt and uncertainty that followed the disappointment, many of the advent believers yielded their faith. Dissensions and divisions came in. . .. Thus the work was hindered, and the world was left in darkness. Had the whole Adventist body united upon the commandments of God and the faith of Jesus, how widely different would have been our history!
”Men under den tid av tvivel och ovisshet som följde på besvikelsen övergav många av adventtroende sin tro. Oenighet och splittring uppstod … Så blev verket hindrat, och världen lämnades i mörker. Hade hela adventistskaran förenat sig kring Guds bud och Jesu tro, hur helt annorlunda skulle då inte vår historia ha blivit!”
“It was not the will of God that the coming of Christ should be thus delayed. God did not design that His people, Israel, should wander forty years in the wilderness. He promised to lead them directly to the land of Canaan, and establish them there a holy, healthy, happy people. But those to whom it was first preached, went not in ‘because of unbelief’ (Hebrews 3:19). Their hearts were filled with murmuring, rebellion, and hatred, and He could not fulfill His covenant with them.
”Det var inte Guds vilja att Kristi ankomst skulle bli så fördröjd. Gud avsåg inte att hans folk, Israel, skulle vandra fyrtio år i öknen. Han lovade att leda dem direkt till Kanaans land och där upprätta dem till ett heligt, friskt och lyckligt folk. Men de för vilka det först förkunnades gick inte in ”på grund av otro” (Hebreerbrevet 3:19). Deras hjärtan var fyllda av knot, uppror och hat, och han kunde inte uppfylla sitt förbund med dem.
“For forty years did unbelief, murmuring, and rebellion shut out ancient Israel from the land of Canaan. The same sins have delayed the entrance of modern Israel into the heavenly Canaan. In neither case were the promises of God at fault. It is the unbelief, the worldliness, unconsecration, and strife among the Lord’s professed people that have kept us in this world of sin and sorrow so many years.” Selected Messages, book 1, 68, 69.
”I fyrtio år utestängde otro, knotande och uppror det forntida Israel från Kanaans land. Samma synder har fördröjt det nutida Israels inträde i det himmelska Kanaan. I ingetdera fallet var Guds löften felaktiga. Det är otron, världsligheten, den bristande helgelsen och striden bland Herrens bekännande folk som har hållit oss kvar i denna värld av synd och sorg så många år.” Selected Messages, bok 1, 68, 69.
The descent of the second angel identified a scattering at the first disappointment that initiated the tarrying time, and then led to a period of six days at the Exeter camp meeting where unity upon the message was accomplished in advance of the outpouring of the Holy Spirit in the message of the Midnight Cry at the conclusion of the meeting.
Den andre ängelns nedstigning identifierade en skingring vid den första besvikelsen, vilken inledde dröjsmålstiden, och ledde därefter till en period av sex dagar vid lägermötet i Exeter, där enhet kring budskapet åstadkoms före den Helige Andes utgjutelse i Midnattsropets budskap vid mötets avslutning.
The descent of the third angel on October 22, 1844, identified a scattering at the great disappointment, and ushered in a period of education as the truths associated with the Most Holy Place were opened to God’s people. By 1849 the Lord was stretching His hand to gather his people together a second time, and by 1851, the 1850 chart was being presented. That chart represented the foundational message, and the very message that was to be lifted up before the world as an ensign.
Den tredje ängelns nedstigande den 22 oktober 1844 angav en skingring vid den stora besvikelsen och inledde en undervisningsperiod, när de sanningar som hör samman med det Allerheligaste öppnades för Guds folk. År 1849 utsträckte Herren sin hand för att för andra gången samla sitt folk, och år 1851 framlades 1850 års karta. Denna karta representerade grundbudskapet och just det budskap som skulle upphöjas inför världen som ett baner.
The gathering a second time of the disciples by Christ began immediately at His descent, and the gathering of those in Exeter began during the period of the tarrying time. In the history of the rebellion of 1863, the gathering a second time began at least five years into the educational process that began when the light of the sanctuary was opened up in 1844. In 1848, Islam was then angering the nations. The second gathering is represented as a progressive work that is accomplished by the arrival of the ten days that preceded Pentecost, and also by the six days of the Exeter camp meeting, and should have been completed by 1856.
Kristi andra församlingsverk bland lärjungarna började omedelbart vid Hans nedstigande, och församlingsverket bland dem i Exeter började under dröjsmålets tid. I historien om upproret år 1863 började det andra församlingsverket åtminstone fem år in i den undervisningsprocess som började när helgedomens ljus uppenbarades år 1844. År 1848 var det då islam som uppretade nationerna. Den andra församlingshandlingen framställs som ett fortskridande verk som fullbordas genom ankomsten av de tio dagar som föregick pingsten, och även genom de sex dagarna av lägermötet i Exeter, och borde ha varit avslutat år 1856.
The work of gathering His people a second time is the closing work of the third angel, and it is accomplished by Christ’s hand.
Verket att samla sitt folk för andra gången är den tredje ängelns avslutande verk, och det fullbordas genom Kristi hand.
And when the sabbath day was come, he began to teach in the synagogue: and many hearing him were astonished, saying, From whence hath this man these things? and what wisdom is this which is given unto him, that even such mighty works are wrought by his hands? Mark 6:2.
Och när sabbatsdagen kom, började han undervisa i synagogan; och många som hörde honom blev häpna och sade: Varifrån har denne man detta? Och vad är detta för vishet som har givits honom, att också sådana mäktiga gärningar blir utförda genom hans händer? Mark. 6:2.
The scattering that occurs when the divine symbol descends initiates a testing process that ultimately manifests two classes of worshippers, and in so doing cleanses the temple.
Den skingring som inträffar när den gudomliga symbolen stiger ned inleder en prövningsprocess som slutligen uppenbarar två klasser av tillbedjare och därigenom renar templet.
Whose fan is in his hand, and he will thoroughly purge his floor, and gather his wheat into the garner; but he will burn up the chaff with unquenchable fire. Matthew 3:12.
Han har sin kastskovel i handen, och han skall noggrant rensa sin tröskplats och samla sitt vete i ladan; men agnarna skall han bränna upp i en eld som inte kan släckas. Matteus 3:12.
In that period God’s people are to take the message from the angel’s hand and eat it.
Under den perioden skall Guds folk ta budskapet ur ängelns hand och äta det.
And I saw another mighty angel come down from heaven, clothed with a cloud: and a rainbow was upon his head, and his face was as it were the sun, and his feet as pillars of fire: And he had in his hand a little book open: and he set his right foot upon the sea, and his left foot on the earth. Revelation 10:1, 2.
Och jag såg en annan väldig ängel komma ner från himlen, klädd i ett moln; och en regnbåge var över hans huvud, och hans ansikte var såsom solen, och hans fötter såsom eldpelare. Och i sin hand hade han en liten bok, öppnad; och han satte sin högra fot på havet och sin vänstra fot på jorden. Uppenbarelseboken 10:1, 2.
At the arrival of the second angel on April 19, 1844, God’s people were scattered. They had been initially gathered with the fulfillment of the prophecy of Revelation chapter nine, verse fifteen on August 11, 1840, but the Lord had held His hand over a mistake in the reckoning of some of the figures on the chart.
Vid den andre ängelns ankomst den 19 april 1844 var Guds folk skingrat. De hade först blivit församlade genom uppfyllelsen av profetian i Uppenbarelseboken kapitel nio, vers femton, den 11 augusti 1840, men Herren hade hållit sin hand över ett misstag i beräkningen av några av siffrorna på tidskartan.
“I have seen that the 1843 chart was directed by the hand of the Lord, and that it should not be altered; that the figures were as He wanted them; that His hand was over and hid a mistake in some of the figures, so that none could see it, until His hand was removed.” Early Writings, 74.
”Jag har sett att 1843 års karta leddes av Herrens hand och att den inte skulle ändras; att siffrorna var sådana som Han ville ha dem; att Hans hand vilade över och dolde ett misstag i några av siffrorna, så att ingen kunde se det, förrän Hans hand avlägsnades.” Early Writings, 74.
The removal of His hand allowed Samuel Snow to identify the correct date for the vision that tarried.
Hans hand drogs tillbaka, vilket gjorde det möjligt för Samuel Snow att fastställa det rätta datumet för den syn som dröjde.
“Those faithful, disappointed ones, who could not understand why their Lord did not come, were not left in darkness. Again they were led to their Bibles to search the prophetic periods. The hand of the Lord was removed from the figures, and the mistake was explained. They saw that the prophetic periods reached to 1844, and that the same evidence which they had presented to show that the prophetic periods closed in 1843, proved that they would terminate in 1844.” Early Writings, 237.
”Dessa trogna, besvikna människor, som inte kunde förstå varför deras Herre inte kom, lämnades inte i mörker. Åter fördes de till sina biblar för att rannsaka de profetiska tidsperioderna. Herrens hand togs bort från siffrorna, och misstaget förklarades. De såg att de profetiska tidsperioderna sträckte sig till 1844, och att samma bevisning som de hade framlagt för att visa att de profetiska tidsperioderna avslutades år 1843, bevisade att de skulle upphöra år 1844.” Early Writings, 237.
The history of the first and second angels contains a line of waymarks associated with Christ’s hand. When He descended on August 11, 1840 and April 19, 1844 He had a message in His hand. It was His hand that directed the production and publication of the 1843 chart in May of 1842. It was His hand that sealed up a mistake in the figures on the chart. After the scattering of that first disappointment, Jeremiah sat alone because of Christ’s hand. Then He removed His hand, and thus unsealed the message of the Midnight Cry. The act of stretching His hand out to gather His people a second time occurred from the first disappointment unto the Exeter camp meeting, as the disciples were ultimately gathered together at Jerusalem for ten days in advance of the outpouring of the Holy Spirit. At the arrival of the third angel on October 22, 1844 the Lord lifted up His hand.
Historien om den förste och den andre ängeln innehåller en rad vägmärken förbundna med Kristi hand. När Han steg ned den 11 augusti 1840 och den 19 april 1844 hade Han ett budskap i sin hand. Det var Hans hand som ledde framställningen och utgivningen av 1843 års karta i maj 1842. Det var Hans hand som förseglade ett misstag i siffrorna på kartan. Efter skingringen till följd av den första besvikelsen satt Jeremia ensam på grund av Kristi hand. Sedan drog Han tillbaka sin hand och avförseglade därigenom Midnattsropets budskap. Handlingen att räcka ut sin hand för att samla sitt folk för andra gången ägde rum från den första besvikelsen fram till lägermötet i Exeter, liksom lärjungarna slutligen samlades tillsammans i Jerusalem under tio dagar före den Helige Andes utgjutelse. Vid den tredje ängelns ankomst den 22 oktober 1844 lyfte Herren upp sin hand.
And the angel which I saw stand upon the sea and upon the earth lifted up his hand to heaven, And sware by him that liveth for ever and ever, who created heaven, and the things that therein are, and the earth, and the things that therein are, and the sea, and the things which are therein, that there should be time no longer. Revelation 10:5, 6.
Och ängeln, som jag såg stå på havet och på jorden, lyfte upp sin hand mot himlen och svor vid honom som lever i evigheters evighet, som har skapat himlen och det som är däri, och jorden och det som är därpå, och havet och det som är däri, att tiden inte längre skulle vara. Uppenbarelseboken 10:5, 6.
From the first gathering on August 11, 1840 until October 22, 1844 the history of the first and second angels is marked by Christ’s hand. On October 22, 1844 the third angel descended and the little Millerite flock was scattered by the Great Disappointment. On that date Christ lifted His hand to heaven and swore that time would be no longer.
Från den första sammankomsten den 11 augusti 1840 till den 22 oktober 1844 präglas den första och den andra ängelns historia av Kristi hand. Den 22 oktober 1844 steg den tredje ängeln ner, och den lilla milleritflocken skingrades genom den stora besvikelsen. På detta datum lyfte Kristus sin hand mot himlen och svor att tiden inte längre skulle vara.
The second gathering in the history of 1844 until 1863, began with Christ lifting up His hand, while also holding a message to be eaten in His hand. Then in 1849, He stretched forth His hand a second time to gather His scattered people. Those people had been gathered at the message of the Midnight Cry, and scattered when the event predicted did not happen. At the Exeter camp meeting Christ gathered His flock and unified them upon the message, as He had done in the ten days that preceded Pentecost. The Philadelphian Millerites left the Exeter camp meeting and repeated Pentecost. In 1856, Christ was outside of the movement that had transitioned into Laodicea, for Christ stands outside of a Laodicean’s heart and knocks, seeking an entrance.
Den andra insamlingen i historien från 1844 till 1863 började med att Kristus lyfte upp sin hand, samtidigt som han i sin hand höll ett budskap att ätas. Sedan, år 1849, räckte han ut sin hand för andra gången för att samla sitt förskingrade folk. Detta folk hade samlats genom Midnattsropets budskap och skingrats när den förutsagda händelsen inte inträffade. Vid lägermötet i Exeter samlade Kristus sin hjord och förenade dem på budskapet, såsom han hade gjort under de tio dagar som föregick pingsten. De filadelfiska milleriterna lämnade lägermötet i Exeter och upprepade pingsten. År 1856 befann sig Kristus utanför den rörelse som hade övergått till Laodicea, ty Kristus står utanför en laodicés hjärta och klappar, i det han söker inträde.
Behold, I stand at the door, and knock: if any man hear my voice, and open the door, I will come in to him, and will sup with him, and he with me. Revelation 3:20.
Se, jag står vid dörren och klappar; om någon hör min röst och öppnar dörren, skall jag gå in till honom och hålla måltid med honom, och han med mig. Uppenbarelseboken 3:20.
In 1856, Christ’s hand was knocking upon the Laodicean Millerite movement, but to no avail. In 1849, seven years earlier, He had begun to gather His people a second time, but doubt and uncertainty stopped the Philadelphian movement.
År 1856 knackade Kristi hand på den laodiceiska millerit-rörelsen, men utan resultat. År 1849, sju år tidigare, hade Han börjat att för andra gången samla sitt folk, men tvivel och osäkerhet hejdade den filadelfiska rörelsen.
“Had Adventists, after the great disappointment in 1844, held fast their faith and followed on unitedly in the opening providence of God, receiving the message of the third angel and in the power of the Holy Spirit proclaiming it to the world, they would have seen the salvation of God, the Lord would have wrought mightily with their efforts, the work would have been completed, and Christ would have come ere this to receive His people to their reward. But in the period of doubt and uncertainty that followed the disappointment, many of the advent believers yielded their faith. . . . Thus the work was hindered, and the world was left in darkness. Had the whole Adventist body united upon the commandments of God and the faith of Jesus, how widely different would have been our history!” Evangelism, 695.
”Om adventisterna, efter den stora besvikelsen år 1844, hade hållit fast vid sin tro och samfällt fortsatt att följa Guds öppnande försyn, tagit emot den tredje ängelns budskap och i den helige Andes kraft förkunnat det för världen, skulle de ha fått se Guds frälsning; Herren skulle mäktigt ha verkat tillsammans med deras ansträngningar, verket skulle ha fullbordats, och Kristus skulle redan ha kommit för att ta emot sitt folk till deras lön. Men under den period av tvivel och osäkerhet som följde efter besvikelsen övergav många av de adventtroende sin tro.... Därigenom hindrades verket, och världen lämnades i mörker. Hade hela adventistsamfundet enat sig kring Guds bud och Jesu tro, hur djupt annorlunda skulle då inte vår historia ha varit!” Evangelism, 695.
On September 11, 2001 Christ gathered His last day people, who were thereafter scattered on July 18, 2020. On September 11, 2001 those who were gathered took the hidden book out of Christ’s hand and ate it. On July 18, 2020 they rejected the command represented by His uplifted hand, which identified that “time would be no longer.”
Den 11 september 2001 samlade Kristus sitt sista dagars folk, som därefter skingrades den 18 juli 2020. Den 11 september 2001 tog de som hade blivit samlade den dolda boken ur Kristi hand och åt den. Den 18 juli 2020 förkastade de det bud som representerades av hans upplyfta hand, vilket angav att ”tiden inte längre skulle vara”.
The Philadelphian Millerites manifested no rebellion in their false prediction of 1843, for they acted upon all the light the Lord had revealed, but on July 18, 2020 the Laodiceans of the third angel’s movement rebelled against the light associated with His hand. After 1844, the Philadelphian movement of the first angel “in the period of doubt and uncertainty” “yielded their faith,” and became Laodiceans.
De filadelfiska milleriterna visade ingen upproriskhet i sin felaktiga förutsägelse om 1843, ty de handlade i enlighet med allt det ljus som Herren hade uppenbarat, men den 18 juli 2020 gjorde laodiceerna i den tredje ängelns rörelse uppror mot det ljus som var förbundet med Hans hand. Efter 1844 ”gav” den filadelfiska rörelsen under den första ängeln, ”i perioden av tvivel och osäkerhet”, ”upp sin tro” och blev laodiceer.
1856 represents that point of transition, typifying a point of transition for God’s people of the last days.
1856 representerar den övergångspunkten och förebildar en övergångspunkt för Guds folk i de sista dagarna.
Somewhere in the seven years between 1849 and 1856 the Philadelphian Millerite movement resisted the Lord’s hand that was stretching out to gather His people a second time, and the promise was that He would do more then, than He did in the past.
Någonstans under de sju åren mellan 1849 och 1856 stod den filadelfiska milleritiskan rörelsen emot Herrens hand, som sträcktes ut för att för andra gången samla sitt folk, och löftet var att Han då skulle göra mer än Han gjorde förr.
“September 23, the Lord showed me that he had stretched out his hand the second time to recover the remnant of his people, and that efforts must be redoubled in this gathering time. In the scattering time Israel was smitten and torn; but now in the gathering time God will heal and bind up his people. In the scattering, efforts made to spread the truth had but little effect, accomplished but little or nothing; but in the gathering when God has set his hand to gather his people, efforts to spread the truth will have their designed effect. All should be united and zealous in the work. I saw that it was a shame for any to refer to the scattering for examples to govern us now in the gathering; for if God does no more for us now than he did then, Israel would never be gathered. It is as necessary that the truth should be published in a paper, as preached.” Review and Herald, November 1, 1850.
”Den 23 september visade Herren mig att han för andra gången hade räckt ut sin hand för att återvinna återstoden av sitt folk, och att ansträngningarna måste fördubblas i denna samlingstid. Under skingringstiden blev Israel slaget och sönderslitet; men nu i samlingstiden skall Gud hela och förbinda sitt folk. Under skingringen hade de ansträngningar som gjordes för att sprida sanningen endast liten verkan, åstadkom litet eller ingenting; men i samlingen, när Gud har satt sin hand till att samla sitt folk, skall ansträngningar att sprida sanningen få den avsedda verkan. Alla bör vara förenade och nitiska i verket. Jag såg att det var en skam att någon hänvisade till skingringen för exempel som skulle styra oss nu i samlingen; ty om Gud inte gör mer för oss nu än han gjorde då, skulle Israel aldrig bli samlat. Det är lika nödvändigt att sanningen blir utgiven i en tidning som att den blir predikad.” Review and Herald, 1 november 1850.
Obviously, the Lord attempted to move His work forward in unity, but the unity had evidently broken down, and “in the period of doubt and uncertainty that followed the disappointment, many of the advent believers yielded their faith.” The Present Truth (later the Review and Herald) began to be published in 1849, and by 1851 the 1850 chart was available, but by 1856, the message of the “seven times” of Leviticus twenty-six was left unfinished. The message that was unsealed on October 22, 1844 occurred when the time prophecies of the twenty-three hundred years and the twenty-five hundred and twenty years concluded.
Uppenbarligen försökte Herren föra sitt verk framåt i enhet, men enheten hade uppenbarligen brutit samman, och ”under den period av tvivel och ovisshet som följde efter besvikelsen gav många av adventtroende upp sin tro”. The Present Truth (senare Review and Herald) började utges 1849, och år 1851 fanns 1850 års tavla tillgänglig, men år 1856 hade budskapet om de ”sju tiderna” i Tredje Moseboken tjugosex lämnats ofullbordat. Det budskap som förseglades upp den 22 oktober 1844 framträdde när tidsprofetiorna om de tvåtusen trehundra åren och de tvåtusen femhundra tjugo åren gick i fullbordan.
The Sabbath was the doctrine that shone above the other doctrines at that time, and for twelve years a testing process progressed until the last test arrived in 1856. That test was upon the Sabbath rest for the land, and it marked the end of a testing process that began with the Sabbath rest for men. The testing period bore the signature of Alpha and Omega. 1856 also represented an increase of knowledge upon the first foundational truth discovered by Miller, so it possessed the signature of Alpha and Omega at that level as well. The Sabbath truth being the sign of God’s sanctified people was represented as the sounding of the seventh trumpet, when the mystery of Christ in the believer, the hope of glory is fulfilled. The “seven times” was represented by the Jubilee trumpet that was to be sounded on the Day of Atonement.
Sabbaten var den lära som vid den tiden lyste klarast över de andra lärorna, och under tolv år fortskred en prövningsprocess tills det sista provet kom år 1856. Detta prov gällde sabbatsvilan för landet, och det markerade slutet på en prövningsprocess som började med sabbatsvilan för människan. Prövningstiden bar Alfa och Omegas signatur. År 1856 representerade också en ökning av kunskap beträffande den första grundläggande sanning som Miller upptäckte, och därför bar det också Alfa och Omegas signatur på den nivån. Sabbatssanningen, såsom tecknet på Guds helgade folk, framställdes som den sjunde basunens ljud, då hemligheten om Kristus i den troende, härlighetens hopp, fullbordas. De ”sju tiderna” framställdes genom jubelårets basun, som skulle ljudas på försoningsdagen.
The seven years from 1856 unto 1863 represented the ten days in Jerusalem for the disciples, and the six days of the Exeter camp meeting for the Philadelphian Millerites, but, sadly, the period became the illustration of those who refuse to follow the Lord as He leads them through the transition period. The history of the first and second angels, which is the historical period of the seven thunders, identifies the Lord stretching His hand to gather His people a second time from April 19, 1844, and it illustrates an obedient response as the wise followed Christ into the Most Holy Place.
De sju åren från 1856 till 1863 motsvarade de tio dagarna i Jerusalem för lärjungarna och de sex dagarna av lägermötet i Exeter för de filadelfiska milleriterna, men sorgligt nog blev perioden en illustration av dem som vägrar att följa Herren när han leder dem genom övergångsperioden. Historien om den första och den andra ängeln, vilken är den historiska perioden för de sju tordönen, visar hur Herren sträcker ut sin hand för att samla sitt folk en andra gång från den 19 april 1844, och den åskådliggör ett lydigt gensvar då de visa följde Kristus in i det allra heligaste.
The history of the first Kadesh, which is the history of the third angel from 1844 unto 1863 identifies the Lord again stretching His hand to gather His people a second time, but in that history, rebellion is manifested. Now, for the third time, ever since July 2023, the Lord is again stretching forth His hand to gather His people a second time, and they will fulfill the second Kadesh as obedient Philadelphians, for the signature of truth identifies the three times as the beginning and ending representing obedient Philadelphians, and the middle example being disobedient Laodiceans.
Det första Kadesh historia, vilken är den tredje ängelns historia från 1844 till 1863, identifierar återigen hur Herren sträcker ut sin hand för att samla sitt folk en andra gång, men i den historien blir uppror uppenbarat. Nu, för tredje gången, alltsedan juli 2023, sträcker Herren åter ut sin hand för att samla sitt folk en andra gång, och de kommer att fullborda det andra Kadesh som lydiga filadelfier, ty sanningens signatur identifierar de tre gångerna såsom begynnelsen och slutet, vilka representerar lydiga filadelfier, och exemplet i mitten såsom olydiga laodiceer.
We will continue this study in the next article.
Vi kommer att fortsätta denna studie i nästa artikel.
“Will the churches heed the Laodicean message? Will they repent, or will they, notwithstanding that the most solemn message of truth—the third angel’s message—is being proclaimed to the world, go on in sin? This is the last message of mercy, the last warning to a fallen world. If the church of God becomes lukewarm, it does not stand in favor with God any more than do the churches that are represented as having fallen and become the habitation of devils, and the hold of every foul spirit, and the cage of every unclean and hateful bird. Those who have had opportunities to hear and receive the truth and who have united with the Seventh-day Adventist church, calling themselves the commandment-keeping people of God, and yet possess no more vitality and consecration to God than do the nominal churches, will receive of the plagues of God just as verily as the churches who oppose the law of God. Only those that are sanctified through the truth will compose the royal family in the heavenly mansions Christ has gone to prepare for those that love Him and keep His commandments.
”Skall församlingarna ge akt på budskapet till Laodicea? Skall de omvända sig, eller skall de, trots att det mest högtidliga sanningsbudskapet — den tredje ängelns budskap — förkunnas för världen, fortsätta i synd? Detta är det sista nådebudskapet, den sista varningen till en fallen värld. Om Guds församling blir ljum, står den inte längre i Guds ynnest än de församlingar som framställs såsom fallna och såsom en boning för onda andar, ett tillhåll för varje oren ande och ett näste för varje oren och avskyvärd fågel. De som har haft tillfällen att höra och ta emot sanningen och som har förenat sig med Sjundedags Adventistsamfundet, kallar sig Guds budhållande folk, och ändå inte äger mer andligt liv och mer helgelse åt Gud än de namnkristna församlingarna, skall lika visst drabbas av Guds plågor som de församlingar som motsätter sig Guds lag. Endast de som är helgade genom sanningen skall utgöra den kungliga familjen i de himmelska boningar som Kristus har gått bort för att bereda åt dem som älskar honom och håller hans bud.”
“‘He that saith, I know him, and keepeth not His commandments, is a liar, and the truth is not in him’ [1 John 2:4]. This includes all who claim to have a knowledge of God, and to keep His commandments, but who do not manifest this by good works. They will receive according to their deeds. ‘Whosoever abideth in Him sinneth not: whosoever sinneth hath not seen Him, neither known Him’ [1 John 3:6]. This is addressed to all church members, including the members of the Seventh-day Adventist churches. ‘Little children, let no man deceive you: he that doeth righteousness is righteous, even as He is righteous. He that committeth sin is of the devil; for the devil sinneth from the beginning. For this purpose the Son of God was manifested, that He might destroy the works of the devil. Whosoever is born of God doth not commit sin; for His seed remaineth in him: and he cannot sin, because he is born of God. In this the children of God are manifest, and the children of the devil: whosoever doeth not righteousness is not of God, neither he that loveth not his brother’ [1 John 3:7–10].
”Den som säger: Jag känner honom, och inte håller hans bud, han är en lögnare, och sanningen är inte i honom” [1 John 2:4]. Detta innefattar alla som gör anspråk på att ha kunskap om Gud och att hålla hans bud, men som inte ger detta till känna genom goda gärningar. De skall få efter sina gärningar. ”Var och en som förblir i honom syndar inte; var och en som syndar har varken sett honom eller lärt känna honom” [1 John 3:6]. Detta är riktat till alla församlingsmedlemmar, däribland medlemmarna i Sjundedagsadventisternas församlingar. ”Mina barn, låt ingen bedra er: den som gör rättfärdighet är rättfärdig, liksom han är rättfärdig. Den som gör synd är av djävulen, ty djävulen syndar från begynnelsen. För detta ändamål blev Guds Son uppenbarad, för att han skulle göra slut på djävulens gärningar. Var och en som är född av Gud gör inte synd; ty hans säd förblir i honom, och han kan inte synda, eftersom han är född av Gud. Därav blir det uppenbart vilka som är Guds barn och vilka som är djävulens barn: var och en som inte gör rättfärdighet är inte av Gud, inte heller den som inte älskar sin broder” [1 John 3:7–10].
“All who claim to be Sabbath-keeping Adventists, and yet continue in sin, are liars in God’s sight. Their sinful course is counterworking the work of God. They are leading others into sin. The word comes from God to every member of our churches, ‘And make straight paths for your feet, lest that which is lame be turned out of the way; but let it rather be healed. Follow peace with all men, and holiness, without which no man shall see the Lord: looking diligently lest any man fail of the grace of God; lest any root of bitterness springing up trouble you, and thereby many be defiled; Lest there be any fornicator, or profane person, as Esau, who for one morsel of meat sold his birthright. For ye know how that afterward, when he would have inherited the blessing, he was rejected; for he found no place of repentance, though he sought it carefully with tears’ [Hebrews 12:13–17].
”Alla som gör anspråk på att vara sabbatsfirande adventister och ändå fortsätter i synd är lögnare i Guds ögon. Deras syndiga levnadssätt motverkar Guds verk. De leder andra in i synd. Ordet kommer från Gud till varje medlem i våra församlingar: ’Och gör raka stigar för era fötter, så att det lama inte kommer ur led, utan i stället blir botat. Sträva efter frid med alla och efter helgelse, utan vilken ingen skall se Herren. Se noga till att ingen går miste om Guds nåd, att ingen bitter rot skjuter skott och vållar oro, så att många blir smittade; att ingen är otuktig eller ohelig såsom Esau, som för en enda matbit sålde sin förstfödslorätt. Ni vet ju att när han sedan ville ärva välsignelsen, blev han förkastad; ty han fann ingen plats för omvändelse, fastän han sökte den med tårar’ [Hebreerbrevet 12:13–17].
“This is applicable to many who claim to believe the truth. Rather than give up their lustful practices, they venture on in a wrong line of education under Satan’s deceiving sophistry. Sin is not discerned as sinful. Their very consciences are defiled, their hearts are corrupted, even the thoughts are continually corrupt. Satan uses them as decoys to lure souls to unclean practices which defile the whole being. ‘He that despised Moses’ law [which was the law of God] died without mercy under two or three witnesses: Of how much sorer punishment, suppose ye, shall he be thought worthy, who hath trodden under foot the Son of God, and hath counted the blood of the covenant, wherewith he was sanctified, an unholy thing, and hath done despite unto the Spirit of grace? For we know Him that hath said, Vengeance belongeth unto Me, I will recompense, saith the Lord. And again, The Lord shall judge His people. It is a fearful thing to fall into the hands of the living God’ [Hebrews 10:28–31].” Manuscript Releases, volume 19, 176, 177.
”Detta är tillämpligt på många som gör anspråk på att tro sanningen. I stället för att överge sina lustfyllda sedvänjor fortsätter de på en felaktig utbildningslinje under Satans bedrägliga sofisteri. Synd urskiljs inte som syndig. Deras samveten är själva befläckade, deras hjärtan är fördärvade, ja, till och med tankarna är ständigt fördärvade. Satan använder dem som lockbeten för att dra själar till orena sedvänjor som besmittar hela varelsen. ’Den som förkastade Mose lag [som var Guds lag] dog utan barmhärtighet på två eller tre vittnens utsago. Hur mycket strängare straff menar ni då inte att den skall anses värd, som har trampat Guds Son under fötterna och ansett förbundets blod, genom vilket han blev helgad, för något oheligt och som har smädat nådens Ande? Ty vi känner Honom som har sagt: Min är hämnden, jag skall vedergälla, säger Herren. Och vidare: Herren skall döma sitt folk. Det är förfärligt att falla i den levande Gudens händer’ [Hebreerbrevet 10:28–31].” Manuscript Releases, volym 19, 176, 177.