We are working through Isaiah chapter twenty-seven, for it establishes the context for the following chapters of Isaiah. Those following chapters identify the latter rain as the correct biblical methodology. The methodology, when recognized and employed, reveals the prophetic message that if accepted produces a corresponding experience.
Vi arbetar oss igenom Jesajas tjugosjunde kapitel, eftersom det fastställer sammanhanget för de följande kapitlen i Jesaja. Dessa efterföljande kapitel identifierar det senare regnet som den rätta bibliska metodologin. Metodologin, när den igenkänns och tillämpas, uppenbarar det profetiska budskap som, om det tas emot, frambringar en motsvarande erfarenhet.
On September 11, 2001 the song that is to be sung unto the former covenant people of God, who are the Seventh-day Adventist people, is that they are being passed by as God’s people, for they have not brought forth the fruits that were intended by God for His vineyard to produce. The song was to be premised on the covenant relationship, represented by the vineyard which God had planted and also by their rejection of the stone of stumbling in 1863. They had become Laodicea in 1856, and for seven years, or “seven times”, or twenty-five hundred and twenty days, God sought entrance, but they closed the door against Him in 1863.
Den 11 september 2001 är den sång som skall sjungas över Guds tidigare förbundsfolk, vilka är sjundedagsadventisterna, att de blir förbigångna som Guds folk, eftersom de inte har burit den frukt som Gud avsåg att Hans vingård skulle frambringa. Sången skulle vara grundad på förbundsrelationen, representerad av den vingård som Gud hade planterat och även av deras förkastande av stötestenen år 1863. De hade blivit Laodicea år 1856, och under sju år, eller ”sju tider”, eller tvåtusen femhundra tjugo dagar, sökte Gud inträde, men de stängde dörren för Honom år 1863.
Since September 11, 2001 they are being bound into bundles in advance of being spewed fully out of His mouth at the Sunday law. The message to be sung to Adventism since September 11, 2001 is the Laodicean message, which is the message of the vineyard that contains the stumbling stone that crushes any who refuse to “see” and “taste” the precious stone. The promise to the Laodiceans in Isaiah’s passage is that any Adventist who chooses to accept this final warning, still has time to “take hold of” Christ’s “strength, that” they “may make peace with” Christ, for Christ is still willing “to make peace with” them. But at the cry at midnight, just before the soon-coming Sunday law, that opportunity is forever over.
Sedan den 11 september 2001 binds de samman i knippen i förväg, innan de helt och fullt utspys ur Hans mun vid söndagslagen. Det budskap som sedan den 11 september 2001 skall sjungas till adventismen är det laodiceiska budskapet, vilket är vingårdens budskap som innehåller den stötesten som krossar alla som vägrar att ”se” och ”smaka” den dyrbara stenen. Löftet till laodicéerna i Jesajas avsnitt är att varje adventist som väljer att ta emot denna sista varning, ännu har tid att ”gripa tag i” Kristi ”styrka, så att” de ”må göra fred med” Kristus, ty Kristus är fortfarande villig ”att göra fred med” dem. Men vid ropet vid midnatt, strax före den snart kommande söndagslagen, är den möjligheten för alltid ute.
In the time period that began on September 11, 2001 God promised to make those who “in time past were not a people”, “a root out of a dry ground”, to “take root” “blossom and bud, and fill the face of the world with fruit.” What causes the root of Jesse to blossom and bud is the latter rain, for the root that is to blossom and bud is destined prophetically to be the ensign that is lifted up, and the ensign is the root of Jesse.
Under den tidsperiod som började den 11 september 2001 lovade Gud att göra dem som ”fordom icke voro ett folk”, ”en rot ur torr jord”, att ”slå rot”, ”blomstra och knoppas och uppfylla jordens yta med frukt”. Det som får Jesses rot att blomstra och knoppas är det sena regnet, ty den rot som skall blomstra och knoppas är profetiskt bestämd att vara det baner som upphöjes, och baneret är Jesses rot.
And in that day there shall be a root of Jesse, which shall stand for an ensign of the people; to it shall the Gentiles seek: and his rest shall be glorious. Isaiah 11:10.
Och det skall ske på den dagen att en rot från Jesse skall stå som ett baner för folken; till honom skall hedningarna söka sig, och hans viloplats skall vara härlig. Jesaja 11:10.
The latter rain caused the root of Jesse to blossom and bud beginning on September 11, 2001 and at the soon-coming Sunday law the root will fill the whole earth with fruit. The Sunday law in Isaiah chapter twenty-seven is the progressive history that is also represented in chapters one through three in the book of Daniel. The latter rain began to sprinkle when the nations were angered on September 11, 2001 with the release and then immediate restraint of Islam of the third Woe.
Det sena regnet fick Isais rot att blomma och knoppas med början den 11 september 2001, och vid den snart inträffande söndagslagen skall roten uppfylla hela jorden med frukt. Söndagslagen i Jesaja kapitel tjugosju är den fortskridande historien som också framställs i kapitlen ett till tre i Daniels bok. Det sena regnet började stänka när folken vredgades den 11 september 2001 genom frigivandet och den därefter omedelbara återhållningen av islam såsom det tredje veropet.
“‘The commencement of that time of trouble,’ here mentioned does not refer to the time when the plagues shall begin to be poured out, but to a short period just before they are poured out, while Christ is in the sanctuary. At that time, while the work of salvation is closing, trouble will be coming on the earth, and the nations will be angry, yet held in check so as not to prevent the work of the third angel. At that time the ‘latter rain,’ or refreshing from the presence of the Lord, will come, to give power to the loud voice of the third angel, and prepare the saints to stand in the period when the seven last plagues shall be poured out.” Early Writings, 85.
”Början av den nödens tid” som här omtalas, avser inte den tid då plågorna skall börja utgjutas, utan en kort tid strax innan de utgjuts, medan Kristus är i helgedomen. Vid den tiden, medan frälsningsverket går mot sitt avslut, skall nöd komma över jorden, och folken skall vredgas, men hållas tillbaka så att de inte hindrar den tredje ängelns verk. Vid den tiden skall ”det sena regnet”, eller vederkvickelsen från Herrens ansikte, komma för att ge kraft åt den tredje ängelns starka rop och bereda de heliga att bestå under den tid då de sju sista plågorna skall utgjutas.” Early Writings, 85.
In the passage Sister White is clarifying that there is a short period when salvation is still open. The “time of trouble” she is addressing is distinct from the great time of trouble, that begins when probation fully closes. In Adventism it is rightly referred to as “the little time of trouble” in relation to the great time of trouble that begins when Michael stands up. The “little time of trouble” represents the period when national ruin begins at the soon-coming Sunday law, and continues until probation closes.
I avsnittet klargör syster White att det finns en kort tidsperiod då frälsningen fortfarande står öppen. Den ”nödens tid” som hon här behandlar är skild från den stora nödens tid, som börjar när nådatiden helt avslutas. Inom adventismen benämns den med rätta ”den lilla nödens tid” i förhållande till den stora nödens tid som börjar när Mikael träder fram. Den ”lilla nödens tid” betecknar den period då nationell undergång tar sin början vid den snart kommande söndagslagen och fortsätter tills nådatiden avslutas.
In the history from September 11, 2001 through to the Sunday law the final cleansing and judgment of Adventism is illustrated as occurring during the “sprinkling” of the latter rain. That period when the latter rain, which is also the “refreshing,” begins as a “sprinkling”, but progresses unto the full outpouring at the Sunday law. In that period, which begins when Islam of the third Woe makes the nations angry, the latter rain begins to fall, and some recognize the latter rain and receive it, and some do not recognize the latter rain. Some recognize that something is happening, but they don’t understand what it is, and brace themselves against it.
I historien från den 11 september 2001 fram till söndagslagen illustreras den slutliga reningen och domen över adventismen såsom ägande rum under den sena regnets ”stänkande”. Den perioden då det sena regnet, som också är ”vederkvickelsen”, börjar såsom ett ”stänkande”, men fortskrider till det fulla utgjutandet vid söndagslagen. Under den perioden, som börjar när den tredje Veens islam gör folken vredgade, börjar det sena regnet att falla, och somliga känner igen det sena regnet och tar emot det, och somliga känner inte igen det sena regnet. Somliga inser att någonting sker, men de förstår inte vad det är och rustar sig mot det.
“Many have in a great measure failed to receive the former rain. They have not obtained all the benefits that God has thus provided for them. They expect that the lack will be supplied by the latter rain. When the richest abundance of grace shall be bestowed, they intend to open their hearts to receive it. They are making a terrible mistake. The work that God has begun in the human heart in giving His light and knowledge must be continually going forward. Every individual must realize his own necessity. The heart must be emptied of every defilement and cleansed for the indwelling of the Spirit. It was by the confession and forsaking of sin, by earnest prayer and consecration of themselves to God, that the early disciples prepared for the outpouring of the Holy Spirit on the Day of Pentecost. The same work, only in greater degree, must be done now. Then the human agent had only to ask for the blessing, and wait for the Lord to perfect the work concerning him. It is God who began the work, and He will finish His work, making man complete in Jesus Christ. But there must be no neglect of the grace represented by the former rain. Only those who are living up to the light they have will receive greater light. Unless we are daily advancing in the exemplification of the active Christian virtues, we shall not recognize the manifestations of the Holy Spirit in the latter rain. It may be falling on hearts all around us, but we shall not discern or receive it.” Testimonies to Ministers, 506, 507.
”Många har i stor utsträckning underlåtit att ta emot det tidigare regnet. De har inte fått alla de välsignelser som Gud därigenom har berett åt dem. De förväntar sig att bristen ska fyllas genom det sena regnet. När nådens rikaste överflöd ska utgjutas, avser de att öppna sina hjärtan för att ta emot det. De begår ett fruktansvärt misstag. Det verk som Gud har påbörjat i människohjärtat genom att ge sitt ljus och sin kunskap måste oavbrutet fortgå. Var och en måste inse sitt eget behov. Hjärtat måste tömmas på all orenhet och renas för Andens inneboende. Det var genom bekännelse och övergivande av synd, genom innerlig bön och helgelse av sig själva åt Gud, som de första lärjungarna förberedde sig för den Helige Andes utgjutelse på pingstdagen. Samma verk, men i större grad, måste nu utföras. Då behövde den mänskliga medarbetaren endast be om välsignelsen och vänta på att Herren skulle fullkomna verket för hans räkning. Det är Gud som började verket, och han ska fullborda sitt verk och göra människan fullkomlig i Jesus Kristus. Men nåden, som framställs genom det tidigare regnet, får inte försummas. Endast de som lever upp till det ljus de har kommer att få större ljus. Om vi inte dagligen går framåt i förverkligandet av de aktiva kristna dygderna, kommer vi inte att känna igen den Helige Andes uppenbarelser i det sena regnet. Det kan falla på hjärtan runt omkring oss, men vi kommer inte att urskilja eller ta emot det.” Testimonies to Ministers, 506, 507.
The latter rain is now falling and there are those who recognize it and therefore receive it, and there are those who do not recognize it, and therefore do not receive it. The latter rain must be recognized to be received. The latter rain is not just an experience only, it is an experience that is produced by a message, but the message can only be received when the correct methodology is employed to establish the message. Without recognizing the methodology which establishes the message of the latter rain, it is virtually impossible to understand the prophetic lessons that are represented in the rise and fall of kingdoms set forth in the books of Daniel and Revelation.
Det sena regnet faller nu, och det finns de som känner igen det och därför tar emot det, och det finns de som inte känner igen det och därför inte tar emot det. Det sena regnet måste kännas igen för att kunna tas emot. Det sena regnet är inte endast en erfarenhet; det är en erfarenhet som frambringas genom ett budskap, men budskapet kan tas emot endast när den rätta metodiken används för att fastställa budskapet. Utan att känna igen den metodik som fastställer det sena regnets budskap är det praktiskt taget omöjligt att förstå de profetiska lärdomar som framställs genom uppgången och fallet av de riken som återges i Daniels bok och Uppenbarelseboken.
The ensign that is lifted up to the world is identified by Isaiah as the “root of Jesse”, and in chapter twenty-seven those who “come of Jacob” “take root.” Those that are the “root of Jesse” are also identified there as “Israel,” and they are those who first blossom and bud, and thereafter fill the world with fruit. The laws of nature do not contradict the laws of prophecy, for it is the same Law-Giver that produced both nature and prophecy. Before a plant bears fruit, it must first come out of dormancy as evidenced by the buds, and thereafter the blossoms. Spiritual Israel, who is the “root of Jesse” receives a progressive outpouring of rain. It begins with a “sprinkling” and escalates to a full outpouring when the world is filled with the fruit presented by the ensign.
Det banér som upphöjs inför världen identifieras av Jesaja som ”Jishajs rot”, och i kapitel tjugosju ”slår de som härstammar från Jakob” ”rot”. De som är ”Jishajs rot” identifieras där också som ”Israel”, och de är de som först blomstrar och skjuter skott och därefter fyller världen med frukt. Naturens lagar motsäger inte profetians lagar, ty det är samme Laggivare som har frambringat både naturen och profetian. Innan en växt bär frukt, måste den först träda ut ur sin viloperiod, vilket visar sig genom knopparna och därefter blommorna. Det andliga Israel, som är ”Jishajs rot”, mottar ett gradvis tilltagande utgjutande av regn. Det börjar med en ”besprängning” och stegras till ett fullständigt utgjutande när världen fylls med den frukt som frambärs av banéret.
In Isaiah chapter twenty-seven, the starting point of the sprinkling of the rain is represented as taking place when the buds “shooteth forth.” When they first “shooteth forth,” the rain is identified as being poured out “in measure.” “In measure, when it shooteth forth.” On September 11, 2001 the sprinkling of the latter rain began to be poured out “in measure,” for at that time the wheat and tares, or the wise and the foolish were still mixed together.
I Jesajas tjugosjunde kapitel framställs utgångspunkten för regnets stänkande såsom ägande rum när knopparna ”skjuter fram”. När de först ”skjuter fram”, anges regnet bli utgjutet ”i rätt mått”. ”I rätt mått, när det skjuter fram.” Den 11 september 2001 började den sena regnens stänkande att utgjutas ”i rätt mått”, ty vid den tiden var vetet och ogräset, eller de visa och de fåvitska, fortfarande blandade tillsammans.
“The great outpouring of the Spirit of God, which lightens the whole earth with his glory, will not come until we have an enlightened people, that know by experience what it means to be laborers together with God. When we have entire, whole-hearted consecration to the service of Christ, God will recognize the fact by an outpouring of his Spirit without measure; but this will not be while the largest portion of the church are not laborers together with God. God cannot pour out his Spirit when selfishness and self-indulgence are so manifest; when a spirit prevails that, if put into words, would express that answer of Cain,—‘Am I my brother’s keeper?’ If the truth for this time, if the signs that are thickening on every hand, that testify that the end of all things is at hand, are not-sufficient to arouse the sleeping energy of those who profess to know the truth, then darkness proportionate to the light which has been shining will overtake these souls. There is not the semblance of an excuse for their indifference that they will be able to present to God in the great day of final reckoning. There will be no reason to offer as to why they did not live and walk and work in the light of the sacred truth of the word of God, and thus reveal to a sin-darkened world, through their conduct, their sympathy, and their zeal, that the power and reality of the gospel could not be controverted.” Review and Herald, July 21, 1896.
”Den stora utgjutelsen av Guds Ande, som upplyser hela jorden med hans härlighet, kommer inte förrän vi har ett upplyst folk, som av egen erfarenhet vet vad det innebär att vara Guds medarbetare. När vi med fullständig och helhjärtad hängivelse är invigda åt Kristi tjänst, kommer Gud att erkänna detta genom en utgjutelse av sin Ande utan mått; men detta kommer inte att ske så länge den största delen av församlingen inte är Guds medarbetare. Gud kan inte utgjuta sin Ande när själviskhet och självöverseende är så tydligt uppenbara, när ett sinnelag råder som, om det sattes i ord, skulle uttrycka Kains svar: ’Skall jag taga vara på min broder?’ Om sanningen för denna tid, om de tecken som tätnar på alla sidor och som vittnar om att alltings slut är nära, inte är tillräckliga för att väcka den slumrande kraften hos dem som bekänner sig känna sanningen, då kommer ett mörker, i proportion till det ljus som har lyst, att överfalla dessa själar. Det finns inte ens skenet av en ursäkt för deras likgiltighet som de skall kunna framlägga för Gud på den stora sluträkningens dag. Det kommer inte att finnas någon förklaring att anföra till varför de inte levde och vandrade och verkade i ljuset av den heliga sanningen i Guds ord och därigenom genom sitt uppförande, sin medkänsla och sin nitälskan uppenbarade för en av synd förmörkad värld att evangeliets kraft och verklighet inte kunde bestridas.” Review and Herald, 21 juli 1896.
Isaiah twenty-seven identifies the history of the beginning of the outpouring of the latter rain, when the root buds out of a dry ground, and then all the way through until the earth is filled with fruit. The chapter identifies that “in measure, when it shooteth forth, thou wilt debate with it.” When the latter rain is being measured as a “sprinkling”, Sister White states that the latter rain, “may be falling on hearts all around us, but we shall not discern or receive it.”
Jesaja tjugosju identifierar historien om början av den sena regnets utgjutelse, när roten skjuter skott ur torr jord, och därefter hela vägen tills jorden fylls med frukt. Kapitlet anger att ”med måtta, när det skjuter fram, skall du gå till rätta med det”. När det sena regnet mäts som ett ”stänkande”, säger syster White att det sena regnet ”kan falla på hjärtan runt omkring oss, men vi skall varken urskilja eller ta emot det.”
In so doing she identifies a church that is mixed with those that recognize and others who do not recognize the falling of the rain. In the previous passage she identifies that when God pours the latter rain out without measure it marks when there is no longer a mixture of wise and foolish virgins by stating, “When we have entire, whole-hearted consecration to the service of Christ, God will recognize the fact by an outpouring of his Spirit without measure; but this will not be while the largest portion of the church are not laborers together with God.”
Genom att göra så identifierar hon en kyrka som är blandad med dem som erkänner och andra som inte erkänner regnets fall. I det föregående stycket visar hon att när Gud utgjuter det sena regnet utan mått markerar det tidpunkten då det inte längre finns någon blandning av visa och oförståndiga jungfrur, genom att säga: ”När vi har en fullständig, helhjärtad överlåtelse åt Kristi tjänst, kommer Gud att erkänna detta genom ett utgjutande av sin Ande utan mått; men detta kommer inte att ske så länge den största delen av kyrkan inte är Guds medarbetare.”
The larger portion of the church, or the majority of the church, are represented in Matthew twenty-five as foolish virgins, for biblically “many” are called but “few” are chosen. The wise and the foolish are providentially separated at the crisis at midnight, that precedes the soon-coming Sunday law. The separation creates a people who can then receive the full outpouring of the Spirit in the latter rain and become the “nation that is born in a day”. Then the root of Jesse will be lifted up as an ensign and fill the world with fruit.
Den större delen av församlingen, eller församlingens flertal, framställs i Matteus tjugofem som oförståndiga jungfrur, ty enligt Skriften är ”många” kallade men ”få” utvalda. De visa och de oförståndiga skiljs genom försynens ledning åt i krisen vid midnatt, som föregår den snart kommande söndagslagen. Denna åtskillnad skapar ett folk som därefter kan ta emot Andens fulla utgjutelse i det sena regnet och bli den ”nation som föds på en dag”. Då skall Isais rot upphöjas till ett baner och uppfylla världen med frukt.
Isaiah twenty-seven identifies that when the latter rain began to be poured out “in measure”, on September 11, 2001, “thou will debate with it.” “In measure, when it shooteth forth, thou wilt debate with it.” The event of September 11, 2001 became an immediate debate in the world and the church. To this very day–over twenty years later–there are still arguments against assigning those events to an act of Islam, as opposed to some form of a globalist conspiracy. The debate associated with the arrival of the sprinkling of the latter rain began on September 11, 2001, but the debates that are carried on in the world, are not the “debate” that is identified in God’s prophetic Word. The debate is about predictions such as the one that follows.
Jesaja tjugosju anger att när det sena regnet började utgjutas ”i mått”, den 11 september 2001, ”skall du gå till rätta med det”. ”I mått, när det skjuter fram, skall du gå till rätta med det.” Händelsen den 11 september 2001 blev omedelbart föremål för debatt i världen och i kyrkan. Än i denna dag – mer än tjugo år senare – förs fortfarande invändningar mot att tillskriva dessa händelser en islamisk handling, i motsats till någon form av globalistisk konspiration. Den debatt som är förknippad med ankomsten av bestänkelsen av det sena regnet började den 11 september 2001, men de debatter som förs i världen är inte den ”debatt” som anges i Guds profetiska Ord. Debatten gäller förutsägelser såsom den som följer.
“On one occasion, when in New York City, I was in the night season called upon to behold buildings rising story after story toward heaven. These buildings were warranted to be fireproof, and they were erected to glorify their owners and builders. Higher and still higher these buildings rose, and in them the most costly material was used. Those to whom these buildings belonged were not asking themselves: ‘How can we best glorify God?’ The Lord was not in their thoughts.
”Vid ett tillfälle, när jag var i New York City, blev jag under nattens timmar kallad att se byggnader resa sig våning efter våning mot himlen. Dessa byggnader garanterades vara brandsäkra, och de uppfördes för att förhärliga sina ägare och byggmästare. Högre och allt högre reste sig dessa byggnader, och i dem användes det dyrbaraste material. De som dessa byggnader tillhörde frågade inte sig själva: ’Hur kan vi bäst förhärliga Gud?’ Herren fanns inte i deras tankar.
“I thought: ‘Oh, that those who are thus investing their means could see their course as God sees it! They are piling up magnificent buildings, but how foolish in the sight of the Ruler of the universe is their planning and devising. They are not studying with all the powers of heart and mind how they may glorify God. They have lost sight of this, the first duty of man.’
”Jag tänkte: ’O, om de som på detta sätt investerar sina medel kunde se sin väg så som Gud ser den! De hopar praktfulla byggnader, men hur dåraktigt är inte deras planerande och uttänkande i världsalltets Härskares ögon. De rannsakar inte med hjärtats och sinnets alla krafter hur de må förhärliga Gud. De har förlorat detta ur sikte, människans första plikt.’”
“As these lofty buildings went up, the owners rejoiced with ambitious pride that they had money to use in gratifying self and provoking the envy of their neighbors. Much of the money that they thus invested had been obtained through exaction, through grinding down the poor. They forgot that in heaven an account of every business transaction is kept; every unjust deal, every fraudulent act, is there recorded. The time is coming when in their fraud and insolence men will reach a point that the Lord will not permit them to pass, and they will learn that there is a limit to the forbearance of Jehovah.
”När dessa höga byggnader reste sig, gladde sig ägarna i äregirig stolthet över att de hade pengar att använda till att tillfredsställa sig själva och väcka sina grannars avund. Mycket av de pengar som de på detta sätt investerade hade erhållits genom utsugning, genom att hårt förtrycka de fattiga. De glömde att i himlen förs ett räkenskap över varje affärstransaktion; varje orättfärdig uppgörelse, varje bedräglig handling, finns där upptecknad. Tiden kommer då människorna i sitt bedrägeri och sitt övermod skall nå en gräns som Herren inte kommer att tillåta dem att överskrida, och de skall få lära att det finns en gräns för Jehovas långmodighet.
“The scene that next passed before me was an alarm of fire. Men looked at the lofty and supposedly fire-proof buildings and said: “They are perfectly safe.” But these buildings were consumed as if made of pitch. The fire engines could do nothing to stay the destruction. The firemen were unable to operate the engines.” Testimonies, volume 9, 12, 13.
”Scenen som därefter framställdes för mig var ett brandlarm. Människor såg på de höga och förment brandsäkra byggnaderna och sade: ”De är fullkomligt säkra.” Men dessa byggnader förtärdes som om de varit gjorda av beck. Brandsprutorna kunde ingenting göra för att hejda förstörelsen. Brandmännen var oförmögna att använda sprutorna.” Testimonies, band 9, s. 12, 13.
The Adventist church immediately after September 11, 2001 sought to hide passages such as this from the world. How could this not be about New York City, and the enormously high buildings which the fire engines could not stop the ensuing fires? How could a passage such as this from the writings that the Adventist church professes to be written by a prophetess not be proclaimed from the rooftops after such a fulfillment as that?
Adventistkyrkan sökte omedelbart efter den 11 september 2001 att dölja sådana avsnitt som detta för världen. Hur skulle detta inte kunna handla om New York City och de oerhört höga byggnaderna, vilkas efterföljande bränder brandbilarna inte kunde hejda? Hur skulle ett sådant avsnitt ur de skrifter som Adventistkyrkan bekänner vara skrivna av en profetissa inte förkunnas från hustaken efter en sådan uppfyllelse som denna?
The arrival of the sprinkling of the latter rain, that marks the arrival of the prophetic “debate,” also identifies the final rebellion of Adventism, for it is there that they fully reject the clear and simple words of the one they identify as the prophetess to the remnant.
Ankomsten av bestänkelsen av det sena regnet, som utmärker ankomsten av den profetiska ”debatten”, identifierar också adventismens slutliga uppror, ty det är där de fullt ut förkastar de klara och enkla orden från henne som de identifierar som profetissa för kvarlevan.
“Satan is . . . constantly pressing in the spurious—to lead away from the truth. The very last deception of Satan will be to make of none effect the testimony of the Spirit of God. ‘Where there is no vision, the people perish’ (Proverbs 29:18). Satan will work ingeniously, in different ways and through different agencies, to unsettle the confidence of God’s remnant people in the true testimony.
”Satan är … ständigt verksam för att tränga in det falska — för att leda bort från sanningen. Satans allra sista bedrägeri kommer att vara att göra Guds Andes vittnesbörd utan verkan. ”Där profetisk syn inte finns, blir folket tygellöst” (Ordspråksboken 29:18). Satan kommer att verka sinnrikt, på olika sätt och genom olika redskap, för att rubba Guds kvarlevas förtroende för det sanna vittnesbördet.
“There will be a hatred kindled against the Testimonies which is satanic. The workings of Satan will be to unsettle the faith of the churches in them, for this reason: Satan cannot have so clear a track to bring in his deceptions and bind up souls in his delusions if the warnings and reproofs and counsels of the Spirit of God are heeded.” Selected Messages, book 1, 48.
”Ett hat skall upptändas mot Vittnesbörden, ett hat som är sataniskt. Satans verkningar kommer att vara att rubba församlingarnas tro på dem, av denna orsak: Satan kan inte ha en så fri väg att införa sina bedrägerier och binda själar i sina villfarelser, om Guds Andes varningar och tillrättavisningar och råd blir hörsammade.” Selected Messages, bok 1, 48.
The prophetic binding of both the wheat and the tares began on September 11, 2001, with the rebellion against the Spirit of Prophecy, which marked the conclusion of a progressive rebellion that began against the Bible in 1863.
Den profetiska sammanbindningen av både vetet och ogräset började den 11 september 2001 med upproret mot Profetians Ande, vilket markerade avslutningen på ett fortskridande uppror som började mot Bibeln år 1863.
“We as a people profess to have truth in advance of every other people upon the earth. Then our life and character should be in harmony with such a faith. The day is just upon us when the righteous shall be bound like precious grain in bundles for the heavenly garner, while the wicked are, like the tares, gathered for the fires of the last great day. But the wheat and tares ‘grow together until the harvest.’” Testimonies, volume 5, 100.
”Vi som folk bekänner oss äga sanningen före alla andra folk på jorden. Då bör vårt liv och vår karaktär vara i överensstämmelse med en sådan tro. Dagen är just över oss då de rättfärdiga skall bindas såsom dyrbar säd i knippen för den himmelska ladan, medan de ogudaktiga, liksom ogräset, samlas till den sista stora dagens eldar. Men vetet och ogräset ’växer tillsammans intill skörden’.” Testimonies, band 5, s. 100.
How could Adventism ignore the following passage that states directly that when these buildings came down Revelation eighteen, verse one through three would be fulfilled?
Hur kunde adventismen bortse från följande avsnitt, som uttryckligen säger att när dessa byggnader föll, skulle Uppenbarelseboken 18:1–3 uppfyllas?
“Now comes the word that I have declared that New York is to be swept away by a tidal wave? This I have never said. I have said, as I looked at the great buildings going up there, story after story, ‘What terrible scenes will take place when the Lord shall arise to shake terribly the earth! Then the words of Revelation 18:1–3 will be fulfilled.’ The whole of the eighteenth chapter of Revelation is a warning of what is coming on the earth. But I have no light in particular in regard to what is coming on New York, only that I know that one day the great buildings there will be thrown down by the turning and overturning of God’s power. From the light given me, I know that destruction is in the world. One word from the Lord, one touch of his mighty power, and these massive structures will fall. Scenes will take place the fearfulness of which we cannot imagine.” Review and Herald, July 5, 1906.
”Varifrån kommer påståendet att jag skulle ha förkunnat att New York skall svepas bort av en flodvåg? Detta har jag aldrig sagt. Jag har sagt, när jag såg de stora byggnaderna resa sig där, våning efter våning: ’Vilka fruktansvärda scener skall inte utspela sig när Herren reser sig för att med kraft skaka jorden! Då skall orden i Uppenbarelseboken 18:1–3 uppfyllas.’ Hela det artonde kapitlet i Uppenbarelseboken är en varning för vad som skall komma över jorden. Men jag har inget särskilt ljus beträffande vad som skall komma över New York, endast att jag vet att de stora byggnaderna där en dag skall störtas ned genom Guds makts vändande och omstörtande. Av det ljus som har givits mig vet jag att förstörelse finns i världen. Ett ord från Herren, en beröring av hans mäktiga kraft, och dessa väldiga byggnadsverk kommer att falla. Scener skall utspela sig vilkas fasansfullhet vi inte kan föreställa oss.” Review and Herald, 5 juli 1906.
The issue we are addressing here is not whether these passages were fulfilled on September 11, 2001, for they absolutely were, but the issue we are seeking to address is the “debate” that would begin at that time. The debate was over correct or incorrect methodology. The Adventist church began its rejection of the fourteen rules of prophetic interpretation of William Miller in 1863, and they have progressed to the point now where you cannot purchase a book of biblical study written by Adventist theologians that isn’t repeatedly endorsed by the theologians of apostate Protestantism and Roman Catholicism. From 1863 to 2001, and still today, the methodology that was originally represented by William Miller’s rules of prophetic interpretation were set aside for the methodology of Roman Catholicism and apostate Protestantism. The prophetic “debate” that began when Revelation eighteen, verses one through three were fulfilled was over true or false methodology.
Den fråga vi här behandlar är inte huruvida dessa avsnitt uppfylldes den 11 september 2001, ty det gjorde de utan minsta tvivel, utan den fråga vi söker behandla är den ”debatt” som då skulle börja. Debatten gällde riktig eller oriktig metodologi. Adventistsamfundet började sitt förkastande av William Millers fjorton regler för profetisk tolkning år 1863, och de har nu fortskridit till den punkt där man inte kan köpa en bok i bibelstudium, skriven av adventistiska teologer, som inte upprepade gånger rekommenderas av teologerna inom avfällig protestantism och romersk katolicism. Från 1863 till 2001, och fortfarande i dag, åsidosattes den metodologi som ursprungligen representerades av William Millers regler för profetisk tolkning till förmån för den romerska katolicismens och den avfälliga protestantismens metodologi. Den profetiska ”debatt” som började när Uppenbarelseboken arton, verserna ett till tre, uppfylldes gällde sann eller falsk metodologi.
We will continue our consideration of the “debate” of chapter twenty-seven of Isaiah in the next article.
Vi kommer att fortsätta vår behandling av ”debatten” i det tjugosjunde kapitlet av Jesaja i nästa artikel.
“We should know for ourselves what constitutes Christianity, what is truth, what is the faith that we have received, what are the Bible rules—the rules given us from the highest authority.” The 1888 Materials, 403.
”Vi bör själva veta vad som utgör kristendomen, vad som är sanningen, vad den tro är som vi har mottagit, vad Bibelns regler är — de regler som har givits oss från den högsta auktoriteten.” The 1888 Materials, 403.