The methodology that is sanctioned by God is specifically identified in Isaiah chapters twenty-eight and twenty-nine, where the methodology is represented as “line upon line.” On September 11, 2001 the mighty angel of Revelation eighteen descended, and in so doing, he repeated the descent he had made on August 11, 1840. In both cases, after his descent, Babylon was identified as fallen, and a call was made, and soon will be made again, for those still in her communion to come out. In both cases, the event that fulfilled the prediction had a worldwide impact, for just as the first angel’s message was carried to “every mission station in the world” in 1840 the entire world was impacted and understood the event of September 11, 2001. The prophecy that was fulfilled on August 11, 1840 was a prophecy that identified a restraint being placed upon Islam of the second woe, and immediately after September 11, 2001 a restraint was placed upon Islam of the third Woe.
Den metod som är sanktionerad av Gud identifieras uttryckligen i Jesaja kapitel tjugoåtta och tjugonio, där metoden framställs som ”rad på rad”. Den 11 september 2001 steg den mäktige ängeln i Uppenbarelseboken arton ned, och därigenom upprepade han den nedstigning som han hade gjort den 11 augusti 1840. I båda fallen identifierades Babylon efter hans nedstigning som fallet, och en kallelse gjordes, och kommer snart åter att göras, till dem som ännu är i hennes gemenskap att komma ut. I båda fallen hade den händelse som uppfyllde förutsägelsen en världsomfattande inverkan, ty liksom den förste ängelns budskap 1840 bars till ”varje missionsstation i världen”, påverkades hela världen av händelsen den 11 september 2001 och förstod den. Den profetia som uppfylldes den 11 augusti 1840 var en profetia som identifierade att en återhållande makt lades på islam i det andra veropet, och omedelbart efter den 11 september 2001 lades en återhållande makt på islam i det tredje veropet.
August 11, 1840 represents the empowerment of the message that was unsealed at the time of the end in 1798, and September 11, 2001 represents the empowerment of the message that was unsealed at the time of the end in 1989. The primary rule of the movement of the first angel was confirmed on August 11, 1840, and the rule was the day for a year principle. The primary rule of the movement of the third angel was confirmed on September 11, 2001. The rule being that truth is established by bringing “line upon line,” demonstrating that the end is illustrated by the beginning, and that history repeats. The prophetic event of September 11, 2001 is not only established by Sister White’s direct words, but more significantly by the fact that the events perfectly paralleled the same waymark in Millerite history. What was recognized with the event of August 11, 1840 was not the fulfillment of the prophecy, so much as the soundness of the methodology adopted by Miller and his associates.
Den 11 augusti 1840 representerar bemyndigandet av det budskap som förseglades upp vid ändens tid år 1798, och den 11 september 2001 representerar bemyndigandet av det budskap som förseglades upp vid ändens tid år 1989. Den främsta regeln i den förste ängelns rörelse bekräftades den 11 augusti 1840, och regeln var dag-för-ett-år-principen. Den främsta regeln i den tredje ängelns rörelse bekräftades den 11 september 2001. Regeln är att sanningen fastställs genom att föra fram ”rad på rad”, vilket visar att slutet illustreras av början och att historien upprepar sig. Den profetiska händelsen den 11 september 2001 fastställs inte endast genom Syster Whites direkta ord, utan än mer betydelsefullt genom det faktum att händelserna fullkomligt parallellerade samma vägmärke i Milleritisk historia. Det som erkändes i samband med händelsen den 11 augusti 1840 var inte så mycket profetians uppfyllelse som hållfastheten i den metodik som antagits av Miller och hans medarbetare.
“The event exactly fulfilled the prediction. When it became known, multitudes were convinced of the correctness of the principles of prophetic interpretation adopted by Miller and his associates, and a wonderful impetus was given to the advent movement. Men of learning and position united with Miller, both in preaching and in publishing his views, and from 1840 to 1844 the work rapidly extended.” The Great Controversy, 335.
”Händelsen uppfyllde förutsägelsen exakt. När detta blev känt övertygades stora skaror om riktigheten i de principer för den profetiska uttolkningen som antagits av Miller och hans medarbetare, och adventrörelsen fick en underbar kraftig impuls. Män med lärdom och ställning förenade sig med Miller, både i att predika och i att offentliggöra hans uppfattningar, och från 1840 till 1844 utvidgades verket snabbt.” The Great Controversy, 335.
On September 11, 2001, when the latter rain began to be measured, the “debate” was and still is over true or false methodology. The prophecies of the Millerite movement are set forth on both the 1843 and the 1850 charts, which Sister White endorses as being designed by the Lord, and also as a fulfillment of Habakkuk chapter two. The message of the Millerites that was produced through “the principles of prophetic interpretation adopted by Miller and his associates, and” which thereafter produced the “wonderful impetus” that empowered the message of the Midnight Cry, had been represented upon the two sacred charts. The prophecies represented upon those two sacred charts were identified and established by Miller’s prophetic rules. The charts were a fulfillment of the command in Habakkuk to visually represent the prophecies that had been established by Miller’s methodology upon “tables,” in the plural. Habakkuk chapter two, identifies and is directly connected to the “debate” of Isaiah chapter twenty-seven.
Den 11 september 2001, när det senare regnet började mätas, gällde ”debatten” och gäller fortfarande sann eller falsk metodologi. Milleritrörelsens profetior framställs på både 1843 års och 1850 års tavlor, vilka syster White godkänner såsom utformade av Herren och även såsom en uppfyllelse av Habackuks andra kapitel. Milleriternas budskap, som frambringades genom ”de principer för profetisk uttolkning som antogs av Miller och hans medarbetare, och” som därefter frambringade den ”underbara drivkraft” som gav kraft åt Midnattsropets budskap, hade blivit framställt på de två heliga tavlorna. De profetior som framställdes på dessa två heliga tavlor identifierades och fastställdes genom Millers profetiska regler. Tavlorna var en uppfyllelse av befallningen i Habackuk att visuellt framställa de profetior som genom Millers metodologi hade blivit fastställda på ”tavlor”, i plural. Habackuks andra kapitel identifierar och är direkt förbundet med ”debatten” i Jesaja kapitel tjugosju.
I will stand upon my watch, and set me upon the tower, and will watch to see what he will say unto me, and what I shall answer when I am reproved. Habakkuk 2:1.
Jag vill stå på min vakt och ställa mig på tornet, och jag vill speja för att se vad han skall tala till mig och vad jag skall svara när jag tillrättavisas. Habackuk 2:1.
The word “reproved” in the verse means ‘argued with.’ Habakkuk, representing both the watchmen of the movement of the first and third angels, was going to be argued with, and he wished to understand what he was to answer when the debate began. The answer in the history of the first angel was the production of the two sacred charts, and the answer in the history of the movement of the third angel was the production of the prophetic series titled, Habakkuk’s Two Tables. The charts and the series were built upon the methodology represented in each of those respective histories. In Habakkuk, the methodology represents what the watchmen use to establish the message, and it also identifies the issue that is “debated,” which in turn produces two classes of worshippers.
Ordet ”tillrättavisad” i versen betyder ”resonerad med”. Habackuk, som representerar väktarna i den första och den tredje ängelns rörelse, skulle bli emotsagd, och han önskade förstå vad han skulle svara när meningsutbytet började. Svaret i den första ängelns historia var framställandet av de två heliga kartorna, och svaret i historien om den tredje ängelns rörelse var framställandet av den profetiska serien med titeln Habackuks två tavlor. Kartorna och serien byggdes på den metodologi som representeras i var och en av dessa respektive historier. I Habackuk representerar metodologin det som väktarna använder för att befästa budskapet, och den identifierar också den fråga som ”debatteras”, vilket i sin tur frambringar två klasser av tillbedjare.
I will stand upon my watch, and set me upon the tower, and will watch to see what he will say unto me, and what I shall answer when I am reproved. And the Lord answered me, and said, Write the vision, and make it plain upon tables, that he may run that readeth it. For the vision is yet for an appointed time, but at the end it shall speak, and not lie: though it tarry, wait for it; because it will surely come, it will not tarry. Behold, his soul which is lifted up is not upright in him: but the just shall live by his faith. Habakkuk 2:1–4.
Jag vill stå på min vaktpost och ställa mig på tornet, och jag vill speja för att se vad han skall tala till mig och vad jag skall svara när jag blir tillrättavisad. Och Herren svarade mig och sade: Skriv uppenbarelsen och gör den tydlig på tavlor, så att den som läser den må kunna löpa. Ty uppenbarelsen gäller ännu för den bestämda tiden, men till slutet skall den tala och inte ljuga. Om den dröjer, så vänta på den; ty den skall förvisso komma, den skall inte utebli. Se, den uppblåstes själ är inte rätt i honom; men den rättfärdige skall leva genom sin tro. Habackuk 2:1–4.
One class is justified by faith, and the other class is lifted up in soul, as represented by the Pharisee and the Publican. The Pharisees trusted in a methodology that was based upon custom and tradition, and the Pharisee also represented a religious system who maintained control of their flock by implementing a hierarchical system governed by those who professed to be the chosen people of God, and the defenders of truth, but who ultimately participated in the crucifixion of the Truth. The prophetic “debate” of Isaiah chapter twenty-seven, is over true and false biblical methodology. The antagonists in the “debate” are those who follow the methodology of the Elijah for that time, and the long-established system of theological experts, that is typified by the Sanhedrin in the time of Christ.
Den ena klassen blir rättfärdiggjord genom tro, och den andra klassen blir upphöjd i sin själ, såsom framställt genom farisén och publikanen. Fariséerna förlitade sig på en metodik som grundade sig på sedvänja och tradition, och farisén representerade också ett religiöst system som upprätthöll kontrollen över sin hjord genom att införa ett hierarkiskt system styrt av dem som gjorde anspråk på att vara Guds utvalda folk och sanningens försvarare, men som i slutändan deltog i korsfästelsen av Sanningen. Den profetiska ”debatten” i Jesaja kapitel tjugosju gäller sann och falsk biblisk metodik. Motståndarna i ”debatten” är de som följer metodiken hos den Elia som tillhörde den tiden, och det sedan länge etablerade systemet av teologiska experter, vilket förebildas av Stora rådet på Kristi tid.
Chapter twenty-seven identifies that the “debate” begins when he “stayeth,” or when God restrains “his rough wind,” in the “day of the east wind.” “In measure, when it shooteth forth, thou wilt debate with it: he stayeth his rough wind in the day of the east wind. By this therefore shall the iniquity of Jacob be purged.” The word “purged” means atoned for, and represents the blotting out of sin in the investigative judgment. The methodology that is debated over, represents the test that must be passed, if the sins of God’s people are to be blotted out. The methodology of Elijah as a test is represented in the history of Christ, where we have been forewarned that in that time, those who rejected the message of John the Baptist (who Christ identified as Elijah), could not be benefitted by the teachings of Jesus.
Kapitel tjugosju anger att ”debatten” börjar när han ”håller tillbaka”, eller när Gud tyglar ”sin hårda vind”, på ”östanvindens dag”. ”Efter mått, när det skjuter fram, skall du gå i rätt med det; han håller tillbaka sin hårda vind på östanvindens dag. Därför skall Jakobs missgärning genom detta bli sonad.” Ordet ”sonad” betyder att försonas för och representerar syndens utplånande i den undersökande domen. Den metod som det tvistas om representerar det prov som måste bestås, om Guds folks synder skall utplånas. Elias metod som ett prov framställs i Kristi historia, där vi på förhand har varnats för att på den tiden kunde de som förkastade Johannes Döparens budskap (som Kristus identifierade som Elia) inte dra nytta av Jesu undervisning.
The message of the latter rain is represented as the teachings of Jesus, for He is the Word, and more than this, the latter rain is represented as “the refreshing”, which is defined as “the presence of the Lord”.
Budskapet om det sena regnet framställs som Jesu undervisning, ty han är Ordet, och dessutom framställs det sena regnet som ”vederkvickelsen”, vilket definieras som ”Herrens närvaro”.
Repent ye therefore, and be converted, that your sins may be blotted out, when the times of refreshing shall come from the presence of the Lord; And he shall send Jesus Christ, which before was preached unto you. Acts 3:19, 20.
Omvänd er därför och vänd om, så att era synder blir utplånade, när tider av vederkvickelse kommer från Herrens ansikte; och han skall sända Jesus Kristus, som förut blev förkunnad för er. Apostlagärningarna 3:19, 20.
Sister White identifies that the angel that descended in Revelation chapter ten, on August 11, 1840, “was no less a personage than Jesus Christ.” The angel that descended on September 11, 2001, would therefore be “no less a personage than Jesus Christ.” His descent in either history identifies the beginning of the prophetic “debate” over true or false methodology, for it is represented by the book in His hand that God’s people were commanded to eat. When in Galilee, Jesus instructed the disciples that they must eat His flesh and drink His blood, for He claimed there that He was the bread sent down from heaven. He lost more disciples there than any other point in his ministry, and those that left, never returned. Those that left, did so because they chose to analyze His teachings with the false methodology of taking His words in their literal sense, instead of applying them in the correct spiritual sense. The “debate” of Isaiah twenty-seven, is a prophetic waymark that has several witnesses to establish that it represents an established professed system of biblical analysis in confrontation with the methodology represented by the Elijah messenger.
Syster White identifierar att ängeln som steg ned i Uppenbarelseboken kapitel tio, den 11 augusti 1840, ”var ingen mindre person än Jesus Kristus”. Den ängel som steg ned den 11 september 2001 skulle därför vara ”ingen mindre person än Jesus Kristus”. Hans nedstigande i endera historien markerar början på den profetiska ”debatten” om sann eller falsk metodologi, ty det är genom boken i Hans hand som Guds folk befalldes att äta. När Jesus var i Galileen undervisade Han lärjungarna om att de måste äta Hans kött och dricka Hans blod, ty där gjorde Han anspråk på att vara brödet som sänts ned från himlen. Där förlorade Han fler lärjungar än vid någon annan tidpunkt i sin tjänst, och de som lämnade återvände aldrig. De som lämnade gjorde det därför att de valde att analysera Hans undervisning med den falska metodologin att ta Hans ord i deras bokstavliga mening, i stället för att tillämpa dem i den rätta andliga meningen. ”Debatten” i Jesaja tjugosju är ett profetiskt vägmärke som har flera vittnen till att fastställa att den representerar ett etablerat bekännande system för biblisk analys i konfrontation med den metodologi som representeras av Elias budbärare.
It marks a specific point in the progressive passing by of the former covenant and chosen people of God, and the beginning of the covenant relationship with those “who in times past, were not the people of God.” The “debate,” more importantly represents the beginning of the period of time that concludes with the soon-coming Sunday law. The Alpha and Omega always represents the end with the beginning, and in so doing the very “debate” becomes a symbol of one of the sins of our fathers, that must be acknowledged and confessed, in order to fulfill the Leviticus twenty-six prayer.
Det markerar en bestämd punkt i det fortskridande förbigåendet av det tidigare förbundet och Guds utvalda folk, samt början på förbundsrelationen med dem ”som i forna tider inte var Guds folk”. ”Debatten” representerar, än viktigare, början på den tidsperiod som avslutas med den snart kommande söndagslagen. Alfa och Omega representerar alltid slutet tillsammans med början, och därigenom blir själva ”debatten” en symbol för en av våra fäders synder, som måste erkännas och bekännas för att uppfylla bönen i tredje Mosebok tjugosex.
Daniel’s prayer of chapter nine, represents the prayer that must be offered at the conclusion of the three and a half days of Revelation eleven. That period of time is represented in Isaiah twenty-seven as the period when “the defenced city shall be desolate, and the habitation forsaken, and left like a wilderness: there shall the calf feed, and there shall he lie down, and consume the branches thereof. When the boughs thereof are withered, they shall be broken off: the women come, and set them on fire: for it is a people of no understanding: therefore he that made them will not have mercy on them, and he that formed them will show them no favour.”
Daniels bön i kapitel nio representerar den bön som måste frambäras vid slutet av de tre och en halv dagarna i Uppenbarelseboken elva. Den tidsperioden framställs i Jesaja tjugosju som den tid då ”den befästa staden skall ligga öde, och boningen vara övergiven och lämnad såsom en ödemark; där skall kalven beta, där skall han ligga ned och förtära dess kvistar. När dess grenar har torkat, skall de brytas av; kvinnorna kommer och tänder eld på dem. Ty det är ett folk utan förstånd; därför skall han som har gjort dem inte förbarma sig över dem, och han som har danat dem skall inte visa dem någon nåd.”
The two witnesses are shown “no favor,” for they proclaimed a false prediction that ushered in the “wilderness” period of three and a half days. They then became a “people of no understanding,” though they previously had been the “defenced city.” That city then became “desolate” and a “habitation” that was “forsaken”. It became dead dry bones lying in the street of the city of Sodom and Egypt. When the dead are then called to arise, they are tested by the sins of their fathers, which includes the “debate” at the beginning of the period that starts with the empowerment of the first message and ends with the arrival of the third message. The debate is whether to accept or reject the methodology represented by the Elijah of their history. In 1863, the fathers of Adventism rejected the message of Moses’ “seven times,” that had been presented by Elijah.
De två vittnena visas ”ingen nåd”, ty de förkunnade en falsk förutsägelse som inledde ”öken”-perioden om tre och en halv dag. De blev därefter ett ”folk utan förstånd”, fastän de tidigare hade varit den ”befästa staden”. Den staden blev sedan ”öde” och en ”boning” som var ”övergiven”. Den blev till döda, torra ben liggande på gatan i Sodoms och Egyptens stad. När de döda sedan kallas att uppstå, prövas de genom sina fäders synder, vilket innefattar ”debatten” i början av den period som börjar med bemyndigandet av det första budskapet och slutar med det tredje budskapets ankomst. Debatten gäller huruvida man skall ta emot eller förkasta den metodologi som representeras av Elia i deras historia. År 1863 förkastade adventismens fäder budskapet om Moses ”sju tider”, som hade framförts av Elia.
Beginning in July, of 2023 the withered boughs of Isaiah twenty-seven must decide if they will repeat the sins of the church in Galilee, and the history of 1863, as well as the history of September 11, 2001. To reject the methodology represented by Habakkuk chapter two, and Isaiah twenty-seven, and by Elijah, John the Baptist and William Miller is to repeat the sins of our fathers, instead of being benefited by the sacred ensamples that were record for those upon whom the ends of the earth have come.
Med början i juli 2023 måste de förtorkade grenarna i Jesaja tjugosju avgöra om de vill upprepa synderna hos församlingen i Galileen och historien från 1863, liksom historien om den 11 september 2001. Att förkasta den metodik som framställs i Habackuk kapitel två och Jesaja tjugosju, och genom Elia, Johannes Döparen och William Miller, är att upprepa våra fäders synder i stället för att dra nytta av de heliga förebilder som nedtecknades för dem över vilka tidernas ände har kommit.
Now all these things happened unto them for ensamples: and they are written for our admonition, upon whom the ends of the world are come. Wherefore let him that thinketh he standeth take heed lest he fall. There hath no temptation taken you but such as is common to man: but God is faithful, who will not suffer you to be tempted above that ye are able; but will with the temptation also make a way to escape, that ye may be able to bear it. Wherefore, my dearly beloved, flee from idolatry. I speak as to wise men; judge ye what I say. 1 Corinthians 10:11–15.
Allt detta hände dem såsom förebilder, och det blev nedskrivet till varning för oss, över vilka tidernas slut har kommit. Därför må den som menar sig stå se till att han inte faller. Ingen annan frestelse har drabbat er än sådan som är gemensam för människan; men Gud är trofast, som inte skall tillåta att ni frestas över er förmåga, utan tillsammans med frestelsen också bereda en utväg, så att ni kan uthärda den. Därför, mina högt älskade, fly bort från avgudadyrkan. Jag talar som till visa människor; bedöm själva vad jag säger. 1 Korinthierbrevet 10:11–15.
The sacred methodology establishes the message of the Midnight Cry, which is the latter rain message. That message, when eaten spiritually produces a corresponding experience as certainly as Daniel and the three worthies’ diet of pulse, produced a fairer and fatter countenance. But in Habakkuk chapter two, the stumbling block for those who reject the offer of justification by faith, is pride which prevents them from following on to know the Lord. If there is ever a time when God’s people cannot put off the work of accepting the true methodology, and eating the message from the angel’s hand, it is now!
Den heliga metodologin upprättar Midnattsropets budskap, vilket är det sena regnets budskap. Detta budskap, när det andligen förtärs, frambringar en motsvarande erfarenhet lika säkert som Daniels och de tre värdiges kost av grönsaker frambringade ett skönare och fylligare utseende. Men i Habackuks andra kapitel är stötestenen för dem som förkastar erbjudandet om rättfärdiggörelse genom tro högmodet, vilket hindrar dem från att gå vidare för att lära känna Herren. Om det någonsin finns en tid då Guds folk inte kan uppskjuta arbetet med att ta emot den sanna metodologin och äta budskapet ur ängelns hand, så är det nu!
“We must not wait for the latter rain. It is coming upon all who will recognize and appropriate the dew and showers of grace that fall upon us. When we gather up the fragments of light, when we appreciate the sure mercies of God, who loves to have us trust Him, then every promise will be fulfilled. ‘For as the earth bringeth forth her bud, and as the garden causeth the things that are sown in it to spring forth; so the Lord God will cause righteousness and praise to spring forth before all the nations.’ Isaiah 61:11. The whole earth is to be filled with the glory of God.” The Seventh-day Adventist Bible Commentary, volume 7, 984.
”Vi får inte vänta på det sena regnet. Det kommer över alla som vill erkänna och tillägna sig den nådens dagg och de skurar som faller över oss. När vi samlar upp ljusets fragment, när vi uppskattar Guds säkra barmhärtighet, Han som älskar att vi förtröstar på Honom, då skall varje löfte uppfyllas. ’Ty liksom jorden frambringar sin växt, och såsom en trädgård låter det som är sått i den skjuta upp, så skall Herren Gud låta rättfärdighet och lovsång skjuta upp inför alla folk.’ Jesaja 61:11. Hela jorden skall uppfyllas av Guds härlighet.” The Seventh-day Adventist Bible Commentary, band 7, s. 984.
God’s prophetic Word has identified that when the great buildings of New York City were thrown down, the angel of Revelation eighteen would descend and “Revelation eighteen, verses one through three would be fulfilled.” Isaiah twenty-seven identifies that time as the “day of the east wind,” and it is the time when “the rough wind” is restrained. “In measure, when it shooteth forth, thou wilt debate with it: he stayeth his rough wind in the day of the east wind.” Sister White identifies the very same time.
Guds profetiska ord har angivit att när de stora byggnaderna i New York City kastades omkull, skulle ängeln i Uppenbarelseboken arton stiga ned och ”Uppenbarelseboken arton, verserna ett till tre, skulle uppfyllas”. Jesaja tjugosju identifierar den tiden som ”östanvindens dag”, och det är den tid då ”den hårda vinden” hålls tillbaka. ”Med måtta, när det skjuter fram, skall du gå till rätta med det; han håller tillbaka sin hårda vind på östanvindens dag.” Syster White identifierar just samma tid.
“At that time, while the work of salvation is closing, trouble will be coming on the earth, and the nations will be angry, yet held in check so as not to prevent the work of the third angel. At that time the ‘latter rain,’ or refreshing from the presence of the Lord, will come, to give power to the loud voice of the third angel, and prepare the saints to stand in the period when the seven last plagues shall be poured out.” Early Writings, 85.
”Vid den tiden, medan frälsningens verk går mot sitt slut, skall vedermöda komma över jorden, och folken skall vredgas, men hållas tillbaka så att de inte hindrar den tredje ängelns verk. Vid den tiden skall ’det sena regnet’, eller vederkvickelsen från Herrens ansikte, komma för att ge kraft åt den tredje ängelns höga rop och bereda de heliga att bestå under den tid då de sju sista plågorna skall utgjutas.” Early Writings, 85.
The power that angers the nations arrived when the latter rain began to fall. But as soon as that power angered the nations, it was held in check, for Isaiah recorded that he “stayeth his rough wind.” The rough wind, is the east wind, and that wind is restrained when the latter rain begins to sprinkle, and the work of salvation is closing. The closing work of salvation is the sealing time. “Line upon line” the rough, or east wind that is restrained during the sealing of the one hundred and forty-four thousand is the four winds of Revelation chapter seven.
Den makt som väcker nationernas vrede trädde fram när det sena regnet började falla. Men så snart den makten väckte nationernas vrede, hölls den tillbaka, ty Jesaja skrev att han ”stillar sin hårda stormvind”. Den hårda stormvinden är östanvinden, och den vinden hålls tillbaka när det sena regnet börjar strila och frälsningsverket går mot sitt slut. Frälsningsverkets avslutande verk är beseglingstiden. ”Rad på rad” är den hårda, eller östanvinden, som hålls tillbaka under beseglingen av de etthundrafyrtiofyra tusen, de fyra vindarna i Uppenbarelsebokens sjunde kapitel.
And after these things I saw four angels standing on the four corners of the earth, holding the four winds of the earth, that the wind should not blow on the earth, nor on the sea, nor on any tree. And I saw another angel ascending from the east, having the seal of the living God: and he cried with a loud voice to the four angels, to whom it was given to hurt the earth and the sea, Saying, Hurt not the earth, neither the sea, nor the trees, till we have sealed the servants of our God in their foreheads. Revelation 7:1–3.
Och därefter såg jag fyra änglar stå vid jordens fyra hörn och hålla jordens fyra vindar, för att vinden inte skulle blåsa över jorden, inte heller över havet eller något träd. Och jag såg en annan ängel stiga upp från öster, med den levande Gudens sigill; och han ropade med hög röst till de fyra änglarna, åt vilka det hade givits att skada jorden och havet, och sade: Skada inte jorden, inte heller havet eller träden, förrän vi har satt sigill på vår Guds tjänare på deras pannor. Uppenbarelseboken 7:1–3.
The sealing of the one hundred and forty-four thousand was typified by Christ’s triumphal entry into Jerusalem. There Christ, for the only time in His life, rode upon an ass (a symbol of Islam), and Lazarus led the procession into Jerusalem. Sister White identifies Lazarus as the symbol of the seal in that history.
Beseglingen av de etthundrafyrtiofyra tusen förebildades genom Kristi triumfart in i Jerusalem. Där red Kristus, för enda gången i sitt liv, på en åsna (en symbol för islam), och Lasarus ledde processionen in i Jerusalem. Syster White identifierar Lasarus som symbolen för inseglet i den historien.
“In delaying to come to Lazarus, Christ had a purpose of mercy toward those who had not received Him. He tarried, that by raising Lazarus from the dead He might give to His stubborn, unbelieving people another evidence that He was indeed ‘the resurrection, and the life.’ He was loath to give up all hope of the people, the poor, wandering sheep of the house of Israel. His heart was breaking because of their impenitence. In His mercy He purposed to give them one more evidence that He was the Restorer, the One who alone could bring life and immortality to light. This was to be an evidence that the priests could not misinterpret. This was the reason of His delay in going to Bethany. This crowning miracle, the raising of Lazarus, was to set the seal of God on His work and on His claim to divinity.” The Desire of Ages, 528, 529.
”Genom att dröja med att komma till Lasarus hade Kristus ett barmhärtighetens syfte gentemot dem som inte hade tagit emot honom. Han dröjde för att genom att uppväcka Lasarus från de döda ge sitt hårdnackade, otroende folk ännu ett bevis på att han verkligen var ’uppståndelsen och livet’. Han var ovillig att uppge allt hopp om folket, de arma, vilsegångna fåren av Israels hus. Hans hjärta brast på grund av deras obotfärdighet. I sin barmhärtighet avsåg han att ge dem ännu ett bevis på att han var Återställaren, den Ende som ensam kunde föra liv och odödlighet fram i ljuset. Detta skulle vara ett bevis som prästerna inte kunde misstolka. Detta var orsaken till att han dröjde med att gå till Betania. Detta krönande underverk, uppväckandet av Lasarus, skulle sätta Guds sigill på hans verk och på hans anspråk på gudomlighet.” Messias, s. 528, 529.
The tarrying time that began on July 18, 2020 is represented by Christ’s tarrying before He resurrected Lazarus. The tarrying time of Revelation chapter eleven, ends at the conclusion of the three and a half days. During those days the two witnesses laid dead in the street. And just as Lazarus was to be resurrected following a tarrying time, so too were John’s two witnesses. Once resurrected they lead the procession into Jerusalem, representing the “seal of God,” and the “crowning miracle” that testifies to Christ’s divinity. The resurrection identifies the conclusion of the sealing of the one hundred and forty-four thousand, which takes place while the four winds, the east wind, the rough wind, that arrived on September 11, 2001, is held in check.
Dröjsmålstiden som började den 18 juli 2020 representeras av Kristi dröjsmål innan Han uppväckte Lasarus. Dröjsmålstiden i Uppenbarelsebokens elfte kapitel slutar vid avslutningen av de tre och en halv dagarna. Under dessa dagar låg de två vittnena döda på gatan. Och liksom Lasarus skulle uppväckas efter en dröjsmålstid, så skulle också Johannes’ två vittnen uppväckas. När de väl har uppväckts leder de processionen in i Jerusalem och representerar ”Guds sigill” och det ”krönande undret” som vittnar om Kristi gudomlighet. Uppståndelsen utmärker avslutningen av beseglingen av de etthundrafyrtiofyra tusen, vilken äger rum medan de fyra vindarna, östanvinden, den hårda vinden, som anlände den 11 september 2001, hålls tillbaka.
In the hour that is the Sunday law, those winds are released to bring retributive judgment upon the earth beast of Revelation thirteen. They are now even slipping through the fingers of those four angels that are restraining them during the sealing period. One of the most profound references in the Spirit of Prophecy relating to the day of the east wind is found in Testimonies, volume nine. That volume begins the inspired words on page eleven, so it begins symbolically on “nine-eleven”. The title of the chapter is, “The Final Crisis”, but it is also the first chapter of a section titled, “For the Coming of the King”.
I den stund som är söndagslagen släpps dessa vindar lösa för att bringa vedergällande dom över jorddjuret i Uppenbarelseboken tretton. Redan nu håller de till och med på att glida genom fingrarna på de fyra änglar som håller dem tillbaka under beseglingstiden. En av de mest djupgående hänvisningarna i Profetians Ande beträffande östanvindens dag finns i Testimonies, volym nio. Denna volym börjar de inspirerade orden på sida elva, och börjar således symboliskt på ”nio-elva”. Kapitlets titel är ”Den slutliga krisen”, men det är också det första kapitlet i ett avsnitt med titeln ”För Konungens ankomst”.
There is no evidence that the section and title of the chapter were purposely manipulated by the editors that compiled the volume, yet the coming of the King, is easily recognized as the coming of the bridegroom, which in the parable of the ten virgins occurs with the midnight crisis that is produced in the virgins, by the presence or lack of oil in their vessels. The midnight crisis that is now arriving, is as the title represents—the last crisis for the ten virgins. In that crisis they manifest whether they have the oil, or they don’t. The oil is not simply the Holy Spirit, it is precisely defined as the Holy Spirit, and also as the correct message, and also as the correct character.
Det finns inga belägg för att avsnittet och kapitlets titel avsiktligt manipulerades av de redaktörer som sammanställde volymen, ändå är Konungens ankomst lätt att känna igen som brudgummens ankomst, vilken i liknelsen om de tio jungfrurna inträffar tillsammans med den midnattskris som frambringas hos jungfrurna genom närvaron eller avsaknaden av olja i deras kärl. Den midnattskris som nu är i antågande är, såsom titeln anger, den sista krisen för de tio jungfrurna. I den krisen visar de om de har oljan eller inte. Oljan är inte enbart den Helige Ande; den definieras exakt som den Helige Ande, och även som det rätta budskapet, och även som den rätta karaktären.
The correct methodology establishes the correct message of the Midnight Cry, and that message, received and acted upon, produces the correct character. That character in the last crisis is the character that receives the seal of God. The process of sealing God’s people began at the arrival of the day of the east wind, on September 11, 2001. The message of that time was then to be eaten. Whether to eat or not to eat is represented by Isaiah’s “debate,” and also by Habakkuk’s question of what the watchmen should answer in the argument. The tarrying time of Matthew twenty-five and Habakkuk concludes with the representation of two classes of worshippers. The tarrying time, represented by three and a half days in Revelation chapter eleven, is almost finished.
Den rätta metodologin fastställer det rätta budskapet i Midnattsropet, och detta budskap, när det tas emot och efterlevs, frambringar den rätta karaktären. Den karaktären i den sista krisen är den karaktär som tar emot Guds sigill. Förseglandet av Guds folk började vid ankomsten av östanvindens dag, den 11 september 2001. Budskapet för den tiden skulle då ätas. Huruvida man skulle äta eller inte äta framställs genom Jesajas ”debatt” och även genom Habackuks fråga om vad väktarna skulle svara i argumentationen. Dröjsmålstiden i Matteus tjugofem och Habackuk avslutas med framställningen av två klasser av tillbedjare. Dröjsmålstiden, framställd genom tre och en halv dag i Uppenbarelseboken kapitel elva, är nästan avslutad.
That tarrying time is also represented at the beginning of the chapter in volume nine, with a passage from Hebrews, where Paul paraphrases verse four of Habakkuk chapter two. Paul’s reference places Habakkuk two in the movement of the third angel, for it is in that history that Christ moved into the Most Holy Place, and in that history the light of His high priestly ministry was revealed, and it is in the book of Hebrews that Paul is revealing the clearest revelation of Christ’s high priestly ministry in God’s Word.
Den dröjandets tid framställs också i början av kapitlet i band nio genom ett avsnitt ur Hebreerbrevet, där Paulus parafraserar vers fyra i Habackuk kapitel två. Paulus hänvisning placerar Habackuk 2 i den tredje ängelns rörelse, ty det var i den historien som Kristus trädde in i det Allraheligaste, och i den historien uppenbarades ljuset om Hans översteprästerliga tjänst, och det är i Hebreerbrevet som Paulus framlägger den klaraste uppenbarelsen av Kristi översteprästerliga tjänst i Guds Ord.
Habakkuk two in the movement of the first angel did not yet recognize the movement of Christ into the Most Holy Place, for it did not happen until the end of the proclamation of the Midnight Cry. The tarrying time referenced by Paul, is the tarrying time of Habakkuk and Matthew, but it is the tarrying time that would begin on July 18, 2020. The last verse of Habakkuk two represents the conclusion of the Midnight Cry in the Millerite history, and the arrival of the third angel:
Habackuk två i den förste ängelns rörelse erkände ännu inte Kristi rörelse in i det Allraheligaste, ty den ägde inte rum förrän vid slutet av förkunnelsen av Midnattsropet. Den dröjsmålstid som Paulus hänvisar till är Habackuks och Matteus dröjsmålstid, men det är den dröjsmålstid som skulle börja den 18 juli 2020. Den sista versen i Habackuk två representerar avslutningen av Midnattsropet i den milleritiska historien och den tredje ängelns ankomst:
But the Lord is in his holy temple: let all the earth keep silence before him. Habakkuk 2:20.
Men Herren är i sitt heliga tempel: må hela jorden tiga inför honom. Habackuk 2:20.
Testimonies, volume nine emphasizes, beginning on page eleven (nine-eleven), the parable of the ten virgins, the tarrying time and its connection with Habakkuk and Matthew, and the final crisis and September 11, 2001, when the prophetic debate arrived.
Vittnesbörden, band nio, betonar, med början på sidan elva (nio-elva), liknelsen om de tio jungfrurna, dröjsmålstiden och dess samband med Habackuk och Matteus, samt den slutliga krisen och den 11 september 2001, då den profetiska debatten anlände.
“Section 1—For the Coming of the King
”Avsnitt 1—För Kungens ankomst”
“‘Yet a little while, and He that shall come will come, and will not tarry.’ Hebrews 10:37.
”Ännu en liten tid, och han som skall komma skall komma och inte dröja.” Hebreerbrevet 10:37.
“The Last Crisis
”Den sista krisen”
“We are living in the time of the end. The fast-fulfilling signs of the times declare that the coming of Christ is near at hand. The days in which we live are solemn and important. The Spirit of God is gradually but surely being withdrawn from the earth. Plagues and judgments are already falling upon the despisers of the grace of God. The calamities by land and sea, the unsettled state of society, the alarms of war, are portentous. They forecast approaching events of the greatest magnitude.
”Vi lever i ändens tid. De snabbt uppfyllda tidstecknen förkunnar att Kristi ankomst är nära förestående. De dagar i vilka vi lever är allvarliga och betydelsefulla. Guds Ande dras gradvis men säkert tillbaka från jorden. Plågor och domar faller redan över dem som föraktar Guds nåd. Olyckorna på land och hav, samhällets oroliga tillstånd och krigslarmen är olycksbådande. De förutsäger annalkande händelser av största betydelse.
“The agencies of evil are combining their forces and consolidating. They are strengthening for the last great crisis. Great changes are soon to take place in our world, and the final movements will be rapid ones.
Det ondas redskap förenar sina krafter och sluter sig samman. De rustar sig för den sista stora krisen. Stora förändringar står snart för dörren i vår värld, och de avslutande skeendena kommer att följa hastigt på varandra.
“The condition of things in the world shows that troublous times are right upon us. The daily papers are full of indications of a terrible conflict in the near future. Bold robberies are of frequent occurrence. Strikes are common. Thefts and murders are committed on every hand. Men possessed of demons are taking the lives of men, women, and little children. Men have become infatuated with vice, and every species of evil prevails.
”Tillståndet i världen visar att svåra tider står omedelbart för dörren. Dagstidningarna är fulla av tecken på en fruktansvärd konflikt i den nära framtiden. Djärva rån förekommer ofta. Strejker är vanliga. Stölder och mord begås överallt. Människor besatta av demoner tar livet av män, kvinnor och små barn. Människor har blivit förblindade av lasten, och varje slag av ondska råder.
“The enemy has succeeded in perverting justice and in filling men’s hearts with the desire for selfish gain.
Fienden har lyckats förvränga rättvisan och fylla människors hjärtan med begäret efter självisk vinning.
“‘Justice standeth afar off: for truth is fallen in the street, and equity cannot enter.’ Isaiah 59:14. In the great cities there are multitudes living in poverty and wretchedness, well-nigh destitute of food, shelter, and clothing; while in the same cities are those who have more than heart could wish, who live luxuriously, spending their money on richly furnished houses, on personal adornment, or worse still, upon the gratification of sensual appetites, upon liquor, tobacco, and other things that destroy the powers of the brain, unbalance the mind, and debase the soul. The cries of starving humanity are coming up before God, while by every species of oppression and extortion men are piling up colossal fortunes.
”’Rätten står långt borta, ty sanningen har fallit på gatan, och rättvisan kan inte komma in.’ Jesaja 59:14. I de stora städerna finns det mängder av människor som lever i fattigdom och elände, nästan utan mat, husrum och kläder; medan det i samma städer finns sådana som har mer än hjärtat kan önska, som lever i överflöd och använder sina pengar till praktfullt inredda hus, till personlig utsmyckning eller, än värre, till tillfredsställelsen av sina sinnliga begär, till rusdrycker, tobak och andra ting som fördärvar hjärnans krafter, rubbar sinnet och förnedrar själen. Den svältande mänsklighetens rop stiger upp inför Gud, medan människor genom allehanda förtryck och utsugning samlar på sig kolossala förmögenheter.
“On one occasion, when in New York City, I was in the night season called upon to behold buildings rising story after story toward heaven. These buildings were warranted to be fireproof, and they were erected to glorify their owners and builders. Higher and still higher these buildings rose, and in them the most costly material was used. Those to whom these buildings belonged were not asking themselves: ‘How can we best glorify God?’ The Lord was not in their thoughts.
”Vid ett tillfälle, när jag var i New York City, kallades jag under nattens timmar att se byggnader resa sig våning efter våning mot himlen. Dessa byggnader garanterades vara brandsäkra, och de uppfördes för att förhärliga sina ägare och byggmästare. Högre och allt högre reste sig dessa byggnader, och i dem användes det dyrbaraste material. De som dessa byggnader tillhörde frågade inte sig själva: ’Hur kan vi bäst förhärliga Gud?’ Herren fanns inte i deras tankar.
“I thought: ‘Oh, that those who are thus investing their means could see their course as God sees it! They are piling up magnificent buildings, but how foolish in the sight of the Ruler of the universe is their planning and devising. They are not studying with all the powers of heart and mind how they may glorify God. They have lost sight of this, the first duty of man.’
”Jag tänkte: ’O, att de som på detta sätt använder sina medel till investeringar kunde se sin väg sådan som Gud ser den! De hopar praktfulla byggnader, men hur dåraktig är inte deras planering och deras anslag i universums Härskares ögon. De rannsakar inte med hjärtats och sinnets alla krafter hur de må förhärliga Gud. Detta, människans första plikt, har de förlorat ur sikte.’”
“As these lofty buildings went up, the owners rejoiced with ambitious pride that they had money to use in gratifying self and provoking the envy of their neighbors. Much of the money that they thus invested had been obtained through exaction, through grinding down the poor. They forgot that in heaven an account of every business transaction is kept; every unjust deal, every fraudulent act, is there recorded. The time is coming when in their fraud and insolence men will reach a point that the Lord will not permit them to pass, and they will learn that there is a limit to the forbearance of Jehovah.
”När dessa höga byggnader växte fram, gladde sig ägarna i högmodig äregirighet över att de hade medel att använda till att tillfredsställa sitt eget jag och väcka sina grannars avund. Mycket av de pengar som de sålunda investerade hade erhållits genom utpressning, genom att hänsynslöst förtrycka de fattiga. De glömde att i himlen förs räkenskap över varje affärstransaktion; varje orättvis uppgörelse, varje bedräglig handling, finns där upptecknad. Den tid kommer då människor i sitt bedrägeri och sitt övermod skall nå en gräns som Herren inte kommer att tillåta dem att överskrida, och de skall få lära sig att Jehovas långmodighet har sin gräns.
“The scene that next passed before me was an alarm of fire. Men looked at the lofty and supposedly fire-proof buildings and said: ‘They are perfectly safe.’ But these buildings were consumed as if made of pitch. The fire engines could do nothing to stay the destruction. The firemen were unable to operate the engines.” Testimonies, volume 9, 11–13.
”Scenen som därefter framställdes för mig var ett brandlarm. Människor såg på de höga och förment brandsäkra byggnaderna och sade: ’De är fullkomligt säkra.’ Men dessa byggnader förtärdes som om de varit gjorda av beck. Brandsprutorna kunde ingenting göra för att hejda förstörelsen. Brandmännen var oförmögna att använda sprutorna.” Testimonies, band 9, s. 11–13.
The “debate” that took place over methodology in the beginning of the period represented by Daniel chapter one; and also represented by Daniel chapters one through three; and also represented by the history beginning on August 11, 1840; and also represented in the history of John chapter six, at the crisis in Galilee; and also represented by the history of September 11, 2001 (until July 18, 2020), is now being repeated, not within Adventism at large, but among the dead dry bones that are being aroused from their lethargy by a “voice” crying in the wilderness.
Den ”debatt” som ägde rum om metodiken i början av den period som representeras av Daniels första kapitel; och som också representeras av Daniels kapitel ett till tre; och som också representeras av den historia som börjar den 11 augusti 1840; och som också representeras i historien i Johannes sjätte kapitel, vid krisen i Galileen; och som också representeras av historien den 11 september 2001 (fram till den 18 juli 2020), upprepas nu, inte inom adventismen i stort, utan bland de döda, torra benen som väcks ur sin slöhet av en ”röst” som ropar i öknen.
We will take up the consideration of the methodology being the latter rain as represented in Isaiah chapters twenty-eight and twenty-nine in our next article.
I nästa artikel kommer vi att ta upp behandlingen av metodologin såsom den sena regnen, sådan den framställs i Jesaja kapitel tjugoåtta och tjugonio.
Also I heard the voice of the Lord, saying, Whom shall I send, and who will go for us? Then said I, Here am I; send me. And he said, Go, and tell this people, Hear ye indeed, but understand not; and see ye indeed, but perceive not. Make the heart of this people fat, and make their ears heavy, and shut their eyes; lest they see with their eyes, and hear with their ears, and understand with their heart, and convert, and be healed. Then said I, Lord, how long? And he answered, Until the cities be wasted without inhabitant, and the houses without man, and the land be utterly desolate, And the Lord have removed men far away, and there be a great forsaking in the midst of the land. But yet in it shall be a tenth, and it shall return, and shall be eaten: as a teil tree, and as an oak, whose substance is in them, when they cast their leaves: so the holy seed shall be the substance thereof. Isaiah 6:8–13.
Och jag hörde Herrens röst säga: Vem skall jag sända, och vem vill gå för oss? Då sade jag: Se, här är jag; sänd mig. Och han sade: Gå och säg till detta folk: Ni skall höra och höra, men inte förstå, och se och se, men inte fatta. Förhärda detta folks hjärta, tillslut deras öron och förblinda deras ögon, så att de inte ser med sina ögon och hör med sina öron och förstår med sitt hjärta och omvänder sig och blir helade. Då sade jag: Herre, hur länge? Och han svarade: Till dess att städerna ligger öde utan invånare och husen utan människor och landet är fullständigt ödelagt, och Herren har fört människorna långt bort, och förödelsen är stor mitt i landet. Men ännu skall en tiondel finnas kvar i det, och den skall vända tillbaka och åter bli ödelagd, lik en terebint och lik en ek, vilkas stubbe finns kvar när de fälls; så skall den heliga säden vara dess stubbe. Jesaja 6:8–13.