The Book of Daniel - Number Forty

Daniels första kapitel, när det läggs ovanpå Daniels fjärde kapitel, framställer den första och andra ängelns historia från 1798 till 1844. I den historien blev Daniels bok öppnad, och den del som öppnades var kapitel sju, åtta och nio. ”Rad på rad” illustrerar kapitel ett, fyra och därefter sju till nio historien om den milleritiska rörelsen under den första ängeln.

Under denna historia (1798 till 1844) fastställdes adventismens grundläggande sanningar, och dessa sanningar kom slutligen att framställas på pionjärkartan från 1843. Nebukadnessars bild i Daniels andra kapitel finns på kartan. Synerna i Daniel sju och åtta finns på kartan. ”Det dagliga” i kapitel åtta framställs där, liksom de ”sju tiderna” i Tredje Mosebok tjugosex. Islams tre verop, såsom de framställs i Uppenbarelseboken kapitel nio, finns där. Gud förvarnade upprepade gånger om att dessa grundläggande sanningar skulle angripas.

Smutsborstmannens verk, som skall fullbordas med Guds folk i de sista dagarnas medverkan, framställs också av Jesaja, när han identifierar de sista dagarnas folk och det verk de är kallade att utföra; ty grundvalarna var bestämda att bli begravda under villfarelse innan de sista dagarna kom.

De ”uråldriga ödeläggelserna” syftar på de läromässiga sanningar som är förknippade med de två förödande makterna hedendomen och påvedömet. Att de två förödande makterna, hedendomen följd av påvedömet, avlöser varandra var det ramverk William Miller använde för varje profetia han lade fram.

Profetians struktur, som framställs såsom byggnadsstommen, är dessa två makters historia och inbördes förhållande. Att återställa ”stigarna att bo på” är återupprättandet av Millers byggnadsstomme, vilket i hans dröm representerades genom mannen med jordborsten. Jesaja använde skildringen av Esras historia och dem som återvände från Babylon och återuppbyggde Jerusalem för att identifiera återställandet av de forna ödeläggelserna.

Esra och de som återuppbyggde Jerusalem representerar ”kvarlevan”, som är dem som återställer stigarna så att man kan bo där, och de är dem som utför verket i sammanhanget av bönen i tredje Mosebok tjugosex, vilken Esra åberopar: ”alltifrån våra fäders dagar har vi ända till denna dag gjort oss skyldiga till stor skuld; och för våra missgärningars skull har vi, våra kungar och våra präster, blivit givna i ländernas kungars hand, åt svärdet, åt fångenskapen och åt plundring och ansiktets förvirring.” Den ”dag” han syftar på är den ”dag” då ”kvarlevan” i de sista dagarna återställer stigarna så att man kan bo där.

Esras kvarleva är de två vittnena som uppväcks vid slutet av tre och en halv dag och uppfyller bönen i Tredje Moseboken tjugosex, sådan den åskådliggörs av Daniel i kapitel nio. När Esra och hans medarbetare återvände från exilen och återuppbyggde Jerusalem, var de en förebild för arbetet med att återställa Millers juveler, vilket är arbetet med att återupprätta Millers grundläggande sanningar. Av denna anledning är det väsentligt att förstå ramen för Millers verk.

I båda avsnitten i Jesaja gäller verket att upprätta grundvalarna och ödeläggelserna från många generationer. Jesaja identifierar ett andligt verk som illustrerades genom det bokstavliga verket. Grundvalarna skulle bevaras, men i stället blev de till sist helt övertäckta av en falsk grund av förfalskade ädelstenar. Dem som Jesaja identifierar återställer milleriternas grundläggande sanningar, inte bokstavliga tegelstenar och stenar. Symbolen för dessa sanningar är Millers ramverk om de två förödande makterna som trampade ned helgedomen och hären under ”sju tider”.

Detta återupprättelsens verk framställs som att åter uppresa ”grundvalarna” och ”många släktleds ödeläggelser”, och det representerar det profetiska arbetet att återställa de grundläggande sanningarna genom den metodik som för profetisk rad på profetisk rad, här litet och där litet. Arbetet med att återupprätta grundvalarna och ödeläggelserna är arbetet med att framlägga och försvara de ursprungliga sanningar som framställs på pionjärkartorna från 1843 och 1850, vilka är de två tavlorna i Habackuk kapitel två. Och arbetet fullbordas genom den sena regnens metodik av ”rad på rad”. Det är arbetet att återvända till Jeremias gamla stigar i striden mot dem som önskar upprätthålla en förfalskad grundval, såsom den framställs genom de falska juvelerna i Millers dröm.

”Verket att bereda ett folk att bestå i de sista dagarna” är det verk som är förbundet med de två profetiorna i Hesekiel, kapitel trettiosju. Ett budskap frambärs genom Jesajas röst i öknen, och Hesekiels första budskap för samman dem som har varit döda på gatan i staden Sodom och Egypten i tre och en halv dag. De inser då att de har befunnit sig i Matteus dröjsmålstid i liknelsen om de tio jungfrurna. De hör därefter den kallelse som gavs åt Jeremia att skilja det dyrbara från det usla, om de önskar vända tillbaka. De inser också att Daniels bön i kapitel nio är sanning för denna tid. Därför, om och när de väljer att vända tillbaka genom att anta och uppfylla evangeliets villkor, då tar de emot Hesekiels andra budskap och står upp på sina fötter, en mycket stor här.

”Verket att bereda ett folk att bestå i de yttersta dagarna” fullbordas genom den sena regnens metodik av ”rad på rad”. Detta verk innefattar ett verk av återupprättande av de milleritiska sanningar som återges på pionjärdiagrammen från 1843 och 1850. Dessa två diagram är Habackuks två tavlor, och de skall läggas det ena ovanpå det andra (rad på rad), och därigenom representerar de två diagrammen de grundläggande sanningar som skall återupprättas i de sista dagarna av mannen med smutsborsten.

När de sammanförs, rad på rad, identifierar de misstaget i 1843 års tavla, vilket därefter rättades på 1850 års tavla. När de betraktas som en enda tavla (rad på rad) återger de då både Guds folks erfarenhet och de sju tordönens dolda historia, ty tillsammans framställer de den första besvikelsen, dröjsmålstiden, midnattsropet och den 22 oktober 1844 samt den stora besvikelsen.

Det är den första besvikelsen, midnattsropet och den stora besvikelsen som utgör de sju tordönens fördolda historia. Det är sanningens struktur, ty sanningen grundar sig på att den första och sista bokstaven i det hebreiska ordet ”sanning” är desamma som den första och sista besvikelsen i denna historia. Den mellersta och trettonde bokstaven är en symbol för uppror, såsom det framställs genom dem som förkastar midnattsropets budskap. De två tavlorna, när de sammanförs, utgör två vittnen om milleriternas profetiska sanningar som skall återupprättas av mannen med smutsborsten, men de identifierar också den erfarenhet som är en förebild för de etthundrafyrtiofyra tusendens erfarenhet.

De som kallades att vara baneret (de etthundrafyrtiofyra tusen) ställdes inför sin första besvikelse den 18 juli 2020, och därefter, i juli 2023, fick de ta emot ett budskap från en röst som ropar i öknen. Rösten kallade dem att återvända.

Det är vid denna punkt i de sju åskornas dolda historia som upproret kommer att uppenbaras, ty nästa vägmärke är när mannen med smutsborsten samlar juvelerna och kastar dem i kistan. Då lyser de tio gånger klarare. Vid den tidpunkten väcktes Miller. När jungfrurna (Miller) vaknar, är det för sent. Återställelsen av många generationers ödeläggelser är ett verk i vilket de två vittnena måste delta. Det verket utförs nu.

William Millers ramverk för profetiorna, sådana de framställs i synen vid floden Ulai i Daniels sjunde, åttonde och nionde kapitel, var de två ödeläggande makterna hedendomen och påvedömet; och ramverket för Future for America är hedendomen (draken), följd av påvedömet (vilddjuret) och det avfälliga protestantismen (den falske profeten). Nyckeln som fastställer båda dessa ramverk är aposteln Paulus’ skrifter. Aposteln Paulus var den profetiska röst som förband det forntida Israel med det andliga Israel. Före sin omvändelse hette Paulus Saul, vilket betyder ”utvald” eller ”framställd”.

Paulus blev utvald (utkorad) till att vara aposteln för hedningarna, och han blev bland annat utvald för sin förståelse av Gamla testamentet. Då han skrev merparten av Nya testamentet, fanns det ingen annan av Nya testamentets författare som ägde en sådan förståelse av Gamla testamentet som Paulus. Han blev utvald att gå i spetsen för att framlägga evangeliet för hedningarna, men han blev också utvald att fastställa sambandet mellan Gamla testamentets profetiska historier och den profetiska historia som följde efter korsets tidsperiod. Utan Paulus vittnesbörd skulle milleriterna och Future for America helt sakna profetisk förståelse. I just den historia där det bokstavliga Israel skildes från att vara Guds utvalda folk, blev Paulus utvald att visa att det forntida Israel, fastän det då var skilt från Gud, var symbolen för den profetiska historien om det andliga Israel. De nödvändiga profetiska reglerna för den första och den tredje ängelns rörelser grundar sig i huvudsak på aposteln Paulus skrifter.

Av denna anledning skall vi betrakta några av de profetiska principer som Paulus identifierar och som påverkade milleriternas budskap, vilket var inordnat i ramen av två förödande makter, och därigenom skall vi också betrakta hur dessa principer påverkar ramen av tre förödande makter.

I tio korta verser visar Paulus att dopets rit förebildades vid övergången genom Röda havet, att Klippan som följde det forntida Israel var en ”andlig Klippa”, och att denna var Kristus. Han visar att det forntida Israel var ett exempel för dem som lever i de sista dagarna. Detta avsnitt är en varning, och avsnittet är en tvistefråga mellan dem som upprätthåller sanningen och dem som motsätter sig sanningen. Adventistiska teologer lär att Paulus helt enkelt visade att det forntida Israels historia illustrerade moraliska lärdomar som behövde förstås av dem som lever i de sista dagarna, men de insisterar på att Paulus inte framhöll att det bokstavliga Israels historia faktiskt skulle upprepas av det andliga Israel. Syster White använder ofta detta avsnitt för att bekräfta exakt vad Paulus menade.

De ”stora händelserna och högtidliga skeendena i Gamla testamentets historia har upprepats och upprepas i församlingen i dessa sista dagar”, så sammanfattar syster White Paulus’ mening i verserna. I ett försök att undergräva Paulus’ identifiering av det forntida Israel såsom en symbolisk illustration av det bokstavliga Israels historia har Satan riktat två huvudsakliga angrepp mot denna profetiska princip. Det första, som jag redan har nämnt, är påståendet att Paulus helt enkelt identifierade dessa historier som framställningar av moraliska lärdomar. Denna falska lära är en halvsanning, och en halvsanning är inte alls någon sanning. Det är sant att de moraliska lärdomar som kan hämtas ur det forntida Israels historia är till gagn för dem som lever i de sista dagarna, men när detta används för att förneka att dessa historier också är en illustration av händelser som kommer att upprepas, blir det en halvsanning, som är avsedd att förneka sanningen.

En sanning får inte användas för att förneka en annan sanning, ty när så sker förvandlar den Guds sanning till en lögn.

Läran att det forntida Israels historia enbart utgör moraliska lärdomar används ofta av adventistiska teologer för att omintetgöra Guds profetiska Ord, och den är en av de halvsanningar som ingår i den rätt av fabler som tillreds för att bedra Guds folk att ta emot en lögn, och den lögn som de tar emot identifieras i aposteln Paulus’ skrifter.

Det andra huvudsakliga angreppet mot principen att det forntida Israels historia illustrerar det moderna Israels historia uppfanns av jesuiter under motreformationens historia, och det består i att instämma i tanken att det forntida Israels historia upprepas. Jesuiternas lögn är att historien upprepas bokstavligt, inte andligt. Lögnen uppfanns som ett sätt att förhindra förståelsen att påven i Rom är Bibelprofetians antikrist, ty läran medger sanningen att det finns en antikrist i de sista dagarna, men den hävdar att antikrist representeras av en bokstavlig makt, inte en andlig makt. Skökan i Uppenbarelseboken sjutton, som har hemligheten Babylon skrivet på sin panna, skulle då vara en sköka som uppstår i det bokstavliga landet Babylon, vilket i dag är Irak.

Påven är en bokstavlig person som representerar en bokstavlig makt (den katolska kyrkan), men han och hans organisation har profetiskt identifierats genom det bokstavliga Babylon och kan endast rätt identifieras när ämnet om antikrist framställs som den andliga uppfyllelsen av ett bokstavligt exempel. Paulus visade att det bokstavliga Israel illustrerar det andliga Israel, men det var inte någon ny profetisk sanning som han framlade, ty hans förståelse grundade sig i allmänhet på Gamla testamentet, och det är där som hans vittnesbörd har sin grund.

Vi skall vara Kristi vittnen, liksom Paulus var, om att Alfa och Omega inte endast utsåg det forntida Israel, utan alla de bibliska forntida folken, till symboler för att visa ”de ting som skall komma” över dem som lever i de sista dagarna. Paulus var en expert på Gamla testamentet, och han uppväcktes till att vara den profetiska sammanbindande länken mellan hushållningen av det bokstavliga och det andliga Israel. Det var hans skrifter som vägledde dem som förstod kunskapens tillväxt vid ändens tid år 1798, och även år 1989.

Det forntida bokstavliga Babylon, de forntida österns barn, det forntida Egypten, det forntida Grekland och det forntida medisk-persiska riket är symboler för andliga makter vid världens slut. De forntida symbolerna är det bokstavliga som föregår och representerar det andliga som följer. Paulus går så långt att han identifierar den bokstavlige Adam som en symbol för den andlige Adam (som är Kristus).

Det finns några mycket djupgående lärdomar som Paulus undervisar om beträffande den förste och den siste Adam, men vi identifierar här endast den princip som han framställer mycket tydligt i detta avsnitt, när han säger: ”det andliga kom inte först, utan det naturliga; därefter kom det andliga.” Det bokstavliga, som Paulus här betecknar som ”naturligt”, kommer först, och det andliga kommer sist. Det bokstavliga Israel var först, och naturligt, och det andliga Israel kommer ”därefter”.

Det bokstavliga Babylon föregår det andliga Babylon. Den nästa viktiga punkt som betonas i Paulus skrifter är den tidpunkt i historien då övergången från bokstavligt till andligt skall tillämpas. Det är korsets tidsperiod då den profetiska övergången från bokstavligt till andligt identifieras.

Det spelar ingen roll vilken förstarätt du än må ha; om och när du tar emot Kristus, blir du då Abrahams säd. Du är inte det bokstavliga Israel; du är det andliga Israel. Övergången från det bokstavliga till det andliga var korset. Paulus delar mänskligheten i två klasser. Varje klass har sitt eget förbund, och båda är avkomlingar till Abraham. Var och en har en stad som representerar deras familj och förbund. Var och en är antingen en son av den bokstavlige Adam eller av den andlige Adam.

Under korsets tidsperiod blev det forntida bokstavliga symboler för det moderna andliga. Aposteln Paulus klargjorde dessa väsentliga profetiska sanningar, vilka gjorde det möjligt för William Miller att fastställa ramen för två ödeläggande makter, på vilken han grundade alla sina profetiska slutsatser. Samma verk som utfördes av aposteln Paulus är det som identifierar de tre ödeläggande makterna, vilka utgör ramen för alla Future for Americas profetiska slutsatser.

Ramen för Millers förståelse av den tilltagande kunskapen, sådan den framställs genom synen om floden Ulai i kapitel sju, åtta och nio, byggde på hans upptäckt att ”det dagliga” i Daniels bok representerade det hedniska Rom. Denna upptäckt gjorde han i Paulus andra brev till Thessalonikerna. Denna förståelse är den främsta sanning som identifieras i samband med den profetiska ”lögnen”, vilken gör att en kraftig villfarelse kommer över sjundedagsadventisterna i de sista dagarna.

Vi kommer att fortsätta vår studie av den ökade kunskapen, sådan den framställs i synen vid Ulai-floden, i nästa artikel genom att behandla det som Miller uppfattade i Paulus brev.