In Daniel chapter eight, Daniel is given a vision of the kingdoms of Bible prophecy, and thereafter he hears a heavenly dialogue represented by a question and an answer.
I Daniel kapitel åtta får Daniel en syn av de riken som omtalas i Bibelns profetia, och därefter hör han en himmelsk dialog framställd i form av en fråga och ett svar.
Then I heard one saint speaking, and another saint said unto that certain saint which spake, How long shall be the vision concerning the daily sacrifice, and the transgression of desolation, to give both the sanctuary and the host to be trodden under foot? And he said unto me, Unto two thousand and three hundred days; then shall the sanctuary be cleansed. Daniel 8:13, 14.
Sedan hörde jag en helig tala, och en annan helig sade till den som talade: Hur lång tid avser synen om det dagliga offret och förödelsens överträdelse, då både helgedomen och hären prisges till att förtrampas? Och han sade till mig: Intill två tusen tre hundra dagar; därefter skall helgedomen renas. Daniel 8:13, 14.
The first twelve verses represent the vision, and verses thirteen and fourteen identify another vision. As with the two different Hebrew words that are both translated as “take away,” and the two different Hebrew words that are both translated as “sanctuary,” in Daniel chapter eight there are also two different Hebrew words, that are both translated as “vision.”
De första tolv verserna återger synen, och verserna tretton och fjorton identifierar en annan syn. Liksom med de två olika hebreiska ord som båda översätts med ”ta bort”, och de två olika hebreiska ord som båda översätts med ”helgedom”, finns det i Daniels åttonde kapitel också två olika hebreiska ord, som båda översätts med ”syn”.
When it comes to the two words translated as “take away,” the theologians of Adventism argue that the words should both be understood to mean “remove.” When it comes to the two words translated as “sanctuary,” the theologians of Adventism argue that the words should both be understood to mean “God’s sanctuary”, and when it comes to the two words translated as “vision,” the theologians of Adventism, once again, gloss over the distinctions between the two words. The distinction was important enough to Daniel, that he purposely used two very different Hebrew words, so we should identify and uphold the distinction. The word “vision,” in verse thirteen is the Hebrew word “chazon,” and it means a dream, revelation, or oracle—a vision.
När det gäller de två ord som översätts med ”ta bort”, hävdar adventismens teologer att båda orden bör förstås betyda ”avlägsna”. När det gäller de två ord som översätts med ”helgedom”, hävdar adventismens teologer att båda orden bör förstås som ”Guds helgedom”, och när det gäller de två ord som översätts med ”syn”, förbiser adventismens teologer återigen skillnaderna mellan de två orden. Skillnaden var tillräckligt viktig för Daniel för att han avsiktligt använde två mycket olika hebreiska ord, så vi bör identifiera och upprätthålla denna skillnad. Ordet ”syn” i vers tretton är det hebreiska ordet ”chazon”, och det betyder en dröm, uppenbarelse eller gudsord — en syn.
The word “vision,” occurs ten times in Daniel chapter eight, but it represents two different Hebrew words. “Chazon,” that is located in verse thirteen, is also found in verse one, then twice in verse two, of course verse thirteen, and one time in verses fifteen, seventeen and twenty-six. Seven of the ten times the word “vision” occurs in Daniel chapter eight, it is the word “chazon,” simply meaning “a vision”.
Ordet ”syn” förekommer tio gånger i Daniel kapitel åtta, men det representerar två olika hebreiska ord. ”Chazon”, som återfinns i vers tretton, finns också i vers ett, därefter två gånger i vers två, naturligtvis i vers tretton, och en gång i verserna femton, sjutton och tjugosex. Sju av de tio gånger som ordet ”syn” förekommer i Daniel kapitel åtta, är det ordet ”chazon”, vilket helt enkelt betyder ”en syn”.
The other three times the word “vision” occurs in Daniel chapter eight, it is the Hebrew word “mareh,” meaning a view; or an appearance. In chapter eight, the Hebrew word “mareh,” is also translated one time not as “vision,” but as “appearance,” thus identifying more perfectly the meaning of the word. Why did Daniel use two different Hebrew words, that are so close in meaning that the translators would treat them as the same word? Does it matter?
De tre andra gånger ordet ”syn” förekommer i Daniels åttonde kapitel är det det hebreiska ordet ”mareh”, som betyder en åsyn eller ett framträdande. I kapitel åtta översätts det hebreiska ordet ”mareh” också vid ett tillfälle inte med ”syn” utan med ”framträdande”, vilket ännu tydligare anger ordets betydelse. Varför använde Daniel två olika hebreiska ord som ligger varandra så nära i betydelse att översättarna skulle behandla dem som samma ord? Spelar det någon roll?
“Every principle in the word of God has its place, every fact its bearing. And the complete structure, in design and execution, bears testimony to its Author. Such a structure no mind but that of the Infinite could conceive or fashion.” Education, 123.
”Varje princip i Guds ord har sin plats, varje faktum sin betydelse. Och hela byggnaden, i plan och utförande, bär vittnesbörd om sin upphovsman. En sådan byggnad kunde inget annat förstånd än den Oändliges vare sig tänka ut eller utforma.” Education, 123.
The answer to the second question is Yes, that it really does matter why Daniel made the distinction, so it therefore becomes the responsibility of the student of prophecy to seek to understand the first question, which asks why Daniel made the distinction. The distinctions he made concerning the word translated as “sanctuary,” and the word translated as “take away,” have eternal consequences, so why would anyone expect less of an importance with the word translated as “vision?” “Every fact” has “its bearing” “in the word of God,” and impacts the prophetic “structure,” and the fulfillment of the prophecy when it is “executed.”
Svaret på den andra frågan är ja: det spelar verkligen roll varför Daniel gjorde åtskillnaden, och därför blir det den profetiske studerandens ansvar att söka förstå den första frågan, som frågar varför Daniel gjorde åtskillnaden. De åtskillnader han gjorde beträffande det ord som översatts med ”helgedom” och det ord som översatts med ”ta bort” har eviga konsekvenser, så varför skulle någon förvänta sig mindre betydelse när det gäller det ord som översatts med ”syn?” ”Varje faktum” har ”sin betydelse” ”i Guds ord” och påverkar den profetiska ”strukturen” och uppfyllelsen av profetian när den ”verkställs.”
As we begin to consider the word “vision,” in chapter eight, a “fact” that has “bearing” on Daniel’s testimony, is who it was that answered the question of Daniel eight, verse thirteen with, “Unto two thousand and three hundred days; then shall the sanctuary be cleansed.”
När vi börjar betrakta ordet ”syn” i det åttonde kapitlet, är ett ”faktum” som har ”betydelse” för Daniels vittnesbörd vem det var som besvarade frågan i Daniel 8:13 med orden: ”Intill två tusen tre hundra dagar; sedan skall helgedomen renas.”
There are four facts that have a direct “bearing” upon Daniel chapter eight, which I intend to address. One is that the vision of the Ulai River has been identified as a prophecy for the last days, and it is also the symbol of the “knowledge” of the book of Daniel which was “unsealed” at the “time of the end” in 1798.
Det finns fyra fakta som har direkt ”bäring” på Daniels åttonde kapitel, vilka jag avser att behandla. Det ena är att synen vid floden Ulai har identifierats som en profetia för de sista dagarna, och den är också symbolen för den ”kunskap” i Daniels bok som blev ”öppnad” vid ”ändens tid” år 1798.
“There is need of a much closer study of the Word of God. Especially should Daniel and the Revelation have attention as never before in the history of our work. We may have less to say in some lines, in regard to the Roman power and the papacy, but we should call attention to what the prophets and the apostles have written under the inspiration of the Spirit of God. The Holy Spirit has so shaped matters, both in the giving of the prophecy, and in the events portrayed, as to teach that the human agent is to be kept out of sight, hid in Christ, and the Lord God of heaven and His law are to be exalted.
”Det finns behov av en mycket närmare studie av Guds ord. Särskilt bör Daniel och Uppenbarelseboken ägnas uppmärksamhet som aldrig förr i vår verksamhets historia. Vi må ha mindre att säga i vissa avseenden beträffande den romerska makten och påvedömet, men vi bör fästa uppmärksamheten på vad profeterna och apostlarna har skrivit under Guds Andes inspiration. Den helige Ande har så format förhållandena, både i givandet av profetian och i de händelser som skildras, att därigenom lära att det mänskliga redskapet skall hållas utom synhåll, dolt i Kristus, och att Herren, himlens Gud, och hans lag skall upphöjas.
“Read the book of Daniel. Call up, point by point, the history of the kingdoms there represented. Behold statesmen, councils, powerful armies, and see how God wrought to abase the pride of men, and lay human glory in the dust. God alone is represented as great. In the vision of the prophet He is seen casting down one mighty ruler and setting up another. He is revealed as the monarch of the universe, about to set up His everlasting kingdom—the Ancient of days, the living God, the Source of all wisdom, the Ruler of the present, the Revealer of the future. Read and understand how poor, how frail, how short-lived, how erring, how guilty, is man in lifting up his soul unto vanity.
”Läs Daniels bok. Framhåll, punkt för punkt, historien om de riken som där framställs. Se statsmän, rådslag, mäktiga härar, och se hur Gud verkade för att förödmjuka människors högmod och lägga mänsklig härlighet i stoftet. Endast Gud framställs som stor. I profetens syn ses han störta en mäktig härskare och uppresa en annan. Han uppenbaras som universums härskare, i begrepp att upprätta sitt eviga rike – den Gamle av dagar, den levande Guden, all vishets Källa, den nuvarande tidens Härskare, framtidens Uppenbarare. Läs och förstå hur fattig, hur bräcklig, hur kortlivad, hur felande, hur skyldig människan är, när hon upphöjer sin själ till fåfänglighet.”
“The Holy Spirit through Isaiah points us to God, the living God, as the chief object of attention—to God as revealed in Christ. ‘Unto us a child is born, unto us a son is given: and the government shall be upon His shoulder: and His name shall be called Wonderful, Counsellor, The mighty God, The everlasting Father, The Prince of Peace’ [Isaiah 9:6].
”Den helige Ande pekar genom Jesaja på Gud, den levande Guden, som det främsta föremålet för vår uppmärksamhet — på Gud sådan han är uppenbarad i Kristus. ”Ty ett barn varder oss fött, en son bliver oss given, och på hans skuldror skall herradömet vila; och hans namn skall vara: Underbar i råd, Väldig Gud, Evig Fader, Fridsfurste” [Jesaja 9:6].
“The light that Daniel received direct from God was given especially for these last days. The visions he saw by the banks of the Ulai and the Hiddekel, the great rivers of Shinar, are now in process of fulfillment, and all the events foretold will soon have come to pass.
”Det ljus som Daniel mottog direkt från Gud gavs särskilt för dessa sista dagar. De syner han såg vid Ulai och Hiddekel, de stora floderna i Sinear, är nu i färd med att gå i uppfyllelse, och alla de händelser som förutsagts skall snart ha inträffat.
“Consider the circumstances of the Jewish nation when the prophecies of Daniel were given. The Israelites were in captivity, their temple had been destroyed, their temple service suspended. Their religion had centered in the ceremonies of the sacrificial system. They had made the outward forms all-important, while they had lost the spirit of true worship. Their services were corrupted with the traditions and practices of heathenism, and in the performance of the sacrificial rites they did not look beyond the shadow to the substance. They did not discern Christ, the true offering for the sins of men. The Lord wrought to bring the people into captivity, and to suspend the services in the temple, in order that the outward ceremonies might not become the sum total of their religion. Their principles and practices must be purged from heathenism. The ritual service ceased in order that heart service might be revived. The outward glory was removed that the spiritual might be revealed.
”Betrakta det judiska folkets omständigheter när Daniels profetior gavs. Israeliterna var i fångenskap, deras tempel hade blivit förstört, deras tempeltjänst avbruten. Deras religion hade varit centrerad kring offersystemets ceremonier. De hade gjort de yttre formerna till allt det väsentliga, medan de hade förlorat den sanna gudstjänstens ande. Deras gudstjänster hade fördärvats genom hedendomens traditioner och sedvänjor, och när de utförde offerriternas handlingar såg de inte bortom skuggbilden till verkligheten. De urskilde inte Kristus, det sanna offret för människornas synder. Herren verkade för att föra folket i fångenskap och avbryta tempeltjänsterna, för att de yttre ceremonierna inte skulle bli summan av deras religion. Deras principer och sedvänjor måste renas från hedendomen. Den rituella tjänsten upphörde för att hjärtats gudstjänst skulle återupplivas. Den yttre härligheten togs bort för att det andliga skulle uppenbaras.
“In the land of their captivity, as the people turned unto the Lord with repentance, He manifested Himself unto them. They lacked the outward representation of His presence; but the bright beams of the Sun of Righteousness shone into their minds and hearts. When they called unto God in their humiliation and distress, visions were given to His prophets which unfolded the events of the future—the overthrow of the oppressors of God’s people, the coming of the Redeemer, and the establishment of the everlasting kingdom.” Manuscript Releases, volume 16, 333–335.
"I sitt fångenskaps land, när folket vände sig till Herren i omvändelse, uppenbarade han sig för dem. De saknade den yttre framställningen av hans närvaro; men den strålande glansen från Rättfärdighetens Sol lyste in i deras sinnen och hjärtan. När de ropade till Gud i sin förödmjukelse och nöd, gavs syner åt hans profeter, vilka uppenbarade framtidens händelser — störtandet av dem som förtryckte Guds folk, Återlösarens ankomst och det eviga rikets upprättande." Manuscript Releases, volym 16, 333–335.
The “fact” that the vision of the Ulai River was given for the last days demands that a student of prophecy makes the effort to understand what it has foretold of the events represented in the vision. The prophetic “matters” associated with the vision of the Ulai River were “shaped” by the “Holy Spirit” “both in the giving of the prophecy, and in the events portrayed.” What was happening with a prophet when they receive a vision, as well as the events of prophecy the prophet identifies are to be studied, with the knowledge that both are a prophetic representation of what will be fulfilled in the last days. The previous passage emphasizes that we should recognize that Daniel was in the captivity of the “seven times.”
Det ”faktum” att synen vid floden Ulai gavs för de sista dagarna kräver att en profetians studerande gör sig mödan att förstå vad den har förutsagt om de händelser som framställs i synen. De profetiska ”förhållanden” som är förbundna med synen vid floden Ulai blev ”utformade” av den ”Helige Ande” ”både vid profetians givande och i de händelser som skildras”. Det som skedde med en profet när han får en syn, liksom de profetiska händelser som profeten identifierar, ska studeras med vetskapen om att bådadera utgör en profetisk framställning av det som ska uppfyllas i de sista dagarna. Det föregående avsnittet betonar att vi bör inse att Daniel befann sig i de ”sju tidernas” fångenskap.
Daniel represents those who recognize their captivity at the conclusion of the three-and-a-half days of Revelation eleven, who then turn to the Lord with repentance, fulfill the Leviticus twenty-six prayer, separate the precious from the vile, and then the Lord fulfills his promise to gather those who have been scattered, as he manifests Himself unto them. Their “chief object of attention,” then is “God as revealed in Christ.”
Daniel representerar dem som vid slutet av de tre och en halv dagarna i Uppenbarelseboken elva inser sin fångenskap, som därefter vänder sig till Herren i omvändelse, uppfyller bönen i Tredje Moseboken tjugosex, skiljer det dyrbara från det usla, och därefter uppfyller Herren sitt löfte att samla dem som har blivit förskingrade, då han uppenbarar sig för dem. Deras ”främsta föremål för uppmärksamhet” är då ”Gud såsom uppenbarad i Kristus.”
The “bearing” of the vision of the Ulai River, and how it contributes to the “structure” of the prophetic message which was “designed” by Christ, is the first “fact” we have briefly considered, and the passage cited identifies that our chief object should be the revelation of God, as “revealed in Christ.” In Daniel chapter eight, Christ is not presented as He was by Isaiah, when Isaiah identified that Christ’s “name shall be called Wonderful, Counsellor, The mighty God, The everlasting Father, The Prince of Peace.” In Daniel chapter eight, God is revealed in Christ as Palmoni, meaning the Wonderful Numberer, or the Numberer of Secrets.
”Bärigheten” i synen vid floden Ulai, och hur den bidrar till den profetiska budskapets ”struktur”, vilken ”utformades” av Kristus, är det första ”faktum” vi kortfattat har betraktat, och det anförda avsnittet visar att vårt främsta föremål bör vara uppenbarelsen av Gud, såsom ”uppenbarad i Kristus”. I Daniels åttonde kapitel framställs Kristus inte såsom han framställdes av Jesaja, när Jesaja angav att Kristi ”namn skall kallas Underbar, Rådgivare, Mäktig Gud, Evig Fader, Fridsfurste”. I Daniels åttonde kapitel uppenbaras Gud i Kristus såsom Palmoni, vilket betyder den Underbare Räknaren, eller Hemligheternas Räknare.
That “fact” demands that the “bearing” of the name “Palmoni” must be sought for, along with how that name contributes to the “structure” and “design” of the prophecy. A third “fact” in Daniel chapter eight, that should be recognized, is that it is in that chapter that the central doctrinal pillar of the Millerite movement is set forth. Miller’s brightest jewel was found in verse fourteen, and we should seek to understand the “bearing” that “fact” has upon the vision of the Ulai River, that is now in the process of fulfillment.
Detta ”faktum” kräver att innebörden av namnet ”Palmoni” måste efterforskas, liksom hur detta namn bidrar till profetians ”struktur” och ”utformning”. Ett tredje ”faktum” i Daniel kapitel åtta, som bör uppmärksammas, är att det är i detta kapitel som milleritrörelsens centrala läromässiga pelare framläggs. Millers klarast lysande juvel återfinns i vers fjorton, och vi bör söka förstå vilken ”betydelse” detta ”faktum” har för synen vid floden Ulai, som nu håller på att gå i uppfyllelse.
In Miller’s dream, when the casket was placed upon the table in the center of his room, it shone with the brightness of the sun, but in the last days the casket is larger and shines ten times brighter than it shone when initially placed upon Miller’s table. What is it about the vision of the Ulai River, that includes the central pillar to the Millerite movement, that increases the light of that doctrine by ten times in the last days? What is revealed in the last days that was not revealed at the time of the end in 1798? What are “the events” of the vision of the Ulai River, which Sister White says “are now in the process of fulfillment?”
I Millers dröm, när kistan ställdes på bordet i mitten av hans rum, lyste den med solens klarhet; men i de sista dagarna är kistan större och lyser tio gånger starkare än den lyste när den först ställdes på Millers bord. Vad är det i synen om floden Ulai, vilken inbegriper den centrala pelaren i milleritrörelsen, som i de sista dagarna ökar ljuset från den läran tiofalt? Vad uppenbaras i de sista dagarna som inte uppenbarades vid ändens tid år 1798? Vilka är ”händelserna” i synen om floden Ulai, som syster White säger ”nu håller på att gå i uppfyllelse?”
If we candidly bring these first three facts together (the vision of the Ulai, Christ revealed as Palmoni and the central doctrinal pillar), we should be willing to accept a simple premise that will impact our study of the vision of the Ulai River. Those combined facts inform those who wish to see that the message that was unsealed in 1798 was a message that was “hung upon time.” Without the element of predictive time prophecy Miller’s message would not have existed.
Om vi uppriktigt sammanför dessa tre första fakta (synen vid Ulai, Kristus uppenbarad som Palmoni och den centrala läromässiga pelaren), bör vi vara villiga att acceptera en enkel premiss som kommer att påverka vår studie av synen om floden Ulai. Dessa sammantagna fakta klargör för dem som vill se att det budskap som förseglades upp i 1798 var ett budskap som var ”upphängt på tid”. Utan den profetiska förutsägelsens tidselement skulle Millers budskap inte ha existerat.
The fourth “fact” that has bearing on this chapter is that the Millerites presented a message based upon prophetic time. To emphasize this fact, God was revealed in Christ, in verse thirteen and fourteen as the Wonderful Numberer (Palmoni). The idea that the vision consisted of only identifying October 22, 1844, as the conclusion of the twenty-three hundred days of verse fourteen, is to throw cold water on the revelation of God being revealed through Christ as Palmoni.
Det fjärde ”faktum” som har betydelse för detta kapitel är att milleriterna frambar ett budskap grundat på profetisk tid. För att understryka detta faktum uppenbarades Gud i Kristus i vers tretton och fjorton som den underbare Talräknaren (Palmoni). Föreställningen att synen endast bestod i att identifiera den 22 oktober 1844 som slutet på de tvåtusen trehundra dagarna i vers fjorton är att hälla kallt vatten över uppenbarelsen av Gud, sådan den uppenbaras genom Kristus såsom Palmoni.
The theologians of Adventism have diligently worked to bury the significance of the question of verse thirteen of Daniel chapter eight in order to produce the flavor in their dish of fables, that they have determined will keep the unlearned with the itching ears, from being concerned about the truths connected with the central pillar of Adventism.
Adventismens teologer har ihärdigt arbetat för att begrava betydelsen av frågan i den trettonde versen i Daniels åttonde kapitel för att åstadkomma den smak i sin rätt av fabler, som de har beslutat skall hålla de olärda med kliande öron från att bekymra sig om de sanningar som är förbundna med adventismens centrala pelare.
“The scripture which above all others had been both the foundation and central pillar of the Advent faith was the declaration, ‘Unto two thousand and three hundred days; then shall the sanctuary be cleansed.’ [Daniel 8:14.] These had been familiar words to all believers in the Lord’s soon coming. By the lips of thousands was this prophecy repeated as the watchword of their faith. All felt that upon the events therein foretold depended their brightest expectations and most cherished hopes. These prophetic days had been shown to terminate in the autumn of 1844. In common with the rest of the Christian world, Adventists then held that the earth, or some portion of it, was the sanctuary. They understood that the cleansing of the sanctuary was the purification of the earth by the fires of the last great day, and that this would take place at the second advent. Hence the conclusion that Christ would return to the earth in 1844.
”Det skriftställe som mer än något annat hade varit både grundvalen och den centrala pelaren i adventtron var förklaringen: ’Intill två tusen tre hundra aftnar och morgnar; sedan skall helgedomen renas.’ [Daniel 8:14.] Dessa ord var välbekanta för alla som trodde på Herrens snara återkomst. Från tusentals läppar upprepades denna profetia såsom lösenordet för deras tro. Alla kände att av de händelser som däri förutsagts berodde deras ljusaste förväntningar och käraste förhoppningar. Det hade visats att dessa profetiska dagar skulle utlöpa på hösten 1844. I likhet med den övriga kristna världen ansåg adventisterna då att jorden, eller någon del av den, var helgedomen. De förstod att helgedomens rening var jordens rening genom den sista stora dagens eld, och att detta skulle äga rum vid den andra adventen. Därav drogs slutsatsen att Kristus skulle återvända till jorden år 1844.
“But the appointed time had passed, and the Lord had not appeared. The believers knew that God’s Word could not fail; their interpretation of the prophecy must be at fault; but where was the mistake? Many rashly cut the knot of difficulty by denying that the 2300 days ended in 1844. No reason could be given for this, except that Christ had not come at the time they expected him. They argued that if the prophetic days had ended in 1844, Christ would then have returned to cleanse the sanctuary by the purification of the earth by fire; and that since he had not come, the days could not have ended.
”Men den fastställda tiden hade gått förbi, och Herren hade inte uppenbarat sig. De troende visste att Guds ord inte kunde svika; deras tolkning av profetian måste vara felaktig; men vari låg misstaget? Många högg oförsiktigt av svårighetens knut genom att förneka att de 2300 dagarna slutade år 1844. Något skäl för detta kunde inte anföras, utom att Kristus inte hade kommit vid den tid då de väntade honom. De hävdade att om de profetiska dagarna hade slutat år 1844, skulle Kristus då ha återvänt för att rena helgedomen genom jordens rening med eld; och eftersom han inte hade kommit, kunde dagarna inte ha slutat.
“To accept this conclusion was to renounce the former reckoning of the prophetic periods. The 2300 days had been found to begin when the commandment of Artaxerxes for the restoration and building of Jerusalem went into effect, in the autumn of B. C. 457. Taking this as the starting-point, there was perfect harmony in the application of all the events foretold in the explanation of that period in Daniel 9:25–27. Sixty-nine weeks, the first 483 of the 2300 years, were to reach to the Messiah, the Anointed One; and Christ’s baptism and anointing by the Holy Spirit, A. D. 27, exactly fulfilled the specification. In the midst of the seventieth week, Messiah was to be cut off. Three and a half years after his baptism, Christ was crucified, in the spring of A. D. 31. The seventy weeks, or 490 years, were to pertain especially to the Jews. At the expiration of this period, the nation sealed its rejection of Christ by the persecution of his disciples, and the apostles turned to the Gentiles, A. D. 34. The first 490 years of the 2300 having then ended, 1810 years would remain. From A. D. 34, 1810 years extend to 1844. ‘Then,’ said the angel, ‘shall the sanctuary be cleansed.’ All the preceding specifications of the prophecy had been unquestionably fulfilled at the time appointed. With this reckoning, all was clear and harmonious, except that it was not seen that any event answering to the cleansing of the sanctuary had taken place in 1844. To deny that the days ended at that time was to involve the whole question in confusion, and to renounce positions which had been established by unmistakable fulfillments of prophecy.
Att godta denna slutsats innebar att avsäga sig den tidigare beräkningen av de profetiska tidsperioderna. De 2300 dagarna hade befunnits börja när Artaxerxes befallning om Jerusalems återupprättande och återuppbyggande trädde i kraft, på hösten år 457 f. Kr. Om man tog detta som utgångspunkt rådde fullkomlig harmoni i tillämpningen av alla de händelser som förutsagts i förklaringen av denna tidsperiod i Daniel 9:25–27. Sextionio veckor, de första 483 av de 2300 åren, skulle sträcka sig fram till Messias, den Smorde; och Kristi dop och smörjelse genom den Helige Ande år 27 e. Kr. uppfyllde exakt denna angivelse. Mitt i den sjuttionde veckan skulle Messias avskäras. Tre och ett halvt år efter sitt dop korsfästes Kristus, på våren år 31 e. Kr. De sjuttio veckorna, eller 490 åren, skulle i synnerhet gälla judarna. När denna tidsperiod löpte ut beseglade nationen sitt förkastande av Kristus genom förföljelsen av hans lärjungar, och apostlarna vände sig till hedningarna år 34 e. Kr. När de första 490 åren av de 2300 då hade avslutats, återstod 1810 år. Från år 34 e. Kr. sträcker sig 1810 år till 1844. ”Då”, sade ängeln, ”skall helgedomen renas.” Alla de föregående bestämmelserna i profetian hade utan tvivel uppfyllts vid den bestämda tiden. Med denna beräkning var allt klart och harmoniskt, förutom att man inte såg att någon händelse som motsvarade helgedomens rening hade ägt rum år 1844. Att förneka att dagarna slutade vid den tiden var att kasta hela frågan in i förvirring och att avsäga sig ståndpunkter som hade blivit fastställda genom omisskännliga profetiska uppfyllelser.
“But God had led his people in the great Advent movement; his power and glory had attended the work, and he would not permit it to end in darkness and disappointment, to be reproached as a false and fanatical excitement. He would not leave his word involved in doubt and uncertainty. Though many abandoned their former reckoning of the prophetic periods, and denied the correctness of the movement based thereon, others were unwilling to renounce points of faith and experience that were sustained by the Scriptures and by the witness of the Spirit of God. They believed that they had adopted sound principles of interpretation in their study of the prophecies, and that it was their duty to hold fast the truths already gained, and to continue the same course of Biblical research. With earnest prayer they reviewed their position, and studied the Scriptures to discover their mistake. As they could see no error in their reckoning of the prophetic periods, they were led to examine more closely the subject of the sanctuary.” The Great Controversy, 409, 410.
”Men Gud hade lett sitt folk i den stora adventrörelsen; hans kraft och härlighet hade åtföljt verket, och han skulle inte tillåta att det slutade i mörker och besvikelse och utsattes för smädelsen att vara en falsk och fanatisk hänryckning. Han skulle inte lämna sitt ord höljt i tvivel och ovisshet. Fastän många övergav sin tidigare beräkning av de profetiska tidsperioderna och förnekade riktigheten i den rörelse som grundade sig därpå, var andra ovilliga att avsäga sig sådana punkter i tro och erfarenhet som hade stöd i Skrifterna och i vittnesbördet från Guds Ande. De trodde att de hade antagit sunda tolkningsprinciper i sitt studium av profetiorna, och att det var deras plikt att hålla fast vid de sanningar som redan vunnits och att fortsätta samma bana av biblisk forskning. Med innerlig bön gick de på nytt igenom sin ståndpunkt och studerade Skrifterna för att upptäcka sitt misstag. Då de inte kunde se något fel i sin beräkning av de profetiska tidsperioderna, leddes de till att närmare undersöka ämnet om helgedomen.” The Great Controversy, 409, 410.
We have been informed by Sister White, in the same passage where the vision of the Ulai River is identified, that there “is need of a much closer study of the Word of God.” The theologians will present the subject of “prophetic periods” in the previous passage from The Great Controversy, as if the “prophetic periods” Sister White is limiting her commentary to, is the five prophecies that are represented within the twenty-three hundred year prophecy. After all, they claim, four of those prophecies are specifically addressed in the passage. But a “much closer study” of the subject demonstrates that the term “prophetic periods” in the plural, in Sister White’s writings more accurately refers to the two prophecies that were to be fulfilled on October 22, 1844.
Vi har av syster White blivit underrättade om, i samma avsnitt där synen om floden Ulai identifieras, att det ”behövs en mycket noggrannare studie av Guds ord”. Teologerna kommer att framställa ämnet ”profetiska tidsperioder” i det föregående avsnittet ur The Great Controversy, som om de ”profetiska tidsperioder” som syster White begränsar sin kommentar till vore de fem profetior som återges inom profetian om de tvåtusen trehundra åren. De hävdar ju att fyra av dessa profetior uttryckligen behandlas i avsnittet. Men en ”mycket noggrannare studie” av ämnet visar att uttrycket ”profetiska tidsperioder” i pluralis, i syster Whites skrifter, mer korrekt syftar på de två profetior som skulle uppfyllas den 22 oktober 1844.
There are five specific time prophecies that Gabriel identified for Daniel that are part of the twenty-three hundred years. The first identifies forty-nine years, when the “streets and walls would be built in troublous times.” The second was Christ’s baptism after four hundred and eighty-three years from the starting point of 457 BC. The third was His crucifixion, the fourth identified when the gospel would go to the Gentiles at the end of the four hundred and ninety-years that were set apart especially for the Jewish nation, and the fifth, and only the fifth, time prophecy, ended on October 22, 1844. The previous four time prophecies ended well before 1844. So, what does Sister White actually mean when she uses the expression “prophetic periods” in the plural, that were to end in 1844?
Det finns fem särskilda tidsprofetior som Gabriel angav för Daniel och som utgör en del av de två tusen tre hundra åren. Den första anger fyrtionio år, då ”gator och murar skulle byggas upp under tider av trångmål”. Den andra var Kristi dop efter fyrahundraåttiotre år från utgångspunkten 457 f.Kr. Den tredje var hans korsfästelse, den fjärde angav när evangeliet skulle gå till hedningarna vid slutet av de fyrahundranittio år som avskildes särskilt för den judiska nationen, och den femte, och endast den femte, tidsprofetian slutade den 22 oktober 1844. De föregående fyra tidsprofetiorna avslutades långt före 1844. Vad menar då egentligen syster White när hon använder uttrycket ”profetiska tidsperioder” i plural, som skulle upphöra 1844?
Addressing the first disappointment of the Millerites she identifies the answer to that question:
När hon tar upp milleriternas första besvikelse identifierar hon svaret på den frågan:
“I saw the people of God joyful in expectation, looking for their Lord. But God designed to prove them. His hand covered a mistake in the reckoning of the prophetic periods. Those who were looking for their Lord did not discover this mistake, and the most learned men who opposed the time also failed to see it. God designed that His people should meet with a disappointment. The time passed, and those who had looked with joyful expectation for their Saviour were sad and disheartened, while those who had not loved the appearing of Jesus, but embraced the message through fear, were pleased that He did not come at the time of expectation. Their profession had not affected the heart and purified the life. The passing of the time was well calculated to reveal such hearts. They were the first to turn and ridicule the sorrowful, disappointed ones who really loved the appearing of their Saviour. I saw the wisdom of God in proving His people and giving them a searching test to discover those who would shrink and turn back in the hour of trial.
”Jag såg Guds folk, glada i förväntan och spejande efter sin Herre. Men Gud hade för avsikt att pröva dem. Hans hand dolde ett misstag i beräkningen av de profetiska tidsperioderna. De som väntade på sin Herre upptäckte inte detta misstag, och inte heller såg de mest lärda män som motsatte sig tidpunkten det. Gud hade för avsikt att hans folk skulle möta en besvikelse. Tiden gick, och de som med glad förväntan hade sett fram emot sin Frälsare blev sorgsna och modfällda, medan de som inte hade älskat Jesu uppenbarelse utan tagit emot budskapet av fruktan, var glada över att han inte kom vid den väntade tiden. Deras bekännelse hade inte påverkat hjärtat och renat livet. Tidens förbigång var väl ägnad att uppenbara sådana hjärtan. De var de första att vända sig bort och förlöjliga de sorgsna, besvikna som verkligen älskade sin Frälsares uppenbarelse. Jag såg Guds vishet i att pröva sitt folk och ge dem ett rannsakande prov för att upptäcka dem som skulle rygga tillbaka och vända om i prövningens stund.
“Jesus and all the heavenly host looked with sympathy and love upon those who had with sweet expectation longed to see Him whom their souls loved. Angels were hovering around them, to sustain them in the hour of their trial. Those who had neglected to receive the heavenly message were left in darkness, and God’s anger was kindled against them, because they would not receive the light which He had sent them from heaven. Those faithful, disappointed ones, who could not understand why their Lord did not come, were not left in darkness. Again they were led to their Bibles to search the prophetic periods. The hand of the Lord was removed from the figures, and the mistake was explained. They saw that the prophetic periods reached to 1844, and that the same evidence which they had presented to show that the prophetic periods closed in 1843, proved that they would terminate in 1844.” Early Writings, 235–237.
”Jesus och hela den himmelska härskaran såg med medlidande och kärlek på dem som med ljuv förväntan hade längtat efter att få se honom som deras själar älskade. Änglar svävade omkring dem för att uppehålla dem i deras prövnings stund. De som hade försummat att ta emot det himmelska budskapet lämnades i mörker, och Guds vrede upptändes mot dem, därför att de inte ville ta emot det ljus som han hade sänt dem från himlen. Dessa trogna, besvikna människor, som inte kunde förstå varför deras Herre inte kom, lämnades inte i mörker. Åter blev de ledda till sina biblar för att rannsaka de profetiska tidsperioderna. Herrens hand togs bort från siffrorna, och misstaget blev förklarat. De såg att de profetiska tidsperioderna sträckte sig till 1844 och att samma bevis som de hade lagt fram för att visa att de profetiska tidsperioderna avslutades 1843, bevisade att de skulle upphöra 1844.” Early Writings, 235–237.
The “prophetic periods” were the “prophetic periods” that “reached to 1844,” which the Millerites had initially believed reached to 1843. The “prophetic periods” that reached to 1844, were three prophetic periods,” and all are represented upon Habakkuk’s tables. One of the three periods simply “touches” 1844, and the other two reach to October 22, 1844. The thirteen hundred and thirty-five days reached to the very first day of 1844, when the first disappointment of the Millerites arrived, and the tarrying time of both Habakkuk chapter two, and of the parable of the ten virgins in Matthew twenty-five began.
De ”profetiska tidsperioderna” var de ”profetiska tidsperioder” som ”nådde fram till 1844”, vilka milleriterna först hade trott nådde fram till 1843. De ”profetiska tidsperioder” som nådde fram till 1844 var tre profetiska tidsperioder”, och alla framställs på Habackuks tavlor. En av de tre perioderna ”berör” helt enkelt 1844, och de andra två når fram till den 22 oktober 1844. De ettusen trehundratrettiofem dagarna nådde fram till själva den första dagen av 1844, då milleriternas första besvikelse inträffade, och väntetiden i både Habackuk kapitel två och liknelsen om de tio jungfrurna i Matteus tjugofem började.
The twenty-three hundred days of Daniel chapter eight, verse fourteen reached to October 22, 1844, and the twenty-five hundred and twenty years, of the “seven times” against the southern kingdom of Judah ended there as well. Palmoni introduces himself as the Wonderful Numberer in verse thirteen of Daniel eight, and the prophetic “structure” and “design” that he then set forth included at least ten interconnected time prophecies.
De tvåtusen trehundra dagarna i Daniels åttonde kapitel, vers fjorton, sträckte sig till den 22 oktober 1844, och de tvåtusen femhundra tjugo åren av de ”sju tiderna” mot Juda sydrike slutade också där. Palmoni presenterar sig som den Underbare Talräknaren i vers tretton i Daniel 8, och den profetiska ”struktur” och ”utformning” som han därefter framlade innefattade åtminstone tio sammanlänkade tidsprofetior.
We will begin to consider these truths further in the next article.
Vi kommer att börja närmare behandla dessa sanningar i nästa artikel.
“Christ gave to the world a lesson that should be engraved on mind and soul. ‘This is life eternal,’ he said, ‘that they might know thee the only true God, and Jesus Christ, whom thou hast sent.’ But Satan works on human minds, saying, Do this or that action, and ye shall be as gods. By deceptive reasoning he led Adam and Eve to doubt God’s word, and to supply its place with a theory that led to transgression and disobedience. And his sophistry is doing today what it did in Eden. When Christ came to our world, he selected humble fishermen as the foundation of his church. To these disciples he tried to explain the nature of his kingdom and mission. But their limited comprehension imposed a restraint upon him. They had been receiving the sayings of the scribes and Pharisees, and therefore much of what they believed was untrue. And though Christ had many things to say to them, they were unable to hear much of what he longed to communicate.
”Kristus gav världen en lärdom som borde inristas i sinne och själ. ’Och detta är evigt liv’, sade han, ’att de känner dig, den ende sanne Guden, och Jesus Kristus, som du har sänt.’ Men Satan verkar på människors sinnen och säger: Gör denna eller den handlingen, så skall ni bli såsom gudar. Genom bedrägliga resonemang förledde han Adam och Eva att betvivla Guds ord och att sätta en teori i dess ställe, en teori som ledde till överträdelse och olydnad. Och hans spetsfundigheter åstadkommer i dag vad de gjorde i Eden. När Kristus kom till vår värld, utvalde han enkla fiskare till grunden för sin församling. För dessa lärjungar försökte han förklara naturen av sitt rike och sin mission. Men deras begränsade fattningsförmåga lade en återhållande tygel på honom. De hade tagit emot de skriftlärdas och fariséernas läror, och därför var mycket av det de trodde osant. Och fastän Kristus hade mycket att säga dem, förmådde de inte höra mycket av det som han längtade efter att meddela.”
“Christ finds the religionists of this time so full of erroneous sentiments that there is no room in their minds for the truth. With the education given, teachers mingle the sentiments of infidel authors. Thus they have sown tares in the minds of the youth. They give utterance to sentiments that should not be presented to young or old, never thinking of what kind of seed they are sowing, or of the harvest they will have to garner as the result.” Review and Herald, July 3, 1900.
”Kristus finner denna tids religionister så fyllda av villfarande uppfattningar att det inte finns rum i deras sinnen för sanningen. Genom den undervisning som ges blandar lärarna in de otroende författarnas åsikter. Så har de sått ogräs i de ungas sinnen. De ger uttryck åt åsikter som inte borde framläggas för vare sig unga eller gamla, utan att någonsin tänka på vilken sorts säd de sår eller på den skörd de som följd därav måste bärga.” Review and Herald, 3 juli 1900.