In the last article we pointed out that Gabriel provided the conclusion of the “last indignation” in order to confirm the date of 1844, based upon two witnesses. Miller understood the “seven times” of Leviticus twenty-six, that was carried out against the kingdom of Judah, but never reached a point where he saw the purpose and relationship of the judgment of the “seven times,” upon both the northern and southern kingdoms of Israel. Whether he ever recognized the distinction of “the last indignation” in verse nineteen is doubtful, though he no doubt understood in a general sense that the “indignation” was the “seven times.” The light of a first and last indignation was unsealed by Palmoni in 1856, but it was rejected in 1863. Yet Miller’s message of the “seven times” was correct, though limited.
I den förra artikeln påpekade vi att Gabriel angav avslutningen av den ”sista harmen” för att bekräfta året 1844, grundat på två vittnen. Miller förstod de ”sju tiderna” i Tredje Moseboken tjugosex, vilka verkställdes mot Juda rike, men han kom aldrig till en punkt där han såg syftet med och sambandet i domen över de ”sju tiderna” över både Israels norra och södra riken. Huruvida han någonsin uppfattade åtskillnaden i ”den sista harmen” i vers nitton är tveksamt, även om han utan tvivel i allmän mening förstod att ”harmen” var de ”sju tiderna”. Ljuset om en första och en sista harm blev avförseglat av Palmoni år 1856, men det förkastades år 1863. Likväl var Millers budskap om de ”sju tiderna” riktigt, även om det var begränsat.
Miller would not have recognized that the little horn of pagan Rome lifted up and exalted paganism, in verse eleven of Daniel eight, for to Miller “take away” was simply to remove in each of its three occurrences in Daniel. Yet his message was still correct, though limited.
Miller skulle inte ha insett att det lilla hornet i det hedniska Rom upphöjde och förhärligade hedendomen i Daniel åtta, vers elva, ty för Miller betydde ”ta bort” helt enkelt att avlägsna i vart och ett av dess tre förekomster i Daniel. Ändå var hans budskap fortfarande korrekt, om än begränsat.
The Millerites did recognize the “sanctuary” in verse eleven was the pagan temple in the city of Rome (the Pantheon), but the Hebrew language was not what their message was based upon. Miller’s message was focused upon prophetic time. The history where their message was unsealed prevented them from seeing the United States as the sixth kingdom of Bible prophecy, but more than that, it prevented them from seeing the papacy as the fifth kingdom of Bible prophecy.
Milleriterna insåg verkligen att ”helgedomen” i vers elva var det hedniska templet i staden Rom (Pantheon), men det hebreiska språket var inte det som deras budskap vilade på. Millers budskap var fokuserat på profetisk tid. Den historia i vilken deras budskap blev upplåst hindrade dem från att se Förenta staterna som det sjätte riket i Bibelns profetia, men mer än så hindrade den dem från att se påvedömet som det femte riket i Bibelns profetia.
Forced by the history in which they lived they applied the prophecies in agreement with their anticipated soon-coming return of Christ, and they were disappointed, yet their message was correct. When Gabriel provides the interpretation of the two visions in verses fifteen through twenty-seven, Miller’s understanding prevented him from grasping the broader revelation of the kingdoms that was represented in the gender oscillation of the little horn in verses nine through twelve. The Millerites only see Rome as a fourth and final earthly kingdom in Gabriel’s interpretation.
Tvungna av den historia i vilken de levde tillämpade de profetiorna i överensstämmelse med sin förväntan om Kristi snart förestående återkomst, och de blev besvikna, men deras budskap var riktigt. När Gabriel ger uttolkningen av de två synerna i verserna femton till tjugosju, hindrade Millers förståelse honom från att uppfatta den vidare uppenbarelsen om rikena som framställdes i det lilla hornets genusväxling i verserna nio till tolv. Milleriterna ser endast Rom som ett fjärde och sista jordiskt rike i Gabriels uttolkning.
And it came to pass, when I, even I Daniel, had seen the vision, and sought for the meaning, then, behold, there stood before me as the appearance of a man. And I heard a man’s voice between the banks of Ulai, which called, and said, Gabriel, make this man to understand the vision. So he came near where I stood: and when he came, I was afraid, and fell upon my face: but he said unto me, Understand, O son of man: for at the time of the end shall be the vision. Now as he was speaking with me, I was in a deep sleep on my face toward the ground: but he touched me, and set me upright. And he said, Behold, I will make thee know what shall be in the last end of the indignation: for at the time appointed the end shall be. The ram which thou sawest having two horns are the kings of Media and Persia. And the rough goat is the king of Grecia: and the great horn that is between his eyes is the first king. Now that being broken, whereas four stood up for it, four kingdoms shall stand up out of the nation, but not in his power. And in the latter time of their kingdom, when the transgressors are come to the full, a king of fierce countenance, and understanding dark sentences, shall stand up. And his power shall be mighty, but not by his own power: and he shall destroy wonderfully, and shall prosper, and practise, and shall destroy the mighty and the holy people. And through his policy also he shall cause craft to prosper in his hand; and he shall magnify himself in his heart, and by peace shall destroy many: he shall also stand up against the Prince of princes; but he shall be broken without hand. And the vision of the evening and the morning which was told is true: wherefore shut thou up the vision; for it shall be for many days. And I Daniel fainted, and was sick certain days; afterward I rose up, and did the king’s business; and I was astonished at the vision, but none understood it. Daniel 8:15–27.
Och det skedde, när jag, ja jag Daniel, hade sett synen och sökte förstå dess mening, att se, då stod där framför mig något som liknade en man. Och jag hörde en människas röst mellan Ulajs stränder, som ropade och sade: Gabriel, låt denne man förstå synen. Så kom han nära den plats där jag stod; och när han kom, blev jag förskräckt och föll ner på mitt ansikte. Men han sade till mig: Förstå, du människobarn, att synen gäller ändens tid. Medan han talade med mig, föll jag i djup sömn med ansiktet mot marken; men han rörde vid mig och reste mig upp där jag stod. Och han sade: Se, jag skall låta dig veta vad som skall ske vid harmens sista slut; ty vid den bestämda tiden skall slutet komma. Väduren som du såg med de två hornen, den betecknar Mediens och Persiens kungar. Och den ludna bocken är Greklands kung; och det stora hornet mellan dess ögon är den förste kungen. Men att detta bröts och att fyra andra uppstod i dess ställe betyder att fyra riken skall uppstå av nationen, men inte med hans kraft. Och i slutet av deras välde, när överträdarna har nått sitt fulla mått, skall en kung träda fram med hårt ansikte och förfaren i mörka konster. Och hans makt skall vara stor, men inte genom hans egen makt; och han skall åstadkomma förunderlig förödelse och ha framgång och handla efter sin vilja; och han skall fördärva de mäktiga och det heliga folket. Och genom sin klokskap skall han också låta svek ha framgång i sin hand; och han skall upphöja sig i sitt hjärta, och mitt i tryggheten skall han fördärva många; han skall också resa sig mot furstarnas Furste, men han skall bli krossad utan människohand. Och synen om aftonen och morgonen, som har blivit omtalad, är sann; fördenskull må du försegla synen, ty den avser många dagar. Och jag, Daniel, blev kraftlös och låg sjuk i några dagar; därefter stod jag upp och uträttade kungens tjänst. Och jag var bestört över synen, men ingen förstod den. Daniel 8:15–27.
Though Daniel received the vision of the Ulai River (which is now in the process of fulfillment), in the history of Babylon, the first kingdom is left out of the vision. It had been included as the head of gold, and the lion in chapters two and seven, but the prophetic attribute of Babylon being removed and restored was emphasized in chapter eight. Nebuchadnezzar had typified the deadly wound of the papacy when he was driven from men for “seven times,” thus typifying the symbolic seventy years that the whore of Tyre is forgotten. In Daniel chapter eight, Babylon is forgotten from the kingdoms of Bible prophecy and the vision begins with the Medes and Persians (the ram), which was followed by Greece (the goat).
Även om Daniel mottog synen vid floden Ulai (vilken nu håller på att gå i uppfyllelse), utelämnas det första riket i synen i Babylons historia. Det hade inkluderats som huvudet av guld och lejonet i kapitel två och sju, men den profetiska egenskapen att Babylon avlägsnas och återupprättas betonades i kapitel åtta. Nebukadnessar hade förebildat påvedömets dödliga sår när han fördrevs från människor under ”sju tider”, och därmed förebildat de symboliska sjuttio åren då skökan Tyrus är glömd. I Daniel kapitel åtta är Babylon glömt bland bibelprofetians riken, och synen börjar med mederna och perserna (väduren), vilket följdes av Grekland (geten).
The kingdom of Alexander the Great disintegrated into four kingdoms of lesser power than Alexander, as had also been represented in chapter seven with the leopard which had four wings and four heads. Four represents worldwide as represented by north, east, south and west. In verse eight of chapter eight, four notable ones came up towards the four winds of heaven. In chapter seven Greece’s four wings align with the four winds of chapter eight, and Greece’s four heads align with the four notable ones. The four heads and four notable ones represent the four kingdoms Alexander’s original kingdom disintegrated into, and the four wings and four winds represent the four areas of division. The distinction of the point is important to see, for it represents an argument which the Millerites had against the traditional understanding of the Protestants about the fourth kingdom of Rome.
Alexander den stores rike upplöstes i fyra riken med mindre makt än Alexander, såsom det också hade framställts i kapitel sju genom leoparden som hade fyra vingar och fyra huvuden. Talet fyra representerar det världsomfattande, såsom det framställs genom norr, öster, söder och väster. I vers åtta i kapitel åtta växte fyra framstående horn upp mot himlens fyra vindar. I kapitel sju motsvarar Greklands fyra vingar de fyra vindarna i kapitel åtta, och Greklands fyra huvuden motsvarar de fyra framstående hornen. De fyra huvudena och de fyra framstående hornen representerar de fyra riken som Alexanders ursprungliga rike upplöstes i, och de fyra vingarna och de fyra vindarna representerar de fyra delningsområdena. Det är viktigt att se denna distinktion i sakfrågan, ty den utgör ett argument som milleriterna hade mot protestanternas traditionella förståelse av det fjärde riket, Rom.
On the tables of Habakkuk, represented by the 1843 and 1850 pioneer charts, there is only one representation which is not illustrating a prophetic application, and it has to do with the distinction between the four heads and notable ones, and the four wings and winds. In an effort to obscure the truth of Rome as the fourth kingdom of Bible prophecy, Satan introduced an argument concerning the true or false meaning of the four heads and notable ones, and the four wings and winds. Satan did so for the book of Daniel clearly identifies that there is one distinct symbol in the book of Daniel that established the vision. Part of the evidence which establishes that symbol is in the four heads and notable ones, and the four wings and winds. The Protestants upheld a satanic view of this argument, and the argument was so significant to Millerite history that they referenced the argument upon the chart. The power which establishes the “chazon” vision in the book of Daniel is identified as the “robbers of thy people,” and the Protestants identified that power as one of a long line of Syrian kings named Antiochus Epiphanes, and Miller identified them as Rome.
På Habackuks tavlor, representerade av pionjärkartorna från 1843 och 1850, finns det endast en framställning som inte illustrerar en profetisk tillämpning, och den har att göra med åtskillnaden mellan de fyra huvudena och de ansenliga hornen, samt de fyra vingarna och vindarna. I ett försök att fördunkla sanningen om Rom som det fjärde riket i Bibelns profetia införde Satan ett argument angående den sanna eller falska betydelsen av de fyra huvudena och de ansenliga hornen, samt de fyra vingarna och vindarna. Satan gjorde så, ty Daniels bok identifierar tydligt att det finns en särskild symbol i Daniels bok som fastställde synen. En del av bevisföringen som fastställer denna symbol finns i de fyra huvudena och de ansenliga hornen, samt de fyra vingarna och vindarna. Protestanterna upprätthöll en satanisk uppfattning i denna fråga, och argumentet var så betydelsefullt för milleriternas historia att de hänvisade till det på kartan. Den makt som fastställer ”chazon”-synen i Daniels bok identifieras som ”ditt folks rövare”, och protestanterna identifierade den makten som en av en lång rad syriska kungar vid namn Antiochus Epifanes, medan Miller identifierade dem som Rom.
And in those times there shall many stand up against the king of the south: also the robbers of thy people shall exalt themselves to establish the vision; but they shall fall. Daniel 11:14.
Och i de tiderna skall många resa sig mot kungen i söder; också rövarna bland ditt folk skall upphöja sig för att fullborda synen; men de skall falla. Daniel 11:14.
Antiochus was one of the kings, in a line of kings that descended out of one of the four kingdoms which Alexander’s kingdom had disintegrated into. The little horn of verse nine of Daniel eight, had followed the kingdom of Alexander, and verse nine says that out of one of them, came forth the little horn.
Antiochos var en av kungarna, i en rad av kungar som härstammade från ett av de fyra riken som Alexanders rike hade upplösts i. Det lilla hornet i vers nio i Daniel åtta hade följt efter Alexanders rike, och vers nio säger att ur ett av dem kom det lilla hornet fram.
And out of one of them came forth a little horn, which waxed exceeding great, toward the south, and toward the east, and toward the pleasant land. Daniel 8:9.
Och från ett av dem sköt ett litet horn fram, som växte mycket stort mot södern och mot östern och mot det härliga landet. Daniel 8:9.
The argument of whether Rome establishes the vision, or a weak and fairly insignificant Syrian king establishes the vision, includes the argument of whether the little horn power came out of one of the four horns, or out of one of the four winds. It is not much of an argument, for history and prophecy is clear that Rome was not a descendant of the Greek empire, but that Rome was a new power. If Rome was the fourth kingdom, then the “one of them” of verse nine, must be one of the four winds or wings. If it was Antiochus Epiphanes, it came out of the horn of Syria.
Frågan om huruvida Rom upprättar synen, eller om en svag och tämligen obetydlig syrisk kung upprättar synen, innefattar även frågan om den lilla hornmakten kom ut från ett av de fyra hornen eller från en av de fyra vindarna. Det är knappast en fråga att tvista om, ty historien och profetian är tydliga med att Rom inte var en ättling till det grekiska riket, utan att Rom var en ny makt. Om Rom var det fjärde riket, då måste ”en av dem” i vers nio syfta på en av de fyra vindarna eller vingarna. Om det var Antiochos Epifanes, kom det ut ur Syriens horn.
The Millerites identified that the power represented as “the robbers of thy people” would stand up against Christ.
Milleriterna identifierade att den makt som framställs som ”ditt folks rövare” skulle resa sig upp mot Kristus.
And through his policy also he shall cause craft to prosper in his hand; and he shall magnify himself in his heart, and by peace shall destroy many: he shall also stand up against the Prince of princes; but he shall be broken without hand. Daniel 8:25.
Och genom sin list skall han också låta sveket ha framgång i sin hand; och han skall upphöja sig i sitt hjärta, och mitt under fred skall han förgöra många; han skall också resa sig mot furstarnas Furste; men han skall krossas utan människohand. Daniel 8:25.
The “Prince of princes” is Christ, and Antiochus Epiphanes lived well before Christ was born, so the Millerites pointed this fact out on the 1843 chart. On the chart they included the date 164, which in reality has no biblical reference, and was simply a notation which identifies the significance of the argument over the fourth kingdom between Miller and the Protestant theologians. Next to the year “164” on the chart they wrote, “Death of Antiochus Epiphanes who of course stood not up against the Prince of princes as he had been dead 164 years before the prince of princes was born.”
”furstarnas Furste” är Kristus, och Antiochos Epifanes levde långt före Kristi födelse, så Milleriterna påpekade detta faktum på 1843 års karta. På kartan tog de med årtalet 164, vilket i själva verket inte har någon biblisk hänvisning, utan helt enkelt var en notering som identifierar betydelsen av argumentet om det fjärde riket mellan Miller och de protestantiska teologerna. Intill årtalet ”164” på kartan skrev de: ”Antiochos Epifanes död, vilken naturligtvis inte stod upp mot furstarnas Furste, eftersom han hade varit död i 164 år innan furstarnas Furste föddes.”
Today Adventism teaches that “the robbers of thy people” is Antiochus Epiphanes, as does apostate Protestantism, in spite of the fact that inspiration recorded that “the 1843 chart was directed by the hand of the Lord and should not be altered.” The Millerites knew that the king of fierce countenance was Rome, so they were not shaken by the satanic teaching that undermines the ability to establish the “chazon” vision. The Bible is clear that if there is no vision, the people perish.
I dag lär adventismen, liksom den avfälliga protestantismen, att ”rövarna av ditt folk” är Antiochos Epifanes, trots att Inspirationen har nedtecknat att ”1843 års karta leddes av Herrens hand och bör inte ändras.” Milleriterna visste att kungen med det hårda ansiktet var Rom, och därför skakades de inte av den sataniska lära som undergräver förmågan att fastställa ”chazon”-synen. Bibeln är tydlig med att där ingen syn finns, går folket under.
Where there is no vision, the people perish: but he that keepeth the law, happy is he. Proverbs 29:18.
Där ingen uppenbarelse finnes, där förvildas folket; men salig är den som håller lagen. Ordspråksboken 29:18.
The vision that Solomon identifies in the verse is the “chazon” vision, which in verse thirteen of Daniel eight, is the vision that identifies paganism and papalism trampling down the sanctuary and host. For the Millerites those two desolating powers represented the fourth kingdom of Bible prophecy, and without recognizing the fourth kingdom of Rome (the robbers of thy people), they would not have been able to establish the vision. The “robbers of thy people” in verse fourteen of Daniel eleven, were to stand up against the king of the south, exalt themselves, establish the vision and fall. Rome fulfilled each of those characteristics.
Den syn som Salomo identifierar i versen är ”chazon”-synen, vilken i vers tretton i Daniel åtta är den syn som identifierar hedendom och påvedöme såsom dem som trampar ned helgedomen och härskaran. För milleriterna representerade dessa två ödeläggande makter det fjärde riket i Bibelns profetia, och utan att erkänna det fjärde riket, Rom (ditt folks rövare), skulle de inte ha kunnat fastställa synen. ”Ditt folks rövare” i vers fjorton i Daniel elva skulle resa sig mot konungen i söder, upphöja sig själva, stadfästa synen och falla. Rom uppfyllde vart och ett av dessa kännetecken.
In chapter seven, the fourth kingdom is specifically identified as being “diverse” from the kingdoms before it.
I kapitel sju identifieras det fjärde riket uttryckligen som ”olikt” rikena före det.
After this I saw in the night visions, and behold a fourth beast, dreadful and terrible, and strong exceedingly; and it had great iron teeth: it devoured and brake in pieces, and stamped the residue with the feet of it: and it was diverse from all the beasts that were before it; and it had ten horns…. Then I would know the truth of the fourth beast, which was diverse from all the others, exceeding dreadful, whose teeth were of iron, and his nails of brass; which devoured, brake in pieces, and stamped the residue with his feet; And of the ten horns that were in his head, and of the other which came up, and before whom three fell; even of that horn that had eyes, and a mouth that spake very great things, whose look was more stout than his fellows. Daniel 7:7, 19, 20.
Därefter såg jag i nattens syner, och se, ett fjärde djur, fruktansvärt och förskräckligt och övermåttan starkt; och det hade stora tänder av järn: det slukade och krossade och trampade återstoden under sina fötter; och det var olikt alla de djur som hade varit före det; och det hade tio horn…. Sedan ville jag få visshet om sanningen beträffande det fjärde djuret, som var olikt alla de andra, övermåttan förskräckligt, vars tänder voro av järn och dess klor av koppar; vilket slukade, krossade och trampade återstoden under sina fötter; och om de tio hornen som sutto på dess huvud, och om det andra som sköt upp, och för vilket tre föllo; just det horn som hade ögon och en mun som talade mycket stora ord, och vars utseende var stoltare än de andras. Daniel 7:7, 19, 20.
The fourth kingdom of Daniel seven was twice identified as being “diverse” from the kingdoms that preceded it. If the “little horn” of verse nine was simply an extension of the Syrian horn (Antiochus Epiphanes), it would not have been different. The beasts that preceded Rome in chapter seven were the lion, the bear and the leopard, all animals that actually exist in nature, but when it came to the fourth beast with iron teeth and nails of brass, Daniel knew of no beast of nature that represented the dreadful beast that devoured. It was different (diverse). The “little horn” of verse nine, came forth out of one of the areas represented by the four winds and wings, and not out of one of the horns or notable ones.
Det fjärde riket i Daniel sju identifierades två gånger som ”olikt” de riken som hade föregått det. Om det ”lilla hornet” i vers nio helt enkelt hade varit en förlängning av det syriska hornet (Antiochus Epifanes), skulle det inte ha varit annorlunda. De djur som föregick Rom i kapitel sju var lejonet, björnen och leoparden, alla djur som faktiskt existerar i naturen, men när det gällde det fjärde djuret med tänder av järn och klor av koppar kände Daniel inte till något djur i naturen som representerade det fruktansvärda djur som slukade. Det var annorlunda (olikt). Det ”lilla hornet” i vers nio framträdde ur ett av de områden som representerades av de fyra vindarna och vingarna, och inte ur ett av hornen eller de framstående hornen.
Daniel chapter eight, states that “in the latter time of their kingdom, when the transgressors are come to the full, a king of fierce countenance, and understanding dark sentences, shall stand up.” In the “latter time of their kingdom (Greece, which had disintegrated into four kingdoms), during the time “when the transgressors are come to the full,” a new king would stand up.
I Daniels åttonde kapitel sägs att ”i slutet av deras rike, när överträdarna har nått måttet fullt, skall en kung med hårt anlete, förfaren i dunkla ting, träda fram.” I ”slutet av deras rike” (Grekland, som hade upplösts i fyra riken), under den tid ”när överträdarna har nått måttet fullt”, skulle en ny kung träda fram.
“Every nation that has come upon the stage of action has been permitted to occupy its place on the earth, that the fact might be determined whether it would fulfill the purposes of the Watcher and the Holy One. Prophecy has traced the rise and progress of the world’s great empires—Babylon, Medo-Persia, Greece, and Rome. With each of these, as with the nations of less power, history has repeated itself. Each has had its period of test; each has failed, its glory faded, its power departed.” Prophets and Kings, 535.
”Varje nation som har trätt fram på handlingens scen har tillåtits inta sin plats på jorden, för att det skulle kunna avgöras huruvida den skulle uppfylla den Vaktarens och den Heliges avsikter. Profetian har följt uppkomsten och utvecklingen av världens stora imperier — Babylon, Medo-Persien, Grekland och Rom. Med vart och ett av dessa, liksom med nationer av mindre makt, har historien upprepat sig. Var och en har haft sin prövotid; var och en har misslyckats, dess härlighet bleknat, dess makt försvunnit.” Prophets and Kings, 535.
At the end (“latter time”) of the kingdom of Greece, when their cup of probationary time had been filled (“when the transgressors are come to the full”), a “king of fierce countenance” would stand up. That king would understand “dark sentences,” for he would speak a completely different language than the Hebrew of the Jews or the Greek of the previous kingdom, for he would speak Latin. That kingdom had been identified by Moses as the nation that would bring the siege of the years 66 to 70 AD, where among other things the famine was so terrible that the Jews ate their own children to survive.
Vid slutet (”den senare tiden”) av Greklands rike, när deras prövotids mått hade blivit fullt (”när överträdarna har nått sitt fulla mått”), skulle en ”konung med hårt ansikte” träda fram. Den konungen skulle förstå ”mörka ordspråk”, ty han skulle tala ett helt annat språk än judarnas hebreiska eller det föregående rikets grekiska, ty han skulle tala latin. Detta rike hade av Mose identifierats som den nation som skulle föra belägringen under åren 66 till 70 e.Kr., där bland annat hungersnöden var så förfärlig att judarna åt sina egna barn för att överleva.
Because thou servedst not the Lord thy God with joyfulness, and with gladness of heart, for the abundance of all things; Therefore shalt thou serve thine enemies which the Lord shall send against thee, in hunger, and in thirst, and in nakedness, and in want of all things: and he shall put a yoke of iron upon thy neck, until he have destroyed thee. The Lord shall bring a nation against thee from far, from the end of the earth, as swift as the eagle flieth; a nation whose tongue thou shalt not understand; A nation of fierce countenance, which shall not regard the person of the old, nor show favour to the young: And he shall eat the fruit of thy cattle, and the fruit of thy land, until thou be destroyed: which also shall not leave thee either corn, wine, or oil, or the increase of thy kine, or flocks of thy sheep, until he have destroyed thee. And he shall besiege thee in all thy gates, until thy high and fenced walls come down, wherein thou trustedst, throughout all thy land: and he shall besiege thee in all thy gates throughout all thy land, which the Lord thy God hath given thee. And thou shalt eat the fruit of thine own body, the flesh of thy sons and of thy daughters, which the Lord thy God hath given thee, in the siege, and in the straitness, wherewith thine enemies shall distress thee. Deuteronomy 28:47–53.
Eftersom du inte tjänade Herren, din Gud, med glädje och hjärtats fröjd mitt i överflödet av allt, skall du därför tjäna dina fiender, som Herren skall sända mot dig, under hunger och törst och nakenhet och brist på allt; och han skall lägga ett ok av järn på din nacke, till dess han har förgjort dig. Herren skall låta ett folk komma över dig fjärran ifrån, från jordens ände, snabbt såsom örnen flyger, ett folk vars språk du inte skall förstå, ett folk med hårt anlete, som inte skall visa den gamle aktning och inte förbarma sig över den unge. Och det skall förtära frukten av din boskap och frukten av ditt land, till dess du blir förgjord; det skall inte lämna kvar åt dig vare sig säd, vin eller olja, inte heller avkastningen av dina kor eller hjordarna av dina får, till dess det har förgjort dig. Och det skall belägra dig i alla dina portar, till dess dina höga och befästa murar faller, dem du förtröstade på, i hela ditt land; ja, det skall belägra dig i alla dina portar i hela ditt land, som Herren, din Gud, har givit dig. Och du skall äta frukten av ditt eget liv, köttet av dina söner och dina döttrar, som Herren, din Gud, har givit dig, under belägringen och i den yttersta nöden, varmed dina fiender skall tränga dig. 5 Moseboken 28:47–53.
In Daniel chapter two the fourth kingdom was represented by “iron,” and Moses identified “a nation,” which would put a “yoke of iron,” upon the Jews. The “nation” would “destroy” the Jews, and it would be as swift as an eagle, of which the eagle is the symbol of Rome. It would be a “nation” “whose tongue thou shalt not understand,” for its language would be “dark sentences” to the Jews. It would be a “nation of fierce countenance” as described in Daniel chapter eight as a “king of fierce countenance.” And in the “siege” of Jerusalem the Jews ate their “sons and daughters.”
I Daniels andra kapitel representerades det fjärde riket av ”järn”, och Mose identifierade ”ett folk”, som skulle lägga ”ett ok av järn” på judarna. ”Folket” skulle ”förgöra” judarna, och det skulle vara lika snabbt som en örn, varav örnen är Roms symbol. Det skulle vara ”ett folk” ”vars språk du inte skall förstå”, ty dess språk skulle vara ”mörka ord” för judarna. Det skulle vara ”ett folk med bistert ansikte”, såsom det beskrivs i Daniels åttonde kapitel som ”en kung med bistert ansikte”. Och under ”belägringen” av Jerusalem åt judarna sina ”söner och döttrar”.
Miller recognized pagan Rome as the power predicted by Moses, and as the fourth “iron” kingdom of Daniel two, and the “nation” who spoke Latin, not Hebrew or Greek. Miller made no distinction between the fourth and fifth kingdom of Bible prophecy, for to him they both were simply Rome. So after pagan Rome stood up in verse twenty-three, he would not see the distinction represented in verse twenty-four. In the vision the little horn had oscillated from masculine to feminine to masculine to feminine in verses nine through twelve, and verse twenty-three identifies the prophetic characteristics of pagan Rome, Gabriel’s interpretation in verse twenty-four changes to feminine Rome. The power in verse twenty-four was to possess “mighty power,” “but not by his own power: and he shall destroy wonderfully, and shall prosper, and practice, and shall destroy the mighty and the holy people.”
Miller identifierade det hedniska Rom som den makt som förutsagts av Mose, och som det fjärde ”järnriket” i Daniel 2, och som den ”nation” som talade latin, inte hebreiska eller grekiska. Miller gjorde ingen åtskillnad mellan det fjärde och det femte riket i Bibelns profetia, ty för honom var de båda helt enkelt Rom. Därför skulle han, efter att det hedniska Rom framträtt i vers tjugotre, inte se den åtskillnad som framställs i vers tjugofyra. I synen hade det lilla hornet växlat från maskulinum till femininum till maskulinum till femininum i verserna nio till tolv, och medan vers tjugotre identifierar det hedniska Roms profetiska kännetecken, övergår Gabriels uttolkning i vers tjugofyra till det feminina Rom. Makten i vers tjugofyra skulle besitta ”stor makt”, ”dock icke genom sin egen kraft; och han skall åstadkomma förunderlig förödelse och hava framgång i vad han företar sig; och han skall förgöra de mäktiga och det heliga folket.”
Papal Rome was to be given the military power of pagan Rome, and it would destroy God’s people for one thousand two hundred and sixty years, from the year 538 to 1798. It would destroy “wonderfully” for it is the beast the whole world “wonders after,” and it was the power that would “practice and prosper” until the first indignation that had been “determined” to be finished in 1798 was fulfilled.
Det påvliga Rom skulle tilldelas det hedniska Roms militära makt, och det skulle förgöra Guds folk under ett tusen två hundra sextio år, från år 538 till 1798. Det skulle förgöra ”på ett förunderligt sätt”, ty det är vilddjuret som hela världen ”förundrar sig över”, och det var den makt som skulle ”handla och ha framgång” till dess att den första förbittringen, som hade blivit ”bestämd” att vara fullbordad år 1798, hade fullbordats.
Then in verse twenty-five Gabriel follows the oscillation established in the verses he was interpreting for Daniel, and again addresses pagan Rome, who through a different type of “policy,” brought together its empire, as attested to by all the historians. The “craft” of pagan Rome was to induce nations to join their growing empire, and it used the promise of peace and prosperity to build the empire, unlike the previous empires that were forged simply by military might. Pagan Rome was also to “stand up against the Prince of princes,” as it did when it placed Christ upon the cross of Calvary.
Sedan, i vers tjugofem, följer Gabriel den växling som etablerades i de verser han uttolkade för Daniel, och vänder sig åter till det hedniska Rom, som genom en annan form av ”list” sammanförde sitt imperium, vilket bekräftas av alla historiker. Det hedniska Roms ”list” bestod i att förmå nationer att ansluta sig till dess växande imperium, och det använde löftet om fred och välstånd för att bygga imperiet, till skillnad från de föregående rikena, som enbart hade formats genom militär makt. Det hedniska Rom skulle också ”resa sig mot furstarnas Furste”, vilket det gjorde när det satte Kristus på Golgatas kors.
Then Gabriel addresses the two visions he was interpreting for Daniel, by identifying that the “mareh” vision of the appearance (the twenty-three hundred days) was true, and that the “chazon” vision of the trampling down of the sanctuary and host by pagan Rome and papal Rome was to be “shut up (sealed), “for many days” (until the time of the end in 1798).
Därefter berör Gabriel de två syner som han uttydde för Daniel genom att fastslå att ”mareh”-synen om framträdandet (de tvåtusen trehundra dagarna) var sann, och att ”chazon”-synen om den hedniska Roms och det påvliga Roms nedtrampande av helgedomen och hären skulle ”förseglas”, ”för många dagar” (intill ändens tid år 1798).
Then Daniel was sick for some time, and then returned to work, but he still did not understand the “mareh” vision, which is the vision which Gabriel was commanded to make him understand. For that reason Gabriel would return in chapter nine, to finish his work of making Daniel understand the “mareh” vision.
Sedan var Daniel sjuk en tid och återgick därefter till sitt arbete, men han förstod fortfarande inte synen ”mareh”, den syn som Gabriel hade fått befallning att göra honom förstå. Av den anledningen skulle Gabriel återvända i kapitel nio för att fullborda sitt verk med att få Daniel att förstå synen ”mareh”.
In Daniel chapter nine, Daniel had been studying the prophetic Word and came to understand through the writings of Moses and Jeremiah. Jeremiah had identified the captivity he was in would last seventy years.
I Daniels nionde kapitel hade Daniel studerat det profetiska Ordet och kommit till insikt genom Moses och Jeremias skrifter. Jeremia hade fastställt att den fångenskap i vilken han befann sig skulle vara i sjuttio år.
And this whole land shall be a desolation, and an astonishment; and these nations shall serve the king of Babylon seventy years. And it shall come to pass, when seventy years are accomplished, that I will punish the king of Babylon, and that nation, saith the Lord, for their iniquity, and the land of the Chaldeans, and will make it perpetual desolations. Jeremiah 25:11, 12.
Och hela detta land skall bli en ödemark och ett föremål för häpnad; och dessa folk skall tjäna konungen i Babylon i sjuttio år. Och det skall ske, när sjuttio år har gått till ända, att jag skall straffa konungen i Babylon och det folket, säger Herren, för deras missgärning, och kaldéernas land, och jag skall göra det till eviga ödemarker. Jeremia 25:11, 12.
According to Moses the captivity in the enemy’s land would correspond to a time that the land would enjoy its sabbaths.
Enligt Mose skulle fångenskapen i fiendens land motsvara en tid då landet skulle få njuta av sina sabbater.
And I will bring the land into desolation: and your enemies which dwell therein shall be astonished at it. And I will scatter you among the heathen, and will draw out a sword after you: and your land shall be desolate, and your cities waste. Then shall the land enjoy her sabbaths, as long as it lieth desolate, and ye be in your enemies’ land; even then shall the land rest, and enjoy her sabbaths. As long as it lieth desolate it shall rest; because it did not rest in your sabbaths, when ye dwelt upon it. Leviticus 26:32–35.
Och jag skall ödelägga landet, och era fiender som bor där skall häpna över det. Och jag skall skingra er bland hednafolken och dra svärdet efter er; och ert land skall vara öde och era städer ödelagda. Då skall landet få njuta sina sabbater, så länge det ligger öde och ni är i era fienders land; då skall landet vila och få njuta sina sabbater. Så länge det ligger öde skall det vila, eftersom det inte vilade under era sabbater, när ni bodde därpå. 3 Moseboken 26:32–35.
Daniel had understood from God’s prophetic Word, upon two witnesses that His people had been scattered into the enemy’s land, during which time the land would enjoy its sabbaths. He understood what the author of Chronicles understood concerning Jeremiah’s seventy years.
Daniel hade utifrån Guds profetiska ord förstått, på två vittnens utsaga, att hans folk hade blivit skingrat till fiendens land, under vilken tid landet skulle få njuta av sina sabbater. Han förstod det som Krönikebokens författare förstod angående Jeremias sjuttio år.
And them that had escaped from the sword carried he away to Babylon; where they were servants to him and his sons until the reign of the kingdom of Persia: To fulfil the word of the Lord by the mouth of Jeremiah, until the land had enjoyed her sabbaths: for as long as she lay desolate she kept sabbath, to fulfil threescore and ten years. Now in the first year of Cyrus king of Persia, that the word of the Lord spoken by the mouth of Jeremiah might be accomplished, the Lord stirred up the spirit of Cyrus king of Persia, that he made a proclamation throughout all his kingdom, and put it also in writing, saying, Thus saith Cyrus king of Persia, All the kingdoms of the earth hath the Lord God of heaven given me; and he hath charged me to build him an house in Jerusalem, which is in Judah. Who is there among you of all his people? The Lord his God be with him, and let him go up. 2 Chronicles 36:20–23.
Och dem som hade undkommit svärdet förde han bort till Babylon; där var de tjänare åt honom och hans söner till dess Persiens rike tog väldet, för att HERRENS ord genom Jeremias mun skulle uppfyllas, till dess landet hade fått njuta sina sabbater. Så länge det låg öde höll det sabbat, till dess sjuttio år hade gått till ända. Men i den persiske kungen Koreshs första regeringsår, för att HERRENS ord genom Jeremias mun skulle fullbordas, uppväckte HERREN anden hos Koresh, kungen i Persien, så att han lät utropa genom hela sitt rike och också lät kungöra skriftligen: Så säger Koresh, kungen i Persien: HERREN, himlens Gud, har givit mig alla jordens riken, och han har ålagt mig att bygga honom ett hus i Jerusalem, som ligger i Juda. Vem bland er tillhör hans folk? HERREN, hans Gud, vare med honom, och han må dra dit upp. 2 Krönikeboken 36:20–23.
Daniel understood that Jeremiah’s seventy years of scattering in the enemy’s land, while the land enjoyed her sabbaths, was based upon the curse of “seven times” in Leviticus twenty-six, and in obedience to that understanding, he fulfilled the commanded remedy given there for those who finally awaken to their scattered condition.
Daniel förstod att Jeremias sjuttio år av kringspridning i fiendens land, medan landet åtnjöt sina sabbater, grundade sig på förbannelsen om ”sju tider” i Tredje Moseboken tjugosex, och i lydnad mot denna insikt fullgjorde han det föreskrivna botemedel som där gavs för dem som slutligen vaknar upp till insikt om sitt kringspridda tillstånd.
And upon them that are left alive of you I will send a faintness into their hearts in the lands of their enemies; and the sound of a shaken leaf shall chase them; and they shall flee, as fleeing from a sword; and they shall fall when none pursueth. And they shall fall one upon another, as it were before a sword, when none pursueth: and ye shall have no power to stand before your enemies. And ye shall perish among the heathen, and the land of your enemies shall eat you up. And they that are left of you shall pine away in their iniquity in your enemies’ lands; and also in the iniquities of their fathers shall they pine away with them. If they shall confess their iniquity, and the iniquity of their fathers, with their trespass which they trespassed against me, and that also they have walked contrary unto me; And that I also have walked contrary unto them, and have brought them into the land of their enemies; if then their uncircumcised hearts be humbled, and they then accept of the punishment of their iniquity: Then will I remember my covenant with Jacob, and also my covenant with Isaac, and also my covenant with Abraham will I remember; and I will remember the land. The land also shall be left of them, and shall enjoy her sabbaths, while she lieth desolate without them: and they shall accept of the punishment of their iniquity: because, even because they despised my judgments, and because their soul abhorred my statutes. And yet for all that, when they be in the land of their enemies, I will not cast them away, neither will I abhor them, to destroy them utterly, and to break my covenant with them: for I am the Lord their God. But I will for their sakes remember the covenant of their ancestors, whom I brought forth out of the land of Egypt in the sight of the heathen, that I might be their God: I am the Lord. These are the statutes and judgments and laws, which the Lord made between him and the children of Israel in mount Sinai by the hand of Moses. Leviticus 26:36–46.
Och över dem av er som blir kvar levande skall jag sända modlöshet i deras hjärtan i deras fienders länder; och ljudet av ett skakat löv skall förfölja dem; och de skall fly, såsom man flyr för svärd; och de skall falla, fastän ingen förföljer dem. Och de skall falla den ene över den andre, såsom inför svärd, fastän ingen förföljer; och ni skall inte ha någon kraft att stå emot era fiender. Och ni skall förgås bland hednafolken, och era fienders land skall uppsluka er. Och de av er som blir kvar skall försmäkta i sin missgärning i era fienders länder; och också i sina fäders missgärningar skall de försmäkta tillsammans med dem. Om de bekänner sin missgärning och sina fäders missgärning, med det trolöshetsbrott som de begick mot mig, och att de också har vandrat i strid mot mig; och att också jag har vandrat i strid mot dem och fört dem in i deras fienders land; om då deras oomskurna hjärtan ödmjukas, och de då tar emot straffet för sin missgärning: då skall jag komma ihåg mitt förbund med Jakob, och också mitt förbund med Isak, och också mitt förbund med Abraham skall jag komma ihåg; och jag skall komma ihåg landet. Också landet skall lämnas av dem och få njuta av sina sabbater, medan det ligger öde utan dem; och de skall ta emot straffet för sin missgärning: därför, ja därför att de föraktade mina domslut, och därför att deras själ avskydde mina stadgar. Men trots allt detta, när de är i sina fienders land, skall jag inte förkasta dem, inte heller skall jag avsky dem så att jag förgör dem fullständigt och bryter mitt förbund med dem; ty jag är Herren deras Gud. Men för deras skull skall jag komma ihåg deras förfäders förbund, dem som jag förde ut ur Egyptens land inför hednafolkens ögon, för att jag skulle vara deras Gud: Jag är Herren. Dessa är de stadgar och domslut och lagar som Herren gav mellan sig och Israels barn på Sinai berg genom Moses hand. Tredje Moseboken 26:36–46.
Daniel’s prayer in chapter nine, is addressing every element of the counsel for those who find themselves scattered in the enemy’s land. That prayer is to be aligned with his prayer in chapter two, for together they represent the prayer of those in Revelation chapter eleven, that were dead in the streets of that great city of Sodom and Egypt, who find that they also had been scattered. As Daniel concludes his prayer, Gabriel returns to finish the work of explaining the “mareh” vision, just as the Holy Spirit intends to accomplish for the two witnesses of Revelation chapter eleven.
Daniels bön i kapitel nio behandlar varje del av vägledningen för dem som finner sig skingrade i fiendens land. Denna bön skall ställas i samklang med hans bön i kapitel två, ty tillsammans representerar de bönen hos dem i Uppenbarelseboken kapitel elva, som var döda på gatorna i den stora stad som kallas Sodom och Egypten, och som finner att också de hade blivit skingrade. När Daniel avslutar sin bön återvänder Gabriel för att fullborda verket med att förklara ”mareh”-synen, alldeles såsom den Helige Ande avser att fullborda för de två vittnena i Uppenbarelseboken kapitel elva.
And whiles I was speaking, and praying, and confessing my sin and the sin of my people Israel, and presenting my supplication before the Lord my God for the holy mountain of my God; Yea, whiles I was speaking in prayer, even the man Gabriel, whom I had seen in the vision at the beginning, being caused to fly swiftly, touched me about the time of the evening oblation. And he informed me, and talked with me, and said, O Daniel, I am now come forth to give thee skill and understanding. Daniel 9:20–22.
Och medan jag ännu talade och bad och bekände min synd och mitt folk Israels synd och frambar min bön inför Herren, min Gud, för min Guds heliga berg, ja, medan jag ännu talade i bön, kom mannen Gabriel, som jag hade sett i synen i början, flygande med hast, och rörde vid mig vid tiden för aftonoffret. Och han undervisade mig och talade med mig och sade: O Daniel, nu har jag gått ut för att ge dig insikt och förstånd. Daniel 9:20–22.
We will continue this study in the next article.
Vi kommer att fortsätta denna studie i nästa artikel.
“Shortly before the fall of Babylon, when Daniel was meditating on these prophecies and seeking God for an understanding of the times, a series of visions was given him concerning the rise and fall of kingdoms. With the first vision, as recorded in the seventh chapter of the book of Daniel, an interpretation was given; yet not all was made clear to the prophet. ‘My cogitations much troubled me,’ he wrote of his experience at the time, ‘and my countenance changed in me: but I kept the matter in my heart.’ Daniel 7:28.
”Kort före Babylons fall, medan Daniel begrundade dessa profetior och sökte Gud för att få förståelse av tiderna, gavs honom en rad syner angående rikens uppgång och fall. Till den första synen, sådan den återges i sjunde kapitlet i Daniels bok, gavs en uttydning; ändå blev inte allt klart för profeten. ”Mina tankar förskräckte mig mycket”, skrev han om sin erfarenhet vid den tiden, ”och mitt ansikte förändrades på mig; men jag bevarade saken i mitt hjärta.” Daniel 7:28.
“Through another vision further light was thrown upon the events of the future; and it was at the close of this vision that Daniel heard ‘one saint speaking, and another saint said unto that certain saint which spake, How long shall be the vision?’ Daniel 8:13. The answer that was given, ‘Unto two thousand and three hundred days; then shall the sanctuary be cleansed’ (verse 14), filled him with perplexity. Earnestly he sought for the meaning of the vision. He could not understand the relation sustained by the seventy years’ captivity, as foretold through Jeremiah, to the twenty-three hundred years that in vision he heard the heavenly visitant declare should elapse before the cleansing of God’s sanctuary. The angel Gabriel gave him a partial interpretation; yet when the prophet heard the words, ‘The vision … shall be for many days,’ he fainted away. ‘I Daniel fainted,’ he records of his experience, ‘and was sick certain days; afterward I rose up, and did the king’s business; and I was astonished at the vision, but none understood it.’ Verses 26, 27.
Genom ännu en syn kastades ytterligare ljus över framtidens händelser; och det var vid slutet av denna syn som Daniel hörde ”en helig tala, och en annan helig sade till den som talade: Hur länge gäller synen?” Daniel 8:13. Det svar som gavs, ”Intill två tusen tre hundra kvällar och morgnar; sedan skall helgedomen renas” (vers 14), fyllde honom med förvirring. Allvarligt sökte han förstå synens innebörd. Han kunde inte förstå förhållandet mellan de sjuttio årens fångenskap, såsom den hade förutsagts genom Jeremia, och de två tusen tre hundra åren som han i synen hörde den himmelske budbäraren förklara skulle förflyta innan Guds helgedom skulle renas. Ängeln Gabriel gav honom en delvis uttolkning; men när profeten hörde orden: ”Synen … skall gälla en avlägsen tid”, svimmade han. ”Jag, Daniel, blev kraftlös”, berättar han om sin erfarenhet, ”och låg sjuk i några dagar; därefter stod jag upp och förrättade kungens tjänst; och jag var häpen över synen, men ingen förstod den.” Verserna 26, 27.
“Still burdened in behalf of Israel, Daniel studied anew the prophecies of Jeremiah. They were very plain—so plain that he understood by these testimonies recorded in books ‘the number of the years, whereof the word of the Lord came to Jeremiah the prophet, that He would accomplish seventy years in the desolations of Jerusalem.’ Daniel 9:2.
Ännu betungad för Israels skull studerade Daniel på nytt Jeremias profetior. De var mycket tydliga – så tydliga att han genom dessa vittnesbörd, nedtecknade i böckerna, förstod ”antalet av de år, om vilka Herrens ord hade kommit till profeten Jeremia, att han skulle fullborda sjuttio år över Jerusalems ödeläggelse.” Daniel 9:2.
“With faith founded on the sure word of prophecy, Daniel pleaded with the Lord for the speedy fulfillment of these promises. He pleaded for the honor of God to be preserved. In his petition he identified himself fully with those who had fallen short of the divine purpose, confessing their sins as his own.” Prophets and Kings, 553, 554.
”Med tro grundad på profetians säkra ord bönföll Daniel Herren om ett snart uppfyllande av dessa löften. Han vädjade om att Guds ära måtte bevaras. I sin bön identifierade han sig helt och fullt med dem som hade brustit i att uppfylla det gudomliga syftet och bekände deras synder som sina egna.” Prophets and Kings, 553, 554.