Daniels bok – nummer femtiosju

Alla profeterna talar om världens ände, och alla profetior sammanstrålar och slutar i Uppenbarelseboken. I Uppenbarelseboken tas samma linje upp som i Daniels bok, ty de är samma bok. Alla dessa profetiska principer har fast blivit nedtecknade i de föregående artiklarna. I Uppenbarelseboken får vi veta att det, strax innan nådatiden avslutas, finns en profetia som har varit förseglad och som öppnas. Dessa artiklar har framlagt de profetiska beståndsdelar som är förbundna med budskapet i Uppenbarelseboken som nu öppnas. Budskapet är inte en enskild profetisk sanning, och varje beståndsdel av det budskap som nu öppnas faller inom kategorin Jesu Kristi uppenbarelse.

Budskapet förseglas upp just före nådatidens slut, när ”tiden är nära”. Daniels och Uppenbarelsebokens böcker är, i förening med kommentaren från Profetians Andes skrifter, mycket tydliga beträffande den process som är förknippad med uppbrytandet av förseglingen på ett profetiskt budskap. Det är Lejonet av Juda stam som åstadkommer uppbrytandet av förseglingen, och när han gör det använder han en strukturerad metod för att framlägga budskapet. Han tar emot budskapet från Fadern, som framställs som den som håller Bibeln sådan den är förseglad med sju sigill. Lejonet av Juda stam, som också är Davids rot och Lammet som blev slaktat, tar boken från Fadern och bryter sigillen.

Jesus ger därefter budskapet till Gabriel, som tillsammans med andra änglar förmedlar budskapet till en profet, vilken skriver ned budskapet och sänder det till församlingarna. När tiden för att öppna det profetiska budskapet är inne frambringar öppnandet av det profetiska budskapet en trefaldig prövningsprocess, som prövar dem inom församlingarna som utgör målgruppen för profetens skrift, och utifrån dessa församlingsmedlemmars individuella gensvar avgör de om de tillhör den ena av två grupper. De som tar emot den tillväxt i kunskap som frambringas genom det budskap som öppnas identifieras som de ”visa”, och de som inte gör det identifieras av Daniel som de ”ogudaktiga”, och av Matteus som de ”dåraktiga”.

Alla dessa faktorer som är förbundna med avförseglingen av den sista profetiska hemligheten behandlas och betonas i vers nio i Uppenbarelseboken sjutton, ty där identifieras ett inslag i Jesu Kristi uppenbarelse som kommer att pröva de två klasserna av tillbedjare. Detta sker genom att det anges att det är de ”visa” som kommer att förstå budskapet som följer på versens varningssignal.

Det ”sinne som har vishet” är de ”visas” sinne. De ”visa” förstår kunskapens ökning, och den kunskapens ökning som framställs omedelbart efter den profetiska markören, vilken identifierar en sanning som kommer att förstås av de visa och förkastas av de ogudaktiga, är den sanning som är förknippad med de riken i Bibelns profetia som framläggs i de verser som följer. Dessa verser utgör den sista framställningen av rikena i Bibelns profetia, och det som avförseglas i de sista dagarna är att dessa åtta riken också har framställts i den första framställningen av rikena i Bibelns profetia i Daniel kapitel två.

Uppenbarelsen av sanningen upprätthåller den begränsade synen på rikena i Bibelns profetior, vilken utgjorde en av Millers juveler, men den lyste tio gånger klarare, ty den rymmer mycket mer sanning än milleriterna förstod utifrån sin begränsade ståndpunkt i historien, och den utgör ett prov, såsom representeras av talet ”tio”, och av varningsfyren i den inledande varningen: ”här är det sinne som har vishet”, profetiskt uttolkat som: den följande sanningen kommer att pröva de församlingar som får det budskap som förseglas upp strax före nådatidens slut.

I Uppenbarelseboken sjutton fördes Johannes bort till ödemarken under de ett tusen två hundra sextio åren av påvligt mörker. Han ställdes vid själva slutet av denna period år 1798, vilket är den identiska historia vid vilken han ställdes i Uppenbarelseboken tretton.

”Havets sand” representerar 1798, ty den representerar den historiska utsiktspunkt från vilken Johannes visades påvedömet (vilddjuret från havet) i förfluten tid, och Förenta staterna (vilddjuret från jorden) i färd med att stiga upp, och som slutligen talar såsom en drake vid den snart kommande söndagslagen. Därefter tvingar jordens vilddjur världen att ta emot ”vilddjurets bild”, vilken skulle tala och genomföra söndagslagstiftning över hela världen.

Johannes förs till samma historiska utsiktspunkt för att i det sjuttonde kapitlet ta emot den slutliga framställningen av rikena i Bibelns profetia. Från den utsiktspunkten framställs rikena. Han får först veta att vilddjuret behärskar både kyrka och stat, ty hon sitter inte bara på sju huvuden utan också på sju berg. Att den stora skökan sitter där identifierar henne som den som rider vilddjuret, och den som rider vilddjuret är den som behärskar vilddjuret.

Ordet ”regerar” betyder att hålla och att härska över. En ryttare härskar över vilddjuret genom att hålla tyglarna. Påvedömet härskar över sju huvuden och även över sju berg. I Daniel kapitel två underrättar Daniel Nebukadnessar om att han är huvudet av guld. I Jesaja kapitel sju är ett huvud också en kung, en huvudstad eller ett rike.

Påvedömet, som är kvinnan som rider på vilddjuret, råder över alla jordens kungar. Dessa kungar framställs som ”tio kungar”, vilka utgör de sista dagarnas drakmakt. De är de kungar med vilka Tyrus sköka bedriver otukt. Dessa ”tio kungar” har tvingats att erkänna påvedömets auktoritet, men den främste kungen bland dessa tio kungar är Förenta staterna. Förenta staterna framställs därför också genom Ahab, kungen över Israels tio nordliga stammar. Talet ”sju” betecknar ”fullständighet”, och när påvedömet skildras som regerande över jordens kungar, regerar hon också över de tio kungarna och sitter på de sju huvudena.

Här är det sinne som har vishet, ty de visa i de sista dagarna använder metodiken ”rad på rad”, och de inser att vart och ett av symbolerna för den statskonst som skökan härskar över betecknar samma sanning. Hon härskar också över sju berg, och Milleriterna identifierade ett ”berg” i Bibelns profetia som en symbol för ett rike, men de identifierade också att symboler har mer än en betydelse.

Berg är också en symbol för en församling. Det ”härliga heliga berget” i Skrifterna representerar Guds församling.

”Herrens hus” är hans kyrka, och det är ett ”berg”. Den stora skökan sitter på sju berg och identifierar därigenom att hon råder över alla kyrkorna, liksom hon råder över alla kungarna. Hon har kontroll över alla kyrkor och alla stater i hela världen.

Den syn som Jesaja anger kom till honom ”angående Juda och Jerusalem”, vilken vi nyss citerade, fortsätter vidare, och det är alltjämt samma avsnitt i kapitel fyra, och enligt Jesaja är det samma dag som människor säger: ”Kommen, låt oss gå upp till Herrens berg, till Jakobs Guds hus.” Under samma tidsperiod anges ”sju kvinnor”.

Den ”dag” som är föremålet för Jesajas syn är den ”timme” av den stora jordbävningen i Uppenbarelsebokens elfte kapitel. De visa, som har tagit emot förmaningen att ”vända tillbaka” efter besvikelsen den 18 juli 2020 och uppfyllt kraven i Tredje Mosebok tjugosex, och som har förts samman genom Hesekiels första profetia, blir beseglade när de tar emot Hesekiels andra budskap om islams fyra vindar. Därefter lyfts de upp till himlen såsom ett baner, och Guds andra barn i Babylon börjar svara på kallelsen att komma ut ur Babylon, vilken börjar vid jordbävningen, som är den snart kommande söndagslagen. Guds andra hjord hör budskapet att komma ut ur Babylon, och de förkunnar: ”Kommen, låt oss gå upp till Herrens berg, till Jakobs Guds hus.”

I den ”stunden” börjar den stora skökan sjunga sina sånger och bedriva otukt med jordens kungar. De som inte är skrivna i Lammets livets bok följer skökan, och deras kyrkor kommer under hennes myndighet. Dessa kyrkor framställs av Jesaja som ”sju kvinnor”. Dessa ”sju kvinnor” är de ”sju berg” som påvemakten skall råda över, när Förenta staterna tvingar hela världen att upprätta vilddjurets bild, som både skall tala och förmå alla att ta emot den påvliga myndighetens märke.

Dessa ”sju kvinnor skall fatta tag i en man”, och den ”mannen” är den ”man” som Paulus identifierar som ”syndens människa”. Under denna prövningstid skall de som förblir ”i Jerusalem … kallas heliga, var och en som är uppskriven bland de levande i Jerusalem”. Guds folk är de vilkas namn under denna tidsperiod är skrivna i livets bok, i Lammets bok, han som blev slaktat från världens grundläggning. Den andra klassen, de som fattar tag i ”syndens människa”, är de som i Uppenbarelsebokens trettonde kapitel tillber syndens människa.

Den stora jordbävningens ”stund”, vilken är söndagslagskrisen, är avslutningen av den undersökande domen, och domen grundar sig på huruvida ditt namn befinns eller inte befinns vara inskrivet i livets bok; således utmärker i den tiden de två klasser som representeras genom förhållandet till livets bok själva domens allra sista scener. De som håller sig till ”syndens människa” förkunnar att de skall ”äta” sitt ”eget bröd och bära” sina ”egna kläder”, men deras främsta önskan är att ”kallas vid ditt namn”.

De kommer att behålla sin egen läromässiga trosbekännelse (äta sitt eget bröd) och behålla sin samfundsmässiga bekännelse (sina egna kläder), men anta ”syndens människas” namn. ”Syndens människas” namn är ”katolsk”, vilket betyder ”universell”. De som håller sig till ”syndens människa” önskar bli en del av den ”universella kyrkan”, vilket är den katolska kyrkan. De åstundar den relationen för att ”ta bort” sin ”vanära”.

”Smäleken” avser två betydelsefulla element hos vilddjuret som härskar över alla kyrkor och alla nationer i de sista dagarna. I ”stunden för den stora jordbävningen” i Uppenbarelseboken elva ”kommer det tredje ve snabbt”. Det ”tredje ve” är islam. I ”stunden för den stora jordbävningen” i Uppenbarelseboken elva ljuder den sjunde basunen. Den sjunde basunen är islam. Islam slår till i ”stunden för den stora jordbävningen”, ty alla basunerna är de profetiska redskap som Gud har använt i dom över påtvingad söndagsdyrkan genom världshistorien.

När Förenta staternas ”nationella undergång” framkallas genom den snart annalkande söndagslagen, kommer ”folken att vredgas”. Det är islam som i Bibelns profetior väcker nationernas vrede, så som detta framställs i den första hänvisningen till islam i Första Moseboken.

Den sista tidens ”smälek” är islams religion. Kyrkorna och världens nationer kommer att ställas under den Nya Världsordningens myndighet, ett Förenta nationerna som styrs av den katolska kyrkan. Påven kommer att ha sitt säte över envärldssystemet, alldeles som Konstantin gav påvedömet dess säte år 330. Nationerna kommer att fastslå att deras förmåga att hantera det krig som genom islam förs mot mänskligheten endast kan åstadkommas genom enad ansträngning, vilket kommer att kräva underkastelse under någon moralisk auktoritet, och Förenta staterna kommer att insistera på att detta är den romerska kyrkan. Liksom Justinianus gav den katolska kyrkan dess stora auktoritet år 533, upprepas historien. Förenta staterna kommer genom sin militära makt att tvinga världen till lydnad, alldeles som Klodvig gjorde för den katolska kyrkan år 496. Historien i vers två i Uppenbarelseboken tretton kommer att upprepas.

När bilden väl har upprättats, skall då jordens kungar, som har förbittrats genom Islams angrepp, inse att den universella ”smälek” mot Islam som har använts för att bringa odjurets världsomspännande bild till existens, inte var den ”smälek” som ”syndens människa” (Jezebel) i själva verket bekymrade sig om. Alltför sent skall världen få veta att Jezebel inte alls bryr sig om Islam, utan att hennes hjärta åstundar att döda Elia, såsom Herodias dödade Johannes Döparen.

Det ”sinne som har vishet” är ”de visas sinne”, och de ”visa” är de som förstår den ”kunskapens tillväxt” som åstadkoms när Lejonet av Juda stam bryter sigillen på Jesu Kristi uppenbarelse, strax innan nådatiden avslutas.

De ”sju huvuden[a] är sju berg, på vilka kvinnan sitter”, representerar sanningen att påvedömet skall härska över både kyrka och stat. Symboler har mer än en betydelse, och symbolerna skall definieras och förstås utifrån sammanhanget i det avsnitt där symbolerna framställs. Invändningen uppkommer att versen identifierar att huvudena är bergen; vad skulle då vara berättigandet för att fastställa en åtskillnad mellan huvudena (statskonst) och bergen (kyrkopolitik)? Åtskillnaden fastställs i Daniel kapitel sju och åtta. I kapitel sju identifieras både det hedniska Rom och det påvliga Rom som ”olika” från de djur som föregick dem.

När kapitel sju läggs ovanpå kapitel åtta (rad på rad), finner vi i kapitel åtta Roms lilla horn, som växlar mellan man, kvinna, man, kvinna. En symbol (det lilla hornet) som representerar två makter. I dessa kapitel är ett horn ett rike, och ett rike är också ett huvud. I kapitel åtta representerar det lilla hornet två riken, det fjärde och det femte riket i Bibelns profetia. Det lilla hornet representerar symboliskt två riken, och de två riken som det representerar är riken som identifierar föreningen mellan statskonst och kyrkoväsen. De sju huvudena, som också är sju berg, representerar två riken, och det ena riket är kyrkoväsen och det andra är statskonst.

I Daniels andra kapitel finns ytterligare ett vittnesbörd om denna profetiska symbolik, ty där framställs det sista riket, vilket milleriterna förstod vara Rom, det fjärde riket, genom järn och lera. Järnet och leran är sammanfogade, fastän järn i verkligheten inte förenar sig med lera. Men när syster White kommenterar ”järnet och leran”, identifierar hon det som en symbol för kyrklig maktutövning och statskonst, såsom det framställs genom det lilla hornet i kapitel åtta och de huvuden i Uppenbarelseboken sjutton som också är berg.

Vi kommer att fortsätta denna studie i nästa artikel.