Gabriel came to Daniel in chapter nine to provide him with skill and understanding of the two visions which had been represented in chapter eight.
Gabriel kom till Daniel i kapitel nio för att ge honom insikt och förståelse beträffande de två syner som hade framställts i kapitel åtta.
And he informed me, and talked with me, and said, O Daniel, I am now come forth to give thee skill and understanding. At the beginning of thy supplications the commandment came forth, and I am come to show thee; for thou art greatly beloved: therefore understand the matter, and consider the vision. Daniel 9:22, 23.
Och han undervisade mig och talade med mig och sade: O Daniel, jag har nu kommit för att ge dig insikt och förstånd. I början av dina böner gick ordet ut, och jag har kommit för att kungöra det för dig; ty du är högt älskad. Förstå därför saken och ge akt på synen. Daniel 9:22, 23.
In order for Daniel to have the “understanding” he needed, Gabriel told him to understand both the “matter” and the “vision.” The “matter” was the vision of the trampling down of the sanctuary and host, and the “vision,” was the vision of the appearance of October 22, 1844. Sister White also emphasizes these two visions when she informs us that, Daniel was seeking to understand the relation of the seventy year captivity and the twenty-three hundred years. The seventy years are what Gabriel identified as the “matter” and the “vision” was the twenty-three hundred years. Daniel represents the “wise” of the last days, when Gabriel provides the interpretation of the twenty-three hundred years. The “wise” recognize both the “matter” and the “vision,” in Gabriel’s interpretation, the wicked do not understand. The Millerites understood the “matter” and “vision,” but only in a limited fashion.
För att Daniel skulle få den ”förstånd” han behövde, sade Gabriel till honom att förstå både ”saken” och ”synen”. ”Saken” var synen om helgedomens och härens nedtrampande, och ”synen” var synen om framträdandet av den 22 oktober 1844. Syster White betonar också dessa två syner när hon upplyser oss om att Daniel sökte förstå förhållandet mellan den sjuttioåriga fångenskapen och de två tusen tre hundra åren. De sjuttio åren är det som Gabriel betecknade som ”saken”, och ”synen” var de två tusen tre hundra åren. Daniel representerar de ”visa” i de sista dagarna, när Gabriel ger uttydningen av de två tusen tre hundra åren. De ”visa” känner igen både ”saken” och ”synen” i Gabriels uttydning; de ogudaktiga förstår inte. Milleriterna förstod ”saken” och ”synen”, men endast på ett begränsat sätt.
The four hundred and ninety years of probationary time, was a period that was based upon four hundred and ninety years of rebellion against the covenant of the “seven times” represented in Leviticus twenty-five and twenty-six. The seventy years captivity was the sum of all the years the land was not allowed to enjoy her rest.
De fyrahundranittio åren av prövotid var en period som grundade sig på fyrahundranittio år av uppror mot förbundet om de ”sju tiderna”, framställt i 3 Moseboken tjugofem och tjugosex. De sjuttio årens fångenskap var summan av alla de år då landet inte tilläts njuta sin vila.
The week that Christ confirmed the covenant with many, was an illustration of the quarrel of his covenant, as represented by two periods of twelve hundred and sixty days. That prophetic week was divided by the cross, which typifies the seal of God.
Den vecka då Kristus bekräftade förbundet med de många var en illustration av hans förbunds tvist, sådan den framställs genom två perioder om ett tusen två hundra sextio dagar. Denna profetiska vecka delades av korset, vilket är en förebild för Guds sigill.
“What is the seal of the living God, which is placed in the foreheads of His people? It is a mark which angels, but not human eyes, can read; for the destroying angel must see this mark of redemption. The intelligent mind has seen the sign of the cross of Calvary in the Lord’s adopted sons and daughters. The sin of the transgression of the law of God is taken away. They have on the wedding garment, and are obedient and faithful to all God’s commands.” Manuscript Releases, volume 21, 52.
”Vad är den levande Gudens sigill, som sätts i hans folks pannor? Det är ett märke som änglar, men inte mänskliga ögon, kan läsa; ty fördärvsängeln måste se detta återlösningens märke. Det förståndiga sinnet har sett tecknet av Golgatas kors på Herrens adopterade söner och döttrar. Synden i överträdelsen av Guds lag är borttagen. De har på sig bröllopsklädnaden och är lydiga och trogna mot alla Guds bud.” Manuscript Releases, volym 21, 52.
That week typified two periods of twelve hundred and sixty years divided at the Sunday law of 538, (the mark of the beast) in which paganism and then papalism trampled down the sanctuary and the host. For twelve hundred and sixty days, Christ gave His testimony, then for another twelve hundred and sixty days, Christ gave the same testimony through His disciples. For twelve hundred and sixty years, Satan gave his testimony, through paganism, and then for another twelve hundred and sixty years, Satan gave his testimony through the papacy.
Den veckan förebildade två perioder om ett tusen två hundra sextio år, åtskilda vid söndagslagen år 538, (vilddjurets märke) under vilka först hedendomen och sedan påvedömet trampade ned helgedomen och hären. Under ett tusen två hundra sextio dagar avgav Kristus sitt vittnesbörd, och sedan under ytterligare ett tusen två hundra sextio dagar avgav Kristus samma vittnesbörd genom sina lärjungar. Under ett tusen två hundra sextio år avgav Satan sitt vittnesbörd genom hedendomen, och sedan under ytterligare ett tusen två hundra sextio år avgav Satan sitt vittnesbörd genom påvedömet.
The covenant, which through ancient Israel’s disobedience, became God’s “quarrel,” was the covenant of Leviticus chapter twenty-five, that outlined the land resting, and the jubilee that was to be celebrated every forty-ninth year.
Förbundet, som genom det forntida Israels olydnad blev Guds ”sak”, var förbundet i Tredje Moseboken kapitel tjugofem, som angav landets vila och jubelåret, vilket skulle firas vart fyrtionionde år.
And the Lord spake unto Moses in mount Sinai, saying, Speak unto the children of Israel, and say unto them, When ye come into the land which I give you, then shall the land keep a sabbath unto the Lord. Six years thou shalt sow thy field, and six years thou shalt prune thy vineyard, and gather in the fruit thereof; But in the seventh year shall be a sabbath of rest unto the land, a sabbath for the Lord: thou shalt neither sow thy field, nor prune thy vineyard. That which groweth of its own accord of thy harvest thou shalt not reap, neither gather the grapes of thy vine undressed: for it is a year of rest unto the land. And the sabbath of the land shall be meat for you; for thee, and for thy servant, and for thy maid, and for thy hired servant, and for thy stranger that sojourneth with thee, And for thy cattle, and for the beast that are in thy land, shall all the increase thereof be meat. And thou shalt number seven sabbaths of years unto thee, seven times seven years; and the space of the seven sabbaths of years shall be unto thee forty and nine years. Then shalt thou cause the trumpet of the jubile to sound on the tenth day of the seventh month, in the day of atonement shall ye make the trumpet sound throughout all your land. And ye shall hallow the fiftieth year, and proclaim liberty throughout all the land unto all the inhabitants thereof: it shall be a jubile unto you; and ye shall return every man unto his possession, and ye shall return every man unto his family. A jubile shall that fiftieth year be unto you: ye shall not sow, neither reap that which groweth of itself in it, nor gather the grapes in it of thy vine undressed. For it is the jubile; it shall be holy unto you: ye shall eat the increase thereof out of the field. In the year of this jubile ye shall return every man unto his possession. Leviticus 25:1–13.
Och Herren talade till Mose på Sinai berg och sade: Tala till Israels barn och säg till dem: När ni kommer in i det land som jag ger er, då skall landet hålla sabbat åt Herren. I sex år skall du beså din åker, och i sex år skall du beskära din vingård och samla in dess skörd. Men under det sjunde året skall landet ha en vilosabbat, en sabbat åt Herren; du skall varken beså din åker eller beskära din vingård. Det som växer upp av sig självt efter din skörd skall du inte skörda, och druvorna från din obeskurna vinstock skall du inte samla in; ty det är ett vilans år för landet. Och det som landet bär under sin sabbat skall tjäna till föda för er: för dig och för din tjänare och för din tjänarinna och för din daglönare och för främlingen som bor hos dig, och för din boskap och för djuren som finns i ditt land skall all dess avkastning vara till föda. Och du skall räkna sju årssabbater åt dig, sju gånger sju år; och tiden för de sju årssabbaterna skall för dig vara fyrtionio år. Då skall du låta jubelbasunen ljuda på tionde dagen i sjunde månaden; på försoningsdagen skall ni låta basunen ljuda genom hela ert land. Och ni skall helga det femtionde året och utropa frihet i landet för alla dess invånare; det skall vara ett jubelår för er, och var och en skall återvända till sin besittning, och var och en skall återvända till sin släkt. Ett jubelår skall detta femtionde år vara för er: ni skall inte så, inte heller skörda det som växer av sig självt under det, och inte samla in druvorna från dess obeskurna vinstockar. Ty det är jubelår; det skall vara heligt för er. Av det som växer på marken skall ni äta. Under detta jubelår skall var och en av er återvända till sin besittning. 3 Moseboken 25:1–13.
The first period of the twenty-three hundred year prophecy, as with the week Christ confirmed the covenant, and the four-hundred and ninety years is directly associated with the “seven times” of Leviticus chapters twenty-five and twenty-six.
Den första perioden i profetian om de tvåtusen trehundra åren är, liksom den vecka då Kristus bekräftade förbundet och de fyrahundranittio åren, direkt förknippad med de ”sju tiderna” i Tredje Mosebokens tjugofemte och tjugosjätte kapitel.
Know therefore and understand, that from the going forth of the commandment to restore and to build Jerusalem unto the Messiah the Prince shall be seven weeks, and threescore and two weeks: the street shall be built again, and the wall, even in troublous times. Daniel 9:2.
Så vet och förstå detta: Från den tid då ordet gick ut om att Jerusalem skulle återställas och byggas upp, intill Messias, Fursten, skall det vara sju veckor och sextiotvå veckor; gatan skall åter byggas upp, och muren, även under tider av trångmål. Daniel 9:2.
Sixty-nine weeks beginning in 457 BC, brings you to Christ’s baptism, and the beginning of the week in which he confirmed the covenant, which was the covenant of God’s “quarrel.” But there was a week of weeks (forty-nine years), that was isolated from the sixty-nine weeks by the phrase “seven weeks, and threescore and two weeks.” Beginning in 457 BC, there was to be forty-nine years, a clear reference to the covenant of Leviticus chapter twenty-five, and to the jubilee celebration. Those forty-nine years were not only a symbol of the jubilee cycles, but also of Pentecost, which is the fiftieth day that follows the forty-nine days of the feast of weeks.
Sextionio veckor, räknade från år 457 f.Kr., för dig fram till Kristi dop och till början av den vecka under vilken han bekräftade förbundet, vilket var Guds ”tvists” förbund. Men det fanns en vecka av veckor (fyrtionio år), som avskildes från de sextionio veckorna genom uttrycket ”sju veckor och sextiotvå veckor”. Med början år 457 f.Kr. skulle det vara fyrtionio år, en tydlig hänvisning till förbundet i tredje Mosebokens tjugofemte kapitel och till jubelfirandet. Dessa fyrtionio år var inte bara en symbol för jubelcyklerna, utan också för pingsten, som är den femtionde dagen efter de fyrtionio dagarna i veckohögtiden.
The first forty-nine years of the twenty-three hundred years, the four hundred and ninety years, and the week the covenant was confirmed are all directly connected with the twenty-five hundred and twenty years, represented as “seven times,” in Leviticus twenty-six. Every element of the twenty-three hundred year prophecy is directly connected to the “seven times” which Adventism set aside and rejected in 1863. The “seven times” is a symbol of the jubilee covenant, and for this reason it is also to be noted that when the twenty-three hundred years ended on October 22, 1844, so too, did the twenty-five hundred and twenty years end on that very day, for Moses recorded in Leviticus chapter twenty-five:
De första fyrtionio åren av de tvåtusen trehundra åren, de fyrahundranittio åren och den vecka då förbundet stadfästes är alla direkt förbundna med de tvåtusen femhundra tjugo åren, framställda som ”sju tider”, i Tredje Moseboken tjugosex. Varje beståndsdel i profetian om de tvåtusen trehundra åren är direkt förbunden med de ”sju tider” som adventismen lade åt sidan och förkastade år 1863. De ”sju tiderna” är en symbol för jubelförbundet, och av denna anledning bör också noteras att när de tvåtusen trehundra åren slutade den 22 oktober 1844, då slutade också de tvåtusen femhundra tjugo åren just den dagen, ty Mose skrev i Tredje Moseboken kapitel tjugofem:
And thou shalt number seven sabbaths of years unto thee, seven times seven years; and the space of the seven sabbaths of years shall be unto thee forty and nine years. Then shalt thou cause the trumpet of the jubile to sound on the tenth day of the seventh month, in the day of atonement shall ye make the trumpet sound throughout all your land. Leviticus 25:8, 9.
Och du skall räkna sju sabbatsår åt dig, sju gånger sju år; och tiden för de sju sabbatsåren skall för dig vara fyrtionio år. Sedan skall du låta jubelårets basun ljuda på tionde dagen i sjunde månaden; på försoningsdagen skall ni låta basunen ljuda genom hela ert land. 3 Moseboken 25:8, 9.
Every prophetic period within the twenty-three hundred years, is directly associated with the “seven times” of Leviticus twenty-six, including the day both prophetic periods ended. The first forty-nine years identified the work of rebuilding and restoring Jerusalem that would be finalized as God’s people came out of Babylon. The temple was finished before the third decree, as was the Millerite temple finished before the third angel arrived. Yet after 457 BC, “the street” still needed to “be built again, and the wall, even in troublous times.” As Alpha and Omega, Jesus always illustrates the end of a thing, with the beginning of a thing, and after October 22, 1844, the Millerites were to finish “the street” “and the wall,” “in troublous times.”
Varje profetisk period inom de tvåtusen trehundra åren är direkt förknippad med de ”sju tiderna” i Tredje Moseboken tjugosex, inbegripet den dag då båda de profetiska perioderna upphörde. De första fyrtionio åren angav verket att återuppbygga och återupprätta Jerusalem, vilket skulle fullbordas när Guds folk kom ut ur Babylon. Templet blev färdigt före det tredje dekretet, liksom det milleritiska templet blev färdigt innan den tredje ängeln anlände. Men efter 457 f.Kr. behövde ”gatan” fortfarande ”byggas upp på nytt, och muren, även i bedrövliga tider.” Såsom Alfa och Omega åskådliggör Jesus alltid slutet på en sak genom början på en sak, och efter den 22 oktober 1844 skulle milleriterna fullborda ”gatan” ”och muren” ”i bedrövliga tider.”
Sister White identifies the literal wall of protection around Jerusalem as a symbol of God’s law, and immediately after October 22, 1844, the faithful were led into the heavenly sanctuary and recognized God’s law (the wall). In order to recognize God’s law, including the Sabbath, the Millerites were led back to the covenant of ancient Israel. The restoration of the literal “street,” is the restoration that was spiritually accomplished when the Millerites returned to Jeremiah’s “old paths”. The “troublous times” that were to be in the period the wall and street were established was to be accomplished after 1844, and the Civil War that was then approaching, and soon beginning in that very history, represented those troublous times.
Syster White identifierar den bokstavliga skyddsmuren runt Jerusalem som en symbol för Guds lag, och omedelbart efter den 22 oktober 1844 leddes de trogna in i den himmelska helgedomen och erkände Guds lag (muren). För att kunna erkänna Guds lag, inbegripet sabbaten, leddes milleriterna tillbaka till det gamla Israels förbund. Återställandet av den bokstavliga ”gatan” är det återställande som andligen fullbordades när milleriterna återvände till Jeremias ”gamla stigar”. De ”svåra tider” som skulle råda under den period då muren och gatan upprättades skulle fullbordas efter 1844, och det inbördeskrig som då närmade sig och snart började i just den historien representerade dessa svåra tider.
Had they been faithful they would have reached the symbolic fiftieth year of the jubilee (where the slaves are released), which was also represented by the fiftieth day of Pentecost (where the message of emancipation goes to all the world). But after 1844 most opposed the Sabbath light, and in 1863, they also rejected the message of Moses (the “seven times”), which had been delivered to them by Elijah (William Miller.) In other words, they turned away from “the street” (the old paths) that they were to restore and walk in.
Hade de varit trogna skulle de ha nått det symboliska femtionde jubelåret (då slavarna friges), vilket också framställdes genom pingstens femtionde dag (då frihetens budskap går ut till hela världen). Men efter 1844 motsatte sig de flesta sabbatens ljus, och år 1863 förkastade de också Mose budskap (de ”sju tiderna”), vilket hade förmedlats till dem av Elia (William Miller). Med andra ord vände de sig bort från ”gatan” (de gamla stigarna), som de skulle återupprätta och vandra på.
Jesus always illustrates the end by the beginning, and when the parable of the ten virgins is repeated in the last days, the work of restoring Jerusalem is again to be accomplished. The “street and wall” will be built in “troublous times”. We are now entering into those troublous times. October 22, 1844, typifies the soon-coming Sunday law, so when the “hour of the great earthquake,” of Revelation eleven arrives, the street and wall will be built in troublous times. We will now identify those troublous times as the “angering of the nations” produced by the escalating warfare of Islam.
Jesus åskådliggör alltid slutet genom begynnelsen, och när liknelsen om de tio jungfrurna upprepas i de sista dagarna, skall verket att återupprätta Jerusalem åter fullbordas. ”Gata och mur” skall byggas i ”svåra tider”. Vi träder nu in i dessa svåra tider. Den 22 oktober 1844 är en förebild på den snart kommande söndagslagen; därför skall, när ”stunden för den stora jordbävningen” i Uppenbarelseboken elva inträffar, gata och mur byggas i svåra tider. Vi skall nu identifiera dessa svåra tider som nationernas ”vrede”, framkallat av islams tilltagande krigföring.
While explaining what had been previously written concerning a “time of trouble,” she gave an explanation that is recorded in the book Early Writings.
När hon förklarade vad som tidigare hade skrivits angående en ”nödens tid”, gav hon en förklaring som finns nedtecknad i boken Early Writings.
“1. On page 33 is given the following: ‘I saw that the holy Sabbath is, and will be, the separating wall between the true Israel of God and unbelievers; and that the Sabbath is the great question to unite the hearts of God’s dear, waiting saints. I saw that God had children who do not see and keep the Sabbath. They have not rejected the light upon it. And at the commencement of the time of trouble, we were filled with the Holy Ghost as we went forth and proclaimed the Sabbath more fully.’
”1. På sidan 33 ges följande: ’Jag såg att den heliga sabbaten är, och skall vara, skiljemuren mellan Guds sanna Israel och de otroende; och att sabbaten är den stora fråga som skall förena hjärtana hos Guds kära, väntande heliga. Jag såg att Gud hade barn som inte ser och håller sabbaten. De har inte förkastat ljuset angående den. Och vid början av nödens tid blev vi uppfyllda av den Helige Ande, när vi gick ut och förkunnade sabbaten mer fullständigt.’”
“This view was given in 1847 when there were but very few of the Advent brethren observing the Sabbath, and of these but few supposed that its observance was of sufficient importance to draw a line between the people of God and unbelievers. Now the fulfillment of that view is beginning to be seen. ‘The commencement of that time of trouble,’ here mentioned does not refer to the time when the plagues shall begin to be poured out, but to a short period just before they are poured out, while Christ is in the sanctuary. At that time, while the work of salvation is closing, trouble will be coming on the earth, and the nations will be angry, yet held in check so as not to prevent the work of the third angel. At that time the ‘latter rain,’ or refreshing from the presence of the Lord, will come, to give power to the loud voice of the third angel, and prepare the saints to stand in the period when the seven last plagues shall be poured out.” Early Writings, 85.
”Denna syn gavs år 1847, då det endast var mycket få av adventbröderna som höll sabbaten, och av dessa var det endast få som antog att dess hållande var av tillräcklig betydelse för att dra en skiljelinje mellan Guds folk och de otroende. Nu börjar uppfyllelsen av den synen att bli synlig. ’Begynnelsen av denna nödens tid’, som här omtalas, syftar inte på den tid då plågorna skall börja utgjutas, utan på en kort tidsperiod strax innan de utgjuts, medan Kristus är i helgedomen. Vid den tiden, medan frälsningens verk går mot sitt avslut, skall nöd komma över jorden, och folken skall vredgas, men hållas tillbaka så att de inte hindrar den tredje ängelns verk. Vid den tiden skall ’det sena regnet’, eller vederkvickelsen från Herrens ansikte, komma för att ge kraft åt den tredje ängelns höga rop och bereda de heliga att bestå under den tid då de sju sista plågorna skall utgjutas.” Early Writings, 85.
There is a “short period of time,” that precedes the close of probation, when “the nations will be angry, yet held in check.” At the same time “the latter rain” arrives. The “angering of the nations,” is a symbol that is identified in Revelation chapter eleven.
Det finns en ”kort tidsperiod” som föregår nådatidens avslutning, då ”folken skall vredgas, men hållas tillbaka”. Samtidigt kommer ”det sena regnet”. ”Folkens vredgande” är en symbol som identifieras i Uppenbarelseboken kapitel elva.
And the nations were angry, and thy wrath is come, and the time of the dead, that they should be judged, and that thou shouldest give reward unto thy servants the prophets, and to the saints, and them that fear thy name, small and great; and shouldest destroy them which destroy the earth. Revelation 11:18.
Och folken vredgades, och din vrede har kommit, och tiden för de döda, att de skall dömas, och att du skall ge lön åt dina tjänare profeterna och åt de heliga och åt dem som fruktar ditt namn, små och stora; och att du skall fördärva dem som fördärvar jorden. Uppenbarelseboken 11:18.
Sister White comments on this verse.
Syster White kommenterar denna vers.
“I saw that the anger of the nations, the wrath of God, and the time to judge the dead were separate and distinct, one following the other, also that Michael had not stood up, and that the time of trouble, such as never was, had not yet commenced. The nations are now getting angry, but when our High Priest has finished His work in the sanctuary, He will stand up, put on the garments of vengeance, and then the seven last plagues will be poured out.
”Jag såg att folkens vrede, Guds vrede och tiden att döma de döda var åtskilda och tydligt särskiljbara, den ena följande efter den andra; vidare att Mikael ännu inte hade trätt fram och att den nödens tid, sådan som aldrig har varit, ännu inte hade börjat. Folken grips nu av vrede, men när vår Överstepräst har fullbordat sitt verk i helgedomen, skall Han träda fram, ikläda sig hämndens kläder, och då skall de sju sista plågorna utgjutas.
“I saw that the four angels would hold the four winds until Jesus’ work was done in the sanctuary, and then will come the seven last plagues.” Early Writings, 36.
”Jag såg att de fyra änglarna skulle hålla de fyra vindarna tillbaka till dess att Jesu verk var fullbordat i helgedomen, och därefter skall de sju sista plågorna komma.” Early Writings, 36.
The “angering of the nations” occurs just before probation closes, for it is followed by the “wrath of God.” The “wrath of God” occurs when probation closes, and the “time to judge the dead,” refers to a judgment that occurs during the millennium, and does not refer to the judgment of the dead that began in 1844.
”Nationernas vrede” inträffar strax innan nådatiden avslutas, ty den följs av ”Guds vrede”. ”Guds vrede” inträffar när nådatiden avslutas, och ”tiden att döma de döda” syftar på en dom som äger rum under tusenårsriket och avser inte den dom över de döda som började år 1844.
And I saw an angel come down from heaven, having the key of the bottomless pit and a great chain in his hand. And he laid hold on the dragon, that old serpent, which is the Devil, and Satan, and bound him a thousand years, And cast him into the bottomless pit, and shut him up, and set a seal upon him, that he should deceive the nations no more, till the thousand years should be fulfilled: and after that he must be loosed a little season. And I saw thrones, and they sat upon them, and judgment was given unto them: and I saw the souls of them that were beheaded for the witness of Jesus, and for the word of God, and which had not worshipped the beast, neither his image, neither had received his mark upon their foreheads, or in their hands; and they lived and reigned with Christ a thousand years. Revelation 20:1–4.
Och jag såg en ängel komma ner från himlen med nyckeln till avgrunden och en stor kedja i sin hand. Och han grep draken, den gamle ormen, som är Djävulen och Satan, och band honom för tusen år, och kastade honom i avgrunden och stängde in honom och satte ett sigill över honom, för att han inte mer skulle bedra folken, förrän de tusen åren hade fullbordats; och därefter måste han släppas lös för en kort tid. Och jag såg troner, och de satte sig på dem, och dom gavs åt dem; och jag såg själarna av dem som hade blivit halshuggna för Jesu vittnesbörds skull och för Guds ords skull, och som inte hade tillbett vilddjuret eller dess bild och inte hade tagit emot dess märke på sina pannor eller i sina händer; och de levde och regerade med Kristus i tusen år. Uppenbarelseboken 20:1–4.
The judgment that is “given unto” the saints, identifies that they will pass judgment upon the wicked during the millennium, not that they are judged.
Den dom som ”ges åt” de heliga visar att de under millenniet skall döma de ogudaktiga, inte att de själva blir dömda.
“During the thousand years between the first and the second resurrection the judgment of the wicked takes place. The apostle Paul points to this judgment as an event that follows the second advent. ‘Judge nothing before the time, until the Lord come, who both will bring to light the hidden things of darkness, and will make manifest the counsels of the hearts.’ 1 Corinthians 4:5. Daniel declares that when the Ancient of Days came, ‘judgment was given to the saints of the Most High.’ Daniel 7:22. At this time the righteous reign as kings and priests unto God. John in the Revelation says: ‘I saw thrones, and they sat upon them, and judgment was given unto them.’ ‘They shall be priests of God and of Christ, and shall reign with Him a thousand years.’ Revelation 20:4, 6. It is at this time that, as foretold by Paul, ‘the saints shall judge the world.’ 1 Corinthians 6:2. In union with Christ they judge the wicked, comparing their acts with the statute book, the Bible, and deciding every case according to the deeds done in the body. Then the portion which the wicked must suffer is meted out, according to their works; and it is recorded against their names in the book of death.
”Under de tusen åren mellan den första och den andra uppståndelsen äger domen över de ogudaktiga rum. Aposteln Paulus hänvisar till denna dom som en händelse som följer på den andra ankomsten. ’Döm ingenting i förtid, innan Herren kommer, han som både skall föra fram i ljuset det som är fördolt i mörkret och göra hjärtats rådslut uppenbara.’ 1 Korinthierbrevet 4:5. Daniel förklarar att när den Gamle av dagar kom, ’gavs dom åt den Högstes heliga’. Daniel 7:22. Vid denna tid regerar de rättfärdiga som kungar och präster åt Gud. Johannes säger i Uppenbarelseboken: ’Och jag såg troner, och de satte sig på dem, och dom gavs åt dem.’ ’De skall vara Guds och Kristi präster och skall regera med honom i tusen år.’ Uppenbarelseboken 20:4, 6. Det är vid denna tid som, såsom Paulus förutsade, ’de heliga skall döma världen’. 1 Korinthierbrevet 6:2. I förening med Kristus dömer de de ogudaktiga genom att jämföra deras gärningar med lagboken, Bibeln, och avgöra varje fall efter de gärningar som har gjorts i kroppen. Därefter tillmäts den lott som de ogudaktiga måste lida, efter deras gärningar; och den upptecknas vid deras namn i dödens bok.
“Satan also and evil angels are judged by Christ and His people. Says Paul: ‘Know ye not that we shall judge angels?’ Verse 3. And Jude declares that ‘the angels which kept not their first estate, but left their own habitation, He hath reserved in everlasting chains under darkness unto the judgment of the great day.’ Jude 6.
”Satan själv och de onda änglarna döms av Kristus och hans folk. Paulus säger: ’Vet ni inte att vi skall döma änglar?’ Vers 3. Och Judas förklarar att ’de änglar som inte bevarade sin första ställning utan övergav sin egen boning, dem har han hållit i förvar i eviga bojor under mörker till den stora dagens dom.’ Judas 6.
“At the close of the thousand years the second resurrection will take place. Then the wicked will be raised from the dead and appear before God for the execution of ‘the judgment written.’ Thus the revelator, after describing the resurrection of the righteous, says: ‘The rest of the dead lived not again until the thousand years were finished.’ Revelation 20:5. And Isaiah declares, concerning the wicked: ‘They shall be gathered together, as prisoners are gathered in the pit, and shall be shut up in the prison, and after many days shall they be visited.’ Isaiah 24:22.” The Great Controversy, 660, 661.
”Vid slutet av de tusen åren skall den andra uppståndelsen äga rum. Då skall de ogudaktiga uppväckas från de döda och träda fram inför Gud för verkställandet av ”den dom som är skriven”. Så säger uppenbararen, efter att ha beskrivit de rättfärdigas uppståndelse: ”De andra döda blev inte levande igen, förrän de tusen åren hade gått till ända.” Uppenbarelseboken 20:5. Och Jesaja förklarar om de ogudaktiga: ”De skall samlas tillsammans, såsom fångar samlas i fånggropen, och de skall inspärras i fängelset, och efter många dagar skall de hemsökas.” Jesaja 24:22.” The Great Controversy, 660, 661.
It is therefore clear that “the angering of the nations” refers to the “troublous times” that comes upon the world before probation closes, and that when “the nations are angered,” they are simultaneously “held in check.”
Det är därför klart att ”folkens vrede” syftar på de ”bekymmersamma tider” som kommer över världen innan nådatiden avslutas, och att när ”folken vredgas”, hålls de samtidigt ”i schack”.
“I saw that the anger of the nations, the wrath of God, and the time to judge the dead were separate and distinct, one following the other.” Early Writings, 36.
”Jag såg att hednafolkens vrede, Guds vrede och tiden att döma de döda var skilda och åtskilda från varandra, den ena följande efter den andra.” Early Writings, 36.
At the time when the “nations are angered,” the latter rain begins to fall.
Vid den tid då ”folken vredgas” börjar det sena regnet att falla.
“At that time, while the work of salvation is closing, trouble will be coming on the earth, and the nations will be angry, yet held in check so as not to prevent the work of the third angel. At that time the ‘latter rain,’ or refreshing from the presence of the Lord, will come, to give power to the loud voice of the third angel, and prepare the saints to stand in the period when the seven last plagues shall be poured out.” Early Writings, 85.
”Vid den tiden, medan frälsningsverket går mot sitt avslut, skall vedermöda komma över jorden, och folken skall bli vredgade, men hållas tillbaka så att de inte hindrar den tredje ängelns verk. Vid den tiden skall ”det sena regnet”, eller vederkvickelse från Herrens ansikte, komma för att ge kraft åt den tredje ängelns höga rop och bereda de heliga att bestå under den tid då de sju sista plågorna skall utgjutas.” Early Writings, 85.
There is a point when the “nations are angered,” but they are simultaneously “held in check.” Then it is that Christ sets up His kingdom of glory, for He sets up His kingdom during the time of the latter rain.
Det finns en tidpunkt då ”folken vredgas”, men de hålls samtidigt ”tillbaka”. Det är då Kristus upprättar sitt härlighetsrike, ty han upprättar sitt rike under den sena regnets tid.
“The latter rain is coming on those that are pure—all then will receive it as formerly.
Det senare regnet kommer över dem som är rena — då skall alla ta emot det såsom tidigare.
“When the four angels let go, Christ will set up His kingdom. None receive the latter rain but those who are doing all they can.” Spalding and Magan, 3.
”När de fyra änglarna släpper taget, kommer Kristus att upprätta sitt rike. Ingen får det sena regnet utom de som gör allt de kan.” Spalding and Magan, 3.
The two previous passages from Early Writings identify that when the nations are angered, and simultaneously “held in check,” the four angels restrain the four winds. The angering of the nations is therefore represented as the “four winds”. She also noted that at the time the four angels hold the angry nations in check, the latter rain would arrive. The period of time that begins when the latter rain arrives, which is also when the nations are angered, yet held in check, continues until Michael stands up and human probation closes. That period of time is the period when salvation is closing, and therefore represents the last work of Christ in the Most Holy Place, which is identified as the period of time when He is either blotting out men’s sins or their names from the books of judgment. That time period, when the angels are holding the four winds, is the sealing time of the one hundred and forty-four thousand.
De två föregående avsnitten ur Early Writings visar att när folken vredgas och samtidigt ”hålls tillbaka”, håller de fyra änglarna de fyra vindarna tillbaka. Folkens uppretning framställs därför som de ”fyra vindarna”. Hon noterade också att vid den tid då de fyra änglarna håller de uppretade folken tillbaka, skulle det sena regnet komma. Den tidsperiod som börjar när det sena regnet kommer, vilket också är då folken vredgas men hålls tillbaka, fortsätter tills Mikael träder fram och prövningstiden för mänskligheten avslutas. Den tidsperioden är den period då frälsningens verk går mot sitt slut och representerar därför Kristi sista verk i det Allra heligaste, vilket betecknas som den tidsperiod då Han antingen utplånar människors synder eller deras namn ur domens böcker. Den tidsperioden, då änglarna håller de fyra vindarna tillbaka, är de etthundrafyrtiofyratusens beseglingstid.
Islam of the third Woe is the power which “angers the nations,” and the third Woe arrived on September 11, 2001, but Islam was immediately “held in check.” The “east wind” is a symbol of Islam, and Isaiah identifies the “east wind” as the “rough wind,” that God “stayeth” (restrains). The warfare of Islam is repeatedly portrayed as a woman in labor, for it is an escalating warfare that began on September 11, 2001, when the mighty angel of Revelation eighteen descended, as marked by the bringing down of the great buildings of New York City.
Tredje veets islam är den makt som ”vredgar folken”, och det tredje veet kom den 11 september 2001, men islam blev omedelbart ”hållen tillbaka”. ”Östanvinden” är en symbol för islam, och Jesaja identifierar ”östanvinden” som den ”hårda vinden”, vilken Gud ”stillar” (håller tillbaka). Islams krigföring framställs upprepade gånger som en kvinna i barnsnöd, ty det är en tilltagande krigföring som började den 11 september 2001, då den mäktige ängeln i Uppenbarelseboken arton steg ned, vilket utmärktes genom att de stora byggnaderna i New York City störtades.
“Now comes the word that I have declared that New York is to be swept away by a tidal wave? This I have never said. I have said, as I looked at the great buildings going up there, story after story, ‘What terrible scenes will take place when the Lord shall arise to shake terribly the earth! Then the words of Revelation 18:1–3 will be fulfilled.’ The whole of the eighteenth chapter of Revelation is a warning of what is coming on the earth. But I have no light in particular in regard to what is coming on New York, only that I know that one day the great buildings there will be thrown down by the turning and overturning of God’s power. From the light given me, I know that destruction is in the world. One word from the Lord, one touch of his mighty power, and these massive structures will fall. Scenes will take place the fearfulness of which we cannot imagine.” Review and Herald, July 5, 1906.
”Hur kommer det sig att ordet nu sprids att jag har förklarat att New York skall svepas bort av en flodvåg? Detta har jag aldrig sagt. Jag har sagt, när jag såg de stora byggnaderna resa sig där, våning efter våning: ’Vilka fruktansvärda scener skall inte äga rum när Herren reser sig för att på ett förfärande sätt skaka jorden! Då skall orden i Uppenbarelseboken 18:1–3 uppfyllas.’ Hela det artonde kapitlet i Uppenbarelseboken är en varning om det som skall komma över jorden. Men jag har inget särskilt ljus angående vad som skall komma över New York, endast att jag vet att de stora byggnaderna där en dag kommer att kastas omkull genom Guds makts vändande och omstörtande. Av det ljus som har givits mig vet jag att förstörelse finns i världen. Ett ord från Herren, en beröring av hans väldiga makt, och dessa väldiga byggnadsverk kommer att falla. Scener kommer att utspelas vars fasansfullhet vi inte kan föreställa oss.” Review and Herald, 5 juli 1906.
On the 1843 and 1850 charts Islam is represented as “war horses”. In Revelation chapter nine, where Islam of the first and second Woe is set forth, the character of Islam is identified by the name of Islam’s king.
På 1843- och 1850-årsprofetiska tavlorna representeras islam som ”krigshästar”. I Uppenbarelsebokens nionde kapitel, där islam i det första och andra veet framställs, identifieras islams karaktär genom namnet på islams kung.
And they had a king over them, which is the angel of the bottomless pit, whose name in the Hebrew tongue is Abaddon, but in the Greek tongue hath his name Apollyon. Revelation 9:11.
Och de hade en kung över sig, avgrundens ängel, vars namn på hebreiska är Abaddon, men på grekiska har han namnet Apollyon. Uppenbarelseboken 9:11.
The verse, which is chapter NINE, and verse ELEVEN, prophetically identifies that whether represented in the Old Testament (the Hebrew) or in the New Testament (the Greek), the character of Islam is Abaddon or Apollyon. Both names mean “destruction and death”.
Versen, som är kapitel NIO och vers ELVA, identifierar profetiskt att vare sig den framställs i Gamla testamentet (hebreiskan) eller i Nya testamentet (grekiskan), är Islams karaktär Abaddon eller Apollyon. Båda namnen betyder ”förstörelse och död”.
“Angels are holding the four winds, represented as an angry horse seeking to break loose and rush over the face of the whole earth, bearing destruction and death in its path.” Manuscript Releases, volume 20, 217.
”Änglar håller de fyra vindarna tillbaka, framställda såsom en rasande häst som söker slita sig lös och rusa fram över hela jordens yta, medförande förödelse och död i sitt spår.” Manuscript Releases, volym 20, 217.
The four winds are the angry horse of Bible prophecy, that is seeking to break loose. One of the prophetic characteristics of the angry horse is that it is restrained, but it is seeking to break loose and bring “destruction and death”, upon the whole earth.
De fyra vindarna är den vredgade hästen i Bibelns profetia, som söker slita sig lös. Ett av den vredgade hästens profetiska kännetecken är att den hålls tillbaka, men att den söker slita sig lös och bringa ”fördärv och död” över hela jorden.
We will continue to address these subjects in the next article.
Vi kommer att fortsätta att behandla dessa ämnen i nästa artikel.
“O that God’s people had a sense of the impending destruction of thousands of cities, now almost given to idolatry! But many of those who should be proclaiming the truth are accusing and condemning their brethren. When the converting power of God comes upon minds, there will be a decided change. Men will have no inclination to criticize and tear down. They will not stand in a position that hinders the light from shining to the world. Their criticism, their accusing, will cease. The powers of the enemy are mustering for battle. Stern conflicts are before us. Press together, my brethren and sisters, press together. Bind up with Christ. ‘Say ye not, A confederacy, . . . neither fear ye their fear, nor be afraid. Sanctify the Lord of hosts himself; and let him be your fear, and let him be your dread. And he shall be for a sanctuary; but for a stone of stumbling and for a rock of offense to both the houses of Israel, for a gin and for a snare to the inhabitants of Jerusalem. And many among them shall stumble, and fall, and be broken, and be snared, and be taken.’
O, att Guds folk hade en känsla av den förestående förstörelsen av tusentals städer, som nu nästan helt har överlämnats åt avgudadyrkan! Men många av dem som borde förkunna sanningen anklagar och fördömer sina bröder. När Guds omvändande kraft kommer över sinnena, kommer en avgjord förändring att ske. Människor kommer inte att ha någon benägenhet att kritisera och riva ner. De kommer inte att inta en ställning som hindrar ljuset från att lysa för världen. Deras kritik, deras anklagelser, kommer att upphöra. Fiendens makter samlar sig till strid. Hårda konflikter ligger framför oss. Slut er samman, mina bröder och systrar, slut er samman. Förena er med Kristus. ”Sägen inte: Ett förbund,... och frukten inte det som de frukta, och förfäras inte. Herren Sebaot, honom skolen I hålla för helig; honom skolen I frukta, och för honom skolen I förskräckas. Då skall han varda en helgedom; men en stötesten och en klippa till fall för båda Israels hus, en snara och en fälla för Jerusalems invånare. Och många bland dem skola komma på fall och störtas omkull och krossas, snärjas och fångas.”
“The world is a theater. The actors, its inhabitants, are preparing to act their part in the last great drama. God is lost sight of. With the great masses of mankind there is no unity, except as men confederate to accomplish their selfish purposes. God is looking on. His purposes in regard to his rebellious subjects will be fulfilled. The world has not been given into the hands of men, though God is permitting the elements of confusion and disorder to bear sway for a season. A power from beneath is working to bring about the last great scenes in the drama,—Satan coming as Christ, and working with all deceivableness of unrighteousness in those who are binding themselves together in secret societies. Those who are yielding to the passion for confederation are working out the plans of the enemy. The cause will be followed by the effect.
”Världen är en skådeplats. Skådespelarna, dess invånare, förbereder sig för att spela sin roll i det sista stora dramat. Gud har förlorats ur sikte. Bland mänsklighetens stora massor finns ingen enhet, utom när människor sammansluter sig för att fullfölja sina själviska syften. Gud ser på. Hans avsikter med avseende på sina upproriska undersåtar skall fullbordas. Världen har inte givits i människors händer, även om Gud för en tid tillåter förvirringens och oordningens krafter att härska. En makt från djupet verkar för att framkalla de sista stora scenerna i dramat, — Satan som kommer såsom Kristus och verkar med all orättfärdighetens bedräglighet bland dem som binder sig samman i hemliga sällskap. De som ger efter för sammanslutningens lidelse utför fiendens planer. Orsaken kommer att följas av verkan.
“Transgression has almost reached its limit. Confusion fills the world, and a great terror is soon to come upon human beings. The end is very near. We who know the truth should be preparing for what is soon to break upon the world as an overwhelming surprise.” Review and Herald, September 10, 1903.
”Överträdelsen har nästan nått sin gräns. Förvirring fyller världen, och en stor förskräckelse kommer snart över människorna. Slutet är mycket nära. Vi som känner sanningen bör förbereda oss för det som snart skall bryta in över världen som en överväldigande överraskning.” Review and Herald, 10 september 1903.