The jewels of William Miller’s dream will shine ten times brighter than they shone in the history of the Millerites. The Millerites’ understanding of the knowledge that was increased during their history was accurate, but incomplete. When their understanding is placed into a more accurate historical setting it identifies more serious implications, for it not only expands the prophetic truths represented by the jewels, but it also produces the test for ten virgins of the last days. The Millerite understanding is represented upon the two pioneer charts (1843 and 1850). Both charts were a fulfillment of the tables prophesied in Habakkuk’s chapter two, and the fact that the charts were a fulfillment of Habakkuk, and also that those very truths were the foundational truths of Adventism were identified as such by the Spirit of Prophecy.
Ädelstenarna i William Millers dröm kommer att lysa tio gånger klarare än de lyste i milleriternas historia. Milleriternas förståelse av den kunskap som ökades under deras historia var riktig, men ofullständig. När deras förståelse placeras in i en mer exakt historisk ram framträder allvarligare implikationer, ty den utvidgar inte bara de profetiska sanningar som representeras av ädelstenarna, utan frambringar också prövningen för de tio jungfrurna i de sista dagarna. Den milleritiska förståelsen framställs på de två pionjärkartorna (1843 och 1850). Båda kartorna var en uppfyllelse av de tavlor som förutsagts i Habackuks andra kapitel, och det faktum att kartorna var en uppfyllelse av Habackuk, liksom att just dessa sanningar var adventismens grundläggande sanningar, har såsom sådant identifierats av Profetians Ande.
The understanding of a few of the foundational truths were increased in glory as the Millerites were led into an understanding of the heavenly sanctuary and the truths associated with the sanctuary, after the great disappointment of October 22, 1844. But Adventism’s transition into a Laodicean condition in 1856, and their ultimate rejection of the “seven times” in 1863, led them into the wilderness of Laodicea. No significant truth has been brought forth through Adventism since the 1850’s. If you doubt that claim, then identify why it is incorrect.
Förståelsen av några av de grundläggande sanningarna ökade i härlighet när milleriterna, efter den stora besvikelsen den 22 oktober 1844, leddes in i en förståelse av den himmelska helgedomen och de sanningar som är förbundna med helgedomen. Men Adventismens övergång till ett laodiceiskt tillstånd år 1856, och deras slutliga förkastelse av de ”sju tiderna” år 1863, ledde dem in i Laodiceas ödemark. Ingen betydande sanning har framkommit genom adventismen sedan 1850-talet. Om du betvivlar det påståendet, ange då varför det är oriktigt.
The Millerites were correct on the understanding of Daniel two, but their understanding was limited. Adventism never went beyond the Millerite understanding. Today all eight kingdoms represented in Daniel chapter two can be seen, as can the symbolism of Daniel praying to understand the secret of Nebuchadnezzar’s dream. That secret represents the final prophetic secret, (all the prophets are identifying the last days), and the last prophetic secret is what John identifies as the Revelation of Jesus Christ. That secret is unsealed when the “time is at hand,” just before probation closes, and that secret is now being unsealed, for those who choose to see.
Milleriterna hade rätt i sin förståelse av Daniel två, men deras förståelse var begränsad. Adventismen gick aldrig utöver den milleritiska förståelsen. I dag kan alla åtta riken som representeras i Daniels andra kapitel ses, liksom symboliken i att Daniel bad om att få förstå hemligheten i Nebukadnessars dröm. Den hemligheten representerar den sista profetiska hemligheten (alla profeterna identifierar de sista dagarna), och den sista profetiska hemligheten är det som Johannes identifierar som Jesu Kristi uppenbarelse. Den hemligheten förseglas upp när ”tiden är nära”, strax innan nådatiden avslutas, och den hemligheten håller nu på att uppenbaras, för dem som väljer att se.
The Millerite understanding of “the daily” in the book of Daniel was identified by inspiration as correct, but by 1901, Adventism began a process of rejecting that foundational truth, and by the 1930’s Adventism had reverted back to the old Protestant view, which claims that “the daily” represents some aspect of Christ’s sanctuary ministry. That satanic view, the Spirit of Prophecy says, came from “angels that had been expelled from heaven.” Today the correct Millerite view of “the daily,” can be seen as not only the symbol of paganism, but as the symbol of the rebellion of Adventism, which brings the strong delusion upon those who do not love the truth.
Milleriternas förståelse av ”det dagliga” i Daniels bok identifierades genom inspirationen såsom riktig, men år 1901 inledde adventismen en process av förkastelse av denna grundläggande sanning, och vid 1930-talet hade adventismen återgått till den gamla protestantiska uppfattningen, som hävdar att ”det dagliga” representerar någon aspekt av Kristi helgedomstjänst. Denna sataniska uppfattning, säger Profetians Ande, kom från ”änglar som hade blivit utdrivna från himlen”. I dag kan den korrekta milleritiska uppfattningen om ”det dagliga” ses inte bara som symbolen för hedendomen, utan också som symbolen för adventismens uppror, vilket för med sig den kraftiga villfarelsen över dem som inte älskar sanningen.
The Millerites were led to the correct date for the expiration of the twenty-three hundred years, and Adventism immediately after the Great Disappointment recognized increased light associated with that prophecy, but with their rejection of the “seven times,” from 1856 through 1863, and even unto this very day, they have seen no advancing light from the doctrine they claim is their central pillar and foundation. Today the “seven times” can be seen, (by those willing to see), as being directly associated with every time period of the twenty-three hundred year prophecy.
Milleriterna leddes till det rätta datumet för de tvåtusen trehundra årens utgång, och adventismen erkände omedelbart efter den stora besvikelsen ett tilltagande ljus förbundet med denna profetia; men genom sitt förkastande av de ”sju tiderna”, från 1856 till och med 1863, ja ända intill denna dag, har de inte sett något fortskridande ljus från den lära som de påstår är deras centrala pelare och grundval. I dag kan de ”sju tiderna” ses (av dem som är villiga att se) såsom direkt förbundna med varje tidsperiod i profetian om de tvåtusen trehundra åren.
The first forty-nine years represents the cycle of the land resting every seventh year that is repeated seven times. The four hundred and ninety years represents not only a period of probation for ancient Israel, but it identifies how many years of rebellion against the command to allow the land to rest would transpire in order to accumulate a total of seventy years that the land was prevented from resting (which is the period of captivity for that very rebellion). The week Christ confirmed the covenant is structured by three and a half years to the cross and three and a half years after the cross. In that week Christ was gathering all men, for he said if he was lifted up, he would gather all men.
De första fyrtionio åren representerar den cykel då landet vilar vart sjunde år, vilken upprepas sju gånger. De fyrahundranittio åren representerar inte endast en prövotid för det forntida Israel, utan anger också hur många år av uppror mot befallningen att låta landet vila som skulle förflyta för att uppnå sammanlagt sjuttio år då landet hindrades från att vila (vilket är fångenskapens tid för just detta uppror). Den vecka då Kristus bekräftade förbundet är uppbyggd av tre och ett halvt år fram till korset och tre och ett halvt år efter korset. Under den veckan samlade Kristus alla människor, ty han sade att om han blev upphöjd, skulle han samla alla människor.
Now is the judgment of this world: now shall the prince of this world be cast out. And I, if I be lifted up from the earth, will draw all men unto me. John 12:31, 32.
Nu går en dom över denna värld; nu skall denna världens furste kastas ut. Och när jag blir upphöjd från jorden, skall jag dra alla till mig. Joh. 12:31, 32.
The twenty-five hundred and twenty days in which Christ confirmed the covenant and gathered men unto Himself, represents the twenty-five hundred and twenty years that God scattered His rebellious people, due to the quarrel of His covenant. The “seven times” carried out against the northern kingdom of Israel, represented the scattering of twenty-five hundred and twenty years that began in 723 BC and ended in 1798. The year 538, divides the two periods and creates two successive periods of twelve-hundred and sixty years. The first period representing the trampling down of the sanctuary and host by paganism, and the second the trampling down accomplished by papalism.
De tvåtusen femhundra tjugo dagarna, under vilka Kristus bekräftade förbundet och samlade människor till sig, representerar de tvåtusen femhundra tjugo år under vilka Gud skingrade sitt upproriska folk på grund av tvisten om sitt förbund. De ”sju tider” som verkställdes mot Israels norra rike representerade den skingring om tvåtusen femhundra tjugo år som började år 723 f.Kr. och slutade år 1798. År 538 delar de båda perioderna och skapar två på varandra följande perioder om ettusen tvåhundra sextio år. Den första perioden representerar nedtrampandet av helgedomen och härskarans genom hedendomen, och den andra det nedtrampande som åstadkoms genom påvedömet.
The “seven times,” of twenty-five hundred and twenty years against the southern kingdom that began in 677 BC, and ended in 1844, ended on October 22, 1844. It is a symbol of the curse of the covenant, and concluded by the sounding of the jubilee trumpet which was to be blown upon the Day of Atonement. The antitypical Day of Atonement that began on October 22, 1844 represents a period of time. It is the period of the Investigative Judgment, and during that period of time the jubilee trumpet associated with the sacred cycle of seven was to be sounded.
De ”sju tiderna” om två tusen fem hundra tjugo år över det södra riket, som började år 677 f.Kr. och slutade år 1844, avslutades den 22 oktober 1844. Det är en symbol för förbundets förbannelse och fullbordades genom ljudet av jubelårstrumpeten, vilken skulle blåsas på Försoningsdagen. Den antitypiska Försoningsdagen, som började den 22 oktober 1844, representerar en tidsperiod. Det är den undersökande domens period, och under den tidsperioden skulle den jubelårstrumpet som är förknippad med den heliga cykeln av sju ljuda.
But in the days of the voice of the seventh angel, when he shall begin to sound, the mystery of God should be finished, as he hath declared to his servants the prophets. Revelation 10:7.
Men i den sjunde ängelns dagars röst, när han börjar blåsa i basunen, skall Guds hemlighet fullbordas, såsom han har förkunnat för sina tjänare profeterna. Uppenbarelseboken 10:7.
The sounding of the seventh Trumpet, which began on October 22, 1844, represents the Jubilee Trumpet of the sacred cycle of seven, as set forth in Leviticus twenty-five. The Millerites were ultimately correct on the dating of the twenty-three-hundred-year prophecy, and Adventism came to understand more of it just after the Great Disappointment, but Miller’s “jewel” of the period of twenty-three-hundred-years is today shining ten times brighter. Every prophetic characteristic of the seven periods represented within the period of twenty-three-hundred-years, has a direct prophetic connection with the twenty-five-hundred and twenty years (“seven times”), of Leviticus chapters twenty-five and twenty-six.
Ljudet av den sjunde basunen, som började den 22 oktober 1844, representerar jubelbasunen i den heliga sjutalscykeln, sådan den framställs i Tredje Moseboken tjugofem. Milleriterna hade i slutändan rätt beträffande dateringen av den tjugotre hundra år långa profetian, och adventismen kom att förstå mer av den strax efter den stora besvikelsen, men Millers ”juvel”, perioden på tjugotre hundra år, lyser i dag tio gånger klarare. Varje profetiskt kännetecken hos de sju perioder som representeras inom perioden på tjugotre hundra år har en direkt profetisk förbindelse med de tvåtusen femhundra tjugo åren (”sju tiderna”) i Tredje Moseboken kapitel tjugofem och tjugosex.
The Millerites rejected the claim of apostate Protestantism and Catholicism that the “robbers of thy people,” who “exalted themselves,” and “fell” was a symbol of Antiochus Epiphanes, and they were correct. They knew and defended the truth that it is Rome that in God’s prophetic word is represented as the “robbers of thy people that established the vision”, not some unknown and historically insignificant Syrian king that established the vision.
Milleriterna förkastade den avfälliga protestantismens och katolicismens påstående att ”rövarna av ditt folk”, som ”upphöjde sig själva” och ”föll”, var en symbol för Antiochos Epifanes, och de hade rätt. De kände till och försvarade sanningen att det är Rom som i Guds profetiska ord framställs som ”rövarna av ditt folk som stadfäste synen”, inte någon okänd och historiskt betydelselös syrisk kung som stadfäste synen.
Today the Adventist theologians teach that the “robbers of thy people” is Antiochus Epiphanes. Today, the argument which in Millerite history represented that the former covenant people who were being passed by did not, and could not, understand the vision (which is established by the correct understanding of the “robbers of thy people”), is once again being repeated by the former covenant people who are once again being passed by.
I dag lär adventistteologerna att ”ditt folks rövare” är Antiochos Epifanes. I dag upprepas åter det argument som i den milleritiska historien representerade att det tidigare förbundsfolket, som höll på att lämnas åt sidan, inte förstod, och inte kunde förstå, synen (vilket fastställs genom den rätta förståelsen av ”ditt folks rövare”); detta argument upprepas nu återigen av det tidigare förbundsfolket, som återigen lämnas åt sidan.
Where there is no vision, the people perish: but he that keepeth the law, happy is he. Proverbs 29:18.
Där ingen uppenbarelse finns, går folket under; men salig är den som håller lagen. Ordspråksboken 29:18.
The Millerites taught correctly that the twenty-five hundred and twenty years (“seven times”), of Leviticus twenty-six, was the longest and last time prophecy in the Bible, but Laodicean Adventism rejected that “jewel” in 1863, and today it can be seen, (by those who wish to see), that not only were the Millerites correct in identifying the “seven times” as the longest time prophecy in the Bible, but also that “the curse”, which is God’s indignation, was carried out against both the northern and southern kingdoms of Israel.
Milleriterna lärde med rätta att de tvåtusen femhundra tjugo åren (”sju tider”), i Tredje Moseboken tjugosex, utgjorde den längsta och sista tidsprofetian i Bibeln, men det laodiceiska adventismen förkastade denna ”juvel” år 1863, och i dag kan man se, (av dem som vill se), att milleriterna inte bara hade rätt när de identifierade ”sju tider” som den längsta tidsprofetian i Bibeln, utan också att ”förbannelsen”, som är Guds harm, verkställdes mot både Israels norra och södra riken.
Today the respective conclusions of those two indignations, which the book of Daniel addresses (as do other prophets), can be seen to be two bookends (first and last) of a period of forty-six years, when Christ erected the Millerite temple, as typified by the forty-six days Moses was on the mount receiving instructions for erecting the wilderness tabernacle; and by the forty-six years of Herod’s remodeling of the temple which the Pharisees referred to in their conversation with Christ about Him “resurrecting” by the cleansing of a temple that had been “destroyed” by traders and money-changers, and also by the resurrection of His human temple that was created with forty-six chromosomes. Today, the Millerite foundational truths are as correct as ever, but they are now ten times more profound.
I dag kan man se att de respektive avslutningarna på dessa två förbittringar, som Daniels bok behandlar (liksom andra profeter), utgör två bokstöd (det första och det sista) för en period om fyrtiosex år, då Kristus uppförde det milleritiska templet, förebildat av de fyrtiosex dagar då Mose var på berget och tog emot anvisningar för uppförandet av tabernaklet i öknen; och av de fyrtiosex år av Herodes ombyggnad av templet som fariséerna hänvisade till i sitt samtal med Kristus om att han skulle ”uppväcka” det genom reningen av ett tempel som hade blivit ”förstört” av köpmän och växlare, och också genom uppståndelsen av hans mänskliga tempel, som skapades med fyrtiosex kromosomer. I dag är de milleritiska grundsanningarna lika riktiga som någonsin, men de är nu tio gånger mer djupgående.
Today it can be seen (by those willing to see), that when Christ introduced Himself as Palmoni (the Wonderful Numberer, or the Numberer of Secrets) in the thirteenth verse, of Daniel chapter eight, that He was presenting the connection between a vision that represented a period of twenty-three hundred years and another vision that represented twenty-five hundred and twenty years. When the relation of these two prophetic periods is recognized, it can be seen that they are directly connected with the twelve-hundred-and-sixty-years of papal rule, which in turn is connected with the twelve-hundred-and-ninety-years of Daniel twelve and also the thirteen-hundred-and-thirty-five-years of the same verse.
I dag kan det ses (av dem som är villiga att se), att när Kristus framställde sig själv som Palmoni (den underbare räknaren, eller hemligheternas räknare) i den trettonde versen i Daniels åttonde kapitel, visade Han sambandet mellan en syn som representerade en period av tvåtusen trehundra år och en annan syn som representerade tvåtusen femhundra tjugo år. När förhållandet mellan dessa två profetiska perioder erkänns, kan det ses att de är direkt förbundna med de ettusen tvåhundra sextio åren av påvligt herravälde, vilket i sin tur är förbundet med de ettusen tvåhundra nittio åren i Daniel tolv och även de ettusen trehundra trettiofem åren i samma vers.
The are many more direct connections of prophetic periods that are associated with the two visions of verses thirteen and fourteen of Daniel eight, but they are only recognized by those who wish to see. But today, beyond the connections of all the time periods that are brought together by the two visions is the revelation of the name of Palmoni (the Wonderful Numberer, or the Numberer of Secrets). The Millerites were correct on the two verses, but limited, and today Adventism is simply in complete and utter darkness.
Det finns många fler direkta förbindelser mellan de profetiska tidsperioder som är förknippade med de två synerna i vers tretton och fjorton i Daniel åtta, men de erkänns endast av dem som vill se. Men i dag, bortom förbindelserna mellan alla de tidsperioder som sammanförs genom de två synerna, finns uppenbarelsen av namnet Palmoni (den Underbare Talräknaren, eller Hemligheternas Talräknare). Milleriterna hade rätt beträffande de två verserna, men var begränsade, och i dag befinner sig adventismen helt enkelt i fullständigt och totalt mörker.
Stay yourselves, and wonder; cry ye out, and cry: they are drunken, but not with wine; they stagger, but not with strong drink. For the Lord hath poured out upon you the spirit of deep sleep, and hath closed your eyes: the prophets and your rulers, the seers hath he covered. And the vision of all is become unto you as the words of a book that is sealed, which men deliver to one that is learned, saying, Read this, I pray thee: and he saith, I cannot; for it is sealed: And the book is delivered to him that is not learned, saying, Read this, I pray thee: and he saith, I am not learned. Isaiah 29:9–12.
Stanna upp och häpna; ropa högt och ropa: de är druckna, men inte av vin; de raglar, men inte av stark dryck. Ty Herren har utgjutit över er en ande av djup sömn och tillslutit era ögon; profeterna och era styresmän, siarna, har han övertäckt. Och all syn har för er blivit såsom orden i en förseglad bok, som man räcker åt en som är lärd och säger: Läs detta, jag ber dig; och han säger: Jag kan inte, ty den är förseglad. Och boken räcks åt en som inte är lärd och man säger: Läs detta, jag ber dig; och han säger: Jag är inte lärd. Jesaja 29:9–12.
Sister White identifies that William Miller was given “great light” upon the book of Revelation, but his understanding of chapters twelve, thirteen, seventeen and eighteen of Revelation was, quite simply, not correct. Those incorrect understandings are not represented upon the two sacred charts, but what is represented from the book of Revelation, chapter nine, is the “jewel” that Islam is represented by the three Woes.
Syster White framhåller att William Miller fick ”stort ljus” över Uppenbarelseboken, men hans förståelse av kapitel tolv, tretton, sjutton och arton i Uppenbarelseboken var, helt enkelt, inte korrekt. Dessa felaktiga uppfattningar återges inte på de två heliga kartorna, men det som återges från Uppenbarelseboken, kapitel nio, är ”juvelen” att islam representeras av de tre Ve-ropen.
“Preachers and people have looked upon the book of Revelation as mysterious and of less importance than other portions of the Sacred Scriptures. But I saw that this book is indeed a revelation given for the especial benefit of those who should live in the last days, to guide them in ascertaining their true position and their duty. God directed the mind of William Miller to the prophecies and gave him great light upon the book of Revelation.” Early Writings, 231.
”Predikanter och folk har betraktat Uppenbarelseboken som gåtfull och som mindre betydelsefull än andra delar av den Heliga Skrift. Men jag såg att denna bok verkligen är en uppenbarelse given till särskild nytta för dem som skulle leva i de sista dagarna, för att vägleda dem så att de kan förstå sin sanna ställning och sin plikt. Gud ledde William Millers sinne till profetiorna och gav honom stort ljus över Uppenbarelseboken.” Early Writings, 231.
The expression “great light” in the writings of Sister White is very informative. Miller understood the churches, seals and trumpets of Revelation, for holy angels “directed his mind” on these subjects. The “great light” given to Miller was represented on the two sacred tables, and the doctrinal truths that were the “great light” were identified in his dream as “jewels”. Adventism was given that “great light” and began covering it up with counterfeit jewels beginning in 1863. The principle of “light” is that “light” is what Christ uses to judge a person or a people.
Uttrycket ”stort ljus” i syster Whites skrifter är mycket upplysande. Miller förstod Uppenbarelsebokens församlingar, sigill och basuner, ty heliga änglar ”ledde hans sinne” i dessa ämnen. Det ”stora ljus” som gavs åt Miller framställdes på de två heliga tavlorna, och de läromässiga sanningar som utgjorde det ”stora ljuset” betecknades i hans dröm som ”juveler”. Adventismen fick detta ”stora ljus” och började dölja det med förfalskade juveler med början år 1863. Principen om ”ljus” är att ”ljus” är det som Kristus använder för att döma en person eller ett folk.
Not only does “light” judge a people, but the “light” which they could have had if they had not resisted (as they did in 1856, as only one of many examples). The other attribute associated with “light,” is that the “light” that is rejected produces a corresponding degree of darkness. Adventism rejected and covered up the “great light” given by God to Miller that represents the foundations of Adventism.
Inte bara ”ljuset” dömer ett folk, utan även det ”ljus” som de kunde ha haft om de inte hade gjort motstånd (såsom de gjorde år 1856, för att nämna endast ett av många exempel). Den andra egenskap som är förknippad med ”ljus” är att det ”ljus” som förkastas frambringar en motsvarande grad av mörker. Adventismen förkastade och dolde det ”stora ljus” som Gud gav åt Miller, vilket representerar adventismens grundvalar.
“One who sees beneath the surface, who reads the hearts of all men, says of those who have had “great light:” ‘They are not afflicted and astonished because of their moral and spiritual condition.’ Yea, they have chosen their own ways, and their soul delighteth in their abominations. I also will choose their delusions, and will bring their fears upon them; because when I called, none did answer; when I spake, they did not hear: but they did evil before Mine eyes, and chose that in which I delighted not.’ ‘God shall send them strong delusion, that they should believe a lie,’ because they received not the love of the truth, that they might be saved,’ ‘but had pleasure in unrighteousness.’ Isaiah 66:3, 4; 2 Thessalonians 2:11, 10, 12.
Han som ser under ytan, som rannsakar alla människors hjärtan, säger om dem som har haft ”stort ljus”: ”De lider ingen nöd och häpnar inte över sitt moraliska och andliga tillstånd.” Ja, de har valt sina egna vägar, och deras själ har sin lust i deras styggelser. Också jag skall välja vad som skall bedra dem och låta det de fruktar komma över dem; eftersom ingen svarade när jag kallade, eftersom de inte hörde när jag talade, utan gjorde det som var ont i mina ögon och valde det som jag inte hade behag till.” ”Gud skall sända dem kraftig villfarelse, så att de tror på lögnen”, därför att de inte tog emot kärleken till sanningen för att bli frälsta, ”utan hade sin lust i orättfärdigheten.” Jesaja 66:3, 4; 2 Thessalonikerbrevet 2:11, 10, 12.
“The heavenly Teacher inquired: ‘What stronger delusion can beguile the mind than the pretense that you are building on the right foundation and that God accepts your works, when in reality you are working out many things according to worldly policy and are sinning against Jehovah? Oh, it is a great deception, a fascinating delusion, that takes possession of minds when men who have “once known the truth,” mistake the form of godliness for the spirit and power thereof; when they suppose that they are rich and increased with goods and in need of nothing, while in reality they are in need of everything.’” Testimonies, volume 8, 249, 250.
”Den himmelske Läraren frågade: ’Vilken starkare villfarelse kan bedra sinnet än föreställningen att ni bygger på den rätta grunden och att Gud godkänner era gärningar, när ni i verkligheten utför mycket enligt världslig politik och syndar mot Jehova? O, det är ett stort bedrägeri, en fängslande villfarelse, som tar sinnet i besittning när människor som en gång har ”känt sanningen” tar gudsfruktighetens form för dess ande och kraft; när de menar att de är rika och har överflöd av ägodelar och inte behöver något, fast de i verkligheten behöver allting.’” Testimonies, volym 8, s. 249, 250.
Laodicea, which Adventism became in 1856, represents those who once were given “great light,” but are destined to receive the “strong delusion” of Second Thessalonians, while all the time believing the false foundation they have erected through the introduction of counterfeit coins and jewels is ordained of God, but actually it is a foundation that is built upon sand. Adventism is “a church that has had great light, great evidence”, but is a “church” that has discarded “the message the Lord” has “sent”, and has since received “the most unreasonable assertions and false suppositions and false theories”.
Laodicea, som adventismen blev år 1856, representerar dem som en gång fick ”stort ljus”, men som är bestämda att ta emot den ”kraftiga villfarelsen” i Andra Thessalonikerbrevet, medan de hela tiden tror att den falska grund de har uppfört genom införandet av falska mynt och juveler är förordnad av Gud, men i själva verket är den en grund som är byggd på sand. Adventismen är ”en församling som har haft stort ljus, stora bevis”, men är en ”församling” som har förkastat ”det budskap Herren” har ”sänt”, och har sedan dess tagit emot ”de mest orimliga påståenden och falska antaganden och falska teorier”.
“Unsanctified ministers are arraying themselves against God. They are praising Christ and the god of this world in the same breath. While professedly they receive Christ, they embrace Barabbas, and by their actions say, ‘Not this Man, but Barabbas.’ Let all who read these lines, take heed. Satan has made his boast of what he can do. He thinks to dissolve the unity which Christ prayed might exist in His church. He says, ‘I will go forth and be a lying spirit to deceive those that I can, to criticize, and condemn, and falsify.’ Let the son of deceit and false witness be entertained by “a church that has had great light,” great evidence, and that church will discard the message the Lord has sent, and receive the most unreasonable assertions and false suppositions and false theories. Satan laughs at their folly, for he knows what truth is.
”Ohelgade predikanter ställer sig i ledet mot Gud. De prisar Kristus och denne världens gud med samma andetag. Medan de till bekännelsen tar emot Kristus, omfattar de Barabbas och säger genom sina handlingar: ’Inte denne man, utan Barabbas.’ Må alla som läser dessa rader ta sig till vara. Satan har skrutit över vad han kan göra. Han menar sig kunna upplösa den enhet som Kristus bad måtte finnas i Hans kyrka. Han säger: ’Jag skall gå ut och vara en lögnens ande för att bedra dem som jag kan, för att kritisera och fördöma och förvränga.’ Låt bedrägeriets och det falska vittnesbördets son få tillträde till ”en kyrka som har haft stort ljus”, starka bevis, och den kyrkan kommer att förkasta det budskap som Herren har sänt och ta emot de mest orimliga påståenden och falska antaganden och falska teorier. Satan skrattar åt deras dårskap, ty han vet vad sanning är.”
“Many will stand in our pulpits with the torch of false prophecy in their hands, kindled from the hellish torch of Satan. If doubts and unbelief are cherished, the faithful ministers will be removed from the people who think they know so much. ‘If thou hadst known,’ said Christ, ‘even thou, at least in this thy day, the things which belong unto thy peace! but now they are hid from thine eyes.’
”Många kommer att stå i våra predikstolar med den falska profetians fackla i sina händer, tänd från Satans helvetiska fackla. Om tvivel och otro omhuldas, kommer de trogna förkunnarna att tas bort från det folk som menar sig veta så mycket. ’Om du åtminstone på denna din dag hade förstått,’ sade Kristus, ’också du, vad som hör till din frid! Men nu är det dolt för dina ögon.’”
“Nevertheless, the foundation of God standeth sure. The Lord knoweth them that are His. The sanctified minister must have no guile in his mouth. He must be open as the day, free from every taint of evil. A sanctified ministry and press will be a power in flashing the light of truth on this untoward generation. Light, brethren, more light we need. Blow the trumpet in Zion; sound an alarm in the holy mountain. Gather the host of the Lord, with sanctified hearts, to hear what the Lord will say unto His people; for He has increased light for all who will hear. Let them be armed and equipped, and come up to the battle—to the help of the Lord against the mighty. God Himself will work for Israel. Every lying tongue will be silenced. Angels’ hands will overthrow the deceptive schemes that are being formed. The bulwarks of Satan will never triumph. Victory will attend the third angel’s message. As the Captain of the Lord’s host tore down the walls of Jericho, so will the Lord’s commandment-keeping people triumph, and all opposing elements be defeated. Let no soul complain of the servants of God who have come to them with a heaven-sent message. Do not any longer pick flaws in them, saying, ‘They are too positive; they talk too strongly.’ They may talk strongly; but is it not needed? God will make the ears of the hearers tingle if they will not heed His voice or His message. He will denounce those who resist the word of God.
”Likväl står Guds fasta grund. Herren känner dem som hör honom till. Den helgade tjänaren får inte ha något svek i sin mun. Han måste vara öppen som dagen, fri från varje fläck av ondska. Ett helgat predikoämbete och en helgad press skall vara en kraft i att låta sanningens ljus blixtra fram över detta förvända släkte. Ljus, bröder, mer ljus behöver vi. Blås i basunen på Sion; ljud alarm på mitt heliga berg. Församla Herrens här, med helgade hjärtan, för att höra vad Herren vill säga till sitt folk; ty han har ökat ljuset för alla som vill höra. Låt dem vara beväpnade och rustade och dra upp till striden – till Herrens hjälp mot de väldiga. Gud själv skall verka för Israel. Varje lögnaktig tunga skall tystas. Änglars händer skall omstörta de bedrägliga planer som håller på att formas. Satans befästningar skall aldrig triumfera. Seger skall följa den tredje ängelns budskap. Såsom hövitsmannen över Herrens här rev ner Jerikos murar, så skall Herrens budhållande folk segra, och alla motsatta krafter skall bli besegrade. Låt ingen själ klaga över Guds tjänare som har kommit till dem med ett himlasänt budskap. Sök inte längre fel hos dem och säg: ’De är alltför bestämda; de talar alltför starkt.’ De må tala starkt; men är det inte nödvändigt? Gud skall få åhörarnas öron att ringa, om de inte vill ge akt på hans röst eller hans budskap. Han skall fördöma dem som står emot Guds ord.”
“Satan has laid every measure possible that nothing shall come among us as a people to reprove and rebuke us, and exhort us to put away our errors. But there is a people who will bear the ark of God. Some will go out from among us who will bear the ark no longer. But these cannot make walls to obstruct the truth; for it will go onward and upward to the end. In the past God has raised up men, and He still has men of opportunity waiting, prepared to do His bidding—men who will go through restrictions which are only as walls daubed with untempered mortar. When God puts His Spirit upon men, they will work. They will proclaim the word of the Lord; they will lift up their voice like a trumpet. The truth will not be diminished or lose its power in their hands. They will show the people their transgressions, and the house of Jacob their sins.” Testimonies to Ministers, 409–411.
”Satan har vidtagit varje möjlig åtgärd för att ingenting skall komma in bland oss som ett folk för att tillrättavisa och näpsa oss och förmana oss att lägga bort våra fel. Men det finns ett folk som skall bära Guds ark. Några kommer att gå ut från vår mitt som inte längre skall bära arken. Men dessa kan inte resa murar för att hindra sanningen; ty den skall gå vidare och uppåt ända till slutet. Förr har Gud uppväckt män, och Han har fortfarande män med gynnsamma tillfällen som väntar, beredda att göra Hans vilja — män som skall tränga igenom inskränkningar som endast är såsom murar vitkalkade med oblandat bruk. När Gud lägger Sin Ande på människor, kommer de att arbeta. De kommer att förkunna Herrens ord; de kommer att höja sin röst som en basun. Sanningen skall inte förminskas eller förlora sin kraft i deras händer. De skall visa folket deras överträdelser och Jakobs hus deras synder.” Testimonies to Ministers, 409–411.
To identify the satanic symbol of “the daily” as a symbol of Christ is to praise “Christ and the god of this world in the same breath. While professedly they receive Christ, they embrace Barabbas, and by their actions say, ‘Not this Man, but Barabbas.’” The truths represented in Miller’s dream as “jewels”, and also graphically illustrated upon the two sacred tables, are the “great light,” which Miller was given, and that Adventism has rejected.
Att identifiera den sataniska symbolen ”det dagliga” som en symbol för Kristus är att prisa ”Kristus och denne världens gud i samma andetag. Medan de bekänner att de tar emot Kristus, omfamnar de Barabbas och säger genom sina handlingar: ’Inte denne man, utan Barabbas.’” De sanningar som i Millers dröm framställs som ”juveler” och som också åskådligt illustreras på de två heliga tavlorna, är det ”stora ljus” som Miller fick, och som adventismen har förkastat.
They profess to be praising Christ with a satanic symbol, and claim they are standing upon the foundation of God, when it is a counterfeit foundation that brings strong delusion to all who take their stand upon that faulty doctrinal structure. There is nothing new under the sun, and modern Israel is simply walking in the prophetic footsteps of ancient Israel.
De påstår sig prisa Kristus med en satanisk symbol och hävdar att de står på Guds grund, när det i själva verket är en förfalskad grund som bringar kraftig villfarelse över alla som tar sin ståndpunkt på denna bristfälliga läromässiga byggnad. Det finns ingenting nytt under solen, och det moderna Israel vandrar helt enkelt i det forntida Israels profetiska fotspår.
“One matter burdens my soul: The great lack of the love of God, which has been lost through continued resistance of light and truth, and the influence of those who have been engaged in active labor, who, in the face of evidence piled upon evidence, have exerted an influence to counteract the work of the message God has sent. I point them to the Jewish nation and ask, Must we leave our brethren to pass over the same path of blind resistance, till the very end of probation? If ever a people needed true and faithful watchmen, who will not hold their peace, who will cry day and night, sounding the warnings God has given, it is Seventh-day Adventists. Those who have had great light, blessed opportunities, who, like Capernaum, have been exalted to heaven in point of privilege, shall they by non-improvement be left to darkness corresponding to the greatness of the light given?
”En sak tynger min själ: den stora bristen på Guds kärlek, vilken har gått förlorad genom fortsatt motstånd mot ljus och sanning samt genom inflytandet från dem som har varit engagerade i aktivt arbete och som, trots bevis hopade på bevis, har utövat ett inflytande för att motverka verket i det budskap Gud har sänt. Jag hänvisar dem till den judiska nationen och frågar: Måste vi låta våra bröder gå fram på samma väg av blindt motstånd, ända till prövotidens slut? Om någonsin ett folk behövde sanna och trogna väktare, som inte tiger, som ropar dag och natt och låter de varningar Gud har gett ljuda ut, så är det sjundedagsadventisterna. De som har haft stort ljus, välsignade tillfällen, som likt Kapernaum har blivit upphöjda till himlen i fråga om förmåner, skall de genom att inte ta vara på dem lämnas åt ett mörker som motsvarar storheten i det ljus som blivit dem givet?”
“I wish to plead with our brethren who shall assemble at the General Conference to heed the message given to the Laodiceans. What a condition of blindness is theirs! This subject has been brought to your notice again and again, but your dissatisfaction with your spiritual condition has not been deep and painful enough to work reform. ‘Thou sayest, I am rich, and increased with goods, and have need of nothing; and knowest not that thou art wretched, and miserable, and poor, and blind, and naked.’ The guilt of self-deception is upon our churches. The religious life of many is a lie.” Manuscript Releases, volume 16, 106, 107.
”Jag önskar vädja till våra bröder som skall samlas till Generalkonferensen att ge akt på det budskap som gavs till laodiceerna. Vilket tillstånd av blindhet är inte deras! Detta ämne har gång på gång förts till er uppmärksamhet, men ert missnöje med ert andliga tillstånd har inte varit tillräckligt djupt och smärtsamt för att åstadkomma reformation. ’Du säger: Jag är rik och har fått överflöd och behöver intet; och du vet inte att just du är eländig och ömkansvärd och fattig och blind och naken.’ Självbedrägeriets skuld vilar över våra församlingar. Mångas religiösa liv är en lögn.” Manuscript Releases, volym 16, 106, 107.
“Capernaum” was the city which Jesus chose as his own city.
”Kapernaum” var den stad som Jesus valde till sin egen stad.
“At Capernaum Jesus dwelt in the intervals of His journeys to and fro, and it came to be known as ‘His own city.’ It was on the shores of the Sea of Galilee, and near the borders of the beautiful plain of Gennesaret, if not actually upon it.” The Desire of Ages, 252.
”I Kapernaum bodde Jesus under mellantiderna av sina resor fram och tillbaka, och den kom att bli känd som ”hans egen stad”. Den låg vid Galileiska sjöns strand och nära gränserna till den vackra Gennesaretslätten, om inte rentav på den.” Messias, s. 252.
Christ chose Capernaum as he had chosen Jerusalem of old.
Kristus valde Kapernaum, såsom han fordom hade utvalt Jerusalem.
And unto his son will I give one tribe, that David my servant may have a light alway before me in Jerusalem, the city which I have chosen me to put my name there. 1 Kings 11:36.
Och åt hans son skall jag ge en stam, för att David, min tjänare, alltid må ha en lampa inför mig i Jerusalem, den stad som jag har utvalt åt mig för att sätta mitt namn där. 1 Kung. 11:36.
Christ chose Adventism as his city in 1844, and by 1863, Adventism had rebuilt the city of “Jericho”, a symbol of Laodicean comfort and affluency. As with ancient Israel, so too, with modern Israel. Adventism believes they are the citizens of God’s special city, but they have rejected the “great light” that provides the evidence of citizenship. Like unto Shilo, in the time of Eli, Hophni and Phineas, Adventism will be judged according to the “great light” they were given opportunity to receive.
Kristus utvalde adventismen till sin stad år 1844, och år 1863 hade adventismen återuppbyggt staden ”Jeriko”, en symbol för laodiceisk bekvämlighet och välstånd. Såsom med det forntida Israel, så också med det moderna Israel. Adventismen tror att de är medborgarna i Guds särskilda stad, men de har förkastat det ”stora ljuset” som utgör beviset på medborgarskapet. Liksom Shilo på Elis, Hofnis och Pinehas’ tid kommer adventismen att dömas efter det ”stora ljus” som de fick tillfälle att ta emot.
“Among the professed children of God, how little patience has been manifested, how many bitter words have been spoken, how much denunciation has been uttered against those not of our faith. Many have looked upon those belonging to other churches as great sinners, when the Lord does not thus regard them. Those who look thus upon the members of other churches, have need to humble themselves under the mighty hand of God. Those whom they condemn may have had but little light, few opportunities and privileges. If they had had the light that many of the members of our churches have had, they might have advanced at a far greater rate, and have better represented their faith to the world. Of those who boast of their light, and yet fail to walk in it, Christ says, ‘But I say unto you, It shall be more tolerable for Tyre and Sidon at the day of judgment, than for you. And thou, Capernaum [Seventh-day Adventists, who have had great light], which art exalted unto heaven [in point of privilege], shalt be brought down to hell: for if the mighty works, which have been done in thee, had been done in Sodom, it would have remained until this day. But I say unto you, That it shall be more tolerable for the land of Sodom in the day of judgment, than for thee.’ At that time Jesus answered and said, ‘I thank thee, O Father, Lord of heaven and earth, because thou hast hid these things from the wise and prudent [in their own estimation], and hast revealed them unto babes.’
”Bland dem som bekänner sig vara Guds barn har så litet tålamod visats, så många bittra ord har uttalats, så mycken fördömelse har uttalats mot dem som inte är av vår tro. Många har betraktat dem som tillhör andra kyrkor såsom stora syndare, när Herren inte betraktar dem på detta sätt. De som så betraktar medlemmarna i andra kyrkor har behov av att ödmjuka sig under Guds mäktiga hand. Dem som de fördömer kan ha haft endast litet ljus, få tillfällen och företräden. Om de hade haft det ljus som många av medlemmarna i våra kyrkor har haft, kunde de ha gjort framsteg i långt högre grad och bättre ha företrätt sin tro inför världen. Om dem som berömmer sig av sitt ljus och ändå underlåter att vandra i det säger Kristus: ’Men jag säger er: För Tyrus och Sidon skall det på domens dag bli drägligare än för er. Och du, Kapernaum [sjundedagsadventister, som har haft stort ljus], som är upphöjd till himmelen [i fråga om företräden], du skall störtas ned i helvetet; ty om de mäktiga gärningar som har blivit gjorda i dig hade blivit gjorda i Sodom, skulle det ha blivit stående intill denna dag. Men jag säger er att för Sodoms land skall det på domens dag bli drägligare än för dig.’ Vid den tiden tog Jesus till orda och sade: ’Jag prisar dig, Fader, himmelens och jordens Herre, därför att du har dolt detta för de visa och kloka [i deras egen uppskattning] och uppenbarat det för spädbarn.’”
“‘And now, because ye have done all these works, saith the Lord, and I spake unto you, rising up early and speaking, but ye heard not; and I called you, but ye answered not; therefore will I do unto this house, which is called by my name, wherein ye trust, and unto the place which I gave to you and to your fathers, as I have done to Shiloh. And I will cast you out of my sight, as I have cast out all your brethren, even the whole seed of Ephraim.’
”Och nu, eftersom ni har gjort allt detta, säger Herren, och jag har talat till er, tidigt och sent, men ni har inte lyssnat; och jag har kallat på er, men ni har inte svarat; därför skall jag göra med detta hus, som är uppkallat efter mitt namn och som ni förtröstar på, och med den plats som jag gav åt er och era fäder, såsom jag har gjort med Shilo. Och jag skall förkasta er från mitt ansikte, såsom jag har förkastat alla era bröder, hela Efraims säd.”
“The Lord has established among us institutions of great importance, and they are to be managed, not as worldly institutions are managed, but after God’s order. They are to be managed with an eye single to his glory, that by all means perishing souls may be saved. To the people of God the testimonies of the Spirit have come, and yet many have not taken heed to reproofs, warnings, and counsels.
”Herren har upprättat bland oss institutioner av stor betydelse, och de skall förvaltas, inte såsom världsliga institutioner förvaltas, utan enligt Guds ordning. De skall förvaltas med blicken odelat fäst på hans ära, så att förtappade själar på allt sätt må bli frälsta. Till Guds folk har Andens vittnesbörd kommit, och ändå har många inte tagit varningarna, tillrättavisningarna och råden till hjärtat.
“‘Here now this, O foolish people, and without understanding; which have eyes, and see not; which have ears, and hear not: fear ye not me saith the Lord: will ye not tremble at my presence, which have placed the sand for the bound of the sea by a perpetual degree, that it cannot pass it: and though the waves thereof toss themselves, yet can they not prevail; though they roar, yet can they not pass over it? but this people hath a revolting and a rebellious heart; they are revolted and gone. Neither say they in their heart, Let us now fear the Lord our God, that giveth rain, both the former and the latter, in his season: he reserveth unto us the appointed weeks of the harvest. Your iniquities have turned away these things, and your sins have withholden good things from you. . . . They judge not the cause, the cause of the fatherless, yet they prosper; and the right of the needy do they not judge. Shall I not visit for these things? saith the Lord; shall not my soul be revenged on such a nation as this?’
”Hören nu detta, ni dåraktiga folk och utan förstånd, ni som har ögon men inte ser, som har öron men inte hör: Fruktar ni inte mig, säger Herren; bävar ni inte inför min närvaro, jag som har satt sanden till havets gräns genom en evig stadga, så att det inte kan överskrida den? Och fastän dess vågor häver sig, förmår de ändå inte segra; fastän de dånar, kan de ändå inte gå över den. Men detta folk har ett avfälligt och upproriskt hjärta; de har vänt sig bort och gått sin väg. Inte heller säger de i sitt hjärta: Låt oss nu frukta Herren vår Gud, han som ger regn, både höstregn och vårregn, i sin tid; han bevarar åt oss de fastställda veckorna för skörden. Era missgärningar har vänt bort detta, och era synder har undanhållit det goda från er.... De skipar inte rätt i faderlösas sak, ändå har de framgång; och den nödställdes rätt skipar de inte. Skulle jag inte hemsöka för sådant? säger Herren; skulle inte min själ utkräva hämnd på ett sådant folk som detta?”
“Shall the Lord be compelled to say, ‘Pray not thou for this people, neither lift up cry nor prayer for them, neither make intercession to me: for I will not hear thee’? ‘Therefore the showers have been withholden, and there hath been no latter rain. . . . Wilt thou not from this time cry unto me, My father, thou art the guide of my youth?’” Review and Herald, August 1, 1893.
”Skall Herren nödgas säga: ’Bed inte du för detta folk, och upplyft varken rop eller bön för dem, och gå inte i förbön hos mig; ty jag skall inte höra dig’? ’Därför har regnskurarna hållits tillbaka, och något vårregn har inte kommit.... Skall du inte från denna tid ropa till mig: Min fader, du är min ungdoms ledare?’” Review and Herald, 1 augusti 1893.
We will continue our consideration of the “great light” that was given to William Miller on the book of Revelation in the next article.
Vi kommer att fortsätta vår behandling av det ”stora ljus” som gavs åt William Miller över Uppenbarelseboken i nästa artikel.
“When Christ came into the world to exemplify true religion, and to exalt the principles that should govern the hearts and actions of men, falsehood had taken so deep a hold upon those who had had so great light, that they no longer comprehended the light, and had no inclination to yield up tradition for truth. They rejected the heavenly Teacher, they crucified the Lord of glory, that they might retain their own customs and inventions. The very same spirit is manifested in the world today. Men are averse to investigating truth, lest their traditions should be disturbed, and a new order of things should be brought in. There is with humanity a constant liability to err, and men are naturally inclined to highly exalt human ideas and knowledge, while the divine and eternal is not discerned or appreciated.” Counsels on Sabbath School Work, 47.
”När Kristus kom in i världen för att ge en förebild av sann religion och upphöja de principer som bör styra människors hjärtan och handlingar, hade falskheten fått ett så djupt grepp om dem som hade haft så stort ljus, att de inte längre förstod ljuset och inte heller hade någon benägenhet att överge traditionen för sanningen. De förkastade den himmelske Läraren, de korsfäste härlighetens Herre, för att de skulle kunna behålla sina egna bruk och påfund. Just samma anda uppenbarar sig i världen i dag. Människor är obenägna att rannsaka sanningen, för att deras traditioner inte ska rubbas och en ny ordning av ting införas. Hos mänskligheten finns en ständig benägenhet att fara vilse, och människor är av naturen benägna att högt upphöja mänskliga idéer och kunskap, medan det gudomliga och eviga varken urskiljs eller värdesätts.” Counsels on Sabbath School Work, 47.