The four abominations of Ezekiel chapter eight, lead to the leadership of God’s last day Laodicean church bowing down to the sun, and thus receiving the mark of the beast. The next chapter, which is the same vision, illustrates those in God’s last day church who receive the seal of God. Sister White informs us the sealing of Ezekiel chapter nine, is the same as the sealing represented in Revelation chapter seven. God judges a nation in its third and fourth generation, and the four abominations of Ezekiel identify the four generations of rebellion that began in 1863, when Laodicean Adventism introduced a counterfeit of the two tables of Habakkuk which had been given as a symbol of the covenant relationship between God and His people, just as the two tables of the Ten Commandments had been given at the beginning of ancient Israel.
De fyra styggelserna i Hesekiels åttonde kapitel leder till att ledarskapet i Guds sista dagars laodiceiska församling böjer sig ned för solen och därigenom tar emot vilddjurets märke. Nästa kapitel, som är samma syn, framställer dem i Guds sista dagars församling som tar emot Guds sigill. Syster White upplyser oss om att beseglingen i Hesekiels nionde kapitel är densamma som den besegling som framställs i Uppenbarelsebokens sjunde kapitel. Gud dömer en nation i dess tredje och fjärde generation, och de fyra styggelserna i Hesekiel identifierar de fyra generationerna av uppror som började 1863, då den laodiceiska adventismen införde en förfalskning av Habackuks två tavlor, vilka hade givits som en symbol för förbundsrelationen mellan Gud och hans folk, på samma sätt som de två tavlorna med de tio budorden hade givits vid det gamla Israels begynnelse.
Aaron’s golden calf, was a counterfeit image, the symbol of rebellion that was manifested just as God was producing the two tables that represent a genuine image of jealousy. Aaron’s golden calf typified the counterfeit 1863 chart, which had removed the “seven times,” of Leviticus twenty-six from the message along with other time-prophecies. Thus, Laodicean Adventism set up an image of jealousy in the very beginning of its history, as Aaron had done in the beginning history of ancient Israel, and as Jeroboam had done in the beginning history of the northern kingdom of Ephraim.
Arons guldkalv var en förfalskad avbild, symbolen för det uppror som uppenbarades just när Gud framställde de två tavlorna, vilka representerar en äkta svartsjukans bild. Arons guldkalv var en förebild på det förfalskade 1863-diagrammet, som hade avlägsnat ”de sju tiderna” i Tredje Moseboken tjugosex ur budskapet tillsammans med andra tidsprofetior. Så upprättade den laodiceiska adventismen en svartsjukans bild redan i början av sin historia, såsom Aron hade gjort i det forntida Israels begynnelsehistoria, och såsom Jerobeam hade gjort i Efraims nordrikets begynnelsehistoria.
The “seven times,” of Leviticus twenty-six was the first prophecy of time which Miller was led to understand, and it was the first jewel of prophetic time set aside in the rebellion of 1863. 1863 marked the beginning of the covering up of the jewels of Miller’s dream and the introduction of counterfeit jewels and coins. The “seven times,” was the cornerstone that the builders rejected. In 1863 it was those who had been the builders of the Millerite temple that set aside the cornerstone of the “seven times,” but in the last days that stone is now the head of the corner. That stone represented the Rock of Ages, and it also was represented by the day which the Lord had made, for it was a symbol of the sabbath rest for the land. In 1844, Millerite Adventism rebuked Jeroboam’s false system of worship, and separated from “the assembly of mockers” who had “rejoiced” over the first disappointment.
De ”sju tiderna” i tredje Moseboken tjugosex var den första tidsprofetia som Miller leddes att förstå, och den var den första ädelstenen i den profetiska tiden som lades åt sidan i upproret 1863. År 1863 markerade början på övertäckandet av ädelstenarna i Millers dröm och införandet av förfalskade ädelstenar och mynt. De ”sju tiderna” var hörnstenen som byggnadsarbetarna förkastade. År 1863 var det de som hade varit byggarna av det milleritiska templet som satte åt sidan hörnstenen, de ”sju tiderna”, men i de sista dagarna är den stenen nu hörnstenens huvud. Den stenen representerade Evighetens Klippa, och den representerades också av den dag som Herren hade gjort, ty den var en symbol för sabbatsvilan för landet. År 1844 tillrättavisade den milleritiska adventismen Jerobeams falska gudstjänstsystem och skilde sig från ”bespottarnas församling”, som hade ”glatt sig” över den första besvikelsen.
The builders were instructed to never return to “the assembly of mockers,” as the Judean prophet had been instructed to return to Jerusalem by a different path than what had led him to 1844. The path that had led him to 1844, was the path he had come out of, which was Protestantism, and in that history Protestantism had become apostate Protestantism. The builders were commanded to never return to “the assembly of mockers,” and they were instructed to not eat their food or drink their water. The builders had eaten the little book that was in the angel’s hand in 1840, and that food was sweet in their mouths.
Byggarna blev tillsagda att aldrig återvända till ”bespottarnas församling”, liksom den judéiske profeten hade blivit tillsagd att återvända till Jerusalem på en annan väg än den som hade fört honom till 1844. Den väg som hade fört honom till 1844 var den väg han hade kommit ut ur, nämligen protestantismen, och i den historien hade protestantismen blivit avfällig protestantism. Byggarna befalldes att aldrig återvända till ”bespottarnas församling”, och de blev tillsagda att inte äta deras mat eller dricka deras vatten. Byggarna hade ätit den lilla bok som var i ängelns hand år 1840, och den födan var söt i deras mun.
The eating and drinking of prophecy represents the methodology used to study the Bible. The Millerites were given a specific way to study God’s Word, and those rules produced a totally different biblical message than the theologians of apostate Protestantism and Catholicism produced with their corrupted methodology. The builders, who are also the Judean prophet, were not to return and eat or drink of the methodology of either apostate Protestantism or Catholicism. The Judean prophet did that very thing, thus identifying that Laodicean Adventism would do that very thing in 1863, for in 1863, they employed the theological arguments of apostate Protestantism to reject Miller’s application of the “seven times,” and thus set up Aaron’s and Jeroboam’s images of jealousy. The first generation of Laodicean Adventism had then begun.
Ätandet och drickandet av profetia representerar den metodik som används för att studera Bibeln. Milleriterna fick en bestämd metod att studera Guds ord, och dessa regler frambringade ett helt annat bibliskt budskap än det som teologerna inom avfällig protestantism och katolicism frambringade med sin fördärvade metodik. Byggarna, som också är den judeiske profeten, fick inte återvända och äta eller dricka av vare sig den avfälliga protestantismens eller katolicismens metodik. Den judeiske profeten gjorde just detta och identifierade därmed att det laodikeiska adventismen skulle göra just detta år 1863, ty år 1863 använde de den avfälliga protestantismens teologiska argument för att förkasta Millers tillämpning av de ”sju tiderna” och upprättade därigenom Arons och Jerobeams svartsjukebilder. Den första generationen av laodikeisk adventism hade då tagit sin början.
After the prophet from Judea interacted with Jeroboam he started on his journey back to Judea, but he never made it. The prophet represents Laodicean Adventism, which, according to inspiration, arrived into the Millerite movement in 1856. Sister White never backed away from identifying Adventism as Laodicea, and there is no biblical evidence that Laodicea ever changes. There are individuals that leave their own personal Laodicean experience, but as a church Laodicea is to be spewed out of the mouth of the Lord, for Laodicea means “a people judged.” Adventism uses the definition to claim it represents the church that exists during the period of the judgment in the heavenly sanctuary. In their blindness they acknowledge the Investigative Judgment element of the meaning of Laodicea, but cannot see the Executive Judgment that is clearly represented in their name.
Efter att profeten från Juda hade haft sitt möte med Jerobeam började han sin resa tillbaka till Juda, men han kom aldrig fram. Profeten representerar laodiceiskt adventism, som enligt inspirationen inträdde i millerit-rörelsen år 1856. Syster White drog sig aldrig tillbaka från att identifiera adventismen som Laodicea, och det finns inga bibliska belägg för att Laodicea någonsin förändras. Det finns individer som lämnar sin egen personliga laodiceiska erfarenhet, men som kyrka skall Laodicea utspys ur Herrens mun, ty Laodicea betyder ”ett dömt folk”. Adventismen använder denna definition för att hävda att den representerar den kyrka som existerar under domens period i den himmelska helgedomen. I sin blindhet erkänner de den undersökande domens aspekt av betydelsen av Laodicea, men kan inte se den verkställande domen som tydligt representeras i deras namn.
And unto the angel of the church of the Laodiceans write; These things saith the Amen, the faithful and true witness, the beginning of the creation of God; I know thy works, that thou art neither cold nor hot: I would thou wert cold or hot. So then because thou art lukewarm, and neither cold nor hot, I will spue thee out of my mouth. Because thou sayest, I am rich, and increased with goods, and have need of nothing; and knowest not that thou art wretched, and miserable, and poor, and blind, and naked. Revelation 3:14–17.
Och skriv till ängeln för Laodiceernas församling: Så säger Amen, det trovärdiga och sanna vittnet, begynnelsen till Guds skapelse: Jag känner dina gärningar, att du varken är kall eller varm. Jag skulle önska att du vore kall eller varm. Men eftersom du är ljum och varken kall eller varm, skall jag utspy dig ur min mun. Ty du säger: Jag är rik och har vunnit rikedom och behöver ingenting, och du vet inte att just du är eländig och ömkansvärd och fattig och blind och naken. Uppenbarelseboken 3:14–17.
The Judean prophet ends up buried with the false prophet who deceived him into eating his food and drinking his drink. They both end up in the same grave, and the lying prophet of Bethel (the counterfeit church), calls him brother when he dies.
Den judeiske profeten blir till slut begravd tillsammans med den falske profeten som bedrog honom att äta hans mat och dricka hans dryck. De hamnar båda i samma grav, och den lögnaktige profeten från Betel (den förfalskade kyrkan) kallar honom broder när han dör.
Now there dwelt an old prophet in Bethel; and his sons came and told him all the works that the man of God had done that day in Bethel: the words which he had spoken unto the king, them they told also to their father. And their father said unto them, What way went he? For his sons had seen what way the man of God went, which came from Judah. And he said unto his sons, Saddle me the ass. So they saddled him the ass: and he rode thereon, And went after the man of God, and found him sitting under an oak: and he said unto him, Art thou the man of God that camest from Judah? And he said, I am. Then he said unto him, Come home with me, and eat bread. And he said, I may not return with thee, nor go in with thee: neither will I eat bread nor drink water with thee in this place: For it was said to me by the word of the Lord, Thou shalt eat no bread nor drink water there, nor turn again to go by the way that thou camest. He said unto him, I am a prophet also as thou art; and an angel spake unto me by the word of the Lord, saying, Bring him back with thee into thine house, that he may eat bread and drink water. But he lied unto him. So he went back with him, and did eat bread in his house, and drank water. And it came to pass, as they sat at the table, that the word of the Lord came unto the prophet that brought him back: And he cried unto the man of God that came from Judah, saying, Thus saith the Lord, Forasmuch as thou hast disobeyed the mouth of the Lord, and hast not kept the commandment which the Lord thy God commanded thee, But camest back, and hast eaten bread and drunk water in the place, of the which the Lord did say to thee, Eat no bread, and drink no water; thy carcase shall not come unto the sepulchre of thy fathers. 1 Kings 13:11–22.
Men i Betel bodde en gammal profet; och hans söner kom och berättade för honom om alla de gärningar som gudsmannen hade gjort den dagen i Betel; även de ord som han hade talat till kungen berättade de för sin far. Och deras far sade till dem: Vilken väg gick han? Ty hans söner hade sett vilken väg gudsmannen hade tagit, han som kom från Juda. Och han sade till sina söner: Sadla åt mig åsnan. Så sadlade de åt honom åsnan, och han red på den och gav sig i väg efter gudsmannen och fann honom sittande under en terebint. Och han sade till honom: Är du den gudsman som kom från Juda? Han sade: Det är jag. Då sade han till honom: Kom hem med mig och ät bröd. Men han sade: Jag kan inte vända tillbaka med dig eller gå in med dig; inte heller vill jag äta bröd eller dricka vatten med dig på denna plats. Ty så blev det sagt till mig genom Herrens ord: Du skall där varken äta bröd eller dricka vatten och inte heller vända tillbaka för att gå samma väg som du kom. Då sade han till honom: Jag är också en profet såsom du; och en ängel talade till mig genom Herrens ord och sade: För honom tillbaka med dig till ditt hus, så att han får äta bröd och dricka vatten. Men han ljög för honom. Så följde han med honom tillbaka och åt bröd i hans hus och drack vatten. Och det skedde, medan de satt till bords, att Herrens ord kom till den profet som hade fört honom tillbaka. Och han ropade till gudsmannen som hade kommit från Juda och sade: Så säger Herren: Eftersom du har varit olydig mot Herrens befallning och inte har hållit det bud som Herren, din Gud, befallde dig, utan har vänt tillbaka och ätit bröd och druckit vatten på den plats om vilken Herren hade sagt till dig: Ät inte bröd och drick inte vatten, skall din döda kropp inte komma till dina fäders grav. 1 Kung. 13:11–22.
The second angel’s message in the summer of 1844, consisted of identifying that the Protestant churches had fallen and become the daughters of Catholicism. Millerite Adventism had called men and women to leave those denominations for to stay in them meant spiritual and eternal death. The lying prophet of Bethel represents the religious system instituted in Bethel by Jeroboam. It was a system that set up an image to the beast, and the beast that was copied is the beast of Catholicism. The Protestants continued to identify themselves as Protestants, but they also continued to observe the day of the sun as the day of worship which is the mark of Catholicism’s authority.
Den andra ängelns budskap sommaren 1844 bestod i att fastslå att de protestantiska kyrkorna hade fallit och blivit katolicismens döttrar. Milleritisk adventism hade kallat män och kvinnor att lämna dessa samfund, ty att stanna kvar i dem betydde andlig och evig död. Den lögnaktige profeten i Betel representerar det religiösa system som Jerobeam instiftade i Betel. Det var ett system som upprättade en bild åt vilddjuret, och det vilddjur som efterbildades är katolicismens vilddjur. Protestanterna fortsatte att identifiera sig som protestanter, men de fortsatte också att iaktta soldagen som gudstjänstdag, vilket är märket på katolicismens auktoritet.
The Protestants claim to be Protestants, though the only definition of Protestant is to protest Rome, and in so doing their profession is an image of the Roman church, for she professes to be a Christian institution, though she has no biblical justification for the claim. Her claim is based upon the empty authority of tradition and custom, which is the same false authority Protestantism employs as they claim to be Protestants. It is the same logic that had blinded Seventh-day Adventists to believe that as Laodiceans, they are still in a secure covenant relationship. It is the same false authority that ancient Israel proclaimed when they stated, “The temple of the Lord, the temple of the Lord are we.”
Protestanterna gör anspråk på att vara protestanter, fastän den enda definitionen av en protestant är att protestera mot Rom; och därigenom är deras bekännelse en avbild av den romerska kyrkan, ty hon bekänner sig vara en kristen institution, fastän hon saknar biblisk grund för detta anspråk. Hennes anspråk vilar på traditionens och sedvänjans tomma auktoritet, vilket är samma falska auktoritet som protestantismen använder när den gör anspråk på att vara protestantisk. Det är samma logik som hade förblindat sjundedagsadventister att tro att de, såsom laodicéer, fortfarande befinner sig i ett tryggt förbundsförhållande. Det är samma falska auktoritet som det forntida Israel åberopade när de sade: ”Herrens tempel, Herrens tempel är vi.”
“The warning was not heeded by the Jewish people. They forgot God, and lost sight of their high privilege as His representatives. The blessings they had received brought no blessing to the world. All their advantages were appropriated for their own glorification. They robbed God of the service He required of them, and they robbed their fellow men of religious guidance and a holy example. Like the inhabitants of the antediluvian world, they followed out every imagination of their evil hearts. Thus they made sacred things appear a farce, saying, ‘The temple of the Lord, the temple of the Lord, are these’ (Jeremiah 7:4), while at the same time they were misrepresenting God’s character, dishonoring His name, and polluting His sanctuary.
Varningen blev inte hörd av det judiska folket. De glömde Gud och förlorade sin höga förmån som hans representanter ur sikte. De välsignelser de hade tagit emot blev inte till välsignelse för världen. Alla deras företräden tog de i anspråk för sin egen förhärligelse. De bedrog Gud på den tjänst han krävde av dem, och de bedrog sina medmänniskor på religiös vägledning och ett heligt föredöme. Liksom invånarna i världen före syndafloden följde de varje inbillning i sina onda hjärtan. Därigenom fick de heliga tingen att framstå som en fars, medan de sade: ”Herrens tempel, Herrens tempel, är detta” (Jeremia 7:4), samtidigt som de förvanskade Guds karaktär, vanärade hans namn och orenade hans helgedom.
“The husbandmen who had been placed in charge of the Lord’s vineyard were untrue to their trust. The priests and teachers were not faithful instructors of the people. They did not keep before them the goodness and mercy of God and His claim to their love and service. These husbandmen sought their own glory. They desired to appropriate the fruits of the vineyard. It was their study to attract attention and homage to themselves.” Christ’s Object Lessons, 292.
”De vingårdsmän som hade satts att förvalta Herrens vingård hade varit trolösa mot det förtroende som anförtrotts dem. Prästerna och lärarna var inte folkets trogna vägledare. De höll inte Guds godhet och barmhärtighet samt hans anspråk på deras kärlek och tjänst ständigt för dem. Dessa vingårdsmän sökte sin egen ära. De önskade lägga beslag på vingårdens frukter. Det var deras strävan att dra uppmärksamhet och hyllning till sig själva.” Christ’s Object Lessons, 292.
In 1863 the movement of the Millerites ended, but it had ceased to be a movement of Philadelphians in 1856. The rejection of the message of Moses (the “seven times”), that was presented by Elijah (William Miller) was rejected, and the rejection was based upon the methodology of the lying prophet of Bethel. 1863 was the end of sixty-five years that had began in 1798, and was the end of the prophecy of Isaiah chapter seven.
År 1863 upphörde milleritrörelsen, men den hade upphört att vara en filadelfisk rörelse redan 1856. Förkastandet av Moses budskap (de ”sju tiderna”), som framfördes av Elia (William Miller), blev förkastat, och förkastandet grundades på metodologin hos den lögnaktige profeten i Betel. År 1863 var slutet på de sextiofem år som hade börjat 1798, och var slutet på profetian i Jesaja kapitel sju.
And it came to pass in the days of Ahaz the son of Jotham, the son of Uzziah, king of Judah, that Rezin the king of Syria, and Pekah the son of Remaliah, king of Israel, went up toward Jerusalem to war against it, but could not prevail against it. And it was told the house of David, saying, Syria is confederate with Ephraim. And his heart was moved, and the heart of his people, as the trees of the wood are moved with the wind. Then said the Lord unto Isaiah, Go forth now to meet Ahaz, thou, and Shearjashub thy son, at the end of the conduit of the upper pool in the highway of the fuller’s field; And say unto him, Take heed, and be quiet; fear not, neither be fainthearted for the two tails of these smoking firebrands, for the fierce anger of Rezin with Syria, and of the son of Remaliah. Because Syria, Ephraim, and the son of Remaliah, have taken evil counsel against thee, saying, Let us go up against Judah, and vex it, and let us make a breach therein for us, and set a king in the midst of it, even the son of Tabeal: Thus saith the Lord God, It shall not stand, neither shall it come to pass. For the head of Syria is Damascus, and the head of Damascus is Rezin; and within threescore and five years shall Ephraim be broken, that it be not a people. And the head of Ephraim is Samaria, and the head of Samaria is Remaliah’s son. If ye will not believe, surely ye shall not be established. Isaiah 7:1–9.
Och det skedde i Ahas, Jotams sons, Ussias sons, Juda konungs, dagar, att Resin, konungen i Aram, och Peka, Remaljas son, Israels konung, drog upp mot Jerusalem för att strida mot det, men de förmådde inte inta det. Och det blev förkunnat för Davids hus: Aram har slutit förbund med Efraim. Då bävade hans hjärta och hans folks hjärta, såsom skogens träd bävar för vinden. Då sade Herren till Jesaja: Gå nu ut och möt Ahas, du och din son Shear-Jashub, vid änden av den övre dammens vattenledning, på vägen till valkarens åker. Och säg till honom: Se till att du förblir lugn; frukta inte och låt inte ditt hjärta förfäras för dessa två rykande brandstumpar, för den glödande vreden hos Resin och Aram och hos Remaljas son. Ty Aram, Efraim och Remaljas son har beslutat ont mot dig och sagt: Låt oss dra upp mot Juda och injaga skräck där och bryta oss in i det för vår egen skull och sätta en konung därinne, Tabeals son. Så säger Herren Gud: Det skall inte bestå, det skall inte ske. Ty Arams huvud är Damaskus, och Damaskus’ huvud är Resin; och inom sextiofem år skall Efraim krossas, så att det inte mer är ett folk. Och Efraims huvud är Samaria, och Samarias huvud är Remaljas son. Om ni inte tror, skall ni sannerligen inte bestå. Jesaja 7:1–9.
The sixty-five-year prophecy of verse eight, identifies that “within” the period of sixty-five years the northern kingdom of the ten tribes would be taken into captivity. The vision was recorded in the year 742 BC, and nineteen years later in 723 BC, Ephraim was scattered and taken into captivity by the Assyrians. In 677 BC, at the end of the sixty-five years king Manasseh was captured and carried into Babylon. The starting point in 742 BC, marks a civil war between the northern kingdom and the southern kingdoms of Israel, just as 1863, marks the very center of the Civil War in the United States between the North and South. The prophecy was proclaimed by Isaiah in the literal glorious land (Judah), and the prophecy of 1863 was fulfilled in the spiritual glorious land (the United States).
Den sextiofemåriga profetian i vers åtta anger att Nordriket med de tio stammarna ”inom” denna period av sextiofem år skulle föras bort i fångenskap. Synen nedtecknades år 742 f.Kr., och nitton år senare, år 723 f.Kr., skingrades Efraim och fördes bort i fångenskap av assyrierna. År 677 f.Kr., vid slutet av de sextiofem åren, blev kung Manasse tillfångatagen och bortförd till Babylon. Utgångspunkten år 742 f.Kr. markerar ett inbördeskrig mellan Nordriket och Sydrikena i Israel, liksom 1863 markerar själva centrum av inbördeskriget i Amerikas förenta stater mellan Nord och Syd. Profetian förkunnades av Jesaja i det bokstavliga härliga landet (Juda), och profetian om 1863 uppfylldes i det andliga härliga landet (Amerikas förenta stater).
There are three waymarks within the sixty-five-year prophecy. The civil war of 742 BC, is followed in nineteen years by the scattering of the northern kingdom, in 723 BC. At the end of the sixty-five years the southern kingdom was scattered. The prophecy, including its beginning and ending, represents both “indignations” of God against the northern and southern kingdoms, and those two indignations are preceded by nineteen years at their starting points, and then followed by another nineteen years that follow their fulfillments.
Det finns tre vägmarkeringar inom den sextiofemåriga profetian. Inbördeskriget år 742 f.Kr. följs nitton år senare av det norra rikets förskingring, år 723 f.Kr. Vid slutet av de sextiofem åren blev det södra riket förskingrat. Profetian, inbegripet dess början och dess slut, representerar båda Guds ”förbittringar” mot det norra och det södra riket, och dessa båda förbittringar föregås vid sina utgångspunkter av nitton år och följs sedan av ytterligare nitton år efter det att de har gått i uppfyllelse.
The entire chiastic structure identifies a period of civil war between north and south that marks the beginning and ending. In the midst of the beginning and ending the two antagonists of the civil war were both carried into slavery, and in the sixty-five years that they are gathered out of their mutually scattered condition of slavery into one nation, they arrive at 1863, which is the date of the Emancipation Proclamation that freed the slaves. The prophecy of a civil war in literal Judah concludes at the civil war in spiritual Judah, for Jesus always illustrates the end of a thing, with the beginning of a thing, for He is Alpha and Omega.
Hela den kiastiska strukturen identifierar en period av inbördeskrig mellan nord och syd som utmärker början och slutet. Mitt i början och slutet fördes båda de två motståndarna i inbördeskriget bort i slaveri, och under de sextiofem år då de samlas ut ur sitt ömsesidigt kringspridda tillstånd av slaveri till en enda nation, kommer de fram till 1863, vilket är året för Emancipation Proclamation som befriade slavarna. Profetian om ett inbördeskrig i bokstavligt Juda avslutas vid inbördeskriget i andligt Juda, ty Jesus illustrerar alltid slutet på en sak med början på en sak, eftersom Han är Alfa och Omega.
The history of 1863 was represented by the history of 742 BC, when the prophet Isaiah, along with his son, delivered a message to the wicked king of Judah (Ahaz). 742 BC in the passage is represented by the testimony of king Ahaz, who was king of Judah and who had shut down God’s sanctuary service and had his high priest erect a model of a Syrian temple in the very precincts of God’s earthly sanctuary.
Historien om 1863 representerades av historien om 742 f.Kr., då profeten Jesaja tillsammans med sin son framförde ett budskap till Juda ogudaktige kung (Ahas). I avsnittet representeras 742 f.Kr. av kung Ahas’ vittnesbörd, han som var Juda kung och som hade stängt ned Guds helgedomstjänst och låtit sin överstepräst uppföra en avbild av ett syriskt tempel inom själva området för Guds jordiska helgedom.
In the history of wicked king Ahaz (marked as 742 BC by the prophecy of Isaiah), the leader of Jerusalem introduced the worship of paganism (Catholicism) into God’s church, just as Laodicean Adventism returned to the methodology of apostate Protestantism to discard the message of Moses that had been delivered by Elijah. In 742 BC, Isaiah confronted the wicked king of Judah at the end of the conduit of the upper pool, by the fuller’s field, and he brought his son with him when he did. His son’s name was a sign, and when the prophet from Judah confronted king Jeroboam, he also gave him a sign.
I historien om den onde kungen Ahas (angiven som 742 f.Kr. genom Jesajas profetia) införde Jerusalems ledare hedendomens dyrkan (katolicismen) i Guds kyrka, alldeles såsom den laodiceiska adventismen återvände till den avfälliga protestantismens metodik för att förkasta Mose budskap, vilket hade framförts av Elia. År 742 f.Kr. konfronterade Jesaja den onde kungen av Juda vid änden av den övre dammens vattenledning, vid valkfältet, och han förde sin son med sig när han gjorde det. Hans sons namn var ett tecken, och när profeten från Juda konfronterade kung Jerobeam gav han honom också ett tecken.
Behold, I and the children whom the Lord hath given me are for signs and for wonders in Israel from the Lord of hosts, which dwelleth in mount Zion. Isaiah 8:18.
Se, jag och de barn som Herren har gett mig är till tecken och under i Israel från härskarornas Herre, som bor på Sions berg. Jesaja 8:18.
The name of Isaiah’s son “Shearjashub,” means “a remnant shall return.” Those that “return” who make up the remnant, are those who wait for the Lord during the tarrying time.
Namnet på Jesajas son ”Shear-Jashub” betyder ”en kvarleva skall vända tillbaka”. De som ”vänder tillbaka” och utgör kvarlevan är de som väntar på Herren under dröjsmålets tid.
And I will wait upon the Lord, that hideth his face from the house of Jacob, and I will look for him. Behold, I and the children whom the Lord hath given me are for signs and for wonders in Israel from the Lord of hosts, which dwelleth in mount Zion. Isaiah 8:17, 18.
Och jag skall vänta på Herren, som döljer sitt ansikte för Jakobs hus, och jag skall hoppas på honom. Se, jag och barnen som Herren har gett mig är till tecken och till under i Israel från Herren Sebaot, som bor på Sions berg. Jesaja 8:17, 18.
When Isaiah interacts with wicked king Ahaz in 742 BC, he represents those who have “waited,” for all the prophets are speaking of the last days, and those who “wait” in the last days are those who have suffered the first disappointment. Jeremiah thought God had lied, and withheld the rain, and Isaiah thinks God has hidden “his face from the house of Jacob,” but Isaiah determines that he will wait, and look for the Lord, which represents the “wise” during the tarrying time of the vision. Those that did return and separate the precious from the vile, who were to become God’s mouthpiece were sealed, and therefore contrasted with those who receive the mark of the beast.
När Jesaja träder i förbindelse med den ogudaktige kungen Ahas år 742 f.Kr., representerar han dem som har ”väntat”, ty alla profeterna talar om de sista dagarna, och de som ”väntar” i de sista dagarna är de som har genomlidit den första besvikelsen. Jeremia menade att Gud hade ljugit och hållit regnet tillbaka, och Jesaja menar att Gud har dolt ”sitt ansikte för Jakobs hus”, men Jesaja beslutar att han vill vänta och se efter Herren, vilket representerar de ”visa” under synens dröjsmålstid. De som verkligen återvände och skilde det dyrbara från det usla, de som skulle bli Guds mun, blev beseglade och står därför i kontrast till dem som tar emot vilddjurets märke.
And many among them shall stumble, and fall, and be broken, and be snared, and be taken. Bind up the testimony, seal the law among my disciples. And I will wait upon the Lord, that hideth his face from the house of Jacob, and I will look for him. Behold, I and the children whom the Lord hath given me are for signs and for wonders in Israel from the Lord of hosts, which dwelleth in mount Zion. And when they shall say unto you, Seek unto them that have familiar spirits, and unto wizards that peep, and that mutter: should not a people seek unto their God? for the living to the dead? To the law and to the testimony: if they speak not according to this word, it is because there is no light in them. Isaiah 8:16–20.
Och många bland dem skall komma på fall och falla och krossas och snärjas och fångas. Bind samman vittnesbördet, försegla lagen bland mina lärjungar. Och jag skall vänta på Herren, som döljer sitt ansikte för Jakobs hus, och jag skall hoppas på honom. Se, jag och barnen som Herren har givit mig är till tecken och till under i Israel från Herren Sebaot, som bor på Sions berg. Och när de säger till er: Fråga andebesvärjare och spåmän, dem som viskar och mumlar — skall då inte ett folk fråga sin Gud? Skall man gå till de döda för de levandes skull? Till lagen och till vittnesbördet! Om de inte talar enligt detta ord, så finns inget ljus i dem. Jesaja 8:16–20.
We will continue this study in the next article.
Vi kommer att fortsätta denna studie i nästa artikel.
“These are not the words of Sister White, but the words of the Lord, and His messenger has given them to me to give to you. God calls upon you to no longer work at cross purposes with Him. Much instruction was given in regard to men claiming to be Christian when they are revealing the attributes of Satan, counteracting in spirit, word, and action the advancement of truth, and are surely following the path where Satan is leading them. In their hardness of heart they have grasped authority which in no way belongs to them, and which they should not exercise. Saith the great Teacher, ‘I will overturn, overturn, overturn.’ Men say in Battle Creek, ‘The temple of the Lord, the temple of the Lord are we’ but they are using common fire. Their hearts are not softened and subdued by the grace of God.” Manuscript Releases, volume 13, 222.
”Detta är inte syster Whites ord, utan Herrens ord, och hans budbärare har gett dem till mig för att jag skall ge dem till er. Gud kallar er att inte längre arbeta i strid med honom. Mycken undervisning gavs beträffande män som gör anspråk på att vara kristna, när de i själva verket uppenbarar Satans egenskaper och i ande, ord och handling motverkar sanningens framåtskridande och förvisso följer den väg dit Satan leder dem. I sin hjärtats hårdhet har de tillägnat sig en myndighet som på intet sätt tillhör dem och som de inte bör utöva. Den store Läraren säger: ’Jag skall omstörta, omstörta, omstörta.’ Människor säger i Battle Creek: ’Herrens tempel, Herrens tempel är vi’, men de använder främmande eld. Deras hjärtan är inte mjukade och kuvade genom Guds nåd.” Manuscript Releases, volym 13, 222.