The history of the Amorites is employed to illustrate the time when God’s wrath is executed against Laodicean Adventism. Sister White identifies that God’s timing for executing His punishment is the same in the last days when the one hundred and forty-four thousand are sealed, as it was when God brought his wrath upon the Amorites. She states, “Although” the nation of the Amorites “was conspicuous because of its idolatry and corruption, it had not yet filled up the cup of its iniquity . . . The compassionate Creator was willing to bear with their iniquity until the fourth generation. Then, if no change was seen for the better, His judgments were to fall upon them. With unerring accuracy the Infinite One still keeps an account with all nations. While His mercy is tendered with calls to repentance, this account will remain open; but when the figures reach a certain amount which God has fixed, the ministry of His wrath commences. The account is closed. Divine patience ceases.”
Amoriternas historia används för att belysa den tid då Guds vrede verkställs mot den laodiceiska adventismen. Syster White visar att Guds tidpunkt för att verkställa sitt straff är densamma i de sista dagarna, när de etthundrafyrtiofyra tusen beseglas, som den var när Gud lät sin vrede komma över amoriterna. Hon säger: ”Fastän” amoriternas nation ”var framträdande genom sin avgudadyrkan och sin fördärv, hade den ännu inte fyllt sin missgärnings bägare ... Den medlidsamme Skaparen var villig att ha fördrag med deras missgärning intill fjärde släktledet. Om då ingen förändring till det bättre kunde ses, skulle Hans domar falla över dem. Med ofelbar exakthet håller den Oändlige alltjämt räkenskap med alla nationer. Medan Hans barmhärtighet erbjuds genom kallelser till omvändelse, förblir denna räkenskap öppen; men när siffrorna når ett visst mått som Gud har fastställt, börjar Hans vredes tjänst. Räkenskapen avslutas. Den gudomliga långmodigheten upphör.”
Sister White clearly associates the ministry of God’s wrath against Laodicean Adventism during Ezekiel’s illustration of the sealing of the one hundred and forty-four thousand, as commencing when their cup of iniquity is filled, and the cup reaches its fulness in the fourth generation. All of this information is set forth in the context of the vision that began in chapter eight, which illustrates four escalating abominations.
Syster White förbinder tydligt tjänsten av Guds vrede mot den laodiceiska adventismen under Hesekiels framställning av de etthundrafyrtiofyra tusens besegling med att den börjar när deras missgärnings mått är rågat, och måttet når sin fullhet i fjärde släktledet. All denna information framläggs i sammanhanget av den syn som började i kapitel åtta, vilken åskådliggör fyra tilltagande styggelser.
Then said he unto me, Son of man, lift up thine eyes now the way toward the north. So I lifted up mine eyes the way toward the north, and behold northward at the gate of the altar this image of jealousy in the entry. He said furthermore unto me, Son of man, seest thou what they do? even the great abominations that the house of Israel committeth here, that I should go far off from my sanctuary? but turn thee yet again, and thou shalt see greater abominations. And he brought me to the door of the court; and when I looked, behold a hole in the wall. Then said he unto me, Son of man, dig now in the wall: and when I had digged in the wall, behold a door. And he said unto me, Go in, and behold the wicked abominations that they do here. So I went in and saw; and behold every form of creeping things, and abominable beasts, and all the idols of the house of Israel, pourtrayed upon the wall round about. And there stood before them seventy men of the ancients of the house of Israel, and in the midst of them stood Jaazaniah the son of Shaphan, with every man his censer in his hand; and a thick cloud of incense went up. Then said he unto me, Son of man, hast thou seen what the ancients of the house of Israel do in the dark, every man in the chambers of his imagery? for they say, The Lord seeth us not; the Lord hath forsaken the earth. He said also unto me, Turn thee yet again, and thou shalt see greater abominations that they do. Then he brought me to the door of the gate of the Lord’s house which was toward the north; and, behold, there sat women weeping for Tammuz.
Sedan sade han till mig: Du människobarn, lyft nu dina ögon mot norr. Så lyfte jag mina ögon mot norr, och se, norr om altarporten stod denna nidbild av avundsjuka vid ingången. Och han sade vidare till mig: Du människobarn, ser du vad de gör? de stora styggelser som Israels hus bedriver här, så att jag måste avlägsna mig långt från min helgedom? Men vänd dig än en gång, så skall du få se ännu större styggelser. Och han förde mig till dörren till förgården; och när jag såg efter, se, då var där ett hål i väggen. Då sade han till mig: Du människobarn, bryt nu igenom väggen. Och när jag hade brutit igenom väggen, se, då var där en dörr. Och han sade till mig: Gå in och se de onda styggelser som de bedriver här. Så gick jag in och såg; och se, där fanns alla slags krälande djur och vederstyggliga odjur och alla Israels hus avgudar, avbildade på väggen runt omkring. Och framför dem stod sjuttio män av de äldste i Israels hus, och mitt ibland dem stod Jaasanja, Shafans son, var och en med sitt rökelsekar i handen; och ett tjockt moln av rökelse steg upp. Då sade han till mig: Du människobarn, har du sett vad de äldste i Israels hus gör i mörkret, var och en i sin avgudakammare? Ty de säger: Herren ser oss inte; Herren har övergett landet. Och han sade också till mig: Vänd dig än en gång, så skall du få se ännu större styggelser som de bedriver. Sedan förde han mig till dörren till porten i Herrens hus, den som vetter mot norr; och se, där satt kvinnor och grät över Tammus.
Then said he unto me, Hast thou seen this, O son of man? turn thee yet again, and thou shalt see greater abominations than these. And he brought me into the inner court of the Lord’s house, and, behold, at the door of the temple of the Lord, between the porch and the altar, were about five and twenty men, with their backs toward the temple of the Lord, and their faces toward the east; and they worshipped the sun toward the east. Then he said unto me, Hast thou seen this, O son of man? Is it a light thing to the house of Judah that they commit the abominations which they commit here? for they have filled the land with violence, and have returned to provoke me to anger: and, lo, they put the branch to their nose. Therefore will I also deal in fury: mine eye shall not spare, neither will I have pity: and though they cry in mine ears with a loud voice, yet will I not hear them. Ezekiel 8:5–18.
Och han sade till mig: Har du sett detta, du människobarn? Vänd dig ännu en gång, så skall du få se större styggelser än dessa. Och han förde mig in i den inre förgården i Herrens hus, och se, vid dörren till Herrens tempel, mellan förstugan och altaret, stod omkring tjugufem män med ryggen vänd mot Herrens tempel och ansiktet vänt mot öster; och de tillbad solen mot öster. Då sade han till mig: Har du sett detta, du människobarn? Är det en ringa sak för Juda hus att de begår de styggelser som de begår här? Ty de har uppfyllt landet med våld och har än en gång vänt tillbaka för att förtörna mig; och se, de för kvisten till sin näsa. Därför skall också jag handla i vrede: mitt öga skall inte skona, och jag skall inte visa förbarmande; och om de än ropar i mina öron med hög röst, skall jag ändå inte höra dem. Hesekiel 8:5–18.
After Ezekiel was shown the first abomination of the setting up of the image of jealousy at the entry of the gate of the altar, he is informed that he will be shown even greater abominations than the image of jealousy. The second abomination is represented by the secret chambers, where the leadership, represented as the ancient men, are offering prayer, represented by incense, and proclaiming that the Lord has forsaken the earth and does not see them. But Ezekiel is informed that he will see even greater abominations than these.
Efter att Hesekiel hade visats den första styggelsen, nämligen uppställandet av avundsbilden vid ingången till altarporten, får han veta att han skall visas ännu större styggelser än avundsbilden. Den andra styggelsen framställs genom de hemliga kamrarna, där ledarskapet, framställt som de äldste männen, frambär bön, framställd genom rökelse, och förkunnar att Herren har övergivit jorden och inte ser dem. Men Hesekiel får veta att han skall få se ännu större styggelser än dessa.
The third abomination is represented by “women weeping for Tammuz,” but there is still a greater abomination than that, for the fourth abomination identifies a leadership of twenty-five men worshipping the sun, with the backs toward the temple.
Den tredje styggelsen representeras av ”kvinnor som begråter Tammuz”, men det finns ännu en större styggelse än denna, ty den fjärde styggelsen visar ett ledarskap bestående av tjugufem män som tillber solen med ryggen vänd mot templet.
In the fourth abomination the pronouncement is made that “the ancient men,” “have filled the land with violence, and have returned to provoke me to anger: and, lo, they put the branch to their nose.” The “day of provocation” is the day when God’s ministry of wrath begins, as it did with ancient Israel when they rejected the message of Joshua and Caleb concerning the Promised Land. The rejection of the sealing message marks when the cup of iniquity is full for Jerusalem. Joshua and Caleb represent the little company, who are the faithful few that are sighing and crying for the abominations in the church and in the land.
I den fjärde styggelsen uttalas att ”de äldste männen” ”har uppfyllt landet med våld och har återvänt för att väcka min vrede; och se, de sätter grenen till sin näsa”. ”Förbittringens dag” är den dag då Guds vredestjänst börjar, såsom det skedde med det forntida Israel när de förkastade Josuas och Kalebs budskap om det utlovade landet. Förkastandet av förseglingsbudskapet utmärker den tidpunkt då missgärningens bägare är full för Jerusalem. Josua och Kaleb representerar den lilla skaran, de trogna få som suckar och ropar över styggelserna i församlingen och i landet.
Then Moses and Aaron fell on their faces before all the assembly of the congregation of the children of Israel. And Joshua the son of Nun, and Caleb the son of Jephunneh, which were of them that searched the land, rent their clothes: And they spake unto all the company of the children of Israel, saying, The land, which we passed through to search it, is an exceeding good land. If the Lord delight in us, then he will bring us into this land, and give it us; a land which floweth with milk and honey. Only rebel not ye against the Lord, neither fear ye the people of the land; for they are bread for us: their defence is departed from them, and the Lord is with us: fear them not. But all the congregation bade stone them with stones. And the glory of the Lord appeared in the tabernacle of the congregation before all the children of Israel. And the Lord said unto Moses, How long will this people provoke me? and how long will it be ere they believe me, for all the signs which I have showed among them? I will smite them with the pestilence, and disinherit them, and will make of thee a greater nation and mightier than they. Numbers 14:5–12.
Då föll Mose och Aron ned på sina ansikten inför hela församlingen, Israels barns menighet. Och Josua, Nuns son, och Kaleb, Jefunnes son, som hörde till dem som hade spejat ut landet, rev sönder sina kläder. Och de talade till hela Israels barns menighet och sade: Det land som vi drog igenom för att utspeja det är ett mycket gott land. Om Herren har behag till oss, då skall han föra oss in i detta land och ge det åt oss, ett land som flyter av mjölk och honung. Gör bara inte uppror mot Herren, och frukta inte folket i landet; ty de är vårt bröd. Deras skydd har vikit ifrån dem, och Herren är med oss; frukta dem inte. Men hela menigheten sade att man skulle stena dem. Då visade sig Herrens härlighet i uppenbarelsetältet inför alla Israels barn. Och Herren sade till Mose: Hur länge skall detta folk förakta mig? Och hur länge skall det dröja innan de tror på mig, trots alla de tecken som jag har gjort bland dem? Jag skall slå dem med pest och förkasta dem som min arvedel, och av dig skall jag göra ett folk större och mäktigare än de. 4 Moseboken 14:5–12.
The “provocation” that was brought about by the rebels in Numbers, and also in Ezekiel is based upon the rebel’s refusal to acknowledge the “signs” that have been manifested. The “signs” that were rejected in the time of Moses, were the “signs” that typified the manifestation of the power of God in the history of the Millerites. Ancient Israel provoked God by rejecting the “signs” of the manifestation of his power in their foundational history. In the sealing time of the one hundred and forty-four thousand, modern Israel also rejects (turns its back against) the very foundational history that was to be the “sign,” that would allow them to “recognize” the repetition of the history of the Midnight Cry which is repeated in the last days.
Den ”förbittring” som upprorsmännen åstadkom i Fjärde Moseboken, och även i Hesekiel, grundar sig på upprorsmannens vägran att erkänna de ”tecken” som har blivit uppenbarade. De ”tecken” som förkastades på Moses tid var de ”tecken” som förebildade manifestationen av Guds makt i milleritrörelsens historia. Det forntida Israel förbittrade Gud genom att förkasta ”tecknen” på manifestationen av hans makt i sin grundläggande historia. Under beseglingstiden för de etthundrafyrtiofyra tusen förkastar det moderna Israel också (vänder ryggen åt) just den grundläggande historia som skulle vara det ”tecken” som skulle göra det möjligt för dem att ”känna igen” upprepningen av Midnattsropets historia, vilken upprepas i de sista dagarna.
God allows the rebels to see the repetition of the manifestation of the power of God, for it was the repetition of the manifestation of the power of God that was not only the latter rain, but the truth that would have saved them if they would have been among those who loved the truth.
Gud låter de upproriska se upprepningen av uppenbarelsen av Guds kraft, ty det var upprepningen av uppenbarelsen av Guds kraft som inte bara var det sena regnet, utan också den sanning som skulle ha frälst dem om de hade varit bland dem som älskade sanningen.
The identification of the four abominations of Ezekiel eight as symbols of the four generations of Laodicean Adventism is part of the message that is unsealed by the Lion of the tribe of Judah in the last days. The first generation began at the rebellion of 1863, and twenty-five years later in 1888, the rebellion that marked the beginning of the second generation with the symbol of secret chambers arrived. Thirty-one years later, in 1919, the publication of the book by W. W. Prescott titled, The Doctrine of Christ, marked the beginning of the third generation, which Ezekiel had represented as women weeping for Tammuz. Thirty-eight years after that, in 1957, with the publication of the book, Questions on Doctrine, the fourth generation arrived that identifies the time when the rebels will turn against the sealing message that arises from the east, and worship the sun.
Identifieringen av de fyra styggelserna i Hesekiel åtta som symboler för de fyra generationerna av laodiceisk adventism är en del av det budskap som förseglas upp av Lejonet av Juda stam i de sista dagarna. Den första generationen började vid upproret år 1863, och tjugofem år senare, år 1888, inträffade det uppror som markerade början på den andra generationen med symbolen av hemliga kamrar. Trettioen år senare, år 1919, markerade utgivningen av boken av W. W. Prescott med titeln The Doctrine of Christ början på den tredje generationen, vilken Hesekiel hade framställt som kvinnor som begråter Tammuz. Trettioåtta år därefter, år 1957, med utgivningen av boken Questions on Doctrine, inträdde den fjärde generationen, vilken identifierar den tid då rebellerna kommer att vända sig mot beseglingsbudskapet som uppstår från öster och tillbe solen.
We will begin to consider the second generation of Laodicean Adventism’s rebellion that arrived at the Minneapolis General Conference in 1888. It is important to remember that all four of Ezekiel’s abominations occur in Jerusalem, though they represent a progressive history of rebellion, it is always addressing the rebellion that occurs within the city that represents Laodicean Adventism in the last days.
Vi kommer att börja betrakta den andra generationen av den laodiceiska adventismens uppror, som framträdde vid Generalkonferensen i Minneapolis år 1888. Det är viktigt att komma ihåg att alla fyra av Hesekiels styggelser äger rum i Jerusalem; även om de representerar en fortskridande upprorshistoria, behandlar de alltid det uppror som äger rum inom den stad som representerar den laodiceiska adventismen i de sista dagarna.
“As one of the signs of Jerusalem’s destruction, Christ had said, ‘Many false prophets shall rise, and shall deceive many.’ False prophets did rise, deceiving the people, and leading great numbers into the desert. Magicians and sorcerers, claiming miraculous power, drew the people after them into the mountain solitudes. But this prophecy was spoken also for the last days. This sign is given as a sign of the Second Advent. Even now false christs and false prophets are showing signs and wonders to seduce His disciples. Do we not hear the cry, ‘Behold, He is in the desert’? Have not thousands gone forth into the desert, hoping to find Christ? And from thousands of gatherings where men profess to hold communion with departed spirits is not the call now heard, ‘Behold, He is in the secret chambers’? This is the very claim that spiritism puts forth. But what says Christ? ‘Believe it not. For as the lightning cometh out of the east, and shineth even unto the west; so shall also the coming of the Son of man be.’” The Desire of Ages, 631.
”Som ett av tecknen på Jerusalems förstörelse hade Kristus sagt: ’Många falska profeter skall träda fram och bedra många.’ Falska profeter trädde verkligen fram, bedrog folket och förde stora skaror ut i öknen. Trollkarlar och besvärjare, som gjorde anspråk på undergörande makt, drog folket efter sig ut i bergens ensliga trakter. Men denna profetia uttalades också för de sista dagarna. Detta tecken ges som ett tecken på den andra ankomsten. Redan nu visar falska kristusgestalter och falska profeter tecken och under för att förföra hans lärjungar. Hör vi inte ropet: ’Se, han är i öknen’? Har inte tusenden gått ut i öknen i hopp om att finna Kristus? Och hörs inte nu från tusentals sammankomster där människor säger sig stå i gemenskap med de dödas andar ropet: ’Se, han är i de innersta rummen’? Detta är just det anspråk som spiritismen framför. Men vad säger Kristus? ’Tro det inte. Ty liksom blixten går ut från öster och lyser ända till väster, så skall också Människosonens ankomst vara.’” Messias, s. 631.
The secret chambers are a symbol of spiritualism, and the second abomination of Ezekiel chapter eight, takes place within the temple, where earthly images had been secretly hung upon the walls.
De hemliga kamrarna är en symbol för spiritualismen, och den andra styggelsen i Hesekiel kapitel åtta äger rum inne i templet, där jordiska avbilder i hemlighet hade hängts upp på väggarna.
So I went in and saw; and behold every form of creeping things, and abominable beasts, and all the idols of the house of Israel, portrayed upon the wall round about. And there stood before them seventy men of the ancients of the house of Israel, and in the midst of them stood Jaazaniah the son of Shaphan, with every man his censer in his hand; and a thick cloud of incense went up. Then said he unto me, Son of man, hast thou seen what the ancients of the house of Israel do in the dark, every man in the chambers of his imagery? for they say, The Lord seeth us not; the Lord hath forsaken the earth. Ezekiel 8:10–12.
Så gick jag in och såg; och se, alla slags kräldjur och vederstyggliga djur och alla avgudar som tillhörde Israels hus var avbildade på väggen runt omkring. Och framför dem stod sjuttio av de äldste i Israels hus, och mitt ibland dem stod Jaasanja, Safans son, var och en med sitt rökelsekar i sin hand; och ett tjockt moln av rökelse steg upp. Då sade han till mig: Människobarn, har du sett vad de äldste i Israels hus gör i mörkret, var och en i sin bildkammares rum? Ty de säger: Herren ser oss inte; Herren har övergivit jorden. Hesekiel 8:10–12.
Ezekiel sees “the idols of the house of Israel, portrayed upon the walls” of the sanctuary, but he is plainly told that this rebellion is also occurring within each of the ancient men’s “chambers of imagery.” The rebellion within the literal temple identifies the rebellion within the human temple.
Hesekiel ser ”Israels hus avgudar, avbildade på väggarna” i helgedomen, men han får tydligt veta att denna upproriskhet också äger rum i var och en av de äldstes ”bildkammare”. Upproret i det bokstavliga templet identifierar upproret i det mänskliga templet.
“In cleansing the temple from the world’s buyers and sellers, Jesus announced His mission to cleanse the heart from the defilement of sin,—from the earthly desires, the selfish lusts, the evil habits, that corrupt the soul. Malachi 3:1–3 quoted.” The Desire of Ages, 161.
”När Jesus renade templet från världens köpare och säljare tillkännagav han sitt uppdrag att rena hjärtat från syndens orenhet — från de jordiska begären, de själviska lustarna, de onda vanorna, som fördärvar själen. Malaki 3:1–3 citerat.” Messias, s. 161.
The second abomination represented a manifestation of wickedness both within the church, and the minds of the elders that were to be the church’s guardians. The wickedness there manifested is the wickedness of spiritualism. In the days of Noah, when every imagination of men’s hearts were wicked, the antediluvians had filled up their cup of iniquity.
Den andra styggelsen representerade en manifestation av ondska både inom kyrkan och i de äldstes sinnen, vilka skulle vara kyrkans väktare. Den ondska som där manifesterades är spiritualismens ondska. På Noas dagar, när alla människors hjärtans tankar var onda, hade de människor som levde före floden fyllt sitt mått av missgärning.
And God saw that the wickedness of man was great in the earth, and that every imagination of the thoughts of his heart was only evil continually. Genesis 6:5.
Och Gud såg att människans ondska var stor på jorden och att allt vad hennes hjärta tänkte och utformade beständigt var ont. 1 Moseboken 6:5.
The second generation identifies when spiritualism entered into both the leaders of Jerusalem, and also into the corporate structure of Laodicean Adventism. What “the ancients of the house of Israel” did “in the dark,” “in” their “chambers of” “imagery,” identifies “that every imagination of the thoughts of” their hearts “was only evil.” Sister White is clear that the destruction of Jerusalem represents the end of the world, and the testimony of the flood in Noah’s age also represents the end of the world. In the last days those who refuse to be sanctified by the truth are overtaken by spiritualism, as represented by the second abomination of Ezekiel chapter eight.
Den andra generationen identifierar när spiritualismen trädde in både hos Jerusalems ledare och i den korporativa strukturen inom den laodiceiska adventismen. Vad ”de äldste av Israels hus” gjorde ”i mörkret”, ”i” sina ”bildkamrar”, visar att ”alla deras hjärtans uppsåt och tankar ständigt var alltigenom onda”. Syster White är tydlig med att Jerusalems förstörelse representerar världens ände, och vittnesbördet om floden på Noas tid representerar också världens ände. I de sista dagarna blir de som vägrar att helgas genom sanningen övermannade av spiritualismen, såsom detta framställs genom den andra styggelsen i Hesekiel kapitel åtta.
The second abomination of Ezekiel represents the rebellion that arrived in 1888, and becomes the symbol of the second generation, but more than this, 1888, and all that it represents or is represented by, was repeated on September 11, 2001. Sister White specifically identifies that in 1888, the mighty angel of Revelation eighteen descended, and therefore the history represents the time when the great buildings of New York City were to be thrown down by a touch from God, and Revelation eighteen, verses one through three were to be fulfilled.
Hesekiels andra styggelse representerar det uppror som kom år 1888 och blir symbolen för den andra generationen; men därutöver upprepades 1888, och allt som det representerar eller representeras av, den 11 september 2001. Syster White anger uttryckligen att den mäktige ängeln i Uppenbarelseboken arton steg ned år 1888, och därför representerar denna historia den tid då de stora byggnaderna i New York City skulle störtas genom en beröring från Gud, och Uppenbarelseboken 18:1–3 skulle uppfyllas.
“An unwillingness to yield up preconceived opinions, and to accept this truth, lay at the foundation of a large share of the opposition manifested at Minneapolis against the Lord’s message through Brethren Waggoner and Jones. By exciting that opposition Satan succeeded in shutting away from our people, in a great measure, the special power of the Holy Spirit that God longed to impart to them. The enemy prevented them from obtaining that efficiency which might have been theirs in carrying the truth to the world, as the apostles proclaimed it after the day of Pentecost. The light that is to lighten the whole earth with its glory was resisted, and by the action of our own brethren has been in a great degree kept away from the world.” Selected Messages, book 1, 235.
”En ovilja att överge förutfattade meningar och att ta emot denna sanning låg till grund för en stor del av det motstånd som visades i Minneapolis mot Herrens budskap genom bröderna Waggoner och Jones. Genom att uppväcka detta motstånd lyckades Satan i stor utsträckning avskärma vårt folk från den Helige Andes särskilda kraft, som Gud längtade efter att meddela dem. Fienden hindrade dem från att vinna den kraft och verkningsfullhet som kunde ha varit deras, när det gällde att bära sanningen till världen, så som apostlarna förkunnade den efter pingstdagen. Det ljus som skall upplysa hela jorden med sin härlighet blev motstått och har genom våra egna bröders handlande i hög grad hållits borta från världen.” Selected Messages, bok 1, 235.
The history of 1888, provided the example of the rejection of the message of the latter rain that arrived on September 11, 2001. 1888 is a symbol of the second generation of Laodicean Adventism, that is represented by Ezekiel’s second abomination, and the history therein identifies a rebellion that was typified by the seventy elders in Ezekiel. Their rebellion represented spiritualism, and paralleled the cup of probationary time being fulfilled in the time of Noah. The rejection of the message illustrated the rejection by the leadership of the message of the latter rain, which was to identify the arrival of the third Woe of Islam.
Historien om 1888 gav ett exempel på förkastandet av budskapet om det sena regnet som anlände den 11 september 2001. 1888 är en symbol för den andra generationen av laodiceisk adventism, vilken representeras av Hesekiels andra styggelse, och historien där identifierar ett uppror som förebildades av de sjuttio äldste i Hesekiel. Deras uppror representerade spiritualism och motsvarade den tid då nådatidens bägare uppfylldes på Noas tid. Förkastandet av budskapet illustrerade ledarskapets förkastande av budskapet om det sena regnet, vilket skulle identifiera ankomsten av Islams tredje ve.
“The latter rain is to fall upon the people of God. A mighty angel is to come down from heaven, and the whole earth is to be lighted with his glory.” Review and Herald, April 21, 1891.
”Det sena regnet skall falla över Guds folk. En mäktig ängel skall komma ned från himlen, och hela jorden skall upplysas av hans härlighet.” Review and Herald, 21 april 1891.
The leadership that in 1888 rejected the message, typified the rejection of the message of Islam on September 11, 2001, but God intends to produce a manifestation of power that those leaders will witness as part of his judgment upon them. The manifestation of the power of the latter rain occurs at the end of the period of the sealing. It began on September 11, 2001, but it reaches its climax at the end of the three-and-a-half days of Revelation eleven, when the “great earthquake” arrives.
Ledarskapet som år 1888 förkastade budskapet förebildade förkastandet av islams budskap den 11 september 2001, men Gud avser att frambringa en kraftmanifestation som dessa ledare kommer att bevittna som en del av hans dom över dem. Manifestationen av den sena regnets kraft inträffar vid slutet av beseglingens period. Den började den 11 september 2001, men den når sin kulmen vid slutet av de tre och en halv dagarna i Uppenbarelseboken elva, när den ”stora jordbävningen” inträffar.
The message of 1888, was the Laodicean message, the last call for a former chosen people who were then in the process of being passed by.
Budskapet från 1888 var det laodiceiska budskapet, den sista kallelsen till ett tidigare utvalt folk som då höll på att bli förbigånget.
“The message given us by A. T. Jones, and E. J. Waggoner is the message of God to the Laodicean church, and woe be unto anyone who professes to believe the truth and yet does not reflect to others the God-given rays.” The 1888 Materials, 1053.
”Det budskap som gavs oss genom A. T. Jones och E. J. Waggoner är Guds budskap till den laodiceiska församlingen, och ve över var och en som bekänner sig tro sanningen men ändå inte återspeglar de av Gud givna strålarna för andra.” The 1888 Materials, 1053.
The message of 1888, represented the message that identified that when the great buildings of New York City were thrown down on September 11, 2001, the straight testimony to the Laodicean church was to be given, and the straight testimony is the message of Islam of the third Woe that, when breathed upon a backslidden people, has the power to bring them to life as a mighty army.
Budskapet från 1888 representerade det budskap som fastställde att när de stora byggnaderna i New York City störtades den 11 september 2001, skulle det rättframma vittnesbördet till den laodiceiska församlingen frambäras; och det rättframma vittnesbördet är budskapet om islam i det tredje ve-ropet, vilket, när det inblåses i ett avfälligt folk, har kraft att väcka dem till liv som en mäktig här.
“A straight testimony must be borne to our churches and institutions, to arouse the sleeping ones.’
”Ett rättframt vittnesbörd måste frambäras till våra församlingar och institutioner för att väcka de sovande.”
“When the word of the Lord is believed and obeyed, steady advancement will be made. Let us now see our great need. The Lord cannot use us until he breathes life into the dry bones. I heard the words spoken: ‘Without the deep moving of the Spirit of God upon the heart, without its life-giving influence, truth becomes a dead letter.’” Review and Herald, November 18, 1902.
”När Herrens ord blir trott och åtlytt, kommer stadigt framåtskridande att göras. Låt oss nu inse vårt stora behov. Herren kan inte använda oss förrän han blåser liv i de förtorkade benen. Jag hörde följande ord uttalas: ’Utan Guds Andes djupa verkan på hjärtat, utan dess livgivande inflytande, blir sanningen en död bokstav.’” Review and Herald, 18 november 1902.
1888 marks the beginning of the second generation of Adventism, but it also provides a line of prophecy that aligns with the last days. On September 11, 2001 God led the people who chose to accept that the attack of Islam upon the earth beast was a fulfillment of prophecy back to the old paths. God’s people needed to return to the jewels of William Miller and become educated upon the foundational truths that included the fulfillment of the first and second Woes, that in turn established the arrival of the third Woe at that time. Once those people returned to those old paths they were led to see the sacredness of Habakkuk’s two tables.
1888 markerar början av adventismens andra generation, men den tillhandahåller också en profetisk linje som överensstämmer med de sista dagarna. Den 11 september 2001 ledde Gud det folk som valde att acceptera att Islams angrepp mot jorddjuret var en uppfyllelse av profetian tillbaka till de gamla stigarna. Guds folk behövde återvända till William Millers dyrbarheter och undervisas i de grundläggande sanningarna, vilka inbegrep uppfyllelsen av det första och det andra Ve, som i sin tur fastställde att det tredje Ve hade anlänt vid den tiden. När dessa människor väl hade återvänt till de gamla stigarna leddes de till att se heligheten i Habackuks två tavlor.
The rebellion of 1863 against Habakkuk’s two tables, which are Miller’s jewels and also the foundations of Adventism, typified a rebellion that was repeated on September 11, 2001; for once again the leadership of Laodicean Adventism was given opportunity to uphold the jewels of Miller, or reject them. All four generations of Adventism that are represented in Ezekiel eight, are also representing the rebellion of Laodicean Adventism on September 11, 2001.
Upproret år 1863 mot Habackuks två tavlor, vilka är Millers juveler och även adventismens grundvalar, förebildade ett uppror som upprepades den 11 september 2001; ty än en gång gavs ledarskapet för den laodiceiska adventismen tillfälle att upprätthålla Millers juveler eller förkasta dem. Alla fyra generationerna av adventismen som framställs i Hesekiel 8 representerar också den laodiceiska adventismens uppror den 11 september 2001.
We will continue to identify the second generation of Laodicean Adventism in the next article.
Vi kommer att fortsätta att identifiera den andra generationen av laodiceisk adventism i nästa artikel.
“God created man with affections capable of embracing eternal realities. These affections were to be kept pure and holy, free from all earthliness. But human beings have lost eternity out of their reckoning. God, the Alpha and Omega, the beginning and the end, the One who holds in His keeping the destiny of every soul, is forgotten. Supposing themselves to be mighty in knowledge, men have let themselves down to the lowest level in God’s sight.
”Gud skapade människan med känslor förmögna att omfatta eviga realiteter. Dessa känslor skulle bevaras rena och heliga, fria från all jordiskhet. Men människorna har förlorat evigheten ur sin beräkning. Gud, Alfa och Omega, begynnelsen och änden, Han som i sin hand bevarar varje själs öde, är bortglömd. Människor, som menar sig vara mäktiga i kunskap, har sänkt sig själva till den lägsta nivån i Guds ögon.
“The mind of man has become earthly. In the place of revealing the impress of divinity, it reveals the impress of humanity. In its chambers are seen the imagery of earth. The debasing practises which prevailed in the days of Noah, placing the inhabitants of that age beyond hope of salvation, are seen today.” Signs of the Times, December 18, 1901.
”Människans sinne har blivit jordiskt. I stället för att uppenbara den gudomliga prägeln uppenbarar det den mänskliga prägeln. I dess kammare ses jordens bilder. De förnedrande sedvänjor som rådde på Noas tid och som ställde den tidsålderns invånare bortom hopp om frälsning, ses i dag.” Signs of the Times, 18 december 1901.