The Book of Daniel - Number Eighty

”Det dröjde inte länge efter tidens förbigång, år 1844, förrän min första syn gavs åt mig. Jag besökte fru Haines i Portland, en kär syster i Kristus, vars hjärta var förenat med mitt; vi var fem, alla kvinnor, som stilla knäböjde vid familjealtaret. Medan vi bad kom Guds kraft över mig, såsom jag aldrig förut hade känt den.

”Det tycktes mig vara omgivet av ljus, och jag tycktes stiga allt högre och högre upp från jorden. Jag vände mig om för att söka efter adventfolket i världen, men kunde inte finna dem, då en röst sade till mig: ’Se igen, och se litet högre upp.’ Då lyfte jag blicken och såg en rak och smal stig, högt uppkastad över världen. På denna stig färdades adventfolket mot staden som låg vid stigens bortre ände. Bakom dem, vid stigens början, var ett klart ljus uppsatt, och en ängel sade mig att detta var ’midnattsropet’. [SE MATTEUS 25:6.] Detta ljus lyste längs hela stigen och gav ljus åt deras fötter, så att de inte skulle snava.

”Om de höll sina ögon fästa på Jesus, som var strax framför dem och ledde dem till staden, var de trygga. Men snart blev några trötta och sade att det ännu var långt kvar till staden, och de hade väntat sig att redan ha kommit in i den. Då brukade Jesus uppmuntra dem genom att höja sin härliga högra arm, och från hans arm utgick ett ljus som svepte över adventskarans led, och de ropade: ’Halleluja!’ Andra förnekade förhastat ljuset bakom dem och sade att det inte var Gud som hade lett dem så långt. Ljuset bakom dem slocknade, så att deras fötter lämnades i fullständigt mörker, och de snavade och förlorade målet och Jesus ur sikte och föll av stigen ned i den mörka och ogudaktiga världen där nere.” Christian Experience and Teachings of Ellen G. White, 57.

”Loughborough sade, när han höll ett anförande vid Generalkonferensens möte nio år senare: ”Jag har sett syster White i syn omkring femtio gånger. Första gången var för omkring fyrtio år sedan … Hennes sista öppna syn var 1884, på lägermötesplatsen i Portland, Oregon.” Ellen White Biography, volym 3, 256.

”Efter det att jag kom till Oakland var jag nedtyngd av en känsla av tillståndet i Battle Creek, och jag var svag, maktlös att hjälpa er. Jag visste att otrons surdeg var verksam. De som åsidosatte Guds ords klara befallningar åsidosatte också vittnesbörden, vilka manade dem att ge akt på det ordet. Medan jag förra vintern besökte Healdsburg var jag mycket i bön och tyngd av ängslan och sorg. Men Herren drev vid ett tillfälle tillbaka mörkret medan jag var i bön, och ett stort ljus fyllde rummet. En Guds ängel stod vid min sida, och det tycktes mig som om jag var i Battle Creek. Jag var i era rådslag; jag hörde ord uttalas, jag såg och hörde sådant som, om Gud så ville, jag önskar kunde utplånas ur mitt minne för evigt. Min själ blev så sårad att jag inte visste vad jag skulle göra eller säga. Vissa saker kan jag inte nämna. Jag blev tillsagd att inte låta någon få veta något om detta, ty mycket återstod ännu att bli uppenbarat.

”Jag blev tillsagd att samla det ljus som hade givits mig och låta dess strålar lysa fram för Guds folk. Detta har jag gjort genom artiklar i tidningarna. Under månader steg jag upp klockan tre nästan varje morgon och samlade de olika ämnen som hade skrivits ned sedan de två senaste vittnesbörden gavs mig i Battle Creek. Jag skrev ned dessa ting och skyndade att sända dem till er; men jag hade försummat att ta rätt vård om mig själv, och följden blev att jag dukade under under bördan; mina skrifter blev inte alla färdiga för att nå er vid Generalkonferensen.

”Åter, medan jag var i bön, uppenbarade Herren sig. Jag var återigen i Battle Creek. Jag befann mig i många hus och hörde era ord kring era bord. Enskildheterna har jag nu ingen frihet att återge. Jag hoppas att aldrig bli kallad att nämna dem. Jag hade också flera högst slående drömmar.

”Vilken röst vill ni erkänna som Guds röst? Vilken kraft har Herren i beredskap för att rätta era fel och visa er er väg sådan den är? Vilken kraft att verka i församlingen? Om ni vägrar att tro förrän varje skugga av ovisshet och varje möjlighet till tvivel är undanröjd, kommer ni aldrig att tro. Det tvivel som kräver fullkomlig kunskap kommer aldrig att ge vika för tron. Tron vilar på bevisning, inte på demonstration. Herren kräver att vi lyder pliktens röst, när det runt omkring oss finns andra röster som manar oss att följa en motsatt väg. Det kräver allvarlig uppmärksamhet från vår sida för att urskilja den röst som talar från Gud. Vi måste stå emot och övervinna böjelsen och lyda samvetets röst utan förhandling eller kompromiss, så att dess maningar inte upphör och vilja och impuls tar herraväldet. Herrens ord kommer till oss alla som inte har stått emot hans Ande genom att besluta oss för att inte höra och lyda. Denna röst hörs i varningar, i råd, i tillrättavisningar. Den är Herrens ljusbudskap till sitt folk. Om vi väntar på starkare kallelser eller bättre tillfällen, kan ljuset dras tillbaka, och vi lämnas i mörker.” Testimonies, band 5, s. 68.

”Ytterligare en varning skulle ges till Elis hus. Gud kunde inte stå i förbindelse med översteprästen och hans söner; deras synder hade, likt ett tjockt moln, avskärmat hans helige Andes närvaro. Men mitt i ondskan förblev barnet Samuel troget mot himlen, och budskapet om fördömelse över Elis hus var Samuels kallelse som den Högstes profet.

”HERRENS ord var sällsynt i de dagarna; ingen öppen syn fanns. Och det skedde vid den tiden, när Eli låg på sin plats, och hans ögon hade börjat bli skumma, så att han inte kunde se; och innan Guds lampa slocknade i HERRENS tempel, där Guds ark var, och Samuel hade lagt sig för att sova, att HERREN kallade på Samuel.” Eftersom barnet antog att rösten var Elis, skyndade han till prästens bädd och sade: ”Här är jag; du ropade på mig.” Svaret blev: ”Jag ropade inte, min son; gå och lägg dig igen.” Tre gånger kallades Samuel, och tre gånger svarade han på samma sätt. Då blev Eli övertygad om att den hemlighetsfulla kallelsen var Guds röst. Herren hade gått förbi sin utvalde tjänare, den vithårige mannen, för att tala med ett barn. Detta var i sig självt en bitter men välförtjänt tillrättavisning för Eli och hans hus.” Patriarker och profeter, 581.

Vi bör själva veta vad som utgör kristendom, vad som är sanning, vad den tro är som vi har mottagit, vad Bibelns regler är — de regler som har givits oss från den högsta auktoriteten. Det finns många som tror utan ett skäl på vilket de kan grunda sin tro, utan tillräckliga bevis beträffande sakens sanning. Om en tanke framförs som överensstämmer med deras egna förutfattade meningar, är de genast beredda att ta emot den. De resonerar inte från orsak till verkan; deras tro har ingen verklig grund, och i prövningens stund kommer de att finna att de har byggt på sanden.

”Den som nöjer sig med sin egen nuvarande ofullkomliga kunskap om Skrifterna och menar att denna är tillräcklig för hans frälsning, vilar i ett ödesdigert självbedrägeri. Det finns många som inte är fullständigt rustade med bibliska argument, så att de kan urskilja villfarelse och fördöma all den tradition och vidskepelse som har utgivits för att vara sanning. Satan har infört sina egna föreställningar i tillbedjan av Gud, för att han må fördärva enkelheten i Kristi evangelium. Ett stort antal som gör anspråk på att tro den närvarande sanningen vet inte vad som utgör den tro som en gång för alla har överlämnats åt de heliga—Kristus i er, härlighetens hopp. De menar att de försvarar de gamla vägmärkena, men de är ljumma och likgiltiga. De vet inte vad det innebär att inväva i sin erfarenhet och äga kärlekens och trons verkliga kraft. De är inte flitiga bibelstudenter, utan lata och ouppmärksamma. När meningsskiljaktigheter uppstår beträffande Skriftens ord, avfaller dessa, som inte har studerat med ett bestämt syfte och inte är fasta i fråga om vad de tror, från sanningen. Vi bör inskärpa hos alla nödvändigheten av att flitigt forska i den gudomliga sanningen, så att de må veta att de vet vad som är sanning. Somliga gör anspråk på stor kunskap och känner sig nöjda med sitt tillstånd, när de inte har större nit för verket, inte mer innerlig kärlek till Gud och till de själar för vilka Kristus dog, än om de aldrig hade känt Gud. De läser inte Bibeln [för att] tillägna sig märgen och fetman för sina egna själar. De känner inte att det är Guds röst som talar till dem. Men om vi vill förstå frälsningens väg, om vi vill se strålarna från rättfärdighetens Sol, måste vi studera Skrifterna med ett bestämt syfte, ty Bibelns löften och profetior utgjuter klara strålar av härlighet över den gudomliga återlösningsplanen, vilka stora sanningar inte klart förstås.” The 1888 Materials, 403.

”Varningen har kommit: Ingenting får tillåtas komma in som skulle rubba den trosgrund på vilken vi har byggt allt sedan budskapet kom 1842, 1843 och 1844. Jag var med i detta budskap, och sedan dess har jag stått inför världen, trogen det ljus som Gud har gett oss. Vi avser inte att ta våra fötter från den plattform på vilken de sattes, medan vi dag för dag sökte Herren i innerlig bön och sökte efter ljus. Tror ni att jag skulle kunna ge upp det ljus som Gud har gett mig? Det skall vara såsom Evighetens klippa. Det har väglett mig allt sedan det gavs.” Review and Herald, 14 april 1903.

Ve dem som söker dölja sina rådslag djupt för Herren, vilkas gärningar sker i mörkret, och som säger: Vem ser oss? och vem känner oss? Jesaja 25:19.

”Jag måste tala till er med avseende på mötena i Minneapolis. Vid ett tillfälle beslöt jag att lämna mötet, därför att jag såg och kände den starka motståndsanda som rådde. Jag kunde inte för ett ögonblick erkänna den ande som verkade med en behärskande makt över broder Morrison och broder Nicola. Jag kan inte för ett ögonblick hysa något tvivel om av vilken ande ni var. Det var förvisso inte Guds Ande, och för att ni inte skulle fortsätta i detta bedrägeri skriver jag nu till er.

”Natten efter det att jag hade beslutat att inte stanna längre i Minneapolis, i en dröm eller en syn om natten — jag kan inte med säkerhet säga vilketdera — förde en person med högväxt, myndigt yttre fram ett budskap till mig och uppenbarade för mig att det var Guds vilja att jag skulle stå kvar på min pliktpost och att Gud själv skulle vara min hjälpare och uppehålla mig att tala de ord som Han skulle ge mig. Han sade: ’Till detta verk har Herren uppväckt dig. Hans eviga armar är under dig. Vid detta möte kommer beslut att fattas till liv eller till död; inte så att någon behöver gå förlorad, men andlig stolthet och självtillit kommer att tillsluta dörren så att Jesus och kraften från Hans Helige Ande inte får tillträde. De skall få ännu en möjlighet att befrias från villfarelse och att omvända sig, bekänna sina synder och komma till Kristus och bli omvända, så att Han skall hela dem.’”

Han sade: ”Följ mig.” Jag följde min vägvisare, och han förde mig till de olika hus där bröderna hade sina hem, och han sade: ”Hör de ord som här talas, ty de är skrivna i minnesboken, och dessa ord skall ha en fördömande kraft över alla som tar del i detta verk på ett sätt som inte är efter vishetens ande ovanifrån, utan efter den ande som inte kommer ovanifrån, utan är nerifrån.”

”Jag lyssnade till ord som uttalades, ord som borde få var och en av dem som yttrade dem att skämmas. Sarkastiska anmärkningar fördes från den ene till den andre, och deras bröder A. T. Jones, E. J. Waggoner och Willie C. White, liksom jag själv, gjordes till åtlöje. Min ställning och mitt arbete kommenterades öppet av dem som i stället borde ha varit sysselsatta med att ödmjuka sina själar inför Gud och bringa sina egna hjärtan i ordning. Det tycktes finnas en besynnerlig dragningskraft i att grubbla över inbillade oförrätter och över fantasifulla föreställningar om deras bröder och deras arbete, vilka saknade varje grund i sanningen, och i att tvivla samt tala och skriva bittra ting som en följd av skepticism, ifrågasättande och otro.”

”Sade min vägledare: ’Detta är uppskrivet i böckerna såsom riktat mot Jesus Kristus. Denna ande kan inte stå i samklang med Kristi Ande, sanningens Ande. De är berusade av motståndets ande och vet inte, lika litet som drinkaren, vilken ande som behärskar deras ord eller deras handlingar. Denna synd är på ett särskilt sätt en förnärmelse mot Gud. Denna ande liknar sanningens och rättfärdighetens Ande lika litet som den ande som drev judarna att sluta sig samman i en sammansvärjning för att tvivla, kritisera och bli spejare mot Kristus, världens Återlösare.’

”Min ledsagare sade mig att det hade funnits ett vittne till det kristuslösa talet, det pöbelaktiga tal som gav uttryck åt den ande som föranledde orden. När de gick in i sina rum kom onda änglar med dem, därför att de hade stängt dörren för Kristi Ande och inte ville lyssna till Hans röst. Det fanns ingen själens ödmjukelse inför Gud. Bönens röst hördes sällan, men kritik och överdrivna uttalanden och antaganden och gissningar och avund och svartsjuka och ont misstänkande och falska anklagelser var allmänt förekommande. Hade deras ögon öppnats, skulle de ha sett det som skulle ha skrämt dem, de onda änglarnas triumf. Och de skulle också ha sett en Väktare som hade hört varje ord och upptecknat dessa ord i himmelens böcker.”

”Jag blev då underrättad om att det vid denna tid skulle vara gagnlöst att fatta något beslut beträffande ståndpunkter i lärofrågor, om vad som är sanning, eller att förvänta någon anda av rättvis undersökning, eftersom det hade bildats en sammansvärjning för att inte tillåta någon förändring av uppfattningarna i någon punkt eller ståndpunkt som de hade mottagit, lika litet som judarna gjorde. Mycket sades till mig av min Vägledare som jag inte har frihet att skriva. Jag fann mig själv sittande uppe i sängen i en anda av sorg och bedrövelse, men också med en anda av fast beslutsamhet att stå kvar på min pliktpost till mötets slut och därefter invänta den Helige Andes anvisningar, som skulle säga mig hur jag skulle handla och vilken väg jag skulle följa.” The 1888 Materials, 277, 278.