The Book of Daniel - Number Eighty-Eight

Prövningsprocessen som börjar när ängeln stiger ned framställs genom prövningen av huruvida man skall ta boken ur ängelns hand och äta den. De som valde att äta budskapet var därefter bestämda för en besvikelse, medan den grupp som vägrade att äta lämnades kvar. Den lilla bok som skulle ätas representerade en ”ökning av kunskap” om det budskap som först hade avförseglats vid ”ändens tid”, antingen år 1798 eller 1989, och som senare formaliserades till ett budskap som skulle hålla den då levande generationen ansvarig inför ljuset från den ökade kunskapen. I båda historiska skeendena gällde att när profetian om islam hade uppfyllts, mottogs eller förkastades därefter det budskap som skulle ätas ur ängelns hand. Om budskapet som representeras av boken förkastas, tvingas de som gör detta, och ändå söker upprätthålla bekännelsen att de fortfarande är Guds utvalda, att frambringa ett förfalskat budskap om det sena regnet.

Den 11 september 2001 gjordes de gångna upproren hos adventismens generationer åter till prövande frågor. Habackuk, kapitel två, identifierar en debatt som äger rum i den där framställda profetiska historien, vilken utgör en parallell profetisk linje till liknelsen om de tio jungfrurna. När väktaren frågade vad han skulle svara i historien om liknelsen om de tio jungfrurna, befalldes han att ”skriva synen och göra den tydlig på tavlor”. Väktarna i den milleritiska historien framställde 1843 års karta år 1842, och dess tillkomst blev ett vägmärke. Det var ”synen” i Habackuk två, som hade gjorts tydlig på tavlor, som skulle tala vid ändens tid.

Kort efter den 11 september 2001 leddes de som igenkände islams verksamhet i det tredje veropet att återvända till Jeremias ”gamla stigar” och att vandra på dem. Dessa ”gamla stigar” identifierade att de tre veropen i Uppenbarelseboken kapitel åtta, vers tretton, representerade islams profetiska roll. Omedelbart därefter började Future for America att återskapa de två tavlorna i Habackuk kapitel två vid exakt samma punkt i milleriternas parallella historia; de två tavlorna hade då framställts som ett vägmärke, vilket hade representerats genom framställningen av 1843 års tavla år 1842.

Återutgivningen av 1843- och 1850-diagrammen i den omedelbara historien efter den 11 september 2001 var lika mycket en uppfyllelse av Habackuk två som utgivningen av 1843-diagrammet var år 1842. Framställningen av tavlorna är en del av berättelsen i Habackuks andra kapitel, och den måste ske. Den 11 september 2001 upprepades åter upproret från 1863 av de laodiceiska adventister som vägrade att återvända till Jeremias ”gamla stigar”.

Jeremia fastslår att att vandra på ”de gamla stigarna” är att finna ”vilan”, och vilan är ”det sena regnet”, vilket började när folken vredgades den 11 september 2001, då de stora byggnaderna i New York City föll. De som därefter åt budskapet blev Habackuks väktare, vilka skulle ”skriva synen och göra den tydlig”. Jeremia identifierar just dessa samma väktare under tiden för ”vilan”, som är ”det sena regnet”.

Basunen som de skulle blåsa i är den sjätte basunen i det andra ve i Milleritrörelsens historia, och i de sista dagarna är den den sjunde basunen i det tredje vet. Habackuks väktare, som är Jeremias väktare, ljuder ut ett varningsbudskap som i upproret 1888 blev förkastat. Den sjätte basun som förkastades 1888 var budskapet till Laodicea.

Det sjunde basunbudskapet från 1888 förkunnades först för Laodicea år 1856, och därefter sattes det laodiceiska budskapet in i sammanhanget av det tilltagande ljuset om de ”sju tiderna”. Den 11 september 2001 innefattade kallelsen att återvända till Jeremias gamla stigar och att vandra på dem i syfte att erhålla budskapet om det sena regnet den varnande budskapstonen från den sjunde basunen, som framställs som budskapet till Laodicea, samt de ”sju tiderna”, vilka är symbolen för grundvalarna.

Den ”lögn” som profetian identifierar och som frambringar den starka villfarelse som omtalas i Paulus skrifter infördes i den tredje generationen av laodiceisk adventism år 1931, sexton år efter profetissans död. Den ”lögn” som anlände i den tredje generationen är profetiskt förlagd till den period som framställs som ”kvinnorna som begrät Tammuz” och är därför förknippad med det falska budskapet om det sena regnet.

Detaljerna kring hur ”lögnen” spreds bör förstås, liksom ”lögnens” profetiska roll i den sista tidens profetia. De hånfulla män som styr Jerusalem under den sena regnets tid, vilken är tiden för beseglingen av de etthundrafyrtiofyra tusen, skapade ett falskt budskap om det sena regnet i adventismens tredje generation, framställda genom ”kvinnorna som gråter över Tammus” i Hesekiel kapitel åtta. Deras falska budskap om det sena regnet framställs av Hesekiel också som en falsk grund, en falsk skyddsmur och ett falskt budskap om fred och trygghet.

Den lögn och falskhet som de hånfulla männen i Jerusalem gömmer sig under i Jesaja kapitel tjugoåtta och tjugonio blir slutligen dömda och tillintetgjorda av den ”översvämmande gisseln”.

Jesajas ”översvämmande gissel” är Hesekiels ”störtregn”, som bringas över dem som har ”spått lögn”, genom att lägga fram en ”fåfäng syn” och genom att påstå: ”så säger Herren”, ”ehuru” Herren ”icke hade talat”. Den ”lögn” som de forntida männen döljer sig under framställs som något de påstår att Herren hade talat, så det är en ”lögn” om Guds Ord. Antingen har de identifierat en lära från Guds Ord som villfarelse, eller också har de felaktigt påstått att Gud hade lett deras förståelse (Gud hade talat) beträffande en lära i Bibeln.

Den ”lögn” som framträdde år 1931 var ett påstående att syster White hade bekräftat den falska uppfattningen om ”det dagliga” i Daniels bok. Den falska uppfattningen att ”det dagliga” representerar Kristi helgedomstjänst vilade på en ”lögn” som hävdade att Ellen White år 1910 hade meddelat A. G. Daniells att hans och Prescotts uppfattning om ”det dagliga”, nämligen att det representerar Kristi helgedomstjänst, i själva verket var riktig, trots hennes egna direkta skriftliga ord om motsatsen.

Den falska uppfattningen om ”det dagliga”, som då (1931) hade etablerats inom det laodiceiska adventismen, blev den teologiska grundval som användes för att bygga ett budskap som av Hesekiel beskrivs som ”fred och trygghet”. De olika argument som används för att upprätthålla den falska grundvalen är de olika falska mynt och juveler som Miller såg i sin dröm. Vid slutet av sin dröm är hans ursprungliga juveler fullständigt täckta av förfalskningar och skräp, och skräpet samt de falska juvelerna och mynten representerar det budskap som byggde på deras grundläggande villfarelse att ”det dagliga” representerar Kristi helgedomstjänst.

I Hesekiels text framställs skräpet och de förfalskade juvelerna som en ”vägg” som har byggts med ett murbruk så svagt att det inte kan bestå under påfrestningen från den ”stormvind” eller det ”störtregn”.

Den olydige profeten från Juda, som tillrättavisade Jerobeam, dog till slut mellan en ”åsna” och ett ”lejon”. Lejonet representerar Babylon, och åsnan representerar islam. De två läror som det laodiceiska adventismen inte kan se, och som representeras av den olydige profetens död, är budskapet om påvedömet (lejonet) och budskapet om islams tredje ve (åsnan).

Hesekiels ”stormvind” är en symbol för Jesajas ”hårda vind som hålls tillbaka” på ”östanvindens dag” i det tjugosjunde kapitlet. Hesekiels ”stormvind” är också de ”fyra vindarna” i Uppenbarelsebokens sjunde kapitel, som hålls tillbaka tills Guds tjänare har blivit förseglade. Hesekiels ”stormvind” är hans budskap från de ”fyra vindarna” i det trettiosjunde kapitlet, som för de döda, torra benen till liv som en mäktig här. Hesekiels ”stormvind”, som river ned ”muren byggd med otjänligt murbruk”, är den sena regnens budskap i det tredje ve-ropet.

Hesekiels ”störtregn” är en symbol för påvedömet, och mer specifikt är det symbolen för den period av söndagslagskrisen som börjar med den snart annalkande söndagslagen i Förenta staterna. Den olydige profeten från Juda, som dog mellan åsnan och lejonet, representerade den laodiceiska adventismens död, vilken äger rum mellan den 11 september 2001, vid åsnans ankomst (det tredje veropet), och den snart annalkande söndagslagen (lejonet). Den laodiceiska adventismens död inträffar under beseglingen av de etthundrafyrtiofyra tusen, vilken började när folken vredgades, men hölls tillbaka, den 11 september 2001, och avslutas vid den snart annalkande söndagslagen. Deras död, såsom den åskådliggörs genom den olydige profeten, förorsakas av att de återvände till den avfälliga protestantismens metodik, fastän de direkt hade blivit underrättade om att aldrig återvända till ”bespottarnas församling”.

Deras död äger rum i historien om beseglingen av de etthundrafyrtiofyratusen. Så snart Guds folk är beseglat, börjar de fördärvande änglarna sitt verk. Från den 11 september 2001 och fram till den snart annalkande söndagslagen fullbordas domen över de levande i Guds kyrka, ty domen börjar i Jerusalem, och den börjar med de gamla män som skulle vara folkets väktare men som hade övergivit sitt ansvar genom fyra generationer. De som tar emot sigillet under den perioden är det baner som upphöjs för nationerna. De blir beseglade före den snart annalkande söndagslagen, ty det enda sätt på vilket Guds andra hjord kan varnas är genom att se män och kvinnor i söndagslagens kris som har Guds sigill.

Den laodiceiska adventismens död fullbordas under den sena regnets historia, vilken började falla som ett stilla duggregn den 11 september 2001 och utgjuts utan mått vid den snart kommande söndagslagen, när Gud har upprättat och därefter upphöjer såsom ett baner ett folk som har blivit beseglat för evigheten.

Under den tidsperioden representeras de inom den laodiceiska adventismen som förbereder sig för, och kommer att ta emot, vilddjurets märke av de tjugofem männen som böjer sig för solen i Hesekiel kapitel åtta. De är sådana som har tagit emot Hesekiels falska budskap om ”frid och trygghet”, vilket utgör en förfalskning av det sanna budskapet om det sena regnet, som förkunnas av de sanna väktarna i den historien. Grunden för detta falska budskap om det sena regnet är identifieringen att ”det dagliga” i Daniels bok är en symbol för Kristus, när det i själva verket är en symbol för Satan. Denna falska grundläggande uppfattning är den lära som de ”bespottare, som råder över folket i Jerusalem”, använder för att uppföra sin mur bestruken med oblandat bruk.

Identifieringen av ”det dagliga” som en symbol för Kristus infördes historiskt genom en ”lögn” år 1931. Från och med då uppfördes den otjänliga muren av förfalskade mynt och juveler. Denna ”mur” är ämnad att falla när mannen med smutsborsten anländer för att grundligt rensa sitt golv. Denna rening fullbordas under den profetiska historiska perioden mellan ”stormvinden” (åsnan den 11 september 2001) och ”översvallande regnskurar” (lejonet i den snart kommande söndagslagen). I denna historia dödas den olydige profeten och begravs i den falske profeten i Betels grav. Syster White identifierar profetians ”mur” som Guds lag.

Början på adventismens fjärde generation markeras av utgivningen av en bok, liksom början på den tredje generationen. Den tredje generationen började med utgivningen av W. W. Prescotts The Doctrine of Christ, och den generationen avslutades med utgivningen av Questions on Doctrine. The Doctrine of Christ framlade ett evangelium som avsiktligt var tömt på den milleritiska profetiska förkunnelsen. Questions on Doctrine framlade ett evangelium som förnekade det helgelseverk som fullbordas av Kristus. The Doctrine of Christ avlägsnade ljuset från (chazon)-synen av den profetiska historien, och Questions on Doctrine avlägsnade ljuset från (Mareh)-synen av Kristi ”uppenbarelse”.

Mellan dessa två böcker utvecklades det falska budskapet om det sena regnet, representerat av ”kvinnorna som gråter över Tammuz”. Det var i den historien som ”1931 års lögn” främjades. Den tredje generationen (styggelsen) representeras också av kompromissen i den tredje församlingen, Pergamon. Symbolen för kompromiss i den tredje församlingen identifierar arbetet med att söka ackreditering från de världsliga institutioner som dikterade regler för teologi och regler för medicin. Det var i den tredje generationen som kompromissen med sanningen fullbordades, vilket innefattade införandet av och betoningen på användningen av biblar som hade översatts från förvanskade handskrifter.

År 1957 utgjorde boken Questions on Doctrine en kapitulation av evangeliets grundläggande sanning. Den sanningen är att Jesus dog för att frälsa oss ”från” synd, men han dog inte för att frälsa oss ”i” synd. Den katolska och avfälliga protestantiska läran att en människa inte kan vara lydig mot Guds ord är Satans eviga argument. Människan kan, och måste, vara lydig mot Guds ord, även om Satan påstår att ”du skall visst inte dö”. Den fallna, avfälliga protestantiska uppfattningen att människor inte kan övervinna synden, och att människor därför inte kan vara lydiga mot Guds lag förrän Jesus genom ett magiskt ingripande förvandlar dem till lydiga robotar vid sin andra ankomst, införlivades i lärorna i boken Questions on Doctrine.

År 1957 började den laodiceiska adventismens fjärde generation, och dess otjämrade mur (lagen) hade blivit upprättad och gav därmed den logik som kommer att tillåta de tjugofem gamle männen att böja sig för solen vid avslutningen av beseglingstiden för de etthundrafyrtiofyra tusen. Denna otjämrade mur, som är tron att det är omöjligt att hålla Guds lag, sveps bort när ”muren” av åtskillnad mellan kyrka och stat undanröjs, vid den snart kommande söndagslagen. Söndagslagen är de översvämmande skurarna, eller, såsom Jesaja uttrycker det, den är det översvämmande gisslet, och denna flod börjar vid den snart kommande söndagslagen i Förenta staterna.

Vid söndagslagen i Förenta staterna kommer fienden (påven) in »såsom en flod« (den översvämmade gisseln), och det är då som »baneret« höjs mot honom. Det är då som den »omurade väggen« som laodiceisk adventism uppförde på den falska tillämpningen av »det dagliga« sopas bort.

Hedningarna kommer till ljuset när Guds härlighet vilar över Hans folk, och detta sker när fienden bryter in såsom en flod. När den fienden kommer in, reser Gud upp ett banér (fälttecken) mot honom. Herrens härlighet, som vilar över det folk till vilket hedningarna svarar, är Hans karaktär, och Hans karaktär syndar inte. Det är ett falskt budskap om frid och säkerhet som lär att män och kvinnor inte kan övervinna synden. Det budskapet är ett falskt budskap om det sena regnet, som förkunnas under tiden för det sanna budskapet om det sena regnet, vilket anlände den 11 september 2001. Det falska budskapet är ett falskt budskap angående Guds lag, som är ”muren”. Den falska läran representeras i boken Questions on Doctrine, som markerade ankomsten av laodikeisk adventisms fjärde och sista generation.

Den 11 september 2001 anlände Laodiceisk adventisms fyra uppror för att pröva den sista generationen med deras fäders synder. På detta datum ledde Gud sitt folk att återvända till Jeremias gamla stigar, för att de skulle förstå och ta emot det grundläggande budskap som framställs som Millers juveler. Om de gjorde det, skulle de finna det sena regnet, vilket Jeremia kallade ”vilan”. Kallelsen att återvända till de gamla stigarna var en upprepning av det prov som frambringade upproret år 1863.

Den 11 september 2001, som är Jesajas ”östanvindens och den hårda vindens dag”, skulle ”sången om vingården” sjungas av dem som i Uppenbarelseboken kapitel fjorton, vers tre, och även i kapitel femton, vers tre, sjunger Moses’ och Lammets sång. Den sången är det laodiceiska budskapet, som visar att det tidigare utvalda folket då höll på att förbigås, ty Gud var då i färd med att ge sin vingård åt män och kvinnor som skulle bära fram vingårdens avsedda frukter. Detta vingårdsbudskap är budskapet till Laodicea, vilket var det budskap som framlades av Jones och Waggoner vid upproret år 1888.

Den 11 september 2001 började det sena regnet, och i framställningen i Habackuks andra kapitel identifieras en grupp som frambar budskapet om de två tavlorna, ty de hade återvänt till Jeremias gamla stigar och tog emot den ”vila och vederkvickelse” som Jesaja visar bringas över dem vilkas metodik är ”rad på rad”. Den debatt vari de var engagerade stod i motsättning till ett falskt budskap om det sena regnet, framställt genom ”kvinnorna som begrät Tammuz”, vilket uppmuntrade det sovande laodiceiska folket med ett budskap om fred och säkerhet.

Budskapet om fred och trygghet hävdar att det är omöjligt för män och kvinnor att inte synda, och därför kan och vill Gud endast rättfärdiggöra dem ”i” deras synder. De hånfulla männen påstår att deras budskap om fred och trygghet är det sanna budskapet om rättfärdiggörelse genom tro, det som Jones och Waggoner frambar, men det utelämnar sanningen att den som Gud rättfärdiggör, honom helgar han också, ty Gud dog inte för att frälsa människor i deras synder, utan från deras synder.

Den 11 september 2001 markerade början på den period då de etthundrafyrtiofyra tusen beseglas, vilken avslutas med att en klass mottar Guds sigill, såsom representerat av dem som suckar och ropar över styggelserna i kyrkan och i landet, och en annan klass som har vänt ryggen åt templet, där den tredje ängelns sista verk fullbordas, och de tillber solen. Milleriternas historia illustrerar den tredje ängelns rörelses historia, och därigenom handlar klimax om budskapet om det sena regnet och den erfarenhet det frambringar hos dem som väljer att äta.

Vi kommer att fortsätta denna studie i nästa artikel.