The Millerite movement was represented in Isaiah chapter seven by a sixty-five year prophecy, that began in 742 BC. Those sixty-five years that took place in the history of Isaiah represent the sixty-five years from 1798 until 1863. Alpha and Omega will always portray the end, with the beginning. The sixty-five year prophecy identifies the curse of seven times against the northern and the southern kingdoms of Israel. The first seven times against the northern kingdom began in 723 BC, nineteen years after Isaiah presented the prediction to king Ahaz. The last seven times against the southern kingdom, began at the end of the sixty-five years in 677 BC.
Den milleritiska rörelsen framställdes i Jesaja kapitel sju genom en profetia om sextiofem år, som började år 742 f.Kr. Dessa sextiofem år som ägde rum i Jesajas historia representerar de sextiofem åren från 1798 till 1863. Alfa och Omega kommer alltid att framställa slutet tillsammans med början. Profetian om sextiofem år identifierar förbannelsen om sju tider mot Israels norra och södra riken. De första sju tiderna mot det norra riket började år 723 f.Kr., nitton år efter att Jesaja framlade förutsägelsen för kung Ahas. De sista sju tiderna mot det södra riket började vid slutet av de sextiofem åren år 677 f.Kr.
The first curse of seven times against Ephraim ended in 1798, which was the time of the end when the vision of the Ulai River of chapters eight and nine of Daniel was unsealed. It prophetically marked both the arrival of the first angel’s message and the prophetic beginning of the Millerite movement. The last curse of seven times against Judah ended in 1844, which was the arrival of the third angel’s message. Nineteen years later in 1863, the sixty-five years represented in the beginning of the prediction marked the end of the Millerite movement, and the beginning of the Laodicean Seventh-day Adventist church. Seven years prior to 1863, in 1856, James White began to identify that the Millerite movement had ceased to be the church of Philadelphia and had become the church of Laodicea. His grandson, when writing Ellen White’s biography, writes about the history of 1856, and the Laodicean message.
Den första förbannelsen av sju tider mot Efraim upphörde år 1798, vilket var ändens tid då synen vid floden Ulai i Daniels åttonde och nionde kapitel blev upplåst. Den markerade profetiskt både den första ängelns budskaps ankomst och den profetiska början på Milleritrörelsen. Den sista förbannelsen av sju tider mot Juda upphörde år 1844, vilket var den tredje ängelns budskaps ankomst. Nitton år senare, år 1863, markerade de sextiofem år som framställs i början av förutsägelsen slutet på Milleritrörelsen och början på den laodiceiska sjundedagsadventistkyrkan. Sju år före 1863, år 1856, började James White påvisa att Milleritrörelsen hade upphört att vara Filadelfiaförsamlingen och hade blivit Laodiceaförsamlingen. Hans sonson skriver, när han författar Ellen Whites biografi, om historien kring år 1856 och det laodiceiska budskapet.
“The Laodicean Message
”Budskapet till Laodicea”
“The Sabbathkeeping Adventists had taken the position that the messages to the seven churches in Revelation 2 and 3 pictured the experience of the Christian church down through the centuries. It was their conclusion that the message to the Laodicean church applied to those they now termed nominal Adventists, those who had not accepted the seventh-day Sabbath. In a short editorial in the Review of October 9, James White raised some thought provoking questions that he introduced by stating:
”De sabbatshållande adventisterna hade intagit den ståndpunkten att budskapen till de sju församlingarna i Uppenbarelseboken 2 och 3 skildrade den kristna församlingens erfarenhet genom århundradena. De drog den slutsatsen att budskapet till den laodiceiska församlingen gällde dem som de nu kallade namnkristna adventister, dem som inte hade tagit emot sabbaten på den sjunde dagen. I en kort ledare i Review den 9 oktober väckte James White några tankeväckande frågor, vilka han inledde med att säga:”
“The inquiry is beginning to come up afresh, ‘Watchman, What of the night?’ At present there is space for only a few questions, asked to call attention to the subject to which they relate. A full answer, we trust, will soon be given.—Review and Herald, Oct. 9, 1856.
Frågan börjar på nytt träda fram: ”Väktare, vad lider natten?” För närvarande finns utrymme endast för några få frågor, ställda för att fästa uppmärksamheten på det ämne som de hänför sig till. Ett fullständigt svar, förtröstar vi, skall snart ges.—Review and Herald, 9 okt. 1856.
“Of the eleven questions he asked, it is the sixth that zeroed in on the Laodiceans.
”Av de elva frågor han ställde var det den sjätte som riktade in sig på laodicéerna.
“6. Does not the state of the Laodiceans (lukewarm, and neither cold nor hot) fitly illustrate the condition of the body of those who profess the third angel’s message?—Ibid.
”6. Illustrerar inte laodicéernas tillstånd (ljumma och varken kalla eller varma) på ett träffande sätt tillståndet hos den samlade skaran av dem som bekänner sig till den tredje ängelns budskap? — Ibid.
“The last question lays the matter open:
”Den sista frågan blottlägger saken:
“11. If this be our condition as a people, have we any real grounds to hope for the favor of God unless we heed the ‘counsel’ of the True Witness? I counsel thee to buy of me gold tried in the fire, that thou mayest be rich; and white raiment, that thou mayest be clothed, and that the shame of thy nakedness do not appear; and anoint thine eyes with eyesalve, that thou mayest see. As many as I love, I rebuke and chasten: be zealous therefore, and repent. Behold, I stand at the door, and knock: if any man hear my voice, and open the door, I will come in to him, and will sup with him, and he with me. To him that overcometh will I grant to sit with me in my throne, even as I also overcame, and am set down with my Father in his throne. Revelation 3:18–21.—Ibid.
"11. Om detta är vårt tillstånd som folk, har vi då någon verklig grund att hoppas på Guds ynnest, om vi inte ger akt på den Sanna Vittnets 'råd'? Jag råder dig att av mig köpa guld, luttrat i eld, för att du må bli rik, och vita kläder, för att du må bli klädd och din nakenhets skam inte må synas; och smörj dina ögon med ögonsalva, för att du må se. Alla som jag älskar, dem tillrättavisar och agar jag: var därför nitisk och omvänd dig. Se, jag står vid dörren och klappar: om någon hör min röst och öppnar dörren, skall jag gå in till honom och hålla måltid med honom och han med mig. Den som segrar skall jag låta sitta med mig på min tron, liksom också jag har segrat och sitter med min Fader på hans tron. Uppenbarelseboken 3:18–21.—Ibid."
“It is clear that the truth of the matter was just dawning on the mind of James White. The next issue of the Review carried a seven-column presentation of the seven churches, under that title. In his opening remarks he declared:
”Det är tydligt att sakens sanning just höll på att gry i James Whites sinne. Nästa nummer av Review innehöll en presentation av de sju församlingarna i sju spalter, under denna titel. I sina inledande anmärkningar förklarade han:”
“We must agree with some modern expositors that these seven churches should be understood as representing seven conditions of the Christian church, in seven periods of time, covering the ground of the entire Christian age.—Ibid., Oct. 16, 1856.
”Vi måste instämma med vissa moderna uttolkare i att dessa sju församlingar bör förstås som representerande sju tillstånd i den kristna kyrkan, under sju tidsperioder, vilka omfattar hela den kristna tidsåldern.—Ibid., 16 okt. 1856.
“He then took up the prophecy, dealing with each church separately. Coming to the seventh, the Laodicean, he declared:
”Därefter tog han upp profetian och behandlade varje församling för sig. När han kom till den sjunde, den laodiceiska, förkunnade han:
“How humbling to us as a people is the sad description of this church. And is not this dreadful description a most perfect picture of our present condition? It is; and it will be of no use to try to evade the force of this searching testimony to the Laodicean church. The Lord help us to receive it, and to profit by it.—Ibid.
Hur förödmjukande för oss som folk är inte den sorgliga beskrivningen av denna församling. Och är inte denna fruktansvärda beskrivning en fullkomligt träffande bild av vårt nuvarande tillstånd? Det är den; och det kommer inte att vara till någon nytta att försöka undandra sig kraften i detta rannsakande vittnesbörd till den laodiceiska församlingen. Må Herren hjälpa oss att ta emot det och att dra nytta av det.—Ibid.
“After he devoted two columns to the Laodicean church, his closing remarks made a strong appeal:
”Efter att han hade ägnat två spalter åt den laodiceiska församlingen, utgjorde hans avslutande anmärkningar en kraftfull vädjan:
“Dear brethren, we must overcome the world, the flesh, and the devil, or we shall have no part in the kingdom of God. . . . Lay hold of this work at once, and in faith claim the gracious promises to the repenting Laodiceans. Arise in the name of the Lord, and let your light shine to the glory of His blessed name.—Ibid.
”Kära bröder, vi måste övervinna världen, köttet och djävulen, annars skall vi inte ha någon del i Guds rike.... Grip er genast an detta verk, och gör i tro anspråk på de nådiga löftena till de ångerfulla laodicéerna. Stå upp i Herrens namn, och låt ert ljus lysa till hans välsignade namns ära.—Ibid.
“The response from the field was electrifying. Wrote G. W. Holt from Ohio on October 20:
”Svaret från fältet var elektrifierande. G. W. Holt från Ohio skrev den 20 oktober:
“Yes, I do believe that we who are in the third message with the commandments of God and the faith of Jesus are the church this language is addressed to; and we cannot be too soon in applying for tried gold and white raiment, and eyesalve, that we may see.—Ibid., Nov. 6, 1856.
”Ja, jag tror verkligen att vi, som befinner oss i det tredje budskapet med Guds bud och Jesu tro, är den församling till vilken detta språk är riktat; och vi kan inte alltför snart börja söka det guld som har prövats, de vita kläderna och ögonsalvan, för att vi må se.—Ibid., 6 nov. 1856.
“From the Northeast a new voice was heard on the subject, that of Stephen N. Haskell, of Princeton, Massachusetts. As a first-day Adventist he had begun to preach at the age of 20; now three years later he was in the third angel’s message. A thorough Bible student, after having seen White’s brief initial editorial introducing the question of the seven churches, he chose to write an extended piece for the Review:
”Från nordöst hördes en ny röst i ämnet, Stephen N. Haskells från Princeton i Massachusetts. Som förstadagsadventist hade han börjat predika vid 20 års ålder; nu, tre år senare, var han i den tredje ängelns budskap. Som en grundlig bibelstuderande valde han, efter att ha tagit del av Whites kortfattade inledande ledare som introducerade frågan om de sju församlingarna, att skriva en längre framställning för Review:”
“The subject referred to has been one of deep interest to me for some months past. . . . I have for some time been led to believe that the message to the Laodiceans belongs to us; i.e., to those who believe in the third angel’s message, from many reasons which I consider to be good. I will mention two.—Ibid.
”Det ämne som här åsyftas har under de senaste månaderna varit av djupt intresse för mig.... Jag har sedan en tid tillbaka blivit ledd att tro att budskapet till laodiceerna tillhör oss; dvs. dem som tror på den tredje ängelns budskap, av många skäl som jag anser vara goda. Jag skall nämna två.—Ibid.
“This he does, devoting two columns to his conclusions. As he closed he declared:
”Detta gör han och ägnar två spalter åt sina slutsatser. När han avslutade förklarade han:
“A theory of the third angel’s message never, no never, will save us, without the wedding garment, which is the righteousness of the saints. We must perfect holiness in the fear of the Lord.—Ibid.
”En teori om den tredje ängelns budskap kommer aldrig, nej aldrig, att frälsa oss utan bröllopsklädnaden, som är de heligas rättfärdighet. Vi måste fullkomna helighet i Herrens fruktan.—Ibid.
“As James White continued his editorials on the message to the Laodicean church the concepts the Sabbathkeeping Adventists were now reading in the Review were startling, but on thoughtful, prayerful consideration they were seen to be applicable. The letters to the editor showed quite general agreement and indicated that a revival was under way. That the stirring message was not the outgrowth of excitement was attested to by the first article in Testimony No. 3, published in April, 1857, titled Be Zealous and Repent. It opens, “The Lord has shown me in vision some things concerning the church in its present lukewarm state, which I will relate to you.”—1T, p. 141. In this Ellen White presented what was shown to her of Satan’s attacks on the church through earthly prosperity and possessions.” Arthur White, Ellen G. White: The Early Years, volume 1, 342–344.
”När James White fortsatte sina ledare om budskapet till den laodikeiska församlingen, var de begrepp som de sabbatshållande adventisterna nu läste i Review häpnadsväckande; men vid eftertänksam, bönfylld begrundan sågs de vara tillämpliga. Breven till redaktören visade en tämligen allmän samstämmighet och angav att en väckelse var på gång. Att det gripande budskapet inte var en följd av upprymdhet bekräftades av den första artikeln i Testimony No. 3, utgiven i april 1857, med titeln Be Zealous and Repent. Den inleds: ”Herren har i en syn visat mig några ting angående församlingen i dess nuvarande ljumma tillstånd, vilka jag skall framföra för er.”—1T, s. 141. I detta framlade Ellen White det som hade visats henne om Satans angrepp på församlingen genom jordisk framgång och ägodelar.” Arthur White, Ellen G. White: The Early Years, band 1, 342–344.
The Millerite movement began prophetically as the Philadelphian church, and in 1856 it became the Laodicean church. Seven years later the movement ended, and the Seventh-day Adventist church began as the Laodicean church and will remain so, until it is spewed out of the mouth of the Lord. The movement of the one hundred and forty-four thousand came out of the fold of the Laodicean church, just as the Millerite movement came out of the fold of the church of Sardis. The movement of the one hundred and forty-four thousand parallels the Millerite movement in that the first movement changed from Philadelphia to Laodicea and the last movement changes from Laodicea to Philadelphia. The point of transition from Philadelphia unto Laodicea in Millerite history is specifically marked as 1856, so the point of transition must also be marked in the last movement, for God never changes. The point of transition is identified in Revelation eleven with the two prophets that are slain in the streets.
Milleritrörelsen började profetiskt som den filadelfiska församlingen, och år 1856 blev den den laodiceiska församlingen. Sju år senare upphörde rörelsen, och Sjundedagsadventistsamfundet började som den laodiceiska församlingen och kommer att förbli så, till dess att det spys ut ur Herrens mun. De etthundrafyrtiofyra tusendes rörelse kom ut ur den laodiceiska församlingens fålla, liksom milleritrörelsen kom ut ur Sardesförsamlingens fålla. De etthundrafyrtiofyra tusendes rörelse löper parallellt med milleritrörelsen genom att den första rörelsen förändrades från Filadelfia till Laodicea och den sista rörelsen förändras från Laodicea till Filadelfia. Övergångspunkten från Filadelfia till Laodicea i milleriternas historia är uttryckligen angiven som år 1856, och därför måste övergångspunkten också vara utmärkt i den sista rörelsen, ty Gud förändras aldrig. Övergångspunkten identifieras i Uppenbarelseboken elva genom de två profeterna som dödas på gatorna.
And when they shall have finished their testimony, the beast that ascendeth out of the bottomless pit shall make war against them, and shall overcome them, and kill them. And their dead bodies shall lie in the street of the great city, which spiritually is called Sodom and Egypt, where also our Lord was crucified. Revelation 11:7, 8.
Och när de har fullbordat sitt vittnesbörd, skall vilddjuret som stiger upp ur avgrunden föra krig mot dem och besegra dem och döda dem. Och deras döda kroppar skall ligga på gatan i den stora staden, som andligen kallas Sodom och Egypten, där också vår Herre blev korsfäst. Uppenbarelseboken 11:7, 8.
The last movement would die, then stand and thereafter be resurrected as the ensign. In so doing it would align with the Republican horn. The Republican horn forms an image to the beast, and the beast that it forms the image of is addressed in Revelation seventeen, and that beast is identified as the fifth head that received a deadly wound, that would be resurrected as the eighth head. It would be resurrected as the eighth that was of the seven.
Den sista rörelsen skulle dö, sedan stå upp och därefter uppväckas som baneret. Därigenom skulle den komma i samklang med det republikanska hornet. Det republikanska hornet formar en bild åt vilddjuret, och det vilddjur som det formar bilden av behandlas i Uppenbarelseboken sjutton, och det vilddjuret identifieras som det femte huvudet som fick ett dödligt sår, vilket skulle uppväckas som det åttonde huvudet. Det skulle uppväckas som det åttonde, vilket var av de sju.
And the beast that was, and is not, even he is the eighth, and is of the seven, and goeth into perdition. Revelation 17:11.
Och vilddjuret som var och inte är, även det är det åttonde och är av de sju, och går i fördärvet. Uppenbarelseboken 17:11.
The Republican horn would form an image of that beast, and it therefore would be killed and then resurrected. When it was resurrected it would be the eighth head that was of the seven previous heads. The Protestant horn, rides upon the same earth beast as the Republican horn and would need to possess the same prophetic dynamics. The transition from Philadelphia to Laodicea in the Millerite movement prefigures the transition from the Laodicea to Philadelphia in the last movement.
Det republikanska hornet skulle skapa en bild av det vilddjuret, och därför skulle det dödas och sedan uppstå igen. När det uppstod igen skulle det vara det åttonde huvudet, vilket var av de sju föregående huvudena. Det protestantiska hornet rider på samma jordiska vilddjur som det republikanska hornet och måste därför besitta samma profetiska dynamik. Övergången från Filadelfia till Laodicea i milleritrörelsen förebådar övergången från Laodicea till Filadelfia i den sista rörelsen.
When the last movement received a deadly wound on July 18, 2020, it died as Laodicea. When, as represented in Revelation eleven it transitioned to Philadelphia, it would represent the eighth church, that is of the seven. The death in the year 2020, was paralleled by the Republican horn, for since the time of the end in 1989, there had been six presidents. The sixth president received a deadly wound, that will be healed in 2024. That head will then be the eighth head of the United States since the time of the end in 1989, and it will be of the seven. Both horns were the sixth that becomes the eighth. This truth is a large part of the message of the Revelation of Jesus Christ that is unsealed just before the close of probation.
När den sista rörelsen fick ett dödligt sår den 18 juli 2020, dog den som Laodicea. När den, såsom framställs i Uppenbarelseboken elva, övergick till Filadelfia, skulle den representera den åttonde församlingen, det vill säga av de sju. Döden år 2020 hade en parallell i det republikanska hornet, ty sedan ändens tid år 1989 hade det funnits sex presidenter. Den sjätte presidenten fick ett dödligt sår, vilket skall helas år 2024. Det huvudet kommer då att vara Förenta staternas åttonde huvud sedan ändens tid år 1989, och det skall vara av de sju. Båda hornen var det sjätte som blir det åttonde. Denna sanning utgör en stor del av budskapet i Jesu Kristi uppenbarelse, som avförseglas strax före nådatidens slut.
For this reason, it is important to be clear about the Millerite history that typifies our current history. Sister White confirmed James White’s application of Laodicea upon the movement in 1856, so this is not an application that is derived by human logic. Seven years before the Seventh-day Adventist church was legally connected with the Republican horn, it was identified by inspiration as the Laodicean church. This means there has never been one day in the history of the Seventh-day Adventist church when it was anything other than naked, poor, blind, miserable and wretched. This prophetic reality provides the context and justification for recognizing the four escalating abominations of Ezekiel chapter eight as the four generations of Adventism.
Av denna anledning är det viktigt att ha klarhet om den milleritiska historia som utgör en förebild för vår nuvarande historia. Syster White bekräftade år 1856 James Whites tillämpning av Laodicea på rörelsen, så detta är inte en tillämpning som härleds genom mänsklig logik. Sju år innan Sjundedagsadventistkyrkan juridiskt sammanbands med det republikanska hornet, identifierades den genom inspiration som den laodiceiska församlingen. Detta innebär att det aldrig har funnits en enda dag i Sjundedagsadventistkyrkans historia då den var något annat än naken, fattig, blind, eländig och usel. Denna profetiska verklighet ger sammanhanget och rättfärdigandet för att erkänna de fyra tilltagande styggelserna i Hesekiel kapitel åtta som adventismens fyra generationer.
When the Millerite history is approached from the structure of Isaiah seven’s sixty-five years, it is to be recognized that the prophecy of the seven times is the prophetic umbrella that covers the entire history of the Millerite movement. In 1856, the message to the Laodicean church became present truth for Millerite Adventism. The one who presents the message of Laodicea was not James or Ellen White, it was the Faithful and True Witness.
När den milleritiska historien betraktas utifrån strukturen i Jesaja sju med dess sextiofem år, måste det erkännas att profetian om de sju tiderna är det profetiska paraply som täcker hela den milleritiska rörelsens historia. År 1856 blev budskapet till den laodiceiska församlingen närvarande sanning för den milleritiska adventismen. Den som framlägger budskapet till Laodicea var inte James eller Ellen White, utan det trogna och sannfärdiga vittnet.
And unto the angel of the church of the Laodiceans write; These things saith the Amen, the faithful and true witness, the beginning of the creation of God; I know thy works, that thou art neither cold nor hot: I would thou wert cold or hot. So then because thou art lukewarm, and neither cold nor hot, I will spue thee out of my mouth. Because thou sayest, I am rich, and increased with goods, and have need of nothing; and knowest not that thou art wretched, and miserable, and poor, and blind, and naked: I counsel thee to buy of me gold tried in the fire, that thou mayest be rich; and white raiment, that thou mayest be clothed, and that the shame of thy nakedness do not appear; and anoint thine eyes with eyesalve, that thou mayest see. As many as I love, I rebuke and chasten: be zealous therefore, and repent. Behold, I stand at the door, and knock: if any man hear my voice, and open the door, I will come in to him, and will sup with him, and he with me. To him that overcometh will I grant to sit with me in my throne, even as I also overcame, and am set down with my Father in his throne. He that hath an ear, let him hear what the Spirit saith unto the churches. Revelation 3:14–22.
Och skriv till ängeln för Laodiceernas församling: Så säger Amen, det trovärdiga och sanna vittnet, begynnelsen till Guds skapelse: Jag känner dina gärningar, att du varken är kall eller varm. O att du vore kall eller varm! Eftersom du nu är ljum och varken kall eller varm, skall jag utspy dig ur min mun. Ty du säger: Jag är rik och har vunnit rikedom och behöver intet, och vet inte att just du är eländig och ömkansvärd och fattig och blind och naken. Jag råder dig att av mig köpa guld som är renat i eld, så att du må bli rik, och vita kläder att klä dig i, så att din nakenhets skam inte blir synlig, och ögonsalva att smörja dina ögon med, så att du kan se. Alla dem som jag älskar tillrättavisar och tuktar jag. Var därför nitisk och omvänd dig. Se, jag står vid dörren och klappar; om någon hör min röst och öppnar dörren, skall jag gå in till honom och hålla måltid med honom och han med mig. Den som segrar skall jag ge att sitta med mig på min tron, såsom också jag har segrat och sitter med min Fader på hans tron. Den som har öron må höra vad Anden säger till församlingarna. Uppenbarelseboken 3:14–22.
The True Witness identifies that if any man would “hear” His voice, He would come in and “sup with him.” If Laodicea would open the door, Christ would come in and sup with them. If Christ is allowed to enter, he brings a message, for the symbolism of eating represents the reception of a message. The message can be generalized as simply the Laodicean message, but that is a shallow consideration of what the message He offers represents. In 1856, Hiram Edson set forth a series of eight articles that contained the prophetic information that expands the understanding of the very first “time prophecy” the angels of God led William Miller to recognize and proclaim. In those eight articles, Edson correctly identifies the sixty-five years of Isaiah seven.
Det sanna vittnet fastslår att om någon människa ville ”höra” hans röst, skulle han komma in och ”hålla måltid med honom”. Om Laodicea ville öppna dörren, skulle Kristus komma in och hålla måltid med dem. Om Kristus tillåts träda in, för han med sig ett budskap, ty symboliken i att äta representerar mottagandet av ett budskap. Budskapet kan i allmän mening betecknas som helt enkelt det laodiceiska budskapet, men det är en ytlig uppfattning av vad det budskap han erbjuder representerar. År 1856 framlade Hiram Edson en serie om åtta artiklar som innehöll den profetiska information som vidgar förståelsen av den allra första ”tidsprofetia” som Guds änglar ledde William Miller att urskilja och förkunna. I dessa åtta artiklar identifierar Edson på ett korrekt sätt de sextiofem åren i Jesaja sju.
The beginning of Miller’s work was the discovery of the seven times, and seven years before the movement named after his service was to end, a deeper revelation of that very prophecy was offered to Millerite Adventism. It was offered in the same year they were identified by inspiration as Laodiceans. Prophetically, twenty-five hundred and twenty days later in 1863, Miller’s first discovery of prophetic time was rejected. The Laodicean message for the Advent movement arrived in 1856, and the Lord knocked on the door eight times, with eight articles to see if He could find entrance. At the ending of the movement, the True Witness wished to sup together with His people by dining upon the very first message of time from the beginning of the movement. His people refused to eat, and seven years, or twenty-five hundred and twenty prophetic days later, His people shut the door that had been opened with the key of David that had been placed into the hand of William Miller. They returned to an old Samaritan prophet who fed them a lie, sealing their fate to die between an ass and a lion.
Begynnelsen på Millers verk var upptäckten av de sju tiderna, och sju år innan den rörelse som uppkallats efter hans tjänst skulle gå mot sitt slut, erbjöds Milleritisk adventism en djupare uppenbarelse av just denna profetia. Den erbjöds samma år som de genom inspiration identifierades som laodiceer. Profetiskt, tvåtusen femhundratjugo dagar senare, år 1863, förkastades Millers första upptäckt av profetisk tid. Det laodiceiska budskapet för adventrörelsen kom år 1856, och Herren klappade på dörren åtta gånger, genom åtta artiklar, för att se om Han kunde vinna inträde. Vid rörelsens avslutning önskade det Sanna Vittnet hålla måltid tillsammans med sitt folk genom att äta av själva det allra första tidsbudskapet från rörelsens början. Hans folk vägrade att äta, och sju år, eller tvåtusen femhundratjugo profetiska dagar, senare stängde Hans folk den dörr som hade öppnats med Davids nyckel, vilken hade lagts i William Millers hand. De återvände till en gammal samaritansk profet som gav dem en lögn att äta och beseglade därmed sitt öde att dö mellan en åsna och ett lejon.
In 1856, the Protestant horn was in the crisis of the valley of vision, for where there is no vision, the people perish. In 1856, the Republican horn was also in a crisis.
År 1856 befann sig det protestantiska hornet i synens dals kris, ty där ingen syn finnes går folket under. År 1856 befann sig även det republikanska hornet i en kris.
1856, marked a continuation of the violent conflict known as Bleeding Kansas, the Kansas-Missouri Border War. The struggle was over whether Kansas would enter the Union as a free state or a slave state. The conflict included violent clashes between pro-slavery and anti-slavery settlers.
År 1856 präglades av en fortsättning på den våldsamma konflikt som är känd som Bleeding Kansas, gränskriget mellan Kansas och Missouri. Striden gällde huruvida Kansas skulle upptas i Unionen som en fri stat eller en slavstat. Konflikten innefattade våldsamma sammanstötningar mellan slaverivänliga och antislaveriska bosättare.
On May 22, 1856, a violent incident also occurred in the United States Senate chamber, when Congressman Preston Brooks, a pro-slavery advocate from South Carolina, brutally attacked Senator Charles Sumner of Massachusetts with his cane. Sumner had delivered an anti-slavery speech titled The Crime Against Kansas, which deeply offended Brooks. The caning incident highlighted the growing tensions between North and South over the issue of slavery.
Den 22 maj 1856 inträffade även en våldsam händelse i Förenta staternas senatskammare, när kongressledamoten Preston Brooks, en slaverivänlig förespråkare från South Carolina, brutalt angrep senatorn Charles Sumner från Massachusetts med sin käpp. Sumner hade hållit ett tal mot slaveriet med titeln The Crime Against Kansas, vilket djupt förolämpade Brooks. Misshandeln med käppen tydliggjorde de växande spänningarna mellan Nord och Syd i frågan om slaveriet.
In 1856, the Republican Party was founded as a response to the political turmoil caused by the Kansas-Nebraska Act, passed in 1854, which produced the growing opposition to the spread of slavery into new territories. The party’s first national convention was held in Philadelphia, and John C. Fremont was chosen as their first presidential candidate in the 1856 election.
År 1856 grundades Republikanska partiet som ett svar på den politiska oro som orsakades av Kansas-Nebraska Act, antagen 1854, vilken gav upphov till ett växande motstånd mot slaveriets utbredning till nya territorier. Partiets första nationella konvent hölls i Philadelphia, och John C. Fremont valdes till deras förste presidentkandidat i valet 1856.
The Kansas-Nebraska Act organized the territories of Kansas and Nebraska and allowed the settlers in those territories to decide whether they would allow slavery within their borders. This concept, known as “popular sovereignty,” effectively repealed the Missouri Compromise of 1820, which had prohibited slavery north of the 36°30’ parallel in the Louisiana Territory. The act had a profound impact on the issue of slavery in the territories. It reignited sectional tensions because it opened the possibility that slavery could expand into areas that were previously considered free soil, such as Kansas. The passage of the Kansas-Nebraska Act led to a rush of pro-slavery and anti-slavery settlers into the Kansas Territory, each hoping to influence the outcome of the popular sovereignty vote. This competition for control of the territory led to violent clashes and a period of lawlessness known as Bleeding Kansas in 1856.
Kansas–Nebraska-lagen organiserade territorierna Kansas och Nebraska och tillät nybyggarna i dessa territorier att avgöra huruvida de skulle tillåta slaveri inom sina gränser. Detta begrepp, känt som ”folksuveränitet”, upphävde i praktiken Missouri-kompromissen från 1820, som hade förbjudit slaveri norr om breddgraden 36°30’ i Louisianaterritoriet. Lagen hade en djupgående inverkan på frågan om slaveriet i territorierna. Den återuppväckte de sektionsbundna spänningarna, eftersom den öppnade möjligheten att slaveriet kunde utvidgas till områden som tidigare hade betraktats som fri jord, såsom Kansas. Antagandet av Kansas–Nebraska-lagen ledde till en tillströmning av slaverivänliga och slaverimotståndande nybyggare till Kansasterritoriet, där var och en hoppades kunna påverka utfallet av omröstningen om folksuveräniteten. Denna kamp om kontrollen över territoriet ledde till våldsamma sammandrabbningar och en period av laglöshet som år 1856 blev känd som Bleeding Kansas.
The presidential election of 1856 was a significant political event. It featured a three-way race between Democrat James Buchanan, Republican John C. Fremont, and former President Millard Fillmore of the American Party. James Buchanan won the election and became the 15th President of the United States.
Presidentvalet 1856 var en betydande politisk händelse. Det kännetecknades av ett trevägsval mellan demokraten James Buchanan, republikanen John C. Fremont och den tidigare presidenten Millard Fillmore från American Party. James Buchanan vann valet och blev Förenta staternas 15:e president.
James Buchanan’s presidency is primarily known for its failure to effectively address the growing tensions and divisions between the North and the South, ultimately culminating in the outbreak of the American Civil War shortly after he left office. His presidency is often viewed as one of the least successful presidency in American history, due to these significant failures in leadership and crisis management.
James Buchanans presidentskap är främst känt för sin oförmåga att på ett verkningsfullt sätt hantera de växande spänningarna och motsättningarna mellan Nord och Syd, vilket till sist kulminerade i utbrottet av det amerikanska inbördeskriget kort efter att han lämnat ämbetet. Hans presidentskap betraktas ofta som ett av de minst framgångsrika i amerikansk historia, på grund av dessa betydande misslyckanden i ledarskap och krishantering.
The infamous Dred Scott Decision in 1857, declared that slaves whether enslaved or free were not citizens and could not sue in federal courts. It also declared that Congress could not prevent slavery in the territories of the United States. The Democrat Buchanan publicly endorsed the pro-slavery Dred Scott Decision.
Den ökända Dred Scott-domen år 1857 fastslog att slavar, vare sig de var i slaveri eller fria, inte var medborgare och inte kunde väcka talan vid federala domstolar. Den fastslog också att kongressen inte kunde förhindra slaveriet i Förenta staternas territorier. Demokraten Buchanan gav offentligt sitt stöd åt den slaverivänliga Dred Scott-domen.
Not only did the pro-slavery position of the Democrat Buchanan allow tensions to escalate into Civil War, but his inability to manage the economics of the country led to the Panic of 1857, which was one of the greatest economic downturns in American history prior to the great depression. The Panic of 1857 resulted in a severe economic depression that lasted several years. Businesses and banks closed, unemployment increased and the stock market declined.
Demokraten Buchanans hållning till förmån för slaveriet tillät inte bara spänningarna att trappas upp till inbördeskrig, utan hans oförmåga att hantera landets ekonomi ledde också till paniken år 1857, vilken var en av de största ekonomiska nedgångarna i Amerikas historia före den stora depressionen. Paniken år 1857 resulterade i en svår ekonomisk depression som varade i flera år. Företag och banker stängde, arbetslösheten ökade och aktiemarknaden föll.
During Buchanan’s presidency the Southern states began their process of seceding from the Union, and they broke away in response to the election of the Republican Abraham Lincoln, in 1860. Buchanan took a passive approach to the secession crisis, arguing that the federal government lacked the authority to forcibly prevent secession. This lack of decisive action allowed the secession movement to gain momentum. His lack of strong leadership and his reluctance to take decisive action to address the secession crisis contributed to the South’s perception that it could leave the Union without facing military opposition.
Under Buchanans presidentskap inledde sydstaterna sin process att utträda ur Unionen, och de bröt sig loss som svar på valet av republikanen Abraham Lincoln år 1860. Buchanan intog en passiv hållning till utbrytningskrisen och hävdade att den federala regeringen saknade befogenhet att med tvång förhindra utträde. Denna brist på beslutsamt handlande gjorde det möjligt för utbrytningsrörelsen att vinna styrka. Hans brist på starkt ledarskap och hans ovilja att vidta beslutsamma åtgärder för att hantera utbrytningskrisen bidrog till Söderns uppfattning att det kunde lämna Unionen utan att möta militärt motstånd.
In 1860, Abraham Lincoln the first Republican president, was elected. On January 1, 1863, President Lincoln signed and issued the final Emancipation Proclamation, which declared that all enslaved people in Confederate-held territory were to be set free. This executive order had a significant impact on the Civil War as it turned the conflict into a struggle not only to preserve the Union, but also to end slavery. The Emancipation Proclamation did not immediately free all enslaved individuals. It applied specifically to Confederate-held territory, where the Union had limited authority. As Union forces advanced and gained control over Confederate territory, the proclamation was enforced, and enslaved people in those areas were set free. The Emancipation Proclamation was a crucial step toward the eventual abolition of slavery in the United States and paved the way for the passage of the Thirteenth Amendment to the U.S. Constitution, which was passed and ratified on December 6, 1865.
År 1860 valdes Abraham Lincoln till den förste republikanske presidenten. Den 1 januari 1863 undertecknade och utfärdade president Lincoln den slutliga emancipationsproklamationen, som förklarade att alla förslavade människor inom konfederationskontrollerat territorium skulle friges. Denna exekutiva order hade en betydande inverkan på inbördeskriget, eftersom den gjorde konflikten till en kamp inte bara för att bevara unionen, utan också för att avskaffa slaveriet. Emancipationsproklamationen befriade inte omedelbart alla förslavade människor. Den gällde specifikt konfederationskontrollerat territorium, där unionen hade begränsad auktoritet. Allteftersom unionsstyrkorna ryckte fram och tog kontroll över konfedererat territorium, verkställdes proklamationen, och de förslavade människorna i dessa områden frigavs. Emancipationsproklamationen var ett avgörande steg mot det slutliga avskaffandet av slaveriet i Förenta staterna och beredde vägen för antagandet av det trettonde tillägget till Förenta staternas konstitution, vilket antogs och ratificerades den 6 december 1865.
The Republican horn from the 1850’s onward was in the crisis of the issue of slavery. Two primary divisions in the country represented by two primary classes of political thought. A separation process began in 1856 as anti and pro slavery groups moved into the Kansas territory in attempt to uphold their views of slavery, at the very time Philadelphia was being separated from Laodicea. Democrats were pro-slavery and Republicans were anti-slavery.
Det republikanska hornet från 1850-talet och framåt befann sig i krisen kring slaverifrågan. Två grundläggande skiljelinjer i landet representerades av två huvudsakliga riktningar inom det politiska tänkandet. En separationsprocess började 1856, när grupper för och emot slaveriet drog in i Kansas-territoriet i ett försök att upprätthålla sina uppfattningar om slaveriet, just vid den tid då Philadelphia höll på att skiljas från Laodicea. Demokraterna var för slaveriet och republikanerna var mot slaveriet.
In 1856, Bleeding Kansas represented a microcosm of the impending war. In that year a pro-slavery Democrat was elected as head of the Republican horn, and his ineffective leadership became the symbol of an ineffective presidency, until these recent last days. He preceded the first Republican president that was forced to clean up the mess left by Buchanan’s presidency.
År 1856 utgjorde Blödande Kansas en mikrokosmos av det annalkande kriget. Det året valdes en slaverivänlig demokrat till ledare för det republikanska hornet, och hans ineffektiva ledarskap blev en symbol för ett ineffektivt presidentskap, ända fram till dessa allra senaste dagar. Han föregick den förste republikanske presidenten, som tvingades städa upp den oreda som Buchanans presidentskap hade lämnat efter sig.
By 1863, the Republican horn made the most significant executive order in the history of the earth beast of Revelation thirteen. The executive order was addressing slavery. One paragraph of the proclamation states, “That on the first day of January, in the year of our Lord one thousand eight hundred and sixty-three, all persons held as slaves within any State or designated part of a State, the people whereof shall then be in rebellion against the United States, shall be then, thenceforward, and forever free; and the Executive Government of the United States, including the military and naval authority thereof, will recognize and maintain the freedom of such persons, and will do no act or acts to repress such persons, or any of them, in any efforts they may make for their actual freedom.” Though the resolution of the problem of slavery was historically incomplete at that point, the essence of the Constitution is recognized when Lincoln wrote, “all persons held as slaves within any state … shall be then, thenceforward, and forever free.”
År 1863 utfärdade det republikanska hornet den mest betydelsefulla verkställande ordern i jordodjuret i Uppenbarelseboken trettons historia. Den verkställande ordern avsåg slaveriet. Ett stycke i proklamationen lyder: ”Att på den första dagen i januari månad, i vår Herres år ett tusen åtta hundra sextiotre, skola alla personer, som hållas som slavar inom någon delstat eller angiven del av en delstat, vars folk då befinna sig i uppror mot Förenta staterna, då, därifrån och för alltid vara fria; och Förenta staternas verkställande regering, däri inbegripen dess militära och marina myndighet, skall erkänna och upprätthålla sådana personers frihet och skall inte företaga någon handling eller några handlingar för att undertrycka sådana personer, eller någon av dem, i några bemödanden de må göra för att vinna sin faktiska frihet.” Fastän lösningen på slaveriets problem historiskt sett var ofullständig vid den tidpunkten, erkänns Konstitutionens väsen när Lincoln skrev: ”alla personer, som hållas som slavar inom någon delstat … skola då, därifrån och för alltid vara fria.”
Lincoln was returning to the foundational principle expressed in the Constitution, which identifies that “all men are created equal.” Lincoln was returning to the foundational truths at the same time the Protestant horn was rejecting its foundational prophecy, which is the prophecy of slavery. Therefore, at the very time the Republican horn was making its most significant “executive order” in history concerning slavery, the Protestant horn made the most significant executive order in its prophetic history concerning the prophecy of slavery, represented by Moses’ oath and curse. The Republican horn chose to return to the foundations, the Protestant horn chose to reject its foundation and return to those it had been instructed to never return unto.
Lincoln återvände till den grundläggande princip som kommer till uttryck i konstitutionen, vilken fastslår att ”alla människor är skapade lika”. Lincoln återvände till de grundläggande sanningarna samtidigt som det protestantiska hornet förkastade sin grundläggande profetia, vilken är slaveriets profetia. Därför gjorde det republikanska hornet, just vid den tid då det utfärdade sin mest betydelsefulla ”verkställande order” i historien rörande slaveriet, och det protestantiska hornet utfärdade den mest betydelsefulla verkställande ordern i sin profetiska historia rörande slaveriets profetia, representerad genom Mose ed och förbannelse. Det republikanska hornet valde att återvända till grunderna, det protestantiska hornet valde att förkasta sin grund och återvända till dem som det hade blivit anvisat att aldrig återvända till.
In 1863, the Republican horn had been divided into two camps, as was ancient Israel’s kingdom divided in the time of Jeroboam and Rehoboam. In 1863, the Protestant horn became legally attached to the Republican horn, as represented by Jeroboam’s two altars at Bethel and Dan. The two horns move through history in parallel to each other, and the history of 1863, especially represents the history of the last days.
År 1863 hade det republikanska hornet blivit delat i två läger, liksom det forntida Israels rike delades i Jerobeams och Rehabeams tid. År 1863 blev det protestantiska hornet rättsligt knutet till det republikanska hornet, såsom det framställs genom Jerobeams två altaren i Betel och Dan. De två hornen rör sig genom historien parallellt med varandra, och historien år 1863 representerar i synnerhet de sista dagarnas historia.
Millerite history is repeated in the history of the one hundred and forty-four thousand with a few prophetic caveats. One of those caveats is that the target audience in Millerite history was first those outside the movement, and thereafter the movement itself. In the movement of the one hundred and forty-four thousand the two voices of Revelation eighteen, identify two target audiences, but those targets are in reverse of Millerite history. The first target is God’s people and the second voice is God’s other flock, that are still in Babylon.
Milleriternas historia upprepas i de hundrafyrtiofyra tusens historia, med några få profetiska förbehåll. Ett av dessa förbehåll är att målgruppen i milleriternas historia först var de som stod utanför rörelsen, och därefter rörelsen själv. I de hundrafyrtiofyra tusens rörelse identifierar de två rösterna i Uppenbarelseboken arton två målgrupper, men dessa målgrupper är omvända i förhållande till milleriternas historia. Det första målet är Guds folk, och den andra rösten är Guds andra hjord, som fortfarande befinner sig i Babylon.
Another prophetic caveat is that though both histories transcend from one church unto another, the Millerites moved from Philadelphia to Laodicea, and the mighty movement of the third angel moves from Laodicea unto Philadelphia. This identifies that the Millerites went from the sixth unto the seventh church and the one hundred and forty-four thousand go from the seventh church unto the eighth church, which is of the seven.
En annan profetisk reservation är att även om båda skeendena övergår från den ena församlingen till den andra, gick milleriterna från Filadelfia till Laodicea, och den tredje ängelns mäktiga rörelse går från Laodicea till Filadelfia. Detta visar att milleriterna gick från den sjätte till den sjunde församlingen, och de etthundrafyrtiofyra tusen går från den sjunde församlingen till den åttonde församlingen, vilken är av de sju.
The Republican horn began its movement from a pro-slavery nation unto an anti-slavery nation in the history surrounding 1863. The crisis of that history established two political parties that are the same antagonists in these “last days.” Just as the first Republican president from that history was assassinated just days after the war ended, the last Republican president was symbolically assassinated and left in the street as dead while the world rejoiced. He was assassinated, not just days after the Civil War ended, but just before the final civil war begins.
Det republikanska hornet började sin rörelse från en slavvänlig nation till en antislavisk nation i den historia som kretsar kring 1863. Denna historias kris etablerade två politiska partier som är samma antagonister i dessa ”sista dagar”. Liksom den förste republikanske presidenten i den historien mördades endast några dagar efter att kriget hade upphört, blev den siste republikanske presidenten symboliskt mördad och lämnad på gatan såsom död medan världen gladde sig. Han mördades, inte endast några dagar efter att inbördeskriget hade upphört, utan strax innan det slutliga inbördeskriget börjar.
The first Republican president was preceded by the most ineffective president of American history, and the last Republican president will be preceded by the same. The ineffectiveness of the Democratic president that preceded the first Republican president precipitated the crisis that evolved into the civil war, and the same ineffectiveness is now taking place. The Democratic president that precedes the last Republican president managed the economy in such a fashion that it produced the greatest economic crash in American history up until that point in time. The two horns run parallel unto the Sunday law. In 1863, the first generation of both horns began, and for both horns the fourth and final generation will be facing the east, and bowing down to the sun.
Den förste republikanske presidenten föregicks av den mest ineffektive presidenten i Amerikas historia, och den siste republikanske presidenten kommer att föregås av detsamma. Den ineffektivitet hos den demokratiske president som föregick den förste republikanske presidenten utlöste den kris som utvecklades till inbördeskriget, och samma ineffektivitet äger nu rum. Den demokratiske president som föregår den siste republikanske presidenten förvaltade ekonomin på ett sådant sätt att den frambringade den största ekonomiska kraschen i Amerikas historia fram till den tidpunkten. De två hornen löper parallellt fram till söndagslagen. År 1863 började den första generationen av båda hornen, och för båda hornen kommer den fjärde och sista generationen att vara vänd mot öster och böja sig ned inför solen.
The Elijah message is always accompanied with the judgments of God confirming the message of warning. The society of the world is now living as the people before the flood. They are eating, drinking and expecting the globalist techno-giants to solve any problem that might arise. God’s Word is identifying that the world is now on the verge of a tremendous crisis.
Elia-budskapet åtföljs alltid av Guds domar som bekräftar varningsbudskapet. Världens samhälle lever nu såsom folket före syndafloden. De äter, dricker och förväntar sig att de globalistiska teknologijättarna ska lösa varje problem som kan uppstå. Guds Ord visar tydligt att världen nu står på randen till en oerhörd kris.
“‘What of the night?’ Do I discern the import of these messages? Do I understand the place they occupy in the closing work of the great remedial system? Am I so familiar with the ‘sure word of prophecy’ that I can see in the events transpiring around me positive evidence that the coming King is even at the door? Do I sense the responsibility that rests upon me, in view of the light God has given? Am I using every talent entrusted to me as his steward, in well-directed effort to rescue the perishing? or am I lukewarm and indifferent, partly mixed up with a wicked world, using the means and ability God has given me, largely in self-gratification, caring more for my own ease and comfort than for the advancement of his cause? Am I by my course strengthening ‘the conviction that has been gaining ground in the world that Seventh-day Adventists are giving the trumpet an uncertain sound, and are following in the path of worldlings’?
”’Vad är det av natten?’ Urskiljer jag innebörden av dessa budskap? Förstår jag den plats de intar i det avslutande verket av det stora återlösningssystemet? Är jag så förtrogen med ”profetians fasta ord” att jag i de händelser som utspelar sig omkring mig kan se tydliga bevis för att den kommande Konungen redan står för dörren? Känner jag det ansvar som vilar på mig med hänsyn till det ljus Gud har gett? Använder jag varje talent som anförtrotts mig såsom hans förvaltare, i välriktad ansträngning att rädda de förlorade? Eller är jag ljum och likgiltig, delvis sammanblandad med en ond värld, och använder de medel och den förmåga Gud har gett mig till stor del för att tillfredsställa mig själv, medan jag bryr mig mer om min egen bekvämlighet och mitt eget välbefinnande än om främjandet av hans sak? Stärker jag genom min vandel ”den övertygelse som har vunnit insteg i världen, att sjundedagsadventister låter basunen ge en otydlig ton och följer i de världsligas spår”?”
“We hear the footsteps of an approaching God to punish the world for their iniquity. The end of time is close upon us. The world’s inhabitants are being bound in bundles to be burned. Shall you be bound up with the tares? Do you realize that every year thousands and thousands and ten times ten thousand souls are perishing, dying in their sins? The plagues and judgments of God are already doing their work, and souls are going to ruin because the light of truth has not been flashed upon their pathway.” General Conference Daily Bulletin, April 1, 1897.
”Vi hör fotstegen av en annalkande Gud som kommer för att straffa världen för deras missgärning. Tidens slut är nära över oss. Världens invånare binds samman i knippen för att brännas. Skall du bindas samman med ogräset? Inser du att varje år går tusentals och åter tusentals och tio tusen gånger tio tusen själar förlorade, döende i sina synder? Guds plågor och domar utför redan sitt verk, och själar går mot fördärvet därför att sanningens ljus inte har fått lysa upp deras stig.” General Conference Daily Bulletin, 1 april 1897.
With my soul have I desired thee in the night; yea, with my spirit within me will I seek thee early: for when thy judgments are in the earth, the inhabitants of the world will learn righteousness. Isaiah 26:9.
Med min själ har jag längtat efter dig i natten; ja, med min ande inom mig skall jag söka dig tidigt: ty när dina domar går fram över jorden, då lär sig världens invånare rättfärdighet. Jesaja 26:9.