The closing statement of the Old Testament sets forth a promise of the prophet Elijah appearing with a message before the great and dreadful day of the Lord.
Gamla testamentets avslutande utsaga framlägger ett löfte om att profeten Elia skall träda fram med ett budskap före Herrens stora och fruktansvärda dag.
Behold, I will send you Elijah the prophet before the coming of the great and dreadful day of the Lord: And he shall turn the heart of the fathers to the children, and the heart of the children to their fathers, lest I come and smite the earth with a curse. Malachi 4:5, 6.
Se, jag skall sända er profeten Elia, innan Herrens stora och fruktansvärda dag kommer. Och han skall vända fädernas hjärta till barnen och barnens hjärta till deras fäder, så att jag inte kommer och slår landet med förbannelse. Malaki 4:5, 6.
The Bible is clear that “the great and dreadful day of the Lord” or the “curse” that God smites “the earth with” is also symbolically portrayed as “the seven last plagues” or “the wrath of God” in the book of Revelation. Chapter fifteen of Revelation introduces the prophetic setting that leads to the pouring out of the great and dreadful seven last plagues of chapter sixteen.
Bibeln är tydlig med att ”Herrens stora och fruktansvärda dag”, eller den ”förbannelse” varmed Gud slår ”jorden”, också symboliskt framställs som ”de sju sista plågorna” eller ”Guds vrede” i Uppenbarelseboken. Uppenbarelsebokens femtonde kapitel introducerar den profetiska scen som leder fram till utgjutandet av de stora och fruktansvärda sju sista plågorna i kapitel sexton.
And I saw another sign in heaven, great and marvellous, seven angels having the seven last plagues; for in them is filled up the wrath of God.
Och jag såg ett annat tecken i himlen, stort och underbart: sju änglar med de sju sista plågorna; ty i dem fullbordas Guds vrede.
And I saw as it were a sea of glass mingled with fire: and them that had gotten the victory over the beast, and over his image, and over his mark, and over the number of his name, stand on the sea of glass, having the harps of God. And they sing the song of Moses the servant of God, and the song of the Lamb, saying, Great and marvellous are thy works, Lord God Almighty; just and true are thy ways, thou King of saints. Who shall not fear thee, O Lord, and glorify thy name? for thou only art holy: for all nations shall come and worship before thee; for thy judgments are made manifest.
Och jag såg såsom ett hav av glas, blandat med eld; och dem som hade vunnit seger över vilddjuret och över dess bild och över dess märke och över talet för dess namn stå på glashavet, med Guds harpor i sina händer. Och de sjunger Mose, Guds tjänares, sång och Lammets sång och säger: Stora och underbara är dina gärningar, Herre Gud Allsmäktig; rättfärdiga och sanna är dina vägar, du de heligas konung. Vem skulle inte frukta dig, o Herre, och prisa ditt namn? Ty endast du är helig; ty alla folk skall komma och tillbe inför dig, ty dina domar har blivit uppenbara.
And after that I looked, and, behold, the temple of the tabernacle of the testimony in heaven was opened: And the seven angels came out of the temple, having the seven plagues, clothed in pure and white linen, and having their breasts girded with golden girdles. And one of the four beasts gave unto the seven angels seven golden vials full of the wrath of God, who liveth for ever and ever. And the temple was filled with smoke from the glory of God, and from his power; and no man was able to enter into the temple, till the seven plagues of the seven angels were fulfilled. Revelation 15:1–8.
Och därefter såg jag, och se: templet, vittnesbördets tabernakel i himlen, öppnades. Och de sju änglarna kom ut ur templet med de sju plågorna, klädda i rent och vitt linne och omgjordade kring bröstet med gyllene bälten. Och ett av de fyra väsendena gav åt de sju änglarna sju gyllene skålar, fulla av Guds vrede, han som lever i evigheters evigheter. Och templet fylldes med rök från Guds härlighet och från hans makt, och ingen kunde träda in i templet, förrän de sju plågorna från de sju änglarna hade fullbordats. Uppenbarelseboken 15:1–8.
The reason “no man was able to enter into the temple, till the seven plagues of the seven angels were fulfilled” is that the opportunity to secure salvation closes when the temple is filled with smoke in chapter fifteen. The probationary time that mankind was given to repent and find salvation is then over. When that point in time is reached “the great and dreadful day of the Lord” that John calls “the seven last plagues” are poured out in advance of Christ’s Second Coming. Malachi called that day “dreadful,” and Isaiah identifies it as God’s “strange act.”
Anledningen till att ”ingen kunde gå in i templet, förrän de sju plågorna från de sju änglarna hade fullbordats” är att möjligheten att vinna frälsning upphör när templet fylls med rök i kapitel femton. Den prövotid som mänskligheten hade fått för att omvända sig och finna frälsning är då över. När den tidpunkten nås utgjuts ”Herrens stora och fruktansvärda dag”, som Johannes kallar ”de sju sista plågorna”, före Kristi återkomst. Malaki kallade den dagen ”fruktansvärd”, och Jesaja identifierar den som Guds ”främmande gärning”.
For the Lord shall rise up as in mount Perazim, he shall be wroth as in the valley of Gibeon, that he may do his work, his strange work; and bring to pass his act, his strange act. Now therefore be ye not mockers, lest your bands be made strong: for I have heard from the Lord God of hosts a consumption, even determined upon the whole earth. Isaiah 28:21, 22.
Ty Herren skall resa sig såsom på berget Perasim, han skall vredgas såsom i Gibeons dal, för att utföra sitt verk, sitt främmande verk, och fullborda sin gärning, sin underliga gärning. Var därför nu inte bespottare, så att era bojor inte dras åt hårdare; ty jag har hört från Herren, härskarornas Gud, om en förödelse, ja, en fast beslutad över hela jorden. Jesaja 28:21, 22.
Although God’s “strange act” encompasses “the whole earth,” Inspiration is clear that the outpouring of the plagues is associated with the rebellion of one nation.
Även om Guds ”främmande verk” omfattar ”hela jorden”, klargör Inspirationen att utgjutandet av plågorna är förbundet med en nations uppror.
“Foreign nations will follow the example of the United States. Though she leads out, yet the same crisis will come upon our people in all parts of the world.” Testimonies, volume 6, 395.
”Främmande nationer kommer att följa Förenta staternas exempel. Fastän hon går i spetsen, skall dock samma kris komma över vårt folk i alla delar av världen.” Testimonies, volym 6, 395.
“As America, the land of religious liberty, shall unite with the Papacy in forcing the conscience and compelling men to honor the false sabbath, the people of every country on the globe will be led to follow her example.” Testimonies, volume 6, 18.
”När Amerika, den religiösa frihetens land, förenar sig med påvedömet genom att tvinga samvetet och förmå människor att ära den falska sabbaten, kommer folket i varje land på hela jordklotet att ledas att följa hennes exempel.” Testimonies, volym 6, s. 18.
Every nation will fill their cup of their probationary time, but the “judgments of God” that Sister White identifies as “national ruin”, “the time of God’s destructive judgments” as she also calls the history that begins at the Sunday law in the United States, are not the seven last plagues.
Varje nation kommer att fylla sin prövotids bägare, men de ”Guds domar” som syster White identifierar som ”nationell undergång”, ”tiden för Guds förödande domar”, såsom hon också benämner den historia som börjar vid söndagslagen i Förenta staterna, är inte de sju sista plågorna.
“A time is coming when the law of God is, in a special sense, to be made void in our land. The rulers of our nation will, by legislative enactments, enforce the Sunday law, and thus God’s people be brought into great peril. When our nation, in its legislative councils, shall enact laws to bind the consciences of men in regard to their religious privileges, enforcing Sunday observance, and bringing oppressive power to bear against those who keep the seventh-day Sabbath, the law of God will, to all intents and purposes, be made void in our land; and national apostasy will be followed by national ruin.” Review and Herald, December 18, 1888.
”En tid kommer då Guds lag, i en särskild mening, skall göras om intet i vårt land. Vårt lands makthavare kommer genom lagstiftande åtgärder att genomdriva söndagslagen, och därigenom kommer Guds folk att försättas i stor fara. När vår nation i sina lagstiftande församlingar stiftar lagar för att binda människors samveten med avseende på deras religiösa rättigheter, genomdriver söndagsfirande och utövar förtryckande makt mot dem som håller sjundedagssabbaten, då kommer Guds lag, i allt väsentligt, att göras om intet i vårt land; och nationellt avfall kommer att följas av nationell undergång.” Review and Herald, 18 december 1888.
The judgments of God, which Sister White identifies as “national ruin” begin at the national Sunday law and mark the beginning of God’s “strange act,” though God’s strange act is more specifically the seven last plagues. A more complete picture of the strange act of God appears when the deliverance from Egypt is added to the line of God’s executive judgments. The Egyptian plagues, though ten in number, were divided. The first three were distinguished from the last seven. Thus, the deliverance from Egypt identifies a period of time represented by the first three plagues that begins with the national ruin of the United States, and continues until Michael stands up and human probation closes.
Guds domar, som syster White betecknar som ”nationell undergång”, börjar vid den nationella söndagslagen och markerar början på Guds ”främmande verk”, även om Guds främmande verk mer specifikt är de sju sista plågorna. En mer fullständig bild av Guds främmande verk framträder när befrielsen från Egypten fogas till raden av Guds verkställande domar. De egyptiska plågorna, fastän de var tio till antalet, var uppdelade. De tre första skildes från de sju sista. Således utpekar befrielsen från Egypten en tidsperiod, framställd genom de tre första plågorna, som börjar med Förenta staternas nationella undergång och fortsätter till dess att Mikael träder upp och människans nådatid avslutas.
“God’s judgments will be visited upon those who are seeking to oppress and destroy His people. His long forbearance with the wicked emboldens men in transgression, but their punishment is nonetheless certain and terrible because it is long delayed. ‘The Lord shall rise up as in Mount Perazim, He shall be wroth as in the valley of Gibeon, that He may do His work, His strange work; and bring to pass His act, His strange act.’ Isaiah 28:21. To our merciful God the act of punishment is a strange act. ‘As I live, saith the Lord God, I have no pleasure in the death of the wicked.’ Ezekiel 33:11. The Lord is ‘merciful and gracious, long-suffering, and abundant in goodness and truth, … forgiving iniquity and transgression and sin.’ Yet He will ‘by no means clear the guilty.’ ‘The Lord is slow to anger, and great in power, and will not at all acquit the wicked.’ Exodus 34:6, 7; Nahum 1:3. By terrible things in righteousness He will vindicate the authority of His downtrodden law. The severity of the retribution awaiting the transgressor may be judged by the Lord’s reluctance to execute justice. The nation with which He bears long, and which He will not smite until it has filled up the measure of its iniquity in God’s account, will finally drink the cup of wrath unmixed with mercy.
”Guds domar skall drabba dem som söker förtrycka och förgöra Hans folk. Hans långvariga tålamod med de ogudaktiga gör människorna djärva i överträdelsen, men deras straff är likväl visst och förskräckligt därför att det länge dröjer. ”Herren skall resa sig som på Perasims berg, han skall förbittras som i Gibeons dal, för att utföra sitt verk, sitt främmande verk, och fullborda sin gärning, sin främmande gärning.” Jesaja 28:21. För vår barmhärtige Gud är straffets verk en främmande gärning. ”Så sant jag lever, säger Herren Gud, jag har ingen lust till den ogudaktiges död.” Hesekiel 33:11. Herren är ”barmhärtig och nådig, sen till vrede och rik på godhet och sanning, … som förlåter missgärning och överträdelse och synd.” Men Han skall ”ingalunda låta den skyldige bli ostraffad”. ”Herren är sen till vrede och stor i kraft, och skall ingalunda frikänna den ogudaktige.” 2 Moseboken 34:6, 7; Nahum 1:3. Genom förskräckliga gärningar i rättfärdighet skall Han hävda auktoriteten hos sin förtrampade lag. Hur strängt det vedergällande straff är som väntar överträdaren kan bedömas av Herrens motvilja att låta rättvisan ha sin gång. Det folk som Han länge har fördrag med, och som Han inte skall slå förrän det har fyllt sin missgärnings mått i Guds räkenskap, skall slutligen dricka vredens kalk oblandad med barmhärtighet.”
“When Christ ceases His intercession in the sanctuary, the unmingled wrath threatened against those who worship the beast and his image and receive his mark (Revelation 14:9, 10), will be poured out. The plagues upon Egypt when God was about to deliver Israel were similar in character to those more terrible and extensive judgments which are to fall upon the world just before the final deliverance of God’s people. Says the revelator, in describing those terrific scourges: ‘There fell a noisome and grievous sore upon the men which had the mark of the beast, and upon them which worshiped his image.’ The sea ‘became as the blood of a dead man: and every living soul died in the sea.’ And ‘the rivers and fountains of waters … became blood.’ Terrible as these inflictions are, God’s justice stands fully vindicated. The angel of God declares: ‘Thou art righteous, O Lord, … because Thou hast judged thus. For they have shed the blood of saints and prophets, and Thou hast given them blood to drink; for they are worthy.’ Revelation 16:2–6. By condemning the people of God to death, they have as truly incurred the guilt of their blood as if it had been shed by their hands. In like manner Christ declared the Jews of His time guilty of all the blood of holy men which had been shed since the days of Abel; for they possessed the same spirit and were seeking to do the same work with these murderers of the prophets.
”När Kristus upphör med sin medling i helgedomen, skall den oblandade vrede som hotats över dem som tillber vilddjuret och dess bild och tar emot dess märke (Uppenbarelseboken 14:9, 10) utgjutas. Plågorna över Egypten, när Gud stod i begrepp att befria Israel, var till sin karaktär likartade med de ännu mer fruktansvärda och omfattande domar som skall drabba världen strax före Guds folks slutliga befrielse. Uppenbararen säger, när han beskriver dessa förfärliga hemsökelser: ’Då slog ett ont och svårt varigt sår ut på de människor som bar vilddjurets märke och tillbad dess bild.’ Havet ’blev till blod såsom av en död man, och allt levande i havet dog’. Och ’floderna och vattenkällorna … blev till blod’. Hur fruktansvärda dessa hemsökelser än är, står Guds rättvisa fullständigt rättfärdigad. Guds ängel förklarar: ’Rättfärdig är du, Herre, … eftersom du har dömt så. Ty de har utgjutit heligas och profeters blod, och därför har du också gett dem blod att dricka; de är det värda.’ Uppenbarelseboken 16:2–6. Genom att döma Guds folk till döden har de lika verkligt ådragit sig skulden för deras blod, som om det hade utgjutits av deras egna händer. På samma sätt förklarade Kristus judarna i sin tid skyldiga till allt de heliga mäns blod som hade utgjutits sedan Abels dagar; ty de hade samma ande och sökte utföra samma verk som dessa profetmördare.”
“In the plague that follows, power is given to the sun ‘to scorch men with fire. And men were scorched with great heat.’ Verses 8, 9. The prophets thus describe the condition of the earth at this fearful time: ‘The land mourneth; … because the harvest of the field is perished…. All the trees of the field are withered: because joy is withered away from the sons of men.’ ‘The seed is rotten under their clods, the garners are laid desolate…. How do the beasts groan! the herds of cattle are perplexed, because they have no pasture…. The rivers of water are dried up, and the fire hath devoured the pastures of the wilderness.’ ‘The songs of the temple shall be howlings in that day, saith the Lord God: there shall be many dead bodies in every place; they shall cast them forth with silence.’ Joel 1:10–12, 17–20; Amos 8:3.
”I den plåga som följer ges makt åt solen ”att bränna människorna med eld. Och människorna brändes av stark hetta.” Verserna 8, 9. Profeterna beskriver sålunda jordens tillstånd i denna fruktansvärda tid: ”Landet sörjer … ty skörden på marken är förstörd…. Alla markens träd har vissnat; ty glädjen har vissnat bort från människornas barn.” ”Säden har ruttnat under sina jordkokor, förrådshusen ligger öde…. Hur boskapen råmar! Kreaturshjordarna irrar förvirrade, ty de har inget bete…. Vattenbäckarna har torkat ut, och elden har förtärt ödemarkens betesmarker.” ”Sångerna i templet skall bli till jämmer på den dagen, säger Herren Gud; det skall ligga många döda kroppar på varje plats; man skall kasta bort dem under tystnad.” Joel 1:10–12, 17–20; Amos 8:3.
“These plagues are not universal, or the inhabitants of the earth would be wholly cut off. Yet they will be the most awful scourges that have ever been known to mortals. All the judgments upon men, prior to the close of probation, have been mingled with mercy. The pleading blood of Christ has shielded the sinner from receiving the full measure of his guilt; but in the final judgment, wrath is poured out unmixed with mercy.
”Dessa plågor är inte universella, ty då skulle jordens invånare bli fullständigt utrotade. Ändå kommer de att vara de mest fruktansvärda hemsökelser som dödliga människor någonsin har känt. Alla domar över människorna före nådatidens slut har varit uppblandade med barmhärtighet. Kristi vädjande blod har skyddat syndaren från att få hela måttet av sin skuld; men i den slutliga domen utgjuts vreden oblandad med barmhärtighet.
“In that day, multitudes will desire the shelter of God’s mercy which they have so long despised. ‘Behold, the days come, saith the Lord God, that I will send a famine in the land, not a famine of bread, nor a thirst for water, but of hearing the words of the Lord: and they shall wander from sea to sea, and from the north even to the east, they shall run to and fro to seek the word of the Lord, and shall not find it.’ Amos 8:11, 12.” The Great Controversy, 627–629.
”På den dagen skall skaror längta efter skydd under Guds barmhärtighet, som de så länge har föraktat. ’Se, dagar skall komma, säger Herren Gud, då jag skall sända hunger i landet, inte hunger efter bröd, inte heller törst efter vatten, utan efter att höra Herrens ord. Och de skall vandra från hav till hav, och från norr ända till öster; de skall springa hit och dit för att söka Herrens ord, men skall inte finna det.’ Amos 8:11, 12.” The Great Controversy, 627–629.
In the previous passage it stated, “The nation with which He bears long, and which He will not smite until it has filled up the measure of its iniquity in God’s account, will finally drink the cup of wrath unmixed with mercy.” She also penned in the same paragraph, “The plagues upon Egypt when God was about to deliver Israel were similar in character to those more terrible and extensive judgments which are to fall upon the world just before the final deliverance of God’s people.” The nation (the United States) that fills up “the measure of iniquity” will suffer plagues similar to the ten plagues in Egypt.
I det föregående stycket stod det: ”Den nation mot vilken Han länge har tålamod och som Han inte kommer att slå förrän den i Guds räkenskap har fyllt sitt syndamått, skall till sist dricka vredens bägare oblandad med barmhärtighet.” Hon skrev också i samma stycke: ”Plågorna över Egypten, när Gud stod i begrepp att befria Israel, var till sin karaktär likartade de mera fruktansvärda och omfattande domar som skall drabba världen strax före den slutliga befrielsen av Guds folk.” Den nation (Förenta staterna) som fyller ”syndamåttet” kommer att drabbas av plågor som liknar de tio plågorna i Egypten.
The plagues of Egypt were divided into two periods. The first three plagues fell on everyone, but the seven last plagues only fell upon the Egyptians.
Egyptens plågor var indelade i två perioder. De tre första plågorna drabbade alla, men de sju sista plågorna drabbade endast egyptierna.
And I will sever in that day the land of Goshen, in which my people dwell, that no swarms of flies shall be there; to the end thou mayest know that I am the Lord in the midst of the earth. Exodus 8:22.
Och på den dagen skall jag avskilja landet Goshen, där mitt folk bor, så att inga flugsvärmar skall finnas där, för att du må veta att jag är Herren mitt på jorden. 2 Moseboken 8:22.
The first three plagues in Egypt fell everywhere, but Goshen, where the Hebrews lived did not receive Egypt’s seven last plagues. The United States is the nation that fills up its cup of iniquity at the Sunday law. At that point national apostasy is followed by national ruin, but the judgments which produce national ruin are mixed with mercy until Michael stands up and probation closes for all mankind. At the Sunday law in the United States the majority of those who now profess to be Sabbath-keepers will bow to the powers that be and accept the mark of the beast. At that time the Sunday law issue becomes a spiritual test for those who have been outside of Adventism. From the Sunday law in the United States until Michael stands up is the great ingathering of eleventh-hour workers, but the door has already been closed upon those who are held accountable for the light of the seventh-day Sabbath before the Sunday law.
De tre första plågorna i Egypten drabbade överallt, men Goshen, där hebreerna bodde, fick inte del av Egyptens sju sista plågor. Förenta staterna är den nation som fyller sitt mått av missgärning vid söndagslagen. Vid den tidpunkten följs nationellt avfall av nationell undergång, men de domar som åstadkommer nationell undergång är blandade med barmhärtighet tills Mikael träder fram och nådatiden avslutas för hela mänskligheten. Vid söndagslagen i Förenta staterna kommer flertalet av dem som nu bekänner sig vara sabbatshållare att böja sig för överheten och ta emot vilddjurets märke. Vid den tiden blir söndagslagsfrågan ett andligt prov för dem som har stått utanför adventismen. Tiden från söndagslagen i Förenta staterna till dess att Mikael träder fram är den stora insamlingen av arbetare i elfte timmen, men dörren har redan stängts för dem som hålls ansvariga för ljuset om sjundedagssabbaten före söndagslagen.
“More and more, as the days go by, it is becoming apparent that God’s judgments are in the world. In fire and flood and earthquake He is warning the inhabitants of this earth of His near approach. The time is nearing when the great crisis in the history of the world will have come, when every movement in the government of God will be watched with intense interest and inexpressible apprehension. In quick succession the judgments of God will follow one another—fire and flood and earthquake, with war and bloodshed.
”Alltmer, medan dagarna går, blir det uppenbart att Guds domar är i världen. Genom eld och översvämning och jordbävning varnar Han denna jords invånare för sitt nära förestående nalkande. Tiden närmar sig då den stora krisen i världens historia skall ha kommit, då varje rörelse i Guds styrelse skall betraktas med intensivt intresse och outsäglig bävan. I snabb följd skall Guds domar avlösa varandra — eld och översvämning och jordbävning, tillsammans med krig och blodsutgjutelse.
“Oh, that the people might know the time of their visitation! There are many who have not yet heard the testing truth for this time. There are many with whom the Spirit of God is striving. The time of God’s destructive judgments is the time of mercy for those who have had no opportunity to learn what is truth. Tenderly will the Lord look upon them. His heart of mercy is touched; His hand is still stretched out to save, while the door is closed to those who would not enter.
”O, att folket måtte känna tiden för sin besökelse! Det finns många som ännu inte har hört den prövande sanningen för denna tid. Det finns många med vilka Guds Ande verkar. Tiden för Guds förödande domar är en nådens tid för dem som inte har haft någon möjlighet att lära känna vad sanningen är. Ömt skall Herren se till dem. Hans barmhärtiga hjärta rörs; hans hand är ännu utsträckt för att frälsa, medan dörren är stängd för dem som inte ville gå in.
“The mercy of God is shown in His long forbearance. He is holding back His judgments, waiting for the message of warning to be sounded to all. Oh, if our people would feel as they should the responsibility resting upon them to give the last message of mercy to the world, what a wonderful work would be done!” Testimonies, volume 9, 97.
”Guds barmhärtighet visar sig i hans långmodighet. Han håller sina domar tillbaka och väntar på att varningsbudskapet ska förkunnas för alla. O, om vårt folk kände det ansvar som vilar på dem att ge världen det sista barmhärtighetsbudskapet, vilket underbart verk skulle då inte utföras!” Testimonies, band 9, s. 97.
In the previous passage she identified that “the time of God’s destructive judgments is the time of mercy for those who have had no opportunity to learn what is truth.” In the next passage she refers to that period of time as “the time of trouble.”
I det föregående avsnittet angav hon att ”tiden för Guds förödande domar är en tid av barmhärtighet för dem som inte har haft någon möjlighet att lära känna vad som är sanning.” I nästa avsnitt hänvisar hon till denna tidsperiod som ”nödens tid.”
“I saw that the holy Sabbath is, and will be, the separating wall between the true Israel of God and unbelievers; and that the Sabbath is the great question, to unite the hearts of God’s dear waiting saints. And if one believed, and kept the Sabbath, and received the blessing attending it, and then gave it up, and broke the holy commandment, they would shut the gates of the Holy City against themselves, as sure as there was a God that rules in heaven above. I saw that God had children, who do not see and keep the Sabbath. They had not rejected the light on it. And at the commencement of the time of trouble, we were filled with the Holy Ghost as we went forth and proclaimed the Sabbath more fully. This enraged the church, and nominal Adventists, as they could not refute the Sabbath truth. And at this time, God’s chosen, all saw clearly that we had the truth, and they came out and endured the persecution with us.” A Word to the Little Flock, 18, 19.
”Jag såg att den heliga sabbaten är, och kommer att vara, den skiljemur mellan Guds sanna Israel och de otroende; och att sabbaten är den stora frågan för att förena hjärtana hos Guds kära väntande heliga. Och om någon trodde, och höll sabbaten, och tog emot den välsignelse som följer med den, och sedan gav upp den och bröt det heliga budet, skulle de stänga den heliga stadens portar för sig själva, lika visst som att det finns en Gud som regerar i himlen där ovan. Jag såg att Gud hade barn som inte ser och håller sabbaten. De hade inte förkastat ljuset om den. Och vid början av nödens tid blev vi uppfyllda av den Helige Ande, när vi gick ut och förkunnade sabbaten mera fullt. Detta gjorde kyrkan och de namnkristna adventisterna förbittrade, eftersom de inte kunde vederlägga sabbatens sanning. Och vid denna tid såg alla Guds utvalda klart att vi hade sanningen, och de kom ut och uthärdade förföljelsen tillsammans med oss.” A Word to the Little Flock, 18, 19.
Though modified a little, the same passage just cited is found in the book Early Writings. In that book she includes commentary on her statement about “the time of trouble.” A Word to the Little Flock was the first publication of the disappointed faithful Millerites after the Great Disappointment of October 22, 1844, and decades later, when editors used portions of that pamphlet to include in the book Early Writings, they clarified that “the time of trouble” that was referred to was not the seven last plagues, for when the seven last plagues are poured out there is no mercy mixed with the judgments.
Fastän den ändrats något återfinns samma avsnitt som just citerats i boken Tidiga skrifter. I den boken fogar hon kommentarer till sitt uttalande om ”nödens tid”. A Word to the Little Flock var den första publikationen från de trogna milleriter som hade blivit besvikna efter den stora besvikelsen den 22 oktober 1844, och årtionden senare, när redaktörer använde delar av den broschyren för att ta med i boken Tidiga skrifter, klargjorde de att den ”nödens tid” som åsyftades inte var de sju sista plågorna, ty när de sju sista plågorna utgjuts är ingen nåd blandad med domarna.
“1. On page 33 is given the following: ‘I saw that the holy Sabbath is, and will be, the separating wall between the true Israel of God and unbelievers; and that the Sabbath is the great question to unite the hearts of God’s dear, waiting saints. I saw that God had children who do not see and keep the Sabbath. They have not rejected the light upon it. And at the commencement of the time of trouble, we were filled with the Holy Ghost as we went forth and proclaimed the Sabbath more fully.’
”1. På sidan 33 ges följande: ’Jag såg att den heliga sabbaten är, och kommer att vara, den skiljemur mellan Guds sanna Israel och de otroende; och att sabbaten är den stora fråga som skall förena hjärtana hos Guds kära, väntande heliga. Jag såg att Gud hade barn som inte ser och håller sabbaten. De har inte förkastat ljuset om den. Och vid början av nödens tid blev vi uppfyllda av den Helige Ande, när vi gick ut och förkunnade sabbaten mer fullständigt.’”
“This view was given in 1847 when there were but very few of the Advent brethren observing the Sabbath, and of these but few supposed that its observance was of sufficient importance to draw a line between the people of God and unbelievers. Now the fulfillment of that view is beginning to be seen. ‘The commencement of that time of trouble,’ here mentioned does not refer to the time when the plagues shall begin to be poured out, but to a short period just before they are poured out, while Christ is in the sanctuary. At that time, while the work of salvation is closing, trouble will be coming on the earth, and the nations will be angry, yet held in check so as not to prevent the work of the third angel. At that time the ‘latter rain,’ or refreshing from the presence of the Lord, will come, to give power to the loud voice of the third angel, and prepare the saints to stand in the period when the seven last plagues shall be poured out.” Early Writings, 85.
”Denna syn gavs år 1847, då det endast fanns mycket få av adventbröderna som höll sabbaten, och av dessa var det bara några få som antog att dess iakttagande var av tillräcklig betydelse för att dra en skiljelinje mellan Guds folk och de otroende. Nu börjar uppfyllelsen av den synen att bli synlig. ’Begynnelsen av den nödens tid’ som här nämns syftar inte på den tid då plågorna skall börja utgjutas, utan på en kort period strax innan de utgjuts, medan Kristus är i helgedomen. Vid den tiden, medan frälsningens verk avslutas, skall nöd komma över jorden, och folken skall vredgas, men hållas tillbaka så att de inte hindrar den tredje ängelns verk. Vid den tiden skall ’det sena regnet’, eller vederkvickelse från Herrens ansikte, komma för att ge kraft åt den tredje ängelns höga rop och bereda de heliga att bestå under den tid då de sju sista plågorna skall utgjutas.” Early Writings, 85.
At the Sunday law in the United States national apostasy will be followed by national ruin. At that Sunday law Adventism in the United States will be divided into two classes, one will receive the mark of the beast the other the seal of God. The national ruin of the United States is represented by the first three plagues of Egypt. Those judgments continue until the close of human probation, then the seven last plagues that are unmixed with mercy are poured out.
Vid söndagslagen i Förenta staterna kommer den nationella avfälligheten att följas av nationell undergång. Vid den söndagslagen kommer adventismen i Förenta staterna att delas i två klasser; den ena kommer att ta emot vilddjurets märke, den andra Guds sigill. Förenta staternas nationella undergång framställs genom Egyptens tre första plågor. Dessa domar fortsätter intill nådatidens slut för människorna; därefter utgjuts de sju sista plågorna, som är oblandade med barmhärtighet.
My point is less about the prophetic history of Egypt and more about the fact that Ellen White identifies Egypt as the symbol of the nation that forces the entire world to receive the mark of the beast, for in doing so she is using the beginning to illustrate the end, which is the prophetic signature of Jesus as the Alpha and Omega. In the Exodus story when the Lord is entering into covenant with ancient Israel, He introduces Himself with a new name.
Min poäng gäller mindre Egyptens profetiska historia och mer det faktum att Ellen White identifierar Egypten som symbolen för den nation som tvingar hela världen att ta emot vilddjurets märke, ty därigenom använder hon begynnelsen för att belysa slutet, vilket är Jesu profetiska signatur som Alfa och Omega. I berättelsen om uttåget, när Herren ingår förbund med det forntida Israel, uppenbarar Han sig med ett nytt namn.
Then the Lord said unto Moses, Now shalt thou see what I will do to Pharaoh: for with a strong hand shall he let them go, and with a strong hand shall he drive them out of his land.
Då sade Herren till Mose: Nu skall du få se vad jag skall göra med farao; ty genom en stark hand skall han låta dem gå, och genom en stark hand skall han driva dem ut ur sitt land.
And God spake unto Moses, and said unto him, I am the Lord: And I appeared unto Abraham, unto Isaac, and unto Jacob, by the name of God Almighty, but by my name JEHOVAH was I not known to them.
Och Gud talade till Mose och sade till honom: Jag är Herren. Och jag uppenbarade mig för Abraham, för Isak och för Jakob såsom Gud den Allsmäktige, men under mitt namn JEHOVA var jag inte känd för dem.
And I have also established my covenant with them, to give them the land of Canaan, the land of their pilgrimage, wherein they were strangers. And I have also heard the groaning of the children of Israel, whom the Egyptians keep in bondage; and I have remembered my covenant. Wherefore say unto the children of Israel, I am the Lord, and I will bring you out from under the burdens of the Egyptians, and I will rid you out of their bondage, and I will redeem you with a stretched out arm, and with great judgments: And I will take you to me for a people, and I will be to you a God: and ye shall know that I am the Lord your God, which bringeth you out from under the burdens of the Egyptians. And I will bring you in unto the land, concerning the which I did swear to give it to Abraham, to Isaac, and to Jacob; and I will give it you for an heritage: I am the Lord.
Och jag har också upprättat mitt förbund med dem, att ge dem Kanaans land, det land där de vistades som främlingar. Och jag har också hört Israels barns suckan, dem som egyptierna håller i träldom; och jag har kommit ihåg mitt förbund. Säg därför till Israels barn: Jag är Herren, och jag skall föra er ut från egyptiernas bördor, och jag skall befria er ur deras träldom, och jag skall återlösa er med uträckt arm och med stora domar. Och jag skall ta er till mitt folk, och jag skall vara er Gud; och ni skall inse att jag är Herren, er Gud, som för er ut från egyptiernas bördor. Och jag skall föra er in i det land om vilket jag med ed har lovat att ge det åt Abraham, åt Isak och åt Jakob; och jag skall ge det åt er till arvedel: Jag är Herren.
And Moses spake so unto the children of Israel: but they hearkened not unto Moses for anguish of spirit, and for cruel bondage. Exodus 6:1–9.
Och Mose talade så till Israels barn; men de lyssnade inte till Mose på grund av modlöshet och hård träldom. 2 Mosebok 6:1–9.
The Lord here is identifying Moses as the representative of His covenant as were Jacob, Isaac and Abraham. Until the history of Moses the name JEHOVAH was unknown to Abraham and his descendants, and in the history of the renewing of Abraham’s covenant when the Hebrews were to be delivered from Egyptian bondage the Lord introduces a new revelation of His character, for a name represents character prophetically. When Abram entered into covenant with the Lord, the Lord changed his name to Abraham. At the beginning of the prophecy of Egyptian bondage the human representative of the covenant had his name changed and at the end of that prophecy God introduced a new name for Himself.
Herren identifierar här Mose som representanten för sitt förbund, liksom Jakob, Isak och Abraham var. Fram till Mose historia var namnet JEHOVA okänt för Abraham och hans efterkommande, och i skildringen av förnyelsen av Abrahams förbund, då hebreerna skulle befrias från den egyptiska träldomen, inför Herren en ny uppenbarelse av sin karaktär, ty ett namn representerar profetiskt karaktär. När Abram ingick förbund med Herren, ändrade Herren hans namn till Abraham. Vid början av profetian om den egyptiska träldomen fick förbundets mänsklige representant sitt namn förändrat, och vid slutet av den profetian införde Gud ett nytt namn för sig själv.
Abram entered into covenant in chapter fifteen and there set forth the prophecy of Egyptian bondage for four hundred years. In chapter seventeen Abram was given the rite of circumcision and his and Sarah’s names were changed.
Abram ingick förbund i kapitel femton, och där framlades profetian om den egyptiska träldomen under fyrahundra år. I kapitel sjutton gavs Abram omskärelsens rite, och hans och Saras namn ändrades.
Four hundred years later Moses was raised up to fulfill Abraham’s four-hundred-year prophecy. Abraham, Isaac, Jacob and Moses all represent the one hundred and forty-four thousand who enter into covenant with the Lord in the last days.
Fyrahundra år senare blev Mose upprest för att uppfylla Abrahams fyrahundraårsprofetia. Abraham, Isak, Jakob och Mose representerar alla de etthundrafyrtiofyra tusen som ingår förbund med Herren i de sista dagarna.
“In the last days of this earth’s history, God’s covenant with his commandment-keeping people is to be renewed.” Review and Herald, February 26, 1914.
”Under de sista dagarna av denna jords historia skall Guds förbund med sitt budhållande folk förnyas.” Review and Herald, 26 februari 1914.
The separation of the Sabbath-keepers who accept the mark of the beast from the Sabbath-keepers who receive the seal of God is accomplished at the Sunday law. The separation is represented in the parable of the ten virgins.
Åtskillnaden mellan de sabbatsfirare som tar emot vilddjurets märke och de sabbatsfirare som får Guds sigill sker vid söndagslagen. Åtskillnaden framställs i liknelsen om de tio jungfrurna.
“The parable of the ten virgins of Matthew 25 also illustrates the experience of the Adventist people.” The Great Controversy, 393.
”Liknelsen om de tio jungfrurna i Matteus 25 åskådliggör också adventfolkets erfarenhet.” Den stora striden, 393.
“I am often referred to the parable of the ten virgins, five of whom were wise, and five foolish. This parable has been and will be fulfilled to the very letter, for it has a special application to this time, and, like the third angel’s message, has been fulfilled and will continue to be present truth till the close of time.” Review and Herald, August 19, 1890.
”Jag hänvisas ofta till liknelsen om de tio jungfrurna, av vilka fem var kloka och fem oförståndiga. Denna liknelse har uppfyllts och kommer att uppfyllas in i minsta bokstav, ty den har en särskild tillämpning på denna tid och har, liksom den tredje ängelns budskap, uppfyllts och kommer att fortsätta vara närvarande sanning intill tidens slut.” Review and Herald, 19 augusti 1890.
The parable was fulfilled on October 22, 1844 when the wise and foolish virgins of Millerite history were separated. The beginning of Adventism represents the end of Adventism, and the separation at the end is a fulfillment of the parable of the ten virgins and the separation at the end is produced by the Sunday law.
Liknelsen uppfylldes den 22 oktober 1844, då de kloka och de fåvitska jungfrurna i milleriternas historia skildes åt. Adventismens begynnelse representerar Adventismens slut, och åtskillnaden vid slutet är en uppfyllelse av liknelsen om de tio jungfrurna, och åtskillnaden vid slutet frambringas av söndagslagen.
“Again, these parables teach that there is to be no probation after the judgment. When the work of the gospel is completed, there immediately follows the separation between the good and the evil, and the destiny of each class is forever fixed.” Christ’s Object Lessons, 123.
”Vidare lär dessa liknelser att det inte skall finnas någon nådatid efter domen. När evangeliets verk är fullbordat, följer omedelbart åtskillnaden mellan de goda och de onda, och varje grupps öde är för evigt fastställt.” Såningsmannen och andra liknelser, s. 123.
The parable of the ten virgins identifies that it is the wise virgins of Adventism that receive the seal of God and the foolish virgins of Adventism that receive the mark of the beast at the Sunday law in the United States. The foolish virgins are also represented as Laodiceans.
Liknelsen om de tio jungfrurna visar att det är adventismens kloka jungfrur som tar emot Guds sigill och adventismens oförståndiga jungfrur som vid söndagslagen i Förenta staterna tar emot vilddjurets märke. De oförståndiga jungfrurna framställs också som laodicéer.
“The state of the Church represented by the foolish virgins, is also spoken of as the Laodicean state.” Review and Herald, August 19, 1890.
”Det tillstånd i församlingen som representeras av de oförståndiga jungfrurna omtalas också som det laodiceiska tillståndet.” Review and Herald, 19 augusti 1890.
In the last days, when God renews His covenant with His commandment-keeping people, God will reveal a new name of Himself as He did when He renewed the covenant in the time of Moses. The condition of the foolish virgins is that they have no oil, and the condition of the Laodiceans is that they are too blind to see they have no oil. It is obvious that if the foolish virgins are Laodiceans, then the wise virgins are Philadelphians.
I de sista dagarna, när Gud förnyar sitt förbund med sitt budhållande folk, skall Gud uppenbara ett nytt namn på sig själv, såsom han gjorde när han förnyade förbundet på Moses tid. De fåvitska jungfrurnas tillstånd är att de inte har någon olja, och laodiceernas tillstånd är att de är alltför blinda för att se att de inte har någon olja. Det är uppenbart att om de fåvitska jungfrurna är laodiceer, då är de visa jungfrurna filadelfier.
And to the angel of the church in Philadelphia write; These things saith he that is holy, he that is true, he that hath the key of David, he that openeth, and no man shutteth; and shutteth, and no man openeth; I know thy works: behold, I have set before thee an open door, and no man can shut it: for thou hast a little strength, and hast kept my word, and hast not denied my name.
Och skriv till ängeln för församlingen i Filadelfia: Så säger han som är helig, han som är sann, han som har Davids nyckel, han som öppnar så att ingen kan stänga, och stänger så att ingen kan öppna: Jag känner dina gärningar. Se, jag har satt framför dig en öppen dörr, och ingen kan stänga den; ty du har ringa kraft och har hållit fast vid mitt ord och har inte förnekat mitt namn.
Behold, I will make them of the synagogue of Satan, which say they are Jews, and are not, but do lie; behold, I will make them to come and worship before thy feet, and to know that I have loved thee. Because thou hast kept the word of my patience, I also will keep thee from the hour of temptation, which shall come upon all the world, to try them that dwell upon the earth.
Se, jag skall låta några av Satans synagoga, av dem som säger sig vara judar men inte är det, utan far med lögn, komma och falla ned inför dina fötter, och de skall inse att jag har älskat dig. Eftersom du har bevarat mitt tålamods ord, skall också jag bevara dig från frestelsens stund, som skall komma över hela världen för att pröva dem som bor på jorden.
Behold, I come quickly: hold that fast which thou hast, that no man take thy crown. Him that overcometh will I make a pillar in the temple of my God, and he shall go no more out: and I will write upon him the name of my God, and the name of the city of my God, which is new Jerusalem, which cometh down out of heaven from my God: and I will write upon him my new name. He that hath an ear, let him hear what the Spirit saith unto the churches. Revelation 3:7–13.
Se, jag kommer snart. Håll fast vid det du har, så att ingen tar din krona. Den som segrar skall jag göra till en pelare i min Guds tempel, och han skall aldrig någonsin gå ut därifrån. Och jag skall skriva på honom min Guds namn och namnet på min Guds stad, det nya Jerusalem, som kommer ner från himlen, från min Gud, och mitt nya namn skall jag skriva på honom. Den som har öra, han höre vad Anden säger till församlingarna. Uppenbarelseboken 3:7–13.
The Philadelphians represent the one hundred and forty-four thousand and they are promised that God would write His new name upon them. When the Lord enters into covenant with the one hundred and forty-four thousand, He will introduce a new name of Himself. Abraham was told by the Lord that He was God Almighty.
Filadelfierna representerar de etthundrafyrtiofyra tusen, och de ges löftet att Gud skall skriva sitt nya namn på dem. När Herren ingår förbund med de etthundrafyrtiofyra tusen, kommer han att uppenbara ett nytt namn på sig själv. Abraham fick av Herren veta att han var Gud den Allsmäktige.
And when Abram was ninety years old and nine, the Lord appeared to Abram, and said unto him, I am the Almighty God; walk before me, and be thou perfect. And I will make my covenant between me and thee, and will multiply thee exceedingly. And Abram fell on his face: and God talked with him, saying, As for me, behold, my covenant is with thee, and thou shalt be a father of many nations. Neither shall thy name any more be called Abram, but thy name shall be Abraham; for a father of many nations have I made thee. Genesis 17:1–5.
Och när Abram var nittionio år gammal, uppenbarade sig Herren för Abram och sade till honom: Jag är Gud den Allsmäktige; vandra inför mig och var fullkomlig. Och jag skall upprätta mitt förbund mellan mig och dig och föröka dig högeligen. Då föll Abram ner på sitt ansikte; och Gud talade med honom och sade: Vad mig angår, se, mitt förbund är med dig, och du skall bli en fader till många folk. Du skall inte mer heta Abram, utan ditt namn skall vara Abraham; ty till en fader för många folk har jag gjort dig. 1 Moseboken 17:1–5.
When the Lord first entered into covenant with a chosen people in the time of Abraham, He identified Himself as the Almighty God. When He furthered His covenant relationship in the time of Moses, for the first time he identified Himself as JEHOVAH. When Jesus came to confirm the covenant with many for one week, He introduced a new name of God that had only been expressed one time in the Old Testament and that was by a Babylonian.
När Herren först ingick förbund med ett utvalt folk på Abrahams tid, uppenbarade Han sig som den Allsmäktige Guden. När Han fördjupade sitt förbundsförhållande på Moses tid, uppenbarade Han sig för första gången som JEHOVAH. När Jesus kom för att bekräfta förbundet med de många under en vecka, förde Han fram ett nytt namn på Gud, som endast hade uttalats en enda gång i Gamla testamentet, och det av en babylonier.
Then Nebuchadnezzar the king was astonied, and rose up in haste, and spake, and said unto his counsellors, Did not we cast three men bound into the midst of the fire? They answered and said unto the king, True, O king. He answered and said, Lo, I see four men loose, walking in the midst of the fire, and they have no hurt; and the form of the fourth is like the Son of God. Daniel 3:24, 25.
Då blev kung Nebukadnessar bestört, och han reste sig hastigt upp och tog till orda och sade till sina rådgivare: ”Var det inte tre män som vi band och kastade in mitt i elden?” De svarade och sade till kungen: ”Ja, o konung.” Han svarade och sade: ”Se, jag ser fyra män gå lösa mitt i elden, och de har inte tagit någon skada; och den fjärdes gestalt är lik Guds Son.” Daniel 3:24, 25.
It is very easy to establish that chapter three of Daniel is identifying the Sunday law in the United States. In Daniel three Shadrach, Meshach and Abednego represent the one-hundred and forty-four thousand. The one hundred and forty-four thousand are those that renew the covenant for the final time. In Daniel three we see a prophetic illustration of the Sunday law and latter rain history. Christ was and will be in the fires of persecution with his three worthies, representing not only the one hundred and forty-four thousand, but also the three angels messages. In the fire, which is typifying the Sunday law crisis, He is identified with one of His names, and it’s a name that would not be introduced into history until Christ arrived as the Son of God. In the illustration of chapter three we see those that renew the covenant at the end of the world interacting with Christ during the final crisis, and He has a name that no man knew.
Det är mycket lätt att fastställa att Daniels tredje kapitel identifierar söndagslagen i Förenta staterna. I Daniel 3 representerar Shadrak, Meshak och Abed-Nego de etthundrafyrtiofyra tusen. De etthundrafyrtiofyra tusen är de som förnyar förbundet för sista gången. I Daniel 3 ser vi en profetisk framställning av söndagslagens och det sena regnets historia. Kristus var och kommer att vara i förföljelsens eld tillsammans med sina tre trogna, vilka inte bara representerar de etthundrafyrtiofyra tusen, utan också de tre änglarnas budskap. I elden, som är en förebild på söndagslagskrisen, identifieras Han med ett av sina namn, och det är ett namn som inte skulle introduceras i historien förrän Kristus kom som Guds Son. I framställningen i tredje kapitlet ser vi dem som förnyar förbundet vid världens ände samverka med Kristus under den sista krisen, och Han har ett namn som ingen människa kände till.
Before I stray too far away from our consideration of the Egyptian deliverance representing the Sunday law in the United States, we should remind ourselves that before the first of the ten plagues began in Egypt there was genuine Sabbath agitation.
Innan jag avviker alltför långt från vår betraktelse av den egyptiska befrielsen som representerar söndagslagen i Förenta staterna, bör vi påminna oss om att det före den första av de tio plågorna började i Egypten rådde en verklig sabbatsrörelse.
And Pharaoh said, Behold, the people of the land now are many, and ye make them rest from their burdens. And Pharaoh commanded the same day the taskmasters of the people, and their officers, saying, Ye shall no more give the people straw to make brick, as heretofore: let them go and gather straw for themselves. And the tale of the bricks, which they did make heretofore, ye shall lay upon them; ye shall not diminish ought thereof: for they be idle; therefore they cry, saying, Let us go and sacrifice to our God. Let there more work be laid upon the men, that they may labour therein; and let them not regard vain words. And the taskmasters of the people went out, and their officers, and they spake to the people, saying, Thus saith Pharaoh, I will not give you straw. Go ye, get you straw where ye can find it: yet not ought of your work shall be diminished. So the people were scattered abroad throughout all the land of Egypt to gather stubble instead of straw. And the taskmasters hasted them, saying, Fulfil your works, your daily tasks, as when there was straw. And the officers of the children of Israel, which Pharaoh’s taskmasters had set over them, were beaten, and demanded, Wherefore have ye not fulfilled your task in making brick both yesterday and today, as heretofore? Then the officers of the children of Israel came and cried unto Pharaoh, saying, Wherefore dealest thou thus with thy servants? There is no straw given unto thy servants, and they say to us, Make brick: and, behold, thy servants are beaten; but the fault is in thine own people. But he said, Ye are idle, ye are idle: therefore ye say, Let us go and do sacrifice to the Lord. Go therefore now, and work; for there shall no straw be given you, yet shall ye deliver the tale of bricks. And the officers of the children of Israel did see that they were in evil case, after it was said, Ye shall not minish ought from your bricks of your daily task. Exodus 5:5–19.
Och farao sade: Se, landets folk är nu många, och ni låter dem vila från deras bördor. Och farao befallde samma dag folkets tillsyningsmän och deras förmän och sade: Ni skall inte längre ge folket halm till att göra tegel, såsom förut; låt dem själva gå och samla halm. Men det antal tegel som de förut gjorde skall ni ålägga dem; ni skall inte minska det det minsta, ty de är lata; därför ropar de och säger: Låt oss gå och offra åt vår Gud. Låt tyngre arbete läggas på männen, så att de må arbeta därmed och inte fästa avseende vid tomma ord. Och folkets tillsyningsmän och deras förmän gick ut och talade till folket och sade: Så säger farao: Jag kommer inte att ge er någon halm. Gå själva och hämta halm där ni kan finna den; dock skall ingenting av ert arbete minskas. Då skingrades folket över hela Egyptens land för att samla stubbrester i stället för halm. Och tillsyningsmännen drev på dem och sade: Fullgör era arbeten, era dagsverken, såsom när det fanns halm. Och Israels barns förmän, som faraos tillsyningsmän hade satt över dem, blev slagna, och man frågade dem: Varför har ni inte fullgjort er bestämda mängd tegel vare sig i går eller i dag, såsom förut? Då kom Israels barns förmän och ropade till farao och sade: Varför handlar du så mot dina tjänare? Ingen halm ges åt dina tjänare, och ändå säger man till oss: Gör tegel. Och se, dina tjänare blir slagna; men skulden ligger hos ditt eget folk. Men han sade: Ni är lata, lata är ni; därför säger ni: Låt oss gå och offra åt Herren. Gå nu därför och arbeta; ty någon halm skall inte ges er, men det bestämda antalet tegel skall ni ändå leverera. Och Israels barns förmän insåg att de var i en svår belägenhet, sedan det hade blivit sagt: Ni skall inte minska det minsta av ert dagliga antal tegel. 2 Moseboken 5:5–19.
Before the Sunday law there will be escalating agitation against those who keep the seventh-day Sabbath, just as there was leading up to the Egyptian plagues. Moses was the one that was identified by both the Egyptians and the Hebrews as the one who was causing all the trouble, just as Ahab accused Elijah of.
Före söndagslagen kommer det att ske en tilltagande agitation mot dem som håller sjundedagssabbaten, alldeles som det var inför de egyptiska plågorna. Mose var den som både egyptierna och hebréerna identifierade som den som orsakade all denna oro, på samma sätt som Ahab anklagade Elia.
And it came to pass, when Ahab saw Elijah, that Ahab said unto him, Art thou he that troubleth Israel? And he answered, I have not troubled Israel; but thou, and thy father’s house, in that ye have forsaken the commandments of the Lord, and thou hast followed Baalim. 1 Kings 18:17, 18.
Och det skedde, när Ahab fick se Elia, att Ahab sade till honom: Är det du som drar olycka över Israel? Han svarade: Det är inte jag som har dragit olycka över Israel, utan du och din faders hus, genom att ni har övergett Herrens bud och du har följt Baalerna. 1 Kung. 18:17, 18.
The story of Moses illustrates the Sunday law history and the story of Elijah illustrates the Sunday law history. Together, or apart Moses and Elijah are symbols. At the Transfiguration of Christ, they together represented the one hundred and forty-four thousand who do not die and those who die in the Lord. Moses was resurrected, Elijah never died. They are also the two prophets who are the tormentors of the people in Revelation eleven. Much truth is represented by Moses and Elijah as symbols, and we hope to address that later.
Berättelsen om Mose åskådliggör söndagslagens historia, och berättelsen om Elia åskådliggör söndagslagens historia. Tillsammans eller var för sig är Mose och Elia symboler. Vid Kristi förklaring representerade de tillsammans de etthundrafyrtiofyra tusen som inte dör och dem som dör i Herren. Mose uppstod, Elia dog aldrig. De är också de två profeter som plågar människorna i Uppenbarelseboken elva. Mycken sanning framställs genom Mose och Elia som symboler, och vi hoppas kunna behandla detta senare.
Behold, I will send you Elijah the prophet before the coming of the great and dreadful day of the Lord: And he shall turn the heart of the fathers to the children, and the heart of the children to their fathers, lest I come and smite the earth with a curse. Malachi 4:5, 6.
Se, jag skall sända er profeten Elia, innan Herrens stora och fruktansvärda dag kommer. Och han skall vända fädernas hjärtan till barnen och barnens hjärtan till deras fäder, så att jag inte kommer och slår landet med förbannelse. Malaki 4:5, 6.
Just before human probation closes “Elijah the prophet” is to appear with a special message that turns “the heart of the fathers to the children, and the heart of the children to their fathers.” The prophets all testify of the end of the world, and they all agree with each other.
Strax innan människans nådatid avslutas skall ”profeten Elia” träda fram med ett särskilt budskap som vänder ”fädernas hjärta till barnen och barnens hjärta till deras fäder”. Profeterna vittnar alla om världens slut, och de är alla överens med varandra.
And the spirits of the prophets are subject to the prophets. For God is not the author of confusion, but of peace, as in all churches of the saints. 1 Corinthians 14:32, 33.
Och profeternas andar är underordnade profeterna. Ty Gud är inte oordningens Gud, utan fridens, såsom i alla de heligas församlingar. 1 Korinthierbrevet 14:32, 33.
Elijah’s message arrives just before the great and dreadful day of the Lord; therefore, it is the very same special message in the book of Revelation which is represented as “the Revelation of Jesus Christ.” When “the time is at hand” Elijah’s special message shows God’s “servants things which must shortly come to pass.”
Elias budskap kommer strax före Herrens stora och fruktansvärda dag; därför är det just detsamma särskilda budskap i Uppenbarelseboken som framställs såsom ”Jesu Kristi uppenbarelse”. När ”tiden är nära” visar Elias särskilda budskap Guds ”tjänare de ting som snart måste ske”.
The Revelation of Jesus Christ, which God gave unto him, to show unto his servants things which must shortly come to pass; and he sent and signified it by his angel unto his servant John: Who bare record of the word of God, and of the testimony of Jesus Christ, and of all things that he saw. Blessed is he that readeth, and they that hear the words of this prophecy, and keep those things which are written therein: for the time is at hand. Revelation 1:1–3.
Jesu Kristi uppenbarelse, som Gud gav honom för att visa sina tjänare vad som snart måste ske; och han sände den och gav den till känna genom sin ängel åt sin tjänare Johannes, som har vittnat om Guds ord och om Jesu Kristi vittnesbörd, om allt vad han såg. Salig är den som läser och de som hör denna profetias ord och bevarar det som är skrivet i den; ty tiden är nära. Uppenbarelseboken 1:1–3.
Notice that when Malachi employs Elijah as a symbol, he includes a direct reference to commandment keeping.
Lägg märke till att när Malaki använder Elia som en symbol, inbegriper han en direkt hänvisning till lydnad för buden.
Remember ye the law of Moses my servant, which I commanded unto him in Horeb for all Israel, with the statutes and judgments. Behold, I will send you Elijah the prophet before the coming of the great and dreadful day of the Lord: And he shall turn the heart of the fathers to the children, and the heart of the children to their fathers, lest I come and smite the earth with a curse. Malachi 4:4–6.
Tänk på min tjänare Moses lag, den som jag befallde honom på Horeb för hela Israel, med stadgar och domar. Se, jag skall sända er profeten Elia, innan Herrens stora och fruktansvärda dag kommer. Och han skall vända fädernas hjärtan till barnen och barnens hjärtan till deras fäder, så att jag inte kommer och slår landet med förbannelse. Malaki 4:4–6.
These three verses are the last of the Old Testament, and contain the final promise of the Old Testament as well as an emphasis on keeping the ten commandments. There are seven “blessings” in the book of Revelation and the final one is a blessing upon those who keep the ten commandments.
Dessa tre verser är de sista i Gamla testamentet och innehåller Gamla testamentets sista löfte samt en betoning på att hålla de tio budorden. Det finns sju ”saligprisningar” i Uppenbarelseboken, och den sista är en välsignelse över dem som håller de tio budorden.
I am Alpha and Omega, the beginning and the end, the first and the last. Blessed are they that do his commandments, that they may have right to the tree of life, and may enter in through the gates into the city. Revelation 22:13, 14.
Jag är Alfa och Omega, begynnelsen och änden, den förste och den siste. Saliga är de som håller hans bud, för att de må ha rätt till livets träd och få gå in genom portarna i staden. Uppenbarelseboken 22:13, 14.
The last promise in the Old Testament informs us to “Remember” the ten commandments, but in so doing it emphasizes the one commandment that includes the command to “remember.”
Det sista löftet i Gamla testamentet uppmanar oss att ”komma ihåg” de tio budorden, men därigenom framhäver det det enda bud som innehåller befallningen att ”komma ihåg”.
Remember the sabbath day, to keep it holy. Six days shalt thou labour, and do all thy work: But the seventh day is the sabbath of the Lord thy God: in it thou shalt not do any work, thou, nor thy son, nor thy daughter, thy manservant, nor thy maidservant, nor thy cattle, nor thy stranger that is within thy gates: For in six days the Lord made heaven and earth, the sea, and all that in them is, and rested the seventh day: wherefore the Lord blessed the sabbath day, and hallowed it. Exodus 20:8–11.
Tänk på sabbatsdagen, så att du helgar den. Sex dagar skall du arbeta och uträtta alla dina sysslor. Men den sjunde dagen är Herren din Guds sabbat. Då skall du inte utföra något arbete, varken du eller din son eller din dotter, din tjänare eller din tjänarinna, eller din boskap, eller främlingen som bor inom dina portar. Ty på sex dagar gjorde Herren himlen och jorden, havet och allt som är i dem, och vilade på sjunde dagen. Därför välsignade Herren sabbatsdagen och helgade den. 2 Moseboken 20:8–11.
The last promise in both the Old and New Testaments emphasizes the commandments of God with a special emphasis on the seventh-day Sabbath. Malachi says to “remember” and John informs us you are blessed for doing so. The seventh-day Sabbath commemorates God’s creation and his creative power. The Sabbath also becomes the point of controversy in the last days of earth’s history. When John records the “blessing” upon those who do his commandments, he is simply recording what Jesus, the Alpha and Omega, the beginning and ending, the first and the last proclaimed. Therefore, the last promise of the New Testament has to do with the Seventh-day Sabbath and also the attribute of divinity that identifies the end by the beginning.
Det sista löftet i både Gamla och Nya testamentet framhäver Guds bud med särskild betoning på sabbaten på den sjunde dagen. Malaki säger att man skall ”komma ihåg”, och Johannes låter oss veta att du är salig om du gör det. Sabbaten på den sjunde dagen högtidlighåller Guds skapelse och hans skaparkraft. Sabbaten blir också tvistefrågan i de sista dagarna av jordens historia. När Johannes nedtecknar ”saligheten” över dem som håller hans bud, återger han helt enkelt vad Jesus, Alfa och Omega, begynnelsen och änden, den förste och den siste, förkunnade. Därför har det sista löftet i Nya testamentet att göra med sabbaten på den sjunde dagen och även med den gudomliga egenskap som identifierar slutet genom början.
The first truth mentioned in Genesis, which means beginnings identifies the Creator, the creation and a special emphasis on the Sabbath. Taken together, line upon line the beginning of the Old Testament and the end of the both the Old and New Testaments emphasize God as the Creator, the Ten Commandments, the Sabbath commandment and that Jesus is the beginning and end.
Den första sanning som nämns i Första Moseboken, som betyder begynnelse, identifierar Skaparen, skapelsen och lägger särskild betoning på sabbaten. Tillsammans, bud på bud, betonar början av Gamla testamentet och slutet av både Gamla och Nya testamentet Gud som Skaparen, de tio budorden, sabbatsbudet och att Jesus är begynnelsen och änden.
Elijah the prophet is employed by Malachi as a symbol in the last promise of the Old Testament and he was the prophet who confronted Jezebel and Ahab. The book of Revelation employs Jezebel as a symbol of the papacy and ten kings as a symbol of the United Nations. Elijah’s confrontation with Ahab and Jezebel represents the one hundred and forty-four thousand’s confrontation with the United Nations, empowered by the United States and directed by the papacy. As king of the ten northern tribes of Israel Ahab represented the ruling power over ten tribes, thus typifying the United States (Ahab) empowering the United Nations (ten tribes or ten kings in Revelation seventeen) to do the persecution of Sabbath-keepers for the Papacy (Jezebel). When Malachi uses Elijah to represent a message that comes before the great and dreadful day of the Lord, Elijah represents those who are persecuted by modern Rome (the dragon, the beast and the false prophet) as he was persecuted by Jezebel for three and a half years. Emphasizing the Sabbath by employing the word “remember” in Malachi 4:4 adds the Sunday law crisis to the prophetic scenario illustrated by Malachi.
Profeten Elia används av Malaki som en symbol i det sista löftet i Gamla testamentet, och han var den profet som konfronterade Isebel och Ahab. Uppenbarelseboken använder Isebel som en symbol för påvedömet och tio kungar som en symbol för Förenta nationerna. Elias konfrontation med Ahab och Isebel representerar de etthundrafyrtiofyra tusendes konfrontation med Förenta nationerna, bemyndigade av Förenta staterna och styrda av påvedömet. Som kung över Israels tio nordliga stammar representerade Ahab den härskande makten över tio stammar och blev därmed en förebild för hur Förenta staterna (Ahab) bemyndigar Förenta nationerna (tio stammar eller tio kungar i Uppenbarelseboken sjutton) att utföra förföljelsen av sabbatshållare för påvedömets (Isebel) räkning. När Malaki använder Elia för att representera ett budskap som kommer före Herrens stora och fruktansvärda dag, representerar Elia dem som förföljs av det moderna Rom (draken, vilddjuret och den falske profeten), liksom han förföljdes av Isebel i tre och ett halvt år. Att framhäva sabbaten genom att använda ordet ”kom ihåg” i Malaki 4:4 tillför söndagslagskrisen till det profetiska scenario som Malaki skildrar.
Much more needs to be added to the consideration of the truths that are conveyed by comparing the beginning of the Old Testament with the end of the Old Testament, and then comparing the beginning of the Bible with the end of the Bible. In Genesis we have the Creator, creation and the Sabbath that commemorates the creation. In Malachi we have the Sabbath commandment identified as the crisis issue that leads to the close of human probation and the seven last plagues, or as Malachi calls it, “the great and dreadful day of the Lord.” Elijah represents God’s people who present the third angel’s message to a dying world.
Mycket mer behöver tilläggas till övervägandet av de sanningar som förmedlas genom att jämföra början av Gamla testamentet med slutet av Gamla testamentet och därefter jämföra Bibelns början med Bibelns slut. I Första Moseboken har vi Skaparen, skapelsen och sabbaten som åminner skapelsen. I Malaki har vi sabbatsbudet utpekat som den avgörande tvistefrågan som leder till den mänskliga nådatidens avslutning och de sju sista plågorna, eller, som Malaki kallar det, ”Herrens stora och fruktansvärda dag”. Elia representerar Guds folk som framför den tredje ängelns budskap till en döende värld.
“Today, in the spirit and power of Elias and of John the Baptist, messengers of God’s appointment are calling the attention of a judgment-bound world to the solemn events soon to take place in connection with the closing hours of probation and the appearance of Christ Jesus as King of kings and Lord of lords.” Prophets and Kings, 715, 716.
”I dag, i Elias och Johannes Döparens ande och kraft, riktar budbärare, förordnade av Gud, en domsbunden världs uppmärksamhet på de högtidliga händelser som snart skall äga rum i samband med nådatidens sista timmar och Kristus Jesu uppenbarelse som konungarnas Konung och herrarnas Herre.” Prophets and Kings, 715, 716.
The beginning of the Bible which is also the beginning of the Old Testament identifies the same story as the end of both Testaments, but each beginning and ending has its own truth to emphasize and contribute to the message. In Genesis the focus is on the activities of God, in Malachi the focus is on the message that warns of the coming crisis. The end of Revelation identifies the Alpha and Omega. In the first book of the New Testament, we read the following.
Bibelns början, som också är Gamla testamentets början, identifierar samma berättelse som slutet av båda testamentena, men varje början och slut har sin egen sanning att betona och bidra med till budskapet. I Första Moseboken ligger fokus på Guds verksamhet, i Malaki ligger fokus på det budskap som varnar för den annalkande krisen. Slutet av Uppenbarelseboken identifierar Alfa och Omega. I Nya testamentets första bok läser vi följande.
The book of the generation of Jesus Christ, the son of David, the son of Abraham.
Släkttavlan för Jesus Kristus, Davids son, Abrahams son.
Abraham begat Isaac; and Isaac begat Jacob; and Jacob begat Judas and his brethren; And Judas begat Phares and Zara of Thamar; and Phares begat Esrom; and Esrom begat Aram; And Aram begat Aminadab; and Aminadab begat Naasson; and Naasson begat Salmon; And Salmon begat Booz of Rachab; and Booz begat Obed of Ruth; and Obed begat Jesse; And Jesse begat David the king; and David the king begat Solomon of her that had been the wife of Urias; And Solomon begat Roboam; and Roboam begat Abia; and Abia begat Asa; And Asa begat Josaphat; and Josaphat begat Joram; and Joram begat Ozias; And Ozias begat Joatham; and Joatham begat Achaz; and Achaz begat Ezekias; And Ezekias begat Manasses; and Manasses begat Amon; and Amon begat Josias; And Josias begat Jechonias and his brethren, about the time they were carried away to Babylon: And after they were brought to Babylon, Jechonias begat Salathiel; and Salathiel begat Zorobabel; And Zorobabel begat Abiud; and Abiud begat Eliakim; and Eliakim begat Azor; And Azor begat Sadoc; and Sadoc begat Achim; and Achim begat Eliud; And Eliud begat Eleazar; and Eleazar begat Matthan; and Matthan begat Jacob; And Jacob begat Joseph the husband of Mary, of whom was born Jesus, who is called Christ.
Abraham födde Isak; och Isak födde Jakob; och Jakob födde Judas och hans bröder; och Judas födde Fares och Zara med Tamar; och Fares födde Esrom; och Esrom födde Aram; och Aram födde Aminadab; och Aminadab födde Naasson; och Naasson födde Salmon; och Salmon födde Booz med Rachab; och Booz födde Obed med Rut; och Obed födde Jesse; och Jesse födde David, konungen; och David, konungen, födde Salomo med henne som hade varit Urias hustru; och Salomo födde Roboam; och Roboam födde Abia; och Abia födde Asa; och Asa födde Josafat; och Josafat födde Joram; och Joram födde Ozias; och Ozias födde Joatam; och Joatam födde Ahas; och Ahas födde Hiskia; och Hiskia födde Manasse; och Manasse födde Amon; och Amon födde Josia; och Josia födde Jechonias och hans bröder vid tiden för bortförandet till Babylon. Och efter bortförandet till Babylon födde Jechonias Salatiel; och Salatiel födde Zorobabel; och Zorobabel födde Abiud; och Abiud födde Eljakim; och Eljakim födde Asor; och Asor födde Sadok; och Sadok födde Achim; och Achim födde Eliud; och Eliud födde Eleasar; och Eleasar födde Mattan; och Mattan födde Jakob; och Jakob födde Josef, Marias man, av vilken Jesus blev född, han som kallas Kristus.
So all the generations from Abraham to David are fourteen generations; and from David until the carrying away into Babylon are fourteen generations; and from the carrying away into Babylon unto Christ are fourteen generations.
Så är alla släktleden från Abraham till David fjorton led; och från David till bortförandet till Babylon fjorton led; och från bortförandet till Babylon till Kristus fjorton led.
Now the birth of Jesus Christ was on this wise: When as his mother Mary was espoused to Joseph, before they came together, she was found with child of the Holy Ghost. Then Joseph her husband, being a just man, and not willing to make her a publick example, was minded to put her away privily. But while he thought on these things, behold, the angel of the Lord appeared unto him in a dream, saying, Joseph, thou son of David, fear not to take unto thee Mary thy wife: for that which is conceived in her is of the Holy Ghost.
Med Jesu Kristi födelse förhöll det sig så: När hans moder Maria var trolovad med Josef, visade det sig, innan de hade kommit tillsammans, att hon var havande genom den Helige Ande. Josef, hennes man, var rättfärdig och ville inte dra vanära över henne, och därför beslöt han att skilja sig från henne i hemlighet. Men medan han tänkte på detta, se, då visade sig Herrens ängel för honom i en dröm och sade: Josef, Davids son, frukta inte att ta till dig Maria, din hustru; ty det som är avlat i henne är av den Helige Ande.
And she shall bring forth a son, and thou shalt call his name JESUS: for he shall save his people from their sins. Now all this was done, that it might be fulfilled which was spoken of the Lord by the prophet, saying, Behold, a virgin shall be with child, and shall bring forth a son, and they shall call his name Emmanuel, which being interpreted is, God with us. Then Joseph being raised from sleep did as the angel of the Lord had bidden him, and took unto him his wife: And knew her not till she had brought forth her firstborn son: and he called his name JESUS. Matthew 1:1–25.
Och hon skall föda en son, och du skall ge honom namnet JESUS; ty han skall frälsa sitt folk från deras synder. Allt detta skedde för att det skulle uppfyllas som Herren hade talat genom profeten, som sade: Se, en jungfru skall bli havande och föda en son, och de skall ge honom namnet Emmanuel, vilket uttolkat är: Gud med oss. När Josef vaknade upp ur sömnen gjorde han såsom Herrens ängel hade befallt honom och tog sin hustru till sig. Och han kände henne inte, förrän hon hade fött sin förstfödde son; och han gav honom namnet JESUS. Matteus 1:1–25.
The beginning of the New Testament agrees with the beginning and ending of the Old Testament and the ending of the New Testament for it emphasizes God’s creative power, for the power Christ employed to create all things in six days is the identical power He uses to “save his people from their sins.” The word Emmanuel, as the passage cites from the writings of Isaiah means “God with us.” He dwells within His people by combining His divinity with our humanity, and this was the very combination He accomplished when He was incarnated in Mary.
Inledningen av Nya testamentet stämmer överens med inledningen och avslutningen av Gamla testamentet och med avslutningen av Nya testamentet, ty den betonar Guds skapande makt; den kraft som Kristus använde för att skapa allting på sex dagar är samma kraft som han använder för att ”frälsa sitt folk från deras synder.” Ordet Emmanuel, såsom stället citerar ur Jesajas skrifter, betyder ”Gud med oss.” Han bor i sitt folk genom att förena sin gudom med vår mänsklighet, och detta var just den förening han åstadkom när han tog gestalt i Maria.
“Nothing less than perfect obedience can meet the standard of God’s requirement. He has not left His requirements indefinite. He has enjoined nothing that is not necessary in order to bring man into harmony with Him. We are to point sinners to His ideal of character and to lead them to Christ, by whose grace only can this ideal be reached.
"Ingenting mindre än fullkomlig lydnad kan motsvara normen för Guds krav. Han har inte lämnat sina krav obestämda. Han har inte påbjudit något som inte är nödvändigt för att föra människan i samklang med honom. Vi skall hänvisa syndare till hans karaktärsideal och leda dem till Kristus, genom vilkens nåd allena detta ideal kan uppnås.
“The Savior took upon Himself the infirmities of humanity and lived a sinless life, that men might have no fear that because of the weakness of human nature they could not overcome. Christ came to make us ‘partakers of the divine nature,’ and His life declares that humanity, combined with divinity, does not commit sin.” Ministry of Healing, 180.
”Frälsaren tog på sig mänsklighetens skröpligheter och levde ett syndfritt liv, för att människor inte skulle behöva frukta att de på grund av den mänskliga naturens svaghet inte skulle kunna segra. Kristus kom för att göra oss till ”delaktiga av gudomlig natur”, och hans liv förkunnar att mänskligheten, förenad med gudomlighet, inte begår synd.” Ministry of Healing, 180.
The beginning of the New Testament identifies where, when and why Jesus took upon himself our human nature. He did so to demonstrate that human power combined with divine power does not sin. Sin is the transgression of the law, which Malachi says we are to “remember.” John informs us that those who keep the law, and therefore those who are not sinning, can enter through heavenly gates. Matthew identifies that a sinner can overcome sin, just as Christ overcame. When we have Christ within us, (the hope of glory) we have the creative power that made the universe within us. This possibility was provided by Christ choosing to enter into the human family, and for the rest of eternity becoming not only the son of God but also the son of man.
Inledningen till Nya testamentet anger var, när och varför Jesus tog på sig vår mänskliga natur. Han gjorde detta för att visa att mänsklig kraft förenad med gudomlig kraft inte syndar. Synd är lagöverträdelse, och Malaki säger att vi skall ”komma ihåg” lagen. Johannes upplyser oss om att de som håller lagen, och därför de som inte syndar, kan gå in genom himlens portar. Matteus klargör att en syndare kan övervinna synden, liksom Kristus övervann. När vi har Kristus i oss, (härlighetens hopp) har vi inom oss den skapande kraft som gjorde universum. Denna möjlighet blev given genom att Kristus valde att träda in i människosläktet och för återstoden av evigheten bli inte endast Guds Son utan också Människosonen.
There is a special message of truth opened up to God’s people from the book of Revelation just before the close of human probation. That special message is also Malachi’s “Elijah message” that is proclaimed just before the “dreadful day of the Lord”.
Det finns ett särskilt sanningens budskap som öppnas för Guds folk ur Uppenbarelseboken strax före den mänskliga nådatidens slut. Detta särskilda budskap är också Malakis ”Eliabudskap”, som förkunnas strax före ”Herrens stora och fruktansvärda dag”.
At the beginning of both Testaments and the end of the New Testament we have specific attributes of God identified. In Genesis He is the Creator, and at the end of Revelation He is Alpha and Omega. At the beginning of the New Testament, He becomes the son of man. And with the end of the Old Testament, we find the principle which the messenger Elijah uses to accomplish the message he would proclaim as turning the hearts of the fathers unto the children and vice-versa.
I början av båda testamentena och vid slutet av Nya testamentet finner vi särskilda egenskaper hos Gud angivna. I Första Moseboken är han Skaparen, och vid slutet av Uppenbarelseboken är han Alfa och Omega. I början av Nya testamentet blir han Människosonen. Och vid slutet av Gamla testamentet finner vi den princip som budbäraren Elia använder för att fullborda det budskap han skulle förkunna, nämligen att vända fädernas hjärtan till barnen och barnens hjärtan till deras fäder.
The prophetic principle which Elijah applies to present his warning message is just what John was commanded to do in the Revelation. Elijah “shall turn the heart of the fathers to the children, and the heart of the children to their fathers,” and John was told to write the things that then were and in so doing he would simultaneously be writing the things that would come. John was used to illustrate how the principle of alpha and omega operates in the prophetic Word, and Elijah will base his message upon the same principle. When we compare the beginning of the Bible with the end of the Bible, we are comparing Old with the New. A father is the beginning of his child and the child is the ending of the father. The one hundred and forty-four thousand are the final generation of Abraham’s children, and the history where God entered into covenant with Abraham typifies the history when God renews that covenant with the one hundred and forty-four thousand.
Den profetiska princip som Elia tillämpar för att framföra sitt varningsbudskap är just den som Johannes befalldes att tillämpa i Uppenbarelseboken. Elia ”skall vända fädernas hjärtan till barnen och barnens hjärtan till deras fäder”, och Johannes blev tillsagd att skriva det som då var, och genom att göra så skulle han samtidigt skriva det som skulle komma. Johannes användes för att åskådliggöra hur principen om alfa och omega verkar i det profetiska Ordet, och Elia skall grunda sitt budskap på samma princip. När vi jämför Bibelns början med Bibelns slut, jämför vi det Gamla med det Nya. En far är början till sitt barn, och barnet är faderns slut. De hundra fyrtiofyra tusen är den slutliga generationen av Abrahams barn, och den historia där Gud ingick förbund med Abraham är en förebild för den historia då Gud förnyar det förbundet med de hundra fyrtiofyra tusen.
Therefore it is of faith, that it might be by grace; to the end the promise might be sure to all the seed; not to that only which is of the law, but to that also which is of the faith of Abraham; who is the father of us all. Romans 4:16.
Därför kommer det av tro, för att det skall vara av nåd; så att löftet må stå fast för all säd, inte endast för den som är av lagen, utan också för den som är av Abrahams tro, han som är allas vår fader. Romarbrevet 4:16.
The message of Elijah is representing the principle of alpha and omega, for the fathers are alpha and the children are omega. Elijah’s message would turn the hearts of the fathers to the children. Christ identified John the Baptist as Elijah and Ellen White identified William Miller as both Elijah and John the Baptist. The message of all of these representative men was represented as turning the hearts of the fathers to the children and vice-versa. That work represents the effect of the message in turning men’s hearts to their heavenly Father, but it means more, for it is a symbol of the work. In Bible prophecy symbols have more than one meaning and must be identified by context.
Elias budskap representerar principen om alfa och omega, ty fäderna är alfa och barnen är omega. Elias budskap skulle vända fädernas hjärtan till barnen. Kristus identifierade Johannes Döparen som Elia, och Ellen White identifierade William Miller som både Elia och Johannes Döparen. Budskapet från alla dessa representativa män framställdes som att det vände fädernas hjärtan till barnen och vice versa. Detta verk representerar budskapets verkan i att vända människors hjärtan till deras himmelske Fader, men det betyder mer, ty det är en symbol för verket. I Bibelns profetior har symboler mer än en betydelse och måste identifieras utifrån sammanhanget.
“What was it that made John the Baptist great? He closed his mind to the mass of tradition presented by the teachers of the Jewish nation, and opened it to the wisdom which comes from above. Before his birth the Holy Spirit testified of John: ‘He shall be great in the sight of the Lord, and shall drink neither wine nor strong drink; and he shall be filled with the Holy Ghost…. And many of the children of Israel shall he turn to the Lord their God. And he shall go before Him in the spirit and power of Elias, to turn the hearts of the fathers to the children, and the disobedient to the wisdom of the just; to make ready a people prepared for the Lord.’ Luke 1:15–17.” Counsels to Parents, Teachers and Students, 445.
”Vad var det som gjorde Johannes Döparen stor? Han stängde sitt sinne för den mängd av traditioner som framlades av den judiska nationens lärare och öppnade det för den vishet som kommer ovanifrån. Redan före sin födelse vittnade den Helige Ande om Johannes: ’Han skall vara stor inför Herren, och vin och starka drycker skall han inte dricka; och han skall redan från moderlivet bli uppfylld av den Helige Ande…. Och många av Israels barn skall han omvända till Herren, deras Gud. Och han skall gå framför honom i Elias ande och kraft, för att vända fädernas hjärtan till barnen och de olydiga till de rättfärdigas vishet, för att skaffa åt Herren ett välberett folk.’ Luk. 1:15–17.” Counsels to Parents, Teachers and Students, 445.
The message is designed that those who choose to hear will turn their hearts unto the Heavenly Father, yet the primary prophetic principle that will be used to convey the warning message will be that Christ is the Alpha and Omega, the first and the last, the beginning and ending. The Elijah message is based upon the presentation of God’s prophetic Word from the perspective that Jesus Christ is the Word of God, and the rules that govern the Bible are also attributes of His character.
Budskapet är utformat så att de som väljer att höra skall vända sina hjärtan till den himmelske Fadern, men den huvudsakliga profetiska princip som kommer att användas för att förmedla varningsbudskapet kommer att vara att Kristus är Alfa och Omega, den förste och den siste, begynnelsen och änden. Elias budskap är grundat på framställningen av Guds profetiska Ord utifrån perspektivet att Jesus Kristus är Guds Ord, och de regler som styr Bibeln är också egenskaper hos hans karaktär.
“The law of God is as sacred as God Himself. It is a revelation of His will, a transcript of His character, the expression of divine love and wisdom. The harmony of creation depends upon the perfect conformity of all beings, of everything, animate and inanimate, to the law of the Creator. God has ordained laws for the government, not only of living beings, but of all the operations of nature. Everything is under fixed laws, which cannot be disregarded. But while everything in nature is governed by natural laws, man alone, of all that inhabits the earth, is amenable to moral law. To man, the crowning work of creation, God has given power to understand His requirements, to comprehend the justice and beneficence of His law, and its sacred claims upon him; and of man unswerving obedience is required.” Patriarchs and Prophets, 53.
”Guds lag är lika helig som Gud själv. Den är en uppenbarelse av hans vilja, en avskrift av hans karaktär, uttrycket för gudomlig kärlek och vishet. Skapelsens harmoni beror på att alla varelser, allt, levande och livlöst, fullkomligt rättar sig efter Skaparens lag. Gud har stadgat lagar för styrelsen inte bara av levande varelser utan också av alla naturens verkningar. Allt står under fasta lagar, som inte kan åsidosättas. Men medan allt i naturen styrs av naturlagar, är människan ensam, av allt som bebor jorden, ansvarig inför den moraliska lagen. Åt människan, skapelsens krönande verk, har Gud gett förmåga att förstå hans krav, att fatta rättvisan och godheten i hans lag och dess heliga anspråk på henne; och av människan krävs orubblig lydnad.” Patriarker och profeter, 53.
Everything (and this would include the Bible, for the Bible is something and if it is something, then it is part of everything) is under fixed laws. The Bible has fixed laws or rules that govern its correct interpretation. One of those rules is that the Bible identifies the end of a thing with the beginning of a thing. Jesus is the Word of God, and He is the first and the last, and it’s a “fixed law” and an attribute of His character.
Allting (och detta skulle inbegripa Bibeln, ty Bibeln är någonting, och om den är någonting, då är den en del av allting) står under fasta lagar. Bibeln har fasta lagar eller regler som styr dess rätta uttolkning. En av dessa regler är att Bibeln identifierar slutet på en sak med början av en sak. Jesus är Guds Ord, och Han är den förste och den siste, och detta är en ”fast lag” och ett drag i Hans karaktär.
We used this introduction of Elijah to show that the beginning and ending of both the Old and New Testaments agree. The ending of the Bible, which is also the end of the book of Revelation also agrees with the beginning of Revelation. Five witnesses to the same truths based upon the principle which is an attribute of God’s character that God’s Word always illustrates the end of a thing with the beginning of that thing. This reality is part of what it means that Jesus Christ is the Alpha and Omega.
Vi använde denna introduktion av Elia för att visa att början och slutet av både Gamla och Nya testamentet överensstämmer. Bibelns slut, som också är slutet av Uppenbarelseboken, överensstämmer likaledes med början av Uppenbarelseboken. Fem vittnen om samma sanningar, grundade på den princip som är ett uttryck för Guds karaktär, nämligen att Guds ord alltid åskådliggör slutet på en sak genom början av den saken. Denna verklighet är en del av vad det innebär att Jesus Kristus är Alfa och Omega.
“To the apostle John on the isle of Patmos were opened scenes of deep and thrilling interest in the experience of the church. Subjects of intense interest and vast importance were presented to him in figures and symbols, that the people of God might become intelligent concerning the perils and conflicts before them. The history of the Christian world to the very close of time was revealed to John. With great clearness he saw the position, dangers, conflicts, and final deliverance of the people of God. He records the closing message which is to ripen the harvest of earth, either as sheaves for the heavenly garner, or as fagots for the fires of the last day.
”För aposteln Johannes på ön Patmos öppnades scener av djupt och gripande intresse i församlingens erfarenhet. Ämnen av brinnande intresse och väldig betydelse framställdes för honom i bilder och symboler, för att Guds folk skulle få insikt om de faror och strider som låg framför dem. Den kristna världens historia ända fram till tidens yttersta slut uppenbarades för Johannes. Med stor klarhet såg han Guds folks ställning, faror, strider och slutliga befrielse. Han återger det avslutande budskapet som skall mogna jordens skörd, antingen till kärvar för den himmelska ladan eller till knippen för den yttersta dagens eldar.
“In vision John beheld the trials which God’s people would endure for the truth’s sake. He saw their unyielding firmness in obeying the commandments of God, in the face of the oppressive powers that sought to force them into disobedience, and he saw their final triumph over the beast and his image.
”I en syn såg Johannes de prövningar som Guds folk skulle få utstå för sanningens skull. Han såg deras orubbliga ståndaktighet i lydnaden för Guds bud, inför de förtryckande makter som sökte tvinga dem till olydnad, och han såg deras slutliga seger över vilddjuret och dess bild.
“Under the symbols of a great red dragon, a leopard-like beast, and a beast with lamblike horns, the earthly governments which would especially engage in trampling upon God’s law and persecuting His people, were presented to John. The war is carried on till the close of time. The people of God, symbolized by a holy woman and her children, were represented as greatly in the minority. In the last days only a remnant still existed. Of these John speaks as they ‘which keep the commandments of God, and have the testimony of Jesus Christ.’
”Under symbolerna av en stor röd drake, ett leopardliknande vilddjur och ett vilddjur med lammhorn framställdes för Johannes de jordiska regeringar som i synnerhet skulle ägna sig åt att trampa på Guds lag och förfölja hans folk. Kriget fortgår intill tidens slut. Guds folk, symboliserat av en helig kvinna och hennes barn, framställdes såsom varande starkt i minoritet. I de sista dagarna fanns endast en kvarleva ännu kvar. Om dessa talar Johannes såsom dem ”som håller Guds bud och har Jesu Kristi vittnesbörd.”
“Through paganism, and then through the Papacy, Satan exerted his power for many centuries in an effort to blot from the earth God’s faithful witnesses. Pagans and papists were actuated by the same dragon spirit. They differed only in that the Papacy, making a pretense of serving God, was the more dangerous and cruel foe. Through the agency of Romanism, Satan took the world captive. The professed church of God was swept into the ranks of this delusion, and for more than a thousand years the people of God suffered under the dragon’s ire. And when the Papacy, robbed of its strength, was forced to desist from persecution, John beheld a new power coming up to echo the dragon’s voice, and carry forward the same cruel and blasphemous work. This power, the last that is to wage war against the church and the law of God, was symbolized by a beast with lamblike horns. The beasts preceding it had risen from the sea, but this came up out of the earth, representing the peaceful rise of the nation which is symbolized. The ‘two horns like a lamb’ well represent the character of the United States Government, as expressed in its two fundamental principles, Republicanism and Protestantism. These principles are the secret of our power and prosperity as a nation. Those who first found an asylum on the shores of America rejoiced that they had reached a country free from the arrogant claims of popery and the tyranny of kingly rule. They determined to establish a government upon the broad foundation of civil and religious liberty.
”Genom hedendomen och sedan genom påvedömet utövade Satan sin makt under många århundraden i ett försök att utplåna Guds trogna vittnen från jorden. Hedningar och papister drevs av samma drakande. De skilde sig endast däri att påvedömet, genom att ge sken av att tjäna Gud, var den farligare och grymmare fienden. Genom romersk-katolicismens medverkan tog Satan världen till fånga. Guds bekännande kyrka sveptes in i denna villfarelses led, och under mer än tusen år led Guds folk under drakens vrede. Och när påvedömet, berövat sin styrka, tvingades att upphöra med förföljelsen, såg Johannes en ny makt stiga upp för att ge eko åt drakens röst och fullfölja samma grymma och hädiska verk. Denna makt, den sista som skall föra krig mot kyrkan och Guds lag, symboliserades av ett vilddjur med lammlika horn. De vilddjur som föregick det hade stigit upp ur havet, men detta steg upp ur jorden, vilket betecknar den fredliga framväxten av den nation som symboliseras. De ”två hornen lika ett lamms” återger väl Förenta staternas regerings karaktär, sådan den kommer till uttryck i dess två grundläggande principer, republikanism och protestantism. Dessa principer är hemligheten bakom vår makt och vår välgång som nation. De som först fann en fristad vid Amerikas stränder gladde sig över att ha nått ett land fritt från påvedömets högmodiga anspråk och den kungliga maktutövningens tyranni. De beslutade att upprätta en regering på den breda grundvalen av medborgerlig och religiös frihet.
“But the stern tracing of the prophetic pencil reveals a change in this peaceful scene. The beast with lamblike horns speaks with the voice of a dragon, and ‘exerciseth all the power of the first beast before him.’ Prophecy declares that he will say to them that dwell on the earth that they should make an image to the beast, and that ‘he causeth all, both small and great, rich and poor, free and bond, to receive a mark in their right hand, or in their foreheads; and that no man might buy or sell, save he that had the mark, or the name of the beast, or the number of his name.’ Thus Protestantism follows in the steps of the Papacy.
”Men den stränga teckningen av den profetiska pennan uppenbarar en förändring i denna fridfulla scen. Djuret med lammlika horn talar med en drakes röst och ’utövar all den första vilddjurets makt inför honom’. Profetian förkunnar att han skall säga till dem som bor på jorden att de skall göra en bild åt vilddjuret, och att ’han förmår alla, både små och stora, rika och fattiga, fria och trälar, att ta emot ett märke på sin högra hand eller på sina pannor, så att ingen kan köpa eller sälja utom den som har märket eller vilddjurets namn eller talet för dess namn.’ Så följer protestantismen i påvedömets fotspår.
“It is at this time that the third angel is seen flying in the midst of heaven, proclaiming: ‘If any man worship the beast and his image, and receive his mark in his forehead, or in his hand, the same shall drink of the wine of the wrath of God, which is poured out without mixture into the cup of His indignation.’ ‘Here are they that keep the commandments of God, and the faith of Jesus.’ In marked contrast to the world stands the little company who will not swerve from their allegiance to God. These are they of whom Isaiah speaks as repairing the breach which had been made in the law of God, they who are building the old waste places, raising up the foundation of many generations.
”Det är vid denna tid som den tredje ängeln ses flyga mitt uppe på himlen och förkunna: ’Om någon tillber vilddjuret och dess bild och tar emot dess märke på sin panna eller på sin hand, så skall också han dricka av Guds vredes vin, som är utgjutet oblandat i hans vredes kalk.’ ’Här är de som håller Guds bud och Jesu tro.’ I skarp kontrast till världen står den lilla skara som inte vill vika av från sin trohet mot Gud. Det är dessa som Jesaja talar om som dem som återställer den rämna som hade gjorts i Guds lag, de som bygger upp de gamla ödeplatserna och återupprättar grundvalar från generation efter generation.
“The most solemn warning and the most awful threatening ever addressed to mortals is that contained in the third angel’s message. The sin that calls down the wrath of God unmixed with mercy must be of the most heinous character. Is the world to be left in darkness as to the nature of this sin?—Most assuredly not. God does not deal thus with His creatures. His wrath is never visited upon sins of ignorance. Before His judgments are brought upon the earth, the light in regard to this sin must be presented to the world, that man may know why these judgments are to be inflicted, and may have opportunity to escape them.
”Den högtidligaste varning och det mest fruktansvärda hot som någonsin har riktats till dödliga återfinns i den tredje ängelns budskap. Den synd som nedkallar Guds vrede, oblandad med barmhärtighet, måste vara av den mest avskyvärda karaktär. Skall världen lämnas i mörker beträffande denna synds natur?—Alldeles visst inte. Gud handlar inte så med sina skapade varelser. Hans vrede drabbar aldrig synder som begås i okunnighet. Innan hans domar kommer över jorden, måste ljuset angående denna synd framläggas för världen, så att människan må veta varför dessa domar skall utgjutas och få tillfälle att undkomma dem.
“The message containing this warning is the last to be proclaimed before the revelation of the Son of man. The signs which He Himself has given declare His coming to be near at hand. For well-nigh forty years has the message of the third angel been sounding. In the issue of the great contest two parties are developed, those who ‘worship the beast and his image,’ and receive his mark, and those who receive ‘the seal of the living God,’ who have the Father’s name written in their foreheads. This is not a visible mark. The time has come when all who have an interest in their soul’s salvation should earnestly and solemnly inquire, What is the seal of God? and what is the mark of the beast? How can we avoid receiving it?
”Budskapet som innehåller denna varning är det sista som skall förkunnas före Människosonens uppenbarelse. De tecken som Han själv har gett förkunnar att hans ankomst är nära för handen. I nära nog fyrtio år har den tredje ängelns budskap ljudit. I den stora stridens avgörande framträder två grupper: de som ”tillber vilddjuret och dess bild” och tar emot dess märke, och de som tar emot ”den levande Gudens sigill” och har Faderns namn skrivna på sina pannor. Detta är inte ett synligt märke. Tiden har kommit då alla som har ett intresse av sin själs frälsning allvarligt och under bön bör fråga: Vad är Guds sigill? och vad är vilddjurets märke? Hur kan vi undvika att ta emot det?”
“The seal of God, the token or sign of His authority, is found in the fourth commandment. This is the only precept of the Decalogue that points to God as the Creator of the heavens and the earth, and clearly distinguishes the true God from all false gods. Throughout the Scriptures the fact of God’s creative power is cited as proof that He is above all heathen deities.
Guds sigill, tecknet eller märket på hans myndighet, återfinns i det fjärde budet. Detta är det enda budet i Dekalogen som hänvisar till Gud som himmelens och jordens Skapare och tydligt skiljer den sanne Guden från alla falska gudar. Genom hela Skriften anförs faktumet av Guds skaparkraft som bevis för att han står över alla hedniska gudomar.
“The Sabbath enjoined by the fourth commandment was instituted to commemorate the work of creation, thus to keep the minds of men ever directed to the true and living God. Had the Sabbath always been kept, there would never have been an idolater, an atheist, or an infidel. The sacred observance of God”s holy day would have led the minds of men to their Creator. The things of nature would have brought Him to their remembrance, and they would have borne witness to His power and His love. The Sabbath of the fourth commandment is the seal of the living God. It points to God as the Creator, and is the sign of His rightful authority over the beings He has made.
Den sabbat som påbjuds genom det fjärde budet instiftades för att högtidlighålla skapelseverket och därigenom hålla människors sinnen ständigt riktade mot den sanne och levande Guden. Hade sabbaten alltid hållits, skulle det aldrig ha funnits någon avgudadyrkare, ateist eller otrogen. Det heliga iakttagandet av Guds heliga dag skulle ha lett människors tankar till deras Skapare. Naturens ting skulle ha påmint dem om Honom, och de skulle ha vittnat om hans makt och hans kärlek. Sabbaten i det fjärde budet är den levande Gudens sigill. Den pekar på Gud såsom Skaparen och är tecknet på hans rättmätiga myndighet över de varelser som han har skapat.
“What, then, is the mark of the beast, if it is not the spurious sabbath which the world has accepted in the place of the true?
”Vad är då vilddjurets märke, om det inte är den falska sabbat som världen har antagit i den sanna sabbatens ställe?”
“The prophetic declaration that the Papacy was to exalt itself above all that is called God, or that is worshiped, has been strikingly fulfilled in the changing of the Sabbath from the seventh to the first day of the week. Wherever the papal Sabbath is honored in preference to the Sabbath of God, there the man of sin is exalted above the Creator of heaven and earth.
Den profetiska förklaringen att påvedömet skulle upphöja sig över allt som kallas Gud eller som tillbeds, har på ett slående sätt gått i uppfyllelse genom förändringen av sabbaten från veckans sjunde till dess första dag. Varhelst den påvliga sabbaten ärad framför Guds sabbat, där upphöjs syndens människa över himmelens och jordens Skapare.
“Those who assert that Christ changed the Sabbath are directly contradicting His own words. In His Sermon on the Mount He declared: ‘Think not that I am come to destroy the law, or the prophets; I am not come to destroy, but to fulfil. For verily I say unto you, Till heaven and earth pass, one jot or one tittle shall in nowise pass from the law, till all be fulfilled. Whosoever, therefore shall break one of these least commandments, and shall teach men so, he shall be called the least in the kingdom of heaven; but whosoever shall do and teach them, the same shall be called great in the kingdom of heaven.’
”De som påstår att Kristus förändrade sabbaten motsäger direkt Hans egna ord. I Sin bergspredikan förklarade Han: ’Tro inte att jag har kommit för att upphäva lagen eller profeterna; jag har inte kommit för att upphäva, utan för att fullborda. Ty sannerligen säger jag er: Förrän himmel och jord förgår, skall inte en enda bokstav, inte en enda prick av lagen förgå, förrän allt har skett. Den som därför bryter mot ett av dessa minsta bud och lär människorna så, han skall kallas den minste i himmelriket; men den som handlar efter dem och lär ut dem, han skall kallas stor i himmelriket.’
“Roman Catholics acknowledge that the change in the Sabbath was made by their church, and they cite this very change as evidence of the supreme authority of this church. They declare that by observing the first day of the week as the Sabbath, Protestants are recognizing her power to legislate in divine things. The Roman Church has not relinquished her claim to infallibility, and when the world and the Protestant churches accept the spurious sabbath of her creating, they virtually acknowledge her claim. They may cite the authority of the apostles and fathers in defense of this change, but the fallacy of their reasoning is easily discerned. The papist is sharp enough to see that Protestants are deceiving themselves, willingly closing their eyes to the facts in the case. As the Sunday institution gains favor, he rejoices, feeling assured that it will eventually bring the whole Protestant world under the banner of Rome.” Signs of the Times, November 1, 1899.
”Romersk-katoliker medger att förändringen av sabbaten gjordes av deras kyrka, och de anför just denna förändring som bevis för denna kyrkas högsta auktoritet. De förklarar att protestanter, genom att hålla veckans första dag som sabbat, erkänner hennes makt att stifta lagar i gudomliga ting. Den romerska kyrkan har inte avstått från sitt anspråk på ofelbarhet, och när världen och de protestantiska kyrkorna godtar den oäkta sabbat som hon har skapat, erkänner de i själva verket hennes anspråk. De må åberopa apostlarnas och kyrkofädernas auktoritet till försvar för denna förändring, men det bedrägliga i deras resonemang kan lätt urskiljas. Papisten är tillräckligt skarpsinnig för att se att protestanterna bedrar sig själva och villigt sluter sina ögon för sakförhållandena. Allteftersom söndagsinstitutionen vinner insteg, gläder han sig, förvissad om att den till slut kommer att föra hela den protestantiska världen under Roms baner.” Signs of the Times, 1 november 1899.