In the beginning of ancient literal Israel and also the beginning of modern spiritual Israel, at the Red Sea crossing, and then at the great disappointment, a series of progressive tests began that ultimately arrived at the final test. The failure of that last test in the book of Numbers and in Millerite history marks the beginning of a wilderness wandering.
I början av det forntida, bokstavliga Israel och även i början av det moderna, andliga Israel, vid övergången av Röda havet och därefter vid den stora besvikelsen, började en serie fortskridande prövningar som slutligen ledde fram till den slutliga prövningen. Misslyckandet i denna sista prövning i Fjärde Moseboken och i den milleritiska historien markerar början på en ökenvandring.
“For forty years did unbelief, murmuring, and rebellion shut out ancient Israel from the land of Canaan. The same sins have delayed the entrance of modern Israel into the heavenly Canaan. In neither case were the promises of God at fault. It is the unbelief, the worldliness, unconsecration, and strife among the Lord’s professed people that have kept us in this world of sin and sorrow so many years.
”I fyrtio år utestängde otro, knotande och uppror det forntida Israel från Kanaans land. Samma synder har fördröjt det moderna Israels inträde i det himmelska Kanaan. I ingetdera fallet låg felet hos Guds löften. Det är den otro, den världslighet, den bristande helgelsen och den strid som finns bland Herrens bekännande folk som har hållit oss kvar i denna värld av synd och sorg så många år.
“We may have to remain here in this world because of insubordination many more years, as did the children of Israel; but for Christ’s sake, His people should not add sin to sin by charging God with the consequence of their own wrong course of action.” Evangelism, 696.
”Vi kan bli tvungna att stanna kvar här i världen många fler år på grund av olydnad, såsom Israels barn gjorde; men för Kristi skull bör hans folk inte lägga synd till synd genom att anklaga Gud för följden av deras egen orätta handlingsväg.” Evangelism, 696.
At the end of ancient Israel’s history, as in the beginning there was a progressive testing process which ended when ancient literal Israel was taken into captivity in Babylon. At the end of modern spiritual Israel, they too will face a progressive testing process. That process ends when Laodicean Adventists are overthrown at the Sunday law. As with ancient Israel, modern Israel will be taken captive by spiritual Babylon.
Vid slutet av det forntida Israels historia fanns, liksom i början, en fortskridande prövningsprocess som slutade när det forntida, bokstavliga Israel fördes bort i fångenskap till Babylon. Vid slutet av det moderna, andliga Israel kommer också de att ställas inför en fortskridande prövningsprocess. Den processen avslutas när laodiceiska adventister omstörtas vid söndagslagen. Liksom med det forntida Israel kommer det moderna Israel att föras i fångenskap av det andliga Babylon.
The Millerite movement that began prophetically in 1798, and ended officially in 1863, typifies the movement of the one hundred and forty-four thousand that began in 1989 and ends at the close of human probation and the Second Coming of Christ. Between the ending of the Millerite movement and the arrival of the mighty movement of the third angel, is the history of the legally registered Laodicean Seventh-day Adventist church.
Den milleritiska rörelsen, som profetiskt började 1798 och officiellt avslutades 1863, utgör en förebild för de etthundrafyrtiofyra tusendes rörelse, vilken började 1989 och avslutas vid prövotidens slut för mänskligheten och Kristi andra ankomst. Mellan den milleritiska rörelsens avslutning och ankomsten av den tredje ängelns mäktiga rörelse ligger historien om den lagligen registrerade laodiceiska sjundedagsadventistkyrkan.
“A distance of only eleven days’ journey lay between Sinai and Kadesh, on the borders of Canaan; and it was with the prospect of speedily entering the goodly land that the hosts of Israel resumed their march when the cloud at last gave the signal for an onward movement. Jehovah had wrought wonders in bringing them from Egypt, and what blessings might they not expect now that they had formally covenanted to accept Him as their Sovereign, and had been acknowledged as the chosen people of the Most High?” Patriarchs and Prophets, 376.
”Ett avstånd av endast elva dagsresor låg mellan Sinai och Kadesh, vid Kanaans gränser; och det var med utsikten att snart få tåga in i det härliga landet som Israels härskaror återupptog sin vandring, när molnet äntligen gav signal till vidare färd. Jehova hade gjort underverk när han förde dem ut ur Egypten, och vilka välsignelser kunde de nu inte förvänta sig, sedan de formellt hade ingått förbund om att ta emot honom som sin Suverän och hade erkänts som den Högstes utvalda folk?” Patriarker och profeter, 376.
Their short journey ended up being forty years, due to their unbelief and disobedience. Had they manifested a faith that was based upon their mighty deliverance out of slavery, they would have soon crossed over the Jordan river and entered into the Promised Land. Their first obstacle thereafter would have been the same obstacle that Joshua later took up. After forty years, literal Israel left the wilderness for the Promised Land, and Jericho was their first step, and it stands as a symbol of the power of God unto salvation unto everyone that believes. Jericho is also the symbol of the work that the Millerite movement was to confront in 1863, but they retreated into the wilderness. The symbolism of Elijah is directly connected with the symbolism of Jericho, and it is informative to consider Elijah’s historical connection with Jericho.
Deras korta resa kom att bli fyrtio år lång på grund av deras otro och olydnad. Om de hade visat en tro grundad på deras mäktiga befrielse ur slaveriet, skulle de snart ha gått över Jordanfloden och trätt in i det utlovade landet. Deras första hinder därefter skulle ha varit samma hinder som Josua senare tog sig an. Efter fyrtio år lämnade det bokstavliga Israel öknen för det utlovade landet, och Jeriko var deras första steg, och det står som en symbol för Guds kraft till frälsning för var och en som tror. Jeriko är också symbolen för det verk som den milleritiska rörelsen skulle konfrontera år 1863, men de drog sig tillbaka in i öknen. Elias symbolik är direkt förbunden med Jerikos symbolik, och det är upplysande att betrakta Elias historiska förbindelse med Jeriko.
Now the rest of the acts of Omri which he did, and his might that he showed, are they not written in the book of the chronicles of the kings of Israel? So Omri slept with his fathers, and was buried in Samaria: and Ahab his son reigned in his stead. And in the thirty and eighth year of Asa king of Judah began Ahab the son of Omri to reign over Israel: and Ahab the son of Omri reigned over Israel in Samaria twenty and two years. And Ahab the son of Omri did evil in the sight of the Lord above all that were before him. And it came to pass, as if it had been a light thing for him to walk in the sins of Jeroboam the son of Nebat, that he took to wife Jezebel the daughter of Ethbaal king of the Zidonians, and went and served Baal, and worshipped him. And he reared up an altar for Baal in the house of Baal, which he had built in Samaria. And Ahab made a grove; and Ahab did more to provoke the Lord God of Israel to anger than all the kings of Israel that were before him. In his days did Hiel the Bethelite build Jericho: he laid the foundation thereof in Abiram his firstborn, and set up the gates thereof in his youngest son Segub, according to the word of the Lord, which he spake by Joshua the son of Nun. And Elijah the Tishbite, who was of the inhabitants of Gilead, said unto Ahab, As the Lord God of Israel liveth, before whom I stand, there shall not be dew nor rain these years, but according to my word. 1 Kings 16:27–17:1.
Vad nu mer är att säga om Omris gärningar, vad han gjorde och den makt han visade, är det inte skrivet i Israels kungars krönikebok? Och Omri gick till vila hos sina fäder och blev begraven i Samaria. Och hans son Ahab blev kung efter honom. I Juda konung Asas trettioåttonde regeringsår blev Ahab, Omris son, kung över Israel, och Ahab, Omris son, regerade över Israel i Samaria i tjugutvå år. Och Ahab, Omris son, gjorde det som var ont i Herrens ögon, mer än alla som hade varit före honom. Och det skedde, som om det hade varit en ringa sak för honom att vandra i Nebats sons Jerobeams synder, att han tog till hustru Isebel, dotter till sidoniernas kung Etbaal, och gick bort och tjänade Baal och tillbad honom. Och han reste ett altare åt Baal i Baals hus, som han hade byggt i Samaria. Och Ahab gjorde en Asera; och Ahab gjorde mer för att väcka Herren, Israels Gud, till vrede än alla Israels kungar som hade varit före honom. På hans tid byggde beteliten Hiel upp Jeriko; han lade dess grund på Abiram, sin förstfödde, och satte upp dess portar på sin yngste son Segub, enligt Herrens ord, som han hade talat genom Josua, Nuns son. Och Elia från Tishbe, en av Gileads invånare, sade till Ahab: Så sant Herren, Israels Gud, lever, inför vars ansikte jag står: under dessa år skall varken dagg eller regn falla, utom på mitt ord. 1 Kung. 16:27–17:1.
The confrontation that Elijah had with the gods of Ahab and Jezebel at Mount Carmel was in response to the apostasy of the northern kingdom of Israel’s seventh king who “did more to provoke the Lord God of Israel to anger than all the kings of Israel that were before him.” The word ‘provoke’ in the passage, is a reference to the “day of provocation” that was represented by the tenth test in Numbers fourteen. Ahab’s provoking of God represented the last of ten tests that was brought about by the evil report of ten spies in Numbers fourteen. Therefore, it represents the last test for the Millerite movement and the last test for the one hundred and forty-four thousand.
Den konfrontation som Elia hade med Ahabs och Isebels gudar på berget Karmel var ett svar på avfallet hos nordriket Israels sjunde kung, som ”gjorde mer för att väcka Herren, Israels Gud, till vrede än alla Israels kungar som hade varit före honom.” Ordet ”väcka” i detta avsnitt är en hänvisning till ”förbittringens dag”, som representerades av det tionde provet i Fjärde Moseboken fjorton. Ahabs eggande av Gud representerade det sista av tio prov som framkallades genom den onda rapporten från de tio spejarna i Fjärde Moseboken fjorton. Därför representerar det det sista provet för milleritrörelsen och det sista provet för de etthundrafyrtiofyra tusen.
Wherefore as the Holy Ghost saith, Today if ye will hear his voice, Harden not your hearts, as in the provocation, in the day of temptation in the wilderness. Hebrews 3:7, 8.
Därför, såsom den Helige Ande säger: I dag, om ni får höra hans röst, förhärda inte era hjärtan, såsom vid förbittringen, på frestelsens dag i öknen. Hebréerbrevet 3:7, 8.
In the prophetic “day of provocation” represented by Ahab, the prophet Elijah prayed that if it was necessary, God would bring judgments upon Israel that His people might repent from the sins they were participating in.
På den profetiska ”förbittringens dag” som representerades av Ahab bad profeten Elia att Gud, om så var nödvändigt, skulle låta domar komma över Israel, så att Hans folk måtte omvända sig från de synder vari de deltog.
“The people of Israel had gradually lost their fear and reverence for God until His word through Joshua had no weight with them. ‘In his [Ahab’s] days did Hiel the Bethelite build Jericho: he laid the foundation thereof in Abiram his first-born, and set up the gates thereof in his youngest son Segub, according to the word of the Lord, which he spake by Joshua the son of Nun.’
Israels folk hade gradvis förlorat sin gudsfruktan och vördnad för Gud, till dess att Hans ord genom Josua inte längre hade någon tyngd hos dem. ”I hans [Ahabs] dagar byggde beteliten Hiel upp Jeriko; dess grund lade han med sin förstfödde Abiram, och dess portar satte han upp med sin yngste son Segub, enligt Herrens ord, som han hade talat genom Josua, Nuns son.”
“While Israel was apostatizing, Elijah remained a loyal and true prophet of God. His faithful soul was greatly distressed as he saw that unbelief and infidelity were fast separating the children of Israel from God, and he prayed that God would save His people. He entreated that the Lord would not wholly cast away His sinning people, but that He would by judgments if necessary arouse them to repentance and not permit them to go to still greater lengths in sin and thus provoke Him to destroy them as a nation.
”Medan Israel avföll förblev Elia en trofast och sann Guds profet. Hans trogna själ var djupt bedrövad när han såg att otro och trolöshet hastigt höll på att skilja Israels barn från Gud, och han bad att Gud skulle frälsa sitt folk. Han bönföll att Herren inte helt skulle förkasta sitt syndande folk, utan att han genom domar, om så vore nödvändigt, skulle väcka dem till omvändelse och inte tillåta dem att gå ännu längre i synden och därigenom förmå honom att förgöra dem som nation.
“The message of the Lord came to Elijah to go to Ahab with the denunciations of His judgments because of the sins of Israel. Elijah traveled day and night until he reached the palace of Ahab. He solicited no admission, and waited not to be formally announced. All unexpectedly to Ahab, Elijah stands before the astonished king of Samaria in the coarse garments usually worn by the prophets. He makes no apology for his abrupt appearance, without invitation; but, raising his hands to heaven, he solemnly affirms by the living God, who made the heavens and the earth, the judgments which would come upon Israel: ‘There shall not be dew nor rain these years, but according to my word.’
”Herrens budskap kom till Elia att gå till Ahab med förkunnelsen om Hans domar på grund av Israels synder. Elia färdades dag och natt tills han nådde Ahabs palats. Han begärde inte att bli insläppt och väntade inte på att formellt bli anmäld. Helt oväntat för Ahab står Elia inför Samarias förbluffade kung i de grova kläder som profeterna vanligen bar. Han framför ingen ursäkt för sitt plötsliga uppdykande utan inbjudan; men med händerna lyfta mot himlen betygar han högtidligt vid den levande Guden, som har gjort himlen och jorden, de domar som skulle komma över Israel: ’Det skall under dessa år varken falla dagg eller regn, utom efter mitt ord.’”
“This startling denunciation of God’s judgments because of the sins of Israel fell like a thunderbolt upon the apostate king. He seemed to be paralyzed with amazement and terror; and before he could recover from his astonishment, Elijah, without waiting to see the effect of his message, disappeared as suddenly as he came. His work was to speak the word of woe from God, and he instantly withdrew. His word had locked up the treasures of heaven, and his word was the only key which could open them again.” Testimonies, volume 3, 273.
”Denna häpnadsväckande förkunnelse av Guds domar över Israels synder slog ned över den avfällige kungen som en blixt från klar himmel. Han tycktes vara förlamad av häpnad och skräck; och innan han hann hämta sig från sin bestörtning, försvann Elia, utan att invänta verkan av sitt budskap, lika plötsligt som han hade kommit. Hans uppgift var att uttala ve-ordet från Gud, och han drog sig genast tillbaka. Hans ord hade låst himlens skatter, och hans ord var den enda nyckel som åter kunde öppna dem.” Testimonies, volym 3, 273.
Israel had forgotten that Joshua had strictly commanded them not to associate with the heathen nations, and to never rebuild Jericho. Though the battle of Jericho was a tremendous demonstration of God’s power and a symbol of God’s promise to lead His people into the Promised Land, there was also a sin, a curse and a deliverance associated with Jericho. The ‘sin’ was that of Achan who coveted the wealth and influence of Jericho, the ‘curse’ was upon any man that would rebuild Jericho and the harlot Rahab represented the ‘deliverance’. Achan wanted the beautiful Babylonian robe. He thought he could hide his sin, as Adam and Eve sought to hide their sin with a garment of fig leaves. Achan wanted the prosperity that Jericho represented, and he wished to be associated with Babylon.
Israel hade glömt att Josua strängt hade befallt dem att inte ha gemenskap med de hedniska folken och att aldrig återuppbygga Jeriko. Fastän slaget om Jeriko var en mäktig demonstration av Guds kraft och en symbol för Guds löfte att leda sitt folk in i det utlovade landet, var också en synd, en förbannelse och en befrielse förbundna med Jeriko. ”Synden” var Akans synd, han som åtrådde Jerikos rikedom och inflytande; ”förbannelsen” vilade över varje man som skulle återuppbygga Jeriko; och skökan Rahab representerade ”befrielsen”. Akan ville ha den sköna babyloniska manteln. Han trodde att han kunde dölja sin synd, liksom Adam och Eva sökte dölja sin synd med en klädnad av fikonlöv. Akan ville ha det välstånd som Jeriko representerade, och han önskade bli förknippad med Babylon.
Jericho is set forth as a symbol of the work of carrying the third angel’s message to the world, but it possesses a warning about the sin of loving and trusting in the world. The symbol of Jericho also contains a curse against the rebuilding of Jericho and Rahab represents those still in Babylon that come out when the loud cry of the third angel is proclaimed.
Jeriko framställs som en symbol för arbetet att bära den tredje ängelns budskap till världen, men det rymmer också en varning för synden att älska och förtrösta på världen. Symbolen Jeriko innefattar även en förbannelse över återuppbyggandet av Jeriko, och Rahab representerar dem som ännu är i Babylon men som kommer ut när den tredje ängelns höga rop förkunnas.
“Elijah’s faithful soul was grieved. His indignation was aroused, and he was jealous for the glory of God. He saw that Israel was plunged into fearful apostasy. And when he called to mind the great things that God had wrought for them, he was overwhelmed with grief and amazement. But all this was forgotten by the majority of the people. He went before the Lord, and, with his soul wrung with anguish, pleaded for Him to save His people if it must be by judgments. He pleaded with God to withhold from His ungrateful people dew and rain, the treasures of heaven, that apostate Israel might look in vain to their gods, their idols of gold, wood, and stone, the sun, moon, and stars, to water and enrich the earth, and cause it to bring forth plentifully. The Lord told Elijah that He had heard his prayer and would withhold dew and rain from His people until they should turn unto Him with repentance.
”Elias trogna själ var bedrövad. Hans förtrytelse väcktes, och han nitälskade för Guds ära. Han såg att Israel hade sjunkit ned i fruktansvärd avfällighet. Och när han erinrade sig de stora ting som Gud hade gjort för dem, överväldigades han av sorg och häpnad. Men allt detta hade glömts bort av folkets flertal. Han trädde fram inför Herren och bönföll, med sin själ förvriden av ångest, att Han måtte rädda sitt folk, om så måste ske genom domar. Han bad Gud att undanhålla sin otacksamma skara dagg och regn, himlens skatter, så att det avfälliga Israel förgäves skulle vända sig till sina gudar, sina avgudar av guld, trä och sten, solen, månen och stjärnorna, för att vattna och berika jorden och få den att bära riklig frukt. Herren sade till Elias att Han hade hört hans bön och skulle undanhålla dagg och regn från sitt folk till dess de vände om till Honom i ånger.”
“God had specially guarded His people against mingling with the idolatrous nations around them, lest their hearts should be deceived by the attractive groves and shrines, temples and altars, which were arranged in the most expensive, alluring manner to pervert the senses so that God would be supplanted in the minds of the people.
”Gud hade på ett särskilt sätt skyddat sitt folk mot att blanda sig med de avgudadyrkande nationerna omkring dem, så att deras hjärtan inte skulle bedras av de tilldragande lundarna och helgedomarna, templen och altarna, som hade ordnats på det mest kostsamma och lockande sätt för att förleda sinnena, så att Gud skulle trängas undan ur folkets tankar.
“The city of Jericho was devoted to the most extravagant idolatry. The inhabitants were very wealthy, but all the riches that God had given them they counted as the gift of their gods. They had gold and silver in abundance; but, like the people before the Flood, they were corrupt and blasphemous, and insulted and provoked the God of heaven by their wicked works. God’s judgments were awakened against Jericho. It was a stronghold. But the Captain of the Lord’s host Himself came from heaven to lead the armies of heaven in an attack upon the city. Angels of God laid hold of the massive walls and brought them to the ground. God had said that the city of Jericho should be accursed and that all should perish except Rahab and her household. These should be saved because of the favor that Rahab showed the messengers of the Lord. The word of the Lord to the people was: ‘And ye, in anywise keep yourselves from the accursed thing, lest ye make yourselves accursed, when ye take of the accursed thing, and make the camp of Israel a curse, and trouble it.’ ‘And Joshua adjured them at that time, saying, Cursed be the man before the Lord, that riseth up and buildeth this city Jericho: he shall lay the foundation thereof in his first-born, and in his youngest son shall he set up the gates of it.’
Staden Jeriko var hängiven åt den mest utsvävande avgudadyrkan. Invånarna var mycket rika, men alla de rikedomar som Gud hade gett dem betraktade de som en gåva från sina gudar. De hade guld och silver i överflöd; men liksom människorna före syndafloden var de fördärvade och hädiska och förolämpade och utmanade himlens Gud genom sina onda gärningar. Guds domar väcktes mot Jeriko. Det var ett fäste. Men Härföraren för Herrens här kom själv från himlen för att leda himlens härar i ett angrepp mot staden. Guds änglar grep tag i de väldiga murarna och störtade dem till marken. Gud hade sagt att staden Jeriko skulle vara förbannad och att alla skulle förgås utom Rahab och hennes husfolk. Dessa skulle räddas på grund av den välvilja som Rahab visade Herrens sändebud. Herrens ord till folket var: ”Men ni, tag er i varje avseende till vara för det tillspillogivna, så att ni inte själva drar förbannelse över er, när ni tar av det tillspillogivna och gör Israels läger till en förbannelse och bringar olycka över det.” ”Och Josua lät vid den tiden folket svära och sade: Förbannad vare den man inför Herren som står upp och bygger denna stad Jeriko igen; med sin förstfödde skall han lägga dess grund, och med sin yngste son skall han sätta upp dess portar.”
“God was very particular in regard to Jericho, lest the people should be charmed with the things that the inhabitants had worshiped and their hearts be diverted from God. He guarded His people by most positive commands; yet notwithstanding the solemn injunction from God by the mouth of Joshua, Achan ventured to transgress. His covetousness led him to take of the treasures that God had forbidden him to touch because the curse of God was upon them. And because of this man’s sin the Israel of God were as weak as water before their enemies.
”Gud var mycket noggrann i fråga om Jeriko, för att folket inte skulle bli förhäxat av de ting som invånarna hade tillbett och deras hjärtan vända sig bort från Gud. Han skyddade sitt folk genom de mest uttryckliga befallningar; men trots den högtidliga befallningen från Gud genom Josuas mun vågade Akan överträda. Hans girighet fick honom att ta av de skatter som Gud hade förbjudit honom att röra, eftersom Guds förbannelse vilade över dem. Och på grund av denne mans synd var Guds Israel svagt som vatten inför sina fiender.
“Joshua and the elders of Israel were in great affliction. They lay before the ark of God in most abject humility because the Lord was wroth with His people. They prayed and wept before God. The Lord spoke to Joshua: ‘Get thee up; wherefore liest thou thus upon thy face? Israel hath sinned, and they have also transgressed My covenant which I commanded them: for they have even taken of the accursed thing, and have also stolen, and dissembled also, and they have put it even among their own stuff. Therefore the children of Israel could not stand before their enemies, but turned their backs before their enemies, because they were accursed: neither will I be with you any more, except ye destroy the accursed from among you.’
”Josua och Israels äldste var i stor nöd. De låg inför Guds ark i djupaste förödmjukelse, därför att Herren var vred på sitt folk. De bad och grät inför Gud. Herren talade till Josua: ’Stå upp; varför ligger du så på ditt ansikte? Israel har syndat, och de har också överträtt mitt förbund som jag befallde dem; ty de har till och med tagit av det tillspillogivna, och de har också stulit och även handlat svekfullt, och de har till och med lagt det bland sina egna ägodelar. Därför kunde Israels barn inte stå emot sina fiender, utan vände ryggen åt sina fiender, därför att de var under förbannelse. Jag skall inte längre vara med er, om ni inte utrotar det tillspillogivna ur er mitt.’
“I have been shown that God here illustrates how He regards sin among those who profess to be His commandment-keeping people. Those whom He has specially honored with witnessing the remarkable exhibitions of His power, as did ancient Israel, and who will even then venture to disregard His express directions, will be subjects of His wrath. He would teach His people that disobedience and sin are exceedingly offensive to Him and are not to be lightly regarded.” Testimonies, volume 3, 263, 264.
”Jag har fått se att Gud här åskådliggör hur Han betraktar synd bland dem som bekänner sig vara Hans budhållande folk. De som Han särskilt har hedrat genom att låta dem bevittna de märkliga uppenbarelserna av Hans makt, såsom det forntida Israel, och som ändå vågar åsidosätta Hans uttryckliga föreskrifter, skall bli föremål för Hans vrede. Han vill lära sitt folk att olydnad och synd i högsta grad väcker Hans misshag och inte får betraktas lättvindigt.” Testimonies, band 3, 263, 264.
The story of Jericho includes the warning to not trust in the perceived strength and glory of the wicked and affluent city. A “city” in Bible prophecy is a kingdom, and Achan took a Babylonian garment. A garment prophetically represents character, so in the “last days,” Achan’s hiding of the Babylonish garment represents a hidden desire to possess the character of spiritual Babylon. The character, or image of spiritual Babylon is what the United States covets when it brings together church and state.
Berättelsen om Jeriko innefattar varningen att inte sätta sin lit till den ogudaktiga och välmående stadens upplevda styrka och härlighet. En ”stad” i Bibelns profetia är ett rike, och Akan tog en babylonisk mantel. En mantel representerar profetiskt karaktär, så i ”de sista dagarna” representerar Akans gömmande av den babyloniska manteln en dold önskan att besitta det andliga Babylons karaktär. Det andliga Babylons karaktär, eller bild, är vad Förenta staterna åstundar när det sammanför kyrka och stat.
Confronted with the possibility of the youth of the Millerite movement being drafted into the Civil War, and recognizing the need of organization, the leaders of the movement became legally connected with the affluent nation that they were never to assimilate unto. Even the Constitution of that affluent country designed that it was never necessary for a church to be connected with the state. There were denominations that existed during the Millerite time period, that still exist today; some of those denominations have never entered into the legal relationship with the United States government, and their choice to not establish that relationship, never in any way prevented them from organizing their respective churches.
Ställda inför möjligheten att de unga inom milleriternas rörelse skulle inkallas till inbördeskriget, och med insikt om behovet av organisation, knöt rörelsens ledare en juridisk förbindelse med den välmående nation som de aldrig skulle assimileras med. Till och med den författning som tillhörde detta välmående land var utformad så, att det aldrig var nödvändigt för en kyrka att vara förbunden med staten. Det fanns samfund under milleriternas tidsperiod som fortfarande existerar i dag; några av dessa samfund har aldrig ingått i ett juridiskt förhållande med Förenta staternas regering, och deras val att inte upprätta den relationen hindrade dem aldrig på något sätt från att organisera sina respektive kyrkor.
Long after Joshua fought the battle of Jericho, in the time of Ahab, all the warnings of Achan’s apostasy and the destruction of Jericho had been forgotten by God’s apostate people. Elijah prayed to God, requesting if necessary that God’s judgments would be exercised to bring His people to repentance. When Malachi records the final words of the Old Testament the promise is set within the context of the Lord striking the world with a curse. The curse associated with Jericho, was upon any man who would rebuild Jericho. The curse was upon any who would like Achan, desire to trust in the wealth and affluency associated with Jericho. Achan’s “sin” represents the hidden unsanctified inward desire to wear the Babylonish garment. The ‘curse’ was for the work of acting out those inward desires.
Långt efter det att Josua utkämpade slaget om Jeriko, på Ahabs tid, hade alla varningar om Akans avfall och Jerikos förstörelse blivit bortglömda av Guds avfälliga folk. Elia bad till Gud och anhöll om att, om så var nödvändigt, Guds domar måtte verkställas för att föra Hans folk till omvändelse. När Malaki nedtecknar Gamla testamentets sista ord, framställs löftet inom ramen för att Herren slår världen med en förbannelse. Den förbannelse som var förknippad med Jeriko vilade över varje man som skulle återuppbygga Jeriko. Förbannelsen vilade över var och en som, likt Akan, önskade förtrösta på den rikedom och det överflöd som var förbundet med Jeriko. Akans ”synd” representerar den dolda, icke helgade inre begärelsen att bära den babyloniska manteln. ”Förbannelsen” gällde handlingen att omsätta dessa inre begärelser i gärning.
Miller’s message was the Elijah message for his time and the Civil War represented the judgments that accompany the Elijah message. In the middle of the Civil War in 1863, Millerite Adventism rebuilt Jericho, as witnessed by the details of Joshua’s curse upon any man who did so.
Millers budskap var Eliasbudskapet för hans tid, och inbördeskriget representerade de domar som åtföljer Eliasbudskapet. Mitt under inbördeskriget år 1863 återuppbyggde milleritisk adventism Jeriko, vilket bekräftas av detaljerna i Josuas förbannelse över var och en som gjorde detta.
And Joshua adjured them at that time, saying, Cursed be the man before the Lord, that riseth up and buildeth this city Jericho: he shall lay the foundation thereof in his firstborn, and in his youngest son shall he set up the gates of it. Joshua 6:26.
Och Josua lät dem vid den tiden svära och sade: Förbannad inför Herren vare den man som står upp och bygger denna stad Jeriko; med sin förstfödde skall han lägga dess grund, och med sin yngste son skall han sätta upp dess portar. Josua 6:26.
The word “adjured” in the command of Joshua is both an oath and a curse. Cursed if you break Joshua’s command, and blessed if you keep the oath. The word translated as “adjured” is also translated as “seven times” in Leviticus twenty-six. The oath and curse of Moses as Daniel expresses it in chapter nine, is connected with the rebuilding of Jericho.
Ordet ”besvor” i Josuas befallning är både en ed och en förbannelse. Förbannad om du bryter mot Josuas befallning, och välsignad om du håller eden. Ordet som översätts med ”besvor” översätts också med ”sju gånger” i Tredje Moseboken tjugosex. Mose ed och förbannelse, såsom Daniel uttrycker det i kapitel nio, är förbundna med återuppbyggandet av Jeriko.
Yea, all Israel have transgressed thy law, even by departing, that they might not obey thy voice; therefore the curse is poured upon us, and the oath that is written in the law of Moses the servant of God, because we have sinned against him. Daniel 9:11.
Ja, hela Israel har överträtt din lag och vänt sig bort för att inte lyda din röst; därför har förbannelsen utgjutits över oss, och den ed som är skriven i Mose, Guds tjänares, lag, eftersom vi har syndat mot honom. Daniel 9:11.
Sister White said, “God was very particular in regard to Jericho, lest the people should be charmed with the things that the inhabitants had worshiped and their hearts be diverted from God.” God was very particular in accomplishing the destruction of Jericho and therefore He was very particular in recording the warning represented by Achan. He was careful in recording the curse associated with rebuilding Jericho and also careful in defining the divine tactics employed in bringing the walls down.
Syster White sade: ”Gud var mycket noggrann i fråga om Jeriko, för att folket inte skulle förföras av de ting som invånarna hade dyrkat och så att deras hjärtan inte skulle vändas bort från Gud.” Gud var mycket noggrann när det gällde att fullborda Jerikos förstörelse, och därför var Han också mycket noggrann med att nedteckna den varning som framställs genom Akan. Han var omsorgsfull i att nedteckna den förbannelse som var förbunden med att återuppbygga Jeriko och likaså omsorgsfull i att fastställa den gudomliga taktik som användes för att få murarna att falla.
It was most certainly Jesus, as the Captain of the Lord’s host that directed the angels to bring Jericho’s walls down, and nothing is done by accident in God’s Word, but in this instance, we have the prophetess telling us that “God was very particular in regard to Jericho.” Seven days the ark was carried around the city, and a day is a year in prophecy. That principle was recorded at the beginning of the forty years of wilderness wandering and at the end of those forty years they compassed Jericho for seven days.
Det var helt visst Jesus, såsom Herren härskarors hövding, som gav änglarna befallning att låta Jerikos murar falla, och ingenting sker av en tillfällighet i Guds ord; men i detta fall säger profetissan oss att ”Gud var mycket noggrann i fråga om Jeriko.” I sju dagar bars arken runt staden, och i profetian är en dag ett år. Den principen nedtecknades i början av de fyrtio årens ökenvandring, och vid slutet av dessa fyrtio år gick de runt Jeriko i sju dagar.
After the number of the days in which ye searched the land, even forty days, each day for a year, shall ye bear your iniquities, even forty years, and ye shall know my breach of promise. Numbers 14:34.
Så som antalet av de dagar under vilka ni bespejade landet var, nämligen fyrtio dagar, en dag för vart år, så skall ni bära era missgärningar i fyrtio år, och ni skall förnimma vad det är att jag drar tillbaka mitt löfte. 4 Moseboken 14:34.
Seven days the ark was carried around the city and on the seventh-day it was taken around the city “seven times.” This provides two prophetic witnesses that Jericho is associated with the “seven times” of Moses’ oath. God’s covenant people are priests, and seven priests blew seven trumpets.
I sju dagar bars arken runt staden, och på den sjunde dagen fördes den runt staden ”sju gånger”. Detta utgör två profetiska vittnesbörd om att Jeriko är förbundet med Mose eds ”sju gånger”. Guds förbundsfolk är präster, och sju präster blåste i sju trumpeter.
Ye also, as lively stones, are built up a spiritual house, an holy priesthood, to offer up spiritual sacrifices, acceptable to God by Jesus Christ. 1 Peter 2:5.
Även ni, såsom levande stenar, blir uppbyggda till ett andligt hus, ett heligt prästerskap, för att frambära andliga offer, som är välbehagliga för Gud genom Jesus Kristus. 1 Petrus 2:5.
A trumpet represents either a warning message, or a judgment or a call to a holy convocation depending on the context where it is located. In the last days a trumpet is to be blown by the watchmen, as it was blown by the Millerites in their history. The priests represent the watchmen on the walls of Zion that blow a trumpet, warning God’s people of a coming judgment, while also calling those very same people unto a holy convocation.
En trumpet representerar antingen ett varningsbudskap, eller en dom, eller en kallelse till en helig sammankomst, beroende på det sammanhang där den förekommer. I de sista dagarna skall en trumpet blåsas av väktarna, liksom den blåstes av milleriterna i deras historia. Prästerna representerar väktarna på Sions murar, som blåser i en trumpet och varnar Guds folk för en kommande dom, samtidigt som de kallar detta samma folk till en helig sammankomst.
Blow ye the trumpet in Zion, and sound an alarm in my holy mountain: let all the inhabitants of the land tremble: for the day of the Lord cometh, for it is nigh at hand … Blow the trumpet in Zion, sanctify a fast, call a solemn assembly: Gather the people, sanctify the congregation, assemble the elders, gather the children, and those that suck the breasts: let the bridegroom go forth of his chamber, and the bride out of her closet. Let the priests, the ministers of the Lord, weep between the porch and the altar, and let them say, Spare thy people, O Lord, and give not thine heritage to reproach, that the heathen should rule over them: wherefore should they say among the people, Where is their God? Joel 2:1, 15–17.
Stöt i basun i Sion, och slå larm på mitt heliga berg; må alla landets invånare bäva, ty Herrens dag kommer, ja, den är nära … Stöt i basun i Sion, pålys en fasta, utlys en högtidssammankomst. Församla folket, helga församlingen, kalla samman de äldste, samla barnen, också dem som diar vid bröstet; må brudgummen gå ut ur sin kammare och bruden ur sitt gemak. Må prästerna, Herrens tjänare, gråta mellan förhuset och altaret och säga: Skona ditt folk, Herre, och utlämna inte din arvedel till smälek, så att hedningarna får råda över dem. Varför skulle man säga bland folken: Var är deras Gud? Joel 2:1, 15–17.
The trumpet message is the Elijah message. All the various usages of the word “seven” in Joshua chapter six, is the same word or a related derivative of the word which is translated as “seven times” in Leviticus twenty-six. Yet the dish of fables handed out by the Laodicean theologians claim that the word translated as “seven times” in Leviticus twenty-six only represents fullness of power, or completeness or some other foolish variation of their denial that Miller was correct in applying a numerical value to the word translated as “seven times.” The priests led the people around the city seven times, not fully or completely around Jericho. The word translated as “seven times” represents a numerical value!
Basunbudskapet är Elias budskap. Alla de olika användningarna av ordet ”sju” i Josuas sjätte kapitel är samma ord eller ett besläktat avledt ord från det ord som översätts med ”sju gånger” i Tredje Moseboken tjugosex. Ändå påstår den fabelfyllda anrättning som serveras av de laodiceiska teologerna att ordet som översätts med ”sju gånger” i Tredje Moseboken tjugosex endast representerar maktens fullhet, eller fullständighet, eller någon annan dåraktig variant av deras förnekelse av att Miller hade rätt när han tillämpade ett numeriskt värde på ordet som översätts med ”sju gånger”. Prästerna ledde folket runt staden sju gånger, inte fullständigt eller fullkomligt runt Jeriko. Ordet som översätts med ”sju gånger” representerar ett numeriskt värde!
At Jericho, when the people shouted, it represented the loud cry of the one hundred and forty-four thousand, who are cut out of the mountain without hands in Daniel chapter two, who strike and break in pieces the image.
I Jeriko, när folket ropade, representerade det det höga ropet från de etthundrafyrtiofyra tusen, som utan händer är uthuggna ur berget i Daniel kapitel två, och som slår sönder och krossar bildstoden.
And in the days of these kings shall the God of heaven set up a kingdom, which shall never be destroyed: and the kingdom shall not be left to other people, but it shall break in pieces and consume all these kingdoms, and it shall stand for ever. Forasmuch as thou sawest that the stone was cut out of the mountain without hands, and that it brake in pieces the iron, the brass, the clay, the silver, and the gold; the great God hath made known to the king what shall come to pass hereafter: and the dream is certain, and the interpretation thereof sure. Daniel 2:44, 45.
Och i dessa konungars dagar skall himlens Gud upprätta ett rike som aldrig skall förstöras; och riket skall inte överlämnas åt något annat folk, utan det skall krossa och göra slut på alla dessa riken, och självt skall det bestå för evigt. Eftersom du såg att stenen höggs ut ur berget utan människohänder och krossade järnet, kopparen, leran, silvret och guldet, har den store Guden kungjort för kungen vad som skall ske härefter; och drömmen är viss, och dess uttydning säker. Daniel 2:44, 45.
God was careful to list the precious metals that were found in Jericho as gold, silver, brass and iron. Prophetically, clay represents God’s people as typified by Rahab. Jericho represents the end of all earthly kingdoms during the loud cry of the one hundred and forty-four thousand.
Gud var noga med att räkna upp de dyrbara metaller som fanns i Jeriko som guld, silver, koppar och järn. Profetiskt representerar leran Guds folk, förebildat genom Rahab. Jeriko representerar slutet på alla jordiska riken under de etthundrafyrtiofyra tusendens höga rop.
But all the silver, and gold, and vessels of brass and iron, are consecrated unto the Lord: they shall come into the treasury of the Lord. Joshua 6:19.
Men allt silver och guld samt kärl av koppar och järn är helgade åt Herren; de skall komma in i Herrens skattkammare. Josua 6:19.
Jericho represents the work of conquering the Promised Land, which typifies the work of the mighty movement of the third angel. That work includes a warning, a curse and the saving of those outside the priesthood, as represented by the harlot, Rahab.
Jeriko representerar verket att inta det utlovade landet, vilket är en förebild för arbetet i den tredje ängelns mäktiga rörelse. Detta arbete innefattar en varning, en förbannelse och frälsningen av dem som står utanför prästadömet, representerade av skökan Rahab.
Joshua’s prophetic “curse” was later fulfilled in the days of Ahab and Elijah. The curse against rebuilding Jericho contained the specific prediction that the man that did so, would lose his youngest son when he set up the gates of Jericho, and he would lose his oldest son when he laid the foundations thereof. In the time of Elijah, Hiel the Bethelite fulfilled that prophecy, and his youngest son died when he set up the gates and his oldest son died when he laid the foundations. The “curse” which is associated with the Elijah message was represented by the work of rebuilding Jericho.
Josuas profetiska ”förbannelse” uppfylldes senare i Ahabs och Elias dagar. Förbannelsen över återuppbyggandet av Jeriko innehöll den specifika förutsägelsen att den man som gjorde detta skulle förlora sin yngste son när han satte upp Jerikos portar, och att han skulle förlora sin äldste son när han lade dess grund. På Elias tid uppfyllde Hiel från Betel denna profetia, och hans yngste son dog när han satte upp portarna och hans äldste son dog när han lade grunden. Den ”förbannelse” som är förknippad med Elias budskap framställdes genom arbetet med att återuppbygga Jeriko.
Behold, I will send you Elijah the prophet before the coming of the great and dreadful day of the Lord: And he shall turn the heart of the fathers to the children, and the heart of the children to their fathers, lest I come and smite the earth with a curse. Malachi 4:5, 6.
Se, jag skall sända er profeten Elia, innan Herrens stora och fruktansvärda dag kommer. Och han skall vända fädernas hjärtan till barnen och barnens hjärtan till deras fäder, för att jag inte skall komma och slå landet med förbannelse. Malaki 4:5, 6.
The curse of Millerite history that was associated with Miller’s Elijah message was predicted by Joshua and fulfilled in the time of Elijah and Ahab.
Förbannelsen i Milleriternas historia, som var förknippad med Millers Elia-budskap, förutsades av Josua och uppfylldes på Elias och Ahabs tid.
In his days did Hiel the Bethelite build Jericho: he laid the foundation thereof in Abiram his firstborn, and set up the gates thereof in his youngest son Segub, according to the word of the Lord, which he spake by Joshua the son of Nun. 1 Kings 16:34.
I hans dagar byggde Hiel från Betel upp Jeriko; dess grund lade han med sin förstfödde Abiram, och dess portar satte han upp med sin yngste son Segub, enligt Herrens ord, som han hade talat genom Josua, Nuns son. 1 Kungaboken 16:34.
The curse of rebuilding Jericho cannot be separated from the manifestation of power that God exercised in bringing the walls of Jericho down. Sister White said, “Those whom He has specially honored with witnessing the remarkable exhibitions of His power, as did ancient Israel, and who will even then venture to disregard His express directions, will be subjects of His wrath.” The Millerites had just participated in the manifestation of God’s power that climaxed with the Midnight Cry, yet they rejected Moses’ oath of the seven times which Daniel also identifies as the curse of Moses.
Förbannelsen över att återuppbygga Jeriko kan inte skiljas från den maktmanifestation som Gud utövade när han lät Jerikos murar falla. Syster White sade: ”De som han på ett särskilt sätt har hedrat genom att låta dem bevittna de märkliga uppenbarelserna av hans makt, såsom det forna Israel, och som ändå vågar åsidosätta hans uttryckliga anvisningar, skall bli föremål för hans vrede.” Milleriterna hade just deltagit i manifestationen av Guds makt, som kulminerade i Midnattsropet, men de förkastade Moses ed om de sju tiderna, vilken Daniel också identifierar som Moses förbannelse.
Names are a symbol of character in God’s Word, and the name of the man who rebuilt Jericho, along with the names of his oldest and youngest son are very informative. Hiel means the living God of strength and suggests that Hiel was a follower of the living God. The fact that he is identified as a Bethelite identifies him with the church. Abiram, his firstborn means the father of height, in terms of being exalted and lifted up. His youngest son Segub means lofty and to exalt and lift up. All three names represent elements of God’s character, but in the context of the prophecy which they fulfilled, they represent a man who was lifting up and exalting himself above the Almighty God who had brought Jericho down. A “gate” in prophecy represents a church.
Namn är en symbol för karaktär i Guds Ord, och namnet på den man som återuppbyggde Jeriko, tillsammans med namnen på hans äldste och yngste son, är mycket upplysande. Hiel betyder den levande styrkans Gud och antyder att Hiel var en efterföljare till den levande Guden. Det faktum att han identifieras som en betelit identifierar honom med församlingen. Abiram, hans förstfödde, betyder höjdens fader, i betydelsen att vara upphöjd och upplyft. Hans yngste son Segub betyder upphöjd och att upphöja och upplyfta. Alla tre namnen representerar inslag av Guds karaktär, men i den kontext av den profetia som de uppfyllde representerar de en man som upphöjde och förhärligade sig själv över den Allsmäktige Gud som hade brutit ner Jeriko. En ”port” i profetian representerar en församling.
“To the humble, believing soul, the house of God on earth is the gate of heaven. The song of praise, the prayer, the words spoken by Christ’s representatives, are God’s appointed agencies to prepare a people for the church above, for that loftier worship into which there can enter nothing that defileth.” Testimonies, volume 5, 491.
”För den ödmjuka, troende själen är Guds hus på jorden himmelens port. Lovsången, bönen, de ord som talas av Kristi representanter, är medel som Gud har förordnat för att bereda ett folk för församlingen där ovan, för den högre gudstjänst i vilken intet orent kan komma in.” Testimonies, band 5, 491.
The beginning of the work to start a church began in 1860, as testified to by Adventist historians such as Arthur White, Ellen White’s grandson.
Början till arbetet med att grunda en församling inleddes år 1860, såsom bekräftas av adventistiska historiker såsom Arthur White, Ellen Whites sonson.
“While Ellen White had written and published at some length on the need of order in managing the work of the church (see Early Writings, 97–104), and while James White had kept this need before the believers in addresses and Review articles, the church was slow to move. What had been presented in general terms, was well received, but when it came to translating this with something constructive there was resistance and opposition. James White’s brief articles in February aroused not a few from complacency, and now a great deal was being said.
”Medan Ellen White hade skrivit och publicerat ganska utförligt om behovet av ordning i ledningen av församlingens verk (se Early Writings, 97–104), och medan James White genom tal och artiklar i Review hade hållit detta behov levande inför de troende, var församlingen långsam att handla. Det som hade framställts i allmänna ordalag mottogs väl, men när det gällde att omsätta detta i något konstruktivt mötte det motstånd och opposition. James Whites korta artiklar i februari väckte inte så få ur deras självbelåtenhet, och nu sades mycket.”
“J. N. Loughborough, working with White in Michigan, was the first to respond. His words were in the affirmative, but on the defensive:
”J. N. Loughborough, som arbetade tillsammans med White i Michigan, var den förste att svara. Hans ord var bekräftande, men defensiva:
“‘Says one, if you organize so as to hold property by law, you will be a part of Babylon. No; I understand there is quite a difference between our being in a position that we can protect our property by law and using the law to protect and enforce our religious views. If it is wrong to protect church property, why is not wrong for individuals to hold any property legally?—Review and Herald, March 8, 1860.’
”Någon säger: Om ni organiserar er så att ni enligt lag kan inneha egendom, kommer ni att bli en del av Babylon. Nej; jag förstår att det är en betydande skillnad mellan att vi befinner oss i en ställning där vi enligt lag kan skydda vår egendom och att använda lagen för att skydda och genomdriva våra religiösa uppfattningar. Om det är fel att skydda kyrkans egendom, varför är det då inte fel för enskilda att lagligen inneha någon egendom? —Review and Herald, 8 mars 1860.”
“James White had closed his statement in the Review, laying the matter of the need of organization of the publishing interests before the church with the words ‘If any object to our suggestions, will they please write out a plan on which we as a people can act?’—Ibid., February 23, 1860. The first minister laboring out in the field to respond was R. F. Cottrell, a stalwart corresponding editor of the Review. His immediate reaction was decidedly negative:
”James White hade avslutat sitt uttalande i Review, där han lade frågan om behovet av organisation av förlagsverksamheten inför församlingen, med orden: ”Om någon har invändningar mot våra förslag, vill de då vara vänliga att skriva ned en plan efter vilken vi som folk kan handla?” — Ibid., 23 februari 1860. Den förste predikant som arbetade ute på fältet och svarade var R. F. Cottrell, en ståndaktig korresponderande redaktör för Review. Hans omedelbara reaktion var tydligt negativ:
“‘Brother White has asked the brethren to speak in relation to his proposition to secure the property of the church. I do not know precisely what measure he intends in this suggestion, but understand it is to get incorporated as a religious body according to law. For myself, I think it would be wrong to ‘make us a name,’ since that lies at the foundation of Babylon. I do not think God would approve of it.—Ibid., March 22, 1860.” Arthur White, Ellen G. White, volume 1, 420, 421.
”’Broder White har bett bröderna att yttra sig angående hans förslag att trygga församlingens egendom. Jag vet inte exakt vilken åtgärd han avser i detta förslag, men förstår att det gäller att bli inkorporerade som ett religiöst samfund enligt lagen. För min egen del anser jag att det skulle vara orätt att ”göra oss ett namn”, eftersom detta ligger till grund för Babylon. Jag tror inte att Gud skulle godkänna det.—Ibid., 22 mars 1860.’” Arthur White, Ellen G. White, band 1, 420, 421.
James White began his effort to become a church in 1860, and a church is represented by a “gate”. Ellen White says this about the year 1860.
James White började sin strävan att bli en kyrka år 1860, och en kyrka representeras av en ”port”. Ellen White säger detta om året 1860.
“In 1860 death stepped over our threshold, and broke the youngest branch of our family tree. Little Herbert, born September 20, 1860, died December 14 of the same year.” Testimonies, volume 1, 103.
”År 1860 steg döden över vår tröskel och bröt av den yngsta grenen på vårt släktträd. Lille Herbert, född den 20 september 1860, dog den 14 december samma år.” Testimonies, band 1, 103.
In 1863, the Whites also lost their eldest son. After playing and becoming overheated, he went into the room where the cloth charts were prepared and took a nap upon some damp cloths that were used in preparation of the charts. The 1843 and 1850 charts represent the foundations of the Millerite movement. The chart produced in 1863, represent a rejection of the “seven times” of Leviticus twenty-six as previously represented upon the two tables of Habakkuk. It presents a counterfeit foundational message.
År 1863 förlorade makarna White också sin äldste son. Efter att ha lekt och blivit överhettad gick han in i det rum där tygdiagrammen förbereddes och lade sig att sova på några fuktiga tyger som användes vid framställningen av diagrammen. Diagrammen från 1843 och 1850 representerar grundvalarna för den milleritiska rörelsen. Det diagram som framställdes 1863 representerar ett förkastande av ”de sju tiderna” i Tredje Moseboken tjugosex, såsom dessa tidigare hade framställts på Habackuks två tavlor. Det framlägger ett förfalskat grundbudskap.
“When on Friday, November 27, [1863] the parents reached Topsham, they found their three sons and Adelia waiting for them at the depot. They were all apparently in good health, except for Henry, who had a cold. But the next Tuesday, December 1, Henry was very ill with pneumonia. Years later Willie, his youngest brother, reconstructed the story:
”När föräldrarna fredagen den 27 november [1863] kom till Topsham, fann de sina tre söner och Adelia väntande på dem vid stationen. Alla tycktes vara vid god hälsa, utom Henry, som var förkyld. Men följande tisdag, den 1 december, var Henry svårt sjuk i lunginflammation. Många år senare återgav Willie, hans yngste bror, händelseförloppet:”
‘During the absence of their parents, Henry and Edson, under the supervision of Brother Howland, were busily engaged in mounting the charts on cloth, ready for sale. They worked in a rented store building about a block from the Howland home. At length they had a respite for a few days while they were waiting for charts to be sent from Boston. . . . Returning from a long tramp by the river, he [Henry] thoughtlessly lay down and slept on a few damp cloths used in backing the paper charts. A chilly wind was blowing in from an open window. This indiscretion resulted in a severe cold.’” Arthur White, Ellen G. White, volume 2, 70.
”Under föräldrarnas frånvaro var Henry och Edson, under broder Howlands tillsyn, flitigt sysselsatta med att montera kartorna på tyg, färdiga för försäljning. De arbetade i en hyrd butikslokal ungefär ett kvarter från familjen Howlands hem. Till sist fick de några dagars andrum medan de väntade på att kartor skulle sändas från Boston.... När han [Henry] återvände från en lång vandring vid floden, lade han sig tanklöst ned och somnade på några fuktiga tyger som användes som underlag för papperskartorna. En kylig vind blåste in genom ett öppet fönster. Denna oförsiktighet ledde till en svår förkylning.’” Arthur White, Ellen G. White, volym 2, 70.
In 1863, the Millerite movement ended with the formation of a church and the rejection of the foundational truths represented upon the two tables of Habakkuk. The primary leader, as typified by Hiel the Bethelite had begun the work of setting up the gates in 1860 and lost his youngest son for doing so. In 1863, the counterfeit charts became the resting place where Hiel’s oldest son took a nap. He caught a chill and died the same year. His death was directly connected to sleeping on the charts that were then being produced. But the chart that was being produced in 1863, was the counterfeit of the foundation that Elijah, represented by Miller had raised up.
År 1863 tog den milleritiska rörelsen slut genom bildandet av en kyrka och förkastandet av de grundläggande sanningar som framställdes på Habackuks två tavlor. Den främste ledaren, såsom förebildad av Hiel från Betel, hade påbörjat arbetet med att sätta upp portarna år 1860 och förlorade sin yngste son för att han gjorde detta. År 1863 blev de förfalskade tavlorna den viloplats där Hiels äldste son tog en tupplur. Han ådrog sig en förkylning och dog samma år. Hans död var direkt förbunden med att han sov på de tavlor som då framställdes. Men den tavla som framställdes år 1863 var förfalskningen av den grundval som Elia, representerad av Miller, hade upprättat.
The command of Joshua against rebuilding Jericho, was expressed with the word “adjure.” It represents an oath and a curse, and is the same word translated as “seven times” in Leviticus twenty-six. It is the curse that accompanies the Elijah message, and that curse was accomplished in 1860 and 1863 as Millerite Adventism rebuilt Jericho with the formation of a legal church and the rejection of Miller’s stone of stumbling. Hiel was a Bethelite, thus prophetically emphasizing the work of Hiel in rebuilding Jericho, as the work of building a church.
Josuas befallning mot att återuppbygga Jeriko uttrycktes med ordet ”besvärja”. Det representerar en ed och en förbannelse och är samma ord som översatts med ”sju gånger” i Tredje Moseboken tjugosex. Det är den förbannelse som åtföljer Elias budskap, och den förbannelsen fullbordades 1860 och 1863 då milleritisk adventism återuppbyggde Jeriko genom bildandet av en laglig kyrka och förkastandet av Millers anstötens sten. Hiel var en betelit, och betonar därmed profetiskt Hiels verk i att återuppbygga Jeriko såsom verket att bygga en kyrka.
The “curse” of Joshua was proclaimed in conjunction with the story of the battle of Jericho, a battle that cannot be told without repeatedly identifying “seven times.”
Josuas ”förbannelse” uttalades i samband med berättelsen om slaget vid Jeriko, ett slag som inte kan återges utan att gång på gång ange ”sju gånger”.
In 1863, the message or “oath” of Moses, as presented by Elijah, and represented by William Miller produced a “curse.” Both the message of Moses and the work of Elijah were rejected. Elijah returned in 1989, but was not reconnected with Moses until post September 11, 2001. That information is yet to be defended, but it is air tight.
År 1863 frambringade Moses budskap eller ”ed”, såsom det framställdes av Elia och representerades av William Miller, en ”förbannelse”. Både Moses budskap och Elias verk förkastades. Elia återvände 1989, men återförenades inte med Mose förrän efter den 11 september 2001. Denna information återstår ännu att försvara, men den är vattentät.
“Unsanctified ministers are arraying themselves against God. They are praising Christ and the God of this world in the same breath. While professedly they receive Christ, they embrace Barabbas, and by their actions say, ‘Not this Man, but Barabbas.’ Let all who read these lines, take heed. Satan has made his boast of what he can do. He thinks to dissolve the unity which Christ prayed might exist in His church. He says, ‘I will go forth and be a lying spirit to deceive those that I can, to criticize, and condemn, and falsify.’ Let the son of deceit and false witness be entertained by a church that has had great light, great evidence, and that church will discard the message the Lord has sent, and receive the most unreasonable assertions and false suppositions and false theories. Satan laughs at their folly, for he knows what truth is.
”Ohelgade predikanter ställer sig upp mot Gud. De prisar Kristus och denna världens gud i samma andetag. Fastän de bekänner att de tar emot Kristus, omfamnar de Barabbas och säger genom sina handlingar: ’Inte denne man, utan Barabbas.’ Må alla som läser dessa rader ta sig till vara. Satan har skrutit över vad han kan göra. Han menar sig kunna upplösa den enhet som Kristus bad måtte finnas i sin församling. Han säger: ’Jag skall gå ut och vara en lögnens ande för att bedra dem som jag kan, för att kritisera och fördöma och förvränga.’ Om bedrägeriets och det falska vittnesbördets son får vinna insteg i en församling som har haft stort ljus, starka bevis, då kommer den församlingen att förkasta det budskap Herren har sänt och ta emot de mest orimliga påståenden och falska antaganden och falska teorier. Satan skrattar åt deras dårskap, ty han vet vad sanning är.”
“Many will stand in our pulpits with the torch of false prophecy in their hands, kindled from the hellish torch of Satan. If doubts and unbelief are cherished, the faithful ministers will be removed from the people who think they know so much. ‘If thou hadst known,’ said Christ, ‘even thou, at least in this thy day, the things which belong unto thy peace! but now they are hid from thine eyes.’
”Många kommer att stå i våra predikstolar med den falska profetians fackla i sina händer, tänd från Satans helvetiska fackla. Om tvivel och otro omhuldas, kommer de trogna tjänarna att tas bort från det folk som menar sig veta så mycket. ’Om du hade förstått’, sade Kristus, ’också du, åtminstone på denna din dag, vad som hör din frid till! Men nu är det dolt för dina ögon.’”
“Nevertheless, the foundation of God standeth sure. The Lord knoweth them that are His. The sanctified minister must have no guile in his mouth. He must be open as the day, free from every taint of evil. A sanctified ministry and press will be a power in flashing the light of truth on this untoward generation. Light, brethren, more light we need. Blow the trumpet in Zion; sound an alarm in the holy mountain. Gather the host of the Lord, with sanctified hearts, to hear what the Lord will say unto His people; for He has increased light for all who will hear. Let them be armed and equipped, and come up to the battle—to the help of the Lord against the mighty. God Himself will work for Israel. Every lying tongue will be silenced. Angels’ hands will overthrow the deceptive schemes that are being formed. The bulwarks of Satan will never triumph. Victory will attend the third angel’s message. As the Captain of the Lord’s host tore down the walls of Jericho, so will the Lord’s commandment-keeping people triumph, and all opposing elements be defeated. Let no soul complain of the servants of God who have come to them with a heaven-sent message. Do not any longer pick flaws in them, saying, ‘They are too positive; they talk too strongly.’ They may talk strongly; but is it not needed? God will make the ears of the hearers tingle if they will not heed His voice or His message. He will denounce those who resist the word of God.
”Likväl står Guds fasta grund. Herren känner dem som hör Honom till. Den helgade tjänaren får inte ha något svek i sin mun. Han måste vara öppen som dagen, fri från varje fläck av ondska. En helgad predikogärning och press skall vara en kraft till att låta sanningens ljus blixtra fram över detta vrånga släkte. Ljus, bröder, mera ljus behöver vi. Stöt i basun på Sion, slå larm på mitt heliga berg. Församla Herrens här, med helgade hjärtan, för att höra vad Herren vill tala till sitt folk; ty Han har ökat ljuset för alla som vill höra. Låt dem vara beväpnade och rustade och dra upp till striden — till Herrens hjälp mot de mäktiga. Gud själv skall verka för Israel. Varje lögnaktig tunga skall tystas. Änglahänder skall omstörta de bedrägliga planer som håller på att formas. Satans fästen skall aldrig segra. Segern skall följa den tredje ängelns budskap. Såsom anföraren för Herrens här rev ner Jerikos murar, så skall Herrens budhållande folk segra, och alla motstående makter bli besegrade. Låt ingen själ klaga över Guds tjänare som har kommit till dem med ett himmelsänt budskap. Sök inte längre fel hos dem och säg: ’De är alltför bestämda; de talar alltför starkt.’ De må tala starkt; men är det inte nödvändigt? Gud skall få åhörarnas öron att domna, om de inte aktar på Hans röst eller Hans budskap. Han skall fördöma dem som står emot Guds ord.”
“Satan has laid every measure possible that nothing shall come among us as a people to reprove and rebuke us, and exhort us to put away our errors. But there is a people who will bear the ark of God. Some will go out from among us who will bear the ark no longer. But these cannot make walls to obstruct the truth; for it will go onward and upward to the end. In the past God has raised up men, and He still has men of opportunity waiting, prepared to do His bidding—men who will go through restrictions which are only as walls daubed with untempered mortar. When God puts His Spirit upon men, they will work. They will proclaim the word of the Lord; they will lift up their voice like a trumpet. The truth will not be diminished or lose its power in their hands. They will show the people their transgressions, and the house of Jacob their sins.” Testimonies to Ministers, 409–411.
”Satan har vidtagit varje möjlig åtgärd för att ingenting skall komma in bland oss som ett folk för att tillrättavisa och bestraffa oss och förmana oss att lägga bort våra fel. Men det finns ett folk som skall bära Guds ark. Några kommer att gå ut från oss som inte längre skall bära arken. Men dessa kan inte resa murar för att hindra sanningen; ty den skall gå vidare och uppåt till slutet. I det förflutna har Gud uppväckt män, och han har fortfarande dugliga män som väntar, beredda att göra hans vilja—män som skall tränga igenom begränsningar som endast är såsom murar bestrukna med otillredd kalk. När Gud lägger sin Ande på människor, skall de arbeta. De skall förkunna Herrens ord; de skall höja sin röst som en basun. Sanningen skall inte förminskas eller förlora sin kraft i deras händer. De skall visa folket deras överträdelser och Jakobs hus deras synder.” Testimonies to Ministers, 409–411.