Just before probation closes a command is made to “seal not the sayings of the prophecy of this book.”
Strax innan nådatiden avslutas ges en befallning att ”icke försegla orden i denna boks profetia.”
And he saith unto me, Seal not the sayings of the prophecy of this book: for the time is at hand. He that is unjust, let him be unjust still: and he which is filthy, let him be filthy still: and he that is righteous, let him be righteous still: and he that is holy, let him be holy still. Revelation 22:10, 11.
Och han sade till mig: Försegla inte profetians ord i denna bok, ty tiden är nära. Den som handlar orätt, må fortsätta att handla orätt; och den som är oren, må fortsätta att vara oren; och den som är rättfärdig, må fortsätta att vara rättfärdig; och den som är helig, må fortsätta att vara helig. Uppenbarelseboken 22:10, 11.
In chapter five of Revelation, God the Father is seated upon His throne and He has a book in His hand that is sealed with seven seals.
I det femte kapitlet i Uppenbarelseboken sitter Gud Fadern på sin tron, och i sin hand har han en bokrulle som är förseglad med sju sigill.
And I saw in the right hand of him that sat on the throne a book written within and on the backside, sealed with seven seals. Revelation 5:1.
Och jag såg i hans högra hand som satt på tronen en bokrulle, skriven både invändigt och utvändigt, förseglad med sju sigill. Uppenbarelseboken 5:1.
As the narrative from verse one, continues on through to chapter seven, we find that Jesus, represented as the Lion of the tribe of Judah is the One who takes the book from His Father’s hand and begins to progressively open the seals. When He opens the sixth seal and presents the message represented by the seal, chapter six ends. It ends with a question that leads into chapter seven, where we find the answer to the question raised in the last verse of chapter six.
När berättelsen från vers ett fortsätter fram till och med kapitel sju, finner vi att Jesus, framställd som Lejonet av Juda stam, är den som tar bokrullen ur sin Faders hand och steg för steg börjar öppna sigillen. När han öppnar det sjätte sigillet och framlägger det budskap som sigillet representerar, avslutas kapitel sex. Det avslutas med en fråga som leder in i kapitel sju, där vi finner svaret på den fråga som väcks i den sista versen i kapitel sex.
For the great day of his wrath is come; and who shall be able to stand? Revelation 6:17.
Ty hans vredes stora dag har kommit, och vem kan bestå? Uppenbarelseboken 6:17.
Chapter seven introduces the one hundred and forty-four thousand and the “great multitude.” After God’s people are presented in chapter seven, then we find the seventh and final of the seals being removed. The only other prophecy in the book of Revelation that has been sealed is the seven thunders of chapter ten. The simple point is that the only prophecy in the book of Revelation that is sealed up and can be unsealed before probation closes is the “seven thunders.”
Kapitel sju introducerar de etthundrafyrtiofyra tusen och den ”stora skaran”. Efter att Guds folk har framställts i kapitel sju finner vi därefter att det sjunde och sista av sigillen bryts. Den enda andra profetia i Uppenbarelseboken som har blivit förseglad är de sju tordönen i kapitel tio. Den enkla poängen är att den enda profetia i Uppenbarelseboken som är förseglad och kan öppnas innan prövotiden avslutas är de ”sju tordönen”.
For years, if not decades Future for America has identified what the “seven thunders” represent. The “seven thunders” represent the history of the Millerite movement from August 11, 1840 through to October 22, 1844. Sister White confirms this fact and adds that the “seven thunders” also represent “future events that will be disclosed in their order.” A detailed presentation of these facts can be found in Habakkuk’s Tables, for any that are unfamiliar with these prophetic realities.
I åratal, om inte årtionden, har Future for America identifierat vad de ”sju tordönen” representerar. De ”sju tordönen” representerar Milleritrörelsens historia från den 11 augusti 1840 till den 22 oktober 1844. Syster White bekräftar detta faktum och tillägger att de ”sju tordönen” också representerar ”framtida händelser som kommer att uppenbaras i sin ordning”. En utförlig framställning av dessa fakta finns i Habackuks tavlor, för dem som inte är förtrogna med dessa profetiska realiteter.
The truth of the seven thunders that has been presented in the past is still truth, but since August of this year the Lord has removed His hand from these subjects and more understanding has been revealed. We will begin with chapter ten of Revelation, then consider Sister White’s commentary on the chapter. Before we do this, we must identify two points unrelated to the consideration of the seven thunders.
Sanningen om de sju tordnen som tidigare har framlagts är fortfarande sanning, men sedan augusti i år har Herren dragit undan sin hand från dessa ämnen och större förståelse har blivit uppenbarad. Vi ska börja med det tionde kapitlet i Uppenbarelseboken och därefter betrakta syster Whites kommentar till kapitlet. Innan vi gör detta måste vi identifiera två punkter som inte hör samman med betraktelsen av de sju tordnen.
The first point is that the identification of the truth of the seven thunders that is now opened up requires several lines of truth to put everything the seven thunders represent in place. Here I pray, is the patience of the saints. The second point connected with this is that the program that produces the audio presentation of these articles has a limitation on the amount of time it can read and speak. The articles must each fit within that period of time. From the outset of this study, I am informing you that it will require a few articles to establish the truth represented by the seven thunders. Now to chapter ten.
Den första punkten är att identifieringen av sanningen om de sju åskorna, som nu öppnas, kräver flera sanningens linjer för att sätta allt det som de sju åskorna representerar på plats. Här, ber jag, är de heligas tålamod. Den andra punkten i samband med detta är att det program som framställer ljudpresentationen av dessa artiklar har en begränsning i den tid det kan läsa och tala. Varje artikel måste rymmas inom den tidsperioden. Redan från början av denna studie meddelar jag er att det kommer att krävas några artiklar för att fastställa sanningen som representeras av de sju åskorna. Nu till kapitel tio.
And I saw another mighty angel come down from heaven, clothed with a cloud: and a rainbow was upon his head, and his face was as it were the sun, and his feet as pillars of fire: And he had in his hand a little book open: and he set his right foot upon the sea, and his left foot on the earth, And cried with a loud voice, as when a lion roareth: and when he had cried, seven thunders uttered their voices. And when the seven thunders had uttered their voices, I was about to write: and I heard a voice from heaven saying unto me, Seal up those things which the seven thunders uttered, and write them not. And the angel which I saw stand upon the sea and upon the earth lifted up his hand to heaven, And sware by him that liveth for ever and ever, who created heaven, and the things that therein are, and the earth, and the things that therein are, and the sea, and the things which are therein, that there should be time no longer: But in the days of the voice of the seventh angel, when he shall begin to sound, the mystery of God should be finished, as he hath declared to his servants the prophets. And the voice which I heard from heaven spake unto me again, and said, Go and take the little book which is open in the hand of the angel which standeth upon the sea and upon the earth. And I went unto the angel, and said unto him, Give me the little book. And he said unto me, Take it, and eat it up; and it shall make thy belly bitter, but it shall be in thy mouth sweet as honey. And I took the little book out of the angel’s hand, and ate it up; and it was in my mouth sweet as honey: and as soon as I had eaten it, my belly was bitter. And he said unto me, Thou must prophesy again before many peoples, and nations, and tongues, and kings. Revelation 10:1–11.
Och jag såg en annan väldig ängel komma ner från himlen, klädd i ett moln; och en regnbåge var över hans huvud, och hans ansikte var såsom solen, och hans fötter såsom pelare av eld. Och han hade i sin hand en liten bok, öppnad; och han satte sin högra fot på havet och sin vänstra fot på jorden, och ropade med hög röst, såsom när ett lejon ryter; och när han hade ropat, lät de sju tordönen höra sina röster. Och när de sju tordönen hade låtit höra sina röster, var jag just i begrepp att skriva; och jag hörde en röst från himlen säga till mig: Försegla det som de sju tordönen har talat, och skriv det inte. Och ängeln som jag såg stå på havet och på jorden lyfte sin hand mot himlen och svor vid honom som lever i evigheters evighet, han som skapade himlen och det som är däri, och jorden och det som är därpå, och havet och det som är däri, att tiden inte mer skulle vara; utan i de dagar då den sjunde ängelns röst hörs, när han börjar blåsa i basunen, då skall Guds hemlighet fullbordas, såsom han har förkunnat för sina tjänare profeterna. Och rösten som jag hade hört från himlen talade åter till mig och sade: Gå och ta den lilla boken som är öppnad i handen på ängeln som står på havet och på jorden. Och jag gick till ängeln och sade till honom: Ge mig den lilla boken. Och han sade till mig: Ta den och ät upp den; och den skall göra din buk bitter, men i din mun skall den vara söt såsom honung. Och jag tog den lilla boken ur ängelns hand och åt upp den; och den var i min mun söt såsom honung, och så snart jag hade ätit den blev min buk bitter. Och han sade till mig: Du måste åter profetera om många folk och nationer och tungomål och kungar. Uppenbarelseboken 10:1–11.
Commenting on chapter ten, Sister White states:
I sin kommentar till det tionde kapitlet säger syster White:
“The mighty angel who instructed John was no less a personage than Jesus Christ. Setting His right foot on the sea, and His left upon the dry land, shows the part which He is acting in the closing scenes of the great controversy with Satan. This position denotes His supreme power and authority over the whole earth. The controversy had waxed stronger and more determined from age to age, and will continue to do so, to the concluding scenes when the masterly working of the powers of darkness shall reach their height. Satan, united with evil men, will deceive the whole world and the churches who receive not the love of the truth. But the mighty angel demands attention. He cries with a loud voice. He is to show the power and authority of His voice to those who have united with Satan to oppose the truth.
Den mäktige ängel som undervisade Johannes var ingen mindre person än Jesus Kristus. Att sätta sin högra fot på havet och sin vänstra på det torra landet visar den roll som han utför i de avslutande scenerna av den stora striden med Satan. Denna ställning betecknar hans högsta makt och myndighet över hela jorden. Striden hade blivit starkare och mer beslutsam från tidsålder till tidsålder och kommer att fortsätta så ända fram till de avslutande scenerna, då mörkrets makters mästerliga verkningar skall nå sin höjdpunkt. Satan, förenad med onda människor, kommer att bedra hela världen och de församlingar som inte tar emot kärleken till sanningen. Men den mäktige ängeln kräver uppmärksamhet. Han ropar med hög röst. Han skall visa kraften och myndigheten i sin röst för dem som har förenat sig med Satan för att motsätta sig sanningen.
“After these seven thunders uttered their voices, the injunction comes to John as to Daniel in regard to the little book: ‘Seal up those things which the seven thunders uttered.’ These relate to future events which will be disclosed in their order. Daniel shall stand in his lot at the end of the days. John sees the little book unsealed. Then Daniel’s prophecies have their proper place in the first, second, and third angels’ messages to be given to the world. The unsealing of the little book was the message in relation to time.
”Sedan dessa sju tordön hade låtit sina röster höras, kommer befallningen till Johannes liksom till Daniel beträffande den lilla boken: ’Försegla det som de sju tordönen talade.’ Dessa avser framtida händelser som skall uppenbaras i sin ordning. Daniel skall stå på sin plats vid dagarnas ände. Johannes ser den lilla boken oförseglad. Då får Daniels profetior sin rätta plats i den förste, den andre och den tredje ängelns budskap, vilka skall ges åt världen. Avförseglingen av den lilla boken var budskapet i förhållande till tiden.
“The books of Daniel and the Revelation are one. One is a prophecy, the other a revelation; one a book sealed, the other a book opened. John heard the mysteries which the thunders uttered, but he was commanded not to write them.
“Daniels bok och Uppenbarelseboken är ett. Den ena är en profetia, den andra en uppenbarelse; den ena en förseglad bok, den andra en öppnad bok. Johannes hörde de hemligheter som åskorna uttalade, men han fick befallning att inte skriva dem.”
“The special light given to John which was expressed in the seven thunders was a delineation of events which would transpire under the first and second angels’ messages. It was not best for the people to know these things, for their faith must necessarily be tested. In the order of God most wonderful and advanced truths would be proclaimed. The first and second angels’ messages were to be proclaimed, but no further light was to be revealed before these messages had done their specific work. This is represented by the angel standing with one foot on the sea, proclaiming with a most solemn oath that time should be no longer.” The Seventh-day Adventist Bible Commentary, volume 7, 971.
”Det särskilda ljus som gavs åt Johannes och som kom till uttryck i de sju tordönen var en skildring av händelser som skulle äga rum under den förste och den andre ängelns budskap. Det var inte bäst för folket att känna till dessa ting, ty deras tro måste nödvändigtvis prövas. I Guds ordning skulle de mest underbara och högst framskridna sanningar förkunnas. Den förste och den andre ängelns budskap skulle förkunnas, men inget ytterligare ljus skulle uppenbaras förrän dessa budskap hade fullgjort sitt särskilda verk. Detta framställs genom ängeln som står med ena foten på havet och förkunnar med en högst högtidlig ed att tiden inte längre skulle vara.” The Seventh-day Adventist Bible Commentary, band 7, s. 971.
The “mighty angel” who descended on August 11, 1840 was Christ, and he had a message in his hand that John was told to eat. What John ate was a message, but it was distinctly a message that was to be taken to God’s people, and not the world. It is important to recognize who the target audience is in the passage, for even though Christ descended on August 11, 1840, marking the empowerment of the first angel’s message, and thus identifying when the first angel’s message would be carried to the entire world, the little book that John was to eat is identifying when Protestantism surrendered the mantle of Protestantism unto the Millerites. When Christ descended with the little book, He was terminating His covenant relationship with the church from the wilderness and simultaneously identifying the Millerite people as His new chosen covenant people. The Millerites were a people who had formerly not been the people of God. The prophets never contradict each other.
Den ”mäktige ängel” som steg ned den 11 augusti 1840 var Kristus, och han hade ett budskap i sin hand som Johannes blev tillsagd att äta. Det som Johannes åt var ett budskap, men det var tydligt ett budskap som skulle föras till Guds folk och inte till världen. Det är viktigt att urskilja vem den avsedda mottagaren är i avsnittet, ty fastän Kristus steg ned den 11 augusti 1840 och därmed markerade bemyndigandet av den förste ängelns budskap och således utvisade när den förste ängelns budskap skulle bäras till hela världen, så anger den lilla bok som Johannes skulle äta när protestantismen överlämnade protestantismens mantel åt milleriterna. När Kristus steg ned med den lilla boken, avslutade han sitt förbundsförhållande med församlingen från öknen och identifierade samtidigt Miller-folket som sitt nya utvalda förbundsfolk. Milleriterna var ett folk som tidigare inte hade varit Guds folk. Profeterna motsäger aldrig varandra.
And he said unto me, Son of man, stand upon thy feet, and I will speak unto thee. And the spirit entered into me when he spake unto me, and set me upon my feet, that I heard him that spake unto me. And he said unto me, Son of man, I send thee to the children of Israel, to a rebellious nation that hath rebelled against me: they and their fathers have transgressed against me, even unto this very day. For they are impudent children and stiffhearted. I do send thee unto them; and thou shalt say unto them, Thus saith the Lord God. And they, whether they will hear, or whether they will forbear, (for they are a rebellious house,) yet shall know that there hath been a prophet among them. And thou, son of man, be not afraid of them, neither be afraid of their words, though briers and thorns be with thee, and thou dost dwell among scorpions: be not afraid of their words, nor be dismayed at their looks, though they be a rebellious house. And thou shalt speak my words unto them, whether they will hear, or whether they will forbear: for they are most rebellious. But thou, son of man, hear what I say unto thee; Be not thou rebellious like that rebellious house: open thy mouth, and eat that I give thee. And when I looked, behold, an hand was sent unto me; and, lo, a roll of a book was therein; And he spread it before me; and it was written within and without: and there was written therein lamentations, and mourning, and woe. Moreover he said unto me, Son of man, eat that thou findest; eat this roll, and go speak unto the house of Israel. So I opened my mouth, and he caused me to eat that roll. And he said unto me, Son of man, cause thy belly to eat, and fill thy bowels with this roll that I give thee. Then did I eat it; and it was in my mouth as honey for sweetness. And he said unto me, Son of man, go, get thee unto the house of Israel, and speak with my words unto them. For thou art not sent to a people of a strange speech and of an hard language, but to the house of Israel; Not to many people of a strange speech and of an hard language, whose words thou canst not understand. Surely, had I sent thee to them, they would have hearkened unto thee. But the house of Israel will not hearken unto thee; for they will not hearken unto me: for all the house of Israel are impudent and hardhearted. Behold, I have made thy face strong against their faces, and thy forehead strong against their foreheads. As an adamant harder than flint have I made thy forehead: fear them not, neither be dismayed at their looks, though they be a rebellious house. Moreover he said unto me, Son of man, all my words that I shall speak unto thee receive in thine heart, and hear with thine ears. Ezekiel 2:1–3:10.
Och han sade till mig: Människobarn, res dig upp på dina fötter, så skall jag tala till dig. Och anden kom in i mig när han talade till mig och ställde mig på mina fötter, så att jag hörde honom som talade till mig. Och han sade till mig: Människobarn, jag sänder dig till Israels barn, till ett upproriskt folk som har gjort uppror mot mig; de och deras fäder har överträtt mot mig ända till denna dag. Ty de är fräcka barn och hårdhjärtade. Jag sänder dig till dem, och du skall säga till dem: Så säger Herren Gud. Och de, vare sig de vill höra eller vägrar — ty de är ett upproriskt hus — skall ändå inse att en profet har varit ibland dem. Och du, människobarn, frukta inte för dem och var inte rädd för deras ord, om än törnen och tistlar omger dig och du bor bland skorpioner; frukta inte för deras ord och förfäras inte inför deras ansikten, fastän de är ett upproriskt hus. Och du skall tala mina ord till dem, vare sig de vill höra eller vägrar; ty de är ytterst upproriska. Men du, människobarn, hör vad jag säger till dig. Var inte upprorisk såsom det upproriska huset; öppna din mun och ät det jag ger dig. Och när jag såg, se, en hand räcktes ut till mig, och se, i den var en bokrulle. Och han bredde ut den framför mig; och den var skriven på insidan och utsidan, och där var skrivet klagosånger och jämmer och ve. Och han sade till mig: Människobarn, ät vad du finner; ät denna bokrulle och gå och tala till Israels hus. Så öppnade jag min mun, och han lät mig äta den bokrullen. Och han sade till mig: Människobarn, låt din buk äta och fyll ditt inre med denna bokrulle som jag ger dig. Då åt jag den, och i min mun var den söt som honung. Och han sade till mig: Människobarn, gå, begiv dig till Israels hus och tala med mina ord till dem. Ty du är inte sänd till ett folk med främmande tal och svårt språk, utan till Israels hus; inte till många folk med främmande tal och svårt språk, vilkas ord du inte kan förstå. Sannerligen, om jag hade sänt dig till dem, skulle de ha lyssnat till dig. Men Israels hus kommer inte att lyssna till dig, ty de vill inte lyssna till mig; ty hela Israels hus är fräckt och hårdhjärtat. Se, jag har gjort ditt ansikte hårt mot deras ansikten och din panna hård mot deras pannor. Såsom diamant, hårdare än flinta, har jag gjort din panna. Frukta dem inte och förfäras inte inför deras ansikten, fastän de är ett upproriskt hus. Och han sade vidare till mig: Människobarn, ta emot i ditt hjärta alla mina ord som jag skall tala till dig, och hör med dina öron. Hesekiel 2:1–3:10.
When Christ descended with the little book which John took and ate, it was in his “mouth as honey for sweetness.” John the Revelator and Ezekiel, both take a message from Christ’s “hand.” Ezekiel, and therefore John had a message to deliver to “the house of Israel,” not to those outside of Israel. If those outside Israel would have heard the message, they would have accepted it, but not Israel, for “all the house” of Israel “are impudent and hardhearted.” The complete house of Israel (all the house) was totally rebellious. Israel in 1840 was represented in Revelation chapter ten as the church in the wilderness. They had filled the cup of their probationary time.
När Kristus steg ned med den lilla boken som Johannes tog och åt, var den i hans ”mun söt som honung”. Johannes Uppenbararen och Hesekiel tar båda emot ett budskap ur Kristi ”hand”. Hesekiel, och därför även Johannes, hade ett budskap att framföra till ”Israels hus”, inte till dem som stod utanför Israel. Om de som stod utanför Israel hade fått höra budskapet, skulle de ha tagit emot det, men inte Israel, ty ”hela Israels hus” ”är fräcka och hårdhjärtade”. Hela Israels hus (hela huset) var fullständigt upproriskt. Israel år 1840 framställdes i Uppenbarelseboken kapitel tio som församlingen i öknen. De hade fyllt sitt prövotidsmått.
Though the message would not be heard by Israel, the prophet was still commanded to take them the message of the little book, for the purpose of holding them accountable for rejecting the light of the first angel. In the books of judgment, they were to be held accountable for refusing to hear the message of the “prophet” that had been “among them.” Rejecting the prophet is to reject the message that had been given to the prophet by the angel Gabriel, who had himself received that message from Christ, who had received it from the Father. When Christ descended with the message of the little book in His hand it paralleled when the Holy Spirit descended at His baptism. That had been prefigured by Moses at the burning bush, and that very same waymark that exists in every reformatory movement.
Även om budskapet inte skulle bli hört av Israel, befalldes profeten ändå att bära fram till dem det lilla bokens budskap, i syfte att hålla dem ansvariga för att ha förkastat den förste ängelns ljus. I domsböckerna skulle de hållas ansvariga för att ha vägrat att höra den ”profets” budskap som hade varit ”ibland dem”. Att förkasta profeten är att förkasta det budskap som hade givits åt profeten av ängeln Gabriel, vilken själv hade mottagit det budskapet från Kristus, som hade mottagit det från Fadern. När Kristus steg ned med det lilla bokens budskap i sin hand motsvarade det när den Helige Ande steg ned vid hans dop. Detta hade förebildats av Mose vid den brinnande busken, och är just samma kännemärke som finns i varje reformatorisk rörelse.
“The work of God in the earth presents, from age to age, a striking similarity in every great reformation or religious movement. The principles of God’s dealing with men are ever the same. The important movements of the present have their parallel in those of the past, and the experience of the church in former ages has lessons of great value for our own time.” The Great Controversy, 343.
”Guds verk på jorden uppvisar, från tidsålder till tidsålder, en slående likhet i varje stor reformation eller religiös rörelse. Principerna för Guds handlande med människorna är alltid desamma. De viktiga rörelserna i vår tid har sina motsvarigheter i det förflutnas, och församlingens erfarenhet i tidigare tidsåldrar innehåller lärdomar av stort värde för vår egen tid.” The Great Controversy, 343.
The demise of the Ottoman supremacy on August 11, 1840, (which is when John and Ezekiel ate the little book that was in Christ’s “hand,”) marks the “empowerment” of the first angel’s message that had “arrived” at the “time of the end” in 1798. It was “empowered” by the confirmation of the premier prophetic rule of the Millerites; the year for a day principle. Christ then began to erect the Millerite temple foundation, as He had done at His baptism.
Det osmanska överväldets fall den 11 augusti 1840 (vilket är då Johannes och Hesekiel åt den lilla bok som var i Kristi ”hand”) markerar ”bemyndigandet” av den förste ängelns budskap, som hade ”anlänt” vid ”ändens tid” år 1798. Det ”bemyndigades” genom bekräftelsen av milleriternas främsta profetiska regel: principen om ett år för en dag. Kristus började då att uppföra grunden till Millerittemplet, såsom Han hade gjort vid sitt dop.
“Nathanael’s wavering faith was now strengthened, and he answered and said, ‘Rabbi, thou art the son of God; thou art the King of Israel. Jesus answered and said unto him, Because I said unto thee, I saw thee under the fig tree, believest thou? Thou shalt see greater things than these. And he saith unto him, Verily, verily, I say unto you, Hereafter ye shall see Heaven open, and the angels of God ascending and descending upon the Son of Man.’
”Natanaels vacklande tro blev nu stärkt, och han svarade och sade: ’Rabbi, du är Guds Son; du är Israels Konung.’ Jesus svarade och sade till honom: ’Därför att jag sade till dig att jag såg dig under fikonträdet, tror du? Du skall få se större ting än dessa.’ Och han sade till honom: ’Sannerligen, sannerligen säger jag er: Härefter skall ni få se himlen öppen och Guds änglar stiga upp och stiga ner över Människosonen.’”
“In these first few disciples the foundation of the Christian church was being laid by individual effort. John first directed two of his disciples to Christ. Then one of these finds a brother, and brings him to Christ. He then calls Philip to follow him, and he went in search of Nathanael.” Spirit of Prophecy, volume 2, 66.
"I dessa första få lärjungar lades den kristna församlingens grund genom enskild ansträngning. Johannes hänvisade först två av sina lärjungar till Kristus. Sedan finner en av dessa en broder och för honom till Kristus. Därefter kallade han Filippus att följa honom, och denne gick för att söka upp Natanael." Spirit of Prophecy, band 2, 66.
When Christ descended on August 11, 1840 with the little book open in His hand, it had been prefigured in the reform movement of Christ’s earthly history, for every reform movement possesses the identical waymarks. Moses and the reformatory movement he led out in had the same waymark. The experience of Moses at the burning bush typified the Holy Spirit descending at Christ baptism, that in turn typified 1840, which in turn typifies September 11, 2001 when the mighty angel of Revelation eighteen descended.
När Kristus steg ned den 11 augusti 1840 med den lilla boken öppen i sin hand, hade detta blivit förebildat i reformrörelsen i Kristi jordiska historia, ty varje reformrörelse äger samma kännemärken. Mose och den reformatoriska rörelse som han fördes ut i hade samma kännemärke. Moses erfarenhet vid den brinnande busken var en förebild för den Helige Andes nedstigande vid Kristi dop, vilket i sin tur var en förebild för 1840, som i sin tur är en förebild för den 11 september 2001, då den starke ängeln i Uppenbarelseboken arton steg ned.
The “arrival” of the first angel’s message, and the “arrival” of the second angel’s message and the “arrival” of the third angel’s message are all represented by angels. The first angel has a little book in his hand, the second had a writing in his hand and the third had a parchment in his hand. Upon the testimony of two or three a truth is established. All three angels, whether at their arrival or empowerment have a message in their hand.
”Ankomsten” av den förste ängelns budskap, och ”ankomsten” av den andre ängelns budskap och ”ankomsten” av den tredje ängelns budskap framställs alla genom änglar. Den förste ängeln har en liten bok i sin hand, den andre hade en skrift i sin hand och den tredje hade ett pergament i sin hand. På två eller tre vittnens utsaga blir en sanning fastställd. Alla tre änglarna, vare sig vid sin ankomst eller vid sitt bemyndigande, har ett budskap i sin hand.
John and Ezekiel represent those that ate the message when the first angel’s message was “empowered,” which is a different historical waymark than when the first angel’s message “arrived” in 1798.
Johannes och Hesekiel representerar dem som åt budskapet när den förste ängelns budskap blev ”bemyndigat”, vilket är ett annat historiskt kännetecken än när den förste ängelns budskap ”anlände” år 1798.
The difference between the “arrival” of a message and its “empowerment” is an extremely important distinction to note. As we consider the following passage take note that the purpose of the first angel is identical to the purpose of the angel in Revelation eighteen that lightens the earth with his glory. Also note that each message causes a division producing two classes of worshippers.
Skillnaden mellan ett budskaps ”ankomst” och dess ”utrustande med kraft” är en ytterst viktig åtskillnad att uppmärksamma. När vi betraktar följande avsnitt, lägg märke till att den första ängelns syfte är identiskt med syftet hos ängeln i Uppenbarelseboken arton, som upplyser jorden med sin härlighet. Lägg också märke till att varje budskap åstadkommer en åtskillnad som frambringar två klasser av tillbedjare.
“I was shown the interest which all heaven had taken in the work going on upon the earth. Jesus commissioned a mighty angel [the first angel] to descend and warn the inhabitants of the earth to prepare for His second appearing. As the angel left the presence of Jesus in heaven, an exceedingly bright and glorious light went before him. I was told that his mission was to lighten the earth with his glory and warn man of the coming wrath of God. Multitudes received the light. Some of these seemed to be very solemn, while others were joyful and enraptured. All who received the light turned their faces toward heaven and glorified God. Though it was shed upon all, some merely came under its influence, but did not heartily receive it. Many were filled with great wrath. Ministers and people united with the vile and stoutly resisted the light shed by the mighty angel. But all who received it withdrew from the world and were closely united with one another.
”Jag visades det intresse som hela himlen hade tagit i det verk som pågick på jorden. Jesus gav en mäktig ängel [den förste ängeln] uppdrag att stiga ner och varna jordens invånare att bereda sig för hans andra tillkommelse. När ängeln lämnade Jesu närvaro i himlen gick ett utomordentligt klart och härligt ljus framför honom. Jag fick veta att hans uppdrag var att upplysa jorden med sin härlighet och varna människan för Guds kommande vrede. Skaror tog emot ljuset. Några av dessa tycktes vara mycket allvarliga, medan andra var glada och hänförda. Alla som tog emot ljuset vände sina ansikten mot himlen och prisade Gud. Fastän det utgöts över alla, kom några endast under dess inflytande men tog det inte helhjärtat till sig. Många fylldes av stor vrede. Predikanter och folk förenade sig med de usla och gjorde hårdnackat motstånd mot det ljus som utgick från den mäktige ängeln. Men alla som tog emot det drog sig undan världen och var nära förenade med varandra.
“Satan and his angels were busily engaged in seeking to attract the minds of as many as possible from the light. The company who rejected it were left in darkness. I saw the angel of God watching with the deepest interest His professed people, to record the character which they developed as the message of heavenly origin was presented to them. And as very many who professed love for Jesus turned from the heavenly message with scorn, derision, and hatred, an angel with a parchment in his hand made the shameful record. All heaven was filled with indignation that Jesus should be thus slighted by His professed followers.
”Satan och hans änglar var ivrigt sysselsatta med att söka dra så många människors sinnen som möjligt bort från ljuset. Den skara som förkastade det lämnades i mörker. Jag såg Guds ängel vaka över sitt bekännande folk med det djupaste intresse för att uppteckna den karaktär som de utvecklade när budskapet av himmelskt ursprung frambars för dem. Och då mycket många som bekände kärlek till Jesus vände sig bort från det himmelska budskapet med förakt, hån och hat, gjorde en ängel med en pergamentrulle i sin hand denna skamliga uppteckning. Hela himlen uppfylldes av harm över att Jesus sålunda blev föraktad av sina bekännande efterföljare.
“I saw the disappointment of the trusting ones, as they did not see their Lord at the expected time. It had been God’s purpose to conceal the future and to bring His people to a point of decision. Without the preaching of definite time for the coming of Christ, the work designed of God would not have been accomplished. Satan was leading very many to look far in the future for the great events connected with the judgment and the end of probation. It was necessary that the people be brought to seek earnestly for a present preparation.
”Jag såg besvikelsen hos de förtröstansfulla, då de inte fick se sin Herre vid den väntade tiden. Det hade varit Guds avsikt att dölja framtiden och att föra sitt folk till en punkt av avgörelse. Utan förkunnelsen av en bestämd tid för Kristi återkomst skulle det verk som Gud hade avsett inte ha blivit fullbordat. Satan förledde mycket många att se långt in i framtiden efter de stora händelser som stod i samband med domen och nådatidens slut. Det var nödvändigt att folket fördes till att ivrigt söka en nuvarande beredelse.
“As the time passed, those who had not fully received the light of the angel united with those who had despised the message, and they turned upon the disappointed ones with ridicule. Angels marked the situation of Christ’s professed followers. The passing of the definite time had tested and proved them, and very many were weighed in the balance and found wanting. They loudly claimed to be Christians, yet in almost every particular failed to follow Christ. Satan exulted at the state of the professed followers of Jesus.
”Allteftersom tiden gick förenade sig de som inte fullt ut hade mottagit ängelns ljus med dem som hade föraktat budskapet, och de vände sig mot de besvikna med hån. Änglarna lade märke till tillståndet hos Kristi bekännande efterföljare. Den bestämda tidens förgång hade prövat och uppenbarat dem, och mycket många blev vägda på vågen och befanns vara för lätta. De gjorde högljutt anspråk på att vara kristna, men underlät likväl i nästan varje avseende att följa Kristus. Satan triumferade över tillståndet hos Jesu bekännande efterföljare.
“He had them in his snare. He had led the majority to leave the straight path, and they were attempting to climb up to heaven some other way. Angels saw the pure and holy mixed up with sinners in Zion and with world-loving hypocrites. They had watched over the true disciples of Jesus; but the corrupt were affecting the holy. Those whose hearts burned with an intense desire to see Jesus were forbidden by their professed brethren to speak of His coming. Angels viewed the scene and sympathized with the remnant who loved the appearing of their Lord.
”Han hade dem i sin snara. Han hade förmått flertalet att lämna den raka vägen, och de försökte på annat sätt klättra upp till himlen. Änglar såg de rena och heliga sammanblandade med syndare i Sion och med världskära hycklare. De hade vakat över Jesu sanna lärjungar; men de fördärvade utövade inflytande över de heliga. De vilkas hjärtan brann av en intensiv längtan efter att få se Jesus förbjöds av sina bekännande bröder att tala om hans ankomst. Änglar betraktade scenen och hyste medkänsla med den kvarleva som älskade sin Herres uppenbarelse.”
“Another mighty angel [the second angel] was commissioned to descend to earth. Jesus placed in his hand a writing, and as he came to the earth, he cried, ‘Babylon is fallen, is fallen.’ Then I saw the disappointed ones again raise their eyes to heaven, looking with faith and hope for their Lord’s appearing. But many seemed to remain in a stupid state, as if asleep; yet I could see the trace of deep sorrow upon their countenances. The disappointed ones saw from the Scriptures that they were in the tarrying time, and that they must patiently wait the fulfillment of the vision. The same evidence which led them to look for their Lord in 1843, led them to expect Him in 1844. Yet I saw that the majority did not possess that energy which marked their faith in 1843. Their disappointment had dampened their faith.
”En annan mäktig ängel [den andra ängeln] fick uppdraget att stiga ner till jorden. Jesus lade en skrift i hans hand, och när han kom till jorden ropade han: ’Babylon har fallit, har fallit.’ Därefter såg jag de besvikna åter lyfta sina ögon mot himlen och med tro och hopp se fram mot sin Herres uppenbarelse. Men många tycktes förbli i ett omtöcknat tillstånd, som om de sov; ändå kunde jag se spåren av djup sorg i deras ansikten. De besvikna såg i Skrifterna att de befann sig i dröjsmålets tid och att de tålmodigt måste invänta synens uppfyllelse. Samma bevisning som hade fått dem att se fram emot sin Herre år 1843, ledde dem till att vänta honom år 1844. Ändå såg jag att flertalet inte ägde den kraft som hade utmärkt deras tro år 1843. Deras besvikelse hade dämpat deras tro.”
“As the people of God united in the cry of the second angel, the heavenly host marked with the deepest interest the effect of the message. They saw many who bore the name of Christians turn with scorn and derision upon those who had been disappointed. As the words fell from mocking lips, ‘You have not gone up yet!’ an angel wrote them. Said the angel, ‘They mock God.’ I was pointed back to a similar sin committed in ancient times. Elijah had been translated to heaven, and his mantle had fallen upon Elisha. Then wicked youth, who had learned from their parents to despise the man of God, followed Elisha, and mockingly cried, ‘Go up, thou bald head; go up, thou bald head.’ In thus insulting His servant, they insulted God and met their punishment then and there. In like manner, those who have scoffed and mocked at the idea of the saints’ going up, will be visited with the wrath of God, and will be made to feel that it is not a light thing to trifle with their Maker.
”När Guds folk förenade sig i den andra ängelns rop, iakttog den himmelska härskaran med det djupaste intresse budskapets verkan. De såg många som bar de kristnas namn vända sig med förakt och hån mot dem som hade blivit besvikna. När orden föll från hånfulla läppar: ’Ni har ännu inte farit upp!’ skrev en ängel ned dem. Ängeln sade: ’De hånar Gud.’ Jag hänvisades tillbaka till en liknande synd som begicks i forna tider. Elia hade blivit upptagen till himlen, och hans mantel hade fallit på Elisa. Då följde ogudaktiga ynglingar, som av sina föräldrar hade lärt sig att förakta Guds man, efter Elisa och ropade hånfullt: ’Far upp, du flintskalle; far upp, du flintskalle.’ Genom att sålunda förolämpa Hans tjänare förolämpade de Gud och mötte sitt straff där och då. På samma sätt skall de som har drivit gäck och hånat tanken på de heligas upptagande besökas av Guds vrede och få erfara att det inte är någon ringa sak att gyckla med sin Skapare.”
“Jesus commissioned other angels to fly quickly to revive and strengthen the drooping faith of His people and prepare them to understand the message of the second angel and the important move which was soon to be made in heaven. I saw these angels receive great power and light from Jesus and fly quickly to earth to fulfill their commission to aid the second angel in his work. A great light shone upon the people of God as the angels cried, ‘Behold, the Bridegroom cometh; go ye out to meet Him.’ Then I saw these disappointed ones rise and in harmony with the second angel proclaim, ‘Behold, the Bridegroom cometh; go ye out to meet Him.’ The light from the angels penetrated the darkness everywhere. Satan and his angels sought to hinder this light from spreading and having its designed effect. They contended with the angels from heaven, telling them that God had deceived the people, and that with all their light and power they could not make the world believe that Christ was coming. But notwithstanding Satan strove to hedge up the way and draw the minds of the people from the light, the angels of God continued their work….
”Jesus gav andra änglar i uppdrag att skyndsamt flyga ut för att återuppliva och stärka sitt folks sviktande tro och bereda dem att förstå den andre ängelns budskap och den viktiga handling som snart skulle äga rum i himlen. Jag såg dessa änglar ta emot stor kraft och ljus från Jesus och skyndsamt flyga till jorden för att fullgöra sitt uppdrag att bistå den andre ängeln i hans verk. Ett stort ljus lyste över Guds folk när änglarna ropade: ’Se, brudgummen kommer; gå ut för att möta honom.’ Då såg jag dessa besvikna resa sig upp och i samklang med den andre ängeln förkunna: ’Se, brudgummen kommer; gå ut för att möta honom.’ Ljuset från änglarna trängde igenom mörkret överallt. Satan och hans änglar försökte hindra detta ljus från att spridas och få den avsedda verkan. De tvistade med änglarna från himlen och sade att Gud hade bedragit folket och att de, med allt sitt ljus och all sin kraft, inte kunde få världen att tro att Kristus skulle komma. Men trots att Satan strävade efter att spärra vägen och dra folkets sinnen bort från ljuset, fortsatte Guds änglar sitt verk….”
“As the ministration of Jesus closed in the holy place, and He passed into the holiest, and stood before the ark containing the law of God, He sent another mighty angel with a third message to the world. A parchment was placed in the angel’s hand, and as he descended to the earth in power and majesty, he proclaimed a fearful warning, with the most terrible threatening ever borne to man. This message was designed to put the children of God upon their guard, by showing them the hour of temptation and anguish that was before them. Said the angel, ‘They will be brought into close combat with the beast and his image. Their only hope of eternal life is to remain steadfast. Although their lives are at stake, they must hold fast the truth.’ The third angel closes his message thus: ‘Here is the patience of the saints: here are they that keep the commandments of God, and the faith of Jesus.’ As he repeated these words, he pointed to the heavenly sanctuary. The minds of all who embrace this message are directed to the most holy place, where Jesus stands before the ark, making His final intercession for all those for whom mercy still lingers and for those who have ignorantly broken the law of God. This atonement is made for the righteous dead as well as for the righteous living. It includes all who died trusting in Christ, but who, not having received the light upon God’s commandments, had sinned ignorantly in transgressing its precepts.” Early Writings, 245–254.
”När Jesu tjänst i det heliga avslutades och han gick in i det allra heligaste och stod inför arken som innehöll Guds lag, sände han en annan mäktig ängel med ett tredje budskap till världen. En skriftrulle lades i ängelns hand, och när han steg ned till jorden i makt och majestät, förkunnade han en fruktansvärd varning, med det mest förskräckliga hot som någonsin burits till människan. Detta budskap var avsett att sätta Guds barn på sin vakt genom att visa dem den prövningens och ångestens stund som låg framför dem. Ängeln sade: ’De kommer att föras in i en nära strid med vilddjuret och dess bild. Deras enda hopp om evigt liv är att förbli ståndaktiga. Fastän deras liv står på spel, måste de hålla fast vid sanningen.’ Den tredje ängeln avslutar sitt budskap så: ’Här är de heligas tålamod: här är de som håller Guds bud och Jesu tro.’ När han upprepade dessa ord, pekade han mot den himmelska helgedomen. Sinnet hos alla som omfattar detta budskap riktas till det allra heligaste, där Jesus står inför arken och frambär sin slutliga förbön för alla dem för vilka nåden ännu dröjer kvar och för dem som i okunnighet har brutit mot Guds lag. Denna försoning sker för de rättfärdiga döda såväl som för de rättfärdiga levande. Den omfattar alla som dog i förtröstan på Kristus men som, utan att ha tagit emot ljuset över Guds bud, hade syndat i okunnighet genom att överträda dess föreskrifter.” Early Writings, 245–254.
A few pages later in the same book, addressing the same concepts just referred to, Sister White identifies that the rejection of the three messages in Millerite history had been typified in the history of Christ. She there provides two witnesses that identify a progressive testing process that requires victory at each test in order to proceed to the next test.
Några sidor senare i samma bok, där samma begrepp som nyss hänvisats till behandlas, fastslår syster White att förkastandet av de tre budskapen i den milleritiska historien hade förebildats i Kristi historia. Där framlägger hon två vittnen som påvisar en fortskridande prövningsprocess, vilken kräver seger vid varje prövning för att man skall kunna gå vidare till nästa prövning.
“I saw a company who stood well-guarded and firm, giving no countenance to those who would unsettle the established faith of the body. God looked upon them with approbation. I was shown three steps—the first, second, and third angels’ messages. Said my accompanying angel, ‘Woe to him who shall move a block or stir a pin of these messages. The true understanding of these messages is of vital importance. The destiny of souls hangs upon the manner in which they are received.’ I was again brought down through these messages, and saw how dearly the people of God had purchased their experience. It had been obtained through much suffering and severe conflict. God had led them along step by step, until He had placed them upon a solid, immovable platform. I saw individuals approach the platform and examine the foundation. Some with rejoicing immediately stepped upon it. Others commenced to find fault with the foundation. They wished improvements made, and then the platform would be more perfect, and the people much happier. Some stepped off the platform to examine it and declared it to be laid wrong. But I saw that nearly all stood firm upon the platform and exhorted those who had stepped off to cease their complaints; for God was the Master Builder, and they were fighting against Him. They recounted the wonderful work of God, which had led them to the firm platform, and in union raised their eyes to heaven and with a loud voice glorified God. This affected some of those who had complained and left the platform, and they with humble look again stepped upon it.
”Jag såg en skara som stod väl beskyddad och fast, utan att på något sätt ge stöd åt dem som ville rubba kroppens fastställda tro. Gud såg på dem med välbehag. Jag visades tre steg — den förste, den andre och den tredje ängelns budskap. Min åtföljande ängel sade: ’Ve den som skall flytta ett block eller rubba en enda pinne i dessa budskap. Den rätta förståelsen av dessa budskap är av livsviktig betydelse. Själars öde beror på det sätt på vilket de tas emot.’ Jag fördes åter ned genom dessa budskap och såg hur dyrt Guds folk hade fått köpa sin erfarenhet. Den hade vunnits genom mycket lidande och svår kamp. Gud hade lett dem steg för steg, tills han hade ställt dem på en fast, orubblig plattform. Jag såg människor närma sig plattformen och granska grunden. Några steg genast upp på den med glädje. Andra började finna fel på grunden. De önskade att förbättringar skulle göras, och då skulle plattformen bli mer fullkomlig och folket mycket lyckligare. Några steg ned från plattformen för att undersöka den och förklarade att den var lagd på fel sätt. Men jag såg att nästan alla stod fasta på plattformen och förmanade dem som hade stigit ned att upphöra med sina klagomål; ty Gud var Mästaren som byggde, och de kämpade mot honom. De omtalade Guds underbara verk, som hade lett dem till den fasta plattformen, och i förening lyfte de sina ögon mot himlen och prisade Gud med hög röst. Detta påverkade några av dem som hade klagat och lämnat plattformen, och de steg åter upp på den med ödmjuk uppsyn.”
“I was pointed back to the proclamation of the first advent of Christ. John was sent in the spirit and power of Elijah [typifying the first angel’s message] to prepare the way of Jesus. Those who rejected the testimony of John were not benefited by the teachings of Jesus [typifying the second angel’s message]. Their opposition to the message that foretold His coming placed them where they could not readily receive the strongest evidence that He was the Messiah. Satan led on those who rejected the message of John to go still farther, to reject and crucify Christ [typifying the third angel’s message]. In doing this they placed themselves where they could not receive the blessing on the day of Pentecost, [typifying the angel of Revelation eighteen] which would have taught them the way into the heavenly sanctuary. The rending of the veil of the temple showed that the Jewish sacrifices and ordinances would no longer be received. The great Sacrifice had been offered and had been accepted, and the Holy Spirit which descended on the day of Pentecost carried the minds of the disciples from the earthly sanctuary to the heavenly, where Jesus had entered by His own blood, to shed upon His disciples the benefits of His atonement. But the Jews were left in total darkness. They lost all the light which they might have had upon the plan of salvation, and still trusted in their useless sacrifices and offerings. The heavenly sanctuary had taken the place of the earthly, yet they had no knowledge of the change. Therefore they could not be benefited by the mediation of Christ in the holy place.
”Jag hänvisades åter till förkunnelsen om Kristi första ankomst. Johannes sändes i Elias ande och kraft [förebildande den förste ängelns budskap] för att bereda Jesu väg. De som förkastade Johannes vittnesbörd hade ingen nytta av Jesu undervisning [förebildande den andre ängelns budskap]. Deras motstånd mot det budskap som förutsade Hans ankomst försatte dem i en ställning där de inte lätt kunde ta emot det starkaste beviset för att Han var Messias. Satan förledde dem som förkastade Johannes budskap att gå ännu längre, till att förkasta och korsfästa Kristus [förebildande den tredje ängelns budskap]. Genom att göra detta försatte de sig där de inte kunde ta emot välsignelsen på pingstdagen, [förebildande ängeln i Uppenbarelseboken aderton] vilken skulle ha lärt dem vägen in i den himmelska helgedomen. Att förlåten i templet rämnade visade att de judiska offren och förrättningarna inte längre skulle tas emot. Det stora Offret hade framburits och hade blivit antaget, och den Helige Ande som kom ned på pingstdagen förde lärjungarnas tankar från den jordiska helgedomen till den himmelska, där Jesus hade gått in med sitt eget blod för att utgjuta försoningens välsignelser över sina lärjungar. Men judarna lämnades i fullständigt mörker. De förlorade allt det ljus som de kunde ha haft över frälsningsplanen och förtröstade alltjämt på sina gagnlösa slaktoffer och offergåvor. Den himmelska helgedomen hade intagit den jordiskas plats, ändå hade de ingen kunskap om förändringen. Därför kunde de inte ha någon nytta av Kristi medling i det heliga.
“Many look with horror at the course of the Jews in rejecting and crucifying Christ; and as they read the history of His shameful abuse, they think they love Him, and would not have denied Him as did Peter, or crucified Him as did the Jews. But God who reads the hearts of all, has brought to the test that love for Jesus which they professed to feel. All heaven watched with the deepest interest the reception of the first angel’s message. But many who professed to love Jesus, and who shed tears as they read the story of the cross, derided the good news of His coming. Instead of receiving the message with gladness, they declared it to be a delusion. They hated those who loved His appearing and shut them out of the churches. Those who rejected the first message could not be benefited by the second; neither were they benefited by the midnight cry, which was to prepare them to enter with Jesus by faith into the most holy place of the heavenly sanctuary. And by rejecting the two former messages, they have so darkened their understanding that they can see no light in the third angel’s message, which shows the way into the most holy place. I saw that as the Jews crucified Jesus, so the nominal churches had crucified these messages, and therefore they have no knowledge of the way into the most holy, and they cannot be benefited by the intercession of Jesus there. Like the Jews, who offered their useless sacrifices, they offer up their useless prayers to the apartment which Jesus has left; and Satan, pleased with the deception, assumes a religious character, and leads the minds of these professed Christians to himself, working with his power, his signs and lying wonders, to fasten them in his snare.” Early Writings, 258–261.
”Många betraktar med fasa judarnas handlingssätt, då de förkastade och korsfäste Kristus; och när de läser historien om hur skamligt han misshandlades, menar de att de älskar honom och att de inte skulle ha förnekat honom såsom Petrus gjorde eller korsfäst honom såsom judarna gjorde. Men Gud, som rannsakar allas hjärtan, har satt den kärlek till Jesus som de bekände sig hysa på prov. Hela himlen följde med djupaste intresse hur den första ängelns budskap togs emot. Men många som bekände sig älska Jesus och som fällde tårar när de läste berättelsen om korset, hånade de glada nyheterna om hans ankomst. I stället för att ta emot budskapet med glädje förklarade de att det var en villfarelse. De hatade dem som älskade hans uppenbarelse och stängde dem ute ur församlingarna. De som förkastade det första budskapet kunde inte få gagn av det andra; inte heller hade de gagn av midnattsropet, som skulle bereda dem att genom tro gå in med Jesus i det allra heligaste i den himmelska helgedomen. Och genom att förkasta de två föregående budskapen har de så förmörkat sitt förstånd att de inte kan se något ljus i den tredje ängelns budskap, som visar vägen in i det allra heligaste. Jag såg att såsom judarna korsfäste Jesus, så hade de namnkristna kyrkorna korsfäst dessa budskap, och därför har de ingen kunskap om vägen in i det allra heligaste, och de kan inte få gagn av Jesu förbön där. Liksom judarna, som frambar sina gagnlösa offer, frambär de sina gagnlösa böner till den avdelning som Jesus har lämnat; och Satan, tillfredsställd med bedrägeriet, antar en religiös skepnad och leder dessa bekännande kristnas tankar till sig själv, medan han verkar med sin makt, sina tecken och lögnaktiga under, för att fängsla dem i sin snara.” Early Writings, 258–261.
The passages from the book Early Writings have been repeatedly taught through the ministry of Future for America. But there are truths these passages illustrate that have been unnoticed.
Avsnitten ur boken Early Writings har upprepade gånger undervisats genom Future for Americas verksamhet. Men det finns sanningar som dessa avsnitt åskådliggör och som har förblivit obemärkta.
The waymarks of the history of the Millerite movement are established upon several reformatory movements in the Bible. Without some familiarity with the waymarks found in every reformatory movement, it is fairly improbable that someone would understand the significance of the distinction of when a message “arrives” and when it is “empowered.” It is also probable that many of those who are familiar with the parallel reformatory movements have missed some very important attributes of the various waymarks of reformatory movements.
Milstolparna i milleritrörelsens historia är fast grundade på flera reformatoriska rörelser i Bibeln. Utan någon förtrogenhet med de milstolpar som återfinns i varje reformatorisk rörelse är det tämligen osannolikt att någon skulle förstå betydelsen av skillnaden mellan när ett budskap ”ankommer” och när det ”får kraft”. Det är också sannolikt att många av dem som är förtrogna med de parallella reformatoriska rörelserna har förbisett några mycket viktiga kännetecken hos de olika milstolparna i reformatoriska rörelser.
The “seven thunders” which represent the events at the beginning of Adventism and the events at the end of Adventism, is the light that is unsealed just before probation closes. We are informed that the “seven thunders” represents both “a delineation of events which would transpire under the first and second angels’ messages,” and “future events which will be disclosed in their order.” The “seven thunders” contain the signature of Alpha and Omega.
De ”sju åskorna”, som representerar händelserna vid adventismens början och händelserna vid adventismens slut, är det ljus som förseglas upp strax innan nådatiden avslutas. Vi får veta att de ”sju åskorna” representerar både ”en framställning av händelser som skulle äga rum under den första och den andra ängelns budskap” och ”framtida händelser som kommer att uppenbaras i sin ordning”. De ”sju åskorna” bär Alfas och Omegas signatur.
The “delineation of events” that transpired “under the first and second angels’ messages,” typify the events that transpire under the third angel’s message. When John was commanded to write not what the seven thunders uttered, the command had been typified by the command that was given to Daniel to seal up his book, for we are informed that after the “seven thunders uttered their voices, the injunction comes to John as to Daniel in regard to the little book: ‘Seal up those things which the seven thunders uttered.’”
Den ”framställning av händelser” som ägde rum ”under den förste och den andre ängelns budskap” utgör en förebild för de händelser som äger rum under den tredje ängelns budskap. När Johannes fick befallning att inte skriva det som de sju tordönen uttalade, hade denna befallning förebildats genom den befallning som gavs åt Daniel att försegla sin bok, ty vi får veta att efter det att de ”sju tordönen hade låtit sina röster höras, kommer befallningen till Johannes liksom till Daniel angående den lilla boken: ’Försegla det som de sju tordönen har talat.’”
Ezekiel and John both illustrate God’s people eating the message at the empowerment of the first angel in 1840, and the prophet Jeremiah illustrates the disappointment that took place among God’s people when the first angel’s message appeared to fail.
Hesekiel och Johannes illustrerar båda hur Guds folk åt budskapet vid den första ängelns bemyndigande år 1840, och profeten Jeremia illustrerar den besvikelse som uppstod bland Guds folk när den första ängelns budskap tycktes misslyckas.
Thy words were found, and I did eat them; and thy word was unto me the joy and rejoicing of mine heart: for I am called by thy name, O Lord God of hosts. I sat not in the assembly of the mockers, nor rejoiced; I sat alone because of thy hand: for thou hast filled me with indignation. Why is my pain perpetual, and my wound incurable, which refuseth to be healed? wilt thou be altogether unto me as a liar, and as waters that fail? Therefore thus saith the Lord, If thou return, then will I bring thee again, and thou shalt stand before me: and if thou take forth the precious from the vile, thou shalt be as my mouth: let them return unto thee; but return not thou unto them. And I will make thee unto this people a fenced brasen wall: and they shall fight against thee, but they shall not prevail against thee: for I am with thee to save thee and to deliver thee, saith the Lord. And I will deliver thee out of the hand of the wicked, and I will redeem thee out of the hand of the terrible. Jeremiah 15:16–21.
Dina ord blev funna, och jag åt dem; och ditt ord blev för mig mitt hjärtas fröjd och glädje; ty jag är uppkallad efter ditt namn, Herre, härskarornas Gud. Jag satt inte i bespottarnas församling och gladde mig inte; jag satt ensam för din hands skull, ty du hade fyllt mig med förbittring. Varför är min smärta ständig och mitt sår obotligt, så att det vägrar att läkas? Skulle du då för mig vara såsom en svikare, såsom vatten som tryter? Därför säger Herren så: Om du omvänder dig, skall jag låta dig komma tillbaka, och du skall stå inför mitt ansikte; och om du skiljer det dyrbara från det usla, skall du vara såsom min mun. De må vända tillbaka till dig, men du skall inte vända tillbaka till dem. Och jag skall göra dig för detta folk till en befäst mur av koppar; och de skall kämpa mot dig, men de skall inte få överhand över dig, ty jag är med dig för att frälsa dig och rädda dig, säger Herren. Och jag skall befria dig ur de ondas hand, och jag skall återlösa dig ur de våldsammans hand. Jeremia 15:16–21.
Jeremiah had found the words of the little book as had John and Ezekiel, and he too had eaten the message, but the message had become a message (water) that had failed. It was as if God had lied, which is of course impossible, but the accusation of a “lie” provides the key to locate Jeremiah at the first Millerite disappointment that was represented in Habakkuk.
Jeremia hade funnit den lilla bokens ord, liksom Johannes och Hesekiel, och även han hade ätit budskapet, men budskapet hade blivit ett budskap (vatten) som hade slagit fel. Det var som om Gud hade ljugit, vilket naturligtvis är omöjligt, men anklagelsen om en ”lögn” ger nyckeln till att placera Jeremia vid den första milleritiska besvikelsen som framställdes i Habackuk.
I will stand upon my watch, and set me upon the tower, and will watch to see what he will say unto me, and what I shall answer when I am reproved. And the Lord answered me, and said, Write the vision, and make it plain upon tables, that he may run that readeth it. For the vision is yet for an appointed time, but at the end it shall speak, and not lie: though it tarry, wait for it; because it will surely come, it will not tarry. Habakkuk 2:1–3.
Jag vill stå på min vaktpost och ställa mig på tornet, och jag vill spana för att se vad han skall tala till mig och vad jag skall svara när jag blir tillrättavisad. Och Herren svarade mig och sade: Skriv synen och gör den tydlig på tavlor, så att den som läser den må kunna löpa. Ty synen gäller ännu för en bestämd tid, men till slutet skall den tala och inte ljuga. Om den dröjer, så förbida den; ty den skall sannerligen komma, den skall inte utebli. Habackuk 2:1–3.
The vision of the first angel’s message was written on the 1843 pioneer chart which was directed by the “hand” of God.
Synen av den förste ängelns budskap nedtecknades på 1843 års pionjärdiagram, vilket leddes av Guds ”hand”.
“I have seen that the 1843 chart was directed by the hand of the Lord, and that it should not be altered; that the figures were as He wanted them; that His hand was over and hid a mistake in some of the figures, so that none could see it, until His hand was removed.” Early Writings, 74.
”Jag har sett att 1843 års profetiska karta var ledd av Herrens hand och att den inte skulle ändras; att siffrorna var sådana som Han ville ha dem; att Hans hand var över och dolde ett misstag i några av siffrorna, så att ingen kunde se det, förrän Hans hand togs bort.” Early Writings, 74.
The “appointed time” of 1843 was represented upon the chart, and that is why it is called the 1843 chart. It was published in 1842, in fulfillment of the command in Habakkuk to “write the vision, and make it plain upon tables.” The vision was to be made plain upon “tables,” in the plural, thus identifying that after the Lord removed His hand from the mistake on the 1843 chart it would be corrected upon the 1850 pioneer chart. The mistake produced the first disappointment and Jeremiah represents those who had eaten the little book on August 11, 1840 and were disappointed when the appointed time of 1843 failed.
Den ”bestämda tiden” 1843 framställdes på kartan, och därför kallas den 1843 års karta. Den gavs ut 1842, som en uppfyllelse av befallningen i Habackuk att ”skriva synen och göra den tydlig på tavlor”. Synen skulle göras tydlig på ”tavlor”, i plural, och därigenom anges att sedan Herren hade dragit bort sin hand från misstaget på 1843 års karta, skulle det rättas till på 1850 års pionjärkarta. Misstaget frambringade den första besvikelsen, och Jeremia representerar dem som hade ätit den lilla boken den 11 augusti 1840 och blev besvikna när den bestämda tiden 1843 slog fel.
When Jeremiah had eaten the little book in 1840 it was “the joy and rejoicing” of his heart, but when the disappointment arrived, he no longer “rejoiced,” and he “sat alone because of” God’s “hand.” God’s hand had covered “a mistake in some of the figures,” thus causing Jeremiah to consider the possibility that God had lied. The promise given to Jeremiah was that if he would “return,” from his despondency, God would make Jeremiah as God’s “mouth.” If Jeremiah would return to God from his disappointment and recognize that he was in the tarrying time of the parable of the ten virgins, God would use him to be the mouthpiece that would identify exactly when the vision should arrive and no longer tarry.
När Jeremia hade ätit den lilla boken år 1840 var den hans hjärtas ”glädje och fröjd”, men när besvikelsen kom, ”fröjdade” han sig inte längre, och han ”satt ensam på grund av” Guds ”hand”. Guds hand hade dolt ”ett misstag i några av siffrorna”, och därigenom fått Jeremia att överväga möjligheten att Gud hade ljugit. Löftet som gavs till Jeremia var att om han ville ”vända om” från sitt modlösa tillstånd, skulle Gud göra Jeremia till sin ”mun”. Om Jeremia ville vända tillbaka till Gud från sin besvikelse och inse att han befann sig i dröjsmålstiden i liknelsen om de tio jungfrurna, skulle Gud använda honom som det språkrör som exakt skulle ange när synen skulle komma och inte längre dröja.
The purpose of laying these facts out here, is to establish that with all the angel’s messages, their “arrivals” and “empowerments” present a life-or-death message that produces two classes of worshippers. The three angels are three steps of a progressive testing process. More important to our intended point is that even though the understanding of the seven thunders was recognized shortly after the arrival of the “time of the end” in 1989 when the last six verses of Daniel were unsealed announcing the close of the judgment, there is another unsealing of the seven thunders at the end of history of the third angel.
Syftet med att här framlägga dessa fakta är att fastställa att med alla ängelns budskap utgör deras ”ankomster” och ”bemyndiganden” ett budskap om liv eller död som frambringar två klasser av tillbedjare. De tre änglarna är tre steg i en fortskridande prövningsprocess. Ännu viktigare för vår avsedda poäng är att även om förståelsen av de sju tordönen erkändes kort efter ”ändens tid”s ankomst år 1989, då de sista sex verserna i Daniel avförseglades och tillkännagav domens avslutning, finns det ytterligare en avförsegling av de sju tordönen vid slutet av den tredje ängelns historia.
The history of the beginning of Adventism starts at the unsealing of the first angel in 1798, and it ends with the unsealing of a truth the Lord held his hand over in order to produce a disappointment. He thereafter removed His hand (unsealed), and revealed the message of the tarrying time.
Historien om adventismens början inleds med avförseglingen av den första ängeln år 1798, och den slutar med avförseglingen av en sanning som Herren höll sin hand över för att åstadkomma en besvikelse. Därefter drog han undan sin hand (avförseglade) och uppenbarade budskapet om dröjsmålets tid.
The history of the ending of Adventism starts at the unsealing of the third angel’s message in 1989, and it ends with the unsealing of a truth the Lord held his hand over in order to produce a disappointment. He is now removing His hand, and thus unsealing the message of the first disappointment and tarrying time. He is unsealing the purpose of July 18, 2020.
Historien om adventismens avslutning börjar med förseglingens brytande av den tredje ängelns budskap år 1989, och den slutar med avförseglingen av en sanning som Herren höll sin hand över för att åstadkomma en besvikelse. Han drar nu bort sin hand och avförseglar därmed budskapet om den första besvikelsen och dröjsmålstiden. Han avförseglar syftet med den 18 juli 2020.
Therefore thus saith the Lord, If thou return, then will I bring thee again, and thou shalt stand before me: and if thou take forth the precious from the vile, thou shalt be as my mouth: let them return unto thee; but return not thou unto them. And I will make thee unto this people a fenced brasen wall: and they shall fight against thee, but they shall not prevail against thee: for I am with thee to save thee and to deliver thee, saith the Lord. And I will deliver thee out of the hand of the wicked, and I will redeem thee out of the hand of the terrible. Jeremiah 15:19–21.
Därför säger Herren så: Om du vänder om, skall jag låta dig åter träda fram inför mig; och om du skiljer det dyrbara från det ovärdiga, skall du vara såsom min mun. De må vända om till dig, men du skall inte vända om till dem. Och jag skall göra dig till en befäst mur av koppar för detta folk; och de skall strida mot dig, men de skall inte få makt över dig, ty jag är med dig för att frälsa dig och rädda dig, säger Herren. Och jag skall befria dig ur de ogudaktigas hand, och jag skall återlösa dig ur de förskräckligas hand. Jeremia 15:19–21.