The lines of the reformatory movements are a key to understanding the “seven thunders” of Revelation ten. The “seven thunders” represent the history of the empowerment of the first angel’s message on August 11, 1840 until the Great Disappointment on October 22, 1844. Chapter ten provides three internal witnesses within the chapter to support this understanding.
De reformatoriska rörelsernas linjer är en nyckel till förståelsen av de ”sju tordönen” i Uppenbarelseboken 10. De ”sju tordönen” representerar historien om den första ängelns budskaps bemyndigande från den 11 augusti 1840 fram till den stora besvikelsen den 22 oktober 1844. Kapitel 10 innehåller tre interna vittnen inom kapitlet som stöder denna förståelse.
“The advent movement of 1840–44 was a glorious manifestation of the power of God; the first angel’s message was carried to every missionary station in the world, and in some countries there was the greatest religious interest which has been witnessed in any land since the Reformation of the sixteenth century; but these are to be exceeded by the mighty movement under the last warning of the third angel.” The Great Controversy, 611.
”Adventrörelsen 1840–44 var en härlig manifestation av Guds kraft; den första ängelns budskap bars fram till varje missionsstation i världen, och i somliga länder rådde det största religiösa intresse som något land har bevittnat sedan sextonhundratalets reformation; men detta skall överträffas av den mäktiga rörelsen under den sista varningen från den tredje ängeln.” The Great Controversy, 611.
The first angel’s message was carried to the world from 1840 onward. Uriah Smith expresses the pioneer understanding, in agreement with Sister White. Smith recognizes the first angel arrived in 1798 and shows it was the first angel that came down in 1840. Smith and the pioneers had simply not noticed the distinction between the arrival of a message and its empowerment. Smith clearly states that when the angel of Revelation ten placed one foot on the sea and one on the earth it identified the message being carried to the world.
Den förste ängelns budskap bars ut till världen från och med 1840. Uriah Smith återger pionjärernas förståelse, i överensstämmelse med syster White. Smith erkänner att den förste ängeln anlände 1798 och visar att det var den förste ängeln som kom ned år 1840. Smith och pionjärerna hade helt enkelt inte lagt märke till skillnaden mellan ett budskaps ankomst och dess bemyndigande. Smith säger tydligt att när ängeln i Uppenbarelseboken 10 satte den ena foten på havet och den andra på jorden, angav detta vilket budskap som bars ut till världen.
“In 1798, therefore, the restriction against proclaiming the day of Christ at hand ceased; in 1798, the time of the end commenced, and the seal was taken from the little book. Since that period, therefore, the angel of Revelation 14 has gone forth proclaiming the hour of God’s judgment come; and it is since that time, too, that the angel of chapter 10 has taken his stand on sea and land, and sworn that time shall be no more. Of their identity there can be no question; and all the arguments which go to locate the one, are equally effective in the case of the other. We need not enter into any argument here to show that the present generation is witnessing the fulfillment of these two prophecies. In the preaching of the advent, more especially from 1840 to 1844, began their full and circumstantial accomplishment. The position of this angel, one foot upon the sea and the other on the land, denotes the wide extent of his proclamation by sea and by land. Had this message been designed for only one country, it would have been sufficient for the angel to take his position on the land only. But he has one foot upon the sea, from which we may infer that his message would cross the ocean, and extend to the various nations and divisions of the globe; and this inference is strengthened by the fact that the Advent proclamation, above referred to, did go to every missionary station in the world. More on this under chapter 14.” Uriah Smith, Thoughts on Daniel and the Revelation, 521.
”År 1798 upphörde därför inskränkningen mot att förkunna Kristi dag såsom nära förestående; år 1798 började ändens tid, och sigillet togs från den lilla boken. Sedan den tiden har därför ängeln i Uppenbarelseboken 14 gått ut och förkunnat att Guds doms stund har kommit; och det är också sedan den tiden som ängeln i kapitel 10 har tagit sin ståndpunkt på hav och land och svurit att tiden inte längre skall vara. Om deras identitet kan det inte råda någon tvekan; och alla de argument som tjänar till att fastställa den enes plats, är lika giltiga i den andres fall. Vi behöver här inte gå in på någon argumentation för att visa att den nuvarande generationen bevittnar uppfyllelsen av dessa två profetior. I förkunnelsen om adventen, i synnerhet från 1840 till 1844, började deras fulla och detaljerade uppfyllelse. Denna ängels ställning, med ena foten på havet och den andra på jorden, betecknar den vida utsträckningen av hans förkunnelse till sjöss och på land. Om detta budskap hade varit avsett endast för ett enda land, skulle det ha varit tillräckligt att ängeln tog sin ställning endast på jorden. Men han har ena foten på havet, varav vi kan sluta att hans budskap skulle korsa oceanen och nå ut till jordens olika nationer och områden; och denna slutsats stärks av det faktum att den ovan nämnda adventsförkunnelsen verkligen gick till varje missionsstation i världen. Mer om detta under kapitel 14.” Uriah Smith, Thoughts on Daniel and the Revelation, 521.
Therefore, verse one of chapter ten is identifying August 11, 1840, for at that time the predicted end of the Ottoman supremacy ceased in agreement with the prediction in Revelation nine. Sister White states:
Därför identifierar den första versen i kapitel tio den 11 augusti 1840, ty vid den tiden upphörde det förutsagda slutet på den osmanska överhögheten i överensstämmelse med förutsägelsen i Uppenbarelseboken nio. Syster White säger:
“In the year 1840 another remarkable fulfillment of prophecy excited widespread interest. two years before, Josiah Litch, one of the leading ministers preaching the second advent, published an exposition of Revelation 9, predicting the fall of the Ottoman Empire. According to his calculations, this power was to be overthrown . . . on the 11th of August, 1840, when the Ottoman power in Constantinople may be expected to be broken. And this, I believe, will be found to be the case.’
”År 1840 väckte ännu ett anmärkningsvärt uppfyllande av profetian utbrett intresse. Två år tidigare hade Josiah Litch, en av de ledande predikanterna för den andra ankomsten, utgivit en utläggning över Uppenbarelseboken 9, där han förutsade det osmanska rikets fall. Enligt hans beräkningar skulle denna makt störtas … den 11 augusti 1840, då den osmanska makten i Konstantinopel kan förväntas bli bruten. Och detta tror jag skall visa sig vara fallet.”
“At the very time specified, Turkey, through her ambassadors, accepted the protection of the allied powers of Europe, and thus placed herself under the control of Christian nations. The event exactly fulfilled the prediction. When it became known, multitudes were convinced of the correctness of the principles of prophetic interpretation adopted by Miller and his associates, and a wonderful impetus was given to the advent movement. Men of learning and position united with Miller, both in preaching and in publishing his views, and from 1840 to 1844 the work rapidly extended.” The Great Controversy, 334, 335.
”Just vid den angivna tiden godtog Turkiet genom sina ambassadörer de europeiska allierade makternas beskydd och ställde sig därmed under de kristna nationernas kontroll. Händelsen uppfyllde förutsägelsen exakt. När detta blev känt, övertygades stora skaror om riktigheten i de principer för profetisk uttolkning som antagits av Miller och hans medarbetare, och adventrörelsen fick en underbar drivkraft. Lärda och inflytelserika män förenade sig med Miller, både i att predika och i att publicera hans uppfattningar, och från 1840 till 1844 utbredde sig verket snabbt.” The Great Controversy, 334, 335.
Verse one of chapter ten is 1840 and in verse ten we see John bitterly disappointed on October 22, 1844. John represented those that took the message of the little book to the world, only to suffer the bitter disappointment on October 22, 1844. Verse one to verse ten represents the history of 1840 to 1844. That is one internal witness within chapter ten.
Kapitel tio, vers ett, är 1840, och i vers tio ser vi Johannes bittert besviken den 22 oktober 1844. Johannes representerade dem som förde den lilla bokens budskap till världen, endast för att drabbas av den bittra besvikelsen den 22 oktober 1844. Vers ett till vers tio representerar historien från 1840 till 1844. Det är ett internt vittnesbörd inom kapitel tio.
The other witness is John who eats the little book and it is sweet in his mouth, representing his acceptance of the message of August 11, 1840 and then it turned bitter in his stomach at the Great Disappointment of October 22, 1844.
Det andra vittnet är Johannes, som äter den lilla boken, och den är söt i hans mun, vilket representerar hans mottagande av budskapet den 11 augusti 1840, och sedan blev den bitter i hans mage vid den stora besvikelsen den 22 oktober 1844.
And I took the little book out of the angel’s hand, and ate it up; and it was in my mouth sweet as honey: and as soon as I had eaten it, my belly was bitter. Revelation 10:10.
Och jag tog den lilla bokrullen ur ängelns hand och åt upp den; och i min mun var den söt som honung, men så snart jag hade ätit den, blev min buk bitter. Uppenbarelseboken 10:10.
Verse ten represents the very history of 1840 to 1844 in one verse. That is the second internal witness within the chapter that the “seven thunders” represent that history. Sister White has already identified that the “seven thunders” represent a delineation of events that transpired under the first and second angel’s messages. The second angel’s message ended at the great disappointment, so the “seven thunders” represent the very same history. Three internal witnesses to support the truth that the history of August 11, 1840 through the Great Disappointment on October 22, 1844 is the prophetic history that is being emphasized in Revelation chapter ten.
Vers tio återger själva historien från 1840 till 1844 i en enda vers. Detta är det andra interna vittnesbördet i kapitlet om att de ”sju tordönen” representerar den historien. Syster White har redan identifierat att de ”sju tordönen” representerar en framställning av händelser som ägde rum under den första och den andra ängelns budskap. Den andra ängelns budskap slutade vid den stora besvikelsen, så de ”sju tordönen” representerar just denna samma historia. Tre interna vittnesbörd till stöd för sanningen att historien från den 11 augusti 1840 till den stora besvikelsen den 22 oktober 1844 är den profetiska historia som betonas i Uppenbarelseboken kapitel tio.
Then in the last verse, in agreement with the truth connected with the “seven thunders” a command is given for the presentation of the message and that the very history must be repeated.
Sedan ges i den sista versen, i överensstämmelse med den sanning som är förknippad med de ”sju tordönen”, en befallning om att budskapet skall frambäras och att just denna historia måste upprepas.
And he said unto me, Thou must prophesy again before many peoples, and nations, and tongues, and kings. Revelation 10:11.
Och han sade till mig: Du måste åter profetera om många folk och nationer och tungomål och kungar. Uppenbarelseboken 10:11.
The seven thunders are identifying that the beginning of Adventism, beginning when the message that was unsealed at the “time of the end” was empowered would illustrate the end of Adventism when the message that was unsealed in 1989 would be empowered by the descent, not of the angel of Revelation ten, but by the descending angel of Revelation eighteen. The angel of Revelation eighteen descended on September 11, 2001 and we are now approaching the conclusion of the historical repetition of 1840 to 1844.
De sju åskorna identifierar att adventismens begynnelse, när det budskap som blev upplåst vid ”ändens tid” blev bemyndigat, skulle illustrera adventismens slut, när det budskap som blev upplåst år 1989 skulle bli bemyndigat genom nedstigandet, inte av ängeln i Uppenbarelseboken tio, utan av den nedstigande ängeln i Uppenbarelseboken arton. Ängeln i Uppenbarelseboken arton steg ned den 11 september 2001, och vi närmar oss nu avslutningen av den historiska upprepningen av 1840 till 1844.
These observations of chapter ten have been in the public domain for years. What was never recognized until recently is that with that sacred history is another sacred history that is embedded within. The history will only be recognized by those who accept the Alpha and Omega principle that identifies the end of a thing with the beginning of a thing. The embedded history within the sacred history begins with a disappointment and ends with the Great Disappointment. The history of 1843 to 1844 is a special line of history within but distinct from the history of 1840 to 1844. Sister White and Christ both address this line of history.
Dessa iakttagelser om kapitel tio har varit offentligt tillgängliga i åratal. Det som aldrig blev erkänt förrän nyligen är att det inom denna heliga historia finns en annan helig historia inbäddad. Historien kommer endast att kännas igen av dem som accepterar Alfa- och Omega-principen, vilken identifierar slutet av en sak med början av en sak. Den inbäddade historien inom den heliga historien börjar med en besvikelse och slutar med den stora besvikelsen. Historien från 1843 till 1844 är en särskild historisk linje inom, men skild från, historien från 1840 till 1844. Både syster White och Kristus behandlar denna historiska linje.
“All the messages given from 1840–1844 are to be made forcible now, for there are many people who have lost their bearings. The messages are to go to all the churches.
”Alla de budskap som gavs från 1840–1844 skall nu framställas med kraft, ty det finns många människor som har förlorat sin orientering. Budskapen skall gå till alla kyrkor.
“Christ said, ‘Blessed are your eyes, for they see; and your ears, for they hear. For verily I say unto you, That many prophets and righteous men have desired to see those things which ye see, and have not seen them; and to hear those things which ye hear, and have not heard them’ [Matt. 13:16, 17]. Blessed are the eyes which saw the things that were seen in 1843 and 1844.
”Kristus sade: ’Saliga är era ögon, ty de ser, och era öron, ty de hör. Ty sannerligen säger jag er att många profeter och rättfärdiga män har önskat få se det som ni ser, men har inte sett det, och att få höra det som ni hör, men har inte hört det’ [Matt. 13:16, 17]. Saliga är de ögon som såg det som blev sett år 1843 och 1844.
“The message was given. And there should be no delay in repeating the message, for the signs of the times are fulfilling; the closing work must be done. A great work will be done in a short time. A message will soon be given by God’s appointment that will swell into a loud cry. Then Daniel will stand in his lot, to give his testimony.” Manuscript Releases, volume 21, 437.
”Budskapet gavs. Och det bör inte vara någon fördröjning i att upprepa budskapet, ty tidens tecken går i uppfyllelse; det avslutande verket måste utföras. Ett stort verk kommer att utföras på kort tid. Ett budskap kommer snart att ges på Guds förordnande, vilket skall svälla till ett högt rop. Då skall Daniel stå på sin plats för att avge sitt vittnesbörd.” Manuscript Releases, volym 21, 437.
The “prophets and righteous men have desired to see those things” that “were seen in 1843 and 1844.” Jesus referenced this sacred history in two gospels, but each reference was in a different context.
”Profeterna och de rättfärdiga männen har åstundat att få se det” som ”sågs år 1843 och 1844.” Jesus hänvisade till denna heliga historia i två evangelier, men varje hänvisning skedde i ett annat sammanhang.
And he spake many things unto them in parables, saying, Behold, a sower went forth to sow; And when he sowed, some seeds fell by the way side, and the fowls came and devoured them up: Some fell upon stony places, where they had not much earth: and forthwith they sprung up, because they had no deepness of earth: And when the sun was up, they were scorched; and because they had no root, they withered away. And some fell among thorns; and the thorns sprung up, and choked them: But other fell into good ground, and brought forth fruit, some an hundredfold, some sixtyfold, some thirtyfold. Who hath ears to hear, let him hear. And the disciples came, and said unto him, Why speakest thou unto them in parables? He answered and said unto them, Because it is given unto you to know the mysteries of the kingdom of heaven, but to them it is not given. For whosoever hath, to him shall be given, and he shall have more abundance: but whosoever hath not, from him shall be taken away even that he hath. Therefore speak I to them in parables: because they seeing see not; and hearing they hear not, neither do they understand. And in them is fulfilled the prophecy of Esaias, which saith, By hearing ye shall hear, and shall not understand; and seeing ye shall see, and shall not perceive: For this people’s heart is waxed gross, and their ears are dull of hearing, and their eyes they have closed; lest at any time they should see with their eyes, and hear with their ears, and should understand with their heart, and should be converted, and I should heal them. But blessed are your eyes, for they see: and your ears, for they hear. For verily I say unto you, That many prophets and righteous men have desired to see those things which ye see, and have not seen them; and to hear those things which ye hear, and have not heard them. Matthew 13:3–17.
Och han talade mycket till dem i liknelser och sade: Se, en såningsman gick ut för att så. Och när han sådde, föll somligt vid vägen, och himlens fåglar kom och åt upp det. Somligt föll på stenig mark, där det inte hade mycket jord, och genast sköt det upp, eftersom det inte hade någon djup jordmån. Men när solen gick upp, blev det förbränt, och eftersom det inte hade någon rot, vissnade det bort. Och somligt föll bland törnen, och törnena växte upp och kvävde det. Men annat föll i god jord och bar frukt, somligt hundrafalt, somligt sextiofalt och somligt trettiofalt. Den som har öron att höra, han höre. Och lärjungarna kom fram och sade till honom: Varför talar du till dem i liknelser? Han svarade och sade till dem: Därför att det är givet åt er att känna himmelrikets hemligheter, men åt dem är det inte givet. Ty var och en som har, åt honom skall varda givet, och han skall få över nog; men den som inte har, från honom skall tas också det han har. Därför talar jag till dem i liknelser, eftersom de ser utan att se och hör utan att höra, och inte heller förstår. Och på dem uppfylls Esaias profetia, som säger: Med hörseln skolen I höra och ändå inte förstå, och med ögonen skolen I se och ändå inte förnimma. Ty detta folks hjärta har blivit förstockat, och deras öron höra illa, och sina ögon hava de tillslutit, så att de inte någon gång skulle se med ögonen och höra med öronen och förstå med hjärtat och omvända sig, så att jag skulle hela dem. Men saliga äro edra ögon, ty de se, och edra öron, ty de höra. Ty sannerligen säger jag eder: Många profeter och rättfärdiga män hava åstundat att få se det som I sen, och hava inte fått se det, och att få höra det som I hören, och hava inte fått höra det. Matteus 13:3–17.
Jesus in Matthew while speaking of the effect of the Word of God, and calling on men to “hear,” identifies that the Laodiceans who reject the message which the prophets desired to see, were represented in Isaiah chapter six. Future for America has repeatedly presented Isaiah six in the context of September 11, 2001, for with the attack of Islam on that date the mighty angel of Revelation eighteen descended and lightened the earth with his glory. The prophets all agree with one another and in verse three of Isaiah six we find the direct reference to that very angel.
Jesus identifierar i Matteus, när han talar om Guds ords verkan och uppmanar människor att ”höra”, att de laodiceer som förkastar det budskap som profeterna längtade efter att få se, framställdes i Jesaja kapitel sex. Future for America har upprepade gånger framlagt Jesaja sex i samband med den 11 september 2001, ty genom islams angrepp på detta datum steg den mäktige ängeln i Uppenbarelseboken arton ned och upplyste jorden med sin härlighet. Profeterna är alla ense med varandra, och i vers tre i Jesaja sex finner vi den direkta hänvisningen till just denne ängel.
In the year that king Uzziah died I saw also the Lord sitting upon a throne, high and lifted up, and his train filled the temple. Above it stood the seraphims: each one had six wings; with twain he covered his face, and with twain he covered his feet, and with twain he did fly. And one cried unto another, and said, Holy, holy, holy, is the Lord of hosts: the whole earth is full of his glory. Isaiah 6:1–3.
Det år då kung Ussia dog såg jag Herren sitta på en tron, hög och upphöjd, och släpet av hans mantel fyllde templet. Ovanför honom stod seraferna; var och en hade sex vingar: med två övertäckte han sitt ansikte, med två övertäckte han sina fötter, och med två flög han. Och den ene ropade till den andre och sade: Helig, helig, helig är Herren Sebaot; hela jorden är full av hans härlighet. Jesaja 6:1–3.
The earth is lightened with his glory when the angel of Revelation eighteen descends, and Isaiah provides another important key when he informs us that his vision of the sanctuary took place in the year King Uzziah died. King Uzziah had attempted to do the work of a priest within the temple. Eighty priests and the high priest resisted him from doing so until the Lord struck him with leprosy in his forehead. He received the mark of the beast for attempting to combine his state authority with church authority. He did not immediately die, he was removed from the throne and replaced and over a period of time he finally died on September 11, 2001. The Adventist church progressively dies as did the Jewish church in the time of Christ. But September 11, 2001 Adventism who had already rejected the message of the last six verses of Daniel eleven came to an end as the Protestant horn of the United States, and those represented by Isaiah were then called to take the message represented by the first voice of Revelation eighteen.
Jorden upplyses av hans härlighet när ängeln i Uppenbarelseboken arton stiger ned, och Jesaja ger oss en annan viktig nyckel när han upplyser oss om att hans syn av helgedomen ägde rum det år då kung Ussia dog. Kung Ussia hade försökt utföra en prästs verk i templet. Åttio präster och översteprästen motsatte sig att han gjorde detta, till dess Herren slog honom med spetälska i pannan. Han tog emot vilddjurets märke genom att försöka förena sin statliga myndighet med kyrklig myndighet. Han dog inte omedelbart; han avlägsnades från tronen och ersattes, och efter en tidsperiod dog han slutligen den 11 september 2001. Adventistsamfundet dör gradvis, liksom den judiska kyrkan gjorde på Kristi tid. Men den 11 september 2001 nådde adventismen, som redan hade förkastat budskapet i de sista sex verserna av Daniel elva, sitt slut som Förenta staternas protestantiska horn, och de som representeras av Jesaja kallades då att bära det budskap som representeras av den första rösten i Uppenbarelseboken arton.
And Azariah the priest went in after him, and with him fourscore priests of the Lord, that were valiant men: And they withstood Uzziah the king, and said unto him, It appertaineth not unto thee, Uzziah, to burn incense unto the Lord, but to the priests the sons of Aaron, that are consecrated to burn incense: go out of the sanctuary; for thou hast trespassed; neither shall it be for thine honour from the Lord God. Then Uzziah was wroth, and had a censer in his hand to burn incense: and while he was wroth with the priests, the leprosy even rose up in his forehead before the priests in the house of the Lord, from beside the incense altar. And Azariah the chief priest, and all the priests, looked upon him, and, behold, he was leprous in his forehead, and they thrust him out from thence; yea, himself hasted also to go out, because the Lord had smitten him. And Uzziah the king was a leper unto the day of his death, and dwelt in a several house, being a leper; for he was cut off from the house of the Lord: and Jotham his son was over the kings house, judging the people of the land. 2 Chronicles 26:17–21.
Och prästen Asarja gick in efter honom, och med honom åttio Herrens präster, tappra män. Och de stod emot kung Ussia och sade till honom: ”Det tillkommer inte dig, Ussia, att tända rökelse åt Herren, utan prästerna, Arons söner, som är helgade att tända rökelse. Gå ut ur helgedomen, ty du har handlat trolöst; och detta skall inte bli dig till ära inför Herren Gud.” Då blev Ussia vred, och han hade ett rökelsekar i sin hand för att tända rökelse. Men medan han var vred på prästerna, bröt spetälskan fram i hans panna inför prästerna i Herrens hus, vid sidan av rökelsealtaret. Och översteprästen Asarja och alla prästerna såg på honom, och se, han var spetälsk i pannan; och de drev honom hastigt ut därifrån, ja, också han själv skyndade sig att komma ut, eftersom Herren hade slagit honom. Och kung Ussia var spetälsk ända till sin dödsdag och bodde i ett särskilt hus, såsom spetälsk; ty han var avskuren från Herrens hus. Och hans son Jotam förestod kungens hus och dömde folket i landet. 2 Krönikeboken 26:17–21.
It is important to recognize that the Protestant horn was removed from the Seventh-day Adventist church on September 11, 2001, for there are three primary elements to the unsealing of the message of Revelation in the last days. One is the parallel history of the horn of Republicanism and the horn of Protestantism. The other element that must be recognized is the significance of the seven churches, and of course the third is the “seven thunders.” All three prophetic elements make up the message that is being unsealed, and it is necessary to recognize that just as the Jewish church was passed by in the time of Christ, Adventism is passed by in the “last days.”
Det är viktigt att inse att det protestantiska hornet avlägsnades från Sjundedagsadventistsamfundet den 11 september 2001, ty det finns tre huvudsakliga beståndsdelar i avförseglingen av Uppenbarelsebokens budskap i de sista dagarna. Den ena är den parallella historien om republikanismens horn och protestantismens horn. Den andra beståndsdelen som måste erkännas är betydelsen av de sju församlingarna, och naturligtvis är den tredje de ”sju tordönen”. Alla tre profetiska beståndsdelarna utgör det budskap som blir avförseglat, och det är nödvändigt att inse att alldeles som den judiska församlingen blev förbigången på Kristi tid, blir adventismen förbigången i ”de sista dagarna”.
Isaiah volunteers to take a message to God’s unfaithful chosen people in his history and Jesus uses the same words to address the same situation in His history. A covenant chosen people are being passed by, and they refuse to “hear” and be healed.
Jesaja anmäler sig frivilligt att bära ett budskap till Guds otrogna utvalda folk i sin historia, och Jesus använder samma ord för att tilltala samma situation i sin historia. Ett förbundsutvalt folk blir förbigånget, och de vägrar att ”höra” och bli helade.
And he said, Go, and tell this people, Hear ye indeed, but understand not; and see ye indeed, but perceive not. Make the heart of this people fat, and make their ears heavy, and shut their eyes; lest they see with their eyes, and hear with their ears, and understand with their heart, and convert, and be healed. Isaiah 6:9, 10.
Och han sade: Gå och säg till detta folk: Ni skall höra och höra, men inte förstå; ni skall se och se, men inte förnimma. Förstocka detta folks hjärta, gör deras öron tunga och tillslut deras ögon, så att de inte ser med sina ögon och hör med sina öron och förstår med sitt hjärta och omvänder sig och blir botade. Jesaja 6:9, 10.
The work Isaiah takes up is the work that John and Ezekiel took up when they ate the little book. They take a message of rebuke to a covenant chosen people that are in the process of being spewed out of the mouth of the Lord. The second time Jesus refers to the history that prophets and righteous men desired to see is recorded by Luke.
Det verk som Jesaja tar sig an är det verk som Johannes och Hesekiel tog sig an när de åt den lilla bokrullen. De framför ett budskap av tillrättavisning till ett förbundsvalt folk som är i färd med att utspys ur Herrens mun. Den andra gången Jesus hänvisar till den historia som profeter och rättfärdiga män åstundade att få se är nedtecknad av Lukas.
And thou, Capernaum, which art exalted to heaven, shalt be thrust down to hell. He that heareth you heareth me; and he that despiseth you despiseth me; and he that despiseth me despiseth him that sent me. And the seventy returned again with joy, saying, Lord, even the devils are subject unto us through thy name. And he said unto them, I beheld Satan as lightning fall from heaven. Behold, I give unto you power to tread on serpents and scorpions, and over all the power of the enemy: and nothing shall by any means hurt you. Notwithstanding in this rejoice not, that the spirits are subject unto you; but rather rejoice, because your names are written in heaven. In that hour Jesus rejoiced in spirit, and said, I thank thee, O Father, Lord of heaven and earth, that thou hast hid these things from the wise and prudent, and hast revealed them unto babes: even so, Father; for so it seemed good in thy sight. All things are delivered to me of my Father: and no man knoweth who the Son is, but the Father; and who the Father is, but the Son, and he to whom the Son will reveal him. And he turned him unto his disciples, and said privately, Blessed are the eyes which see the things that ye see: For I tell you, that many prophets and kings have desired to see those things which ye see, and have not seen them; and to hear those things which ye hear, and have not heard them. Luke 10:15–24.
Och du, Kapernaum, som är upphöjd till himlen, du skall störtas ned till helvetet. Den som hör er, han hör mig; och den som föraktar er, han föraktar mig; och den som föraktar mig, han föraktar honom som har sänt mig. Och de sjuttio återvände med glädje och sade: Herre, till och med de onda andarna är oss underdåniga i ditt namn. Då sade han till dem: Jag såg Satan falla ned från himlen såsom en blixt. Se, jag har gett er makt att trampa på ormar och skorpioner och över all fiendens makt, och intet skall på något sätt skada er. Dock skall ni inte glädja er över detta, att andarna är er underdåniga, utan gläd er hellre över att era namn är skrivna i himlen. I samma stund fröjdade sig Jesus i anden och sade: Jag prisar dig, Fader, himlens och jordens Herre, att du har dolt detta för de visa och kloka och uppenbarat det för späda barn. Ja, Fader, ty så var det välbehagligt i dina ögon. Allt har överlämnats åt mig av min Fader; och ingen vet vem Sonen är utom Fadern, och vem Fadern är utom Sonen och den för vilken Sonen vill uppenbara honom. Och han vände sig till sina lärjungar och sade enskilt: Saliga är de ögon som ser det som ni ser. Ty jag säger er att många profeter och kungar har önskat få se det som ni ser men har inte fått se det, och att få höra det som ni hör men har inte fått höra det. Lukas 10:15–24.
Again, the context of a blessing associated with those who have the privilege of seeing what the righteous have desired to see is concerning a covenant chosen people who are being passed by and are unwilling to “hear.” Sister White refers to Christ’s condemnation of Capernaum, which is a symbol of the rejection of great light, and she emphasized Adventism by placing the rebuke against Adventism in [brackets.]
Återigen gäller sammanhanget med en välsignelse för dem som har förmånen att se det som de rättfärdiga har längtat efter att se ett utvalt förbundsfolk som man går förbi och som är ovilligt att ”höra”. Sister White hänvisar till Kristi fördömelse av Kapernaum, vilket är en symbol för förkastandet av stort ljus, och hon betonade adventismen genom att sätta tillrättavisningen mot adventismen inom [hakparenteser.]
“Among the professed children of God, how little patience has been manifested, how many bitter words have been spoken, how much denunciation has been uttered against those not of our faith. Many have looked upon those belonging to other churches as great sinners, when the Lord does not thus regard them. Those who look thus upon the members of other churches, have need to humble themselves under the mighty hand of God. Those whom they condemn may have had but little light, few opportunities and privileges. If they had had the light that many of the members of our churches have had, they might have advanced at a far greater rate, and have better represented their faith to the world. Of those who boast of their light, and yet fail to walk in it, Christ says, ‘But I say unto you, It shall be more tolerable for Tyre and Sidon at the day of judgment, than for you. And thou, Capernaum [Seventh-day Adventists, who have had great light], which art exalted unto heaven [in point of privilege], shalt be brought down to hell: for if the mighty works, which have been done in thee, had been done in Sodom, it would have remained until this day. But I say unto you, That it shall be more tolerable for the land of Sodom in the day of judgment, than for thee.’ At that time Jesus answered and said, ‘I thank thee, O Father, Lord of heaven and earth, because thou hast hid these things from the wise and prudent [in their own estimation], and hast revealed them unto babes.’
”Bland dem som bekänner sig vara Guds barn, hur litet tålamod har inte visats, hur många bittra ord har inte uttalats, hur mycket fördömelse har inte riktats mot dem som inte delar vår tro. Många har betraktat dem som tillhör andra kyrkor som stora syndare, fastän Herren inte ser på dem på detta sätt. De som ser på medlemmarna i andra kyrkor på detta sätt behöver ödmjuka sig under Guds mäktiga hand. Dem som de fördömer kan ha haft endast litet ljus, få tillfällen och privilegier. Om de hade haft det ljus som många av medlemmarna i våra församlingar har haft, kunde de ha gjort framsteg i långt högre grad och bättre ha representerat sin tro inför världen. Om dem som berömmer sig av sitt ljus och ändå underlåter att vandra i det säger Kristus: ’Men jag säger er: För Tyrus och Sidon skall det på domens dag bli drägligare än för er. Och du, Kapernaum [sjundedagsadventister, som har haft stort ljus], som är upphöjd till himmelen [i fråga om privilegier], du skall störtas ned i helvetet; ty om de mäktiga gärningar som har blivit gjorda i dig hade blivit gjorda i Sodom, skulle det ha stått kvar än i dag. Men jag säger er att det för Sodoms land på domens dag skall bli drägligare än för dig.’ Vid den tiden svarade Jesus och sade: ’Jag prisar dig, Fader, himmelens och jordens Herre, därför att du har dolt detta för de visa och kloka [i deras egen uppskattning] och uppenbarat det för barn.’”
“‘And now, because ye have done all these works, saith the Lord, and I spake unto you, rising up early and speaking, but ye heard not; and I called you, but ye answered not; therefore will I do unto this house, which is called by my name, wherein ye trust, and unto the place which I gave to you and to your fathers, as I have done to Shiloh. And I will cast you out of my sight, as I have cast out all your brethren, even the whole seed of Ephraim.” Review and Herald, August 1, 1893.
”Och nu, eftersom ni har gjort allt detta, säger Herren, och jag talade till er, steg tidigt upp och talade, men ni hörde inte; och jag kallade på er, men ni svarade inte; därför skall jag göra med detta hus, som är uppkallat efter mitt namn och som ni förtröstar på, och med den plats som jag gav åt er och åt era fäder, såsom jag har gjort med Shilo. Och jag skall kasta er bort från mitt ansikte, såsom jag har kastat bort alla era bröder, hela Efraims säd.” Review and Herald, 1 augusti 1893.
The “mighty works” that had been done in Adventism were the works that righteous men and prophets desired to see and hear. Those mighty works were represented in the history of 1843 and 1844 when the message of the Midnight Cry was proclaimed. Adventism has rejected their history, and especially the history of 1843 and 1844. A history that begins and ends with a disappointment, and also a history that was intended to guide them into the earth made new.
De ”mäktiga gärningar” som hade blivit utförda inom adventismen var de gärningar som rättfärdiga män och profeter längtade efter att få se och höra. Dessa mäktiga gärningar framställdes i historien om 1843 och 1844, då midnattsropets budskap förkunnades. Adventismen har förkastat sin historia, och i synnerhet historien om 1843 och 1844. En historia som börjar och slutar med en besvikelse, och även en historia som var avsedd att leda dem in i den jord som blivit gjord ny.
“They had a bright light set up behind them at the beginning of the path, which an angel told me was the ‘midnight cry.’ This light shone all along the path, and gave light for their feet, so that they might not stumble.
”Bakom dem, vid vägens början, hade ett klart ljus blivit uppsatt, vilket en ängel sade mig var »midnattsropet«. Detta ljus lyste längs hela vägen och gav ljus åt deras fötter, så att de inte skulle snava.
“If they kept their eyes fixed on Jesus, who was just before them, leading them to the city, they were safe. But soon some grew weary, and said the city was a great way off, and they expected to have entered it before. Then Jesus would encourage them by raising His glorious right arm, and from His arm came a light which waved over the advent band, and they shouted ‘Alleluia!’ Others rashly denied the light behind them, and said that it was not God that had led them out so far. The light behind them went out, leaving their feet in perfect darkness, and they stumbled and lost sight of the mark and of Jesus, and fell off the path down into the dark and wicked world below.” Early Writings, 15.
”Om de höll sina ögon fästa på Jesus, som var alldeles framför dem och ledde dem till staden, var de trygga. Men snart blev några trötta och sade att staden var långt borta och att de hade väntat sig att redan ha kommit in i den. Då uppmuntrade Jesus dem genom att lyfta sin härliga högra arm, och från hans arm kom ett ljus som svepte över adventskarans led, och de ropade: ’Halleluja!’ Andra förnekade förhastat ljuset bakom dem och sade att det inte var Gud som hade lett dem så långt ut. Ljuset bakom dem slocknade, lämnade deras fötter i fullständigt mörker, och de snavade och förlorade målet och Jesus ur sikte och föll av stigen ner i den mörka och ogudaktiga världen där nere.” Early Writings, 15.
What the Lion of the tribe of Judah is now unsealing is the history of 1843 and 1844. The “seven thunders” represent 1840 to 1844, but that period contains a very special history that has been typified since the beginning of covenant history. Each of the reformatory movements parallel each other, possessing the identical waymarks. If they were different from one another Satan would create a different plan of attack for each reformatory movement, but he never does.
Vad Lejonet av Juda stam nu bryter sigillen på är historien om 1843 och 1844. De ”sju åskorna” representerar 1840 till 1844, men denna period rymmer en mycket särskild historia som har blivit förebildad sedan förbundshistoriens början. Var och en av reformationsrörelserna löper parallellt med de andra och bär samma kännemärken. Om de skilde sig från varandra skulle Satan utarbeta en annan angreppsplan för varje reformationsrörelse, men det gör han aldrig.
“But Satan was not idle. He now attempted what he has attempted in every other reformatory movement—to deceive and destroy the people by palming off upon them a counterfeit in place of the true work. As there were false Christ’s in the first century of the Christian church, so there arose false prophets in the sixteenth century.” The Great Controversy, 186.
”Men Satan var inte overksam. Han försökte nu det som han har försökt i varje annan reformatorisk rörelse — att bedra och fördärva folket genom att påtvinga dem en förfalskning i stället för det sanna verket. Liksom det fanns falska kristusar under den kristna kyrkans första århundrade, så uppträdde falska profeter under det sextonde århundradet.” The Great Controversy, 186.
The essential point in this passage in terms of the overall message we are sharing is that when Adventism ceased to uphold the mantle of Protestantism and had it fully removed on September 11, 2001, they still insist that they are the remnant movement that proclaims the loud cry of the third angel. Yet they are the counterfeit. If you don’t recognize which movement is now carrying the horn of Protestantism it is virtually impossible to understand the parallel between the two horns in the United States.
Den väsentliga poängen i detta avsnitt, i förhållande till det övergripande budskap vi frambär, är att när adventismen upphörde att upprätthålla protestantismens mantel och fick den helt borttagen den 11 september 2001, insisterar de fortfarande på att de är kvarlevorörelsen som förkunnar den tredje ängelns höga rop. Ändå är de förfalskningen. Om man inte inser vilken rörelse som nu bär protestantismens horn, är det i det närmaste omöjligt att förstå parallellen mellan de två hornen i Förenta staterna.
The history of 1843 and 1844 is represented in every reform movement and we will now use the beginning of ancient Israel as God’s chosen people and the ending of Israel as God’s chosen people to illustrate the same of modern Israel, with the focus on 1843 and 1844 as represented in each of the lines of reformatory movements.
Historien om 1843 och 1844 återges i varje reformationsrörelse, och vi skall nu använda det forntida Israels början som Guds utvalda folk och Israels slut som Guds utvalda folk för att belysa detsamma beträffande det moderna Israel, med fokus på 1843 och 1844 såsom dessa framställs i var och en av reformrörelsernas linjer.
Moses prophesied that the Lord would raise up a prophet like unto himself, and that prophet was Jesus. Luke in Acts confirms that Jesus fulfilled Moses’ prophecy.
Mose profeterade att Herren skulle låta en profet lik honom själv träda fram, och den profeten var Jesus. Lukas bekräftar i Apostlagärningarna att Jesus uppfyllde Moses profetia.
The Lord thy God will raise up unto thee a Prophet from the midst of thee, of thy brethren, like unto me; unto him ye shall hearken. Deuteronomy 18:15.
Herren, din Gud, skall låta en profet lik mig träda fram åt dig ur din mitt, bland dina bröder; honom skall ni lyssna till. 5 Moseboken 18:15.
Jesus is the prophet we are to listen to.
Jesus är den profet som vi skall lyssna till.
For Moses truly said unto the fathers, A prophet shall the Lord your God raise up unto you of your brethren, like unto me; him shall ye hear in all things whatsoever he shall say unto you. And it shall come to pass, that every soul, which will not hear that prophet, shall be destroyed from among the people. Yea, and all the prophets from Samuel and those that follow after, as many as have spoken, have likewise foretold of these days. Ye are the children of the prophets, and of the covenant which God made with our fathers, saying unto Abraham, And in thy seed shall all the kindreds of the earth be blessed. Unto you first God, having raised up his Son Jesus, sent him to bless you, in turning away every one of you from his iniquities. Acts 3:22–26.
Ty Moses sade verkligen till fäderna: En profet lik mig skall Herren, er Gud, låta uppstå åt er bland era bröder; honom skall ni höra i allt vad han än säger till er. Och det skall ske att varje själ som inte hör den profeten skall utrotas ur folket. Ja, och alla profeterna, från Samuel och de som följde efter honom, så många som har talat, har också förkunnat om dessa dagar. Ni är profeternas barn och delaktiga i det förbund som Gud slöt med våra fäder, när han sade till Abraham: Och i din säd skall alla jordens släkter bli välsignade. För er först har Gud, sedan han uppväckt sin Son Jesus, sänt honom för att välsigna er genom att vända var och en av er bort från era missgärningar. Apostlagärningarna 3:22–26.
The reform line of Christ begins at the time of the end, as all reform lines do. The “time of the end” in the days of Christ was His birth. Scripture identifies that at His birth there was an increase of knowledge in agreement with the definition of the “time of the end” in the book of Daniel. Whether it was the shepherds, the wise men from the east, angry Herod, or Anna and Simeon in the temple there was an increase of knowledge when He was born. At that point the leadership of the Jewish church was passed by. The divorce was progressive, but began by their rejection of the message that was unsealed at the time of the end.
Kristi reformlinje börjar vid ändens tid, såsom alla reformlinjer gör. ”Ändens tid” på Kristi tid var hans födelse. Skriften visar att det vid hans födelse skedde en ökning av kunskapen i överensstämmelse med definitionen av ”ändens tid” i Daniels bok. Vare sig det var herdarna, de vise männen från östern, den vredgade Herodes eller Hanna och Simeon i templet, så skedde det en ökning av kunskapen när han föddes. Vid den tidpunkten blev den judiska församlingens ledarskap förbigånget. Skilsmässan var gradvis, men började genom deras förkastande av det budskap som blev upplöst vid ändens tid.
“Men know it not, but the tidings fill heaven with rejoicing. With a deeper and more tender interest the holy beings from the world of light are drawn to the earth. The whole world is brighter for His presence. Above the hills of Bethlehem are gathered an innumerable throng of angels. They wait the signal to declare the glad news to the world. Had the leaders in Israel been true to their trust, they might have shared the joy of heralding the birth of Jesus. But now they are passed by.” The Desire of Ages, 47.
”Människor vet det inte, men budskapet fyller himlen med glädje. Med ett djupare och ömmare intresse dras de heliga varelserna från ljusets värld till jorden. Hela världen blir ljusare genom hans närvaro. Ovanför Betlehems kullar har en otalig skara änglar samlats. De väntar på signalen att förkunna det glada budskapet för världen. Om ledarna i Israel hade varit trogna sitt förtroende, kunde de ha fått dela glädjen att förkunna Jesu födelse. Men nu går de förbi.” Messias, 47.
The leadership of Adventism was passed by in 1989 when Daniel eleven verse forty was fulfilled. The “time of the end” in the history of Moses, who typified Jesus, was his birth, where his family and thereafter Pharaoh’s daughter received an increase of knowledge about baby Moses. His name of course means “saved out of the water” and Jesus means “Jehovah saves.”
Adventismens ledarskap blev förbigånget år 1989 när Daniel 11:40 uppfylldes. ”Ändens tid” i Moses historia, han som var en förebild för Jesus, var hans födelse, då hans familj och därefter Faraos dotter fick en ökad kunskap om barnet Mose. Hans namn betyder naturligtvis ”räddad ur vattnet”, och Jesus betyder ”Jehova frälser.”
After the “time of the end” all the reform lines demonstrate a point when the knowledge that is increased in that particular history is formalized into a message that can be held up as a witness to the generation who are to be held accountable for the light that was unsealed at the time of the end.
Efter ”ändens tid” påvisar alla reformlinjer en tidpunkt då den kunskap som har förökats i just den historien formaliseras till ett budskap som kan framhållas som ett vittnesbörd för det släkte som ska hållas ansvarigt för det ljus som förseglades upp vid ändens tid.
John the Baptist formalized the message of Christ, and Moses’ message was formalized in his fortieth year, when he attempted to deliver Israel from Egypt in his own strength. The message of the deliverance of Egypt was now in the public record.
Johannes Döparen formaliserade Kristi budskap, och Moses budskap formaliserades i hans fyrtionde levnadsår, när han försökte befria Israel från Egypten i egen kraft. Budskapet om befrielsen från Egypten fanns nu i det offentliga protokollet.
Forty years later Moses’ message was empowered at the burning bush and was accompanied with two signs of God’s divinity as represented by the rod which turned into a snake and the leprous hand that Moses withdrew from his bosom. Jesus’ message was empowered at His baptism that was accompanied with two signs of divinity, the Father’s voice and the Holy Spirit. The next waymark in both histories represent the first disappointment, the tarrying time, the arrival of the second angel or 1843.
Fyrtio år senare blev Moses budskap bekräftat vid den brinnande busken och åtföljdes av två tecken på Guds gudomlighet, såsom de framställdes genom staven som förvandlades till en orm och den spetälska hand som Mose drog fram ur sin barm. Jesu budskap blev bekräftat vid hans dop, vilket åtföljdes av två tecken på gudomlighet: Faderns röst och den helige Ande. Nästa vägmarkering i båda historieskedena representerar den första besvikelsen, dröjsmålstiden, den andre ängelns ankomst eller 1843.
The disappointment in the line of Moses was illustrated by his wife when the angel descended to slay Moses for not circumcising his son. In fear Zipporah performed the rite on their son herself. Moses had forgotten to circumcise his son! The very sign of the covenant that was given to Abraham was forgotten by Moses. Father Abraham had set forth the prediction of the Hebrews captivity and deliverance in and from Egypt, and his prophecy was to be specifically fulfilled through Moses, and Moses forgot to circumcise his son. At that point Moses sent Zipporah back to stay with her father until after the deliverance. She tarried in Midian until Moses led the children of Israel through the water of the Red Sea, which the apostle Paul informs us is typifying baptism, the very rite that replaced circumcision. Do not miss that point. The arrival of the waymark representing the second angel in the history of Moses, the waymark that produces the first disappointment in that history was a rejection of the primary rule of Abraham’s covenant relationship with God.
Besvikelsen i Moses’ linje åskådliggjordes genom hans hustru, när ängeln steg ner för att döda Moses därför att han inte hade omskurit sin son. I fruktan utförde Sippora själv riten på deras son. Moses hade glömt att omskära sin son! Just det förbundstecken som hade givits åt Abraham hade glömts bort av Moses. Fader Abraham hade framställt förutsägelsen om hebréernas fångenskap och befrielse i och från Egypten, och hans profetia skulle uppfyllas specifikt genom Moses, och Moses glömde att omskära sin son. Vid den tidpunkten sände Moses Sippora tillbaka för att stanna hos sin far till dess att befrielsen hade ägt rum. Hon blev kvar i Midjan till dess att Moses ledde Israels barn genom Röda havets vatten, vilket aposteln Paulus upplyser oss om förebildar dopet, just den rit som ersatte omskärelsen. Missa inte den poängen. Ankomsten av det vägmärke som representerar den andre ängeln i Moses’ historia, det vägmärke som frambringar den första besvikelsen i den historien, var ett förkastande av den främsta regeln i Abrahams förbundsrelation med Gud.
The first disappointment in the line of Christ was the death of Lazarus, which Martha and Mary were certain would not have happened if Jesus had not tarried until Lazarus had already been dead for four days. The disappointment of Jesus allowing his close friend Lazarus to die and rot in the tomb was immense, for not only the two sisters, but also the disciples. Yet the resurrection of Lazarus became the seal of Christ’s entire ministry.
Den första besvikelsen i Kristi livslinje var Lasaros död, vilken Marta och Maria var övertygade om inte skulle ha inträffat om Jesus inte hade dröjt tills Lasaros redan hade varit död i fyra dagar. Besvikelsen över att Jesus lät sin nära vän Lasaros dö och förmultna i graven var oerhörd, inte bara för de två systrarna utan också för lärjungarna. Ändå blev Lasaros uppståndelse sigillet på hela Kristi tjänst.
“In delaying to come to Lazarus, Christ had a purpose of mercy toward those who had not received Him. He tarried, that by raising Lazarus from the dead He might give to His stubborn, unbelieving people another evidence that He was indeed ‘the resurrection, and the life.’ He was loath to give up all hope of the people, the poor, wandering sheep of the house of Israel. His heart was breaking because of their impenitence. In His mercy He purposed to give them one more evidence that He was the Restorer, the One who alone could bring life and immortality to light. This was to be an evidence that the priests could not misinterpret. This was the reason of His delay in going to Bethany. This crowning miracle, the raising of Lazarus, was to set the seal of God on His work and on His claim to divinity.” The Desire of Ages, 529.
”Genom att dröja med att komma till Lasarus hade Kristus ett barmhärtighetens syfte gentemot dem som inte hade tagit emot Honom. Han dröjde, för att Han genom att uppväcka Lasarus från de döda skulle ge sitt hårdnackade, otroende folk ännu ett bevis på att Han verkligen var ’uppståndelsen och livet’. Han var ovillig att överge allt hopp om folket, de fattiga, irrande fåren av Israels hus. Hans hjärta brast på grund av deras obotfärdighet. I sin barmhärtighet beslöt Han att ge dem ännu ett bevis på att Han var Återställaren, den Ende som kunde låta liv och odödlighet träda fram i ljuset. Detta skulle vara ett bevis som prästerna inte kunde misstolka. Detta var orsaken till att Han dröjde med att gå till Betania. Detta krönande underverk, Lasarus uppväckelse, skulle sätta Guds sigill på Hans verk och på Hans anspråk på gudomlighet.” Messias, s. 529.
The sealing of God’s one hundred and forty-four thousand is illustrated in the history of 1843 and 1844, for we are informed that it was Lazarus who led Christ into Jerusalem at the triumphal entry. The history of the triumphal entry is the history Sister White uses to illustrate the Midnight Cry of 1843 and 1844. It was a misunderstanding of Christ having the power to resurrect the dead by God’s creative power. Mary and Elizabeth confessed that they knew Jesus had the power to resurrect Lazarus at the final trump, but could not see that He actually had the power to resurrect then and there. They were in denial of the very truth He came to demonstrate at His baptism and death, the beginning and ending of His personal three-and-a-half-year ministry. They could not see until the stone was removed from the tomb, just as His hand would later be removed from a mistake in some of the figures on the 1843 chart.
Guds etthundrafyrtiofyratusens besegling illustreras i historien om 1843 och 1844, ty vi blir underrättade om att det var Lasarus som ledde Kristus in i Jerusalem vid det triumferande intåget. Historien om det triumferande intåget är den historia som syster White använder för att illustrera Midnattsropet 1843 och 1844. Det var ett missförstånd rörande Kristi makt att uppväcka de döda genom Guds skapande kraft. Maria och Elisabet bekände att de visste att Jesus hade makt att uppväcka Lasarus vid den sista basunen, men kunde inte inse att Han faktiskt hade makt att uppväcka just då och där. De förnekade själva den sanning som Han kom för att demonstrera vid sitt dop och sin död, början och slutet på Hans personliga tre och ett halvt år långa tjänst. De kunde inte se förrän stenen hade tagits bort från graven, liksom Hans hand senare skulle tas bort från ett misstag i några av siffrorna på 1843 års karta.
Moses, after he sent Zipporah away from the upcoming struggle with Pharaoh, was met by his older brother Aaron and the two messengers proceeded to Egypt representing the second angel’s message. Before any plagues were brought upon Egypt Moses warned Pharaoh that if he would not let Israel, God’s firstborn, go out and worship, then God would slay Egypt’s firstborn.
Mose, sedan han hade sänt bort Sippora från den förestående striden med farao, möttes av sin äldre bror Aron, och de båda sändebuden fortsatte till Egypten som företrädare för den andre ängelns budskap. Innan några plågor kom över Egypten varnade Mose farao att om han inte ville låta Israel, Guds förstfödde, dra ut och tillbe, då skulle Gud dräpa Egyptens förstfödde.
And the Lord said unto Moses, When thou goest to return into Egypt, see that thou do all those wonders before Pharaoh, which I have put in thine hand: but I will harden his heart, that he shall not let the people go. And thou shalt say unto Pharaoh, Thus saith the Lord, Israel is my son, even my firstborn: And I say unto thee, Let my son go, that he may serve me: and if thou refuse to let him go, behold, I will slay thy son, even thy firstborn. Exodus 4:21–23.
Och Herren sade till Mose: När du går tillbaka till Egypten, se då till att du inför Farao gör alla de under som jag har lagt i din hand. Men jag skall förhärda hans hjärta, så att han inte skall släppa folket. Och du skall säga till Farao: Så säger Herren: Israel är min son, min förstfödde. Och jag säger dig: Släpp min son, så att han kan tjäna mig. Men om du vägrar att släppa honom, se, då skall jag dräpa din son, din förstfödde. 2 Moseboken 4:21–23.
The Midnight Cry was a prediction that in the future would be fulfilled.
Midnattsropet var en förutsägelse som i framtiden skulle uppfyllas.
“In the deliverance of Israel from Egypt, the dedication of the first-born was again commanded. While the children of Israel were in bondage to the Egyptians, the Lord directed Moses to go to Pharaoh, king of Egypt, and say, ‘Thus saith the Lord, Israel is My son, even My first-born: and I say unto thee, Let My son go, that he may serve Me: and if thou refuse to let him go, behold, I will slay thy son, even thy first-born.’ Exodus 4:22, 23.
”Vid Israels befrielse från Egypten blev helgandet av de förstfödda åter befallt. Medan Israels barn var i träldom under egyptierna, befallde Herren Mose att gå till farao, Egyptens kung, och säga: ’Så säger Herren: Israel är min son, min förstfödde; och jag säger dig: Släpp min son, så att han kan tjäna mig; men om du vägrar att släppa honom, se, då skall jag döda din son, din förstfödde.’ 2 Mos. 4:22, 23.”
“Moses delivered his message; but the proud king’s answer was, ‘Who is the Lord, that I should obey His voice to let Israel go? I know not the Lord, neither will I let Israel go.’ Exodus 5:2. The Lord worked for His people by signs and wonders, sending terrible judgments upon Pharaoh. At length the destroying angel was bidden to slay the first-born of man and beast among the Egyptians. That the Israelites might be spared, they were directed to place upon their doorposts the blood of a slain lamb. Every house was to be marked, that when the angel came on his mission of death, he might pass over the homes of the Israelites.” The Desire of Ages, 51.
”Mose framförde sitt budskap; men den stolte kungens svar var: ’Vem är Herren, att jag skulle lyda hans röst och låta Israel fara? Jag känner inte Herren, och jag tänker inte heller låta Israel fara.’ 2 Mos. 5:2. Herren verkade för sitt folk genom tecken och under och sände fruktansvärda domar över farao. Slutligen befalldes fördärvsängeln att döda det förstfödda bland människor och boskap hos egyptierna. För att israeliterna skulle skonas fick de befallning att stryka blodet från ett slaktat lamm på sina dörrposter. Varje hus skulle märkas, så att när ängeln kom med sitt dödsuppdrag, skulle han gå förbi israeliternas hem.” Messias, s. 51.
The Midnight Cry message unto Pharaoh was identifying the death of the firstborn in response to Pharaoh’s rebellion. Once the message was put into the record the plagues, representing the power of the Midnight Cry in the summer of 1844 was brought upon Egypt. The message of the Midnight Cry swept across the land like a tidal wave in the summer of 1844. The plagues swept across Egypt and when the promised death of the firstborn arrived a cry was heard at midnight throughout Egypt.
Midnattsropets budskap till Farao angav den förstföddes död som svar på Faraos uppror. När budskapet väl hade förts in i protokollet, kom plågorna över Egypten, vilka representerade Midnattsropets kraft sommaren 1844. Midnattsropets budskap svepte över landet likt en flodvåg sommaren 1844. Plågorna svepte över Egypten, och när den utlovade förstföddes död inträffade, hördes ett rop vid midnatt över hela Egypten.
And Moses said, Thus saith the Lord, About midnight will I go out into the midst of Egypt: And all the firstborn in the land of Egypt shall die, from the firstborn of Pharaoh that sitteth upon his throne, even unto the firstborn of the maidservant that is behind the mill; and all the firstborn of beasts. And there shall be a great cry throughout all the land of Egypt, such as there was none like it, nor shall be like it any more. Exodus 11:4–6.
Och Mose sade: Så säger Herren: Vid midnatt skall jag gå ut mitt igenom Egypten. Då skall alla förstfödda i Egyptens land dö, från den förstfödde hos Farao, som sitter på sin tron, ända till den förstfödde hos tjänstekvinnan som är bakom kvarnen, och allt förstfött av boskapen. Och ett stort rop skall höras i hela Egyptens land, sådant som aldrig förr har varit och aldrig mer skall bli. 2 Moseboken 11:4–6.
The triumphal entry of Christ into Jerusalem led to the cross of Calvary, and the disciples of Christ and his other followers experienced a Great Disappointment.
Kristi triumferande intåg i Jerusalem ledde till korset på Golgata, och Kristi lärjungar och hans övriga efterföljare upplevde en stor besvikelse.
“Our disappointment was not so great as that of the disciples. When the Son of man rode triumphantly into Jerusalem, they expected Him to be crowned king. The people flocked from all the region about, and cried: ‘Hosanna to the Son of David.’ And when the priests and elders besought Jesus to still the multitude, He declared that if they should hold their peace even the stones would cry out, for prophecy must be fulfilled. Yet in a few days these very disciples saw their beloved Master, whom they believed would reign on David’s throne, stretched upon the cruel cross above the mocking, taunting Pharisees. Their high hopes were disappointed, and the darkness of death closed about them.” Testimonies, volume 1, 57, 58.
”Vår besvikelse var inte så stor som lärjungarnas. När Människosonen red triumferande in i Jerusalem, väntade de att Han skulle krönas till kung. Folket strömmade till från hela trakten däromkring och ropade: ’Hosianna, Davids Son.’ Och när prästerna och de äldste bad Jesus att tysta folkmassan, förklarade Han att om dessa teg, skulle själva stenarna ropa, ty profetian måste uppfyllas. Men inom några få dagar såg just dessa lärjungar sin älskade Mästare, som de trodde skulle regera på Davids tron, utsträckt på det grymma korset ovanför de hånande, smädande fariséerna. Deras höga förhoppningar kom på skam, och dödens mörker slöt sig omkring dem.” Testimonies, band 1, 57, 58.
The great disappointment of the disciples and Millerites is also represented by the Hebrews being stuck between Pharaoh’s army and the Red Sea.
Lärjungarnas och milleriternas stora besvikelse representeras också av att hebréerna blev instängda mellan faraos här och Röda havet.
“Upon us is shining the accumulated light of past ages. The record of Israel’s forgetfulness has been preserved for our enlightenment. In this age God has set His hand to gather unto Himself a people from every nation, kindred, and tongue. In the advent movement He has wrought for His heritage, even as He wrought for the Israelites in leading them from Egypt. In the great disappointment of 1844 the faith of His people was tested as was that of the Hebrews at the Red Sea.” Testimonies, volume 8, 115, 116.
”Över oss lyser det samlade ljuset från gångna tidsåldrar. Berättelsen om Israels glömska har bevarats till vår upplysning. I denna tidsålder har Gud räckt ut sin hand för att samla till sig ett folk från varje nation, släkt och tungomål. I adventrörelsen har han verkat för sitt arvedel, liksom han verkade för israeliterna när han ledde dem ut ur Egypten. I den stora besvikelsen år 1844 sattes hans folks tro på prov, såsom hebréernas vid Röda havet.” Testimonies, band 8, s. 115, 116.
It is important to see that when Christ entered Jerusalem the inspiration of the hour produced an outburst of praise, which the Pharisee’s sought to silence. The heart of the chorus of praise was the reference to Jesus being the son of David, the very symbol Christ used to mark the end of his verbal interactions with the quibbling Jews. Most irritating to the Jews was the recognition that when calling Jesus, the Son of David they were by inference referencing King David’s triumphal entry into Jerusalem.
Det är viktigt att inse att när Kristus drog in i Jerusalem framkallade stundens inspiration ett utbrott av lovprisning, vilket fariséerna sökte tysta. Kärnan i lovprisningens kör var hänvisningen till att Jesus var Davids son, just den symbol som Kristus använde för att markera slutet på sina muntliga meningsutbyten med de ordklyvande judarna. Det som mest irriterade judarna var insikten att de, när de kallade Jesus Davids son, underförstått hänvisade till kung Davids triumfatoriska intåg i Jerusalem.
In the history of David’s work of bringing the ark to Jerusalem, the empowerment of the message was represented by David’s empowerment.
I berättelsen om Davids verk att föra arken till Jerusalem framställdes budskapets kraft genom Davids utrustande med kraft.
And David went on, and grew great, and the Lord God of hosts was with him. 2 Samuel 5:10.
Och David gick alltjämt framåt och blev allt större, och Herren, härskarornas Gud, var med honom. 2 Samuelsboken 5:10.
Thereafter David determined to bring the ark unto Jerusalem. In bringing the ark to the city of David, there was to be a disappointment, as in every reform line. Uzzah, whose name means strength, knowing full well that he was not authorized to touch the ark, did so anyway. The very issue that took the ark into captivity in the first place, was disobedience unto the Lord’s revealed will, and presumption concerning the power associated with the ark of God. Yet Uzzah, a strong man of David disobeyed, just as Moses disobeyed the command of circumcision. Uzzah was struck dead, and the ark tarried outside of Jerusalem until David understood that those watching over where the ark had remained after Uzzah’s death were being blessed. David then set forth again to bring the ark into Jerusalem. As David danced into Jerusalem his wife saw his nakedness and was greatly disappointed.
Därefter beslöt David att föra arken till Jerusalem. När arken fördes till Davids stad skulle en besvikelse inträffa, såsom i varje reformlinje. Ussa, vars namn betyder styrka, visste mycket väl att han inte hade tillåtelse att röra vid arken, men gjorde det ändå. Just det som från början förde arken i fångenskap var olydnad mot Herrens uppenbarade vilja och övermod beträffande den kraft som var förbunden med Guds ark. Ändå var Ussa, en av Davids starka män, olydig, liksom Mose var olydig mot omskärelsens befallning. Ussa slogs till döds, och arken blev kvar utanför Jerusalem till dess att David förstod att de som övervakade platsen där arken hade förblivit efter Ussas död blev välsignade. Då gick David åter åstad för att föra arken in i Jerusalem. När David dansade in i Jerusalem såg hans hustru hans nakenhet och blev djupt besviken.
Three lines of reformatory movements that all address 1843 and 1844, the period of time that righteous men and prophets desired to see and hear. The characteristics of the arrival of the second angel, thus marking a tarrying time and disappointment are all easy to see. The deeper truths identify that the disappointment was not simply a misunderstanding on the part of Moses, or Uzzah or Martha and Mary, but a disappointment that was connected with rejecting a foundational principle connected to the very history where the disappointment was accomplished. For Moses it was the sign of circumcision, for Uzzah it was presumption about God’s commands concerning the ark, for Martha and Mary it was a lack of faith in Christ’s creative power to resurrect.
Tre linjer av reformatoriska rörelser som alla hänför sig till 1843 och 1844, den tidsperiod som rättfärdiga män och profeter längtade efter att få se och höra. Kännetecknen på den andra ängelns ankomst, och därmed utmärkande en dröjsmålstid och en besvikelse, är alla lätta att se. De djupare sanningarna visar att besvikelsen inte endast var ett missförstånd från Moses, Ussas eller Martas och Marias sida, utan en besvikelse som var förbunden med förkastandet av en grundläggande princip knuten till just den historia där besvikelsen fullbordades. För Moses var det omskärelsens tecken, för Ussa var det övermod i fråga om Guds befallningar angående arken, för Marta och Maria var det brist på tro på Kristi skapande kraft att uppväcka.
With Moses the very central theme of his ministry was establishing a covenant relationship with a chosen people, and Moses forgot the sign of that covenant. With Uzzah it was the very principle of the sacredness of God’s law, which was embodied in the ark. With Martha and Mary, it was the very center of Christ’s ministry, beginning with His baptism, and ending with His death, burial and resurrection as typified in the beginning of His ministry. The first disappointment of 1843 was brought about through a mistake in some of the figures upon the chart that was a fulfillment of the prophecy of Habakkuk. The mistake involved the premier principle of the movement of Miller’s—the day for a year principle.
För Mose var själva det centrala temat i hans tjänst att upprätta en förbundsrelation med ett utvalt folk, och Mose glömde tecknet på det förbundet. För Ussa gällde det själva principen om Guds lags helighet, vilken var förkroppsligad i arken. För Marta och Maria gällde det själva centrum i Kristi tjänst, som började med hans dop och slutade med hans död, begravning och uppståndelse, såsom detta förebildades i början av hans tjänst. Den första besvikelsen år 1843 orsakades genom ett misstag i några av siffrorna på tavlan, vilket var en uppfyllelse av Habackuks profetia. Misstaget berörde den främsta principen i Millers rörelse — dag-för-år-principen.
The “seven thunders” represent the Advent movement of 1840 to 1844, but within that movement is the history of 1843 to 1844 which begins and ends with a disappointment, thus placing the signature of Alpha and Omega on that history. And that history is the very history Jesus and Ellen White point to as the sacred history that the righteous have always longed to see.
De ”sju åskorna” representerar adventrörelsen från 1840 till 1844, men inom den rörelsen finns historien från 1843 till 1844, vilken börjar och slutar med en besvikelse och därmed sätter Alfa och Omegas signatur på den historien. Och den historien är just den historia som Jesus och Ellen White pekar på som den heliga historia som de rättfärdiga alltid har längtat efter att få se.
Those four lines; Moses, David, Christ and the Millerites teach that when the parable of the ten virgins is repeated at the end of the world there will be an empowerment, not of the second, but of the third angel’s message that is followed by a disappointment, that starts a tarrying time.
Dessa fyra linjer — Mose, David, Kristus och milleriterna — lär att när liknelsen om de tio jungfrurna upprepas vid världens slut, skall en kraftutrustning äga rum, inte av den andra utan av den tredje ängelns budskap, vilket följs av en besvikelse som inleder en dröjsmålstid.
When the first angel descended on August 11, 1840 it confirmed the premier prophetic rule of the Millerites, and their first disappointment would be specifically connected to that rule. When that disappointment and tarrying time ended at the Midnight Cry, that message would also relate to the day for a year principle, as would the identification that Christ would come on October 22, 1844. All four waymarks of 1840 to 1844 were associated with the day for a year principle.
När den förste ängeln steg ned den 11 augusti 1840 bekräftade han milleriternas främsta profetiska regel, och deras första besvikelse skulle vara särskilt förbunden med den regeln. När den besvikelsen och dröjsmålstiden upphörde vid Midnattsropet, skulle även det budskapet ha samband med dag-för-ett-år-principen, liksom fastställandet att Kristus skulle komma den 22 oktober 1844. Alla fyra hållpunkterna från 1840 till 1844 var förbundna med dag-för-ett-år-principen.
The Jews were made the depositaries of the law of God, and the issue that is represented in Moses line is the law of God and the statutes. In David’s history it was again the law of God. In Christ’s history it was the law of God, for without the shedding of blood there is no remission of the sin that has been revealed to the sinner by the law of God. But Adventism was made the depositaries of not only the law of God but the prophetic Word.
Judarna gjordes till förvaltare av Guds lag, och den fråga som framställs i Moses linje är Guds lag och stadgarna. I Davids historia var det åter Guds lag. I Kristi historia var det Guds lag, ty utan blodsutgjutelse ges ingen förlåtelse för den synd som har uppenbarats för syndaren genom Guds lag. Men adventismen gjordes till förvaltare av inte endast Guds lag utan också det profetiska ordet.
Therefore, the theme in the line of Millerite history is the prophetic rules of God. At the end of Adventism, it will once again be about the rules of prophetic interpretation, but since 1844 prophetic time is no longer to be applied. The rules at the end are premised on Alpha and Omega illustrating the end from the beginning.
Därför är temat i den milleritiska historiens linje Guds profetiska regler. Vid adventismens slut kommer det återigen att handla om reglerna för den profetiska tolkningen, men sedan 1844 skall profetisk tid inte längre tillämpas. Reglerna i slutet bygger på att Alfa och Omega belyser slutet från begynnelsen.
When the Ottoman supremacy ceased in fulfillment of the second woe, representing the prophetic activity of Islam, the three hundred ninety-one year and fifteen-day prophecy of Revelation 9:15 was fulfilled and the “day for a year principle,” which is the very heart of Miller’s work was confirmed.
När det osmanska herraväldet upphörde såsom en uppfyllelse av det andra ve, vilket representerar islams profetiska verksamhet, fullbordades de tre hundra nittioett åren och femton dagarnas profetia i Uppenbarelseboken 9:15, och principen att en dag står för ett år, vilken utgör själva hjärtat i Millers verk, bekräftades.
When Islam struck on September 11, 2001 the arrival of the third woe in fulfillment of Revelation 8:13 was fulfilled, and the principle that was the very heart of the work of Future for America was confirmed; that principle being simply stated as the repetition of history. A prophecy of a woe trumpet representing Islam was confirmed when both the angel of Revelation ten in 1840 and the angel of Revelation eighteen in 2001 was fulfilled. History had repeated. What would be expected next is a disappointment.
När islam slog till den 11 september 2001 uppfylldes den tredje véns ankomst till fullbordan av Uppenbarelseboken 8:13, och den princip som utgjorde själva hjärtat i Future for Americas arbete bekräftades; denna princip kan enkelt uttryckas som historiens upprepning. En profetia om en ve-basun som representerar islam bekräftades när både ängeln i Uppenbarelseboken tio år 1840 och ängeln i Uppenbarelseboken arton år 2001 uppfylldes. Historien hade upprepats. Vad man därefter kunde förvänta sig var en besvikelse.
The disappointment would usher in a tarrying time. The disappointment would dishearten and scatter those involved with the work. The disappointment would be accomplished by a disregard of a primary law of prophecy, in fact the primary rule of prophecy established in the beginning of Adventism. The empowerment of September 11, 2001 was associated with Islam and the disappointment of July 18, 2020 was about Islam. We are informed that what allowed Samuel Snow and others thereafter to recognize the date of October 22, 1844 was that the Lord removed his hand from a mistake in some of the figures on the 1843 chart. Then Snow and the Millerites saw that the same evidence that had led them to predict the year 1843 for the fulfillment of the twenty-three-hundred-year prophecy was then recognized to be the very same evidence that allowed them to identify October 22, 1844.
Besvikelsen skulle inleda en dröjsmålstid. Besvikelsen skulle göra dem som var engagerade i verket modfällda och skingra dem. Besvikelsen skulle fullbordas genom ett åsidosättande av en grundläggande lag för profetian, ja, den främsta regeln för profetian som fastställdes i adventismens begynnelse. Bemyndigandet den 11 september 2001 var förbundet med islam, och besvikelsen den 18 juli 2020 handlade om islam. Vi får veta att det som gjorde det möjligt för Samuel Snow och andra därefter att urskilja datumet den 22 oktober 1844 var att Herren drog tillbaka sin hand från ett misstag i några av siffrorna på 1843 års karta. Då såg Snow och milleriterna att samma bevisning som hade lett dem att förutsäga året 1843 för uppfyllelsen av de tvåtusentrehundra åren av profetian, därefter erkändes vara just samma bevisning som gjorde det möjligt för dem att identifiera den 22 oktober 1844.
“Jesus and all the heavenly host looked with sympathy and love upon those who had with sweet expectation longed to see Him whom their souls loved. Angels were hovering around them, to sustain them in the hour of their trial. Those who had neglected to receive the heavenly message were left in darkness, and God’s anger was kindled against them, because they would not receive the light which He had sent them from heaven. Those faithful, disappointed ones, who could not understand why their Lord did not come, were not left in darkness. Again they were led to their Bibles to search the prophetic periods. The hand of the Lord was removed from the figures, and the mistake was explained. They saw that the prophetic periods reached to 1844, and that the same evidence which they had presented to show that the prophetic periods closed in 1843, proved that they would terminate in 1844. Light from the Word of God shone upon their position, and they discovered a tarrying time—‘Though it [the vision] tarry, wait for it.’ In their love for Christ’s immediate coming, they had overlooked the tarrying of the vision, which was calculated to manifest the true waiting ones. Again they had a point of time. Yet I saw that many of them could not rise above their severe disappointment to possess that degree of zeal and energy which had marked their faith in 1843.” Early Writings, 236, 237.
”Jesus och hela den himmelska härskaran såg med medkänsla och kärlek på dem som med ljuv förväntan hade längtat efter att få se honom som deras själar älskade. Änglar svävade omkring dem för att uppehålla dem i deras prövnings stund. De som hade försummat att ta emot det himmelska budskapet lämnades i mörker, och Guds vrede upptändes mot dem, därför att de inte ville ta emot det ljus som han hade sänt dem från himlen. Dessa trogna, besvikna själar, som inte kunde förstå varför deras Herre inte kom, lämnades inte i mörker. Åter blev de ledda till sina biblar för att rannsaka de profetiska tidsperioderna. Herrens hand togs bort från siffrorna, och misstaget blev förklarat. De såg att de profetiska tidsperioderna nådde fram till 1844, och att samma bevisning som de hade lagt fram för att visa att de profetiska tidsperioderna avslutades 1843, visade att de skulle upphöra 1844. Ljus från Guds ord lyste över deras ställning, och de upptäckte en dröjsmålstid — ’Om den [synen] dröjer, så vänta på den.’ I sin kärlek till Kristi omedelbara ankomst hade de förbises synens dröjsmål, vilket var avsett att uppenbara de sanna väntande. Åter hade de en bestämd tidpunkt. Ändå såg jag att många av dem inte kunde höja sig över sin svåra besvikelse för att äga den grad av nit och kraft som hade utmärkt deras tro år 1843.” Early Writings, 236, 237.
We should expect that the evidence that led to a prediction of Islam attacking the United States on July 18, 2020, would confirm that at the soon-coming Sunday law, Islam is the judgment that is brought against the United States, with the element of time no longer associated with the event.
Vi bör förvänta oss att de bevis som ledde till förutsägelsen att islam skulle angripa Förenta staterna den 18 juli 2020 skulle bekräfta att islam, vid den snart annalkande söndagslagen, är den dom som drabbar Förenta staterna, utan att tidselementet längre är knutet till händelsen.
Four primary waymarks in the history of 1840 until 1844. Every waymark is associated with the application of Miller’s primary rule—the day for a year principle.
Fyra främsta vägmärken i historien från 1840 till 1844. Varje vägmärke är förbundet med tillämpningen av Millers huvudregel – principen om en dag för ett år.
Four primary waymarks in the history of 2001, until the Sunday law. September 11, 2001 was Islam. The failed prediction of July 18, 2020 was about Islam. Every waymark is associated with the application of Future for America’s primary rule—the repetition of history. The “seven thunders” represent future events that will be disclosed in their order. The first of the four waymarks were September 11, 2001 identifying an attack of the United States by Islam in fulfillment of the third woe. The last waymark, representing the Sunday law in our history must be about Islam for the Alpha and Omega always illustrates the end from the beginning, and the Alpha and Omega is He who sealed up the “seven thunders” for this very history. Islam will attack the United States at the Sunday law.
Fyra primära vägmärken i historien från 2001 fram till söndagslagen. Den 11 september 2001 var islam. Den misslyckade förutsägelsen den 18 juli 2020 handlade om islam. Varje vägmärke är förbundet med tillämpningen av Future for Americas primära regel — historiens upprepning. De ”sju tordönen” representerar framtida händelser som kommer att uppenbaras i sin ordning. Det första av de fyra vägmärkena var den 11 september 2001, vilket identifierade en attack mot Förenta staterna av islam som en uppfyllelse av det tredje ve-ropet. Det sista vägmärket, som representerar söndagslagen i vår historia, måste handla om islam, ty Alfa och Omega illustrerar alltid slutet från begynnelsen, och Alfa och Omega är Han som förseglade de ”sju tordönen” för just denna historia. Islam kommer att attackera Förenta staterna vid söndagslagen.
This is one of three primary elements of the unsealing of the seven thunders that is now being opened up. Once Moses announced the message typifying the Midnight Cry in his line of history the final movements were rapid. Ten supernatural devastating plagues until the prophecy of the firstborn was fulfilled creating the cry at Midnight in Egypt. Once Christ entered Jerusalem the rapid steps to the cross were under way. When the message was announced there was no turning back. From the Exeter camp meeting on August 12, 1844, less than two months later the prediction was fulfilled.
Detta är ett av tre huvudsakliga inslag i upplösandet av de sju tordönen som nu håller på att öppnas. När Mose väl hade förkunnat budskapet som förebildade Midnattsropet i sin histories linje, var de sista skeendena snabba. Tio övernaturliga, förödande plågor, till dess att profetian om den förstfödde uppfylldes och framkallade ropet vid midnatt i Egypten. När Kristus gick in i Jerusalem, var de snabba stegen mot korset inledda. När budskapet väl hade förkunnats fanns det ingen återvändo. Från lägermötet i Exeter den 12 augusti 1844 uppfylldes förutsägelsen mindre än två månader senare.
And the word of the Lord came unto me, saying, Son of man, what is that proverb that ye have in the land of Israel, saying, The days are prolonged, and every vision faileth? Tell them therefore, Thus saith the Lord God; I will make this proverb to cease, and they shall no more use it as a proverb in Israel; but say unto them, The days are at hand, and the effect of every vision. For there shall be no more any vain vision nor flattering divination within the house of Israel. For I am the Lord: I will speak, and the word that I shall speak shall come to pass; it shall be no more prolonged: for in your days, O rebellious house, will I say the word, and will perform it, saith the Lord God. Again the word of the Lord came to me, saying, Son of man, behold, they of the house of Israel say, The vision that he seeth is for many days to come, and he prophesieth of the times that are far off. Therefore say unto them, Thus saith the Lord God; There shall none of my words be prolonged any more, but the word which I have spoken shall be done, saith the Lord God. Ezekiel 12:21–28.
Och Herrens ord kom till mig och sade: Människobarn, vad är det för ordspråk som ni har i Israels land och som lyder: Dagarna drar ut, och varje syn blir till intet? Säg därför till dem: Så säger Herren Gud: Jag skall göra slut på detta ordspråk, och man skall inte mer använda det som ordspråk i Israel; utan säg till dem: Dagarna är nära, likaså fullbordandet av varje syn. Ty det skall inte mer finnas någon fåfäng syn eller smickrande spådom i Israels hus. Ty jag är Herren: jag skall tala, och det ord som jag talar skall gå i fullbordan; det skall inte längre fördröjas. Ty i era dagar, ni upproriska hus, skall jag tala ordet och verkställa det, säger Herren Gud. Och åter kom Herrens ord till mig och sade: Människobarn, se, de av Israels hus säger: Den syn som han ser gäller många dagar härefter, och han profeterar om tider som är långt borta. Säg därför till dem: Så säger Herren Gud: Inget av mina ord skall längre fördröjas, utan det ord som jag har talat skall ske, säger Herren Gud. Hesekiel 12:21–28.