The Lion of the tribe of Judah is a name for Jesus, which emphasizes Christ’s work in sealing and then unsealing His prophetic Word. In chapter five of Revelation the Lion of the tribe of Judah, who is also the root of David prevailed to open the book. The “root” of David was Jessie, and the root of Jessie was Pharez, and his root was Judah, and his root was Jacob, and his root was Isaac, and his root was Abraham. The root of David or Jessie when mentioned in connection with the Lion of the tribe of Judah is emphasizing the principles of beginning and ending, which is Alpha and Omega. When the Revelation of Jesus Christ is unsealed in chapter one of Revelation the primary attribute of His character is that He is Alpha and Omega. Who He is, is also the principle that is employed to unseal the prophecies which the Lion of the tribe of Judah has sealed, when He determines that it is time.
Lejonet av Juda stam är ett namn på Jesus, vilket betonar Kristi verk i att försegla och därefter öppna sitt profetiska Ord. I Uppenbarelsebokens femte kapitel segrade Lejonet av Juda stam, som också är Davids rot, till att öppna boken. Davids ”rot” var Jesse, och Jesses rot var Peres, och hans rot var Juda, och hans rot var Jakob, och hans rot var Isak, och hans rot var Abraham. Davids eller Jesses rot, när den nämns i samband med Lejonet av Juda stam, betonar principerna om begynnelse och slut, vilket är Alfa och Omega. När Jesu Kristi uppenbarelse öppnas i Uppenbarelsebokens första kapitel är den främsta egenskapen i hans karaktär att han är Alfa och Omega. Vem han är, är också den princip som används för att öppna de profetior som Lejonet av Juda stam har förseglat, när han bestämmer att tiden är inne.
The unsealing of God’s prophetic Word is an element of God’s work of redemption as He employs the power of His Word to produce revival’s according to His will. Sister White says that when the books of Daniel and Revelation are better understood there will be seen among us a great revival. It is the light of God’s prophetic Word that produces revival and reformation according to His will.
Upplåsningen av Guds profetiska ord är ett led i Guds återlösningsverk, när han använder kraften i sitt ord för att frambringa väckelser enligt sin vilja. Syster White säger att när Daniels och Uppenbarelsebokens böcker blir bättre förstådda, kommer en stor väckelse att märkas bland oss. Det är ljuset från Guds profetiska ord som frambringar väckelse och reformation enligt hans vilja.
Sister White looking at the last days refers to a great reformation that takes place among God’s people in the latter days. The revival and reformations of sacred history were all produced from God’s Word, and each of those sacred periods pointed to the last great revival and reformation that begins shortly before the Sunday law. Those revivals are produced by an unsealing of God’s Word. The seven thunders were sealed up, just as was the book of Daniel in chapter twelve.
Syster White, som betraktar de sista dagarna, hänvisar till en stor reformation som äger rum bland Guds folk i den yttersta tiden. Den heliga historiens väckelser och reformationer frambringades alla genom Guds Ord, och var och en av dessa heliga perioder pekade fram mot den sista stora väckelsen och reformationen som börjar strax före söndagslagen. Dessa väckelser frambringas genom avförseglingen av Guds Ord. De sju dundren blev förseglade, liksom Daniels bok i det tolfte kapitlet.
When we apply the prophetic characteristics of a period of scattering that are associated with the symbol of 1260, we find that in Revelation eleven, Moses and Elijah are dead in the street for three and a half days. By verse eighteen the time of God’s wrath has arrived. Moses and Elijah represent God’s people just before the close of human probation. They are scattered for 1260 symbolic days in the streets of Sodom and Egypt, where Jesus was crucified.
När vi tillämpar de profetiska kännetecknen för en period av förskingring som är förbundna med symbolen 1260, finner vi att i Uppenbarelseboken elva ligger Mose och Elia döda på gatan i tre och en halv dag. I vers arton har tiden för Guds vrede anlänt. Mose och Elia representerar Guds folk strax före avslutningen av människans nådatid. De är förskingrade under 1260 symboliska dagar på Sodom och Egyptens gator, där Jesus blev korsfäst.
Moses and Elijah were empowered to give their testimony from verse three on to verse seven where they are slain in the street. John finished measuring the temple in verse two, then Moses and Elijah are empowered to give their testimony, clothed in sackcloth. The message of Elijah and Moses were given to Philadelphian Millerite Adventism in 1844, and by 1863, their voices were buried under the customs and traditions that are handed down from generation to generation. They were empowered to give their testimony for three and a half years, clothed in “sackcloth,” a symbol of the escalating darkness from 1863 onward.
Mose och Elia bemyndigades att avlägga sitt vittnesbörd från vers tre fram till vers sju, där de dödas på gatan. Johannes avslutade mätningen av templet i vers två, därefter bemyndigas Mose och Elia att avlägga sitt vittnesbörd, klädda i säcktyg. Elias och Moses budskap gavs åt den filadelfiska milleritiska adventismen år 1844, och år 1863 hade deras röster begravts under de sedvänjor och traditioner som förs vidare från generation till generation. De bemyndigades att avlägga sitt vittnesbörd i tre och ett halvt år, klädda i ”säcktyg”, en symbol för det tilltagande mörkret från 1863 och framåt.
When we apply Sister White’s definition of the seven thunders as representing the events of the first and second angels, in a line upon line fashion, we construct a history that begins with an angel descending with a message, but line upon line, the angel is both the first and second angel. One placed his foot upon the land and one foot upon the sea on August 11, 1840, and the other arrived at the disappointment of April 19, 1844.
När vi tillämpar syster Whites definition av de sju tordönen såsom representerande den förste och den andre ängelns händelser, enligt principen rad på rad, uppbygger vi en historia som börjar med en ängel som stiger ned med ett budskap; men rad på rad är ängeln både den förste och den andre ängeln. Den ene satte sin fot på landet och en fot på havet den 11 augusti 1840, och den andre kom vid besvikelsen den 19 april 1844.
The next waymark in each parallel history is God’s hand, which is associated with Habakkuk’s tables. With the first angel, the 1843 chart was produced, but there was a mistake in some of the figures. With the second angel, God’s hand is a waymark of Habakkuk’s tables; represented when He removed His hand from the mistake. When he removed His hand, the message progressively developed until its climax at the Exeter camp meeting, just before the disappointment of October 22, 1844.
Nästa vägmärke i varje parallell historia är Guds hand, vilken är förknippad med Habackuks tavlor. Med den förste ängeln framställdes 1843 års karta, men det fanns ett misstag i några av siffrorna. Med den andre ängeln är Guds hand ett vägmärke för Habackuks tavlor; framställt när Han drog bort sin hand från misstaget. När Han drog bort sin hand, utvecklades budskapet gradvis fram till sin höjdpunkt vid lägermötet i Exeter, strax före besvikelsen den 22 oktober 1844.
The two lines identify a worldwide message, for the angel who arrives places one foot on the land and one foot on the sea, and inspiration informs us this represents a worldwide message. The angel also identifies the beginning of the tarrying time in the parable of the ten virgins. At this first waymark we also see God’s hand producing a lie. On April 19, 1844, prophetically it appeared as if the vision had lied, but those who had patience, waited, and though the vision tarried, it did not lie. But when the line we are building begins, the lie of the first disappointment is marked as an attribute of the first waymark.
De två linjerna identifierar ett världsomfattande budskap, ty ängeln som anländer sätter ena foten på landet och den andra på havet, och inspirationen upplyser oss om att detta representerar ett världsomfattande budskap. Ängeln identifierar också början på dröjsmålstiden i liknelsen om de tio jungfrurna. Vid detta första vägmärke ser vi också Guds hand frambringa en lögn. Den 19 april 1844 såg det profetiskt ut som om synen hade ljugit, men de som hade tålamod väntade, och fastän synen dröjde, ljög den inte. Men när den linje som vi bygger tar sin början, markeras lögnen i den första besvikelsen som ett kännetecken för det första vägmärket.
Then the waymark of God’s hand and Habakkuk’s tables shows God covering a mistake and then removing His hand from the mistake. In Millerite history, the mistake was allowed by God in May of 1842, when the chart was printed, and the mistake was thereafter manifested when the year 1843 ended, but it was some time after, that the Lord removed His hand from the mistake in the figures. The mistake was from May of 1842 until somewhere after the first disappointment. For the first angel, God’s hand and Habakkuk’s tables is marked in May of 1842, but the removal of His hand in the history of the second angel would be shortly after the first disappointment.
Då visar vägmärket med Guds hand och Habackuks tavlor att Gud täcker över ett misstag och därefter drar bort sin hand från misstaget. I den milleritiska historien tilläts misstaget av Gud i maj 1842, när kartan trycktes, och misstaget blev därefter uppenbart när året 1843 tog slut; men det var först någon tid senare som Herren drog bort sin hand från misstaget i årtalen. Misstaget bestod från maj 1842 till någon tid efter den första besvikelsen. För den första ängeln markeras Guds hand och Habackuks tavlor i maj 1842, men bortdragandet av hans hand i den andra ängelns historia skulle ske kort efter den första besvikelsen.
This identifies the waymark of the “hand” as a prophetic period. A period that begins with His hand covering a mistake, and then ending with His hand being removed from the mistake. This period of His hand covering and uncovering is an illustration of the work of the Lion of the tribe of Judah as He seals and then unseals prophetic light. He covered truth, then revealed the very same truth—in a different light that did not contradict the original light. He did it in order to produce the revival and reformation of the Millerite Midnight Cry.
Detta identifierar vägmäret ”handen” som en profetisk tidsperiod. En period som börjar med att Hans hand övertäcker ett misstag och sedan slutar med att Hans hand avlägsnas från misstaget. Denna period, då Hans hand övertäcker och avtäcker, är en illustration av Lejonet av Juda stam i Hans verk, när Han förseglar och därefter bryter förseglingen över profetiskt ljus. Han övertäckte sanningen och uppenbarade sedan just samma sanning – i ett annat ljus som inte motsade det ursprungliga ljuset. Han gjorde detta för att åstadkomma Milleriternas Midnattsropets väckelse och reformation.
The tarrying time, which began with the arrival of the angel ended when His hand was removed, thus unsealing prophetic light which began the “seventh-month movement” that led to the Midnight Cry message at the Exeter camp meeting, where the message turned into a tidal wave, until the closed door at the great disappointment. The manifestation of God’s power through the unsealing of His Word produced an escalating revival and reformation.
Dröjsmålets tid, som började med ängelns ankomst, upphörde när hans hand togs bort och därmed det profetiska ljuset öppnades, vilket inledde ”sjunde-månads-rörelsen” som ledde till midnattsropets budskap vid lägermötet i Exeter, där budskapet växte till en flodvåg, fram till den stängda dörren vid den stora besvikelsen. Guds krafts uppenbarelse genom öppnandet av hans Ord frambringade en tilltagande väckelse och reformation.
In 1863, the Laodicean Millerite movement was forbidden to cross over the Jordan, and were assigned to the wilderness for stoning Elijah and Moses. The message of William Miller was the message of Elijah, and Miller’s foundational message was Moses’ “seven times.” To reject the “seven times” was to slay Moses, and to reject the foundational truth set forth by Miller, was to slay Elijah. In 1863 the messenger and the message were murdered in the street, and from that point on, the only way to find them was to search for their graves in Jeremiah’s old paths. They were dead in the street—that is until they are resurrected. They are resurrected when the “seven thunders’ future events” that will be “disclosed in their order” are repeated—in the history of the one hundred and forty-four thousand.
År 1863 förbjöds den laodiceiska milleritiska rörelsen att gå över Jordan, och anvisades åt öknen för att stena Elia och Mose. William Millers budskap var Elias budskap, och Millers grundläggande budskap var Moses ”sju tider”. Att förkasta ”de sju tiderna” var att dräpa Mose, och att förkasta den grundläggande sanning som framlades av Miller var att dräpa Elia. År 1863 mördades budbäraren och budskapet på gatan, och från den tidpunkten var det enda sättet att finna dem att söka efter deras gravar på Jeremias gamla stigar. De var döda på gatan — det vill säga till dess att de uppväcks. De uppväcks när ”de sju åskornas framtida händelser” som skall ”uppenbaras i sin ordning” upprepas — i de etthundrafyrtiofyratusens historia.
When the history of the first angel is laid over the top of the history of the second angel, the prophetic structure produces a point of reference to follow Christ’s hand, which is the light upon the path of the Midnight Cry. The original light of the Midnight Cry lightens the path and it is the light of His “glorious right arm” that leads the way up the path.
När den förste ängelns historia läggs ovanpå den andre ängelns historia, frambringar den profetiska strukturen en referenspunkt för att följa Kristi hand, vilken är ljuset på Midnattsropets stig. Midnattsropets ursprungliga ljus upplyser stigen, och det är ljuset från hans ”härliga högra arm” som leder vägen uppför stigen.
“I seemed to be surrounded with light, and to be rising higher and higher from the earth. I turned to look for the advent people in the world, but could not find them, when a voice said to me, ‘Look again, and look a little higher.’ At this, I raised my eyes, and saw a straight and narrow path, cast up high above the world. On this path the advent people were traveling to the city which was at the farther end of the path. They had a bright light set up behind them at the beginning of the path, which an angel told me was the ‘midnight cry.’ This light shone all along the path, and gave light for their feet, so that they might not stumble.
”Det syntes mig som om jag var omgiven av ljus och höll på att stiga högre och högre upp från jorden. Jag vände mig om för att söka efter adventfolket i världen, men kunde inte finna dem, då en röst sade till mig: ’Se igen, och se litet högre upp.’ Då lyfte jag blicken och såg en rak och smal stig, upphöjd högt över världen. På denna stig färdades adventfolket till staden som låg vid stigens bortersta ände. De hade ett klart ljus uppsatt bakom sig vid stigens början, vilket en ängel sade mig var ’midnattsropet’. Detta ljus lyste längs hela stigen och gav ljus åt deras fötter, så att de inte skulle snava.
“If they kept their eyes fixed on Jesus, who was just before them, leading them to the city, they were safe. But soon some grew weary, and said the city was a great way off, and they expected to have entered it before. Then Jesus would encourage them by raising His glorious right arm, and from His arm came a light which waved over the advent band, and they shouted ‘Alleluia!’ Others rashly denied the light behind them, and said that it was not God that had led them out so far. The light behind them went out, leaving their feet in perfect darkness, and they stumbled and lost sight of the mark and of Jesus, and fell off the path down into the dark and wicked world below.” Christian Experience and Teachings of Ellen G. White, 57.
”Om de höll sina ögon fästa på Jesus, som var strax framför dem och ledde dem till staden, var de trygga. Men snart blev några trötta och sade att det ännu var långt kvar till staden, och att de hade väntat att redan ha kommit in i den. Då brukade Jesus uppmuntra dem genom att lyfta sin härliga högra arm, och från hans arm utgick ett ljus som svepte över adventskarans skara, och de ropade: ’Halleluja!’ Andra förnekade förhastat ljuset bakom dem och sade att det inte var Gud som hade lett dem så långt ut. Ljuset bakom dem slocknade, så att deras fötter lämnades i fullständigt mörker, och de stapplade och förlorade målet och Jesus ur sikte och föll av stigen ner i den mörka och onda världen där nere.” Christian Experience and Teachings of Ellen G. White, 57.
When Christ raises His glorious arm, He is using His “hand” as a symbol of His work of leading His people. When we bring together the arrival of the second angel with the first angel who descended on August 11, 1840, we find both angels had a message in their hands.
När Kristus lyfter sin härliga arm, använder Han sin ”hand” som en symbol för sitt verk att leda sitt folk. När vi sammanför den andre ängelns ankomst med den förste ängeln som steg ned den 11 augusti 1840, finner vi att båda änglarna hade ett budskap i sina händer.
“I was shown the interest which all heaven had taken in the work going on upon the earth. Jesus commissioned a mighty angel to descend and warn the inhabitants of the earth to prepare for His second appearing. As the angel left the presence of Jesus in heaven, an exceedingly bright and glorious light went before him. I was told that his mission was to lighten the earth with his glory and warn man of the coming wrath of God. …
”Jag visades det intresse som hela himlen hyste för det verk som pågick på jorden. Jesus gav en mäktig ängel i uppdrag att stiga ned och varna jordens invånare att bereda sig för hans andra ankomst. När ängeln lämnade Jesu närvaro i himlen, gick ett utomordentligt klart och härligt ljus framför honom. Jag fick veta att hans uppdrag var att upplysa jorden med sin härlighet och varna människan för Guds kommande vrede. …
“Another mighty angel was commissioned to descend to earth. Jesus placed in his hand a writing, and as he came to the earth, he cried, ‘Babylon is fallen, is fallen.’ Then I saw the disappointed ones again raise their eyes to heaven, looking with faith and hope for their Lord’s appearing. But many seemed to remain in a stupid state, as if asleep; yet I could see the trace of deep sorrow upon their countenances. The disappointed ones saw from the Scriptures that they were in the tarrying time, and that they must patiently wait the fulfillment of the vision. The same evidence which led them to look for their Lord in 1843, led them to expect Him in 1844. Yet I saw that the majority did not possess that energy which marked their faith in 1843. Their disappointment had dampened their faith.” Early Writings, 246, 247.
”En annan mäktig ängel fick uppdraget att stiga ned till jorden. Jesus lade en skrift i hans hand, och när han kom till jorden ropade han: ’Babylon har fallit, har fallit.’ Sedan såg jag de besvikna åter lyfta sina ögon mot himlen och med tro och hopp se efter sin Herres ankomst. Men många tycktes förbli i ett fördummat tillstånd, som om de sov; ändå kunde jag se spåret av djup sorg i deras ansikten. De besvikna såg i Skrifterna att de befann sig i väntetiden och att de tålmodigt måste invänta synens uppfyllelse. Samma bevisning som hade lett dem att se fram emot sin Herre år 1843, fick dem att vänta honom år 1844. Ändå såg jag att flertalet inte ägde den kraft som hade utmärkt deras tro år 1843. Deras besvikelse hade dämpat deras tro.” Early Writings, 246, 247.
Both angels are one of three angels that together are one symbol, so they align in terms of the message they represent, though they each represent their own unique message. Both angels have a “writing” in their hands, representing a test. The “first and second angels are to run parallel” to the third angel.
Båda änglarna är var och en en av tre änglar som tillsammans utgör en enda symbol, och därför överensstämmer de i fråga om det budskap de representerar, även om de var för sig representerar sitt eget särskilda budskap. Båda änglarna har en ”skrift” i sina händer, vilket representerar ett prov. Den ”första och andra ängeln skall löpa parallellt” med den tredje ängeln.
“God has given the messages of Revelation 14 their place in the line of prophecy, and their work is not to cease till the close of this earth’s history. The first and second angel’s messages are still truth for this time, and are to run parallel with this which follows. The third angel proclaims his warning with a loud voice. ‘After these things,’ said John, ‘I saw another angel come down from heaven, having great power, and the earth was lightened with his glory.’ In this illumination, the light of all the three messages is combined.” The 1888 Materials, 803, 804.
”Gud har gett budskapen i Uppenbarelseboken 14 deras plats i profetians kedja, och deras verk skall inte upphöra förrän denna jords historia når sitt slut. Den första och den andra ängelns budskap är fortfarande sanning för denna tid och skall löpa parallellt med detta budskap som följer. Den tredje ängeln förkunnar sin varning med hög röst. ’Därefter’, sade Johannes, ’såg jag en annan ängel komma ner från himlen med stor makt, och jorden upplystes av hans härlighet.’ I detta ljussken förenas ljuset från alla de tre budskapen.” The 1888 Materials, 803, 804.
Sister White identifies the third angel, as the angel of Revelation eighteen, and identifies that the first and second angels are to run parallel with the prophetic history represented by the third angel of Revelation eighteen. Thus, she is aligning the descent of the first angel on August 11, 1840, with 9/11, and identifying that the angel of Revelation eighteen is “the third angel.” The third angel is the last of the three, and is typified by the first, and for this reason Sister White informs us the mission of the first angel was identical to the mission of the angel of Revelation eighteen, for the mission of both angels was to “lighten the earth with its glory.”
Syster White identifierar den tredje ängeln som ängeln i Uppenbarelseboken arton och identifierar att den första och den andra ängeln skall löpa parallellt med den profetiska historia som representeras av den tredje ängeln i Uppenbarelseboken arton. Således sammanför hon den första ängelns nedstigande den 11 augusti 1840 med 9/11 och identifierar att ängeln i Uppenbarelseboken arton är ”den tredje ängeln”. Den tredje ängeln är den sista av de tre och förebildas av den första, och av denna anledning upplyser Syster White oss om att den första ängelns uppdrag var identiskt med uppdraget för ängeln i Uppenbarelseboken arton, ty båda änglarnas uppdrag var att ”upplysa jorden med sin härlighet”.
The “seven thunders” represent a delineation of events within the history of the first and second angels that will be repeated in the history of the third angel. Inspiration has directed that when we align these histories “line upon line”, the first angel’s descent in 1840 aligns with His descent at 9/11. It identifies a testing message that must be eaten with two witnesses, and aligns a disappointment with the first waymark.
De ”sju tordönen” utgör en avgränsning av händelser inom den förste och den andre ängelns historia, vilka kommer att upprepas i den tredje ängelns historia. Inspirationen har lett till att när vi ställer dessa historier ”rad på rad”, överensstämmer den förste ängelns nedstigande år 1840 med Hans nedstigande vid 11 september. Det identifierar ett prövande budskap som måste ätas tillsammans med två vittnen och sammanför en besvikelse med det första vägmärket.
The “seven thunders” represent the prophetic period that begins with a disappointment and ends with a greater disappointment.
De ”sju tordönen” representerar den profetiska period som börjar med en besvikelse och slutar med en större besvikelse.
When the prophetic line of the descent of the first angel is aligned with the arrival of the second angel, it produces “a structure of truth.” Truth is defined as three steps, with the first and last being the same and the middle step representing rebellion. Aligning the first two angels with this design, produces a structure made up of the first and second angels, that illustrates the third angel of Revelation eighteen, and the third angel of Revelation eighteen is a combination of both the first and second angels.
När den profetiska linjen för den förste ängelns nedstigning sammanförs med den andre ängelns ankomst, frambringar den ”en sanningens struktur”. Sanningen definieras som tre steg, där det första och det sista är detsamma och det mellersta steget representerar uppror. När de två första änglarna sammanförs med denna utformning, frambringas en struktur bestående av den förste och den andre ängeln, som åskådliggör den tredje ängeln i Uppenbarelseboken arton, och den tredje ängeln i Uppenbarelseboken arton är en förening av både den förste och den andre ängeln.
The third angel of Revelation eighteen is made up of two voices. The first voice was fulfilled when the buildings of New York came down at 9/11 and the second voice of verse four is the Sunday law. Within the period from 9/11 unto the Sunday law the third angel of Revelation eighteen represents a combination of the first and second angels. This being the fact, using those two angels’ history “line upon line,” to represent the history of the third angel of Revelation eighteen—is to align the first and second angel, with the first and second angel.
Den tredje ängeln i Uppenbarelseboken arton består av två röster. Den första rösten uppfylldes när byggnaderna i New York föll den 11 september, och den andra rösten i vers fyra är söndagslagen. Inom perioden från den 11 september fram till söndagslagen representerar den tredje ängeln i Uppenbarelseboken arton en kombination av den första och den andra ängeln. Eftersom detta är ett faktum, innebär det att använda dessa två änglars historia ”rad på rad” för att representera historien om den tredje ängeln i Uppenbarelseboken arton att sammanföra den första och den andra ängeln med den första och den andra ängeln.
Two angels arrive at the first disappointment, and both angels are prophetically related, and both have a testing message that is in the angel’s hand. The waymark next represented in the line is Habakkuk’s tables, which is directly associated with the hand of God. In the line of the first angel, the 1843 chart is produced in May of 1842, and in the line of the second angel, there was no chart. The chart had ended at the arrival of the second angel. The waymark of Habakkuk’s table in the line of the second angel is the removing of God’s hand from a mistake in the figures of the 1843 chart.
Två änglar anländer till den första besvikelsen, och båda änglarna är profetiskt relaterade, och båda har ett prövande budskap som ligger i ängelns hand. Nästa kännemärke som representeras i linjen är Habackuks tavlor, vilka är direkt förknippade med Guds hand. I den första ängelns linje framställs 1843 års tavla i maj 1842, och i den andra ängelns linje fanns ingen tavla. Tavlan hade upphört vid den andra ängelns ankomst. Kännemärket med Habackuks tavla i den andra ängelns linje är att Guds hand avlägsnas från ett misstag i siffrorna på 1843 års tavla.
His hand covered a mistake in the waymark of the first angel, and His hand was removed at that very same waymark, in the line of the second angel. Thus; the waymark of Habakkuk’s tables in the parallel lines of the first and second angel represents two steps. In the first step His hand covers a mistake, and at the end of the period of the waymark of Habakkuk’s tables, He removes His hand. The tarrying time began with the arrival of the second angel and the tarrying time ends progressively, beginning with the removal of His hand. The waymark of Habakkuk’s tables represents a period of time that is marked by Christ’s hand at the beginning and His hand at the ending.
Hans hand täckte ett misstag vid den första ängelns vägmärke, och Hans hand togs bort vid just samma vägmärke, i den andra ängelns linje. Således representerar vägmärket med Habackuks tavlor i den första och den andra ängelns parallella linjer två steg. I det första steget täcker Hans hand ett misstag, och vid slutet av perioden för vägmärket med Habackuks tavlor tar Han bort sin hand. Dröjsmålstiden började med den andra ängelns ankomst, och dröjsmålstiden upphör successivt, med början när Han tar bort sin hand. Vägmärket med Habackuks tavlor representerar en tidsperiod som markeras av Kristi hand i början och av Hans hand vid slutet.
Two hands are marked at the first disappointment, and both have a testing message that must be taken and eaten. Then a period of prophetic time, representing the foundational truths, begins with God’s hand covering and ending with His hand uncovering. The next waymark is the Exeter camp meeting where the cry at midnight separates and purifies those who would follow Christ’s hand into the Most Holy Place.
Två händer markeras vid den första besvikelsen, och båda har ett prövande budskap som måste tas emot och ätas. Därefter börjar en period av profetisk tid, som representerar de grundläggande sanningarna, med Guds hand täckande och avslutande med hans hand avtäckande. Nästa vägmärke är lägermötet i Exeter, där ropet vid midnatt skiljer ut och renar dem som vill följa Kristi hand in i det allra heligaste.
When Christ moved into the Most Holy Place, He lifted up His hand to heaven and swore that time would be no longer. He had just sealed up the “seven thunders” which represent the history of the first two angels, repeating in the history of the third. He sealed up the “seven thunders” as He had sealed up the prophecies of Daniel in chapter twelve. In chapter twelve of Daniel, at the first of three symbolic periods of time, Christ raises both hands to heaven and proclaims that when the scattering of God’s people is finished, those who become “men wondered at” would be purified and lifted up as an offering. The structure of the first and second angels which we are currently considering, symbolically manifests God’s hand at every step.
När Kristus trädde in i det Allraheligaste, lyfte han sin hand mot himlen och svor att tiden inte längre skulle vara. Han hade just förseglat de ”sju tordönen”, som representerar historien om de två första änglarna och som upprepas i den tredje ängelns historia. Han förseglade de ”sju tordönen” på samma sätt som han hade förseglat Daniels profetior i kapitel tolv. I Daniels tolfte kapitel, vid den första av tre symboliska tidsperioder, lyfter Kristus båda händerna mot himlen och förkunnar att när Guds folks förskingring är fullbordad, skall de som blir ”män till förundran” renas och lyftas upp som ett offer. Den struktur hos den första och den andra ängeln som vi nu betraktar, manifesterar symboliskt Guds hand i varje steg.
When He covers truth, it produces a disappointment, and when He removes His hand, light is produced, and the light is the light of the message of the Midnight Cry. The first disappointment to the great disappointment bears the signature of alpha and omega and is set forth within the structure of truth. The beginning represents the end, and the waymark between the two disappointments portray the effect of the sealing and unsealing of Habakkuk’s tables, which is an unsealing of Jeremiah’s old paths, and represents the foundation upon which the temple is erected in advance of the Sunday law when the finished temple is lifted up above all the mountains. The middle waymark in the word of truth, represents rebellion, and in the history represented by the final separation of the wheat and tares manifests the rebellion of the foolish virgins.
När Han täcker över sanningen frambringar det en besvikelse, och när Han tar bort sin hand frambringas ljus, och ljuset är Midnattsropets budskaps ljus. Den första besvikelsen till den stora besvikelsen bär alfa och omegas signatur och framställs inom sanningens struktur. Begynnelsen representerar slutet, och vägmärket mellan de två besvikelserna skildrar verkan av förseglingen och avförseglingen av Habackuks tavlor, vilket är en avförsegling av Jeremias gamla stigar, och representerar den grundval på vilken templet uppförs före söndagslagen, när det fullbordade templet upphöjs över alla berg. Det mellersta vägmärket i sanningens ord representerar uppror, och i den historia som framställs genom den slutliga åtskillnaden mellan vetet och ogräset uppenbarar det de oförståndiga jungfrurnas uppror.
The rebellion represented by the waymark of Habakkuk’s tables is represented as progressive, for it is not a single waymark, but a period with a defined beginning and ending, as represented by God’s hand. God’s hand is twice at the first disappointment, for there are two angels which both have a message in their hands. The next waymark of rebellion has a beginning and ending hand, so it also has two hands within its prophetic characteristics. The third waymark of the greater disappointment identifies Christ raising His hand and swearing to heaven, in the very passage where the seven thunders are sealed up, as was Daniel chapter twelve. At the very point the angel marks the end of the prophetic structure of the first two angels we are now considering, He ends the application of prophetic time, and places Himself in a parallel passage in the book of Daniel, where He is not raising His hand, but raising both His hands.
Upproret som framställs genom vägmäket i Habackuks tavlor framställs som progressivt, ty det är inte ett enda vägmärke, utan en tidsperiod med en bestämd början och ett bestämt slut, såsom detta representeras av Guds hand. Guds hand förekommer två gånger vid den första besvikelsen, ty där finns två änglar som båda har ett budskap i sina händer. Nästa vägmärke för upproret har en hand vid början och en hand vid slutet, så även det har två händer inom sina profetiska kännetecken. Det tredje vägmärket, den större besvikelsen, identifierar Kristus när Han lyfter sin hand och svär vid himlen, i just det avsnitt där de sju tordönen förseglas, såsom det också var i Daniels tolfte kapitel. Just på den punkt där ängeln markerar slutet på den profetiska strukturen hos de två första änglar som vi nu betraktar, avslutar Han tillämpningen av profetisk tid och placerar Sig själv i en parallell passage i Daniels bok, där Han inte lyfter sin hand, utan båda sina händer.
In Daniel twelve there are three prophetic periods that are unsealed in the latter days, for this is what befalls God’s people in the latter days. The first thing mentioned in Daniel’s final climactic vision was that Daniel, who represents the remnant people of God, had understanding of both of the thing and of the vision. The last thing recorded by Daniel is how the increase of knowledge was employed by the Lion of the tribe of Judah to produce the final revival and reformation among God’s people who are distinguished as those who understand. He accomplishes the sealing of His people by unsealing the “seven thunders” of Revelation in connection with the unsealing of the “three periods” of Daniel twelve.
I Daniel tolv finns tre profetiska tidsperioder som avförseglas i de sista dagarna, ty detta är vad som drabbar Guds folk i de sista dagarna. Det första som nämns i Daniels sista, klimaktiska syn var att Daniel, som representerar Guds kvarlevande folk, hade förstånd om både saken och synen. Det sista som Daniel nedtecknar är hur kunskapens tillväxt användes av Lejonet av Juda stam för att åstadkomma den slutliga väckelsen och reformationen bland Guds folk, vilka utmärks såsom de som har förstånd. Han fullbordar beseglingen av sitt folk genom att avförsegla Uppenbarelsebokens ”sju åskor” i samband med avförseglingen av de ”tre perioderna” i Daniel tolv.
When Jesus identifies that at the end of the three and a half prophetic days of scattering the power of God’s people, all the “marvels” would be finished—He is identifying July 2023, when the three and a half days of death in the streets of Revelation eleven was finished. Now the marvels would be finished in advance of the Sunday law. He marked July 2023, by raising not one, but both hands. In so doing He was marking the end of the tarrying time, as when He removed His hand from the mistake in Millerite history. The first disappointment occurred on July 18, 2020, as typified by the Millerite’s first disappointment, and the tarrying time began and continued until He stretched forth His hand a second time to gather His remnant people in July of 2023.
När Jesus anger att vid slutet av de tre och ett halvt profetiska dagarna då kraften hos Guds folk skingrades, skulle alla ”undren” vara fullbordade, anger Han juli 2023, då de tre och ett halvt dagarna av död på gatorna i Uppenbarelseboken elva var fullbordade. Nu skulle undren vara fullbordade före söndagslagen. Han utmärkte juli 2023 genom att inte lyfta en hand, utan båda. Därigenom markerade Han väntetidens slut, liksom när Han tog bort sin hand från misstaget i den milleritiska historien. Den första besvikelsen inträffade den 18 juli 2020, förebildad av milleriterna första besvikelse, och väntetiden började och fortsatte till dess att Han för andra gången räckte ut sin hand för att samla sitt kvarlevande folk i juli 2023.
The first disappointment is represented by God’s hand covering a mistake, that for the Millerites was identifying the year 1843, instead of October 22, 1844. That disappointment is represented in verse twelve of chapter twelve. The first disappointment is represented by His hand covering the mistake, and was typified by the Millerites who came to the first disappointment. The word in verse twelve is “cometh.” Blessed is he who waiteth, and who “cometh” to the 1335; blessed is he who “cometh” to the disappointment of April 19, 1844. The word translated as “cometh” means “to touch.” The Millerites experienced their first disappointment when the year 1843 touched the year 1844. Verse twelve of Daniel twelve identifies the first disappointment of both April 19, 1844, but more directly the first disappointment of July 18, 2020.
Den första besvikelsen framställs som att Guds hand täcker över ett misstag, vilket för milleriterna var att ange året 1843 i stället för den 22 oktober 1844. Denna besvikelse framställs i vers tolv i kapitel tolv. Den första besvikelsen framställs genom att Hans hand täcker över misstaget och förebildades av milleriterna som kom till den första besvikelsen. Ordet i vers tolv är ”kommer”. Salig är den som väntar och som ”kommer” till 1335; salig är den som ”kommer” till besvikelsen den 19 april 1844. Ordet som översatts med ”kommer” betyder ”att vidröra”. Milleriterna erfor sin första besvikelse när året 1843 vidrörde året 1844. Vers tolv i Daniel tolv identifierar den första besvikelsen både den 19 april 1844, men mer direkt den första besvikelsen den 18 juli 2020.
The first prophetic period and the last prophetic period of the three periods that are unsealed at the time of the end, when knowledge is increased and accomplishes the final separation of the wheat and tares, thus identifying the unsealing of the prophetic light that seals the one hundred and forty-four thousand are the same prophetic period.
Den första profetiska perioden och den sista profetiska perioden av de tre perioder som öppnas vid ändens tid, då kunskapen förökas och fullbordar den slutliga åtskillnaden mellan vetet och ogräset, och därigenom identifierar öppnandet av det profetiska ljus som beseglar de etthundrafyrtiofyra tusen, är samma profetiska period.
The first period of verse seven, is the ending of the scattering of Revelation eleven’s three and a half days in July of 2023, and the period in verse twelve is the beginning of that same scattering on July 18, 2020. Alpha and Omega had marked the history of the seven thunders in Daniel twelve, as the history that begins at the disappointment of July 18, 2020 and ends three and a half symbolic days later in July of 2023. Just as important is that when Alpha and Omega marked the beginning and ending of the final tarrying time, He raised not one, but both of His hands to heaven and swore by Him that liveth forever and ever.
Den första tidsperioden i vers sju är avslutningen på skingringen under de tre och en halv dagarna i Uppenbarelseboken elva i juli 2023, och tidsperioden i vers tolv är början på samma skingring den 18 juli 2020. Alfa och Omega hade utmärkt de sju dundrens historia i Daniel tolv som den historia som börjar vid besvikelsen den 18 juli 2020 och slutar tre och en halv symboliska dagar senare i juli 2023. Lika viktigt är att när Alfa och Omega utmärkte början och slutet på den sista dröjsmålstiden, lyfte Han inte en, utan båda sina händer mot himlen och svor vid Honom som lever i evigheters evighet.
The Son of God who is the son of man is making an oath with the Father, right where the climax of the story of the covenant people of God began, when Christ first called Abram with a promise, and then confirmed the promise, with an oath. Take off your shoes, you are on holy ground!
Guds Son, som är Människosonen, avlägger en ed inför Fadern, just där höjdpunkten i berättelsen om Guds förbundsfolk började, när Kristus först kallade Abram med ett löfte och därefter bekräftade löftet med en ed. Ta av dig skorna, du står på helig mark!
The middle letter of the three prophetic periods is nothing less than the omega fulfillment of Abram and Paul’s covenant time prophecy of 430 years as represented in the 1290 years of verse eleven. The verse approached with Millerite understanding identified a thirty-year period of preparation for the papacy, then 1260 years of papal persecution that follows. Abram’s 430 years represents bondage and deliverance in a specific nation, in conjunction with the first thirty years representing the Lord entering into covenant with Abram. The thirty years preparation for the priests began in 1989 at the time of the end, and the thirty years end at the Sunday law, when the verse identifies the abomination of desolation would be placed, and would then persecute God’s people for 1260 symbolic years aligning with John’s 42 symbolic months in Revelation thirteen.
Den mellersta bokstaven i de tre profetiska tidsperioderna är inget mindre än omega-uppfyllelsen av Abrams och Paulus’ förbundstidsprofetia om 430 år, sådan den framställs i de 1290 åren i vers elva. Versen, betraktad med milleritisk förståelse, identifierade en trettioårig förberedelsetid för påvedömet, följd av 1260 år av påvlig förföljelse. Abrams 430 år representerar träldom och befrielse i en bestämd nation, i samband med att de första trettio åren representerar att Herren ingår förbund med Abram. Den trettioåriga förberedelsen för prästerna började 1989 vid ändens tid, och de trettio åren avslutas vid söndagslagen, då versen anger att förödelsens styggelse skulle upprättas och därefter förfölja Guds folk i 1260 symboliska år i överensstämmelse med Johannes’ 42 symboliska månader i Uppenbarelseboken tretton.
The reformatory movement of the one hundred and forty-four thousand began in 1989, as the Lord began His work of preparing a priesthood to serve during the crisis at midnight, that begins at the Sunday law. The Alpha and Omega stood upon the water of the Hiddekel and raised both His hands to heaven, swearing that when the scattering of July 18, 2020 unto July 2023 was fulfilled, the marvels associated with Christ’s work of combining His Divinity with humanity would be finished.
De etthundrafyrtiofyratusens reformatoriska rörelse började år 1989, då Herren inledde sitt verk med att förbereda ett prästerskap att tjäna under krisen vid midnatt, vilken börjar vid söndagslagen. Alfa och Omega stod ovanför Hiddekelns vatten och lyfte båda sina händer mot himlen och svor, att när förskingringen från den 18 juli 2020 till juli 2023 hade fullbordats, skulle de underverk som är förbundna med Kristi verk att förena sin gudomlighet med mänskligheten vara fullbordade.
This is the same pronouncement of chapter ten, in the line of the seven thunders, for He not only there ended the prophetic application of time, but he also identified that in the days of the sounding of the seventh trumpet the mystery of God would be finished. The parallel passage in Daniel twelve identifies that when the scattering ended in July of 2023, the finishing of the sealing of God’s people would be finished, as represented by the sounding of the seventh trumpet that coincided with Christ raising His hand and swearing in both parallel passages.
Detta är samma tillkännagivande som i kapitel tio, i de sju tordönens följd, ty Han avslutade där inte endast den profetiska tillämpningen av tiden, utan Han angav också att Guds hemlighet skulle fullbordas i den sjunde basunens ljudande dagar. Det parallella avsnittet i Daniel tolv visar att när förskingringen upphörde i juli 2023, skulle fullbordandet av beseglingen av Guds folk vara fullbordat, såsom detta framställs genom ljudandet av den sjunde basunen, vilket sammanföll med att Kristus lyfte sin hand och svor i båda de parallella avsnitten.
The first prophetic period and the last prophetic period of the threefold message of Daniel twelve possesses an alpha and omega signature. The first period of verse seven identifies the end of the very same period, that verse twelve marks the beginning of. In the middle of verses seven and twelve, the history of the time of the end in 1989 unto the close of probation is represented. In the middle of the alpha period of verse seven and the omega history of verse twelve, the final rebellion of mankind from the Sunday law until Michael stands up is represented, and it is represented in the very chapter where Michael stands up.
Den första profetiska perioden och den sista profetiska perioden i Daniels tolfte kapitels trefaldiga budskap bär en alfa- och omegasignatur. Den första perioden i vers sju identifierar slutet på just den period vars början vers tolv anger. Mellan verserna sju och tolv framställs historien om ändens tid från 1989 fram till nådatidens slut. I mitten av alfaperioden i vers sju och omegahistorien i vers tolv framställs mänsklighetens sista uppror från söndagslagen till dess att Mikael träder upp, och det framställs i just det kapitel där Mikael träder upp.
The rebellion of the middle period, is primarily the external history of rebellion, but the first thirty years is the internal history of the preparation of the priests who are in direct confrontation with the external forces represented in the following 1260 period.
Upproret under mellanperioden är i första hand den yttre historien om uppror, men de första trettio åren är den inre historien om beredelsen av de präster som står i direkt konfrontation med de yttre krafter som representeras under den efterföljande 1260-årsperioden.
The middle period represents the rebellion of the thirteenth letter of the Hebrew alphabet, and it combines with the internal as it portrays the final battle of the great controversy upon planet earth, while probation lingers. Its combination of external and internal is also the message of Daniel’s last vision, represented by the river Hiddekel and the three chapters which also bear the signature of Alpha and Omega, and are built upon the structure of truth. The first and last chapter address the sealing of God’s people who are portrayed as the stars that shine forever. The middle chapter of rebellion identifies the same history represented in verse eleven with the 1290 years, which is the middle verse in the very same structure.
Den mellersta perioden representerar upproret i den trettonde bokstaven i det hebreiska alfabetet, och den förenas med det inre, eftersom den framställer den stora stridens slutliga strid på planeten jorden, medan nådatiden ännu dröjer. Dess förening av det yttre och det inre är också budskapet i Daniels sista syn, framställd genom floden Hiddekel och de tre kapitel som också bär Alfa och Omegats signatur och är uppbyggda på sanningens struktur. Det första och det sista kapitlet behandlar beseglingen av Guds folk, vilka framställs som stjärnorna som lyser för evigt. Upprorets mellersta kapitel identifierar samma historia som i vers elva framställs tillsammans med de 1290 åren, vilket är den mellersta versen i just samma struktur.
When Christ employs His hand within the prophetic structure it represents many truths, but it also represents the path He is leading His people upon. The revelation of Jesus Christ began to be unsealed in July of 2023. That unsealing includes the unsealing of the seven thunders and the message of Daniel as represented within chapter twelve. The unsealing takes place within the hidden history of verse forty, which began in 1989 and concludes at the Sunday law. In that history God’s people will be sealed, and they are sealed by the outpouring of the Holy Spirit. The final outpouring of the Holy Spirit is identified in the eighth chapter of Revelation, where it is represented as the seventh, and therefore the final seal. The Lion of the tribe of Judah prevailed in chapter five to open the book sealed with seven seals.
När Kristus använder sin hand inom den profetiska strukturen representerar den många sanningar, men den representerar också den stig på vilken Han leder sitt folk. Jesu Kristi uppenbarelse började avförseglas i juli 2023. Detta avförseglande innefattar avförseglingen av de sju åskorna och Daniels budskap såsom det framställs i kapitel tolv. Avförseglingen äger rum inom den dolda historien i vers fyrtio, vilken började 1989 och avslutas vid söndagslagen. I den historien skall Guds folk förseglas, och de förseglas genom den Helige Andes utgjutelse. Den slutliga utgjutelsen av den Helige Ande identifieras i Uppenbarelsebokens åttonde kapitel, där den framställs som det sjunde, och därför det slutliga sigillet. Lejonet av Juda stam segrade i kapitel fem för att öppna bokrullen som var förseglad med sju sigill.
The sixth seal raised the question at the end of chapter six, asking who would be able to stand during the period when there is no longer mediation for sin.
Det sjätte sigillet väckte frågan i slutet av kapitel sex och frågade vem som skulle kunna bestå under den tid då det inte längre finns någon medling för synd.
For the great day of his wrath is come; and who shall be able to stand? Revelation 6:17.
Ty hans vredes stora dag har kommit, och vem kan då bestå? Uppenbarelseboken 6:17.
The next chapter, or you can say the next verse, introduces the sealing of the one-hundred and forty-four thousand and the great multitude who are gathered into God’s kingdom during the Sunday law crisis. The one-hundred and forty-four thousand are the answer of the sixth seal’s question. After they are represented in chapter seven, then, chapter eight identifies the seventh and final seal being removed.
Nästa kapitel, eller man kan säga nästa vers, introducerar beseglingen av de etthundrafyrtiofyra tusen och den stora skaran som samlas in i Guds rike under söndagslagskrisen. De etthundrafyrtiofyra tusen är svaret på den sjätte sigillens fråga. Efter att de har framställts i kapitel sju identifierar sedan kapitel åtta att det sjunde och sista sigillet avlägsnas.
And when he had opened the seventh seal, there was silence in heaven about the space of half an hour. And I saw the seven angels which stood before God; and to them were given seven trumpets. And another angel came and stood at the altar, having a golden censer; and there was given unto him much incense, that he should offer it with the prayers of all saints upon the golden altar which was before the throne. And the smoke of the incense, which came with the prayers of the saints, ascended up before God out of the angel’s hand.
Och när han hade öppnat det sjunde inseglet, blev det tystnad i himlen omkring en halv timme. Och jag såg de sju änglarna som stod inför Gud, och åt dem gavs sju basuner. Och en annan ängel kom och ställde sig vid altaret med ett gyllene rökelsekar; och åt honom gavs mycket rökelse, för att han skulle frambära den tillsammans med alla de heligas böner på det gyllene altaret som stod inför tronen. Och röken från rökelsen, som steg upp tillsammans med de heligas böner, steg inför Gud ur ängelns hand.
And the angel took the censer, and filled it with fire of the altar, and cast it into the earth: and there were voices, and thunderings, and lightnings, and an earthquake. Revelation 8:1–5.
Och ängeln tog rökelsekaret och fyllde det med eld från altaret och kastade det på jorden; och röster hördes, och tordön, och blixtar, och en jordbävning. Uppenbarelseboken 8:1–5.
The “fire,” represented in Isaiah chapter six as a “coal,” which Sister White identifies as a symbol of purification, are taken from the altar and cast to the earth. The “fire” from heaven at Pentecost was represented as tongues of “fire.” “Fire” is what the Messenger of the Covenant uses to purify the sons of Levi.
”Elden”, som i Jesaja kapitel sex framställs som ett ”glödande kol” och som syster White identifierar som en symbol för rening, tas från altaret och kastas ned på jorden. ”Elden” från himlen vid pingsten framställdes som tungor av ”eld”. ”Eld” är vad Förbundets Budbärare använder för att rena Levi söner.
“‘Whose fan is in His hand, and He will throughly purge His floor, and gather His wheat into the garner.’ Matthew 3:12. This was one of the times of purging. By the words of truth, the chaff was being separated from the wheat. Because they were too vain and self-righteous to receive reproof, too world-loving to accept a life of humility, many turned away from Jesus. Many are still doing the same thing. Souls are tested today as were those disciples in the synagogue at Capernaum. When truth is brought home to the heart, they see that their lives are not in accordance with the will of God. They see the need of an entire change in themselves; but they are not willing to take up the self-denying work. Therefore they are angry when their sins are discovered. They go away offended, even as the disciples left Jesus, murmuring, ‘This is an hard saying; who can hear it?’” The Desire of Ages, 392.
”‘Hans kastskovel är i hans hand, och han skall noggrant rensa sin tröskplats och samla sitt vete i ladan.’ Matteus 3:12. Detta var en av reningens tider. Genom sanningens ord höll agnarna på att skiljas från vetet. Eftersom de var alltför fåfänga och självrättfärdiga för att ta emot tillrättavisning, alltför världskära för att godta ett liv i ödmjukhet, vände många sig bort från Jesus. Många gör fortfarande samma sak. Själar prövas i dag såsom dessa lärjungar prövades i synagogan i Kapernaum. När sanningen tillämpas på hjärtat, ser de att deras liv inte stämmer överens med Guds vilja. De ser behovet av en fullständig förändring i sig själva; men de är inte villiga att ta på sig det självförnekande arbetet. Därför blir de vredgade när deras synder avslöjas. De går bort förargade, liksom lärjungarna lämnade Jesus, medan de mumlade: ’Detta är ett hårt tal; vem står ut med att höra det?’” Messias, 392.
Fire is what came down on Elijah’s offering, as it did with Gideon’s offering to the angel. The “fire” of purification is God’s Word, for to be made holy, is to be sanctified by His Word. The “fire” that is cast down to earth when the seventh seal is removed identifies the empowerment of the prophetic message that is unsealed in the latter days, during the sounding of the seventh trumpet, during the final and perfect fulfillment of the events represented by the seven thunders and confirmed by the three prophetic periods of Daniel twelve that were sealed up until the latter days.
Eld är det som kom ner över Elias offer, liksom över Gideons offer åt ängeln. Den renande ”elden” är Guds Ord, ty att göras helig är att helgas genom hans Ord. Den ”eld” som kastas ner till jorden när det sjunde sigillet bryts betecknar bemyndigandet av det profetiska budskap som avförseglas i de yttersta dagarna, under ljudandet av den sjunde basunen, under det slutliga och fullkomliga uppfyllandet av de händelser som framställs genom de sju tordönen och bekräftas av de tre profetiska tidsperioderna i Daniel tolv, vilka var förseglade fram till de yttersta dagarna.
The Revelation of Jesus Christ that is unsealed just before the close of human probation—includes the unsealing of the seven thunders, the removal of the seventh seal, the unsealing of Daniel twelve, and the unsealing of the hidden history of verse forty of Daniel eleven, the very history where the angel asked the Man in linen what would be the end of these wonders.
Jesu Kristi uppenbarelse, som förseglas upp just före den mänskliga prövotidens slut, innefattar öppnandet av de sju tordönen, avlägsnandet av det sjunde inseglet, upplåsningen av Daniel tolv och uppenbarandet av den dolda historien i vers fyrtio i Daniel elva, just den historia där ängeln frågade mannen i linnekläder vad slutet skulle bli på dessa under.
The Man in linen responded and said—When you get to the conclusion of the tarrying time in July of 2023, you have reached the history of the sealing of the one hundred and forty-four thousand.
Mannen i linnekläder svarade och sade—När du kommer till avslutningen av dröjsmålstiden i juli 2023, har du nått historien om beseglingen av de etthundrafyrtiofyra tusen.
He also said—at the end of the three and a half symbolic days of Revelation eleven, a prophetic message from the book of Daniel would be unsealed, as typified by the time of the end in 1798. The truth that would then be unsealed, at the end of three and a half symbolic days, would be located in the very nine verses from the book of Daniel that identifies and defines the sealing and unsealing of the book of Daniel.
Han sade också att vid slutet av de tre och en halv symboliska dagarna i Uppenbarelseboken elva skulle ett profetiskt budskap från Daniels bok avförseglas, såsom förebildat genom ändens tid år 1798. Den sanning som då skulle avförseglas, vid slutet av tre och en halv symboliska dagar, skulle återfinnas just i de nio verserna i Daniels bok som identifierar och definierar förseglingen och avförseglingen av Daniels bok.
We will continue these things in the next article.
Vi kommer att fortsätta med dessa ting i nästa artikel.
“When Christ came to this earth, the traditions that had been handed down from generation to generation, and the human interpretation of the Scriptures, hid from men the truth as it is in Jesus. The truth was buried beneath a mass of tradition. The spiritual import of the sacred volumes was lost; for in their unbelief men locked the door of the heavenly treasure. Darkness covered the earth, and gross darkness the people. Truth looked down from heaven to earth; but nowhere was revealed the divine impress. A gloom like the pall of death overspread the earth.
”När Kristus kom till denna jord, dolde de traditioner som hade gått i arv från släkte till släkte, och den mänskliga tolkningen av Skrifterna, sanningen sådan den är i Jesus för människorna. Sanningen var begravd under en massa av tradition. Den andliga innebörden i de heliga skrifterna hade gått förlorad; ty i sin otro stängde människorna dörren till den himmelska skatten. Mörker betäckte jorden, och tjockt mörker folken. Sanningen blickade ned från himlen till jorden; men ingenstans uppenbarades det gudomliga avtrycket. Ett töcken likt dödens bårtäcke bredde ut sig över jorden.
“But the Lion of the tribe of Judah prevailed. He opened the seal that closed the book of divine instruction. The world was permitted to gaze upon pure, unadulterated truth. Truth itself descended to roll back the darkness and counteract error. A Teacher was sent from heaven with the light that was to light every man that comes into the world. There were men and women who were eagerly seeking for knowledge, the sure word of prophecy, and when it came, it was as a light shining in a dark place.” Spalding Magan, 58.
”Men Lejonet av Juda stam segrade. Han bröt sigillet som tillslöt den gudomliga undervisningens bok. Världen fick tillåtelse att skåda den rena, oförfalskade sanningen. Sanningen själv steg ned för att skingra mörkret och motverka villfarelsen. En Lärare sändes från himlen med det ljus som skulle upplysa varje människa som kommer till världen. Det fanns män och kvinnor som ivrigt sökte kunskap, det fasta profetiska ordet, och när det kom, var det såsom ett ljus som lyser på en mörk plats.” Spalding Magan, 58.
“The scribes and Pharisees professed to explain the Scriptures, but they explained them in accordance with their own ideas and traditions. Their customs and maxims became more and more exacting. In its spiritual sense, the sacred Word became to the people as a sealed book, closed to their comprehension.” Signs of the Times, May 17, 1905.
”De skriftlärda och fariséerna gjorde anspråk på att förklara Skrifterna, men de förklarade dem i enlighet med sina egna uppfattningar och traditioner. Deras seder och tänkespråk blev alltmer stränga och krävande. I sin andliga betydelse blev det heliga Ordet för folket såsom en förseglad bok, sluten för deras förståelse.” Signs of the Times, 17 maj 1905.