And from the time that the daily sacrifice shall be taken away, and the abomination that maketh desolate set up, there shall be a thousand two hundred and ninety days. Daniel 12:11.
Och från den tid då det dagliga offret skall avskaffas och förödelsens styggelse sättas upp, skall det gå ett tusen två hundra nittio dagar. Daniel 12:11.
Since October 22, 1844, the application of prophetic time is no longer a correct application of prophecy, by those who might wish to rightly divide the word of truth. The period of 1290 years in verse eleven is to be applied as a symbolic period after 1844, and the application after 1844, or a period without the elements of “time,” must retain the foundational understanding of the truth, as it was understood before 1844. The 1290 represents a period of 30, followed by 1260. The understanding before 1844 was that the thirty years from 508 unto 538 represented a period of preparation for the antichrist to begin to rule from 538 unto 1798.
Sedan den 22 oktober 1844 är tillämpningen av profetisk tid inte längre en korrekt tillämpning av profetian för dem som önskar rätt dela sanningens ord. Perioden om 1290 år i vers elva ska tillämpas som en symbolisk period efter 1844, och tillämpningen efter 1844, eller en period utan ”tidens” beståndsdelar, måste bevara den grundläggande förståelsen av sanningen, sådan den uppfattades före 1844. De 1290 representerar en period av 30, följd av 1260. Förståelsen före 1844 var att de trettio åren från 508 till 538 representerade en förberedelsetid för antikrist att börja regera från 538 till 1798.
The 30 years transition is the subject of Paul in 2 Thessalonians. Paul includes no reference to the element of “time,” but he identifies the prophetic characteristics of paganism giving way to papalism in those thirty years. Then the papal rule began. The historical understanding, absent any element of time, identifies the transition of the fourth kingdom of Bible prophecy unto the fifth kingdom, followed by the first of two papal blood baths, thus typifying the transition of the sixth kingdom unto the threefold union of the dragon, the beast and the false prophet and the second papal blood bath.
Den trettioåriga övergången är ämnet för Paulus i 2 Thessalonikerbrevet. Paulus hänvisar inte till något inslag av ”tid”, men han identifierar de profetiska kännetecknen på att hedendomen under dessa trettio år gav vika för påvedömet. Därefter började det påvliga styret. Den historiska förståelsen, utan något tidselement, identifierar övergången från det fjärde riket i Bibelns profetia till det femte riket, följd av det första av två påvliga blodbad, och utgör därmed en förebild för övergången från det sjätte riket till den trefaldiga föreningen av draken, vilddjuret och den falske profeten samt det andra påvliga blodbadet.
The thirty years preparation followed by a prophetic period is a primary symbol of God’s covenant with a chosen people. The transition of the two powers over the thirty years, that is followed by 1260 years of persecution aligns with Christ’s thirty years of preparation, followed by 1260 days of salvation. Antichrist’s thirty years preparation counterfeited Christ’s thirty years of preparation. The end of the thirty years identifies either the empowerment of Christ at His baptism, or the empowerment of the antichrist in 538. The empowerment of the antichrist came from the economic and military support that came from the previous kingdom, and the power poured out upon Christ came from the previous kingdom He left thirty years before.
De trettio årens förberedelse, följda av en profetisk tidsperiod, är en grundläggande symbol för Guds förbund med ett utvalt folk. Övergången mellan de två makterna under de trettio åren, vilken följs av 1260 år av förföljelse, överensstämmer med Kristi trettio år av förberedelse, följda av 1260 dagar av frälsning. Antikrists trettioåriga förberedelse efterbildade Kristi trettio år av förberedelse. Slutet på de trettio åren utmärker antingen Kristi bemyndigande vid Hans dop, eller antikrists bemyndigande år 538. Antikrists bemyndigande kom genom det ekonomiska och militära stöd som kom från det föregående riket, och den kraft som utgöts över Kristus kom från det föregående rike som Han hade lämnat trettio år tidigare.
The break in the two periods is marked by an empowerment, and the break in the two periods set forth by Abram and Paul is recognized by simple comparison. In Abram and Pauls’ thirty-year distinction, the preparation period was the first thirty years representing the covenant process, which empowered Abram’s descendants to fulfill the prophecy of bondage in Egypt. The four hundred and thirty years has a further symbolic division, for correctly applied the first two hundred and fifteen years is represented by God’s representative and Pharaoh. For Joseph and the first 215 years it was the good Pharaoh, and for Moses and the second 215 years it was the bad Pharaoh.
Brytningen mellan de två tidsperioderna markeras av ett bemyndigande, och brytningen mellan de två tidsperioder som framställs av Abram och Paulus kan urskiljas genom enkel jämförelse. I Abrams och Paulus trettioåriga åtskillnad var förberedelsetiden de första trettio åren, vilka representerade förbundsprocessen, som bemyndigade Abrams efterkommande att uppfylla profetian om träldomen i Egypten. De fyrahundratrettio åren har dessutom en vidare symbolisk uppdelning, ty rätt tillämpad representeras de första tvåhundrafemton åren av Guds representant och av farao. För Josef och de första 215 åren var det den gode farao, och för Mose och de andra 215 åren var det den onde farao.
That division identifies two periods of four generations. The first four generations can be laid over the second four generations line upon line, and in doing so, Joseph and Moses, a prophetic alpha and omega, interact with a alpha-good Pharaoh and an omega bad Pharaoh. There is great light to be derived from this parallel consideration, but I am simply identifying that Abram’s prediction of the fourth generation identifies two witnesses of the four generations in the 430 years. The twofold representation of four generations is found in the genealogies of Genesis four and five. When we consider Cain and Seth as the start of the listing of the blood lines, we find that there are eight generations from Seth to Noah, and that when divided in the middle there is a representation of two periods of four generations. This is recognized in the eight generational lines of both Seth and Cain.
Den uppdelningen identifierar två perioder om fyra generationer. De första fyra generationerna kan läggas över de andra fyra generationerna, rad på rad, och därigenom samverkar Josef och Mose, ett profetiskt alfa och omega, med en alfa-god farao och en omega-ond farao. Det finns mycket ljus att vinna genom denna parallella betraktelse, men jag identifierar endast att Abrams förutsägelse om den fjärde generationen utpekar två vittnen om de fyra generationerna under de 430 åren. Den dubbla framställningen av fyra generationer återfinns i släkttavlorna i Första Moseboken fyra och fem. När vi betraktar Kain och Set som början på uppräkningen av blodslinjerna, finner vi att det finns åtta generationer från Set till Noa, och att det, när detta delas mitt itu, finns en framställning av två perioder om fyra generationer. Detta känns igen i de åtta generationella linjerna hos både Set och Kain.
The genealogies in chapters four and five are represented with the conclusion of the lines, which is Noah. Noah is the symbol of God’s covenant with mankind as represented by the rainbow. Abram is the symbol of God’s covenant with a chosen people as represented by circumcision. Those two covenants are always tied together, and Genesis eleven, where we find the tower of Babel right after Noah’s flood, is where the genealogy that leads to Abram is set forth. In that passage it is ten generations, not eight. In the passage that leads to Abram and the passage that lead to Noah the Noachian and Abrahamic covenants are represented.
Släkttavlorna i kapitel fyra och fem framställs med släktlinjernas avslutning, vilken är Noa. Noa är symbolen för Guds förbund med mänskligheten, såsom det representeras av regnbågen. Abram är symbolen för Guds förbund med ett utvalt folk, såsom det representeras av omskärelsen. Dessa två förbund är alltid knutna till varandra, och i Första Moseboken elva, där vi finner Babels torn omedelbart efter Noas flod, framläggs den släkttavla som leder till Abram. I det avsnittet är det tio generationer, inte åtta. I det avsnitt som leder till Abram och det avsnitt som leder till Noa representeras det noakitiska och det abrahamitiska förbundet.
In the passage from chapter eleven that addresses a chosen people we find two of those generations are laden with great light.
I avsnittet från det elfte kapitlet som riktar sig till ett utvalt folk finner vi att två av dessa generationer är fyllda med stort ljus.
And Eber lived four and thirty years, and begat Peleg: And Eber lived after he begat Peleg four hundred and thirty years, and begat sons and daughters. And Peleg lived thirty years, and begat Reu. Genesis 11:16–19.
Och Eber levde trettiofyra år och födde Peleg. Och Eber levde, sedan han hade fött Peleg, fyrahundratrettio år och födde söner och döttrar. Och Peleg levde trettio år och födde Reu. 1 Moseboken 11:16–19.
The reference to Eber is the first reference of the Hebrew word that is eventually identified as the Hebrew word “Hebrew.” In the genealogy of a chosen people, one of the ten descendants is named Hebrew, which is what the chosen people were to be known as. In three verses Eber and Peleg are used to mark the distinction of the chosen Hebrew race. Eber means “crossing over” or “the one who crosses over” and is the root of the word, “Hebrew.” Abram is a symbol of those who cross over from Babylon to the Promised Land. “Peleg” means “division” or “split,” as referenced in Genesis 10:25, where we are informed that in Peleg’s days the “earth was divided.”
Hänvisningen till Eber är den första förekomsten av det hebreiska ord som så småningom identifieras som det hebreiska ordet ”hebreisk”. I släkttavlan för ett utvalt folk bär en av de tio avkomlingarna namnet Hebreisk, vilket är vad det utvalda folket skulle komma att kallas. I tre verser används Eber och Peleg för att markera åtskillnaden hos den utvalda hebreiska rasen. Eber betyder ”att gå över” eller ”den som går över” och är roten till ordet ”hebreisk”. Abram är en symbol för dem som går över från Babylon till det förlovade landet. ”Peleg” betyder ”delning” eller ”klyvning”, såsom det hänvisas till i 1 Moseboken 10:25, där vi får veta att jorden på Pelegs tid ”blev delad”.
Eber and Peleg represent a prophetic division for those who wish to rightly divide the word of truth. The genealogy of Noah produced two lines of eight, which represented two sets of four generations, as does the 430 years in Egypt. The genealogy of Genesis eleven is represented by ten, not eight, for it is the genealogy of a chosen people. The chosen people are divided into two groups of five, thus aligning with the parable of the ten virgins, which is the parable of God’s covenant people.
Eber och Peleg representerar en profetisk uppdelning för dem som vill rätteligen fördela sanningens ord. Noas släktregister frambringade två linjer om åtta, vilka representerade två uppsättningar om fyra generationer, liksom de 430 åren i Egypten. Släktregistret i Första Moseboken elva representeras av tio, inte åtta, ty det är ett utvalt folks släktregister. Det utvalda folket är uppdelat i två grupper om fem och står därmed i samklang med liknelsen om de tio jungfrurna, vilken är liknelsen om Guds förbundsfolk.
In that chosen people genealogy, Peleg’s name and his historical fulfillment represent a division of two classes of wise or foolish virgins, at the very point in biblical history that the earth had been divided at the tower of Babel. In the list of ten, Peleg is number five, for that is the center of ten. Eber the Hebrew, typified by Abram represents a foolish virgin who crosses over and becomes a wise virgin, when the two classes are divided at the cry at midnight. Eber, the first Hebrew in name, represents Abram, the first Hebrew by covenant. When the Lord called Abram out of Babylon, it typified the message of the midnight cry, which is the empowerment of the second angel, who calls men and women out of Babylon.
I den utvalda släktlinjen representerar Pelegs namn och dess historiska uppfyllelse en uppdelning i två klasser av visa respektive dåraktiga jungfrur, just vid den punkt i den bibliska historien då jorden hade blivit delad vid Babels torn. I raden av tio är Peleg nummer fem, ty detta är mitten av tio. Eber, hebrén, förebildad genom Abram, representerar en dåraktig jungfru som går över och blir en vis jungfru, när de två klasserna skiljs åt vid ropet vid midnatt. Eber, den förste hebrén till namnet, representerar Abram, den förste hebrén genom förbundet. När Herren kallade Abram ut ur Babylon, var detta en förebild på midnattsropets budskap, vilket är bemyndigandet av den andre ängeln, som kallar män och kvinnor ut ur Babylon.
The parable of the ten virgins is represented with Eber and Peleg representing a call to come out, just before the dividing line of Peleg closes the door of probation. In the prophetic relationship Eber lived 430 years after Peleg, who then lived 30 years. The first step of Abram’s threefold covenant was represented by Eber and Peleg. Abram, as Eber and Peleg as the dividing line between two classes. Paul’s addition to Abram’s prophecy is Peleg’s addition to Eber’s prophecy. Eber proclaimed 400 years, but Peleg identified 430 years. Peleg therefore represented Paul, and Paul’s addition of 30 years to the 400 years, and Paul’s ministry was to identify the Peleg of Bible prophecy. The “Peleg” of Bible prophecy that Paul identified represented the dividing of the nation from literal to spiritual.
Liknelsen om de tio jungfrurna framställs med Eber och Peleg som representerande en kallelse att komma ut, strax innan Pelegs skiljelinje stänger nådatidens dörr. I det profetiska förhållandet levde Eber 430 år efter Peleg, som sedan levde 30 år. Det första steget i Abrams trefaldiga förbund representerades av Eber och Peleg. Abram, liksom Eber och Peleg, utgör skiljelinjen mellan två klasser. Paulus tillägg till Abrams profetia är Pelegs tillägg till Ebers profetia. Eber förkunnade 400 år, men Peleg angav 430 år. Peleg representerade därför Paulus, och Paulus tillägg av 30 år till de 400 åren, och Paulus tjänst var att identifiera Bibelprofetians Peleg. Den ”Peleg” i Bibelns profetia som Paulus identifierade representerade nationens delning från bokstavlig till andlig.
From Shem to Peleg is five descendants, and from Rue to Abram is five.
Från Sem till Peleg är det fem ättlingar, och från Rue till Abram är det fem.
And he said unto Abram, Know of a surety that thy seed shall be a stranger in a land that is not theirs, and shall serve them; and they shall afflict them four hundred years. Genesis 15:13.
Och han sade till Abram: Du skall förvisso veta att din säd skall vara främlingar i ett land som inte är deras, och de skall tjäna dem; och de skall förtrycka dem i fyrahundra år. 1 Moseboken 15:13.
Now to Abraham and his seed were the promises made. He saith not, And to seeds, as of many; but as of one, And to thy seed, which is Christ. And this I say, that the covenant, that was confirmed before of God in Christ, the law, which was four hundred and thirty years after, cannot disannul, that it should make the promise of none effect. For if the inheritance be of the law, it is no more of promise: but God gave it to Abraham by promise. Galatians 3:16–18.
Nu blev löftena givna åt Abraham och åt hans säd. Han säger inte: ”och åt säden”, såsom om många, utan såsom om en: ”och åt din säd”, vilken är Kristus. Och detta säger jag: det förbund som tidigare har blivit bekräftat av Gud i Kristus, kan lagen, som kom fyra hundra trettio år senare, inte upphäva, så att löftet skulle göras om intet. Ty om arvet är av lagen, så är det inte längre av löftet; men Gud gav det åt Abraham genom löftet. Galaterbrevet 3:16–18.
Thirty Years Old
Trettio år gammal
Jesus was thirty when he began His ministry.
Jesus var trettio år gammal när han började sin tjänst.
And Jesus himself began to be about thirty years of age, being (as was supposed) the son of Joseph, which was the son of Heli. Luke 3:23.
Och Jesus själv var omkring trettio år gammal, när han började sin gärning, och man menade att han var Josefs son, son till Heli. Lukas 3:23.
Joseph began to serve Pharaoh in Egypt when he was thirty years old.
Josef började tjäna farao i Egypten när han var trettio år gammal.
And Joseph was thirty years old when he stood before Pharaoh king of Egypt. And Joseph went out from the presence of Pharaoh, and went throughout all the land of Egypt. Genesis 41:46.
Och Josef var trettio år gammal när han trädde fram inför farao, kungen i Egypten. Och Josef gick bort från faraos ansikte och drog genom hela Egyptens land. 1 Moseboken 41:46.
The prophet Ezekiel was thirty years old when he began his ministry, and his ministry lasted twenty-two years.
Profeten Hesekiel var trettio år gammal när han började sin tjänst, och hans tjänst varade i tjugotvå år.
Now it came to pass in the thirtieth year, in the fourth month, in the fifth day of the month, as I was among the captives by the river of Chebar, that the heavens were opened, and I saw visions of God. Ezekiel 1:1.
Och det skedde i det trettionde året, i den fjärde månaden, på månadens femte dag, medan jag var bland de fångna vid floden Kebar, att himlarna öppnades, och jag såg syner från Gud. Hesekiel 1:1.
Ezekiel has more historical references within his writings than any other prophet. There are thirteen direct references to ascertainable dates in the writings of Ezekiel, and unknowingly, the biblical scholars and historians confirm that his ministry spanned twenty-two years, though they know not that twenty-two is a symbol of the one hundred and forty-four thousand.
Hesekiel har fler historiska hänvisningar i sina skrifter än någon annan profet. I Hesekiels skrifter finns tretton direkta hänvisningar till fastställbara datum, och ovetande bekräftar de bibliska lärde och historikerna att hans tjänst spände över tjugotvå år, fastän de inte vet att tjugotvå är en symbol för de etthundrafyrtiofyra tusen.
King David was thirty years old when he began to reign and he reigned for forty years.
Kung David var trettio år gammal när han började regera, och han regerade i fyrtio år.
David was thirty years old when he began to reign, and he reigned forty years. In Hebron he reigned over Judah seven years and six months: and in Jerusalem he reigned thirty and three years over all Israel and Judah. 2 Samuel 5:4, 5.
David var trettio år gammal när han blev kung, och han regerade i fyrtio år. I Hebron regerade han över Juda i sju år och sex månader, och i Jerusalem regerade han i trettiotre år över hela Israel och Juda. 2 Samuelsboken 5:4, 5.
David’s forty-year reign is a symbolic number, and the period of 40 is like Abram and Paul’s 430 years, for the 40 years is divided into two parts (7 and a half and 33 years). The two periods of David’s forty-year reign, have an added prophetic enigma, for another biblical witness records those two periods as seven years and thirty-three years. What does the extra six months in Second Samuel represent, and how does 7.5 and 33 equal 40? There is an overlap of six months that must represent a prophetic truth.
Davids fyrtioåriga regering är ett symboliskt tal, och perioden om 40 är liksom Abrams och Paulus 430 år, ty de 40 åren är uppdelade i två delar (7 och ett halvt år och 33 år). De två perioderna av Davids fyrtioåriga regering har en ytterligare profetisk gåta, ty ett annat bibliskt vittnesbörd återger dessa två perioder som sju år och trettiotre år. Vad representerar de extra sex månaderna i Andra Samuelsboken, och hur blir 7,5 och 33 tillsammans 40? Det finns en överlappning på sex månader som måste representera en profetisk sanning.
And the days that David reigned over Israel were forty years: seven years reigned he in Hebron, and thirty and three years reigned he in Jerusalem. 1 Kings 2:11.
Och den tid som David regerade över Israel var fyrtio år: sju år regerade han i Hebron, och trettiotre år regerade han i Jerusalem. 1 Kung. 2:11.
22 is a symbolic number representing the combination of Divinity with humanity and Ezekiel’s ministry lasted twenty-two-years. Joseph’s fourteen years is divided into two periods of seven years, Christ’s covenant week divided into two equal 1260-day periods, and David’s forty year reign is broken into two periods, with an additional symbol connecting the two periods.
22 är ett symboliskt tal som representerar föreningen av gudomlighet med mänsklighet, och Hesekiels tjänst varade i tjugotvå år. Josefs fjorton år är indelade i två perioder om sju år, Kristi förbundsvecka är delad i två lika långa perioder om 1260 dagar, och Davids fyrtioåriga regering är uppdelad i två perioder, med en ytterligare symbol som förbinder de två perioderna.
Jesus is the Prophet, the Priest and the King. In the latter days He will lift up His church triumphant as an ensign, and that church is represented by Christ, the prophet, priest and king who has combined His Divinity with men, represented by Ezekiel the prophet, Joseph the priest and David the king. The four symbols represent three worthies in the furnace that was heated seven times above normal, and then there appeared the fourth, and He was as the son of God. All the world was represented at the celebration of Nebuchadnezzar’s golden image, and they all saw the church triumphant made up of a human prophet, a human priest and a human king, sustained by the fourth Divine person.
Jesus är Profeten, Prästen och Konungen. I de yttersta dagarna skall han upphöja sin triumferande kyrka såsom ett baner, och denna kyrka representeras av Kristus, profeten, prästen och konungen, som har förenat sin gudom med människor, representerade av profeten Hesekiel, prästen Josef och konungen David. De fyra symbolerna representerar de tre värdiga männen i ugnen, som hade upphettats sju gånger över det normala, och sedan visade sig den fjärde, och han var såsom Guds Son. Hela världen var representerad vid firandet av Nebukadnessars gyllene bildstod, och de såg alla den triumferande kyrkan, bestående av en mänsklig profet, en mänsklig präst och en mänsklig konung, burna av den fjärde gudomliga personen.
“Satan has taken the world captive. He has introduced an idol sabbath, apparently giving to it great importance. He has stolen the homage of the Christian world away from the Sabbath of the Lord for this idol sabbath. The world bows to a tradition, a man-made commandment. As Nebuchadnezzar set up his golden image on the plain of Dura, and so exalted himself, so Satan exalts himself in this false sabbath, for which he has stolen the livery of heaven.” Review and Herald, March 8, 1898.
”Satan har tagit världen till fånga. Han har infört en avgudisk sabbat och tilldelat den skenbart stor betydelse. Han har stulit den kristna världens hyllning bort från Herrens sabbat till denna avgudiska sabbat. Världen böjer sig för en tradition, ett människobud. Såsom Nebukadnessar reste sin gyllene bildstod på Duraslätten och därigenom upphöjde sig själv, så upphöjer Satan sig i denna falska sabbat, för vilken han har stulit himmelens dräkt.” Review and Herald, 8 mars 1898.
The Number Four
Talet fyra
At the prophetic level, forty is a tithe of Abram’s four hundred, and four is a tithe of forty. Any prophetic characteristic that is found in the number four, must align with the symbolism of forty, which in turn must align with the symbolism of four hundred. In context, four often represents “worldwide,” a familiar understanding, but it also represents “a progression” and in some contexts a “progressive destruction.”
På den profetiska nivån är fyrtio en tiondel av Abrams fyra hundra, och fyra är en tiondel av fyrtio. Varje profetiskt kännetecken som återfinns i talet fyra måste stå i samklang med symboliken i fyrtio, vilken i sin tur måste stå i samklang med symboliken i fyra hundra. I sitt sammanhang representerar fyra ofta ”världsomfattande”, en välkänd förståelse, men det representerar också ”en progression” och i vissa sammanhang ”en fortskridande förstörelse”.
The first four of the seven trumpets represent the progressive destruction of Western Rome. Eastern Rome in Constantinople ended in submission to the four Ottoman Sultans. Line upon line eastern and western Rome progressively disintegrated over four periods, represented by four trumpets, while also being brought down by Islam of the fifth and sixth trumpets. Together the two lines identify the fall of Rome over four generations of trumpets, while an escalating war with Islam leads to the ultimate demise when the four sultans of Islam take supremacy over the kingdom. The history of west and east began with the division of the Empire by Constantine in 330.
De första fyra av de sju basunerna representerar Västroms gradvisa förstörelse. Östrom i Konstantinopel slutade i underkastelse under de fyra osmanska sultanerna. Bud på bud upplöstes Öst- och Västrom successivt under fyra perioder, representerade av fyra basuner, samtidigt som de också störtades av islam i den femte och sjätte basunen. Tillsammans utpekar de två linjerna Roms fall genom fyra generationer av basuner, medan ett tilltagande krig med islam leder till det slutliga fördärvet, när islams fyra sultaner vinner överhöghet över riket. Historien om väst och öst började med rikets delning genom Konstantin år 330.
The four trumpets of western Rome begin in 330, and the fifth and sixth trumpet represent the power that bring eastern Rome down, an eastern Rome also began in 330. Both eastern and western Rome contributed to the work of placing the papal power on the throne of the earth in 538, so the two lines of western and eastern typify the two horns of the United States, who places the papal power back on the throne at the Sunday law. Western Rome is the symbol of churchcraft in the prophetic relationship and eastern Rome is the symbol of statecraft.
De fyra basunerna för Västrom börjar år 330, och den femte och sjätte basunen representerar den makt som störtar Östrom, ett Östrom som också började år 330. Både Östrom och Västrom bidrog till arbetet med att sätta den påvliga makten på jordens tron år 538, så de två linjerna, den västliga och den östliga, är förebilder på Förenta staternas två horn, vilka vid söndagslagen åter sätter den påvliga makten på tronen. Västrom är symbolen för kyrkligt maktutövande i den profetiska relationen, och Östrom är symbolen för statskonst.
Within the history of the fall of western and eastern Rome, the history of papal Rome is set forth. Beginning with the church of the disciples, represented by Ephesus, the first three churches lead to the fourth church, which is the papacy from 538 until 1798. In Revelation thirteen, the papacy is identified as ruling for 42 months, after its deadly wound of 1798 is healed at the Sunday law. “Time is no longer” after 1844, so the forty-two months are a symbol of the period of persecution from the Sunday law until Michael stands up. The pioneers understood the churches, seals and trumpets represented three lines of history that run parallel to one another. Laying the prophetic testimony of western Rome over the line of eastern Rome and the line of papal Rome is not a prophetic application which was employed by the Millerites, but the technique does not contradict any of their established understandings.
Inom historien om det västromerska och östromerska rikets fall framställs den påvliga Roms historia. Med början i lärjungarnas församling, representerad av Efesus, leder de tre första församlingarna till den fjärde församlingen, vilken är påvedömet från 538 till 1798. I Uppenbarelseboken tretton identifieras påvedömet som härskande i 42 månader, efter att dess dödliga sår från 1798 helas vid söndagslagen. ”Tid skall icke mer vara” efter 1844, därför är de fyrtiotvå månaderna en symbol för förföljelsens period från söndagslagen till dess att Mikael träder upp. Pionjärerna förstod att församlingarna, inseglen och basunerna representerade tre historiska linjer som löper parallellt med varandra. Att lägga det profetiska vittnesbördet om västliga Rom över linjen för östliga Rom och linjen för påvliga Rom är inte en profetisk tillämpning som användes av milleriterna, men tekniken motsäger inte någon av deras etablerade uppfattningar.
Line upon line, the first four trumpets are to be laid over the history represented by the fifth and sixth trumpets, and then the line of the first three churches that lead to the period of papal persecution represented by the fourth church. Four trumpets on the one line, four sultans on the second line, and four churches on the third line. The number “four” represents worldwide, but it also represents a progressive destruction of either a civil or religious power. What it represents is determined by context.
Rad på rad skall de första fyra trumpeterna läggas över den historia som framställs av den femte och sjätte trumpeten, och därefter raden av de tre första församlingarna som leder fram till den period av påvlig förföljelse som framställs av den fjärde församlingen. Fyra trumpeter på den ena raden, fyra sultaner på den andra raden och fyra församlingar på den tredje raden. Talet ”fyra” representerar det världsomfattande, men det representerar också en fortskridande förstörelse av antingen en civil eller religiös makt. Vad det representerar avgörs av sammanhanget.
At the Sunday law the papal power is restored. The first time the papacy was empowered there was a thirty-year period of preparation. In the first four churches, the fourth church is the papacy, and the first church was the disciples, represented as Ephesus. The first three generations of the Christian church led to the fourth church of Thyatira, that is represented by Jezebel. When you get to Thyatira, in 538, a Sunday law was enacted at the Counsel of Orleans, thus identifying the Sunday law in the United States, when the deadly wound of 1798 is healed.
Vid söndagslagen återupprättas den påvliga makten. Första gången påvedömet gavs makt föregicks det av en trettioårig förberedelsetid. I de fyra första församlingarna är den fjärde församlingen påvedömet, och den första församlingen var lärjungarna, framställda som Efesus. Den kristna kyrkans tre första generationer ledde fram till den fjärde församlingen, Thyatira, som framställs genom Isebel. När man kommer till Thyatira, år 538, antogs en söndagslag vid konciliet i Orléans, och därigenom identifieras söndagslagen i Förenta staterna, när det dödliga såret från 1798 blir helat.
The history from 1798, until the Sunday law in the United States is represented by the first four churches. The fourth church of Thyatira is the Sunday law, and the papal persecution which follows. The first church of Ephesus, the church who lost its first love, ended up at the conclusion of the four-step progressive destruction, at the Sunday law of Thyatira. The generation that leads to the Sunday law of Thyatira, is the third generation of Pergamos. Thyatira represents the Sunday law until the close of probation, and Pergamos represents the compromise of the third generation that prepares the way for Thyatira. The third generation of Pergamos, and the compromise it represents was first fulfilled in the time of Constantine, who passed the very first Sunday law in 321. The United States began as the lamb of Ephesus, but when it places Thyatira back on the throne, it speaks as a dragon.
Historien från 1798 fram till söndagslagen i Förenta staterna framställs av de fyra första församlingarna. Den fjärde församlingen, Tyatira, är söndagslagen och den påvliga förföljelse som följer. Den första församlingen, Efesus, församlingen som förlorade sin första kärlek, hamnade vid slutet av den fyrastegade, fortskridande förstörelsen i Tyatiras söndagslag. Den generation som leder fram till Tyatiras söndagslag är Pergamos tredje generation. Tyatira representerar söndagslagen fram till nådatidens slut, och Pergamos representerar den tredje generationens kompromiss som bereder vägen för Tyatira. Pergamos tredje generation, och den kompromiss den representerar, uppfylldes först på Konstantins tid, då han år 321 utfärdade den allra första söndagslagen. Förenta staterna började som Efesus lamm, men när det återinsätter Tyatira på tronen talar det som en drake.
The progressive destruction of the United States is represented by the first four churches of Revelation. The progressive destruction of the sixth kingdom of Bible prophecy occurs over four generations that lead to the Sunday law, where the earth beast, speaks as a dragon. The final generation is represented by the dragon, that is a reptile, as in the Garden of Eden, and for this reason, both John the Baptist and Jesus called the last generation of ancient Israel, “a generation of vipers.”
Förenta staternas fortskridande förstörelse representeras av de fyra första församlingarna i Uppenbarelseboken. Den fortskridande förstörelsen av Bibelprofetians sjätte rike äger rum under fyra generationer som leder fram till söndagslagen, då vilddjuret från jorden talar som en drake. Den sista generationen representeras av draken, som är ett kräldjur, såsom i Edens lustgård, och av denna anledning kallade både Johannes Döparen och Jesus den sista generationen av det forntida Israel för ”ett huggormssläkte”.
The fourth and last generation is either the “chosen generation” representing the one hundred and forty-four thousand, or its counterpart, the generation of vipers. One class has formed the image of Christ, the other the image of the beast—the serpent. The generation of vipers is directly set forth, four times in God’s Word. The context at each reference is different.
Den fjärde och sista generationen är antingen det ”utvalda släktet”, som representerar de etthundrafyrtiofyra tusen, eller dess motpart, huggormsynglet. Den ena klassen har utformat Kristi avbild, den andra vilddjurets avbild – ormens. Huggormsynglet framställs uttryckligen fyra gånger i Guds ord. Sammanhanget vid varje hänvisning är olika.
But when he saw many of the Pharisees and Sadducees come to his baptism, he said unto them, O generation of vipers, who hath warned you to flee from the wrath to come? Matthew 3:7.
Men när han såg många av fariséerna och sadducéerna komma till hans dop, sade han till dem: Ni huggormars avföda, vem har varnat er att fly undan den kommande vreden? Matteus 3:7.
If the “generation of vipers” were simply some derogatory remarks about a couple sects of people that John didn’t like, then there would be nothing to say about the expression. But every word is sacred within God’s Word, so John was assigning a specific label to the Sadducees and Pharisees. That label is defined prophetically by the context of the passage where it is expressed. In the passage John is identified as accomplishing his ministry, then the Sadducees and Pharisees enter the narrative. In the opening verses John is identified as Isaiah’s “voice in the wilderness.”
Om ”huggormsynglet” endast vore några nedsättande anmärkningar om ett par sekter av människor som Johannes inte tyckte om, då skulle det inte finnas något att säga om uttrycket. Men varje ord är heligt i Guds Ord, därför gav Johannes sadducéerna och fariséerna en specifik beteckning. Denna beteckning definieras profetiskt av sammanhanget i det avsnitt där den förekommer. I avsnittet framställs Johannes som utövande sin tjänst, och därefter träder sadducéerna och fariséerna in i berättelsen. I de inledande verserna identifieras Johannes som Jesajas ”röst i öknen”.
In those days came John the Baptist, preaching in the wilderness of Judaea, And saying, Repent ye: for the kingdom of heaven is at hand.
Vid den tiden trädde Johannes Döparen fram och predikade i Judeens öken och sade: Omvänd er, ty himmelriket är nära.
For this is he that was spoken of by the prophet Esaias, saying,
Ty detta är den som omtalades genom profeten Esaias, som sade,
The voice of one crying in the wilderness, Prepare ye the way of the Lord, make his paths straight.
En röst av en som ropar i öknen: Bered Herrens väg, gör hans stigar raka.
And the same John had his raiment of camel’s hair, and a leathern girdle about his loins; and his meat was locusts and wild honey.
Och samme Johannes hade en klädnad av kamelhår och ett läderbälte om sina länder; och hans föda var gräshoppor och vildhonung.
Then went out to him Jerusalem, and all Judaea, and all the region round about Jordan, And were baptized of him in Jordan, confessing their sins. But when he saw many of the Pharisees and Sadducees come to his baptism, he said unto them, O generation of vipers, who hath warned you to flee from the wrath to come? Matthew 3:2–7.
Då drog Jerusalem ut till honom, och hela Judeen och hela trakten omkring Jordan. Och de döptes av honom i Jordan och bekände sina synder. Men när han såg många av fariséerna och sadducéerna komma till hans dop, sade han till dem: Ni huggormars avföda, vem har varnat er att fly undan den kommande vredesdomen? Matteus 3:2–7.
The final generation of ancient Israel is labelled as “a generation of vipers,” by a prophet who came out of the wilderness. John is the prophet who fulfilled the role as Malachi’s messenger who prepared the way for the Messenger of the Covenant, who was also the voice in the wilderness identified by Isaiah.
Den sista generationen av det forntida Israel betecknas som ”ett huggormars släkte” av en profet som trädde fram ur öknen. Johannes är den profet som uppfyllde rollen som Malakis budbärare, vilken beredde vägen för Förbundets Budbärare, och som också var rösten i öknen som identifieras av Jesaja.
If we consider “leaves” as a symbol, we find that they represent “profession.” The first reference is with Adam and Eve, who covered their unrighteousness, with fig leaves. They had previously worn the garment of light, the garment of righteousness, but when that was gone, they realized they were naked Laodiceans, who think all they need to do is hide behind the “leaves of profession,” and everything will be OK. Further on in the passage, John speaks directly against the Laodicean Jews trusting in the bloodline of Abraham to save them, for their presumption was simply the empty leaves of profession. A person’s garments represent who they are.
Om vi betraktar ”löv” som en symbol, finner vi att de representerar ”bekännelse”. Den första hänvisningen är till Adam och Eva, som med fikonlöv täckte sin orättfärdighet. De hade tidigare burit ljusets klädnad, rättfärdighetens klädnad, men när den var borta insåg de att de var nakna laodicéer, som menar att allt de behöver göra är att dölja sig bakom ”bekännelsens löv”, så kommer allt att vara väl. Längre fram i avsnittet talar Johannes direkt emot de laodiceiska judar som litade till att Abrahams blodslinje skulle frälsa dem, ty deras förmätenhet var helt enkelt bekännelsens tomma löv. En persons kläder representerar vem han är.
Trees are a symbol of men and of kingdoms, and the fruit, the branch, the seed, the soil, the water, the root and obviously the leaves all represent specific prophetic symbols unto themselves, but each of those truths is connected to the other symbols represented in the various lines of prophecy that employ the prophetic symbols that go to make up a “tree.” Of course, the first prophetic symbolism of a tree is that it represents a life-or-death test.
Träd är en symbol för människor och för riken, och frukten, grenen, säden, jorden, vattnet, roten och uppenbarligen också bladen representerar alla särskilda profetiska symboler i sig själva; men var och en av dessa sanningar är förbunden med de andra symboler som framställs i de olika profetiska linjer som använder de profetiska symboler som tillsammans bildar ett ”träd”. Naturligtvis är den första profetiska symboliken hos ett träd att det representerar ett prov på liv eller död.
John’s message is represented by the clothes he wore, and the food he ate. Prophetic food, such as the manna at the beginning of ancient Israel, or the Bread of Heaven at the end; must be eaten. The food represents a prophetic testing message which must be eaten, for it is Christ’s flesh and His blood. The clothes John wore and the food he ate identifies the message, and messenger who prepared the way for Christ. John typifies the final messenger who prepares the way for Christ, who is the Messenger of the Covenant who suddenly comes to His temple at the Sunday law. When that takes place, the foolish virgins, who are also Laodiceans and tares, represent the final fourth generation of those who profess to be the legitimate covenant people of Abraham, just as did the Pharisees and Sadducees, in the time when John appeared out of the wilderness.
Johannes budskap representeras av de kläder han bar och den föda han åt. Profetisk föda, såsom mannat i det forntida Israels början eller Himmelens bröd vid slutet, måste ätas. Födan representerar ett profetiskt prövningsbudskap som måste ätas, ty den är Kristi kött och hans blod. De kläder Johannes bar och den föda han åt identifierar det budskap och den budbärare som beredde vägen för Kristus. Johannes är en förebild för den siste budbäraren som bereder vägen för Kristus, vilken är förbundets Budbärare som plötsligt kommer till sitt tempel vid söndagslagen. När detta sker, representerar de fåvitska jungfrurna, som också är laodicéer och ogräs, den slutliga fjärde generationen av dem som bekänner sig vara Abrahams legitima förbundsfolk, alldeles såsom fariséerna och sadducéerna gjorde vid den tid då Johannes trädde fram ur öknen.
John wore camel hair, a leather girdle that included a harness attachment, such as farm animals have with a yoke. He ate, and therefore his message was of locusts, a premier symbol of Islam in the Scriptures, and he mixed his message of Islam, with the honey.
Johannes bar kamelhår och ett läderbälte som innefattade en seldonsfästanordning, sådan som dragdjur har tillsammans med ett ok. Han åt, och därför bestod hans budskap av gräshoppor, en främsta symbol för islam i Skrifterna, och han blandade sitt budskap om islam med honungen.
And the house of Israel called the name thereof Manna: and it was like coriander seed, white; and the taste of it was like wafers made with honey. Exodus 16:31.
Och Israels hus gav det namnet Manna; och det var likt korianderfrö, vitt, och smaken av det var som tunna kakor med honung. 2 Moseboken 16:31.
Manna is a symbol of God’s Word, and it tasted like honey, which the prophets identify as the taste of the message, they are represented as eating. John brought the message of Islam as represented by the locusts, and a girdle of camel leather and camel hair. The locusts and the camel are both symbols of Islam. That message of Islam was mixed with the enlightenment of God’s Word that is represented as “honey.”
Manna är en symbol för Guds ord, och det smakade som honung, vilket profeterna identifierar som budskapets smak, då de framställs som ätande det. Johannes bar fram Islams budskap, såsom det framställs genom gräshopporna, och genom ett bälte av kamelläder och kamelhår. Både gräshopporna och kamelen är symboler för Islam. Detta Islams budskap var blandat med upplysningen från Guds ord, som framställs som ”honung”.
Then said Jonathan, My father hath troubled the land: see, I pray you, how mine eyes have been enlightened, because I tasted a little of this honey. 1 Samuel 14:29.
Då sade Jonatan: Min far har dragit olycka över landet; se, jag ber er, hur mina ögon har blivit klara, eftersom jag smakade litet av denna honung. 1 Samuelsboken 14:29.
John did not simply represent a message of Islam, but he came from the wilderness, as did Elijah, and John did not eat honey, he ate wild honey, for he, as with Christ, was not trained in the institutions of the day who had their own honey of a message, represented by the leaven of the Pharisees and Sadducees. John ate honey from the wilderness, for he was trained by the Holy Spirit outside the religious institutions of his day. The typical girdle of the time period contained a hinge mechanism that a person would tie their camel hair garment onto. The hinge represents John, who was the turning point from the earthly unto the heavenly sanctuary.
Johannes representerade inte bara ett budskap om islam, utan han kom från öknen, liksom Elia, och Johannes åt inte honung, han åt vildhonung, ty han, liksom Kristus, var inte utbildad i dåtidens institutioner, vilka hade sin egen honung i sitt budskap, representerad genom fariséernas och sadducéernas surdeg. Johannes åt honung från öknen, ty han undervisades av den Helige Ande utanför sin tids religiösa institutioner. Det typiska bälte som användes under denna tidsperiod innehöll en gångjärnsmekanism, vid vilken en person fäste sin klädnad av kamelhår. Gångjärnet representerar Johannes, som var vändpunkten från den jordiska till den himmelska helgedomen.
“The prophet John was the connecting link between the two dispensations. As God’s representative he stood forth to show the relation of the law and the prophets to the Christian dispensation. He was the lesser light, which was to be followed by a greater. The mind of John was illuminated by the Holy Spirit, that he might shed light upon his people; but no other light ever has shone or ever will shine so clearly upon fallen man as that which emanated from the teaching and example of Jesus. Christ and His mission had been but dimly understood as typified in the shadowy sacrifices. Even John had not fully comprehended the future, immortal life through the Saviour.” The Desire of Ages, 220.
”Profeten Johannes var den sammanbindande länken mellan de två hushållningarna. Som Guds representant trädde han fram för att visa förhållandet mellan lagen och profeterna och den kristna hushållningen. Han var det mindre ljuset, som skulle följas av ett större. Johannes sinne upplystes av den Helige Ande, för att han skulle låta sitt ljus lysa över sitt folk; men inget annat ljus har någonsin lyst eller kommer någonsin att lysa så klart över den fallna människan som det som utgick från Jesu undervisning och exempel. Kristus och Hans mission hade endast dunkelt förståtts så som de förebildades i de skuggartade offren. Inte ens Johannes hade fullt ut förstått det framtida, odödliga livet genom Frälsaren.” Messias, 220.
The hinge garment of John is introduced at the very point of Christ’s baptism, which was the turning point, represented by the place where John was baptizing. That place was named Bethabara meaning “ferry crossing,” and is the very place ancient Israel entered into the Promised Land as they came out of the wilderness, just as John had done.
Johannes gångjärnsplagg introduceras just vid Kristi dop, vilket var vändpunkten, representerad av den plats där Johannes döpte. Den platsen hette Bethabara, som betyder ”färjeöverfart”, och är just den plats där det forntida Israel trädde in i det utlovade landet när de kom ut ur öknen, alldeles som Johannes hade gjort.
Of course, the movement of the one hundred and forty-four thousand are who John is representing, but we are simply pointing out that when Jesus was baptized, it was that generation that He and John called the “generation of vipers.” Jesus came to magnify God’s Ten Commandment law, and He inspired every word in the Bible, so when He calls the final generation of ancient Israel a generation of vipers, He knows full well that the second commandment identifies the judgment being accomplished in the third and fourth generations.
Naturligtvis är de etthundrafyrtiofyra tusendes rörelse det som Johannes framställer, men vi påpekar helt enkelt att när Jesus döptes, var det den generationen som han och Johannes kallade ”huggormars avföda”. Jesus kom för att upphöja Guds tiobudslag, och han inspirerade varje ord i Bibeln; därför, när han kallar det forntida Israels sista generation för en huggormars avföda, vet han mycket väl att det andra budet identifierar den dom som fullbordas i tredje och fjärde led.
The third and fourth generations represent a progressive judgment that ends in the fourth generation, which is the generation of vipers. Christ baptism typifies 9/11. The Laodicean Seventh-day Adventist generation has been in its final generation since that time. John’s message to the Pharisees and Sadducees was the Laodicean message.
Det tredje och fjärde släktledet representerar en fortskridande dom som avslutas i det fjärde släktledet, vilket är huggormsyngelns släktled. Kristi dop är en förebild på 9/11. Den laodiceiska generationen inom Sjundedagsadventismen har sedan den tiden befunnit sig i sitt sista släktled. Johannes budskap till fariséerna och sadducéerna var det laodiceiska budskapet.
But when he saw many of the Pharisees and Sadducees come to his baptism, he said unto them,
Men när han såg många av fariséerna och sadducéerna komma till hans dop, sade han till dem,
O generation of vipers, who hath warned you to flee from the wrath to come?
Ni huggormars avföda, vem har varnat er att fly undan den kommande vreden?
Bring forth therefore fruits meet for repentance: And think not to say within yourselves, We have Abraham to our father:
Bär därför fram frukter värdiga omvändelsen; och tro inte att ni kan säga inom er: Vi har Abraham till vår fader.
for I say unto you, that God is able of these stones to raise up children unto Abraham.
ty jag säger er att Gud av dessa stenar kan uppväcka barn åt Abraham.
And now also the axe is laid unto the root of the trees: therefore every tree which bringeth not forth good fruit is hewn down, and cast into the fire. I indeed baptize you with water unto repentance: but he that cometh after me is mightier than I, whose shoes I am not worthy to bear: he shall baptize you with the Holy Ghost, and with fire: Whose fan is in his hand, and he will throughly purge his floor, and gather his wheat into the garner; but he will burn up the chaff with unquenchable fire.
Och redan är yxan satt till trädens rot; därför blir vart och ett träd som inte bär god frukt nedhugget och kastat i elden. Jag döper er visserligen med vatten till omvändelse; men han som kommer efter mig är mäktigare än jag, och jag är inte värdig att bära hans skor. Han skall döpa er med den helige Ande och med eld. Han har sin kastskovel i handen, och han skall noggrant rensa sin tröskplats och samla sitt vete i ladan; men agnarna skall han bränna upp i en outsläcklig eld.
Then cometh Jesus from Galilee to Jordan unto John, to be baptized of him. Matthew 3:7–13.
Därefter kom Jesus från Galileen till Jordan, till Johannes, för att bli döpt av honom. Matteus 3:7–13.
Jesus came from Galilee, which symbolizes a turning point in agreement with John’s girdle-hinge, and the meaning of Bethabara. John’s work of preparing the way, had then changed to Christ’s work of confirming the covenant. The thirty years of preparation was ended and the three and a half years before and after the cross began.
Jesus kom från Galileen, vilket symboliserar en vändpunkt i överensstämmelse med Johannes gördelgångjärn och betydelsen av Bethabara. Johannes verk att bereda vägen hade då övergått till Kristi verk att bekräfta förbundet. De trettio årens förberedelse var avslutade, och de tre och ett halvt åren före och efter korset började.
John’s message was a warning of the coming wrath at the destruction of Jerusalem, a destruction that also represents the end of the world and the seven last plagues. That warning message was set within the context of Islam, and it was delivered by a man who not only fulfilled Malachi’s messenger who prepares the way, and Isaiah’s voice in the wilderness, but also the message of Elijah, for John’s clothing paralleled Elijah’s just as John’s message paralleled Elijah’s.
Johannes budskap var en varning om den kommande vredesdomen vid Jerusalems förstörelse, en förstörelse som också representerar världens ände och de sju sista plågorna. Detta varningsbudskap var insatt i islams sammanhang, och det frambars av en man som inte bara uppfyllde Malakis budbärare som bereder vägen och Jesajas röst i öknen, utan också Elias budskap, ty Johannes klädedräkt motsvarade Elias, liksom Johannes budskap motsvarade Elias.
And he said unto them, What manner of man was he which came up to meet you, and told you these words? And they answered him, He was an hairy man, and girt with a girdle of leather about his loins. And he said, It is Elijah the Tishbite. 2 Kings 1:7, 8.
Och han sade till dem: Hurudan var den man som kom upp och mötte er och talade dessa ord till er? De svarade honom: Han var en hårig man och omgjordad kring länderna med ett läderbälte. Då sade han: Det är Elia, tishbiten. 2 Kungaboken 1:7, 8.
If they were to ask of John, and not of Elijah, “what manner of man was he?” they would be answered “a hairy man, and girt with a girdle of leather about his loins.” The entire six-month ministry of John is represented in the passage where the final and fourth generation is specifically identified and defined. The Laodicean message unto them directly attacks the profession of being God’s covenant people, it warns them of the coming wrath as illustrated by an ax striking the roots of the trees. The message included that Christ would finish the testing process that began with John. Later in Matthew, Jesus also calls the Jews “a generation of vipers,” and He takes the thought up from John’s theme of cutting down a tree, and explains why.
Om de skulle fråga om Johannes, och inte om Elia, ”hurdan man var han?”, skulle de få svaret: ”en hårig man, omgjordad med ett läderbälte om sina höfter.” Hela Johannes sex månader långa tjänst framställs i det avsnitt där den sista och fjärde generationen uttryckligen identifieras och definieras. Det laodiceiska budskapet till dem angriper direkt anspråket att vara Guds förbundsfolk; det varnar dem för den kommande vreden, sådan den åskådliggörs av en yxa som träffar trädens rötter. Budskapet inbegrep att Kristus skulle fullborda den prövningsprocess som började med Johannes. Senare i Matteus kallar Jesus också judarna ”ett huggormars släkte”, och Han tar upp tanken från Johannes tema om att hugga ner ett träd och förklarar varför.
Either make the tree good, and his fruit good; or else make the tree corrupt, and his fruit corrupt: for the tree is known by his fruit. O generation of vipers, how can ye, being evil, speak good things? for out of the abundance of the heart the mouth speaketh. A good man out of the good treasure of the heart bringeth forth good things: and an evil man out of the evil treasure bringeth forth evil things. But I say unto you, That every idle word that men shall speak, they shall give account thereof in the day of judgment. For by thy words thou shalt be justified, and by thy words thou shalt be condemned. Matthew 12:33–37.
Antingen gör trädet gott och dess frukt god, eller också gör trädet dåligt och dess frukt dålig; ty trädet känns igen på sin frukt. Huggormsyngel, hur skulle ni, som är onda, kunna tala det som är gott? Ty av hjärtats överflöd talar munnen. En god människa bär fram det som är gott ur sitt hjärtas goda skatt, och en ond människa bär fram det som är ont ur sin onda skatt. Men jag säger er att för varje fåfängt ord som människorna talar, skall de avlägga räkenskap på domens dag. Ty efter dina ord skall du förklaras rättfärdig, och efter dina ord skall du bli dömd. Matteus 12:33–37.
The day of judgment, according to the second commandment is in the fourth generation. The judgment is based upon the message we speak, and that message comes out of our hearts. It is the message we speak that identifies whether we are Peter’s “chosen generation” or a “generation of vipers.” Either class is manifested at the conclusion of a testing process where Christ, as the dirt brush man cleans His floor. As with the oil in the parable of the ten virgins, the message is represented either by an evil or a good heart. Christ’s reference adds that this generation of vipers, which is the fourth and final generation—seek after a sign, and the only sign they would be given was the sign of Jonah.
Domens dag är, enligt det andra budet, i det fjärde ledet. Domen grundas på det budskap vi talar, och det budskapet kommer ur våra hjärtan. Det är det budskap vi talar som utvisar om vi är Petrus ”utvalda släkte” eller en ”huggormsyngel”. Endera klassen uppenbaras vid avslutningen av en prövningsprocess där Kristus, såsom mannen med smutskvasten, renar sitt golv. Liksom med oljan i liknelsen om de tio jungfrurna representeras budskapet antingen av ett ont eller av ett gott hjärta. Kristi hänvisning tillägger att detta huggormsyngel, som är det fjärde och sista släktledet, söker efter ett tecken, och det enda tecken som skulle ges dem var Jonas tecken.
Then certain of the scribes and of the Pharisees answered, saying, Master, we would see a sign from thee. But he answered and said unto them, An evil and adulterous generation seeketh after a sign; and there shall no sign be given to it, but the sign of the prophet Jonas: For as Jonas was three days and three nights in the whale’s belly; so shall the Son of man be three days and three nights in the heart of the earth. The men of Nineveh shall rise in judgment with this generation, and shall condemn it: because they repented at the preaching of Jonas; and, behold, a greater than Jonas is here. The queen of the south shall rise up in the judgment with this generation, and shall condemn it: for she came from the uttermost parts of the earth to hear the wisdom of Solomon; and, behold, a greater than Solomon is here. Matthew 12:38–42.
Då svarade några av de skriftlärda och av fariséerna och sade: Mästare, vi vill se ett tecken av dig. Men han svarade och sade till dem: Ett ont och äktenskapsbrytande släkte söker efter ett tecken; och inget annat tecken skall ges åt det än profeten Jonas tecken. Ty såsom Jonas var tre dagar och tre nätter i den stora fiskens buk, så skall Människosonen vara tre dagar och tre nätter i jordens sköte. Nineves män skall uppstå i domen tillsammans med detta släkte och skall fördöma det; ty de omvände sig vid Jonas predikan, och se, här är mer än Jonas. Drottningen av Södern skall träda fram i domen tillsammans med detta släkte och skall fördöma det; ty hon kom från jordens yttersta gränser för att höra Salomos vishet, och se, här är mer än Salomo. Matteus 12:38–42.
Christ referenced the Jews as a generation of vipers, and He uses illustrations of judgment as the message of Jonah, and the message of the wisdom of Solomon. Jesus is identifying by context, and with two witnesses, that the generation of vipers is the fourth generation, for the fourth generation is where judgment is accomplished.
Kristus betecknade judarna som en huggormsyngel, och Han använder bilder av dom såsom Jonas budskap och budskapet i Salomos vishet. Jesus identifierar genom sammanhanget och med två vittnen att huggormsynglet är det fjärde släktledet, ty i det fjärde släktledet fullbordas domen.
The one hundred and forty-four thousand are the ensign, or the sign of the latter days, as is the law of God, and the Sabbath. The sign of Jonah is the sign of the resurrection, which for the Jews in Christ’s day and age was His baptism, when the Holy Spirit descended, represented as a dove. Jonah means “dove.” Jonah, John the Revelator, Daniel, Joseph and Lazarus represent the one hundred and forty-four thousand, who are resurrected from being dead in the street for three and a half days. At that point they are to transition from Laodiceans unto Philadelphians, thus becoming the eighth that is of the seven. Jonah represents baptism, for he was cast into the water and symbolically died when he was eaten by the whale. He was thereafter resurrected, as was John, when he was taken out of the boiling oil, and as was Daniel when he was taken out of the lion’s den, and as was Joseph, when he was taken out of the pit, as was Lazarus, the sealing miracle in the time of Christ. The Jews could not see the sign of Jonah, as represented by Christ’s resurrection any clearer than Adventism sees the sign of 9/11, which is the sign of Jonah.
De etthundrafyrtiofyra tusen är fänikan, eller de sista dagarnas tecken, liksom Guds lag och sabbaten är det. Jonas tecken är uppståndelsens tecken, vilket för judarna i Kristi dagar var Hans dop, då den Helige Ande sänkte sig ned, framställd såsom en duva. Jona betyder ”duva”. Jona, Johannes Uppenbararen, Daniel, Josef och Lasarus representerar de etthundrafyrtiofyra tusen, som uppväcks från att ha varit döda på gatan i tre och en halv dag. Vid den tidpunkten skall de övergå från laodiceer till filadelfier och därigenom bli den åttonde som är av de sju. Jona representerar dopet, ty han kastades i vattnet och dog symboliskt när han blev uppäten av valen. Därefter uppstod han, liksom Johannes, när han togs upp ur den kokande oljan, och liksom Daniel, när han togs ut ur lejongropen, och liksom Josef, när han togs upp ur brunnen, liksom Lasarus, beseglingsundret på Kristi tid. Judarna kunde inte se Jonas tecken, såsom representerat genom Kristi uppståndelse, klarare än adventismen ser tecknet 9/11, vilket är Jonas tecken.
We will continue these subjects in the next article.
Vi kommer att fortsätta dessa ämnen i nästa artikel.
“The burden of the warning now to come to the people of God, nigh and afar off, is the third angel’s message. And those who are seeking to understand this message will not be led by the Lord to make an application of the Word that will undermine the foundation and remove the pillars of the faith that has made Seventh-day Adventists what they are today. The truths that have been unfolding in their order, as we have advanced along the line of prophecy revealed in the Word of God, are truth, sacred, eternal truth today. Those who passed over the ground step by step in the past history of our experience, seeing the chain of truth in the prophecies, were prepared to accept and obey every ray of light. They were praying, fasting, searching, digging for the truth as for hidden treasures, and the Holy Spirit, we know, was teaching and guiding us. Many theories were advanced, bearing a semblance of truth, but so mingled with misinterpreted and misapplied scriptures, that they led to dangerous errors. Very well do we know how every point of truth was established, and the seal set upon it by the Holy Spirit of God. And all the time voices were heard, ‘Here is the truth,’ ‘I have the truth; follow me.’ But the warnings came, ‘Go not ye after them. I have not sent them, but they ran.’ (See Jeremiah 23:21.)
”Tyngden i den varning som nu skall komma till Guds folk, nära och fjärran, är den tredje ängelns budskap. Och de som söker förstå detta budskap kommer inte att ledas av Herren att göra en tillämpning av Ordet som skulle underminera grunden och avlägsna de pelare i tron som har gjort sjundedagsadventisterna till vad de är i dag. De sanningar som har utvecklats i sin ordning, allt eftersom vi har gått framåt längs den profetiska linje som uppenbarats i Guds Ord, är sanning, helig, evig sanning i dag. De som i det förflutna gick över marken steg för steg i vår erfarenhets tidigare historia och såg sanningens kedja i profetiorna, var beredda att ta emot och lyda varje ljusstråle. De bad, fastade, rannsakade och grävde efter sanningen som efter dolda skatter, och den helige Ande, det vet vi, undervisade och vägledde oss. Många teorier framfördes, med ett sken av sanning, men så sammanblandade med feltolkade och felaktigt tillämpade skriftställen att de ledde till farliga villfarelser. Mycket väl vet vi hur varje punkt i sanningen blev fastställd och hur sigillet sattes på den av Guds helige Ande. Och hela tiden hördes röster: ’Här är sanningen’, ’Jag har sanningen; följ mig.’ Men varningarna kom: ’Gå inte efter dem. Jag har inte sänt dem, men de sprang.’ (Se Jeremia 23:21.)”
“The leadings of the Lord were marked, and most wonderful were His revelations of what is truth. Point after point was established by the Lord God of heaven. That which was truth then, is truth today. But the voices do not cease to be heard—‘This is truth. I have new light.’ But these new lights in prophetic lines are manifest in misapplying the Word and setting the people of God adrift without an anchor to hold them. If the student of the Word would take the truths which God has revealed in the leadings of His people, and appropriate these truths, digest them, and bring them into their practical life, they would then be living channels of light. But those who have set themselves to study out new theories, have a mixture of truth and error combined, and after trying to make these things prominent, have demonstrated that they have not kindled their taper from the divine altar, and it has gone out in darkness.” Selected Messages, book 2, 103, 104.
”Herrens ledning var tydlig, och högst underbara var Hans uppenbarelser av vad som är sanning. Punkt efter punkt blev fastställd av himmelens Herre Gud. Det som då var sanning, är sanning i dag. Men rösterna upphör inte att höras: ’Detta är sanning. Jag har nytt ljus.’ Men dessa nya ljus i profetiska linjer visar sig i en felaktig tillämpning av Ordet och i att Guds folk förs ut på drift utan ett ankare som kan hålla dem fasta. Om den som studerar Ordet ville ta till sig de sanningar som Gud har uppenbarat i ledningen av sitt folk, och göra dessa sanningar till sina, smälta dem och föra in dem i sitt praktiska liv, då skulle han vara en levande ljuskanal. Men de som har ägnat sig åt att utarbeta nya teorier, har en blandning av sanning och villfarelse förenad, och efter att ha försökt göra dessa ting framträdande, har de visat att de inte har tänt sin veke vid det gudomliga altaret, och den har slocknat i mörker.” Selected Messages, book 2, 103, 104.