The internal omega capstone test that follows the external alpha foundation test of 2024, requires a definition of the “storehouse,” and of the “meat” that is kept in the storehouse. The test is prophetic, and has an internal and external line of truth. Are the jewels James White’s remnant, or are they the truths if God’s Word? They are both.
Det inre omega-slutstensprovet som följer det yttre alfa-grundprovet år 2024, kräver en definition av ”förrådshuset” och av den ”mat” som förvaras i förrådshuset. Provet är profetiskt och har en inre och en yttre sanningens linje. Är juvelerna James Whites kvarleva, eller är de sanningarna i Guds Ord? De är bådadera.
At 9/11, God’s people were called to eat the little book and return to Jeremiah’s old paths, where the foundations were then laid. At 9/11, it was seen that when John, in Revelation chapter eleven was told to measure, he was told to measure two things. He was told to measure both the temple, and the worshippers therein. He was told to leave off the courtyard of the 1,260 years of the Gentiles trampling down the sanctuary and host. The sanctuary and the host are the temple and the worshippers therein.
Vid 9/11 kallades Guds folk att äta den lilla bokrullen och återvända till Jeremias urgamla stigar, där grunderna då lades. Vid 9/11 blev det uppenbart att när Johannes i Uppenbarelsebokens elfte kapitel fick befallning att mäta, fick han befallning att mäta två ting. Han fick befallning att mäta både templet och dem som tillber däri. Han fick befallning att lämna åt sidan förgården under de 1 260 år då hedningarna trampade ned helgedomen och härskarorna. Helgedomen och härskarorna är templet och dem som tillber däri.
In 2023, the same angel that had descended at 9/11 descended again, unsealing the message of the Midnight Cry, and then in 2024 the external foundational test of whether the symbol of Rome still establishes the vision as it had for the Millerites.
År 2023 steg samme ängel som hade stigit ned vid 9/11 ned på nytt och öppnade Midnattsropets budskap; och därefter, år 2024, följde det yttre grundläggande provet på huruvida symbolen Rom fortfarande fastställer synen, såsom den hade gjort för milleriterna.
The “open windows” of heaven identify the arrival of the internal omega test of the temple and the call to “return.” The test requires identifying two symbols. When the third angel arrived in 1844, and then again at 9/11, John is told to measure the temple and the worshippers therein, thus identifying a prophetic work of measuring the temple and worshippers in 2023. Malachi raises the question of what is the “storehouse,” and what is the “meat?” These same questions in Miller’s dream would be, what is “the casket,” and what is “the jewels.”
Himlens ”öppna fönster” utmärker ankomsten av templets inre omegaprövning och kallelsen att ”vända om”. Prövningen kräver att två symboler identifieras. När den tredje ängeln anlände år 1844, och därefter åter vid 11 september, får Johannes befallning att mäta templet och dem som tillber därinne, och därmed identifieras ett profetiskt verk att mäta templet och tillbedjarna år 2023. Malaki väcker frågan om vad ”förrådshuset” är och vad ”maten” är. Dessa samma frågor i Millers dröm skulle vara: vad är ”skrinet”, och vad är ”juvelerna”.
Miller’s dream identifies the open windows of heaven as the point where the church triumphant in Revelation nineteen is raised up in white linen to ride upon the white horses of the army of the Lord of hosts. The open windows are where Malachi’s blessing or curse is poured out. Miller’s open window is where the rubbish is removed and the jewels are gathered into the casket.
Millers dröm identifierar himlens öppna fönster som den punkt där den triumferande församlingen i Uppenbarelseboken nitton upphöjs i vitt linne för att rida på de vita hästarna i Herren Sebaots här. De öppna fönstren är den plats där Malakis välsignelse eller förbannelse utgjuts. Millers öppna fönster är där skräpet avlägsnas och juvelerna samlas i skrinet.
The first reference to the windows of heaven is in the story of Noah, and when those windows were opened, there was rain for forty days and forty nights. When the windows are opened eight souls are on the ark. The baptism at the Red Sea introduced forty years of wandering until the Jordan was crossed. When Christ was later baptized at that very spot, He was driven into the wilderness for forty days. When He was resurrected, as typified by His baptism He taught the disciples for forty days before He ascended to heaven.
Den första hänvisningen till himlens fönster finns i berättelsen om Noa, och när dessa fönster öppnades föll regn i fyrtio dagar och fyrtio nätter. När fönstren öppnas finns åtta själar i arken. Dopet vid Röda havet inledde fyrtio års ökenvandring till dess Jordan korsades. När Kristus senare döptes på just den platsen drevs Han ut i öknen i fyrtio dagar. När Han hade uppstått, såsom förebildat genom Hans dop, undervisade Han lärjungarna i fyrtio dagar innan Han steg upp till himlen.
When the church changes from the church militant unto the church triumphant, thirty-year-old king David will reign for forty years. The church triumphant is represented with a prophet, a priest and a king. The prophet who was thirty years old when he began his ministry of twenty-two years was Ezekiel, and he began that ministry, when the heavens were opened.
När kyrkan förvandlas från den stridande kyrkan till den triumferande kyrkan, skall den trettioårige konung David regera i fyrtio år. Den triumferande kyrkan framställs genom en profet, en präst och en konung. Profeten som var trettio år gammal när han började sin tjugotvååriga tjänst var Hesekiel, och han började den tjänsten när himlarna öppnades.
Now it came to pass in the thirtieth year, in the fourth month, in the fifth day of the month, as I was among the captives by the river of Chebar, that the heavens were opened, and I saw visions of God. Ezekiel 1:1.
Och det skedde i det trettionde året, i fjärde månaden, på månadens femte dag, när jag var bland de bortförda vid floden Kebar, att himlarna öppnades och jag såg syner från Gud. Hesekiel 1:1.
At thirty years old Joseph began to reign as priest and he was confronted with the east wind of Islam bringing an escalating crisis that allowed Egypt, the dragon that lieth in the sea, to implement a one-world government. In that crisis Joseph gathered the meat into the storehouses.
Vid trettio års ålder började Josef regera som präst, och han konfronterades med Islams östanvind, som förde med sig en tilltagande kris vilken gjorde det möjligt för Egypten, draken som ligger i havet, att införa en envärldsregering. I den krisen samlade Josef födan i förrådshusen.
In July of 2023, a voice was heard in the wilderness, then the Lion of the tribe of Judah began to unseal the message of the Midnight Cry. In 2024, the foundational external alpha test separated two classes, and the process of unsealing continued. Now in 2026, the temple internal omega test that will once again separate two classes has arrived.
I juli 2023 hördes en röst i öknen; därefter började Lejonet av Juda stam att bryta sigillen på budskapet om midnattsropet. År 2024 åtskiljde det grundläggande yttre alfa-provet två klasser, och processen att bryta sigillen fortsatte. Nu, år 2026, har det inre omega-provet för templet, som återigen skall åtskilja två klasser, anlänt.
The sacred week that Christ, as the Messenger of the Covenant, confirmed the covenant with many is the courtyard, and the holy place. October 22, 1844 until Michael stands up (as He did at the end of that sacred week when Stephen was stoned) is the Most Holy Place. The spring feasts were fulfilled in the sacred week, and are the alpha of the feasts, and the fall feasts of the trumpets on the first day, the day of Atonement on the tenth day, and then the feast of tabernacles from the fifteenth to twenty-second day are the omega of the feasts.
Den heliga vecka då Kristus, såsom Förbundets budbärare, bekräftade förbundet med de många är förgården och det heliga. Från den 22 oktober 1844 till dess att Mikael står upp (såsom Han gjorde vid slutet av den heliga veckan när Stefanus stenades) är det allra heligaste. Vårhögtiderna uppfylldes under den heliga veckan och utgör högtidernas alfa, och hösthögtiderna med basunerna på den första dagen, försoningsdagen på den tionde dagen, och därefter lövhyddohögtiden från den femtonde till den tjugoandra dagen utgör högtidernas omega.
“In like manner the types which relate to the second advent must be fulfilled at the time pointed out in the symbolic service. Under the Mosaic system the cleansing of the sanctuary, or the great Day of Atonement, occurred on the tenth day of the seventh Jewish month (Leviticus 16:29–34), when the high priest, having made an atonement for all Israel, and thus removed their sins from the sanctuary, came forth and blessed the people. So it was believed that Christ, our great High Priest, would appear to purify the earth by the destruction of sin and sinners, and to bless His waiting people with immortality. The tenth day of the seventh month, the great Day of Atonement, the time of the cleansing of the sanctuary, which in the year 1844 fell upon the twenty-second of October, was regarded as the time of the Lord’s coming. This was in harmony with the proofs already presented that the 2300 days would terminate in the autumn, and the conclusion seemed irresistible.
På samma sätt måste de förebilder som hänför sig till den andra ankomsten uppfyllas vid den tid som anges i den symboliska gudstjänsten. Under det mosaiska systemet ägde helgedomens rening, eller den stora försoningsdagen, rum på den tionde dagen i den sjunde judiska månaden (3 Moseboken 16:29–34), då översteprästen, efter att ha bringat försoning för hela Israel och därigenom avlägsnat deras synder från helgedomen, trädde fram och välsignade folket. Så trodde man att Kristus, vår store Överstepräst, skulle träda fram för att rena jorden genom syndens och syndarnas förintelse och för att välsigna sitt väntande folk med odödlighet. Den tionde dagen i den sjunde månaden, den stora försoningsdagen, tiden för helgedomens rening, vilken år 1844 inföll den tjugoandra oktober, betraktades som tiden för Herrens ankomst. Detta stod i samklang med de bevis som redan hade lagts fram för att de 2300 dagarna skulle utlöpa på hösten, och slutsatsen tycktes oemotståndlig.
“In the parable of Matthew 25 the time of waiting and slumber is followed by the coming of the bridegroom. This was in accordance with the arguments just presented, both from prophecy and from the types. They carried strong conviction of their truthfulness; and the ‘midnight cry’ was heralded by thousands of believers.
"I liknelsen i Matteus 25 följs väntans och slumrandets tid av brudgummens ankomst. Detta var i överensstämmelse med de argument som just hade framlagts, både utifrån profetian och förebilderna. De medförde en stark övertygelse om sin sannfärdighet, och »midnattsropet« förkunnades av tusentals troende.
“Like a tidal wave the movement swept over the land. From city to city, from village to village, and into remote country places it went, until the waiting people of God were fully aroused. Fanaticism disappeared before this proclamation like early frost before the rising sun. Believers saw their doubt and perplexity removed, and hope and courage animated their hearts. The work was free from those extremes which are ever manifested when there is human excitement without the controlling influence of the word and Spirit of God. It was similar in character to those seasons of humiliation and returning unto the Lord which among ancient Israel followed messages of reproof from His servants. It bore the characteristics that mark the work of God in every age. There was little ecstatic joy, but rather deep searching of heart, confession of sin, and forsaking of the world. A preparation to meet the Lord was the burden of agonizing spirits. There was persevering prayer and unreserved consecration to God.” The Great Controversy, 400.
”Liksom en flodvåg svepte rörelsen fram över landet. Från stad till stad, från by till by, och ut till avlägsna platser på landsbygden gick den, till dess att Guds väntande folk blev fullt uppväckt. Fanatismen försvann inför denna förkunnelse likt tidig frost inför den uppgående solen. De troende såg sitt tvivel och sin förvirring undanröjda, och hopp och mod besjälade deras hjärtan. Verket var fritt från de ytterligheter som alltid visar sig när mänsklig hänförelse råder utan Guds ords och Andes styrande inflytande. Det liknade till sin karaktär de tider av förödmjukelse och återvändande till Herren som i det forntida Israel följde på tillrättavisningens budskap från hans tjänare. Det bar de kännetecken som utmärker Guds verk i varje tidsålder. Där fanns föga extatisk glädje, utan snarare djup hjärterannsakan, syndabekännelse och försakelse av världen. En beredelse att möta Herren var bördan hos själar i ångest. Där fanns uthållig bön och oreserverad överlåtelse åt Gud.” The Great Controversy, 400.
The spring feasts were fulfilled in the sacred week, and the early or alpha rain was then poured out at Pentecost, thus typifying the outpouring of the latter rain in the fall feasts. Those spring feasts are set forth in Leviticus 23, verses one through twenty-two. The fall feasts are in verses 23 to 44. 2300 years brings you to 1844. Twenty-two verses for the spring feasts and twenty-two verses for the fall feasts. Two sets of twenty-two in chapter twenty-three.
Vårhögtiderna uppfylldes under den heliga veckan, och det tidiga eller alfa-regnet utgöts då vid Pingsten och förebildade därigenom utgjutandet av det sena regnet i hösthögtiderna. Dessa vårhögtider framställs i 3 Moseboken 23, verserna ett till tjugotvå. Hösthögtiderna återfinns i verserna 23 till 44. 2300 år för dig till 1844. Tjugotvå verser för vårhögtiderna och tjugotvå verser för hösthögtiderna. Två uppsättningar om tjugotvå i kapitel tjugotre.
The feast of trumpets was a warning that judgment would occur in ten days, and the feast of tabernacles was a celebration of joy for sins that were forgiven on the Day of Atonement. The Sabbath and eighth day after the feast represent the earth’s thousand-year Sabbath rest.
Basunhögtiden var en varning om att domen skulle äga rum om tio dagar, och lövhyddohögtiden var en glädjefest över synder som hade blivit förlåtna på Försoningsdagen. Sabbaten och den åttonde dagen efter högtiden representerar jordens tusenåriga sabbatsvila.
But, beloved, be not ignorant of this one thing, that one day is with the Lord as a thousand years, and a thousand years as one day. 2 Peter 3:8.
Men, mina älskade, var inte okunniga om detta ena: att en dag är som tusen år för Herren, och tusen år som en dag. 2 Petrusbrevet 3:8.
The first angel announced the opening of the judgment, and at that prophetic level, 1798, which was Daniel’s “time of the end,” is the fulfillment of the feast of trumpets, but on August 11, 1840, the unsealed message of the first angel of 1798, was empowered with the fulfillment of the prophecy of the second woe. Islam is part of the warning of the feast of trumpets, that announces the approaching day of judgment.
Den första ängeln tillkännagav domens öppnande, och på den profetiska nivån är 1798, som var Daniels ”ändens tid”, uppfyllelsen av basunhögtiden; men den 11 augusti 1840 blev den första ängelns oavseglade budskap från 1798 kraftsatt genom uppfyllelsen av den andra vedens profetia. Islam är en del av varningen i basunhögtiden, som tillkännager den annalkande domens dag.
For those who are willing to see, the fall feasts of trumpets and tabernacles represent alpha and omega feasts, with judgment in the middle. It is not an accident that these feasts are identified in Leviticus twenty-three. Twenty-three is the symbol of the atonement. It is not an accident that the first feast is on the first day of the seventh month and that the last feast ends on the twenty-second day. The feast of trumpets is the first letter of the Hebrew alphabet, the day of Atonement is middle letter and the feast of tabernacles is the twenty-second letter of the Hebrew alphabet.
För dem som är villiga att se representerar högtiderna på hösten, basunhögtiden och lövhyddohögtiden, alfa- och omegahögtider, med dom i mitten. Det är ingen tillfällighet att dessa högtider identifieras i Tredje Moseboken tjugotre. Tjugotre är försoningens symbol. Det är ingen tillfällighet att den första högtiden infaller på den första dagen i den sjunde månaden och att den sista högtiden slutar på den tjugoandra dagen. Basunhögtiden är den första bokstaven i det hebreiska alfabetet, Försoningsdagen är den mellersta bokstaven och lövhyddohögtiden är den tjugoandra bokstaven i det hebreiska alfabetet.
Chapter twenty-three, verses 23 through 44 of Leviticus is twenty-two verses set within the “framework of truth.” The tenth day in the middle identifies a test, for ten is a symbol of a test, and the day of Atonement is where the rebellion of the lost is registered and resolved, and that rebellion is represented by the thirteenth letter of the Hebrew alphabet. The middle letter of the Hebrew word truth is the thirteenth, and it aligns with the tenth day of the seventh month, and as a waymark it possesses the prophetic attributes of the Hebrew alphabet and specific day. Ten plus thirteen is twenty-three. Seventy is the sum of 10 times 7, and the tenth day of the seventh month also equates to seventy, which is a symbol of the end of probation.
Tredje Moseboken, kapitel tjugotre, verserna 23 till 44, omfattar tjugotvå verser inom ”sanningens ramverk”. Den tionde dagen i mitten identifierar ett prov, ty tio är en symbol för ett prov, och försoningsdagen är den plats där de förtappades uppror registreras och avgörs, och detta uppror representeras av den trettonde bokstaven i det hebreiska alfabetet. Den mellersta bokstaven i det hebreiska ordet för sanning är den trettonde, och den svarar mot den tionde dagen i den sjunde månaden, och såsom ett vägmärke besitter den de profetiska attributen hos det hebreiska alfabetet och den specifika dagen. Tio plus tretton är tjugotre. Sjuttio är summan av 10 gånger 7, och den tionde dagen i den sjunde månaden motsvarar också sjuttio, vilket är en symbol för nådatidens slut.
Then came Peter to him, and said, Lord, how oft shall my brother sin against me, and I forgive him? till seven times? Jesus saith unto him, I say not unto thee, Until seven times: but, Until seventy times seven. Matthew 18:21, 22.
Då kom Petrus fram till honom och sade: Herre, hur många gånger skall min broder försynda sig mot mig och jag förlåta honom? Intill sju gånger? Jesus sade till honom: Jag säger dig: inte intill sju gånger, utan intill sjuttio gånger sju. Matteus 18:21, 22.
Four hundred and ninety years were cut off for ancient Israel. Those years were cut off from the twenty-three hundred years and were represented as seventy weeks, so Jesus identified that the limit of probationary time is four hundred and ninety, that is represented by “seventy” weeks in Daniel nine.
Fyrahundranittio år avskildes för det forntida Israel. Dessa år avskildes från de tvåtusentrehundra åren och framställdes som sjuttio veckor; så angav Jesus att prövotidens gräns är fyrahundranittio år, vilket i Daniel nio framställs som ”sjuttio” veckor.
Seventy weeks are determined upon thy people and upon thy holy city, to finish the transgression, and to make an end of sins, and to make reconciliation for iniquity, and to bring in everlasting righteousness, and to seal up the vision and prophecy, and to anoint the most Holy. Daniel 9:24.
Sjuttio veckor är bestämda över ditt folk och över din heliga stad, för att göra slut på överträdelsen och göra syndernas mått fullt, och för att bringa försoning för missgärningen, och för att föra in evig rättfärdighet, och för att besegla syn och profetia, och för att smörja det allra heligaste. Daniel 9:24.
The Hebrew word translated as “cut off” is only used in this verse in the Old Testament, and it means “determined or decreed.” It is different than the word typically employed that is translated as “cut off,” which is based on Abram cutting the offerings in the first step of the covenant in Genesis fifteen. It was “determined” and “decreed” that Israel would have four hundred and ninety years of probationary time, and then they would be cut off as God’s covenant people. Two different “cut offs;” one that represents the period as a probationary period that was “cut off” of a larger number by the number seventy, and when Joel’s “new wine” is “cut off” from their mouths, probation closes. Seventy represents the close of probation.
Det hebreiska ord som översätts med ”avskuren” används endast i denna vers i Gamla testamentet, och det betyder ”bestämd” eller ”stadfäst”. Det skiljer sig från det ord som vanligen används och översätts med ”avskuren”, vilket grundar sig på att Abram styckade offren i det första steget av förbundet i Första Moseboken femton. Det var ”bestämt” och ”stadfäst” att Israel skulle ha fyra hundra nittio år av prövotid, och därefter skulle de avskäras som Guds förbundsfolk. Två olika slags ”avskäranden”: det ena, som betecknar perioden som en prövotid som blev ”avskuren” från ett större antal genom talet sjuttio, och när Joels ”nya vin” blir ”avskuret” från deras munnar, avslutas prövotiden. Sjuttio representerar prövotidens slut.
The fall feasts possess the three steps of the Hebrew word “truth.” The fall feasts begin in Leviticus 23:23, the middle waymark of the Day of Atonement is the tenth day and the thirteenth letter, equating to 23, and the feast of Tabernacles ends on the twenty-second day, and then a high Sabbath that follows the feast, and the passage ends at 23:44.
Hösthögtiderna bär de tre stegen i det hebreiska ordet ”sanning”. Hösthögtiderna börjar i 3 Moseboken 23:23, den mellersta vägmärket för försoningsdagen är den tionde dagen och den trettonde bokstaven, vilket motsvarar 23, och lövhyddohögtiden slutar på den tjugoandra dagen, och därefter följer en hög sabbat efter högtiden, och avsnittet slutar vid 23:44.
Leviticus means the Levitical priesthood. The spring feasts are represented in chapter 23:1–22, then the fall feasts are represented in 23:23–44. The spring feasts are represented by twenty-two verses, and the Hebrew alphabet is twenty-two letters. The fall feasts are also set forth in twenty-two verses. The feast of trumpets announces the approach of judgment at the Day of Atonement. Then the feast of Tabernacles lasts for seven days, that ends on the twenty-second day of the seventh month. The first of the seven days was a ceremonial Sabbath, as was the eighth day, which was the day after the seven-day feast. The first and eighth day make the eighth day a symbol of the eighth that is of the seven.
Tredje Moseboken avser det levitiska prästadömet. Vårhögtiderna framställs i kapitel 23:1–22, därefter framställs hösthögtiderna i 23:23–44. Vårhögtiderna återges i tjugotvå verser, och det hebreiska alfabetet består av tjugotvå bokstäver. Hösthögtiderna framläggs också i tjugotvå verser. Basunhögtiden tillkännager den annalkande domen på Försoningsdagen. Därefter varar lövhyddohögtiden i sju dagar, och den avslutas på den tjugoandra dagen i den sjunde månaden. Den första av de sju dagarna var en ceremoniell sabbat, liksom den åttonde dagen, som var dagen efter den sju dagar långa högtiden. Den första och den åttonde dagen gör den åttonde dagen till en symbol för den åttonde som är av de sju.
Speak unto the children of Israel, saying, The fifteenth day of this seventh month shall be the feast of tabernacles for seven days unto the Lord. On the first day shall be an holy convocation: ye shall do no servile work therein. Seven days ye shall offer an offering made by fire unto the Lord: on the eighth day shall be an holy convocation unto you; and ye shall offer an offering made by fire unto the Lord: it is a solemn assembly; and ye shall do no servile work therein. … Also in the fifteenth day of the seventh month, when ye have gathered in the fruit of the land, ye shall keep a feast unto the Lord seven days: on the first day shall be a sabbath, and on the eighth day shall be a sabbath. Leviticus 23:34–36, 39.
Tala till Israels barn och säg: På femtonde dagen i denna sjunde månad skall lövhyddohögtiden hållas åt Herren i sju dagar. På första dagen skall en helig sammankomst hållas; inget tjänande arbete skall ni då utföra. I sju dagar skall ni bära fram ett eldsoffer åt Herren; på åttonde dagen skall ni hålla en helig sammankomst, och ni skall bära fram ett eldsoffer åt Herren. Det är en högtidlig sammankomst; inget tjänande arbete skall ni då utföra. … Men på femtonde dagen i sjunde månaden, när ni har inbärgat landets frukt, skall ni hålla Herrens högtid i sju dagar. På första dagen skall det vara sabbat, och på åttonde dagen skall det vara sabbat. 3 Moseboken 23:34–36, 39.
The eighth-day ceremonial Sabbath, represents the Sabbath of the millennium, which follows the feast of Tabernacles. Ancient Israel’s wandering in the wilderness for forty years is commemorated by living in booths during the days of the feast of Tabernacles, and it represents not only the outpouring of the latter rain, but the time of Jacob’s trouble, when angels have led God’s faithful into the hills and mountains for protection.
Den åttonde dagens ceremoniella sabbat representerar millenniets sabbat, som följer på lövhyddohögtiden. Det forntida Israels vandring i öknen under fyrtio år åminns genom att man bor i lövhyddor under lövhyddohögtidens dagar, och den representerar inte endast utgjutandet av det sena regnet, utan också Jakobs nödens tid, då änglar har lett Guds trogna till höjderna och bergen för beskydd.
“In the time of trouble, we all fled from the cities and villages, but were pursued by the wicked, who entered the houses of the saints with the sword. They raised the sword to kill us, but it broke, and fell as powerless as a straw. Then we all cried day and night for deliverance, and the cry came up before God. The sun came up, and the moon stood still. The streams ceased to flow. Dark heavy clouds came up, and clashed against each other. But there was one clear place of settled glory, from whence came the voice of God like many waters, which shook the heavens, and the earth. The sky opened and shut, and was in commotion. The mountains shook like a reed in the wind, and cast out ragged rocks all around. The sea boiled like a pot, and cast out stones upon the land. And as God spake the day and hour of Jesus’ coming, and delivered the everlasting covenant to his people, he spake one sentence, and then paused, while the words were rolling through the earth. The Israel of God stood with their eyes fixed upwards, listening to the words as they came from the mouth of Jehovah, and rolled through the earth like peals of loudest thunder. It was awfully solemn. At the end of every sentence, the saints shouted, Glory! Hallelujah! Their countenances were lighted up with the glory of God; and they shone with the glory as Moses’ face did when he came down from Sinai. The wicked could not look on them for the glory. And when the never-ending blessing was pronounced on those who had honored God, in keeping his Sabbath holy, there was a mighty shout of victory over the Beast, and over his Image.
”I nödens tid flydde vi alla från städerna och byarna, men förföljdes av de ogudaktiga, som trängde in i de heligas hus med svärd. De höjde svärdet för att döda oss, men det brast och föll ned lika kraftlöst som ett strå. Sedan ropade vi alla dag och natt om räddning, och ropet steg upp inför Gud. Solen gick upp, och månen stod stilla. Strömmarna upphörde att flyta. Mörka, tunga moln drog upp och stötte samman med varandra. Men det fanns en klar plats av fast härlighet, varifrån Guds röst kom lik många vatten, vilken skakade himlarna och jorden. Himlen öppnade sig och slöt sig, och var i uppror. Bergen skakade som ett rör i vinden och kastade ut kantiga klippor åt alla håll. Havet kokade som en gryta och kastade upp stenar på landet. Och när Gud uttalade dagen och stunden för Jesu ankomst och förmedlade det eviga förbundet till sitt folk, talade han en mening och gjorde sedan uppehåll, medan orden rullade genom jorden. Guds Israel stod med ögonen fästa uppåt och lyssnade till orden när de kom från Jehovas mun och rullade genom jorden som de starkaste åskknallar. Det var fruktansvärt högtidligt. Vid slutet av varje mening ropade de heliga: Ära! Halleluja! Deras ansikten upplystes av Guds härlighet, och de strålade av härligheten såsom Moses ansikte gjorde när han steg ned från Sinai. De ogudaktiga kunde inte se på dem för härlighetens skull. Och när den aldrig upphörande välsignelsen uttalades över dem som hade ärat Gud genom att hålla hans sabbat helig, då hördes ett mäktigt segerrop över Vilddjuret och över dess Bild.”
“Then commenced the jubilee, when the land should rest.” Review and Herald, July 21, 1851.
”Då började jubelåret, då landet skulle vila.” Review and Herald, 21 juli 1851.
Jesus returns and the earth rests for one thousand years, as typified by the seventh-year Sabbath of the land and the jubilee. In verse three, of Leviticus twenty-three the seventh-day Sabbath for man is identified as the introduction of the chapter that ends with the eighth, that is of the seven, and represents the seventh-year-Sabbath for the land resting.
Jesus återvänder och jorden vilar i ett tusen år, såsom förebildat genom landets sabbat under det sjunde året och jubelåret. I vers tre i Tredje Moseboken tjugotre identifieras sjundedagssabbaten för människan som inledningen till det kapitel som avslutas med den åttonde, det vill säga av de sju, och representerar sjundeårssabbaten då landet vilar.
And the Lord spake unto Moses, saying, Speak unto the children of Israel, and say unto them, Concerning the feasts of the Lord, which ye shall proclaim to be holy convocations, even these are my feasts. Six days shall work be done: but the seventh day is the sabbath of rest, an holy convocation; ye shall do no work therein: it is the sabbath of the Lord in all your dwellings. Leviticus 23:1–3.
Och Herren talade till Mose och sade: Tala till Israels barn och säg till dem: Herrens högtider, som ni skall utlysa till heliga sammankomster, dessa är mina högtider. Under sex dagar skall arbete utföras, men på sjunde dagen är det vilosabbat, en helig sammankomst; ni skall inte utföra något arbete då. Det är Herrens sabbat i alla era boningar. 3 Moseboken 23:1–3.
The alpha of chapter twenty-three is the seventh-day Sabbath, and the omega of the chapter is the thousand years of the earth being empty, which has been typified by the seventh-year Sabbath for the land and the jubilee. The alpha of the chapter is the spring feasts that begins with the seventh-day Sabbath and ends in verse twenty-two; whereas, the omega of the chapter ends on the twenty-second day of the seventh month, followed by the eighth day ceremonial Sabbath that represents the seventh-year Sabbath of the land.
Alfat i det tjugotredje kapitlet är sjundedagssabbaten, och omegat i kapitlet är de tusen åren då jorden är öde, vilket har förebildats genom det sjunde årets sabbat för landet och jubelåret. Alfat i kapitlet är vårhögtiderna, som börjar med sjundedagssabbaten och slutar i vers tjugotvå; medan kapitlets omega slutar på den tjugoandra dagen i den sjunde månaden, följd av den ceremoniella sabbaten på åttonde dagen, som representerar det sjunde årets sabbat för landet.
Verses one to twenty-two represent Christ’s work as the Heavenly High Priest in the holy place; verses twenty-three to forty-four represent His work in the Most Holy Place. Leviticus is a symbol of the priests, and it represents Christ High Priestly ministry. The alpha Sabbath of the seventh-day reaches back to creation, and the omega seventh-year Sabbath reaches to the Earth made new. Leviticus twenty-three historically spans from creation to re-creation.
Vers ett till tjugotvå representerar Kristi verk som den himmelske Översteprästen i det heliga; vers tjugotre till fyrtiofyra representerar Hans verk i det allra heligaste. Tredje Moseboken är en symbol för prästerna, och den representerar Kristi översteprästerliga tjänst. Den sjundedagssabbatens alfa sträcker sig tillbaka till skapelsen, och sjundeårssabbatens omega sträcker sig fram till jorden gjord ny. Tjugotredje kapitlet i Tredje Moseboken sträcker sig historiskt från skapelse till återskapelse.
The joy or shame of the prophetic message is a symbol of those who have the message of the Midnight Cry or a counterfeit. Until this truth is factored into the narrative, the issue that produces the shame is missed. Those who possess the genuine oil, will not miss this point. The joy is represented by those whose sins have been removed, and they are presented by those who are celebrating the feast of tabernacles.
Den profetiska budskapets glädje eller skam är en symbol för dem som har Midnattsropets budskap eller en förfalskning. Till dess att denna sanning tas med i berättelsen, förbises den fråga som frambringar skammen. De som äger den äkta oljan kommer inte att missa denna punkt. Glädjen representeras av dem vilkas synder har blivit borttagna, och de framställs av dem som firar lövhyddohögtiden.
And the Word was made flesh, and dwelt among us, (and we beheld his glory, the glory as of the only begotten of the Father,) full of grace and truth. John 1:14.
Och Ordet blev kött och tog sin boning ibland oss, och vi såg hans härlighet, en härlighet såsom den Enfödde har av Fadern, full av nåd och sanning. Johannes 1:14.
The Greek word translated as “dwelt” means “to tabernacle.” Jesus became flesh and tabernacled with us. He took our human nature, our tabernacle, our tent, our booth, our flesh. Peter said it this way:
Det grekiska ord som översatts med ”bodde” betyder ”att tälta” eller ”att slå upp sitt tabernakel”. Jesus blev kött och tog sin boning ibland oss. Han antog vår mänskliga natur, vårt tabernakel, vårt tält, vår hydda, vårt kött. Petrus uttryckte det så här:
Yea, I think it meet, as long as I am in this tabernacle, to stir you up by putting you in remembrance; Knowing that shortly I must put off this my tabernacle, even as our Lord Jesus Christ hath shewed me. 2 Peter 1:13, 14.
Ja, jag anser det vara rätt, så länge jag är i detta tält, att väcka er genom att påminna er, eftersom jag vet att jag snart måste lägga av mitt tält, så som vår Herre Jesus Kristus har visat mig. 2 Petrus 1:13, 14.
Paul said it this way:
Paulus uttryckte det så här:
For we know that if our earthly house of this tabernacle were dissolved, we have a building of God, an house not made with hands, eternal in the heavens. For in this we groan, earnestly desiring to be clothed upon with our house which is from heaven: If so be that being clothed we shall not be found naked. For we that are in this tabernacle do groan, being burdened: not for that we would be unclothed, but clothed upon, that mortality might be swallowed up of life. 2 Corinthians 5:1–4.
Ty vi vet att om vårt jordiska tält, denna kroppsliga boning, bryts ned, så har vi en byggnad från Gud, ett hus som inte är gjort med händer, evigt i himlarna. Ty i detta suckar vi och längtar ivrigt efter att få iklädas vår boning från himlen, om vi nu, sedan vi blivit klädda, inte skall befinnas nakna. Ty vi som är i detta tält suckar under vår börda, inte därför att vi vill avklädas, utan därför att vi vill överklädas, så att det dödliga blir uppslukat av livet. 2 Korinthierbrevet 5:1–4.
The feast of tabernacles is symbolic of the sealing of the one hundred and forty-four thousand, which is accomplished when the windows of heaven are opened. When the sins of the one hundred and forty-four thousand are removed, the Holy Spirit will be poured out without measure upon the church triumphant. Judgment is finished for the one hundred and forty-four thousand and they that are sealed go forth to proclaim the loud cry of the third angel under the power of the Holy Spirit as represented with the feast of Tabernacle’s.
Lövhyddohögtiden är en symbol för beseglingen av de etthundrafyrtiofyra tusen, vilken fullbordas när himlens fönster öppnas. När de etthundrafyrtiofyra tusens synder har avlägsnats, skall den Helige Ande utgjutas utan mått över den triumferande församlingen. Domen är avslutad för de etthundrafyrtiofyra tusen, och de som är beseglade går ut för att förkunna den tredje ängelns höga rop under den Helige Andes kraft, så som detta framställs i Lövhyddohögtiden.
Our body is a temple, and a tent, which is a tabernacle. Those who gathered to Jerusalem to celebrate the feast of tabernacles, were celebrating that their sins had been blotted out. Moses was used to raise the tabernacle in the wilderness, and the feast of tabernacles at the end was celebrated by living in booths in the wilderness, for Jesus always illustrates the end with the beginning.
Vår kropp är ett tempel och ett tält, det vill säga ett tabernakel. De som samlades i Jerusalem för att fira lövhyddohögtiden firade att deras synder hade blivit utplånade. Mose användes till att resa tabernaklet i öknen, och lövhyddohögtiden vid slutet firades genom att man bodde i hyddor i öknen, ty Jesus åskådliggör alltid slutet genom början.
Wherefore, holy brethren, partakers of the heavenly calling, consider the Apostle and High Priest of our profession, Christ Jesus; Who was faithful to him that appointed him, as also Moses was faithful in all his house. For this man was counted worthy of more glory than Moses, inasmuch as he who hath builded the house hath more honour than the house. For every house is builded by some man; but he that built all things is God. And Moses verily was faithful in all his house, as a servant, for a testimony of those things which were to be spoken after; But Christ as a son over his own house; whose house are we, if we hold fast the confidence and the rejoicing of the hope firm unto the end. Hebrews 3:1–6.
Därför, heliga bröder, ni som har del i den himmelska kallelsen, ge akt på vår bekännelses apostel och överstepräst, Kristus Jesus, som var trogen mot honom som insatte honom, liksom också Mose var trogen i hela hans hus. Ty denne har blivit aktad värdig större härlighet än Mose, eftersom den som har byggt huset har större ära än huset. Ty varje hus blir byggt av någon; men den som har byggt allt är Gud. Och Mose var visserligen trogen i hela hans hus såsom en tjänare, till ett vittnesbörd om det som senare skulle förkunnas. Men Kristus såsom en son över sitt eget hus; och hans hus är vi, om vi håller fast vid vår frimodighet och hoppets berömmelse fasta ända till slutet. Hebreerbrevet 3:1–6.
Moses was the faithful servant that God used to erect the tabernacle temple, but Christ as the High Priest and Apostle hath more honor than the servant Moses. Every house, from Moses’ tabernacle temple, to Solomon’s temple, to Herod’s forty-six-year remodeled temple, the human temple with its 46 chromosomes and the Millerite temple of 1798 unto 1844 were all built by God. In the prophetic line of the various manifestations of temples, that would begin in the Garden of Eden, then after sin, at the gate of the Garden, then after the flood at altars unto Moses; the three primary waymarks are Moses, Christ and the one hundred and forty-four thousand.
Mose var den trogne tjänare som Gud använde för att uppföra tabernakeltemplet, men Kristus såsom överstepräst och apostel har större ära än tjänaren Mose. Varje hus, från Moses tabernakeltempel, till Salomos tempel, till Herodes tempel, ombyggt under fyrtiosex år, det mänskliga templet med sina 46 kromosomer och det milleritiska templet från 1798 till 1844, var alla byggda av Gud. I den profetiska linjen av templets olika manifestationer, vilken börjar i Edens lustgård, därefter efter synden vid lustgårdens port, och sedan efter floden vid altaren fram till Mose, är de tre främsta kännetecknen Mose, Kristus och de etthundrafyrtiofyra tusen.
Moses and Christ represent the alpha and omega of ancient Israel, and together they represent the combination of humanity and Divinity, which is also represented by the one hundred and forty-four thousand. At the arrival of the third angel, in Revelation chapter eleven, John is told to measure the temple, and at the arrival of that same angel at 9/11, John is told to measure the temple again. In both cases he is told to leave off the courtyard of 1,260 days. In 2023, the same angel arrived, and God’s people are now called to measure the temple. The 1,260 days, or three days and a half ended in 2023, and from that point until just before the Sunday law the temple is to be raised. 2024 marked the laying of the foundations, and it saw the rebellion manifested as a group which “despised the day of small things,” protesting Miller’s identification of the symbol that establishes the vision.
Mose och Kristus representerar det gamla Israels alfa och omega, och tillsammans representerar de föreningen av mänsklighet och gudomlighet, vilken också representeras av de etthundrafyrtiofyra tusen. Vid den tredje ängelns ankomst, i Uppenbarelseboken kapitel elva, blir Johannes tillsagd att mäta templet, och vid samma ängels ankomst på 9/11 blir Johannes åter tillsagd att mäta templet. I båda fallen blir han tillsagd att lämna 1 260 dagars förgård utanför. År 2023 anlände samma ängel, och Guds folk kallas nu att mäta templet. De 1 260 dagarna, eller tre och en halv dag, slutade år 2023, och från den tidpunkten fram till strax före söndagslagen skall templet resas upp. År 2024 utmärkte grundläggandet av grunderna, och det bevittnade upproret manifesterat som en grupp som ”föraktade de små tingens dag” och protesterade mot Millers identifiering av den symbol som fastställer synen.
Moreover the word of the Lord came unto me, saying, The hands of Zerubbabel have laid the foundation of this house; his hands shall also finish it; and thou shalt know that the Lord of hosts hath sent me unto you. For who hath despised the day of small things? for they shall rejoice, and shall see the plummet in the hand of Zerubbabel with those seven; they are the eyes of the Lord, which run to and fro through the whole earth. Zechariah 4:8–10.
Och Herrens ord kom till mig och sade: Serubbabels händer har lagt grunden till detta hus; hans händer skall också fullborda det; och du skall inse att Herren Sebaot har sänt mig till er. Ty vem har föraktat det ringas dag? De skall glädja sig, och de skall se lodet i Serubbabels hand tillsammans med dessa sju; de är Herrens ögon, som far omkring över hela jorden. Sakarja 4:8–10.
To reject Miller’s identification that it is Rome that establishes the vision, is to reject the foundations, and it is “to despise the day of small things.” The Millerite movement was the alpha movement of the first and second angels’ and the movement of the one hundred and forty-four thousand is the omega movement of the third angel. It is twenty-two times more powerful than the alpha. In this prophetic sense the foundations of the Millerite movement is “the day of small things.” To despise any foundational truth represented upon Habakkuk’s two tables, is to die, for the vision that is established in verse fourteen of Daniel eleven is the same vision Solomon identified.
Att förkasta Millers identifiering att det är Rom som upprättar synen, är att förkasta grundvalarna, och det är att ”förakta den ringa begynnelsens dag”. Milleritrörelsen var alfarörelsen för den förste och den andre ängeln, och de etthundrafyrtiofyra tusendes rörelse är omegarörelsen för den tredje ängeln. Den är tjugotvå gånger mäktigare än alfa. I denna profetiska mening är Milleritrörelsens grundvalar ”den ringa begynnelsens dag”. Att förakta någon grundläggande sanning som framställs på Habackuks två tavlor, är att dö, ty den syn som upprättas i vers fjorton i Daniel elva är samma syn som Salomo identifierade.
Where there is no vision, the people perish: but he that keepeth the law, happy is he. Proverbs 29:18.
Där ingen uppenbarelse finns, blir folket tygellöst; men salig är den som håller lagen. Ordspråksboken 29:18.
The capstone vision is marvelous, for it identifies that the foundational cornerstone is also the capstone, but with twenty-two times more power. The alpha foundational test of 2024 was the external intellectual sealing message and the omega temple test of 2026 is the internal spiritual sealing message. One identifies the image and mark of the beast and the other the image and mark of God. That omega internal test is represented by the two symbols of Miller’s dream that must be defined in the context of the events of the latter days. What is the storehouse? and what is the meat?
Slutstensvisionen är underbar, ty den identifierar att den grundläggande hörnstenen också är slutstenen, men med tjugotvå gånger större kraft. Det alfamässiga grundläggande provet år 2024 var det yttre intellektuella beseglingsbudskapet, och det omegamässiga tempelprovet år 2026 är det inre andliga beseglingsbudskapet. Det ena identifierar vilddjurets bild och märke och det andra Guds bild och märke. Det omegamässiga inre provet representeras av de två symbolerna i Millers dröm, vilka måste definieras i de yttersta dagarnas händelsers sammanhang. Vad är förrådshuset? och vad är köttet?
We will continue these things in the next article.
Vi kommer att fortsätta med dessa ting i nästa artikel.
A Jewish marriage in Jesus’ time unfolded in three major phases, often spread over months or a year. The first step was the legal marriage, called the betrothal, at which point the marriage is legally established, but the bride and groom remain separated, while the groom returned to his father’s house to prepare a place for his bride. This is why Mary, Joseph’s wife was called his wife, even before they lived together. Unfaithfulness in this period of time was considered adultery.
Ett judiskt äktenskap på Jesu tid förlöpte i tre huvudfaser, ofta utsträckta över månader eller ett år. Det första steget var det juridiskt bindande äktenskapet, kallat trolovningen, vid vilket äktenskapet rättsligt fastställdes, men bruden och brudgummen förblev åtskilda, medan brudgummen återvände till sin fars hus för att bereda en plats åt sin brud. Detta är anledningen till att Maria, Josefs hustru, kallades hans hustru redan innan de hade flyttat samman. Otrohet under denna tidsperiod betraktades som äktenskapsbrott.
The waiting period was uncertain and could be days, weeks or months. The uncertainty is an essential element of the parable. The father might wait for up to a year, to confirm the brides celibacy. The groom did not announce the exact day or hour of his return, for it was his father’s decision to decide when, so the bride knew the wedding was coming—but not when. This uncertainty was intentional, and until the father commanded the groom to go and get his bride everything involved tarried.
Väntetiden var oviss och kunde vara dagar, veckor eller månader. Ovissheten är en väsentlig del av liknelsen. Fadern kunde låta vänta i upp till ett år för att bekräfta brudens kyskhet. Brudgummen tillkännagav inte den exakta dagen eller timmen för sin återkomst, ty det var hans fars beslut att avgöra när, så bruden visste att bröllopet skulle komma — men inte när. Denna ovisshet var avsiktlig, och till dess att fadern befallde brudgummen att gå och hämta sin brud dröjde allt som hörde därtill.
When the father said, “go and get your bride,” the groom would come at night, with friends, shouting and blowing a trumpet. It would always occur at night to avoid travelling long distances in the heat of the day, which can be oppressive in land of Israel. Torches and oil were required, for there were no street lights, and the procession could last hours. The actual ritual expression in the ancient Hebrew marriages that was proclaimed during the processions was, “Behold the bridegroom cometh!”
När fadern sade: ”Gå och hämta din brud”, kom brudgummen om natten, tillsammans med vänner, under rop och trumpetstötar. Det skedde alltid om natten för att undvika att färdas långa sträckor i dagens hetta, som kan vara tryckande i Israels land. Facklor och olja krävdes, ty det fanns inga gatlyktor, och processionen kunde vara i timmar. Det egentliga rituella uttrycket i de forntida hebreiska äktenskapen, som utropades under processionerna, var: ”Se, brudgummen kommer!”
The virgins (bridesmaids) in the parable were not random women, they were the bride’s attendants, waiting with her, expected to join the procession, and responsible to be ready at any hour and to carry their own oil to light the path to the groom’s house. The torches burned fast, so it was a necessity to bring extra oil, in case of a long journey. There was no communal sharing of the oil.
Jungfrurna (brudtärnorna) i liknelsen var inte några slumpmässiga kvinnor; de var brudens följeslagerskor, som väntade tillsammans med henne, förväntades ansluta sig till processionen och hade ansvar för att vara redo vid vilken timme som helst samt bära med sig sin egen olja för att lysa upp vägen till brudgummens hus. Facklorna brann snabbt, så det var nödvändigt att ta med extra olja, i händelse av en lång färd. Det fanns ingen gemensam delning av oljan.
The delay is normal in the ancient procession and marriage and was not a problem culturally. Delays were expected, and falling asleep was normal. The distinction is not in the sleeping, but in the preparation, not the wakefulness. The foolish virgins didn’t plan for a delay as the wise ones did. Everyone would sleep for the period from the legal betrothal to the consummation may take a year.
Fördröjningen är normal i den forntida processionen och vigseln och var kulturellt sett inte något problem. Förseningar var att vänta, och att somna var normalt. Skillnaden ligger inte i sömnen, utan i förberedelsen, inte i vakenheten. De oförståndiga jungfrurna planerade inte för en fördröjning så som de visa gjorde. Alla skulle sova, eftersom tiden från den juridiskt bindande trolovningen till äktenskapets fullbordande kan uppgå till ett år.
Once the procession reached the groom’s house, the marriage feast began and the door was shut permanently and late arrivals were not admitted. This was not cruelty—it was custom, for anyone knocking later after the door was shut meant they were not part of the procession.
När processionen väl nådde brudgummens hus, började bröllopsfesten och dörren stängdes för gott, och sena anländande släpptes inte in. Detta var inte grymhet – det var sedvänja, ty den som senare knackade sedan dörren hade stängts visade därmed att han inte hade varit en del av processionen.
Jesus wasn’t inventing imagery, and He provided no explanation of this parable as He often did. He did not need to provide an explanation, for all these cultural details were fully understood by His audience. Jesus was identifying a literal Eastern marriage, not abstraction.
Jesus uppfann inte bildspråket, och Han gav ingen förklaring till denna liknelse såsom Han ofta gjorde. Han behövde inte ge någon förklaring, eftersom alla dessa kulturella detaljer var fullt ut förstådda av Hans åhörare. Jesus identifierade ett bokstavligt österländskt bröllop, inte en abstraktion.
The details are upheld fully from the Hebrew testimony, as well as the historians of the Roman and Greek periods.
Detaljerna bekräftas till fullo av det hebreiska vittnesbördet, liksom av historieskrivarna från den romerska och grekiska perioden.
The Mishnah (2nd century AD, but preserving pre-70 AD Temple-era customs)
Mishnah (200-talet e.Kr., men bevarar seder från tempeleran före år 70 e.Kr.)
The Talmud (later compilation, but quoting earlier practice)
Talmud (senare sammanställning, men citerar tidigare praxis)
Josephus (1st century Jewish historian)
Josefus (judisk historiker från 1:a århundradet)
Rabbinic wedding liturgy and legal discussions
Rabbinisk vigselliturgi och rättsliga diskussioner
Greco-Roman observers of Judea
Grekisk-romerska observatörer av Judeen
Josephus does not give a neat “wedding manual,” but the legal and cultural details he assumes align exactly with the Mishnah/Talmud descriptions. The Mishnah is the key source.
Josefus ger inte någon prydlig ”bröllopsmanual”, men de juridiska och kulturella detaljer som han förutsätter överensstämmer exakt med beskrivningarna i Mishna/Talmud. Mishna är den viktigaste källan.
The parable landed so hard on a 1st-century Jewish listener, for nothing in Matthew 25 needed explaining. The midnight arrival was normal, the lamps and oil were obvious necessities, and a delay between the legal marriage betrothal and the midnight procession was expected, and the shut door was standard operating procedure! The virgins who were excluded, were ashamed, and to the Jewish audience of Jesus’ period, the foolish virgin’s shame was absolutely deserved. Fully knowing the ritual, Jesus’ audience would have no sympathy for the foolish virgins, for everyone knew the preparation was an absolute responsibility for any virgin that was asked to be in the procession. These truths were so obvious to the Jewish audience that Jesus never needed to provide any explanation of the parable.
Liknelsen slog så hårt mot en judisk åhörare under det första århundradet, eftersom ingenting i Matteus 25 behövde förklaras. Ankomsten vid midnatt var normal, lamporna och oljan var självklara nödvändigheter, och en fördröjning mellan den lagliga trolovningen till äktenskap och midnattsprocessionen var att förvänta, och den stängda dörren var vedertagen ordning! De jungfrur som utestängdes skämdes, och för den judiska åhörarskaran på Jesu tid var den dåraktiga jungfruns skam helt och fullt förtjänt. Eftersom Jesu åhörare väl kände till ritualen, skulle de inte hysa någon sympati för de dåraktiga jungfrurna, ty alla visste att förberedelsen var ett absolut ansvar för varje jungfru som ombads att delta i processionen. Dessa sanningar var så självklara för den judiska åhörarskaran att Jesus aldrig behövde ge någon förklaring till liknelsen.