We ended the previous article with the question, “With these concepts in place the question may be asked how is it that at 9/11 the book of Joel became the message Peter identified at Pentecost?”
Vi avslutade den föregående artikeln med frågan: ”När dessa begrepp väl är på plats kan man fråga hur det kommer sig att Joels bok vid 9/11 blev det budskap som Petrus identifierade vid pingsten?”
Peter was identifying that Joel was being fulfilled on the day of Pentecost, which is a point in time marking the end of the Pentecostal season. In the Pentecostal season there was a manifestation of the Holy Spirit at the beginning, and then a greater manifestation of the Holy Spirit at the end. By faith understanding that both the Bible and Spirit of Prophecy apply Joel to the time of the latter rain we may know that the book of Joel became present truth at 9/11; and that every element of the book will speak directly of the prophetic history beginning at 9/11 on through to and including the seven last plagues, which Joel identifies as the “day of the Lord.”
Petrus fastslog att Joel uppfylldes på pingstdagen, vilket är en tidpunkt som markerar slutet på den pingstliga tidsperioden. Under den pingstliga tidsperioden skedde en uppenbarelse av den Helige Ande i början, och därefter en större uppenbarelse av den Helige Ande vid slutet. Genom att i tro förstå att både Bibeln och Profetians Ande tillämpar Joel på tiden för det sena regnet kan vi veta att Joels bok blev närvarande sanning vid 11 september; och att varje del av boken direkt talar om den profetiska historien som börjar vid 11 september och fortsätter fram till och inbegriper de sju sista plågorna, vilka Joel identifierar som ”Herrens dag”.
As typified by 1888, on 9/11 the presentation of the Laodicean message became present testing truth. Isaiah typifies that same message in chapter fifty-eight with the trumpet voice showing God’s people their transgressions. The “day” when Isaiah begins sounding his voice like a trumpet is the same day he sings the song of the vineyard.
Såsom förebildades av 1888 blev framställningen av det laodiceiska budskapet på 9/11 närvarande prövande sanning. Jesaja förebildar samma budskap i kapitel femtioåtta med basunrösten som visar Guds folk deras överträdelser. Den ”dag” då Jesaja börjar höja sin röst som en basun är samma dag som han sjunger vingårdens sång.
In that day sing ye unto her, A vineyard of red wine. I the Lord do keep it; I will water it every moment: lest any hurt it, I will keep it night and day. Fury is not in me: who would set the briers and thorns against me in battle? I would go through them, I would burn them together. Or let him take hold of my strength, that he may make peace with me; and he shall make peace with me. He shall cause them that come of Jacob to take root: Israel shall blossom and bud, and fill the face of the world with fruit. Isaiah 27:2–6.
På den dagen skall man sjunga om henne: En vingård med rött vin. Jag, Herren, vårdar den; jag vattnar den varje ögonblick. För att ingen skall skada den vakar jag över den natt och dag. Vrede finns inte i mig. Om någon satte törnen och tistlar emot mig i strid, skulle jag gå fram genom dem, jag skulle bränna upp dem allesammans. Eller må han ta sin tillflykt till min styrka, så att han kan sluta fred med mig; ja, med mig skall han sluta fred. Dem som utgår från Jakob skall han låta slå rot; Israel skall blomstra och knoppas och fylla jordens yta med frukt. Jesaja 27:2–6.
Modern spiritual “Israel shall blossom and bud, and fill the face of the world with fruit” during the period of the latter rain, for the early rain cause the budding and blossoming of a plant, and the latter rain produces the fruit. When the buildings of New York came down on 9/11 the mighty angel of Revelation eighteen descended and the latter rain began to sprinkle. At that time God’s watchmen were to blow the trumpet to the Laodicean church. Isaiah’s message identifying the sins of God’s people is also the song of the vineyard of red wine. The first chapter of Joel is that very message.
Det moderna andliga ”Israel skall blomstra och skjuta skott och uppfylla jordens yta med frukt” under den sena regnets tid, ty det tidiga regnet får en växt att knoppas och blomma, och det sena regnet frambringar frukten. När byggnaderna i New York föll den 11 september steg den mäktige ängeln i Uppenbarelseboken arton ned, och det sena regnet började falla. Vid den tiden skulle Guds väktare blåsa i trumpeten till den laodiceiska församlingen. Jesajas budskap, som identifierar Guds folks synder, är också sången om vingården med det röda vinet. Det första kapitlet i Joel är just detta budskap.
The word of the Lord that came to Joel the son of Pethuel.
Herrens ord som kom till Joel, Petuels son.
Hear this, ye old men, and give ear, all ye inhabitants of the land. Hath this been in your days, or even in the days of your fathers? Tell ye your children of it, and let your children tell their children, and their children another generation.
Hör detta, ni gamla män, och lyssna, alla ni landets invånare. Har detta skett i era dagar eller ens i era fäders dagar? Berätta om det för era barn, och låt era barn berätta för sina barn, och deras barn för ett annat släkte.
That which the palmerworm hath left hath the locust eaten; and that which the locust hath left hath the cankerworm eaten; and that which the cankerworm hath left hath the caterpiller eaten.
Det som gräshoppslarven har lämnat kvar har gräshoppan ätit upp; och det som gräshoppan har lämnat kvar har kryparen ätit upp; och det som kryparen har lämnat kvar har larven ätit upp.
Awake, ye drunkards, and weep; and howl, all ye drinkers of wine, because of the new wine; for it is cut off from your mouth.
Vakna upp, ni drinkare, och gråt; och jämra er, alla ni vindrickare, över det nya vinet, ty det har tagits bort från er mun.
For a nation is come up upon my land, strong, and without number, whose teeth are the teeth of a lion, and he hath the cheek teeth of a great lion. He hath laid my vine waste, and barked my fig tree: he hath made it clean bare, and cast it away; the branches thereof are made white. Lament like a virgin girded with sackcloth for the husband of her youth. The meat offering and the drink offering is cut off from the house of the Lord; the priests, the Lord’s ministers, mourn. The field is wasted, the land mourneth; for the corn is wasted: the new wine is dried up, the oil languisheth.
Ty ett folk har dragit upp över mitt land, mäktigt och utan tal; dess tänder är lejonets tänder, och det har kindtänder som en stor lejonhannes. Det har ödelagt min vinstock och avbarkat mitt fikonträd; det har gjort det fullständigt kalt och kastat bort det; dess grenar har blivit vita. Klagar såsom en jungfru, höljd i säcktyg, över sin ungdoms make. Matoffret och dryckesoffret är avskurna från Herrens hus; prästerna, Herrens tjänare, sörjer. Fältet är förött, landet sörjer; ty säden är fördärvad, det nya vinet har torkat bort, oljan sinar.
Be ye ashamed, O ye husbandmen; howl, O ye vinedressers, for the wheat and for the barley; because the harvest of the field is perished. The vine is dried up, and the fig tree languisheth; the pomegranate tree, the palm tree also, and the apple tree, even all the trees of the field, are withered: because joy is withered away from the sons of men.
Skäms, ni åkermän; klaga högt, ni vingårdsmän, över vetet och över kornet, ty skörden på marken har gått förlorad. Vinträdet har torkat bort, och fikonträdet försmäktar; granatäppelträdet, likaså palmen och äppelträdet, ja, alla markens träd har vissnat. Ty glädjen har vissnat bort från människornas barn.
Gird yourselves, and lament, ye priests: howl, ye ministers of the altar: come, lie all night in sackcloth, ye ministers of my God: for the meat offering and the drink offering is withholden from the house of your God. Sanctify ye a fast, call a solemn assembly, gather the elders and all the inhabitants of the land into the house of the Lord your God, and cry unto the Lord, Alas for the day! for the day of the Lord is at hand, and as a destruction from the Almighty shall it come. Is not the meat cut off before our eyes, yea, joy and gladness from the house of our God? The seed is rotten under their clods, the garners are laid desolate, the barns are broken down; for the corn is withered. How do the beasts groan! the herds of cattle are perplexed, because they have no pasture; yea, the flocks of sheep are made desolate.
Omgjorda er och klaga, ni präster; jämra er, ni altarets tjänare; kom, tillbringa natten i säcktyg, ni min Guds tjänare; ty matoffret och dryckesoffret har undanhållits från er Guds hus. Helga en fasta, utlys en högtidssammankomst, församla de äldste och alla landets invånare till Herren, er Guds hus, och ropa till Herren: Ve över dagen! ty Herrens dag är nära, och såsom en förödelse från den Allsmäktige skall den komma. Är inte födan bortryckt inför våra ögon, ja, glädje och fröjd från vår Guds hus? Säden har ruttnat under sina jordkokor, förrådshusen står öde, ladorna är nedrivna; ty säden har vissnat. Hur boskapen jämrar sig! Kreaturshjordarna irrar förvirrade, därför att de inte har något bete; också fårhjordarna förgås.
O Lord, to thee will I cry: for the fire hath devoured the pastures of the wilderness, and the flame hath burned all the trees of the field. The beasts of the field cry also unto thee: for the rivers of waters are dried up, and the fire hath devoured the pastures of the wilderness. Joel 1:1–20.
O HERRE, till dig vill jag ropa, ty elden har förtärt öknens betesmarker, och lågan har förbränt alla markens träd. Också markens djur ropar till dig, ty vattenbäckarna har torkat ut, och elden har förtärt öknens betesmarker. Joel 1:1–20.
The first chapter of Joel is addressing the destruction of God’s vineyard. Isaiah establishes “that day” as the day when the latter rain begins, for the plants on that day begin to blossom and bud. The fact that Isaiah informs us that God’s people will “take root,” “blossom and bud” and fill the earth with “fruit” is illustrating a progressive history of three steps. A plant takes “root” in the ground. To “take root” therefore means to stand upon the ground, which is the ground floor or the foundation. Those who “come out of Jacob” “take root” and then they are called “Israel.” Those who come out of the Laodicean experience are then called Philadelphians, though to retain that experience requires victory in a testing process that ends at the Sunday law.
Det första kapitlet i Joel behandlar förstörelsen av Guds vingård. Jesaja fastställer ”den dagen” som den dag då det sena regnet börjar, ty växterna börjar på den dagen att blomstra och skjuta skott. Det förhållandet att Jesaja upplyser oss om att Guds folk skall ”slå rot”, ”blomstra och skjuta skott” och uppfylla jorden med ”frukt” åskådliggör en fortskridande historia i tre steg. En växt slår ”rot” i jorden. Att ”slå rot” innebär därför att stå på marken, vilken är bottenvåningen eller grunden. De som ”utgår från Jakob” ”slår rot” och därefter kallas de ”Israel”. De som kommer ut ur den laodiceiska erfarenheten kallas därefter filadelfier, även om bevarandet av den erfarenheten kräver seger i en prövningsprocess som slutar vid söndagslagen.
The prophetic relationship of Jacob, (the supplanter) and Israel, (the overcomer) is identifying that at 9/11 those who “take root” by returning to the foundations, there and then enter into a covenant relationship. Prophetically a change of name is a symbol of a covenant, as represented by Abram to Abraham, Sarai to Sarah, Jacob to Israel and others. In the verse those who returned to the old foundational truths at 9/11 entered into a covenant relationship as the rain began to produce blossoms and buds. At the Sunday law the whole world will be filled with “fruit” as the rain is then poured out without measure.
Det profetiska förhållandet mellan Jakob, (bedragaren) och Israel, (övervinnaren) identifierar att vid 9/11 de som ”slår rot” genom att återvända till grundvalarna, där och då träder in i ett förbundsförhållande. Profetiskt är ett namnbyte en symbol för ett förbund, såsom det framställs i Abram till Abraham, Sarai till Sara, Jakob till Israel och andra. I versen trädde de som vid 9/11 återvände till de gamla grundläggande sanningarna in i ett förbundsförhållande, medan regnet började frambringa blommor och knoppar. Vid söndagslagen kommer hela världen att fyllas med ”frukt”, då regnet utgjuts utan mått.
Isaiah must agree with Isaiah, and of course all the other prophets, but Isaiah is to lift up his voice like a trumpet and show Laodicean Seventh-day Adventists their sins in the context of the song of the vineyard. That song was sung by Jesus in the parable of the vineyard. The vineyard caused him to weep as He for the last time before the cross looked out over Jerusalem; knowing ancient Israel had reached the end of their probationary period and were being passed by as God’s covenant people. Simultaneously Christ was entering into a covenant with a people who would bring forth the appropriate fruits from God’s vineyard. Whether the vineyard story of Joshua at the beginning or of Jesus at the end those who became the new covenant people typified the one hundred and forty-four thousand.
Jesaja måste stämma överens med Jesaja, och naturligtvis med alla de andra profeterna, men Jesaja skall upphöja sin röst såsom en basun och visa de laodiceiska sjundedagsadventisterna deras synder i vingårdens sångs sammanhang. Den sången sjöngs av Jesus i liknelsen om vingården. Vingården fick honom att gråta när han, för sista gången före korset, blickade ut över Jerusalem, med vetskapen om att det gamla Israel hade nått slutet av sin nådatid och höll på att förbigås som Guds förbundsfolk. Samtidigt ingick Kristus ett förbund med ett folk som skulle bära fram den rätta frukten från Guds vingård. Vare sig det gäller Josuas vingårdsberättelse i början eller Jesu i slutet, så var de som blev det nya förbundsfolket en förebild på de etthundrafyrtiofyra tusen.
Christ spoke of Isaiah’s vineyard prophecy, as does Sister White.
Kristus talade om Jesajas vingårdsprofetia, liksom syster White.
“The parable of the vineyard applies not alone to the Jewish nation. It has a lesson for us. The church in this generation has been endowed by God with great privileges and blessings, and He expects corresponding returns.” Christ Object Lessons, 296.
”Liknelsen om vingården gäller inte enbart den judiska nationen. Den har en lärdom för oss. Församlingen i denna generation har av Gud utrustats med stora privilegier och välsignelser, och Han förväntar sig en motsvarande avkastning.” Christ’s Object Lessons, 296.
It is instructive to read the passage which leads to the last statement from the Spirit of Prophecy.
Det är lärorikt att läsa det avsnitt som leder fram till det sista uttalandet från Profetians Ande.
“Chapter 23—The Lord’s Vineyard
”Kapitel 23 — Herrens vingård“
“The Jewish Nation
”Den judiska nationen
“The parable of the two sons was followed by the parable of the vineyard. In the one, Christ had set before the Jewish teachers the importance of obedience. In the other, He pointed to the rich blessings bestowed upon Israel, and in these showed God’s claim to their obedience. He set before them the glory of God’s purpose, which through obedience they might have fulfilled. Withdrawing the veil from the future, He showed how, by failure to fulfill His purpose, the whole nation was forfeiting His blessing, and bringing ruin upon itself.
Liknelsen om de två sönerna följdes av liknelsen om vingården. I den förra hade Kristus framställt för de judiska lärarna lydnadens betydelse. I den senare pekade Han på de rika välsignelser som hade skänkts åt Israel och visade genom dessa Guds anspråk på deras lydnad. Han framhöll härligheten i Guds avsikt, vilken de genom lydnad hade kunnat fullborda. Genom att dra undan slöjan från framtiden visade Han hur hela nationen, genom att underlåta att fullfölja Hans avsikt, gick miste om Hans välsignelse och drog fördärv över sig själv.
“‘There was a certain householder,’ Christ said, ‘which planted a vineyard, and hedged it round about, and digged a winepress in it, and built a tower, and let it out to husbandmen, and went into a far country.’
”Det var en husbonde”, sade Kristus, ”som planterade en vingård och satte stängsel omkring den och grävde ett vinpresskar i den och byggde ett torn och arrenderade ut den åt vingårdsmän och for till ett främmande land.”
“A description of this vineyard is given by the prophet Isaiah: ‘Now will I sing to my wellbeloved a song of my beloved touching His vineyard. My wellbeloved hath a vineyard in a very fruitful hill; and He fenced it, and gathered out the stones thereof, and planted it with the choicest vine, and built a tower in the midst of it, and also made a winepress therein; and He looked that it should bring forth grapes.’ Isaiah 5:1, 2.
En skildring av denna vingård ges av profeten Jesaja: ”Nu vill jag sjunga om min älskade, min älskades sång om hans vingård. Min älskade hade en vingård på en mycket bördig kulle. Och han inhägnade den och rensade bort stenarna därur och planterade den med de ädlaste vinrankorna och byggde ett torn mitt i den och högg också ut en vinpress i den; och han väntade att den skulle bära druvor.” Jesaja 5:1, 2.
“The husbandman chooses a piece of land from the wilderness; he fences, clears, and tills it, and plants it with choice vines, expecting a rich harvest. This plot of ground, in its superiority to the uncultivated waste, he expects to do him honor by showing the results of his care and toil in its cultivation. So God had chosen a people from the world to be trained and educated by Christ. The prophet says, ‘The vineyard of the Lord of hosts is the house of Israel, and the men of Judah His pleasant plant.’ Isaiah 5:7. Upon this people God had bestowed great privileges, blessing them richly from His abundant goodness. He looked for them to honor Him by yielding fruit. They were to reveal the principles of His kingdom. In the midst of a fallen, wicked world they were to represent the character of God.
”Åkermannen väljer ut ett stycke jord ur vildmarken; han inhägnar det, röjer det och bearbetar det, och planterar det med utvalda vinstockar i förväntan om en rik skörd. Denna jordplätt, som genom sin överlägsenhet skiljer sig från den obrukade ödemarken, väntar han skall hedra honom genom att visa resultatet av hans omsorg och möda vid dess odling. Så hade Gud utvalt ett folk ur världen för att fostras och undervisas av Kristus. Profeten säger: ’Ty HERRENS Sebaots vingård är Israels hus, och Juda män är hans älsklingsplantering.’ Jesaja 5:7. Över detta folk hade Gud utgjutit stora privilegier och rikt välsignat dem av sin överflödande godhet. Han väntade att de skulle ära honom genom att bära frukt. De skulle uppenbara hans rikes principer. Mitt i en fallen, ond värld skulle de framställa Guds karaktär.
“As the Lord’s vineyard they were to produce fruit altogether different from that of the heathen nations. These idolatrous peoples had given themselves up to work wickedness. Violence and crime, greed, oppression, and the most corrupt practices, were indulged without restraint. Iniquity, degradation, and misery were the fruits of the corrupt tree. In marked contrast was to be the fruit borne on the vine of God’s planting.
”Såsom Herrens vingård skulle de bära frukt som var helt annorlunda än hednafolkens. Dessa avgudadyrkande folk hade hängivit sig åt att utöva ondska. Våld och brott, girighet, förtryck och de mest fördärvade sedvänjor utövades utan återhåll. Olaglighet, förnedring och elände var den fördärvade trädets frukter. I skarp kontrast skulle den frukt stå som bars på den vinstock som Gud hade planterat.
“It was the privilege of the Jewish nation to represent the character of God as it had been revealed to Moses. In answer to the prayer of Moses, ‘Show me Thy glory,’ the Lord promised, ‘I will make all My goodness pass before thee.’ Exodus 33:18, 19. ‘And the Lord passed by before him, and proclaimed, The Lord, the Lord God, merciful and gracious, longsuffering, and abundant in goodness and truth, keeping mercy for thousands, forgiving iniquity and transgression and sin.’ Exodus 34:6, 7. This was the fruit that God desired from His people. In the purity of their characters, in the holiness of their lives, in their mercy and loving-kindness and compassion, they were to show that ‘the law of the Lord is perfect, converting the soul.’ Psalm 19:7.
”Det var den judiska nationens privilegium att representera Guds karaktär sådan den hade uppenbarats för Mose. Som svar på Moses bön: ’Låt mig få se din härlighet’, lovade Herren: ’Jag skall låta all min godhet gå förbi inför dig.’ 2 Moseboken 33:18, 19. ’Och Herren gick förbi honom där han stod och ropade: Herren! Herren! en barmhärtig och nådig Gud, sen till vrede och rik på nåd och sanning, som bevarar nåd mot tusenden, som förlåter missgärning, överträdelse och synd.’ 2 Moseboken 34:6, 7. Detta var den frukt som Gud önskade av sitt folk. I deras karaktärers renhet, i deras livs helighet, i deras barmhärtighet och kärleksfulla godhet och medkänsla skulle de visa att ’Herrens lag är fullkomlig, den ger nytt liv åt själen.’ Psalm 19:7.”
“Through the Jewish nation it was God’s purpose to impart rich blessings to all peoples. Through Israel the way was to be prepared for the diffusion of His light to the whole world. The nations of the world, through following corrupt practices, had lost the knowledge of God. Yet in His mercy God did not blot them out of existence. He purposed to give them opportunity for becoming acquainted with Him through His church. He designed that the principles revealed through His people should be the means of restoring the moral image of God in man.
”Genom den judiska nationen var det Guds avsikt att meddela rika välsignelser åt alla folk. Genom Israel skulle vägen beredas för utbredandet av hans ljus till hela världen. Världens nationer hade, genom att följa fördärvliga seder, förlorat kunskapen om Gud. Men i sin barmhärtighet utplånade Gud dem inte ur tillvaron. Han avsåg att ge dem tillfälle att lära känna honom genom sin församling. Han hade bestämt att de principer som uppenbarades genom hans folk skulle vara medlet till att återupprätta Guds moraliska avbild i människan.
“It was for the accomplishment of this purpose that God called Abraham out from his idolatrous kindred and bade him dwell in the land of Canaan. ‘I will make of thee a great nation,’ He said, ‘and I will bless thee, and make thy name great; and thou shalt be a blessing.’ Genesis 12:2.
”Det var för fullbordandet av detta syfte som Gud kallade Abraham ut från hans avgudadyrkande släkt och befallde honom att bo i Kanaans land. ’Jag skall göra dig till ett stort folk’, sade han, ’och jag skall välsigna dig och göra ditt namn stort; och du skall bli en välsignelse.’ 1 Moseboken 12:2.
“The descendants of Abraham, Jacob and his posterity, were brought down to Egypt that in the midst of that great and wicked nation they might reveal the principles of God’s kingdom. The integrity of Joseph and his wonderful work in preserving the lives of the whole Egyptian people were a representation of the life of Christ. Moses and many others were witnesses for God.
Abrahams, Jakobs och hans efterkommandes ättlingar fördes ned till Egypten för att de, mitt i detta stora och ogudaktiga folk, skulle uppenbara principerna för Guds rike. Josefs ostrafflighet och hans underbara verk med att bevara hela det egyptiska folkets liv var en förebild av Kristi liv. Mose och många andra var vittnen för Gud.
“In bringing forth Israel from Egypt, the Lord again manifested His power and His mercy. His wonderful works in their deliverance from bondage and His dealings with them in their travels through the wilderness were not for their benefit alone. These were to be as an object lesson to the surrounding nations. The Lord revealed Himself as a God above all human authority and greatness. The signs and wonders He wrought in behalf of His people showed His power over nature and over the greatest of those who worshiped nature. God went through the proud land of Egypt as He will go through the earth in the last days. With fire and tempest, earthquake and death, the great I AM redeemed His people. He took them out of the land of bondage. He led them through the ‘great and terrible wilderness, wherein were fiery serpents, and scorpions, and drought.’ Deuteronomy 8:15. He brought them forth water out of ‘the rock of flint,’ and fed them with ‘the corn of heaven.’ Psalm 78:24. ‘For,’ said Moses, ‘the Lord’s portion is His people; Jacob is the lot of His inheritance. He found him in a desert land, and in the waste howling wilderness; He led him about, He instructed him, He kept him as the apple of His eye. As an eagle stirreth up her nest, fluttereth over her young, spreadeth abroad her wings, taketh them, beareth them on her wings: so the Lord alone did lead him, and there was no strange God with him.’ Deuteronomy 32:9–12. Thus He brought them unto Himself, that they might dwell as under the shadow of the Most High.
”När Herren förde Israel ut ur Egypten uppenbarade Han åter sin makt och sin barmhärtighet. Hans underbara gärningar i deras befrielse från träldomen och Hans handlande med dem under deras vandringar i öknen var inte endast till gagn för dem själva. Dessa skulle tjäna som en åskådningsundervisning för de omgivande folken. Herren uppenbarade sig som en Gud över all mänsklig myndighet och storhet. De tecken och under Han gjorde för sitt folks skull visade Hans makt över naturen och över de största bland dem som dyrkade naturen. Gud gick genom det stolta Egyptens land, såsom Han skall gå genom jorden i de sista dagarna. Med eld och storm, jordbävning och död återlöste den store JAG ÄR sitt folk. Han förde dem ut ur träldomens land. Han ledde dem genom den ’stora och fruktansvärda öken, där funnos giftiga ormar och skorpioner och torka’. 5 Mosebok 8:15. Han lät vatten komma fram åt dem ur ’flintklippan’ och mättade dem med ’himmelens säd’. Psalm 78:24. ”Ty”, sade Mose, ”Herrens del är hans folk, Jakob är hans arvedels lott. Han fann honom i ödemarken, i ödslighetens tjutande öken; Han omvårdade honom, Han undervisade honom, Han bevarade honom såsom sin ögonsten. Såsom örnen väcker upp sitt bo, svävar över sina ungar, breder ut sina vingar, tager dem och bär dem på sina vingar, så ledde Herren honom allena, och ingen främmande gud var med honom.” 5 Mosebok 32:9–12. Så förde Han dem till sig, för att de skulle bo såsom under den Högstes skugga.
“Christ was the leader of the children of Israel in their wilderness wanderings. Enshrouded in the pillar of cloud by day and the pillar of fire by night, He led and guided them. He preserved them from the perils of the wilderness, He brought them into the land of promise, and in the sight of all the nations that acknowledged not God He established Israel as His own chosen possession, the Lord’s vineyard.
”Kristus var Israels barns ledare under deras vandring i öknen. Höljd i molnstoden om dagen och eldstoden om natten ledde och vägledde Han dem. Han bevarade dem från öknens faror, Han förde dem in i löfteslandet, och inför alla de folk som inte erkände Gud upprättade Han Israel som Sin egen utvalda egendom, Herrens vingård.
“To this people were committed the oracles of God. They were hedged about by the precepts of His law, the everlasting principles of truth, justice, and purity. Obedience to these principles was to be their protection, for it would save them from destroying themselves by sinful practices. And as the tower in the vineyard, God placed in the midst of the land His holy temple.
”Åt detta folk anförtroddes Guds ord. De var omgärdade av hans lags föreskrifter, sanningens, rättvisans och renhetens eviga principer. Lydnad mot dessa principer skulle vara deras beskydd, ty den skulle bevara dem från att fördärva sig själva genom syndiga sedvänjor. Och liksom tornet i vingården placerade Gud sitt heliga tempel mitt i landet.
“Christ was their instructor. As He had been with them in the wilderness, so He was still to be their teacher and guide. In the tabernacle and the temple His glory dwelt in the holy shekinah above the mercy seat. In their behalf He constantly manifested the riches of His love and patience.
Kristus var deras lärare. Såsom han hade varit med dem i öknen, så skulle han alltjämt vara deras lärare och vägledare. I tabernaklet och templet bodde hans härlighet i den heliga shekinan ovanför nådastolen. För deras skull uppenbarade han ständigt rikedomen i sin kärlek och sitt tålamod.
“God desired to make of His people Israel a praise and a glory. Every spiritual advantage was given them. God withheld from them nothing favorable to the formation of character that would make them representatives of Himself.
”Gud önskade att göra sitt folk Israel till en lovsång och en härlighet. Varje andlig förmån gavs dem. Gud undanhöll dem ingenting som var gynnsamt för den karaktärsdaning som skulle göra dem till hans representanter.
“Their obedience to the law of God would make them marvels of prosperity before the nations of the world. He who could give them wisdom and skill in all cunning work would continue to be their teacher, and would ennoble and elevate them through obedience to His laws. If obedient, they would be preserved from the diseases that afflicted other nations, and would be blessed with vigor of intellect. The glory of God, His majesty and power, were to be revealed in all their prosperity. They were to be a kingdom of priests and princes. God furnished them with every facility for becoming the greatest nation on the earth.
Deras lydnad mot Guds lag skulle göra dem till under av välstånd inför världens nationer. Han som kunde ge dem vishet och skicklighet i allt slags konstfärdigt arbete skulle fortsatt vara deras lärare och skulle förädla och upphöja dem genom lydnad mot Hans lagar. Om de var lydiga, skulle de bevaras från de sjukdomar som hemsökte andra nationer och välsignas med intellektuell kraft. Guds härlighet, Hans majestät och makt, skulle uppenbaras i allt deras välstånd. De skulle vara ett rike av präster och furstar. Gud försåg dem med varje möjlighet att bli den största nationen på jorden.
“In the most definite manner Christ through Moses had set before them God’s purpose, and had made plain the terms of their prosperity. ‘Thou art an holy people unto the Lord thy God,’ He said; ‘the Lord thy God hath chosen thee to be a special people unto Himself, above all people that are upon the face of the earth…. Know therefore that the Lord thy God, He is God, the faithful God, which keepeth covenant and mercy with them that love Him and keep His commandments to a thousand generations…. Thou shalt therefore keep the commandments, and the statutes, and the judgments, which I command thee this day, to do them. Wherefore it shall come to pass, if ye hearken to these judgments, and keep, and do them, that the Lord thy God shall keep unto thee the covenant and the mercy which He sware unto thy fathers; and He will love thee, and bless thee, and multiply thee: He will also bless the fruit of thy womb, and the fruit of thy land, thy corn, and thy wine, and thine oil, the increase of thy kine, and the flocks of thy sheep, in the land which He sware unto thy fathers to give thee. Thou shalt be blessed above all people…. And the Lord will take away from thee all sickness, and will put none of the evil diseases of Egypt, which thou knowest, upon thee.’ Deuteronomy 7:6, 9, 11–15.
”På det mest otvetydiga sätt hade Kristus genom Mose framställt för dem Guds avsikt och tydligt klargjort villkoren för deras välgång. ”Ty du är ett heligt folk åt Herren, din Gud”, sade han; ”Herren, din Gud, har utvalt dig till att vara hans egendomsfolk framför alla folk på jordens yta…. Så besinna då att Herren, din Gud, är Gud, den trofaste Gud, som håller förbund och visar nåd mot dem som älskar honom och håller hans bud, från släkte till släkte, intill tusende led…. Så håll nu de bud, stadgar och rätter som jag i dag ger dig och gör efter dem. Och det skall ske, om ni hör på dessa rätter och håller och gör efter dem, att Herren, din Gud, skall hålla det förbund och den nåd mot dig som han med ed lovade dina fäder; och han skall älska dig och välsigna dig och föröka dig. Han skall också välsigna din livsfrukt och din marks frukt, din säd och ditt vin och din olja, tillväxten av din nötboskap och av dina fårhjordar, i det land som han med ed lovade dina fäder att ge dig. Välsignad skall du vara framför alla folk…. Och Herren skall ta bort från dig all sjukdom och inte lägga på dig någon av Egyptens svåra sjukdomar, som du känner.” 5 Moseboken 7:6, 9, 11–15.
“If they would keep His commandments, God promised to give them the finest of the wheat, and bring them honey out of the rock. With long life would He satisfy them, and show them His salvation.
”Om de ville hålla hans bud, lovade Gud att ge dem det finaste av vetet och låta honung komma ur klippan åt dem. Med långt liv skulle han mätta dem och låta dem se sin frälsning.
“Through disobedience to God, Adam and Eve had lost Eden, and because of sin the whole earth was cursed. But if God’s people followed His instruction, their land would be restored to fertility and beauty. God Himself gave them directions in regard to the culture of the soil, and they were to co-operate with Him in its restoration. Thus the whole land, under God’s control, would become an object lesson of spiritual truth. As in obedience to His natural laws the earth should produce its treasures, so in obedience to His moral law the hearts of the people were to reflect the attributes of His character. Even the heathen would recognize the superiority of those who served and worshiped the living God.
”Genom olydnad mot Gud hade Adam och Eva förlorat Eden, och på grund av synden hade hela jorden blivit förbannad. Men om Guds folk följde hans undervisning, skulle deras land återställas till fruktbarhet och skönhet. Gud själv gav dem anvisningar beträffande jordens odling, och de skulle samverka med honom i dess återupprättelse. Så skulle hela landet, under Guds kontroll, bli en åskådningsundervisning om andlig sanning. Liksom jorden, i lydnad för hans naturlagar, skulle frambringa sina skatter, så skulle folkets hjärtan, i lydnad för hans morallag, återspegla hans karaktärs egenskaper. Till och med hedningarna skulle erkänna överlägsenheten hos dem som tjänade och tillbad den levande Guden.”
“‘Behold,’ said Moses, ‘I have taught you statutes and judgments, even as the Lord my God commanded me, that ye should do so in the land whither ye go to possess it. Keep therefore and do them; for this is your wisdom and your understanding in the sight of the nations, which shall hear all these statutes, and say, Surely this great nation is a wise and understanding people. For what nation is there so great, who hath God so nigh unto them, as the Lord our God is in all things that we call upon Him for? And what nation is there so great, that hath statutes and judgments so righteous as all this law, which I set before you this day?’ Deuteronomy 4:5–8.
”’Se’, sade Mose, ’jag har lärt er stadgar och föreskrifter, så som Herren min Gud befallde mig, för att ni skall handla så i det land dit ni kommer för att ta det i besittning. Håll dem därför och gör efter dem; ty detta är er vishet och ert förstånd inför folkens ögon, vilka skall höra alla dessa stadgar och säga: Sannerligen, detta stora folk är ett vist och förståndigt folk. Ty vilket folk är så stort, som har Gud så nära sig som Herren, vår Gud, är i allt det som vi åkallar honom om? Och vilket folk är så stort, som har stadgar och föreskrifter så rättfärdiga som hela denna lag, som jag i dag förelägger er?’ 5 Moseboken 4:5–8.
“The children of Israel were to occupy all the territory which God appointed them. Those nations that rejected the worship and service of the true God were to be dispossessed. But it was God’s purpose that by the revelation of His character through Israel men should be drawn unto Him. To all the world the gospel invitation was to be given. Through the teaching of the sacrificial service Christ was to be uplifted before the nations, and all who would look unto Him should live. All who, like Rahab the Canaanite, and Ruth the Moabitess, turned from idolatry to the worship of the true God, were to unite themselves with His chosen people. As the numbers of Israel increased they were to enlarge their borders, until their kingdom should embrace the world.
Israels barn skulle inta hela det område som Gud hade tilldelat dem. De folk som förkastade dyrkan och tjänst åt den sanne Guden skulle fördrivas. Men det var Guds avsikt att människor genom uppenbarelsen av hans karaktär genom Israel skulle dras till honom. Till hela världen skulle evangeliets inbjudan ges. Genom undervisningen i offertjänsten skulle Kristus upphöjas inför folken, och alla som ville se upp till honom skulle leva. Alla som, såsom Rahab, kanaanéiskan, och Rut, moabitiskan, vände sig från avgudadyrkan till tillbedjan av den sanne Guden, skulle förena sig med hans utvalda folk. Allteftersom Israels antal ökade skulle de utvidga sina gränser, till dess att deras rike skulle omfatta världen.
“God desired to bring all peoples under His merciful rule. He desired that the earth should be filled with joy and peace. He created man for happiness, and He longs to fill human hearts with the peace of heaven. He desires that the families below shall be a symbol of the great family above.
”Gud önskade att föra alla folk in under sitt barmhärtiga välde. Han önskade att jorden skulle fyllas av glädje och frid. Han skapade människan för lycka, och han längtar efter att fylla människohjärtan med himlens frid. Han önskar att familjerna här nere skall vara en symbol för den stora familjen där ovan.
“But Israel did not fulfill God’s purpose. The Lord declared, ‘I had planted thee a noble vine, wholly a right seed: how then art thou turned into the degenerate plant of a strange vine unto Me?’ Jeremiah 2:21. ‘Israel is an empty vine, he bringeth forth fruit unto himself.’ Hosea 10:1. ‘And now, O inhabitants of Jerusalem, and men of Judah, judge, I pray you, betwixt Me and My vineyard. What could have been done more to My vineyard, that I have not done in it? Wherefore when I looked that it should bring forth grapes, brought it forth wild grapes? And now go to; I will tell you what I will do to My vineyard: I will take away the hedge thereof, and it shall be eaten up; and break down the wall thereof, and it shall be trodden down: and I will lay it waste; it shall not be pruned nor digged; but there shall come up briers and thorns: I will also command the clouds that they rain no rain upon it. For … He looked for judgment, but behold oppression; for righteousness, but behold a cry.’ Isaiah 5:3–7.
”Men Israel uppfyllde inte Guds syfte. Herren förklarade: ’Jag hade planterat dig som en ädel vinstock, helt och hållet av äkta säd; hur har du då förvandlats till ett urartat skott av en främmande vinstock för mig?’ Jeremia 2:21. ’Israel är en tom vinstock, han bär frukt åt sig själv.’ Hosea 10:1. ’Och nu, ni Jerusalems invånare och Juda män, döm, ber jag er, mellan mig och min vingård. Vad mer kunde göras för min vingård, som jag inte har gjort med den? Varför bar den vilda druvor, när jag väntade att den skulle bära äkta druvor? Och nu, kom så, jag skall låta er veta vad jag skall göra med min vingård: Jag skall ta bort dess hägnad, och den skall bli uppäten; jag skall bryta ner dess mur, och den skall bli nedtrampad. Jag skall ödelägga den; den skall inte beskäras eller grävas upp, utan där skall växa upp törne och tistel. Jag skall också befalla molnen att inte låta regn falla över den. Ty … Han väntade rätt, men se, förtryck; rättfärdighet, men se, ett klagorop.’ Jesaja 5:3–7.”
“The Lord had through Moses set before His people the result of unfaithfulness. By refusing to keep His covenant, they would cut themselves off from the life of God, and His blessing could not come upon them. ‘Beware,’ said Moses, ‘that thou forget not the Lord thy God, in not keeping His commandments, and His judgments, and His statutes, which I command thee this day: lest when thou hast eaten and art full, and hast built goodly houses, and dwelt therein; and when thy herds and thy flocks multiply, and thy silver and thy gold is multiplied, and all that thou hast is multiplied; then thine heart be lifted up, and thou forget the Lord thy God…. And thou say in thine heart, My power and the might of mine hand hath gotten me this wealth…. And it shall be, if thou do at all forget the Lord thy God, and walk after other gods, and serve them, and worship them, I testify against you this day that ye shall surely perish. As the nations which the Lord destroyeth before your face, so shall ye perish; because ye would not be obedient unto the voice of the Lord your God.’ Deuteronomy 8:11–14, 17, 19, 20.
”Genom Mose hade Herren lagt fram för sitt folk följden av otrohet. Genom att vägra hålla hans förbund skulle de avskära sig från Guds liv, och hans välsignelse kunde inte komma över dem. ”Tag dig till vara”, sade Mose, ”att du inte glömmer Herren, din Gud, så att du inte håller hans bud och hans domar och hans stadgar, som jag i dag befaller dig; så att det inte sker, när du har ätit och blivit mätt och byggt vackra hus och bor i dem, och när din nötboskap och din småboskap förökas, och ditt silver och ditt guld förökas, och allt vad du har förökas, att då ditt hjärta förhäver sig och du glömmer Herren, din Gud…. Och du säger i ditt hjärta: Min kraft och min hands styrka har skaffat mig denna rikedom…. Och det skall ske, om du helt och hållet glömmer Herren, din Gud, och följer andra gudar och tjänar dem och tillber dem, så betygar jag för er i dag att ni förvisso skall gå under. Såsom de folk som Herren förgör inför ert ansikte, så skall ni gå under, därför att ni inte ville lyda Herren, er Guds, röst.” Femte Moseboken 8:11–14, 17, 19, 20.
“The warning was not heeded by the Jewish people. They forgot God, and lost sight of their high privilege as His representatives. The blessings they had received brought no blessing to the world. All their advantages were appropriated for their own glorification. They robbed God of the service He required of them, and they robbed their fellow men of religious guidance and a holy example. Like the inhabitants of the antediluvian world, they followed out every imagination of their evil hearts. Thus they made sacred things appear a farce, saying, ‘The temple of the Lord, the temple of the Lord, are these’ (Jeremiah 7:4), while at the same time they were misrepresenting God’s character, dishonoring His name, and polluting His sanctuary.
”Varningen blev inte beaktad av det judiska folket. De glömde Gud och förlorade ur sikte sitt höga privilegium som hans representanter. De välsignelser de hade mottagit medförde ingen välsignelse för världen. Alla deras förmåner lade de beslag på för sin egen förhärligelse. De berövade Gud den tjänst han krävde av dem, och de berövade sina medmänniskor religiös vägledning och ett heligt föredöme. Liksom invånarna i världen före syndafloden följde de varje ingivelse från sina onda hjärtan. Därigenom fick de heliga ting att framstå som en fars, när de sade: ’Herrens tempel, Herrens tempel, Herrens tempel är detta’ (Jeremia 7:4), medan de samtidigt förvanskade Guds karaktär, vanärade hans namn och orenade hans helgedom.
“The husbandmen who had been placed in charge of the Lord’s vineyard were untrue to their trust. The priests and teachers were not faithful instructors of the people. They did not keep before them the goodness and mercy of God and His claim to their love and service. These husbandmen sought their own glory. They desired to appropriate the fruits of the vineyard. It was their study to attract attention and homage to themselves.
”Vingårdsmännen som hade satts att förvalta Herrens vingård hade varit otrogna mot sitt förtroende. Prästerna och lärarna var inte trogna folkets undervisare. De höll inte Guds godhet och barmhärtighet samt hans anspråk på deras kärlek och tjänst inför dem. Dessa vingårdsmän sökte sin egen ära. De önskade tillägna sig vingårdens frukter. Deras strävan var att dra uppmärksamhet och hyllning till sig själva.
“The guilt of these leaders in Israel was not like the guilt of the ordinary sinner. These men stood under the most solemn obligation to God. They had pledged themselves to teach a ‘Thus saith the Lord’ and to bring strict obedience into their practical life. Instead of doing this they were perverting the Scriptures. They laid heavy burdens upon men, enforcing ceremonies that reached to every step in life. The people lived in continual unrest, for they could not fulfill the requirements laid down by the rabbis. As they saw the impossibility of keeping man-made commandments, they became careless in regard to the commandments of God.
”Dessa ledares skuld i Israel var inte såsom den vanlige syndarens skuld. Dessa män stod under den mest högtidliga förpliktelse inför Gud. De hade förbundit sig att undervisa ett ’Så säger Herren’ och att låta en sträng lydnad prägla sitt praktiska liv. I stället för att göra detta förvanskade de Skrifterna. De lade tunga bördor på människorna och påtvingade ceremonier som sträckte sig till varje steg i livet. Folket levde i ständig oro, ty de kunde inte uppfylla de krav som rabbinerna hade fastställt. När de såg omöjligheten i att hålla människobud, blev de likgiltiga i fråga om Guds bud.”
“The Lord had instructed His people that He was the owner of the vineyard, and that all their possessions were given them in trust to be used for Him. But the priests and teachers did not perform the work of their sacred office as if they were handling the property of God. They were systematically robbing Him of the means and facilities entrusted to them for the advancement of His work. Their covetousness and greed caused them to be despised even by the heathen. Thus the Gentile world was given occasion to misinterpret the character of God and the laws of His kingdom.
Herren hade undervisat sitt folk om att Han var vingårdens ägare och att alla deras ägodelar hade anförtrotts dem att brukas för Honom. Men prästerna och lärarna utförde inte sitt heliga ämbetes verk såsom om de handhade Guds egendom. De berövade Honom systematiskt de medel och de tillgångar som hade anförtrotts dem för främjandet av Hans verk. Deras girighet och vinningslystnad gjorde att de blev föraktade till och med av hedningarna. Så gavs den hedniska världen anledning att misstolka Guds karaktär och lagarna i Hans rike.
“With a father’s heart, God bore with His people. He pleaded with them by mercies given and mercies withdrawn. Patiently He set their sins before them, and in forbearance waited for their acknowledgment. Prophets and messengers were sent to urge God’s claim upon the husbandmen; but instead of being welcomed, they were treated as enemies. The husbandmen persecuted and killed them. God sent still other messengers, but they received the same treatment as the first, only that the husbandmen showed still more determined hatred.
”Med en faders hjärta hade Gud fördrag med sitt folk. Han vädjade till dem genom barmhärtighet som gavs och barmhärtighet som drogs tillbaka. Tålmodigt lade han deras synder fram för dem och väntade i långmodighet på deras erkännande. Profeter och budbärare sändes för att göra Guds anspråk gällande hos vingårdsmännen; men i stället för att välkomnas behandlades de som fiender. Vingårdsmännen förföljde och dödade dem. Gud sände ännu andra budbärare, men de fick samma behandling som de första, bara med den skillnaden att vingårdsmännen visade ett än mer beslutsamt hat.
“As a last resource, God sent His Son, saying, ‘They will reverence My Son.’ But their resistance had made them vindictive, and they said among themselves, ‘This is the heir; come, let us kill Him, and let us seize on His inheritance.’ We shall then be left to enjoy the vineyard, and to do as we please with the fruit.
”Som en sista utväg sände Gud sin Son och sade: ’De kommer att visa vördnad för min Son.’ Men deras motstånd hade gjort dem hämndlystna, och de sade sinsemellan: ’Detta är arvingen; kom, låt oss döda honom och ta hans arv i besittning.’ Då kommer vi att lämnas att njuta av vingården och göra med frukten vad vi vill.
“The Jewish rulers did not love God; therefore they cut themselves away from Him, and rejected all His overtures for a just settlement. Christ, the Beloved of God, came to assert the claims of the Owner of the vineyard; but the husbandmen treated Him with marked contempt, saying, We will not have this man to rule over us. They envied Christ’s beauty of character. His manner of teaching was far superior to theirs, and they dreaded His success. He remonstrated with them, unveiling their hypocrisy, and showing them the sure results of their course of action. This stirred them to madness. They smarted under the rebukes they could not silence. They hated the high standard of righteousness which Christ continually presented. They saw that His teaching was placing them where their selfishness would be uncloaked, and they determined to kill Him. They hated His example of truthfulness and piety and the elevated spirituality revealed in all He did. His whole life was a reproof to their selfishness, and when the final test came, the test which meant obedience unto eternal life or disobedience unto eternal death, they rejected the Holy One of Israel. When they were asked to choose between Christ and Barabbas, they cried out, ‘Release unto us Barabbas!’ Luke 23:18. And when Pilate asked, ‘What shall I do then with Jesus?’ they cried fiercely, ‘Let Him be crucified.’ Matthew 27:22. ‘Shall I crucify your King?’ Pilate asked, and from the priests and rulers came the answer, ‘We have no king but Caesar.’ John 19:15. When Pilate washed his hands, saying, ‘I am innocent of the blood of this just person,’ the priests joined with the ignorant mob in declaring passionately, ‘His blood be on us, and on our children.’ Matthew 27:24, 25.
”De judiska ledarna älskade inte Gud; därför avskilde de sig från Honom och förkastade alla Hans erbjudanden om en rättvis uppgörelse. Kristus, Guds Älskade, kom för att hävda vingårdens Ägares anspråk; men vingårdsmännen behandlade Honom med tydligt förakt och sade: Vi vill inte att denne man skall regera över oss. De avundades Kristi karaktärsskönhet. Hans sätt att undervisa var vida överlägset deras, och de fruktade Hans framgång. Han förehöll dem deras fel, blottlade deras hyckleri och visade dem de säkra följderna av deras handlingssätt. Detta eggade dem till raseri. De sveds av de tillrättavisningar som de inte kunde tysta. De hatade den höga rättfärdighetsmåttstock som Kristus ständigt framställde. De såg att Hans undervisning försatte dem i en ställning där deras själviskhet skulle blottas, och de beslöt att döda Honom. De hatade Hans föredöme i sannfärdighet och gudsfruktan och den upphöjda andlighet som uppenbarades i allt Han gjorde. Hela Hans liv var en tillrättavisning av deras själviskhet, och när det slutliga provet kom, det prov som innebar lydnad till evigt liv eller olydnad till evig död, förkastade de Israels Helige. När de ombads att välja mellan Kristus och Barabbas, ropade de: ’Frigiv Barabbas åt oss!’ Luk. 23:18. Och när Pilatus frågade: ’Vad skall jag då göra med Jesus?’ ropade de ursinnigt: ’Han skall korsfästas.’ Matt. 27:22. ’Skall jag korsfästa er konung?’ frågade Pilatus, och från prästerna och ledarna kom svaret: ’Vi har ingen annan konung än kejsaren.’ Joh. 19:15. När Pilatus tvättade sina händer och sade: ’Jag är oskyldig till denne rättfärdige mans blod’, förenade sig prästerna med den okunniga hopen och förklarade lidelsefullt: ’Hans blod må komma över oss och över våra barn.’ Matt. 27:24, 25.
“Thus the Jewish leaders made their choice. Their decision was registered in the book which John saw in the hand of Him that sat upon the throne, the book which no man could open. In all its vindictiveness this decision will appear before them in the day when this book is unsealed by the Lion of the tribe of Judah.
”Så gjorde de judiska ledarna sitt val. Deras beslut upptecknades i den bok som Johannes såg i handen på honom som satt på tronen, den bok som ingen människa kunde öppna. I all sin hämndlystnad skall detta beslut träda fram inför dem på den dag då denna bok öppnas av Lejonet av Juda stam.
“The Jewish people cherished the idea that they were the favorites of heaven, and that they were always to be exalted as the church of God. They were the children of Abraham, they declared, and so firm did the foundation of their prosperity seem to them that they defied earth and heaven to dispossess them of their rights. But by lives of unfaithfulness they were preparing for the condemnation of heaven and for separation from God.
Det judiska folket hyste den föreställningen att de var himlens gunstlingar och att de alltid skulle upphöjas som Guds församling. De var Abrahams barn, förklarade de, och så fast syntes deras välgångs grund vara för dem, att de trotsade jord och himmel att beröva dem deras rättigheter. Men genom liv i otrohet beredde de sig för himlens fördömelse och för skilsmässa från Gud.
“In the parable of the vineyard, after Christ had portrayed before the priests their crowning act of wickedness, He put to them the question, ‘When the Lord therefore of the vineyard cometh, what will he do unto those husbandmen?’ The priests had been following the narrative with deep interest, and without considering the relation of the subject to themselves they joined with the people in answering, ‘He will miserably destroy those wicked men, and will let out His vineyard unto other husbandmen, which shall render Him the fruits in their seasons.’
”I liknelsen om vingården, efter att Kristus för prästerna hade framställt deras krönande ogärning, ställde Han till dem frågan: ’När nu vingårdens herre kommer, vad skall han då göra med dessa vingårdsmän?’ Prästerna hade följt framställningen med djupt intresse, och utan att besinna ämnets förhållande till dem själva instämde de tillsammans med folket i svaret: ’Han skall gruvligen förgöra dessa onda män och arrendera ut sin vingård åt andra vingårdsmän, som skall ge honom frukten i dess tid.’”
“Unwittingly they had pronounced their own doom. Jesus looked upon them, and under His searching gaze they knew that He read the secrets of their hearts. His divinity flashed out before them with unmistakable power. They saw in the husbandmen a picture of themselves, and they involuntarily exclaimed, ‘God forbid!’
”Omedvetet hade de uttalat sin egen dom. Jesus såg på dem, och under Hans rannsakande blick visste de att Han läste deras hjärtans hemligheter. Hans gudomlighet lyste fram inför dem med omisskännlig kraft. De såg i vingårdsmännen en bild av sig själva, och ofrivilligt utropade de: ’Gud förbjude!’”
“Solemnly and regretfully Christ asked, ‘Did ye never read in the scriptures, The stone which the builders rejected, the same is become the head of the corner; this is the Lord’s doing, and it is marvelous in our eyes? Therefore say I unto you, The kingdom of God shall be taken from you, and given to a nation bringing forth the fruits thereof. And whosoever shall fall on this stone shall be broken; but on whomsoever it shall fall, it will grind him to powder.’
Högtidligt och sorgset frågade Kristus: ”Har ni aldrig läst i skrifterna: Den sten som byggnadsmännen förkastade har blivit hörnstenen; detta är Herrens verk, och det är underbart i våra ögon? Därför säger jag er: Guds rike skall tas ifrån er och ges åt ett folk som bär dess frukt. Och den som faller på denna sten skall krossas; men den som stenen faller på, honom skall den mala till stoft.”
“Christ would have averted the doom of the Jewish nation if the people had received Him. But envy and jealousy made them implacable. They determined that they would not receive Jesus of Nazareth as the Messiah. They rejected the Light of the world, and thenceforth their lives were surrounded with darkness as the darkness of midnight. The doom foretold came upon the Jewish nation. Their own fierce passions, uncontrolled, wrought their ruin. In their blind rage they destroyed one another. Their rebellious, stubborn pride brought upon them the wrath of their Roman conquerors. Jerusalem was destroyed, the temple laid in ruins, and its site plowed like a field. The children of Judah perished by the most horrible forms of death. Millions were sold, to serve as bondmen in heathen lands.
”Kristus skulle ha avvärjt det judiska folkets undergång om folket hade tagit emot Honom. Men avund och svartsjuka gjorde dem obevekliga. De beslöt att de inte skulle ta emot Jesus från Nasaret som Messias. De förkastade världens Ljus, och från den stunden var deras liv omgivna av mörker såsom midnattens mörker. Den förutsagda undergången kom över den judiska nationen. Deras egna häftiga lidelser, utan tygel, åstadkom deras ruin. I sitt blinda raseri förgjorde de varandra. Deras upproriska, hårdnackade högmod drog över dem deras romerska erövrares vrede. Jerusalem förstördes, templet lades i ruiner, och dess plats plöjdes som en åker. Juda barn gick under genom de mest fasansfulla dödsformer. Miljoner såldes för att tjäna som trälar i hedniska länder.”
“As a people the Jews had failed of fulfilling God’s purpose, and the vineyard was taken from them. The privileges they had abused, the work they had slighted, was entrusted to others.
”Som folk hade judarna underlåtit att uppfylla Guds avsikt, och vingården togs ifrån dem. De förmåner som de hade missbrukat, det verk som de hade föraktat, anförtroddes åt andra.
“The parable of the vineyard applies not alone to the Jewish nation. It has a lesson for us. The church in this generation has been endowed by God with great privileges and blessings, and He expects corresponding returns.” Christ’s Object Lessons. 284–296.
”Liknelsen om vingården gäller inte endast den judiska nationen. Den innehåller en lärdom för oss. Församlingen i denna generation har av Gud blivit utrustad med stora företräden och välsignelser, och Han förväntar motsvarande frukt.” Kristi liknelser, s. 284–296.
The book of Joel identifies the history of the latter rain at the end of the world. The latter rain is God’s final warning message of the third angel of Revelation fourteen. Although the latter rain represents the message of the third angel, it also represents the communication process between Divinity and humanity as symbolized by Zechariah’s golden oil, the early and latter rains, the fire from the altar and other representations. The latter rain is not only a message, and the communication process between God and man, but it is also the only sanctified “methodology” of Bible study sustained in God’s Word. That methodology is Isaiah’s “line upon line” found in chapter twenty-eight.
Joels bok identifierar den sena regnets historia vid världens slut. Det sena regnet är Guds sista varningsbudskap genom den tredje ängeln i Uppenbarelseboken fjorton. Fastän det sena regnet representerar den tredje ängelns budskap, representerar det också kommunikationsprocessen mellan Gudomen och mänskligheten, såsom den symboliseras genom Sakarjas gyllene olja, det tidiga och det sena regnet, elden från altaret och andra framställningar. Det sena regnet är inte endast ett budskap och kommunikationsprocessen mellan Gud och människa, utan det är också den enda helgade ”metodologin” för bibelstudium som upprätthålls i Guds Ord. Den metodologin är Jesajas ”rad på rad”, som återfinns i kapitel tjugoåtta.
At the beginning of ancient and also modern Israel, God, “the husbandman” brought Israel “from the wilderness.” Whether the captivity of four hundred and thirty years captivity in Egypt or the captivity of the Dark Ages from 538 unto 1798, Israel was taken out of “the wilderness,” for a “wilderness” is a symbol of slavery and captivity. Whether ancient literal Israel or modern spiritual Israel God delivered them out of a wilderness captivity and “established” them “as His own chosen possession, the Lord’s vineyard” called to be priests and princes who “were committed” with the privilege of representing “the oracles of God.” The “oracles” for ancient Israel being the Law and to modern Israel being both the Law and the prophecies.
I början av det forntida och även det moderna Israel förde Gud, ”husbonden”, Israel ”ut ur öknen”. Vare sig det var fångenskapen under fyra hundra trettio år i Egypten eller den mörka medeltidens fångenskap från 538 till 1798, blev Israel fört ut ur ”öknen”, ty en ”öken” är en symbol för slaveri och fångenskap. Vare sig det gällde det forntida bokstavliga Israel eller det moderna andliga Israel, befriade Gud dem ur en ökenfångenskap och ”grundade” dem ”som sin egen utvalda egendom, Herrens vingård”, kallade att vara präster och furstar, vilka ”anförtroddes” förmånen att representera ”Guds utsagor”. ”Utsagorna” för det forntida Israel var lagen och för det moderna Israel både lagen och profetiorna.
“God has called His church in this day, as He called ancient Israel, to stand as a light in the earth. By the mighty cleaver of truth, the messages of the first, second, and third angels, He has separated them from the churches and from the world to bring them into a sacred nearness to Himself. He has made them the depositaries of His law and has committed to them the great truths of prophecy for this time. Like the holy oracles committed to ancient Israel, these are a sacred trust to be communicated to the world. The three angels of Revelation 14 represent the people who accept the light of God’s messages and go forth as His agents to sound the warning throughout the length and breadth of the earth.” Testimonies, volume 5, 455.
”Gud har kallat sin församling i denna tid, liksom han kallade det forntida Israel, att stå som ett ljus på jorden. Genom sanningens mäktiga klyvyxa, den första, andra och tredje ängelns budskap, har han avskilt dem från kyrkorna och från världen för att föra dem in i en helig närhet till sig själv. Han har gjort dem till förvaltare av sin lag och anförtrott dem profetians stora sanningar för denna tid. Liksom de heliga gudsord som anförtroddes det forntida Israel, är dessa ett heligt förtroende som skall förmedlas till världen. De tre änglarna i Uppenbarelseboken 14 representerar det folk som tar emot ljuset i Guds budskap och går ut som hans sändebud för att låta varningen ljuda över jordens hela vidd och längd.” Testimonies, band 5, s. 455.
Modern Israel was ordained to proclaim the loud cry of the third angel under the power of the latter rain, while manifesting the character of Christ in their personal experience under the power of the Holy Spirit. The loud cry of the third angel is fulfilled during the outpouring of the latter rain, during a time when a false peace and safety latter rain message is being promoted by a class of men who are drunken with the wine of Babylon. These are Isaiah’s drunkards of Ephraim and Joel’s drinkers of wine who have the new wine cut off from their mouths. Those receiving the true latter rain message are represented by Daniel, Mishael, Hananiah and Azariah who rejected the Babylonian food for heavenly fare. These are the one hundred and forty-four thousand who sing the song of Moses and the Lamb, but also of the vineyard, for the vineyard parable was fulfilled in the history of Moses in the beginning of ancient Israel’s covenant relationship, and it was fulfilled again at the end of ancient Israel’s covenant relationship in the history of the Lamb.
Det moderna Israel blev förordnat att förkunna den tredje ängelns höga rop under det sena regnets kraft, samtidigt som det i sin personliga erfarenhet, under den Helige Andes kraft, skulle uppenbara Kristi karaktär. Den tredje ängelns höga rop fullbordas under utgjutelsen av det sena regnet, under en tid då ett falskt budskap om frid och säkerhet såsom ett sent-regn-budskap främjas av en klass av män som är druckna av Babylons vin. Dessa är Jesajas Efraims drinkare och Joels vindrickare, vilka har fått det nya vinet avskuret från sina munnar. De som tar emot det sanna budskapet om det sena regnet framställs av Daniel, Misael, Hananja och Asarja, som förkastade den babyloniska födan till förmån för himmelsk kost. Dessa är de etthundrafyrtiofyra tusen som sjunger Moses och Lammets sång, men också vingårdens sång, ty liknelsen om vingården uppfylldes i Moses historia vid början av det gamla Israels förbundsförhållande, och den uppfylldes åter vid slutet av det gamla Israels förbundsförhållande i Lammets historia.
The song of the vineyard concludes with a former covenant people being passed by when a new covenant people are being married to the Lord. The Lord passed by those who died in the forty-year wilderness wandering and entered into covenant with Joshua at the very same time he was divorcing those who would die. The Lord was divorcing ancient Israel at the very same time He was marrying the Christian church. The alpha or beginning history is represented by Moses and the omega is represented by the Lamb. The history they both represent is the history of the vineyard parable, thus Isaiah’s song of the vineyard is John the Revelator’s song of Moses and the Lamb.
Sången om vingården avslutas med att ett tidigare förbundsfolk förbigås när ett nytt förbundsfolk trolovas med Herren. Herren gick förbi dem som dog under den fyrtioåriga ökenvandringen och ingick förbund med Josua just samtidigt som han skilde sig från dem som skulle dö. Herren skilde sig från det gamla Israel just samtidigt som han gifte sig med den kristna församlingen. Alfa, eller begynnelsehistorien, representeras av Mose, och omega representeras av Lammet. Den historia som de båda representerar är liknelsens om vingården historia; således är Jesajas sång om vingården Johannes Uppenbararens sång om Mose och Lammet.
We will continue these thoughts in the next article.
Vi kommer att fortsätta dessa tankar i nästa artikel.
“These are not the words of Sister White, but the words of the Lord, and His messenger has given them to me to give to you. God calls upon you to no longer work at cross purposes with Him. Much instruction was given in regard to men claiming to be Christian when they are revealing the attributes of Satan, counteracting in spirit, word, and action the advancement of truth, and are surely following the path where Satan is leading them. In their hardness of heart they have grasped authority which in no way belongs to them, and which they should not exercise. Saith the great Teacher, ‘I will overturn, overturn, overturn.’ Men say in Battle Creek, ‘The temple of the Lord, the temple of the Lord are we’ but they are using common fire. Their hearts are not softened and subdued by the grace of God.” Manuscript Releases, volume 13, 222.
”Detta är inte syster Whites ord, utan Herrens ord, och hans budbärare har gett dem åt mig för att jag skall ge dem åt er. Gud kallar er att inte längre arbeta i strid med honom. Mycken undervisning gavs beträffande män som gör anspråk på att vara kristna, medan de uppenbarar Satans egenskaper och i ande, ord och handling motverkar sanningens framåtskridande och med visshet följer den väg där Satan leder dem. I sitt hjärtas hårdhet har de tillägnat sig en myndighet som på intet sätt tillhör dem och som de inte bör utöva. Den store Läraren säger: ’Jag skall omstörta, omstörta, omstörta.’ Människor säger i Battle Creek: ’Herrens tempel, Herrens tempel är vi’, men de använder främmande eld. Deras hjärtan är inte mjukade och kuvade genom Guds nåd.” Manuscript Releases, band 13, 222.
“The patience of God has an object, but you are defeating it. He is allowing a state of things to come that you would fain see counteracted by and by, but it will be too late. God commanded Elijah to anoint the cruel and deceitful Hazael king over Syria, that he might be a scourge to idolatrous Israel. Who knows whether God will not give you up to the deceptions you love? Who knows but that the preachers who are faithful, firm, and true may be the last who shall offer the gospel of peace to our unthankful churches? It may be that the destroyers are already training under the hand of Satan and only wait the departure of a few more standard-bearers to take their places, and with the voice of the false prophet cry, ‘Peace, peace,’ when the Lord hath not spoken peace. I seldom weep, but now I find my eyes blinded with tears; they are falling upon my paper as I write. It may be that erelong all prophesyings among us will be at an end, and the voice which has stirred the people may no longer disturb their carnal slumbers.
”Guds tålamod har ett syfte, men ni motverkar det. Han tillåter att ett tillstånd av ting inträder, vilket ni gärna skulle vilja se motverkat längre fram, men då skall det vara för sent. Gud befallde Elia att smörja den grymme och svekfulle Hasael till konung över Syrien, för att han skulle bli ett gissel för det avgudadyrkande Israel. Vem vet om Gud inte kommer att överlämna er åt de villfarelser ni älskar? Vem vet om inte de predikanter som är trogna, fasta och sanna kan vara de sista som skall erbjuda fridens evangelium åt våra otacksamma församlingar? Det kan vara så att fördärvarna redan fostras under Satans hand och endast väntar på att ännu några fanbärare skall lämna sin plats, för att inta deras ställen och med den falske profetens röst ropa: ’Frid, frid’, när Herren inte har talat frid. Jag gråter sällan, men nu finner jag mina ögon förblindade av tårar; de faller på mitt papper medan jag skriver. Det kan vara så att snart allt profeterande ibland oss skall vara till ända, och den röst som har väckt folket kanske inte längre skall störa deras köttsliga slummer.”
“When God shall work His strange work on the earth, when holy hands bear the ark no longer, woe will be upon the people. Oh, that thou hadst known, even thou, in this thy day, the things that belong unto thy peace! Oh, that our people may, as did Nineveh, repent with all their might and believe with all their heart, that God may turn away His fierce anger from them.” Testimonies, volume 5, 77.
”När Gud skall utföra sitt främmande verk på jorden, när heliga händer inte längre bär arken, då skall ve komma över folket. O, att du hade insett, också du, på denna din dag, det som hör till din frid! O, att vårt folk må, såsom Nineve gjorde, omvända sig av all sin kraft och tro av hela sitt hjärta, så att Gud må vända bort sin häftiga vrede från dem.” Testimonies, volym 5, 77.
“If you indulge stubbornness of heart, and through pride and self-righteousness do not confess your faults, you will be left subject to Satan’s temptations. If when the Lord reveals your errors you do not repent or make confession, his providence will bring you over the ground again and again. You will be left to make mistakes of a similar character, you will continue to lack wisdom, and will call sin righteousness, and righteousness sin. The multitude of deceptions that will prevail in these last days will encircle you, and you will change leaders, and not know that you have done so.” Review and Herald, December 16, 1890.
”Om du ger efter för hjärtats envishet och genom högmod och självrättfärdighet inte bekänner dina fel, kommer du att lämnas underkastad Satans frestelser. Om du, när Herren uppenbarar dina misstag, inte omvänder dig eller avlägger bekännelse, kommer hans försyn att föra dig över samma mark om och om igen. Du kommer att lämnas åt att begå misstag av liknande slag, du kommer alltjämt att sakna vishet och kommer att kalla synd rättfärdighet och rättfärdighet synd. De många förförelser som kommer att råda i dessa sista dagar kommer att omge dig, och du kommer att byta ledare utan att veta att du har gjort det.” Review and Herald, 16 december 1890.