Leviticus twenty-three presents the spring and the fall feasts, and the representation of the feasts is divinely profound in the structure, and in the perfect alignment of the beginning and ending structures, within the overall structure. The spring feasts and fall feasts align with one another. The chapter bears witness of Palmoni, the wonderful numberer over and over again. The chapter soundly and marvelously connects with the latter-day message of the one hundred and forty-four thousand.
Tredje Moseboken tjugotre framställer vår- och högtiderna om hösten, och framställningen av högtiderna är gudomligt djupsinnig i sin struktur och i den fullkomliga samordningen mellan begynnelse- och avslutningsstrukturerna inom den övergripande strukturen. Vårhögtiderna och hösthögtiderna motsvarar varandra. Kapitlet vittnar gång på gång om Palmoni, den underbare räknaren. Kapitlet knyter på ett grundligt och förunderligt sätt an till den sista tidens budskap om de etthundrafyrtiofyra tusen.
The number “23” represents the atonement, which is the combination of Divinity and humanity. The name Leviticus represents the priesthood of the one hundred and forty-four thousand, for all the prophets speak of the latter days, and the priests of the latter days are those who Peter identifies as a holy priesthood. Peter’s holy priesthood is the wise who understand the increase of knowledge that produces the message of the Midnight Cry. The foolish, or wicked as Daniel identifies them, reject the increase of knowledge, and Hosea informs us that for this reason they are rejected as priests.
Talet ”23” representerar försoningen, vilken är föreningen av gudomlighet och mänsklighet. Namnet Tredje Moseboken representerar de etthundrafyrtiofyra tusens prästadöme, ty alla profeterna talar om de yttersta dagarna, och de yttersta dagarnas präster är dem som Petrus identifierar som ett heligt prästerskap. Petrus’ heliga prästerskap är de visa som förstår den tilltagande kunskap som frambringar Midnattsropets budskap. De oförståndiga, eller de ogudaktiga såsom Daniel betecknar dem, förkastar den tilltagande kunskapen, och Hosea upplyser oss om att de av denna orsak förkastas som präster.
My people are destroyed for lack of knowledge: because thou hast rejected knowledge, I will also reject thee, that thou shalt be no priest to me: seeing thou hast forgotten the law of thy God, I will also forget thy children. As they were increased, so they sinned against me: therefore will I change their glory into shame. Hosea 4:6, 7.
Mitt folk förgås av brist på kunskap. Eftersom du har förkastat kunskapen, skall också jag förkasta dig, så att du inte längre blir präst åt mig. Eftersom du har glömt din Guds lag, skall också jag glömma dina barn. Ju mer de förökade sig, desto mer syndade de mot mig; därför skall jag förvandla deras ära till skam. Hosea 4:6, 7.
The drunkards of Ephraim, who Isaiah also calls the “crown of glory” have their glory turned into “shame.” Hosea specifically identifies that those who reject the increase of knowledge of the latter days are the Laodicean Seventh-day Adventist church, for he recorded, “My people.” His people will be rejected as priests, and it happens in the final and fourth generation, for He is to forget their children, and children represent the last generation.
Efraims drinkare, som Jesaja också kallar ”härlighetens krona”, får sin härlighet förvandlad till ”skam”. Hosea identifierar särskilt att de som förkastar den ökade kunskapen i de yttersta dagarna är den laodiceiska Sjundedagsadventistkyrkan, ty han nedtecknade: ”Mitt folk.” Hans folk skall förkastas som präster, och det sker i den sista och fjärde generationen, ty Han skall glömma deras barn, och barnen representerar den sista generationen.
At—one—ment
För-soning
The title of “Leviticus 23,” means “the atonement of the priesthood of the one hundred and forty-four thousand.” This truth can be deduced with simply the name of the book in connection with the chapter number. The atonement, which Leviticus twenty-three addresses means “at-one-ment,” and is identifying the combination of Divinity and humanity. That combination is represented with a multitude of symbols in God’s Word, one of which is that the human temple is to be combined with the Divine temple.
Titeln på ”Leviticus 23” betyder ”prästerskapets försoning för de etthundrafyrtiofyra tusen”. Denna sanning kan härledas enbart genom bokens namn i samband med kapitlets nummer. Den försoning som Tredje Moseboken tjugotre behandlar betyder ”at-one-ment” och identifierar föreningen av gudomlighet och mänsklighet. Denna förening framställs genom en mångfald av symboler i Guds Ord, varav en är att det mänskliga templet skall förenas med det gudomliga templet.
The human temple has a framework of “23” male and “23” female chromosomes. Peter identifies that the priesthood of the one hundred and forty-four thousand are a “spiritual house.” Those chromosomes join together as does a man and woman, and what God has joined together, let no man put asunder. The marriage is another symbol of the at-one-ment. Leviticus “23” means the combination of the temple of the Heavenly High Priest, with the temple of the priests who are the one hundred and forty-four thousand.
Det mänskliga templet har en struktur av ”23” manliga och ”23” kvinnliga kromosomer. Petrus identifierar prästadömet hos de etthundrafyrtiofyra tusen som ett ”andligt hus”. Dessa kromosomer förenas, liksom en man och en kvinna, och vad Gud har fogat samman må ingen människa skilja åt. Äktenskapet är en annan symbol för försoningen. Tredje Mosebok ”23” betyder föreningen av den himmelske Översteprästens tempel med prästernas tempel, vilka är de etthundrafyrtiofyra tusen.
Twenty-two Verses
Tjugotvå verser
The spring feasts in Leviticus twenty-three are represented in the first twenty-two verses of the chapter, and the fall feasts are represented in the last twenty-two verses of the chapter. The last verse is verse forty-four, a symbol of 1844, when the antitypical Day of Atonement began on the tenth day of the seventh month, in fulfillment of Leviticus twenty-three. Chapter twenty-three is divided into two periods of twenty-two verses, both twenty-two verse periods are logically connected by being feasts, but also logically separated by Christ’s courtyard and holy place ministry, represented by the springtime and His Most Holy Place ministry represented by the fall.
Vårhögtiderna i Tredje Moseboken tjugotre framställs i de första tjugotvå verserna av kapitlet, och hösthögtiderna framställs i de sista tjugotvå verserna av kapitlet. Den sista versen är vers fyrtiofyra, en symbol för 1844, då den antitypiska försoningsdagen började på den tionde dagen i den sjunde månaden, till uppfyllelse av Tredje Moseboken tjugotre. Kapitel tjugotre är indelat i två perioder om tjugotvå verser; båda dessa perioder om tjugotvå verser är logiskt förbundna genom att de utgör högtider, men också logiskt åtskilda genom Kristi tjänst på förgården och i det heliga, representerad av våren, och hans tjänst i det allra heligaste, representerad av hösten.
22
22
Both the spring and fall feasts are represented by twenty-two verses, and the verses align with the witness of the Hebrew alphabet, which consists of “22” letters. “22” is a tithe of “220,” which is a symbol of the combination of Divinity and humanity. “220” represents the starting of both the 2,520 years of the scattering of Judah, and the 2,300 years until the Day of Atonement. The starting point of the 2,520 was 677 BC and the starting point for the 2,300 was 457 BC, thus identifying two hundred and twenty years as the link between the prophecy of the trampling down of God’s host and the prophecy of the trampling down of God’s sanctuary. Both those prophecies ended at the antitypical Day of Atonements’ arrival on October 22, 1844.
Både vår- och högtiderna på hösten representeras av tjugotvå verser, och verserna överensstämmer med vittnesbördet från det hebreiska alfabetet, som består av ”22” bokstäver. ”22” är en tiondel av ”220”, vilket är en symbol för föreningen av gudomlighet och mänsklighet. ”220” representerar början både på de 2 520 åren av Juda skingring och på de 2 300 åren fram till Försoningsdagen. Utgångspunkten för de 2 520 var 677 f.Kr. och utgångspunkten för de 2 300 var 457 f.Kr., och därmed identifieras tvåhundratjugo år som länken mellan profetian om nedtrampandet av Guds här och profetian om nedtrampandet av Guds helgedom. Båda dessa profetior slutade vid den antitypiska Försoningsdagens ankomst den 22 oktober 1844.
On that date, the work of Christ in combining the human temple with the Divine temple began, and at that time, both Habakkuk 2:20 and John 2:20 were fulfilled. Habakkuk identified the Divine was then in the Most Holy Place, and John recorded that the Millerite temple that was to enter by faith into that Most Holy Place had completed the forty-six-year period, that marked the erection of the Millerite human temple from 1798 unto 1844. The history of “46” years, consisting of “23” and “23” is represented by the work of William Miller who first began to present the message of that history in 1831, “220” years after the publication of the King James Bible. The Divine Word published in 1611, was combined with a human messenger “220” years later in 1831. Both the spring and fall feasts are represented by “22” verses.
På detta datum började Kristi verk att förena det mänskliga templet med det gudomliga templet, och vid den tiden uppfylldes både Habackuk 2:20 och Johannes 2:20. Habackuk angav att det gudomliga då befann sig i det allra heligaste, och Johannes nedtecknade att det milleritiska tempel, som genom tro skulle träda in i detta allra heligaste, hade fullbordat den fyrtiosexåriga perioden, vilken utmärkte uppförandet av det milleritiska mänskliga templet från 1798 till 1844. Historien om ”46” år, bestående av ”23” och ”23”, representeras genom William Millers verk, han som först började framlägga budskapet om denna historia år 1831, ”220” år efter utgivningen av King James Bible. Det gudomliga Ordet, utgivet 1611, förenades med en mänsklig budbärare ”220” år senare, år 1831. Både vår- och högtiderna på hösten representeras av ”22” verser.
Twenty-two verses of two lines of the same subject demands that prophetically the first twenty-two verses are to be laid over the top of the next twenty-two verses. In aligning the two lines in this fashion you are joining the work of the courtyard and holy place, represented in the spring feasts with the work of Christ in the Most Holy Place. At this prophetic level it represents the joining of two temples, which illustrates Christ’s work of at-one-ment.
Tjugotvå verser om samma ämne, ordnade i två rader, kräver att de första tjugotvå verserna profetiskt läggs ovanpå de följande tjugotvå verserna. När de två raderna sammanställs på detta sätt förenar man förgårdens och det heligas tjänst, sådan den framställs i vårhögtiderna, med Kristi verk i det allra heligaste. På denna profetiska nivå representerar detta föreningen av två tempel, vilket åskådliggör Kristi försoningsverk.
When verses one through twenty-two are aligned with verse twenty-three through forty-four, a prophetic line is established that is witnessed to by the twenty-two letters of the Hebrew alphabet, and by the symbolism represented by the number “22” and also by the symbolism represented by the feasts in accompaniment with those feasts fulfillment in sacred history.
När verserna ett till tjugotvå ställs i linje med vers tjugotre till fyrtiofyra, upprättas en profetisk linje som bevittnas av det hebreiska alfabetets tjugotvå bokstäver och av den symbolik som representeras av talet ”22”, liksom av den symbolik som representeras av högtiderna tillsammans med dessa högtiders uppfyllelse i den heliga historien.
The beginning of the spring feasts first identifies the seventh-day Sabbath and the ending of the fall feasts identifies the seventh-year Sabbath. Christ, as Alpha and Omega placed the Sabbath at the beginning and ending of the two witnesses of “22” in the line of the priesthood of the one hundred and forty-four thousand.
Vårhögtidernas början identifierar först sjundedagssabbaten, och hösthögtidernas slut identifierar sjundeårssabbaten. Kristus, såsom Alfa och Omega, placerade sabbaten i början och slutet av de två vittnena av ”22” i prästadömets linje hos de etthundrafyrtiofyra tusen.
The seventh-day Sabbath was the special light at the beginning of the antitypical Day of Atonement in 1844, and the light of the seventh-year Sabbath is the light at the end. The seventh-day Sabbath was also the first holy convocation of Leviticus “23,” as is the seventh-year Sabbath the last holy convocation in the chapter. Sabbath is the alpha and omega of the priest’s line in chapter “23.” The first, and seventh-day Sabbath is the alpha of the priesthood of the one hundred and forty-four thousand, and the last, and seventh-year Sabbath is the omega of the priesthood of the one hundred and forty-four thousand.
Sjundedagssabbaten var det särskilda ljuset vid början av den antitypiska Försoningsdagen år 1844, och ljuset om det sjunde årets sabbat är ljuset vid slutet. Sjundedagssabbaten var också den första heliga sammankomsten i Tredje Mosebok ”23”, liksom det sjunde årets sabbat är den sista heliga sammankomsten i kapitlet. Sabbaten är alfa och omega för prästens linje i kapitel ”23”. Den första, sjundedagssabbaten är alfa för de etthundrafyrtiofyratusens prästadöme, och den sista, det sjunde årets sabbat, är omega för de etthundrafyrtiofyratusens prästadöme.
“Those who commune with God walk in the light of the Sun of Righteousness. They do not dishonor their Redeemer by corrupting their way before God. Heavenly light shines upon them. As they near the close of this earth’s history, their knowledge of Christ, and of the prophecies relating to him, greatly increases. They are of infinite worth in God’s sight; for they are in unity with his Son. To them the word of God is of surpassing beauty and loveliness. They see its importance. Truth is unfolded to them. The doctrine of the incarnation is invested with a soft radiance. They see that the Scripture is the key that unlocks all mysteries and solves all difficulties. Those who have been unwilling to receive the light and walk in the light will be unable to understand the mystery of godliness, but those who have not hesitated to take up the cross and follow Jesus, will see light in God’s light.” The Southern Watchman, April 4, 1905.
”De som har gemenskap med Gud vandrar i Rättfärdighetens Sols ljus. De vanärar inte sin Återlösare genom att fördärva sin väg inför Gud. Himmelskt ljus lyser över dem. När de närmar sig avslutningen av denna jordens historia, ökar deras kunskap om Kristus och om de profetior som rör honom i hög grad. De är av oändligt värde i Guds ögon; ty de är i enhet med hans Son. För dem är Guds ord av överträffande skönhet och ljuvlighet. De ser dess betydelse. Sanningen uppenbaras för dem. Läran om inkarnationen omges av ett milt sken. De ser att Skriften är nyckeln som låser upp alla mysterier och löser alla svårigheter. De som har varit ovilliga att ta emot ljuset och vandra i ljuset kommer att vara oförmögna att förstå gudaktighetens hemlighet, men de som inte har tvekat att ta upp korset och följa Jesus kommer att se ljus i Guds ljus.” The Southern Watchman, 4 april 1905.
Here, “near the close of this earth’s history,” at the end of the antitypical Day of Atonement, the “doctrine of the incarnation” is invested with a “soft” radiance as was the doctrine of the seventh-day Sabbath at the beginning of the antitypical Day of Atonement.
Här, ”nära avslutningen av denna jordens historia”, vid slutet av den antitypiska försoningsdagen, omges ”inkarnationsläran” av ett ”milt” sken, såsom läran om sjundedagssabbaten vid början av den antitypiska försoningsdagen.
“Jesus raised the cover of the ark, and I beheld the tables of stone on which the Ten Commandments were written. I was amazed as I saw the fourth commandment in the very center of the ten precepts, with a soft halo of light encircling it. Said the angel: ‘It is the only one of the ten which defines the living God who created the heavens and the earth and all things that are therein. When the foundations of the earth were laid, then was laid the foundation of the Sabbath also.’” Testimonies, volume 1, 75.
”Jesus lyfte av locket från arken, och jag såg stentavlorna, på vilka de tio budorden var skrivna. Jag blev häpen när jag såg det fjärde budet mitt i själva mitten av de tio föreskrifterna, omgivet av en mild ljusgloria. Ängeln sade: ’Det är det enda av de tio som anger den levande Guden, som skapade himlarna och jorden och allt som är däri. När jordens grundvalar lades, då lades också sabbatens grundval.’” Testimonies, volym 1, s. 75.
The seventh-day Sabbath, which is a “foundation,” begins Leviticus “23” and the seventh-year Sabbath ends the testimony of the priests as represented by the spring and fall feasts. The seventh-year Sabbath represents the temple that is built upon the foundation. The seventh-year Sabbath at the end is represented by the 2,520, just as the seventh-day Sabbath is represented by the 2,300. The seventh-year Sabbath represents the “doctrine of the incarnation.” The seventh-day Sabbath is the sign of the Creator and the seventh-year Sabbath is the sign of Divinity combined with humanity.
Sjundedagssabbaten, som är en ”grundval”, inleder Tredje Moseboken ”23”, och sjundeårssabbaten avslutar prästernas vittnesbörd såsom det framställs genom vår- och högtiderna på hösten. Sjundeårssabbaten representerar templet som är byggt på grundvalen. Sjundeårssabbaten vid slutet representeras av de 2 520, liksom sjundedagssabbaten representeras av de 2 300. Sjundeårssabbaten representerar ”läran om inkarnationen”. Sjundedagssabbaten är Skaparens tecken, och sjundeårssabbaten är tecknet på gudomlighet förenad med mänsklighet.
Aligning the Lines
Att bringa linjerna i samklang
When we align the spring feasts with the fall feasts in Leviticus twenty-three, the feast of Passover, is followed the next day by the seven-day feast of unleavened bread, and the feast of first fruits follows the day after the seven-day feast of unleavened bread begins. Three waymarks in three days.
När vi ställer vårhögtiderna i samklang med hösthögtiderna i tredje Moseboken tjugotre, följs påskhögtiden nästa dag av den sju dagar långa det osyrade brödets högtid, och förstlingsfruktens högtid följer dagen efter det att den sju dagar långa det osyrade brödets högtid börjar. Tre vägmarkeringar på tre dagar.
The period of seven days that makes up the feast of unleavened bread begins with a holy convocation and ends with the same. The day after the feast of unleavened bread begins, the feast of first fruits arrives, and it includes the spring barley first fruit offering. Pentecost, also called the feast of weeks occurs fifty days after the feast of first fruits, which marks the beginning of a seven-week period that ends on the forty-ninth day, which is followed by Pentecost, meaning fifty.
Den period om sju dagar som utgör det osyrade brödets högtid börjar med en helig sammankomst och slutar med detsamma. Dagen efter att det osyrade brödets högtid börjar inträder förstlingsfruktens högtid, och den innefattar offrande av vårkornets förstlingsfrukt. Pingsten, också kallad veckohögtiden, infaller femtio dagar efter förstlingsfruktens högtid, vilken markerar början på en period om sju veckor som slutar på den fyrtionionde dagen och följs av Pingsten, som betyder femtio.
Passover begins at even on the fourteenth. Passover is not a holy convocation.
Påskhögtiden börjar på aftonen den fjortonde. Påskhögtiden är inte en helig sammankomst.
Then on the fifteenth day, the seven-day feast of unleavened bread arrives. The first day and the last day of the seven-day feast is holy convocations.
Sedan, på den femtonde dagen, börjar det sju dagar långa det osyrade brödets högtid. Den första dagen och den sista dagen av den sju dagar långa högtiden är heliga sammankomster.
The next day, the sixteenth day, the day of first fruits arrives. Then the seven weeks that are marked by the feast of Pentecost begins, and Pentecost is one of the seven holy convocations represented in the spring and fall feasts. First fruits is not a holy convocation.
Nästa dag, den sextonde dagen, kommer förstlingsfrukternas dag. Då börjar de sju veckor som utmärks av pingsthögtiden, och pingsten är en av de sju heliga sammankomsterna som framställs i vårens och höstens högtider. Förstlingsfrukternas dag är inte en helig sammankomst.
Then on the first day of the seventh month the feast of trumpets, is a holy convocation.
Sedan, på den första dagen i den sjunde månaden, är basunhögtiden en helig sammankomst.
The Day of Atonement on the tenth day of the seventh month is a holy convocation, but not a feast.
Försoningsdagen på den tionde dagen i den sjunde månaden är en helig sammankomst, men inte en högtid.
The first day of the feast of Tabernacles is a holy convocation. After the seven-day feast there is the eighth day of tabernacles, though the eighth day is considered outside the periods represented by the feasts. That eighth day is a holy convocation.
Lövhyddohögtidens första dag är en helig sammankomst. Efter den sju dagar långa högtiden följer lövhyddornas åttonde dag, även om den åttonde dagen anses ligga utanför de tidsperioder som högtiderna representerar. Den åttonde dagen är en helig sammankomst.
This equates to seven holy convocations when you include the seventh-day Sabbath that introduces the feasts. Seven holy convocations and seven feasts, though they align differently than the holy convocations. The first and last waymarks are Sabbaths, first for day, then for the year. Within the feasts that are identified between the alpha and omega Sabbaths there are seven feasts and five holy convocations. If you include the alpha seventh-day Sabbath and the omega seventh-year Sabbath you have seven holy convocations and seven feasts. It is understood that the eighth day of Tabernacles is not part of the feasts, and creates the enigma of the eighth being of the seven. The point I am identifying here is that Jesus, as Palmoni organized the variations of numbers within chapter “23” in an absolutely astonishing fashion.
Detta motsvarar sju heliga sammankomster när man inräknar sjundedagssabbaten som inleder högtiderna. Sju heliga sammankomster och sju högtider, även om de förhåller sig till varandra på ett annat sätt än de heliga sammankomsterna. De första och sista vägmärkena är sabbater, först för dagen, sedan för året. Inom de högtider som identifieras mellan alfa- och omega-sabbaterna finns sju högtider och fem heliga sammankomster. Om man inräknar alfa-sjundedagssabbaten och omega-sjundeårssabbaten har man sju heliga sammankomster och sju högtider. Det är förstått att Lövhyddohögtidens åttonde dag inte är en del av högtiderna och skapar gåtan om att den åttonde är av de sju. Den poäng jag här identifierar är att Jesus, såsom Palmoni, organiserade talens variationer inom kapitel ”23” på ett fullkomligt häpnadsväckande sätt.
Spring
Vår
The spring feasts contain a seven-day feast period of unleavened bread, containing an alpha holy convocation at the beginning and an omega holy convocation at the end. Pentecost is the third holy convocation in the spring feasts. Pentecost arrives after a seven-week period, that ends with a feast on the fiftieth day. The spring feasts are marked by four feast days and three periods. Passover, unleavened bread, first fruits and Pentecost are the four feast days, and the three periods are the seven days of unleavened bread, the forty-nine days that precede and include the fiftieth day of Pentecost and the first three days which are a period consisting of three steps.
Vårhögtiderna omfattar en sju dagar lång högtidsperiod med osyrat bröd, med en alfahelig sammankomst i början och en omegahelig sammankomst i slutet. Pingsten är den tredje heliga sammankomsten i vårhögtiderna. Pingsten infaller efter en period om sju veckor, som avslutas med en högtid på den femtionde dagen. Vårhögtiderna kännetecknas av fyra högtidsdagar och tre perioder. Påsken, det osyrade brödet, förstlingsfrukten och pingsten är de fyra högtidsdagarna, och de tre perioderna är de sju dagarna med osyrat bröd, de fyrtionio dagar som föregår och inbegriper pingstens femtionde dag samt de tre första dagarna, vilka utgör en period bestående av tre steg.
The first fruit offering of the Passover period aligns with the first fruit offering on the day of Pentecost; the first fruit offerings of barley in Passover’s three-day period, and the first fruit offering of wheat on Pentecost at the conclusion of the Pentecostal season of forty-nine, slash— fifty days.
Förstlingsoffret under påskperioden motsvarar förstlingsoffret på pingstdagen; förstlingsoffren av korn under påskens tredagarsperiod och förstlingsoffret av vete på pingsten vid avslutningen av pingsttidens fyrtionio, snedstreck— femtio dagar.
Fall
Syndefallet
The fall feasts begin with a specific feast day that initiates a ten-day period which leads to judgment. Five days after judgment a feast of seven days, of which the first and last day of the seven days are identified as holy convocations. From the fifteenth unto the twenty-second day the feast of Tabernacles is celebrated and then on the twenty-third day the Sabbath of the land is marked.
Hösthögtiderna börjar med en särskild högtidsdag som inleder en tiodagarsperiod vilken leder fram till dom. Fem dagar efter domen infaller en sju dagar lång högtid, av vilken den första och den sista dagen av de sju dagarna betecknas som heliga sammankomster. Från den femtonde till den tjugoandra dagen firas lövhyddohögtiden, och därefter, på den tjugotredje dagen, markeras landets sabbat.
When we take the fall feasts and place them over the top of the spring feasts, we have two lines that are both represented by twenty-two verses, thus they are represented by the twenty-two letters of the Hebrew alphabet. When this is done, the first waymark is the holy convocation of the seventh-day Sabbath, and the last waymark is the holy convocation of the seventh-year Sabbath.
När vi tar högtiderna på hösten och lägger dem ovanpå vårhögtiderna, får vi två linjer som båda representeras av tjugotvå verser; således representeras de av de tjugotvå bokstäverna i det hebreiska alfabetet. När detta görs, är det första vägmärket den heliga sammankomsten på sjundedagssabbaten, och det sista vägmärket den heliga sammankomsten på sjundeårssabbaten.
Also in the fifteenth day of the seventh month, when ye have gathered in the fruit of the land, ye shall keep a feast unto the Lord seven days: on the first day shall be a sabbath, and on the eighth day shall be a sabbath. Leviticus 23:39.
Också på femtonde dagen i sjunde månaden, när ni har bärgat landets frukt, skall ni hålla högtid åt Herren i sju dagar; på första dagen skall det vara sabbatsvila, och på åttonde dagen skall det vara sabbatsvila. 3 Moseboken 23:39.
Pentecost was the early rain and Tabernacles is the latter rain. The outpouring of the Holy Spirit at Pentecost was represented by a day, and the outpouring represented by Tabernacles is a period that concludes, and then is followed by a Sabbath, that is the eighth day, of seven days. The Sabbath which follows the final manifestation of the outpouring of the Holy Spirit represents the Sabbath of the earth resting for one thousand years.
Pingsten var det tidiga regnet och Lövhyddohögtiden är det sena regnet. Den Helige Andes utgjutelse vid Pingsten framställdes genom en dag, och den utgjutelse som framställs genom Lövhyddohögtiden är en tidsperiod som avslutas och sedan följs av en sabbat, det vill säga den åttonde dagen, efter sju dagar. Den sabbat som följer på den slutliga uppenbarelsen av den Helige Andes utgjutelse representerar jordens sabbat, då den vilar i ett tusen år.
“In the time of trouble we all fled from the cities and villages, but were pursued by the wicked, who entered the houses of the saints with a sword. They raised the sword to kill us, but it broke, and fell as powerless as a straw. Then we all cried day and night for deliverance, and the cry came up before God. The sun came up, and the moon stood still. The streams ceased to flow. Dark, heavy clouds came up and clashed against each other. But there was one clear place of settled glory, whence came the voice of God like many waters, which shook the heavens and the earth. The sky opened and shut and was in commotion. The mountains shook like a reed in the wind, and cast out ragged rocks all around. The sea boiled like a pot and cast out stones upon the land. And as God spoke the day and the hour of Jesus’ coming and delivered the everlasting covenant to His people, He spoke one sentence, and then paused, while the words were rolling through the earth. The Israel of God stood with their eyes fixed upward, listening to the words as they came from the mouth of Jehovah, and rolled through the earth like peals of loudest thunder. It was awfully solemn. And at the end of every sentence the saints shouted, ‘Glory! Alleluia!’ Their countenances were lighted up with the glory of God; and they shone with the glory, as did the face of Moses when he came down from Sinai. The wicked could not look on them for the glory. And when the never-ending blessing was pronounced on those who had honored God in keeping His Sabbath holy, there was a mighty shout of victory over the beast and over his image.
”I nödens tid flydde vi alla från städerna och byarna, men förföljdes av de ogudaktiga, som trängde in i de heligas hus med svärd. De höjde svärdet för att döda oss, men det bröts och föll maktlöst såsom ett halmstrå. Då ropade vi alla dag och natt om befrielse, och ropet steg upp inför Gud. Solen gick upp, och månen stod stilla. Bäckarna upphörde att flyta. Mörka, tunga moln steg upp och stötte samman med varandra. Men där fanns en klar plats av varaktig härlighet, varifrån Guds röst kom såsom dånet av många vatten, och den skakade himlen och jorden. Himlen öppnade sig och slöt sig och var i uppror. Bergen skakade såsom ett rör för vinden och kastade sönderslitna klippblock omkring sig. Havet kokade såsom en gryta och kastade stenar upp på landet. Och medan Gud tillkännagav dagen och stunden för Jesu ankomst och förkunnade det eviga förbundet för sitt folk, uttalade han en mening och gjorde sedan ett uppehåll, medan orden rullade genom jorden. Guds Israel stod med blicken fäst uppåt och lyssnade till orden när de utgick från Jehovas mun och rullade genom jorden såsom de starkaste åskskrällar. Det var fruktansvärt högtidligt. Och vid slutet av varje mening ropade de heliga: ’Ära! Halleluja!’ Deras ansikten lystes upp av Guds härlighet; och de strålade av härligheten, såsom Moses ansikte gjorde när han kom ner från Sinai. De ogudaktiga kunde inte se på dem för härlighetens skull. Och när den ändlösa välsignelsen uttalades över dem som hade ärat Gud genom att hålla hans sabbat helig, höjdes ett mäktigt segerrop över vilddjuret och över dess bild.”
“Then commenced the jubilee, when the land should rest.” Early Writings, 34.
”Då började jubelåret, när landet skulle vila.” Early Writings, 34.
The jubilee is the fiftieth year, after seven cycles of seven years, which is the 49 days that lead to the fiftieth day of Pentecost. When the line of the fall feasts is brought together with the spring feasts there are 49 days that lead to Pentecost, which marks the beginning of the seven-day period of Tabernacles. Pentecost and Tabernacles align, and together they identify the period of the latter rain that begins at the soon-coming Sunday law and continues until probation closes, the Lord returns and then the earth rests, as represented by the seventh-year Sabbath, that is the eighth of the seven in the feast of Tabernacles.
Jubileet är det femtionde året, efter sju cykler om sju år, vilket motsvarar de 49 dagar som leder fram till pingstens femtionde dag. När linjen för högtiderna på hösten förs samman med vårhögtiderna finns det 49 dagar som leder fram till pingsten, vilken markerar början på lövhyddohögtidens sjudagarsperiod. Pingsten och lövhyddohögtiden sammanfaller, och tillsammans identifierar de perioden för det sena regnet, som börjar vid den snart kommande söndagslagen och fortsätter tills nådatiden avslutas, Herren återvänder och därefter jorden får vila, såsom detta framställs genom det sjunde årets sabbat, vilket är den åttonde av de sju i lövhyddohögtiden.
When we bring both lines of twenty-two verses together, we do so for several reasons. Both lines are twenty-two verses, twenty-two being a tithe of 220, a symbol of the combination of Divinity and humanity.
När vi sammanför båda raderna om tjugotvå verser, gör vi det av flera skäl. Båda raderna omfattar tjugotvå verser, och tjugotvå är en tiondel av 220, en symbol för föreningen av gudomlighet och mänsklighet.
Both lines represent the Hebrew alphabet of twenty-two letters.
Båda raderna representerar det hebreiska alfabetet med tjugotvå bokstäver.
Both lines represent the feasts.
Båda linjerna representerar högtiderna.
Both lines represent the two harvest seasons of the year.
Båda linjerna representerar årets två skördesäsonger.
Both lines represent Christ work in the courtyard, holy place and Most Holy Place. Leviticus means the priests, and Jesus is the Heavenly High Priest. For these reasons, we are justified in applying the line upon line methodology to the forty-four verses of Leviticus twenty-three.
Båda linjerna representerar Kristi verk på förgården, i det heliga och i det allra heligaste. Leviticus avser prästerna, och Jesus är den himmelske översteprästen. Av dessa skäl är vi berättigade att tillämpa metodiken rad på rad på de fyrtiofyra verserna i tredje Moseboken tjugotre.
Pentecost was the early rain for Christianity and Tabernacles is the latter rain for Christianity. We therefore align the spring “day of Pentecost” with the fall seven days of Tabernacles. When Sister White stated, “In the time of trouble we all fled from the cities and villages” she is identifying the time when God’s people are living in the wilderness due to persecution. Living in booths during the Tabernacle season typifies the history that leads directly to the Sabbath jubilee rest for the earth.
Pingsten var det tidiga regnet för kristendomen, och Lövhyddohögtiden är det sena regnet för kristendomen. Vi ställer därför vårens ”pingstdag” i förbindelse med höstens sju dagar av Lövhyddohögtiden. När syster White sade: ”Under nödens tid flydde vi alla från städerna och byarna”, anger hon den tid då Guds folk lever i öknen på grund av förföljelse. Att bo i hyddor under Lövhyddohögtiden är en förebild för den historia som leder direkt fram till sabbatsjubileets vila för jorden.
The Day of Pentecost marks the beginning of seven days of Tabernacles. Then the jubilee is represented by the eighth day, that is of the seven days of Tabernacles. Five days before the feast of Tabernacles was the Day of Atonement. Thus, five days before Pentecost that marks the beginning of Tabernacles—judgment is marked. Ten days before the judgment of the Day of Atonement is the feast of Trumpets. When the lines are combined five days before the Sunday law, represented by Pentecost, judgment is marked. Ten days before that, the feast of Trumpets is marked.
Pingstdagen markerar början på lövhyddohögtidens sju dagar. Därefter representeras jubelåret av den åttonde dagen, det vill säga av lövhyddohögtidens sju dagar. Fem dagar före lövhyddohögtiden inföll Försoningsdagen. Således markeras domen fem dagar före pingsten, som markerar början på lövhyddohögtiden. Tio dagar före domen på Försoningsdagen infaller basunhögtiden. När linjerna sammanförs markeras domen fem dagar före söndagslagen, representerad av pingsten. Tio dagar före detta markeras basunhögtiden.
The baptism of Christ represented His death, burial and resurrection. Those three steps are represented by His death at Passover, His burial and rest upon the Sabbath, and His resurrection on Sunday. The three days of His death, burial and resurrection are one waymark that consists of three steps. We therefore start the combination of the two lines of spring and fall feasts at the resurrection. The resurrection of the third day begins a forty-nine-day period that leads to Pentecost, which is the Sunday law. That forty-nine-day period is preceded by the feast of unleavened bread, that begins one day before and extends five days beyond the day of first fruits.
Kristi dop representerade hans död, begravning och uppståndelse. Dessa tre steg representeras av hans död vid påsken, hans begravning och vila på sabbaten samt hans uppståndelse på söndagen. De tre dagarna av hans död, begravning och uppståndelse utgör ett vägmärke som består av tre steg. Vi börjar därför sammanförandet av de två linjerna av vårens och höstens högtider vid uppståndelsen. Uppståndelsen på den tredje dagen inleder en fyrtioniodagarsperiod som leder till pingsten, vilken är söndagslagen. Denna fyrtioniodagarsperiod föregås av det osyrade brödets högtid, som börjar en dag före och sträcker sig fem dagar bortom förstlingsfruktens dag.
From the resurrection of the first fruits unto the Sunday law is forty-nine days, the Sunday law being the fiftieth day. Five days before the Sunday law judgment is represented, and ten days before that judgment the warning of the trumpets is marked. Resurrection is the first waymark, then five days later the period of unleavened bread concludes. Thirty days after unleavened bread ends, the warning of the trumpets occurs. Ten days later the judgment of the Day of Atonement is marked and five days later the Sunday law of Pentecost arrives.
Från förstlingsfruktens uppståndelse till söndagslagen är det fyrtionio dagar; söndagslagen är den femtionde dagen. Fem dagar före söndagslagen framställs domen, och tio dagar före den domen utmärks basunernas varning. Uppståndelsen är det första vägmärket, och fem dagar senare avslutas det osyrade brödets högtid. Trettio dagar efter att det osyrade brödets högtid avslutas inträffar basunernas varning. Tio dagar senare utmärks försoningsdagens dom, och fem dagar senare kommer pingstens söndagslag.
This identifies seven waymarks in the line upon line application of the spring and fall feasts; the beginning of unleavened bread, the resurrection, the end of unleavened bread, the warning of trumpets, judgment, Pentecost and the latter rain. Those seven waymarks are set within an alpha seventh-day Sabbath and an omega seventh-year Sabbath. The seven waymarks couched between the two Sabbaths isolate and identify a five-day period, followed by a thirty-day period, a ten-day period, a five-day period and a seven-day period.
Detta identifierar sju vägmärken i den rad på rad-tillämpning av vår- och högtiderna om hösten: det osyrade brödets början, uppståndelsen, det osyrade brödets slut, basunernas varning, domen, pingsten och det sena regnet. Dessa sju vägmärken är inramade av en alfa-sabbatsdag på den sjunde dagen och en omega-sabbat under det sjunde året. De sju vägmärken som är inneslutna mellan de två sabbaterna avgränsar och identifierar en period om fem dagar, följd av en period om trettio dagar, en period om tio dagar, en period om fem dagar och en period om sju dagar.
When we then align Christ’s resurrection, we find a forty-day period where He instructed the disciples “face to face” and thereafter ascended. Then for ten days the disciples were in the upper room. Those ten days concluded at the Day of Pentecost, which is the Sunday law. This adds a forty-day period and ten-day period to the line of priests represented by Leviticus “23.”
När vi sedan samordnar Kristi uppståndelse, finner vi en fyrtio dagars period då Han undervisade lärjungarna ”ansikte mot ansikte” och därefter for upp. Sedan var lärjungarna i den övre salen i tio dagar. Dessa tio dagar avslutades på pingstdagen, vilket är söndagslagen. Detta tillför en fyrtio dagars period och en tio dagars period till prästernas linje, representerad av Tredje Moseboken ”23.”
From the resurrection there is five days to the end of unleavened bread, then thirty days to the trumpet warning, then five days to Christ’s ascension, then five days to judgment, then five days to Pentecost’s seven days of the latter rain.
Från uppståndelsen är det fem dagar till det osyrade brödets slut, därefter trettio dagar till basunvarningen, därefter fem dagar till Kristi himmelsfärd, därefter fem dagar till domen, därefter fem dagar till pingstens sju dagar av det sena regnet.
The beginning of the seven days of unleavened bread is followed the next day by the resurrection of first fruits. The resurrection occurs within the seven days of unleavened bread, and five days after the resurrection the period of unleavened bread ends.
Början av de sju dagarna med osyrat bröd följs nästa dag av förstlingsfruktens uppståndelse. Uppståndelsen äger rum inom de sju dagarna med osyrat bröd, och fem dagar efter uppståndelsen upphör perioden med osyrat bröd.
Thirty days after the end of unleavened bread the trumpets mark a warning.
Trettio dagar efter det osyrade brödets slut markerar trumpeterna en varning.
Five days after the warning of the trumpets Christ ascended after teaching for forty days. His ascension marked the beginning of ten days in the upper room.
Fem dagar efter varningen genom trumpeterna for Kristus upp efter att ha undervisat i fyrtio dagar. Hans himmelsfärd markerade början på tio dagar i övre salen.
Then five days after His ascension judgment is marked.
Sedan, fem dagar efter Hans himmelsfärd, markeras domen.
Five days later the Sunday law of Pentecost opens the seven-day period of the latter rain.
Fem dagar senare inleder pingstens söndagslag den sena regnets sju dagar långa period.
The one hundred and forty-four thousand are those who follow the Lamb whithersoever He goeth. Elijah and Moses were slain on July 18, 2020. They were slain where also our Lord was crucified. Christ’s resurrection typified the resurrection of December 31, 2023. Before that date, in July of 2023, a voice in the wilderness began to sound a message represented as unleavened bread. Leaven represents error, hypocrisy and sin, and the message from the wilderness was unleavened. From December 31, 2023 through to the Sunday law, Leviticus “23” has designed a framework of the atonement of the one hundred and forty-four thousand. That framework aligns with Miller’s dream, Malachi three and Revelation nineteens’ windows of heaven. It aligns with the third and ninth hour in the sacred week from 27 to 34 AD.
De etthundrafyrtiofyratusen är de som följer Lammet varthelst Han går. Elia och Mose blev dödade den 18 juli 2020. De blev dödade där även vår Herre blev korsfäst. Kristi uppståndelse var en förebild på uppståndelsen den 31 december 2023. Före detta datum, i juli 2023, började en röst i öknen att förkunna ett budskap framställt såsom osyrat bröd. Surdeg representerar villfarelse, hyckleri och synd, och budskapet från öknen var osyrat. Från den 31 december 2023 och fram till söndagslagen har Tredje Mosebok ”23” utformat en ram för de etthundrafyrtiofyratusens försoning. Denna ram överensstämmer med Millers dröm, Malaki tre och Uppenbarelsebokens nittonde kapitels himlens fönster. Den överensstämmer med tredje och nionde timmen i den heliga veckan från år 27 till 34 e.Kr.
We will continue these things in the next article.
Vi kommer att fortsätta med detta i nästa artikel.
“‘By knowledge shall the chambers be filled with all precious and pleasant riches.’
”Genom kunskap skall kamrarna fyllas med alla dyrbara och ljuvliga skatter.”
“For the mind and the soul, as well as for the body, it is God’s law that strength is acquired by effort. It is exercise that develops. In harmony with this law, God has provided in His word the means for mental and spiritual development.
”För sinnet och själen liksom för kroppen gäller Guds lag, att styrka vinns genom ansträngning. Det är övning som utvecklar. I överensstämmelse med denna lag har Gud i sitt ord tillhandahållit medlen för mental och andlig utveckling.
“The Bible contains all the principles that men need to understand in order to be fitted either for this life or for the life to come. And these principles may be understood by all. No one with a spirit to appreciate its teaching can read a single passage from the Bible without gaining from it some helpful thought. But the most valuable teaching of the Bible is not to be gained by occasional or disconnected study. Its great system of truth is not so presented as to be discerned by the hasty or careless reader. Many of its treasures lie far beneath the surface, and can be obtained only by diligent research and continuous effort. The truths that go to make up the great whole must be searched out and gathered up, ‘here a little, and there a little.’ Isaiah 28:10.
”Bibeln innehåller alla de principer som människor behöver förstå för att bli rustade antingen för detta liv eller för det tillkommande livet. Och dessa principer kan förstås av alla. Ingen som har sinne för att uppskatta dess undervisning kan läsa ett enda avsnitt i Bibeln utan att därur vinna någon hjälpsam tanke. Men Bibelns mest värdefulla undervisning vinns inte genom tillfällig eller osammanhängande studie. Dess stora sanningssystem är inte framställt på ett sådant sätt att det kan urskiljas av den hastige eller vårdslöse läsaren. Många av dess skatter ligger långt under ytan och kan vinnas endast genom flitig forskning och ihärdig ansträngning. De sanningar som tillsammans utgör den stora helheten måste sökas fram och samlas upp, ’här litet och där litet’. Jesaja 28:10.
“When thus searched out and brought together, they will be found to be perfectly fitted to one another. Each Gospel is a supplement to the others, every prophecy an explanation of another, every truth a development of some other truth. The types of the Jewish economy are made plain by the gospel. Every principle in the word of God has its place, every fact its bearing. And the complete structure, in design and execution, bears testimony to its Author. Such a structure no mind but that of the Infinite could conceive or fashion.
”När de sålunda utforskas och sammanförs, skall de befinnas vara fullkomligt anpassade till varandra. Varje evangelium är ett komplement till de andra, varje profetia en förklaring till en annan, varje sanning en utveckling av någon annan sanning. Den judiska hushållningens förebilder klargörs genom evangeliet. Varje princip i Guds ord har sin plats, varje faktum sin betydelse. Och den fullständiga byggnaden, till såväl plan som utförande, vittnar om sin Upphovsman. En sådan byggnad kunde intet annat sinne än den Oändliges vare sig fatta eller utforma.
“In searching out the various parts and studying their relationship, the highest faculties of the human mind are called into intense activity. No one can engage in such study without developing mental power.
”När man utforskar de olika delarna och studerar deras inbördes förhållande, kallas den mänskliga tankens högsta förmågor till intensiv verksamhet. Ingen kan ägna sig åt ett sådant studium utan att utveckla sin tankekraft.
“And not alone in searching out truth and bringing it together does the mental value of Bible study consist. It consists also in the effort required to grasp the themes presented. The mind occupied with commonplace matters only, becomes dwarfed and enfeebled. If never tasked to comprehend grand and far-reaching truths, it after a time loses the power of growth. As a safeguard against this degeneracy, and a stimulus to development, nothing else can equal the study of God’s word. As a means of intellectual training, the Bible is more effective than any other book, or all other books combined. The greatness of its themes, the dignified simplicity of its utterances, the beauty of its imagery, quicken and uplift the thoughts as nothing else can. No other study can impart such mental power as does the effort to grasp the stupendous truths of revelation. The mind thus brought in contact with the thoughts of the Infinite cannot but expand and strengthen.
”Det mentala värdet av bibelstudiet består inte endast i att utforska sanningen och sammanföra den. Det består också i den ansträngning som fordras för att fatta de framställda ämnena. Det sinne som endast är upptaget av alldagliga ting blir förkrympt och försvagat. Om det aldrig får i uppgift att förstå stora och vittomfattande sanningar, förlorar det efter en tid förmågan att växa. Som ett skydd mot denna urartning och som en drivkraft till utveckling kan ingenting jämföras med studiet av Guds ord. Som medel till intellektuell träning är Bibeln verksammare än någon annan bok, eller än alla andra böcker tillsammans. Storheten i dess ämnen, den värdiga enkelheten i dess framställning, skönheten i dess bildspråk, väcker och upphöjer tankarna såsom ingenting annat kan göra. Ingen annan studie kan meddela en sådan tankekraft som den ansträngning som krävs för att fatta uppenbarelsens väldiga sanningar. Det sinne som så bringas i beröring med den Oändliges tankar kan inte annat än vidgas och stärkas.”
“And even greater is the power of the Bible in the development of the spiritual nature. Man, created for fellowship with God, can only in such fellowship find his real life and development. Created to find in God his highest joy, he can find in nothing else that which can quiet the cravings of the heart, can satisfy the hunger and thirst of the soul. He who with sincere and teachable spirit studies God’s word, seeking to comprehend its truths, will be brought in touch with its Author; and, except by his own choice, there is no limit to the possibilities of his development.
”Och ännu större är Bibelns kraft i utvecklingen av den andliga naturen. Människan, skapad för gemenskap med Gud, kan endast i en sådan gemenskap finna sitt verkliga liv och sin utveckling. Skapad för att i Gud finna sin högsta glädje kan hon inte i något annat finna det som kan stilla hjärtats längtan, som kan mätta själens hunger och törst. Den som med uppriktig och läraktig ande studerar Guds ord och söker att fatta dess sanningar, kommer att bringas i beröring med dess upphovsman; och, om inte genom sitt eget val, finns ingen gräns för möjligheterna till hans utveckling.
“In its wide range of style and subjects the Bible has something to interest every mind and appeal to every heart. In its pages are found history the most ancient; biography the truest to life; principles of government for the control of the state, for the regulation of the household—principles that human wisdom has never equaled. It contains philosophy the most profound, poetry the sweetest and the most sublime, the most impassioned and the most pathetic. Immeasurably superior in value to the productions of any human author are the Bible writings, even when thus considered; but of infinitely wider scope, of infinitely greater value, are they when viewed in their relation to the grand central thought. Viewed in the light of this thought, every topic has a new significance. In the most simply stated truths are involved principles that are as high as heaven and that compass eternity.
”I sitt vida register av stil och ämnen har Bibeln något som väcker intresse hos varje sinne och talar till varje hjärta. På dess sidor återfinns den äldsta historien, den mest verklighetstrogna levnadsteckningen, statsstyrets principer för statens ledning och för hushållets ordnande — principer som mänsklig visdom aldrig har kunnat mäta sig med. Den innehåller den djupaste filosofi, den ljuvligaste och mest sublima poesi, den mest lidelsefulla och den mest gripande. Oändligt överlägsna i värde jämfört med någon mänsklig författares verk är Bibelns skrifter även när de betraktas på detta sätt; men av oändligt vidare räckvidd, av oändligt större värde, är de när de ses i sitt förhållande till den stora centrala tanken. Betraktat i ljuset av denna tanke får varje ämne en ny innebörd. I de enklast uttryckta sanningarna innefattas principer som är lika höga som himlen och som omfattar evigheten.
“The central theme of the Bible, the theme about which every other in the whole book clusters, is the redemption plan, the restoration in the human soul of the image of God. From the first intimation of hope in the sentence pronounced in Eden to that last glorious promise of the Revelation, ‘They shall see His face; and His name shall be in their foreheads’ (Revelation 22:4), the burden of every book and every passage of the Bible is the unfolding of this wondrous theme,—man’s uplifting,—the power of God, ‘which giveth us the victory through our Lord Jesus Christ.’ 1 Corinthians 15:57.
”Bibelns centrala tema, det tema kring vilket varje annat i hela boken grupperar sig, är återlösningsplanen, återupprättandet i människosjälen av Guds avbild. Från den första antydan om hopp i den dom som uttalades i Eden till det sista härliga löftet i Uppenbarelseboken: ”De skall se hans ansikte, och hans namn skall vara på deras pannor” (Uppenbarelseboken 22:4), är innebörden i varje bok och varje avsnitt i Bibeln utvecklingen av detta underbara tema, — människans upphöjelse, — Guds kraft, ”som ger oss segern genom vår Herre Jesus Kristus”. 1 Korinthierbrevet 15:57.
“He who grasps this thought has before him an infinite field for study. He has the key that will unlock to him the whole treasure house of God’s word.
Den som fattar denna tanke har framför sig ett oändligt fält för studium. Han har den nyckel som skall öppna för honom hela skattkammaren i Guds ord.
“The science of redemption is the science of all sciences; the science that is the study of the angels and of all the intelligences of the unfallen worlds; the science that engages the attention of our Lord and Saviour; the science that enters into the purpose brooded in the mind of the Infinite—‘kept in silence through times eternal’ (Romans 16:25, R.V.); the science that will be the study of God’s redeemed throughout endless ages. This is the highest study in which it is possible for man to engage. As no other study can, it will quicken the mind and uplift the soul.
”Återlösningens vetenskap är alla vetenskapers vetenskap; den vetenskap som är studieämnet för änglarna och för alla de fallna världarnas intelligenta varelser; den vetenskap som upptar vår Herres och Frälsares uppmärksamhet; den vetenskap som ingår i det uppsåt som vilade i den Oändliges sinne — ”bevarat i tystnad genom eviga tider” (Romarbrevet 16:25, R.V.); den vetenskap som skall vara Guds återlöstas studie genom ändlösa tidsåldrar. Detta är det högsta studium som det är möjligt för människan att ägna sig åt. Som inget annat studium kan det väcka sinnet till liv och upplyfta själen.
“‘The excellency of knowledge is, that wisdom giveth life to them that have it.’ ‘The words that I speak unto you,’ said Jesus, ‘they are spirit, and they are life.’ ‘This is life eternal, that they should know Thee the only true God, and Him whom Thou didst send.’ Ecclesiastes 7:12; John 6:63; 17:3, R.V.
”Kunskapens företräde är detta: att visheten ger liv åt dem som äger den.” ”De ord som jag har talat till er”, sade Jesus, ”de är ande och de är liv.” ”Och detta är det eviga livet, att de känner Dig, den ende sanne Guden, och honom som Du har sänt.” Predikaren 7:12; Johannes 6:63; 17:3, R.V.
“The creative energy that called the worlds into existence is in the word of God. This word imparts power; it begets life. Every command is a promise; accepted by the will, received into the soul, it brings with it the life of the Infinite One. It transforms the nature and re-creates the soul in the image of God.
Den skapande kraft som kallade världarna till existens finns i Guds ord. Detta ord meddelar kraft; det frambringar liv. Varje befallning är ett löfte; när den tas emot av viljan och upptas i själen, för den med sig den Oändliges liv. Den förvandlar naturen och nyskapar själen till Guds avbild.
“The life thus imparted is in like manner sustained. ‘By every word that proceedeth out of the mouth of God’ (Matthew 4:4) shall man live.
Det liv som sålunda meddelas uppehålls på samma sätt. ”Människan skall leva av varje ord som utgår ur Guds mun” (Matteus 4:4).
“The mind, the soul, is built up by that upon which it feeds; and it rests with us to determine upon what it shall be fed. It is within the power of everyone to choose the topics that shall occupy the thoughts and shape the character. Of every human being privileged with access to the Scriptures, God says, ‘I have written to him the great things of My law.’ ‘Call unto Me, and I will answer thee, and show thee great and mighty things, which thou knowest not.’ Hosea 8:12; Jeremiah 33:3.
”Sinnet, själen, byggs upp av det varpå det närs; och det står i vår makt att avgöra varmed det skall näras. Det ligger inom allas förmåga att välja de ämnen som skall uppta tankarna och forma karaktären. Om varje människa som har förmånen att ha tillgång till Skrifterna säger Gud: ’Jag har skrivit för honom min lags stora ting.’ ’Ropa till mig, så vill jag svara dig och låta dig veta stora och ofattbara ting, som du inte känner.’ Hosea 8:12; Jeremiah 33:3.”
“With the word of God in his hands, every human being, wherever his lot in life may be cast, may have such companionship as he shall choose. In its pages he may hold converse with the noblest and best of the human race, and may listen to the voice of the Eternal as He speaks with men. As he studies and meditates upon the themes into which ‘the angels desire to look’ (1 Peter 1:12), he may have their companionship. He may follow the steps of the heavenly Teacher, and listen to His words as when He taught on mountain and plain and sea. He may dwell in this world in the atmosphere of heaven, imparting to earth’s sorrowing and tempted ones thoughts of hope and longings for holiness; himself coming closer and still closer into fellowship with the Unseen; like him of old who walked with God, drawing nearer and nearer the threshold of the eternal world, until the portals shall open, and he shall enter there. He will find himself no stranger. The voices that will greet him are the voices of the holy ones, who, unseen, were on earth his companions—voices that here he learned to distinguish and to love. He who through the word of God has lived in fellowship with heaven, will find himself at home in heaven’s companionship.” Education, 123–127.
”Med Guds ord i sina händer kan varje människa, varhelst hennes lott i livet än må vara lagd, få ett sådant sällskap som hon själv väljer. På dess sidor kan hon samtala med människosläktets ädlaste och bästa, och hon kan lyssna till den Eviges röst när Han talar med människor. När hon studerar och begrundar de ämnen i vilka ’änglarna längta efter att se in’ (1 Petrus 1:12), kan hon ha deras sällskap. Hon kan följa den himmelske Lärarens fotspår och lyssna till Hans ord såsom när Han undervisade på berg och slätt och vid havet. Hon kan leva i denna värld i himlens atmosfär och meddela jordens sorgsna och frestade tankar om hopp och längtan efter helighet; själv komma närmare och allt närmare in i gemenskap med den Osynlige; lik honom i forna dagar som vandrade med Gud och komma allt närmare den eviga världens tröskel, tills portarna öppnas och hon går in där. Hon skall inte finna sig vara en främling. De röster som skall hälsa henne är de heligas röster, de som osedda på jorden var hennes följeslagare—röster som hon här lärde sig att urskilja och älska. Den som genom Guds ord har levt i gemenskap med himlen, skall finna sig hemmastadd i himlens sällskap.” Education, 123–127.