In 1844, the doctrine of the seventh-day Sabbath was unsealed and then emphasized to Sister White when she looked into the ark of the covenant. She also recorded that in the last days the doctrine of the incarnation possessed the same heavenly emphasis. The seventh-day Sabbath, represents the special light from the ark when the antitypical Day of Atonement began, and the seventh-year Sabbath represents the special light from the ark when the antitypical Day of Atonement reaches its conclusion.

År 1844 blev läran om sjundedagssabbaten öppnad och därefter särskilt framhävd för syster White när hon såg in i förbundsarken. Hon nedtecknade också att läran om inkarnationen i de sista dagarna bar samma himmelska betoning. Sjundedagssabbaten representerar det särskilda ljuset från arken när den antitypiska försoningsdagen började, och sjundeårssabbaten representerar det särskilda ljuset från arken när den antitypiska försoningsdagen når sitt slut.

The doctrine of the incarnation is typified in the last holy convocation of Leviticus twenty-three; it is the omega to the seventh-day Sabbath, which is the first holy convocation at the beginning of Leviticus twenty-three. That first Sabbath represents God’s creative power and the last Sabbath represents His recreative power. That first Sabbath is represented by the number “23” and the last by the number “252.”

Läran om inkarnationen förebildas i den sista heliga sammankomsten i Tredje Moseboken tjugotre; den är omega i förhållande till sjundedagssabbaten, som är den första heliga sammankomsten i början av Tredje Moseboken tjugotre. Den första sabbaten representerar Guds skapande kraft, och den sista sabbaten representerar hans nyskapande kraft. Den första sabbaten representeras av talet ”23” och den sista av talet ”252.”

Those two symbols are the bookends of Leviticus twenty-three and they are also the bookends for the Millerite history. 1798 was the fulfillment of the 2,520 years against the northern kingdom of Israel and the 2,300 years was fulfilled October 22, 1844. When Sister White was led into the sanctuary and gazed upon the Ten Commandments, she was typifying God’s latter-day people who follow Christ into the Most Holy Place when He is finishing His work of at-one-ment. The temple test is the test of following the Lamb whithersoever He goeth.

Dessa två symboler är bokstöden i Tredje Mosebok tjugotre, och de är också bokstöden för den milleritiska historien. År 1798 var uppfyllelsen av de 2 520 åren mot Israels norra rike, och de 2 300 åren uppfylldes den 22 oktober 1844. När syster White leddes in i helgedomen och betraktade de tio budorden, förebildade hon Guds folk i den yttersta tiden, som följer Kristus in i det allra heligaste när han fullbordar sitt försoningsverk. Tempelprovet är prövningen att följa Lammet varthelst det går.

These are they which were not defiled with women; for they are virgins. These are they which follow the Lamb whithersoever he goeth. These were redeemed from among men, being the firstfruits unto God and to the Lamb. Revelation 14:4.

Dessa är de som inte har befläckat sig med kvinnor; ty de är jungfrur. Dessa är de som följer Lammet vart det än går. Dessa har blivit friköpta från människorna såsom en förstlingsfrukt åt Gud och Lammet. Uppenbarelseboken 14:4.

Sister White, as a prophet was illustrating the faithful at the beginning who entered the Most Holy Place by faith, and in so doing she was providing an example of the faithful at the end who enter by faith into the Most Holy Place and then gaze into the ark. What they see illuminated there is the doctrine of the incarnation, the finishing of the at-one-ment. They see the two covering cherubs representing the two Sabbaths of creation and re-creation. They see the 252 on one side of the ark and the 23 on the other and recognize that in agreement with creation and re-creation; 23 represents the marriage of Divinity with humanity, and they see 252 as the symbol of a human’s transformation into a human that is combined with Divinity.

Syster White, såsom profet, illustrerade de trogna i begynnelsen som genom tro gick in i det allra heligaste, och därigenom gav hon ett exempel på de trogna i ändens tid som genom tro går in i det allra heligaste och sedan skådar in i arken. Det som de där ser upplyst är inkarnationens lära, fullbordandet av försoningen. De ser de två övertäckande keruberna som representerar skapelsens och nyskapelsens två sabbater. De ser 252 på den ena sidan av arken och 23 på den andra och inser att, i överensstämmelse med skapelse och nyskapelse, representerar 23 föreningen av gudomlighet med mänsklighet, och de ser 252 som symbolen för en människas förvandling till en människa som är förenad med gudomlighet.

The mercy seat was not to be removed, so for Sister White to look inside was a special revelation, and prophetically the illustration is more for the latter days, than the days in which she lived. By beholding we are changed. The temple test is Christ leading His virgin people into His temple, step by step. Prophetic truths represent the steps along the path that is lightened by the message of the Midnight Cry.

Nådestolen skulle inte avlägsnas, så att syster White kunde se inuti var en särskild uppenbarelse, och profetiskt är framställningen mer för de yttersta dagarna än för den tid då hon levde. Genom att skåda blir vi förvandlade. Tempelprovet är att Kristus leder sitt jungfruliga folk in i sitt tempel, steg för steg. Profetiska sanningar representerar stegen längs den stig som upplyses av Midnattsropets budskap.

The Millerite temple of forty-six years is a step.

Det milleritiska templet av fyrtiosex år är ett steg.

The human temple of “23,” (male and female, He created them) is a step.

Det mänskliga templet av ”23” (till man och kvinna skapade Han dem) är ett steg.

Christ raising His temple in three days is a step.

Kristus som reser sitt tempel på tre dagar är ett steg.

The storehouse is the temple of Malachi.

Förrådshuset är Malakis tempel.

Nehemiah cleansed the storehouse from the profanation of Tobiah.

Nehemja renade förrådshuset från Tobijas vanhelgande.

That temple was where the high priest Hilkiah discovered the writings of Moses during the revival of king Josiah.

Detta tempel var den plats där översteprästen Hilkia upptäckte Moses skrifter under kung Josias reformationsväckelse.

The temple Nehemiah cleansed from profanation is the same temple Christ twice cleansed from it’s “sacrilegious profanation” as Sister White states.

Det tempel som Nehemja renade från vanhelgelse är samma tempel som Kristus två gånger renade från dess ”sakrilegiskt vanhelgande”, såsom Syster White säger.

The casket of Miller’s dream was a step.

Kistan i Millers dröm var ett steg.

Once Christ has led His faithful in the Most Holy Place, He leads them, as represented by Sister White to the ark, raises the mercy seat and allows them to look inside. When they look inside they see both the doctrine of the incarnation and the seventh-day Sabbath is invested with a soft halo. Line upon line those who recognize the doctrines that are “invested with a soft radiance” align with Sister White entering the Most Holy Place by faith and looking into the ark.

När Kristus väl har lett sina trogna in i det allraheligaste, leder Han dem, såsom det framställdes för syster White, fram till arken, lyfter nådastolen och låter dem blicka in. När de blickar in ser de att både läran om inkarnationen och sjundedagssabbaten är omgivna av en mild gloria. Rad på rad stämmer de som erkänner de läror som är ”omgivna av ett milt sken” in med syster White, i det att de genom tro träder in i det allraheligaste och blickar in i arken.

The ancient prophets spoke more specifically for the latter days than the days in which they lived. When those ancient prophets themselves become part of the testimony, they represent God’s people in the latter days, and God’s people in the latter days are the one hundred and forty-four thousand. Sister White is perhaps the most important ancient prophet, for all her illustrations represent the alpha history of the omega history of the one hundred and forty-four thousand. All the prophets illustrate the remnant, but Sister White also represents a beginning history that is fulfilled in the ending history—to the very letter.

De forntida profeterna talade mer specifikt för de yttersta dagarna än för de dagar i vilka de levde. När dessa forntida profeter själva blir en del av vittnesbördet, representerar de Guds folk i de yttersta dagarna, och Guds folk i de yttersta dagarna är de etthundrafyrtiofyra tusen. Syster White är kanske den viktigaste forntida profeten, ty alla hennes framställningar representerar alfahistorien till de etthundrafyrtiofyra tusens omegahistoria. Alla profeterna illustrerar kvarlevan, men syster White representerar också en begynnelsehistoria som fullbordas i avslutningshistorien — in i minsta bokstav.

In the alpha foundational history, Sister White in vision, is taken into the Most Holy Place of the heavenly sanctuary. Once there, the mercy seat upon the ark of the covenant, a seat that was not to be removed, was raised so that Sister White could gaze inside where she saw the Ten Commandments.

I alfans grundläggande historia förs syster White i en syn in i det allra heligaste i den himmelska helgedomen. När hon väl är där, höjs nådastolen ovanpå förbundsarken, en plats som inte skulle avlägsnas, så att syster White kan blicka in, där hon såg de tio budorden.

“In the holiest I saw an ark; on the top and sides of it was purest gold. On each end of the ark was a lovely cherub, with its wings spread out over it. Their faces were turned toward each other, and they looked downward. Between the angels was a golden censer. Above the ark, where the angels stood, was an exceeding bright glory, that appeared like a throne where God dwelt. Jesus stood by the ark, and as the saints’ prayers came up to Him, the incense in the censer would smoke, and He would offer up their prayers with the smoke of the incense to His Father. In the ark was the golden pot of manna, Aaron’s rod that budded, and the tables of stone which folded together like a book. Jesus opened them, and I saw the Ten Commandments written on them with the finger of God. On one table were four, and on the other six. The four on the first table shone brighter than the other six. But the fourth, the Sabbath commandment, shone above them all; for the Sabbath was set apart to be kept in honor of God’s holy name. The holy Sabbath looked glorious—a halo of glory was all around it. I saw that the Sabbath commandment was not nailed to the cross. If it was, the other nine commandments were; and we are at liberty to break them all, as well as to break the fourth. I saw that God had not changed the Sabbath, for He never changes. But the pope had changed it from the seventh to the first day of the week; for he was to change times and laws.” Early Writings, 32.

”I det allraheligaste såg jag en ark; ovanpå den och på dess sidor var det renaste guld. Vid vardera änden av arken stod en härlig kerub, med sina vingar utbredda över den. Deras ansikten var vända mot varandra, och de såg nedåt. Mellan änglarna fanns ett gyllene rökelsekar. Ovanför arken, där änglarna stod, var en övermåttan klar härlighet, som syntes likna en tron där Gud bodde. Jesus stod vid arken, och när de heligas böner steg upp till Honom, började rökelsen i rökelsekaret att ryka, och Han frambar deras böner tillsammans med rökelsens rök till sin Fader. I arken fanns den gyllene mannakrukan, Arons stav som hade knoppats, och stentavlorna, vilka slöts samman som en bok. Jesus öppnade dem, och jag såg de tio budorden skrivna på dem med Guds finger. På den ena tavlan fanns fyra, och på den andra sex. De fyra på den första tavlan lyste klarare än de andra sex. Men det fjärde, sabbatsbudet, lyste över dem alla; ty sabbaten var avskild för att hållas till ära för Guds heliga namn. Den heliga sabbaten såg härlig ut—en gloria av härlighet omgav den helt. Jag såg att sabbatsbudet inte hade blivit fastnaglat på korset. Om så hade varit fallet, hade de andra nio buden också blivit det; och vi är fria att bryta dem alla, likaväl som att bryta det fjärde. Jag såg att Gud inte hade förändrat sabbaten, ty Han förändras aldrig. Men påven hade förändrat den från veckans sjunde till dess första dag; ty han skulle förändra tider och lagar.” Early Writings, 32.

The doctrine of the seventh-day Sabbath was the alpha doctrine of the foundational history of the Millerite movement that began as the Philadelphian Millerite movement, then transformed unto the Laodicean Millerite movement in 1856, and then unto the Laodicean Seventh-day Adventist Church in 1863. Sister White also identifies the omega doctrine in the history of the latter days, when the Laodicean movement of the one hundred and forty-four thousand transforms into the Philadelphian movement of the one hundred and forty-four thousand. The alpha and omega lights are represented by the doctrine of the seventh-day Sabbath and the doctrine of the incarnation.

Läran om sjundedagssabbaten var alfaläran i den grundläggande historien för den milleritiska rörelsen, som började som den filadelfiska milleritiska rörelsen, därefter förvandlades till den laodiceiska milleritiska rörelsen år 1856, och sedan till den laodiceiska Sjundedagsadventistkyrkan år 1863. Syster White identifierar också omegadoktrinen i de yttersta dagarnas historia, när den laodiceiska rörelsen bland de hundrafyrtiofyra tusen förvandlas till den filadelfiska rörelsen bland de hundrafyrtiofyra tusen. Alfa- och omegaljuset representeras av läran om sjundedagssabbaten och läran om inkarnationen.

“Those who commune with God walk in the light of the Sun of Righteousness. They do not dishonor their Redeemer by corrupting their way before God. Heavenly light shines upon them. As they near the close of this earth’s history, their knowledge of Christ, and of the prophecies relating to him, greatly increases. They are of infinite worth in God’s sight; for they are in unity with his Son. To them the word of God is of surpassing beauty and loveliness. They see its importance. Truth is unfolded to them. The doctrine of the incarnation is invested with a soft radiance. They see that the Scripture is the key that unlocks all mysteries and solves all difficulties. Those who have been unwilling to receive the light and walk in the light will be unable to understand the mystery of godliness, but those who have not hesitated to take up the cross and follow Jesus, will see light in God’s light.” The Southern Watchman, April 4, 1905.

”De som har gemenskap med Gud vandrar i Rättfärdighetens Sols ljus. De vanärar inte sin Återlösare genom att fördärva sin väg inför Gud. Det himmelska ljuset lyser över dem. När de närmar sig avslutningen av denna jordens historia, ökar deras kunskap om Kristus och om de profetior som hänför sig till honom i hög grad. De är av oändligt värde i Guds ögon; ty de är i enhet med hans Son. För dem är Guds ord av överträffande skönhet och ljuvlighet. De ser dess betydelse. Sanningen uppenbaras för dem. Läran om inkarnationen omsluts av ett milt skimmer. De ser att Skriften är nyckeln som låser upp alla mysterier och löser alla svårigheter. De som har varit ovilliga att ta emot ljuset och vandra i ljuset kommer att vara oförmögna att förstå gudsfruktans hemlighet, men de som inte har tvekat att ta upp korset och följa Jesus, skall se ljus i Guds ljus.” The Southern Watchman, April 4, 1905.

The “doctrine of the incarnation” is also called the “mystery of godliness.”

”Läran om inkarnationen” kallas också ”gudaktighetens hemlighet”.

And without controversy great is the mystery of godliness: God was manifest in the flesh, justified in the Spirit, seen of angels, preached unto the Gentiles, believed on in the world, received up into glory. 1 Timothy 3:16.

Och erkänt stor är gudsfruktighetens hemlighet: Gud blev uppenbarad i köttet, rättfärdigad i Anden, sedd av änglar, predikad bland hedningarna, trodd i världen, upptagen i härlighet. 1 Timoteus 3:16.

The “mystery” is hidden until the final generation, when the faithful see that the doctrine of the incarnation is the omega of the seventh-day Sabbath.

”Hemligheten” är dold intill den sista generationen, då de trofasta ser att läran om inkarnationen är omega av sjundedagssabbaten.

Even the mystery which hath been hid from ages and from generations, but now is made manifest to his saints: To whom God would make known what is the riches of the glory of this mystery among the Gentiles; which is Christ in you, the hope of glory. Colossians 1:26, 27.

den hemlighet som har varit dold från tidsåldrar och från släktled, men som nu har blivit uppenbarad för hans heliga. För dem ville Gud göra känt vad denna hemlighets härlighets rikedom är bland hedningarna: Kristus i er, härlighetens hopp. Kolosserbrevet 1:26, 27.

It is fitting that it is Colossians 1:26 that speaks of a “mystery” that “hath been hid,” but that mystery is “made manifest” in the latter days. Prophetic light is made manifest when prophecy is unsealed, as represented in Daniel twelve where at the end of 1,260 days, at the time of the end a prophecy is unsealed. The prophecy that has been hid for generations is unsealed, and the prophecy is the truth which when unsealed is the “glory” that is made known unto the Gentiles at the Sunday law. That mystery is Christ in you the hope of glory, which is accomplished in the days of the sounding of the seventh trumpet.

Det är passande att det är Kolosserbrevet 1:26 som talar om en ”hemlighet” som ”har varit fördold”, men denna hemlighet ”uppenbaras” i de sista dagarna. Profetiskt ljus uppenbaras när profetian avförseglas, såsom framställs i Daniel tolv, där vid slutet av 1 260 dagar, vid ändens tid, en profetia avförseglas. Den profetia som har varit fördold i generationer avförseglas, och profetian är sanningen som, när den avförseglas, är den ”härlighet” som görs känd för hedningarna vid söndagslagen. Denna hemlighet är Kristus i er, härlighetens hopp, vilket fullbordas i de dagar då den sjunde ängeln basunar.

But in the days of the voice of the seventh angel, when he shall begin to sound, the mystery of God should be finished, as he hath declared to his servants the prophets. Revelation 10:7.

Men i den sjunde ängelns dagars röst, när han skall börja blåsa i basunen, skall Guds hemlighet fullbordas, såsom han har förkunnat för sina tjänare, profeterna. Uppenbarelseboken 10:7.

It is only fitting that the voice of the seventh angel began to sound on the tenth day of the seventh month as represented in Revelation 10:7. The seventh angel is also represented as the third woe, and the first two woes were Islam, thus providing two witnesses that the third woe is Islam. The mystery of God is finished when the trumpet of Islam is blowing.

Det är helt passande att den sjunde ängelns röst började ljuda på den tionde dagen i den sjunde månaden, såsom framställs i Uppenbarelseboken 10:7. Den sjunde ängeln framställs också såsom det tredje veropet, och de två första veropen var islam, vilket därmed ger två vittnen om att det tredje veropet är islam. Guds hemlighet fullbordas när islams trumpet ljuder.

In the history of the seventh trumpet the doctrine of the incarnation, which is the mystery of Christ in you, or the combination of Divinity with humanity, as represented by Christ when He took upon Himself human flesh; the candidates to be among the one hundred and forty-four thousand will be tested as to whether they have the necessary oil and faith to enter into the Most Holy Place. If they hesitate darkness falls upon them, if they follow the Lamb withersoever He goeth, they will be led to look into the ark. In the ark they will find the doctrines of the seventh-day Sabbath and the doctrine of the incarnation.

I den sjunde basunens historia skall läran om inkarnationen, som är hemligheten Kristus i er, eller föreningen av gudomlighet med mänsklighet, sådan den framställdes av Kristus när Han tog på sig mänskligt kött, vara den prövosten genom vilken kandidaterna att höra till de etthundrafyrtiofyra tusen skall prövas, huruvida de har den nödvändiga oljan och tron för att kunna gå in i det allra heligaste. Om de tvekar faller mörker över dem; om de följer Lammet varthelst det går, skall de ledas till att blicka in i arken. I arken skall de finna lärorna om sjundedagssabbaten och läran om inkarnationen.

As significant as these two doctrines are, what I am focusing on is not the alpha and omega lights, but that the prophetess illustrated God’s people entering into the heavenly sanctuary and looking into the ark of the covenant. There must be a point in the history of the one hundred and forty-four thousand, during the latter days, where the one hundred and forty-four thousand are taken into the Most Holy Place to gaze upon the opened ark.

Hur betydelsefulla dessa två läror än är, är det jag riktar uppmärksamheten mot inte alfa- och omega-ljusen, utan att profetissan framställde Guds folk när de trädde in i den himmelska helgedomen och såg in i förbundsarken. Det måste finnas en tidpunkt i de etthundrafyrtiofyra tusens historia, under de yttersta dagarna, då de etthundrafyrtiofyra tusen förs in i det allra heligaste för att skåda den öppnade arken.

If you possess the faith to believe the prophets illustrate God’s people in the latter days, along with the faith that Sister White was as much inspired, in every way, as every other prophet in the Bible—then the application I just set forth must be accepted as true. The one hundred and forty-four thousand must follow Christ, by faith into the Most Holy Place, as Sister White says the faithful did on October 22, 1844. There were then two classes manifested, those who refused to enter in by faith, and those who entered in.

Om du besitter den tro som krävs för att tro att profeterna framställer Guds folk i de sista dagarna, tillsammans med tron att syster White var lika mycket inspirerad, på varje sätt, som varje annan profet i Bibeln — då måste den tillämpning jag just har framlagt godtas som sann. De etthundrafyrtiofyra tusen måste genom tro följa Kristus in i det allra heligaste, såsom syster White säger att de trogna gjorde den 22 oktober 1844. Det fanns då två klasser som blev uppenbarade: de som vägrade att gå in genom tro, och de som gick in.

“I was pointed back to the proclamation of the first advent of Christ. John was sent in the spirit and power of Elijah to prepare the way of Jesus. Those who rejected the testimony of John were not benefited by the teachings of Jesus. Their opposition to the message that foretold His coming placed them where they could not readily receive the strongest evidence that He was the Messiah. Satan led on those who rejected the message of John to go still farther, to reject and crucify Christ. In doing this they placed themselves where they could not receive the blessing on the day of Pentecost, which would have taught them the way into the heavenly sanctuary. The rendering of the veil of the temple showed that the Jewish sacrifices and ordinances would no longer be received. The great Sacrifice had been offered and had been accepted, and the Holy Spirit which descended on the day of Pentecost carried the minds of the disciples from the earthly sanctuary to the heavenly, where Jesus had entered by His own blood, to shed upon His disciples the benefits of His atonement. But the Jews were left in total darkness. They lost all the light which they might have had upon the plan of salvation, and still trusted in their useless sacrifices and offerings. The heavenly sanctuary had taken the place of the earthly, yet they had no knowledge of the change. Therefore they could not be benefited by the mediation of Christ in the holy place.

”Jag hänvisades tillbaka till förkunnelsen om Kristi första ankomst. Johannes sändes i Elias ande och kraft för att bereda Jesu väg. De som förkastade Johannes vittnesbörd hade ingen nytta av Jesu undervisning. Deras motstånd mot budskapet som förutsade hans ankomst försatte dem i en ställning där de inte lätt kunde ta emot de starkaste bevisen för att han var Messias. Satan förledde dem som förkastade Johannes budskap att gå ännu längre, till att förkasta och korsfästa Kristus. Genom att göra detta försatte de sig där de inte kunde ta emot välsignelsen på pingstdagen, vilken skulle ha lärt dem vägen in i den himmelska helgedomen. Att förhänget i templet rämnade visade att de judiska offren och föreskrifterna inte längre skulle tas emot. Det stora Offret hade framburits och hade blivit antaget, och den Helige Ande, som sänkte sig på pingstdagen, förde lärjungarnas tankar från den jordiska helgedomen till den himmelska, dit Jesus hade gått in med sitt eget blod för att utgjuta försoningens välgärningar över sina lärjungar. Men judarna lämnades i fullständigt mörker. De förlorade allt det ljus som de kunde ha haft över frälsningsplanen och förtröstade fortfarande på sina gagnlösa offer och gåvor. Den himmelska helgedomen hade intagit den jordiskas plats, men de hade ingen kunskap om förändringen. Därför kunde de inte få del av Kristi medling i det heliga.”

“Many look with horror at the course of the Jews in rejecting and crucifying Christ; and as they read the history of His shameful abuse, they think they love Him, and would not have denied Him as did Peter, or crucified Him as did the Jews. But God who reads the hearts of all, has brought to the test that love for Jesus which they professed to feel. All heaven watched with the deepest interest the reception of the first angel’s message. But many who professed to love Jesus, and who shed tears as they read the story of the cross, derided the good news of His coming. Instead of receiving the message with gladness, they declared it to be a delusion. They hated those who loved His appearing and shut them out of the churches. Those who rejected the first message could not be benefited by the second; neither were they benefited by the midnight cry, which was to prepare them to enter with Jesus by faith into the most holy place of the heavenly sanctuary. And by rejecting the two former messages, they have so darkened their understanding that they can see no light in the third angel’s message, which shows the way into the most holy place. I saw that as the Jews crucified Jesus, so the nominal churches had crucified these messages, and therefore they have no knowledge of the way into the most holy, and they cannot be benefited by the intercession of Jesus there. Like the Jews, who offered their useless sacrifices, they offer up their useless prayers to the apartment which Jesus has left; and Satan, pleased with the deception, assumes a religious character, and leads the minds of these professed Christians to himself, working with his power, his signs and lying wonders, to fasten them in his snare.” Early Writings, 259–261.

”Många ser med fasa på judarnas handlingssätt när de förkastade och korsfäste Kristus; och när de läser historien om hur skändligt han blev behandlad, menar de att de älskar honom och att de inte skulle ha förnekat honom såsom Petrus gjorde eller korsfäst honom såsom judarna gjorde. Men Gud, som läser allas hjärtan, har satt på prov den kärlek till Jesus som de bekände sig känna. Hela himlen följde med det djupaste intresse mottagandet av den förste ängelns budskap. Men många som bekände sig älska Jesus, och som fällde tårar när de läste berättelsen om korset, förlöjligade de goda nyheterna om hans ankomst. I stället för att ta emot budskapet med glädje förklarade de att det var en villfarelse. De hatade dem som älskade hans uppenbarelse och stängde dem ute från församlingarna. De som förkastade det första budskapet kunde inte ha någon nytta av det andra; inte heller hade de någon nytta av midnattsropet, som skulle förbereda dem att genom tro gå in med Jesus i det allra heligaste i den himmelska helgedomen. Och genom att förkasta de två föregående budskapen har de så förmörkat sitt förstånd att de inte kan se något ljus i den tredje ängelns budskap, som visar vägen in i det allra heligaste. Jag såg att liksom judarna korsfäste Jesus, så hade de namnkristna kyrkorna korsfäst dessa budskap, och därför har de ingen kunskap om vägen in i det allra heligaste, och de kan inte ha någon nytta av Jesu medling där. Liksom judarna, som frambar sina gagnlösa offer, frambär de sina gagnlösa böner till den avdelning som Jesus har lämnat; och Satan, som gläder sig över bedrägeriet, antar en religiös gestalt och leder sinnet hos dessa bekännande kristna till sig själv, medan han verkar med sin makt, sina tecken och lögnens under för att fästa dem i sin snara.” Early Writings, 259–261.

Sister White identifies the progressive testing process of John the Baptist and Christ’s history that ended with the Jews being in total darkness in order to illustrate the same history in the time of the Millerites, which is the alpha history of Sister White; the ancient prophetess of the latter days. The life-or-death test in the beginning was over entering into the Most Holy Place or refusing to do so. To refuse to do so produced the same darkness upon the rebels of Millerite history that had come upon the rebellious Jews in the history of Christ.

Syster White identifierar den fortskridande prövningsprocessen i Johannes Döparens och Kristi historia, vilken slutade med att judarna befann sig i fullständigt mörker, för att därigenom åskådliggöra samma historia i milleriternas tid, vilken utgör Syster Whites alfahistoria, den sista dagarnas forntida profetissa. Liv-eller-död-prövningen i början gällde att träda in i det Allra Heligaste eller att vägra göra det. Att vägra detta framkallade samma mörker över millerithistoriens upproriska som hade kommit över de upproriska judarna i Kristi historia.

Jesus always illustrates the end of a thing, with the beginning of a thing; so, when Sister White was taken into the Most Holy Place and gazed upon the open ark, in connection with the test of October 22, 1844, it identifies that the one hundred and forty-four thousand will be tested upon following the Lamb into the Most Holy Place or going into perfect eternal darkness. This fact is premised upon a faith that understands the ancient prophets are illustrating God’s latter-day people when they themselves become part of the recorded testimony. Sister White illustrates both classes.

Jesus illustrerar alltid slutet på en sak med början på en sak; således, när syster White togs in i det allra heligaste och betraktade den öppna arken, i samband med prövningen den 22 oktober 1844, identifierar detta att de etthundrafyrtiofyra tusen kommer att prövas beträffande att följa Lammet in i det allra heligaste eller att gå in i fullkomligt evigt mörker. Detta faktum grundar sig på en tro som förstår att de forntida profeterna illustrerar Guds folk i de sista dagarna, när de själva blir en del av det nedtecknade vittnesbördet. Syster White illustrerar båda klasserna.

“While in this state of despondency I had a dream that made a deep impression upon my mind. I dreamed of seeing a temple, to which many persons were flocking. Only those who took refuge in that temple would be saved when time should close. All who remained outside would be forever lost. The multitudes without who were going about their various ways, derided and ridiculed those who were entering the temple, and told them that this plan of safety was a cunning deception, that in fact there was no danger whatever to avoid. They even laid hold of some to prevent them from hastening within the walls.

”Medan jag befann mig i detta tillstånd av missmod hade jag en dröm som gjorde ett djupt intryck på mitt sinne. Jag drömde att jag såg ett tempel, dit många människor strömmade. Endast de som tog sin tillflykt till det templet skulle bli frälsta när nådens tid skulle avslutas. Alla som förblev utanför skulle vara för evigt förlorade. Folkmassorna därutanför, som gick sina olika vägar, hånade och förlöjligade dem som gick in i templet och sade dem att denna frälsningsplan var ett listigt bedrägeri, att det i själva verket inte fanns någon fara alls att undfly. De grep till och med tag i somliga för att hindra dem från att skynda innanför murarna.

“Fearing to be ridiculed, I thought best to wait until the multitude dispersed, or until I could enter unobserved by them. But the numbers increased instead of diminishing, and fearful of being too late, I hastily left my home and pressed through the crowd. In my anxiety to reach the temple I did not notice or care for the throng that surrounded me. On entering the building, I saw that the vast temple was supported by one immense pillar, and to this was tied a lamb all mangled and bleeding. We who were present seemed to know that this lamb had been torn and bruised on our account. All who entered the temple must come before it and confess their sins.

”Av fruktan för att bli utskrattad fann jag det bäst att vänta tills folkmassan hade skingrats, eller tills jag kunde komma in obemärkt av dem. Men antalet människor ökade i stället för att minska, och av rädsla för att komma för sent lämnade jag hastigt mitt hem och trängde mig genom folkmassan. I min ängslan att nå templet lade jag varken märke till eller brydde mig om skaran som omgav mig. När jag kom in i byggnaden såg jag att det väldiga templet bars upp av en enda ofantlig pelare, och vid denna var ett lamm bundet, sönderslitet och blödande. Vi som var närvarande tycktes veta att detta lamm hade slitits och sargats för vår skull. Alla som gick in i templet måste träda fram inför det och bekänna sina synder.

“Just before the lamb were elevated seats, upon which sat a company looking very happy. The light of heaven seemed to shine upon their faces, and they praised God and sang songs of glad thanksgiving that seemed like the music of the angels. These were they who had come before the lamb, confessed their sins, received pardon, and were now waiting in glad expectation of some joyful event.

”Strax framför Lammet fanns upphöjda säten, på vilka ett sällskap satt som såg mycket lyckligt ut. Himlens ljus tycktes lysa över deras ansikten, och de prisade Gud och sjöng sånger av glad tacksägelse som liknade änglarnas musik. Dessa var de som hade kommit inför Lammet, bekänt sina synder, tagit emot förlåtelse och nu väntade i glad förväntan på någon glädjerik händelse.

“Even after I had entered the building, a fear came over me, and a sense of shame that I must humble myself before these people. But I seemed compelled to move forward, and was slowly making my way around the pillar in order to face the lamb, when a trumpet sounded, the temple shook, shouts of triumph arose from the assembled saints, an awful brightness illuminated the building, then all was intense darkness. The happy people had all disappeared with the brightness, and I was left alone in the silent horror of night. I awoke in agony of mind and could hardly convince myself that I had been dreaming. It seemed to me that my doom was fixed, that the Spirit of the Lord had left me, never to return.

”Även sedan jag hade gått in i byggnaden kom en fruktan över mig och en känsla av skam över att jag måste ödmjuka mig inför dessa människor. Men jag tycktes vara tvungen att gå vidare och höll sakta på att ta mig runt pelaren för att stå ansikte mot ansikte med lammet, när en trumpet ljöd, templet skakade, segersrop höjdes från de församlade heliga, ett fruktansvärt sken upplyste byggnaden, och sedan blev allt till ett intensivt mörker. De lyckliga människorna hade alla försvunnit med ljuset, och jag lämnades ensam i nattens tysta fasa. Jag vaknade i själslig ångest och kunde knappast övertyga mig själv om att jag hade drömt. Det föreföll mig som om mitt öde var beseglat, som om Herrens Ande hade lämnat mig för att aldrig återvända.

“Soon after this I had another dream. I seemed to be sitting in abject despair with my face in my hands, reflecting like this: If Jesus were upon earth, I would go to Him, throw myself at His feet, and tell Him all my sufferings. He would not turn away from me, He would have mercy upon me, and I would love and serve Him always. Just then the door opened, and a person of beautiful form and countenance entered. He looked upon me pitifully and said: ‘Do you wish to see Jesus? He is here, and you can see Him if you desire it. Take everything you possess and follow me.’

”Kort därefter hade jag ännu en dröm. Jag tycktes sitta i den djupaste förtvivlan med ansiktet dolt i mina händer och tänka så här: Om Jesus vore på jorden, skulle jag gå till Honom, kasta mig för Hans fötter och berätta för Honom om allt mitt lidande. Han skulle inte vända sig bort från mig, Han skulle förbarma sig över mig, och jag skulle älska och tjäna Honom för alltid. Just då öppnades dörren, och en person med skön gestalt och skönt anlete trädde in. Han såg på mig med medlidande och sade: ’Önskar du att få se Jesus? Han är här, och du kan få se Honom om du önskar det. Ta allt du äger och följ mig.’”

“I heard this with unspeakable joy, and gladly gathered up all my little possessions, every treasured trinket, and followed my guide. He led me to a steep and apparently frail stairway. As I commenced to ascend the steps, he cautioned me to keep my eyes fixed upward, lest I should grow dizzy and fall. Many others who were climbing the steep ascent fell before gaining the top.

”Jag hörde detta med outsäglig glädje och samlade villigt ihop alla mina få ägodelar, varje dyrbar liten klenod, och följde min vägvisare. Han förde mig till en brant och till synes bräcklig trappa. När jag började stiga uppför stegen, varnade han mig att hålla blicken fäst uppåt, så att jag inte skulle bli yr och falla. Många andra som klättrade uppför den branta stigningen föll innan de nådde toppen.

“Finally we reached the last step, and stood before a door. Here my guide directed me to leave all the things that I had brought with me. I cheerfully laid them down; he then opened the door and bade me enter. In a moment I stood before Jesus. There was no mistaking that beautiful countenance. That expression of benevolence and majesty could belong to no other. As His gaze rested upon me, I knew at once that He was acquainted with every circumstance of my life and all my inner thoughts and feelings.

”Slutligen nådde vi det sista steget och stod framför en dörr. Här uppmanade min vägledare mig att lämna allt det som jag hade fört med mig. Med glädje lade jag det ifrån mig; han öppnade då dörren och bad mig stiga in. I nästa ögonblick stod jag inför Jesus. Det gick inte att missta det sköna ansiktet. Detta uttryck av välvilja och majestät kunde inte tillhöra någon annan. När Hans blick vilade på mig, visste jag genast att Han kände till varje omständighet i mitt liv och alla mina innersta tankar och känslor.

“I tried to shield myself from His gaze, feeling unable to endure His searching eyes, but He drew near with a smile, and, laying His hand upon my head, said: ‘Fear not.’ The sound of His sweet voice thrilled my heart with a happiness it had never before experienced. I was too joyful to utter a word, but, overcome with emotion, sank prostrate at His feet. While I was lying helpless there, scenes of beauty and glory passed before me, and I seemed to have reached the safety and peace of heaven. At length my strength returned, and I arose. The loving eyes of Jesus were still upon me, and His smile filled my soul with gladness. His presence filled me with a holy reverence and an inexpressible love.

”Jag försökte skyla mig för Hans blick, då jag kände mig oförmögen att uthärda Hans rannsakande ögon, men Han kom nära med ett leende och sade, medan Han lade sin hand på mitt huvud: ’Frukta inte.’ Ljudet av Hans ljuva röst genomströmmade mitt hjärta med en lycka som det aldrig tidigare hade erfarit. Jag var alltför uppfylld av glädje för att kunna yttra ett ord, men, överväldigad av känslor, sjönk jag ned till marken vid Hans fötter. Medan jag låg där hjälplös, drog scener av skönhet och härlighet förbi inför mig, och det tycktes mig som om jag hade nått himlens trygghet och frid. Till slut återvände min kraft, och jag reste mig upp. Jesu kärleksfulla ögon vilade fortfarande på mig, och Hans leende fyllde min själ med glädje. Hans närvaro uppfyllde mig med helig vördnad och en outsäglig kärlek.

“My guide now opened the door, and we both passed out. He bade me take up again all the things I had left without. This done, he handed me a green cord coiled up closely. This he directed me to place next my heart, and when I wished to see Jesus, take it from my bosom and stretch it to the utmost. He cautioned me not to let it remain coiled for any length of time, lest it should become knotted and difficult to straighten. I placed the cord near my heart and joyfully descended the narrow stairs, praising the Lord and telling all whom I met where they could find Jesus. This dream gave me hope. The green cord represented faith to my mind, and the beauty and simplicity of trusting in God began to dawn upon my soul.” Testimonies, volume 1, 27–29.

”Min vägvisare öppnade nu dörren, och vi gick båda ut. Han bad mig ta upp igen allt det jag hade lämnat utanför. När detta var gjort, räckte han mig ett grönt snöre, tätt hoprullat. Han anvisade mig att lägga det intill mitt hjärta, och när jag önskade se Jesus, ta fram det ur mitt bröst och sträcka ut det till dess fulla längd. Han varnade mig för att låta det förbli hoprullat någon längre tid, så att det inte skulle trassla sig och bli svårt att räta ut. Jag lade snöret nära mitt hjärta och gick med glädje nerför den smala trappan, prisande Herren och berättande för alla jag mötte var de kunde finna Jesus. Denna dröm gav mig hopp. Det gröna snöret representerade för mitt sinne tron, och skönheten och enkelheten i att förtrösta på Gud började gry för min själ.” Testimonies, volym 1, 27–29.

From the end of the Exeter camp meeting on August 17 unto October 22 in 1844 was sixty-six days. Those sixty-six days represent the period of the proclamation of the Midnight Cry, and in the context of the parable of the ten virgins those that then proclaimed the message represent those who had oil, and those who did not then proclaim the message had no oil.

Från avslutningen av lägermötet i Exeter den 17 augusti till den 22 oktober 1844 var det sextiosex dagar. Dessa sextiosex dagar representerar tiden för förkunnelsen av Midnattsropet, och i liknelsen om de tio jungfrurna representerar de som då förkunnade budskapet dem som hade olja, och de som då inte förkunnade budskapet hade ingen olja.

In the parable, the marriage took place at the beginning of the tarrying time. The legal marriage took place and then everyone went home and waited until the groom’s father decided if it was acceptable to consummate the marriage. Infidelity between the first marriage and the second ceremony at midnight was considered adultery. The tarrying time was based upon the father of the groom waiting to see what happened to the bride over a period of time. Was she pregnant?

I liknelsen ägde vigseln rum vid början av dröjsmålstiden. Den rättsligt giltiga vigseln ägde rum, och därefter gick alla hem och väntade tills brudgummens far avgjorde om det var tillåtet att fullborda äktenskapet. Otrohet mellan den första vigseln och den andra ceremonin vid midnatt betraktades som äktenskapsbrott. Dröjsmålstiden grundade sig på att brudgummens far väntade för att se vad som skedde med bruden under en tidsperiod. Var hon havande?

When the father decided all was well, the midnight procession began, and it began at night to avoid the oppressive heat in the daytime of Palestine. For this reason, the bride’s attendants, the virgins of the parable, were required to have their own lantern and supply of oil waiting for the midnight cry announcing that the procession to the marriage was under way, for it was to take place at night. At Exeter the midnight cry arrived and you either had enough oil ready for the procession or you didn’t.

När fadern hade beslutat att allt var i ordning, började midnattsprocessionen, och den började om natten för att undvika den tryckande hettan under Palestinas dagtid. Av denna anledning måste brudens följeslagare, liknelsens jungfrur, ha sin egen lykta och sitt förråd av olja redo i väntan på midnattsropet som tillkännagav att processionen till bröllopet hade börjat, ty den skulle äga rum om natten. I Exeter ljöd midnattsropet, och antingen hade du tillräckligt med olja redo för processionen, eller också hade du det inte.

When they left Exeter with the message they were illustrating a people who were sealed. Some had enough oil to make into the marriage on October 22, 1844, and some didn’t. Those sixty-six-days represent a period of time when God’s people are sealed unto the closed door of the Sunday law. If they had the proper amount of oil they entered by faith into the Most Holy Place. Sister White illustrated God’s people entering into the Most Holy Place in the latter days, and in her alpha history it was a life-or-death test that was involved with entering into the Most Holy Place by faith. In the latter days the one hundred and forty-four thousand will be tested as to whether they will enter into the Most Holy Place by faith. It is once again a life-or-death test.

När de lämnade Exeter med budskapet framställde de ett folk som var beseglat. Somliga hade tillräckligt med olja för att komma in till bröllopet den 22 oktober 1844, och somliga hade det inte. Dessa sextiosex dagar representerar en tidsperiod då Guds folk beseglas till den stängda dörren i söndagslagen. Om de hade den rätta mängden olja gick de genom tron in i det allra heligaste. Syster White framställde Guds folk såsom inträdande i det allra heligaste i de yttersta dagarna, och i hennes alfahistoria var det ett prov på liv eller död som var förbundet med att genom tron gå in i det allra heligaste. I de yttersta dagarna kommer de etthundrafyrtiofyra tusen att prövas i fråga om huruvida de vill gå in i det allra heligaste genom tron. Det är återigen ett prov på liv eller död.

We will continue these things in the next article.

Vi kommer att fortsätta med dessa ämnen i nästa artikel.

“In the cleansing of the temple, Jesus was announcing His mission as the Messiah, and entering upon His work. That temple, erected for the abode of the divine Presence, was designed to be an object lesson for Israel and for the world. From eternal ages it was God’s purpose that every created being, from the bright and holy seraph to man, should be a temple for the indwelling of the Creator. Because of sin, humanity ceased to be a temple for God. Darkened and defiled by evil, the heart of man no longer revealed the glory of the Divine One. But by the incarnation of the Son of God, the purpose of Heaven is fulfilled. God dwells in humanity, and through saving grace the heart of man becomes again His temple. God designed that the temple at Jerusalem should be a continual witness to the high destiny open to every soul. But the Jews had not understood the significance of the building they regarded with so much pride. They did not yield themselves as holy temples for the Divine Spirit. The courts of the temple at Jerusalem, filled with the tumult of unholy traffic, represented all too truly the temple of the heart, defiled by the presence of sensual passion and unholy thoughts.

”Genom reningen av templet förkunnade Jesus sitt uppdrag som Messias och trädde in i sitt verk. Det templet, uppfört till boning för den gudomliga Närvaron, var avsett att vara en åskådningsundervisning för Israel och för världen. Från evighetens tidsåldrar var det Guds avsikt att varje skapad varelse, från den strålande och heliga serafen till människan, skulle vara ett tempel för Skaparens inneboende. På grund av synden upphörde mänskligheten att vara ett tempel för Gud. Förmörkat och orenat av det onda uppenbarade människans hjärta inte längre den Gudomliges härlighet. Men genom Guds Sons människoblivande fullbordas himlens avsikt. Gud bor i mänskligheten, och genom frälsande nåd blir människans hjärta åter hans tempel. Gud avsåg att templet i Jerusalem ständigt skulle vara ett vittnesbörd om den höga bestämmelse som står öppen för varje själ. Men judarna hade inte förstått innebörden av den byggnad som de betraktade med så stor stolthet. De överlämnade inte sig själva som heliga tempel åt den gudomliga Anden. Förgårdarna i templet i Jerusalem, fyllda av larmet från ohelig handel, återgav alltför sant hjärtats tempel, orenat av sinnlig lidelses närvaro och oheliga tankar.

“In cleansing the temple from the world’s buyers and sellers, Jesus announced His mission to cleanse the heart from the defilement of sin,—from the earthly desires, the selfish lusts, the evil habits, that corrupt the soul. Malachi 3:1–3 quoted.” The Desire of Ages, 161.

”När Jesus renade templet från världens köpare och säljare, tillkännagav han sitt uppdrag att rena hjärtat från syndens orenhet — från de jordiska begären, de själviska lustarna, de onda vanorna, som fördärvar själen. Malaki 3:1–3 citerat.” Messias, s. 161.

“The prophet says, ‘I saw another angel come down from heaven, having great power; and the earth was lightened with his glory. And he cried mightily with a strong voice, saying, Babylon the great is fallen, is fallen, and is become the habitation of devils’ (Revelation 18:1, 2). This is the same message that was given by the second angel. Babylon is fallen, ‘because she made all nations drink of the wine of the wrath of her fornication’ (Revelation 14:8). What is that wine?—Her false doctrines. She has given to the world a false sabbath instead of the Sabbath of the fourth commandment, and has repeated the falsehood that Satan first told Eve in Eden—the natural immortality of the soul. Many kindred errors she has spread far and wide, ‘teaching for doctrines the commandments of men’ (Matthew 15:9).

”Profeten säger: ’Och jag såg en annan ängel komma ner från himlen med stor makt, och jorden upplystes av hans härlighet. Och han ropade mäktigt med stark röst och sade: Fallet, fallet är det stora Babylon, och det har blivit en boning för onda andar’ (Uppenbarelseboken 18:1, 2). Detta är samma budskap som gavs av den andre ängeln. Babylon är fallet, ’eftersom hon har givit alla folk att dricka av sin otukts vredes vin’ (Uppenbarelseboken 14:8). Vad är detta vin?—Hennes falska läror. Hon har gett världen en falsk sabbat i stället för sabbaten enligt det fjärde budet, och har upprepat den lögn som Satan först sade till Eva i Eden—själens naturliga odödlighet. Många besläktade villfarelser har hon spritt vida omkring, ’när de läror som är människobud görs till läror’ (Matteusevangeliet 15:9).”

“When Jesus began His public ministry, He cleansed the Temple from its sacrilegious profanation. Among the last acts of His ministry was the second cleansing of the Temple. So in the last work for the warning of the world, two distinct calls are made to the churches. The second angel’s message is, ‘Babylon is fallen, is fallen, that great city, because she made all nations drink of the wine of the wrath of her fornication’ (Revelation 14:8). And in the loud cry of the third angel’s message a voice is heard from heaven saying, ‘Come out of her, my people, that ye be not partakers of her sins, and that ye receive not of her plagues. For her sins have reached unto heaven, and God hath remembered her iniquities’ (Revelation 18:4, 5).” Selected Messages, book 2, 118.

”När Jesus började sin offentliga tjänst, renade Han templet från dess sakrilegliga vanhelgande. Bland de sista handlingarna i Hans tjänst var templets andra rening. Så ges i det sista verket för världens varning två tydliga kallelser till församlingarna. Den andre ängelns budskap är: ’Störtat, störtat är det stora Babylon, därför att hon har givit alla folk att dricka av sin otukts vredes vin’ (Uppenbarelseboken 14:8). Och i det höga ropet i den tredje ängelns budskap hörs en röst från himlen säga: ’Gå ut från henne, mitt folk, så att ni inte blir delaktiga i hennes synder och inte får del av hennes plågor. Ty hennes synder har nått ända upp till himlen, och Gud har kommit ihåg hennes missgärningar’ (Uppenbarelseboken 18:4, 5).” Selected Messages, bok 2, 118.