Whom shall he teach knowledge? and whom shall he make to understand doctrine? them that are weaned from the milk, and drawn from the breasts.
Vem skall han lära kunskap? och vem skall han ge förstånd i läran? Dem som är avvanda från mjölken, dem som har skilts från brösten.
For precept must be upon precept, precept upon precept; line upon line, line upon line; here a little, and there a little: For with stammering lips and another tongue will he speak to this people. To whom he said, This is the rest wherewith ye may cause the weary to rest; and this is the refreshing: yet they would not hear.
Ty bud på bud måste komma, bud på bud, bud på bud; rad på rad, rad på rad, rad på rad; här litet och där litet. Ty genom stammande läppar och med ett annat tungomål skall han tala till detta folk, till dem som han sade: Detta är vilan, genom vilken ni kan låta den trötte finna ro; och detta är vederkvickelsen. Men de ville inte höra.
But the word of the Lord was unto them precept upon precept, precept upon precept; line upon line, line upon line; here a little, and there a little; that they might go, and fall backward, and be broken, and snared, and taken.
Men Herrens ord blev för dem bud på bud, bud på bud, regel på regel, regel på regel, här litet och där litet, för att de skulle gå och falla baklänges och krossas och snärjas och fångas.
Wherefore hear the word of the Lord, ye scornful men, that rule this people which is in Jerusalem. Because ye have said, We have made a covenant with death, and with hell are we at agreement; when the overflowing scourge shall pass through, it shall not come unto us: for we have made lies our refuge, and under falsehood have we hid ourselves: Therefore thus saith the Lord God, Behold, I lay in Zion for a foundation a stone, a tried stone, a precious corner stone, a sure foundation: he that believeth shall not make haste. Judgment also will I lay to the line, and righteousness to the plummet: and the hail shall sweep away the refuge of lies, and the waters shall overflow the hiding place. And your covenant with death shall be disannulled, and your agreement with hell shall not stand; when the overflowing scourge shall pass through, then ye shall be trodden down by it. Isaiah 28:9–18.
Hören därför Herrens ord, ni bespottare, som råder över detta folk som är i Jerusalem. Eftersom ni har sagt: Vi har slutit ett förbund med döden, och med dödsriket har vi träffat en överenskommelse; när den översvämmande gisslan drar fram, skall den inte nå oss; ty vi har gjort lögnen till vår tillflykt, och under falskheten har vi gömt oss. Därför säger Herren Gud så: Se, jag lägger i Sion till grund en sten, en beprövad sten, en dyrbar hörnsten, en fast grundval; den som tror skall inte fly i hast. Och jag skall göra rätten till rättesnöre och rättfärdigheten till lod; och haglet skall sopa bort lögnens tillflykt, och vattnen skall översvämma gömstället. Och ert förbund med döden skall göras om intet, och er överenskommelse med dödsriket skall inte bestå; när den översvämmande gisslan drar fram, då skall ni bli nedtrampade av den. Jesaja 28:9–18.
The scornful men that rule Jerusalem are the leaders of the Laodicean Seventh-day Adventist church, who a few verses before, Isaiah identified as the “drunkards of Ephraim” and “the crown of pride.” At Pentecost Peter responded to those who were claiming the message was being proclaimed by drunken men. The time period of the latter rain is about a true and false latter rain message. A message from the Lord always produces two classes of worshippers, and the two classes both drink wine. The sanctified message, or sanctified wine is what is cut off from the mouth of the unfaithful in Joel.
De hånfulla män som styr Jerusalem är ledarna för den laodiceiska Sjundedagsadventistkyrkan, vilka Jesaja några verser tidigare identifierade som ”Efraims druckna” och ”högmodets krona”. Vid pingsten svarade Petrus dem som påstod att budskapet förkunnades av druckna män. Tidsperioden för det sena regnet handlar om ett sant och ett falskt budskap om det sena regnet. Ett budskap från Herren frambringar alltid två klasser av tillbedjare, och båda klasserna dricker vin. Det helgade budskapet, eller det helgade vinet, är det som avskärs från de otrognas mun i Joel.
Awake, ye drunkards, and weep; and howl, all ye drinkers of wine, because of the new wine; for it is cut off from your mouth. Joel 1:5.
Vakna, ni drinkare, och gråt; och jämra er, alla ni som dricker vin, för det nya vinets skull; ty det har tagits bort från er mun. Joel 1:5.
In Joel chapter one the wicked husbandmen of the vineyard, representing the Laodicean Seventh-day Adventist church are condemned and judged in connection with the “new wine” being “cut off” from their mouths. God has cut off or withheld the outpouring of God’s Spirit in the latter rain as represented by the “meat and drink offerings” from the wicked drunken husbandmen.
I Joel kapitel ett fördöms och döms vingårdens onda vingårdsmän, vilka representerar den laodiceiska sjundedagsadventistkyrkan, i samband med att det ”nya vinet” blir ”avskuret” från deras munnar. Gud har avskurit eller undanhållit utgjutelsen av Guds Ande i det sena regnet, såsom framställt genom ”spis- och dryckesoffren”, från de onda, druckna vingårdsmännen.
The meat offering and the drink offering is cut off from the house of the Lord; the priests, the Lord’s ministers, mourn. The field is wasted, the land mourneth; for the corn is wasted: the new wine is dried up, the oil languisheth. Be ye ashamed, O ye husbandmen; howl, O ye vinedressers, for the wheat and for the barley; because the harvest of the field is perished. The vine is dried up, and the fig tree languisheth; the pomegranate tree, the palm tree also, and the apple tree, even all the trees of the field, are withered: because joy is withered away from the sons of men. Gird yourselves, and lament, ye priests: howl, ye ministers of the altar: come, lie all night in sackcloth, ye ministers of my God: for the meat offering and the drink offering is withholden from the house of your God. Sanctify ye a fast, call a solemn assembly, gather the elders and all the inhabitants of the land into the house of the Lord your God, and cry unto the Lord, Alas for the day! for the day of the Lord is at hand, and as a destruction from the Almighty shall it come. Is not the meat cut off before our eyes, yea, joy and gladness from the house of our God? Joel 1:9–16.
Matoffret och drickoffret har avskurits från Herrens hus; prästerna, Herrens tjänare, sörjer. Fältet är förött, landet sörjer; ty säden är fördärvad, det nya vinet har torkat bort, oljan sinar. Skäms, ni jordbrukare; jämra er, ni vingårdsmän, över vetet och kornet; ty skörden på fältet har gått förlorad. Vinstocken har torkat bort, och fikonträdet vissnar; granatäppelträdet, även palmen och äppelträdet, ja, alla markens träd, har vissnat: ty glädjen har vissnat bort från människornas barn. Omgjorda er och klaga, ni präster; jämra er, ni altarets tjänare; kom, tillbringa natten i säcktyg, ni min Guds tjänare: ty matoffret och drickoffret har undanhållits från er Guds hus. Helga en fasta, utlys en högtidssammankomst, samla de äldste och alla landets invånare till Herren er Guds hus och ropa till Herren: Ack för dagen! ty Herrens dag är nära, och såsom en förödelse från den Allsmäktige skall den komma. Är inte matoffret avskuret inför våra ögon, ja, glädje och fröjd från vår Guds hus? Joel 1:9–16.
When Isaiah’s “drunkards of Ephraim” “awake” in Joel, the circumstances they awaken to is the latter rain message—represented as “new wine.” It has been withheld from God’s chosen covenant people. “Corn” in the passage is a general word for grain, and the Word of God is the Bread of Heaven and in the passage, it has been “wasted.”
När Jesajas ”Efraims drinkare” ”vaknar” i Joel, är de omständigheter de vaknar upp till budskapet om det sena regnet — framställt som ”nytt vin”. Det har undanhållits Guds utvalda förbundsfolk. ”Säd” i avsnittet är ett allmänt ord för sädesslag, och Guds Ord är Himmelens Bröd, och i avsnittet har det blivit ”förött”.
The “new wine” is the present truth message that arrived at 9/11. The “new wine is dried up” and “cut off” for the “new wine” is only recognized by those returning to Jeremiah’s “old” paths, for a “new” message is always in agreement with the “old” message. The word translated as “dried up” means “to be ashamed” in the Hebrew.
Det ”nya vinet” är budskapet om den närvarande sanningen som anlände vid 9/11. Det ”nya vinet har torkat bort” och ”skurits av”, ty det ”nya vinet” erkänns endast av dem som återvänder till Jeremias ”gamla” stigar, eftersom ett ”nytt” budskap alltid står i överensstämmelse med det ”gamla” budskapet. Ordet som översatts med ”torkat bort” betyder ”att blygas” på hebreiska.
Those who are “ashamed” are a primary subject of Joel and the prophets. The drunkards of Ephraim are ashamed of their counterfeit latter rain message, which is often called a ‘peace and safety’ message. The three symbols of corn, new wine and oil represent the message of the latter rain. The latter rain is also represented as the outpouring of the Holy Spirit.
De som ”skäms” utgör ett huvudämne i Joel och hos profeterna. Efraims drinkare skäms över sitt förfalskade budskap om det sena regnet, vilket ofta kallas ett budskap om ”fred och trygghet”. De tre symbolerna säd, nytt vin och olja representerar budskapet om det sena regnet. Det sena regnet framställs också som den Helige Andes utgjutelse.
The work of the Holy Spirit is to convict of sin, righteousness and judgment, and in that very order. The Word of God convicts of sin, and is represented by “corn.” Possessing the “new wine’ identifies those who are in possession of the Holy Spirit, who is represented by “rain” and also by “wine,” for both “rain” and “wine” are easily demonstrated as a message or doctrine.
Den Helige Andes verk är att överbevisa om synd, rättfärdighet och dom, och just i den ordningen. Guds ord överbevisar om synd och framställs genom ”säd”. Att äga det ”nya vinet” identifierar dem som är i besittning av den Helige Ande, som framställs genom ”regn” och även genom ”vin”, ty både ”regn” och ”vin” kan lätt påvisas vara ett budskap eller en lära.
Nevertheless I tell you the truth; It is expedient for you that I go away: for if I go not away, the Comforter will not come unto you; but if I depart, I will send him unto you. And when he is come, he will reprove the world of sin, and of righteousness, and of judgment: Of sin, because they believe not on me; Of righteousness, because I go to my Father, and ye see me no more; Of judgment, because the prince of this world is judged. I have yet many things to say unto you, but ye cannot bear them now. Howbeit when he, the Spirit of truth, is come, he will guide you into all truth: for he shall not speak of himself; but whatsoever he shall hear, that shall he speak: and he will shew you things to come. John 16:7–13.
Men jag säger er sanningen: Det är för ert bästa att jag går bort. Ty om jag inte går bort, kommer Hjälparen inte till er; men när jag går bort, skall jag sända honom till er. Och när han kommer, skall han överbevisa världen om synd och om rättfärdighet och om dom: om synd, därför att de inte tror på mig; om rättfärdighet, därför att jag går till min Fader och ni ser mig inte längre; om dom, därför att denna världens furste är dömd. Jag har ännu mycket att säga er, men ni kan inte bära det nu. Men när han kommer, sanningens Ande, då skall han leda er in i hela sanningen. Ty han skall inte tala av sig själv, utan vad han hör, det skall han tala, och han skall förkunna för er vad som skall komma. Johannes 16:7–13.
Joel’s “corn” is the Word of God, which convicts of “sin.” “Righteousness” is manifested by those who have connected their humanity with divinity through the present truth message represented as “new” (present-truth) “wine” (message). The “oil” is the symbol of “judgment,” for “judgment” is based upon whether those being judged have “oil.” Joel’s corn, new wine and oil is the conviction of sin, righteousness and judgment. All the elements of the work of the Holy Spirit in connection with the outpouring of the latter rain make up the truths that are to test Laodicean Adventism beginning at 9/11 when Joel commands them to “Awake!”
Joels ”säd” är Guds ord, vilket överbevisar om ”synd”. ”Rättfärdighet” uppenbaras hos dem som har förenat sin mänsklighet med gudomlighet genom den närvarande sanningens budskap, framställt som ”nytt” (närvarande-sanningens) ”vin” (budskap). ”Oljan” är symbolen för ”dom”, ty ”domen” grundar sig på huruvida de som döms har ”olja”. Joels säd, nya vin och olja är överbevisningen om synd, rättfärdighet och dom. Alla beståndsdelarna i den Helige Andes verk i samband med utgjutandet av det sena regnet utgör de sanningar som skall pröva laodikeisk adventism med början vid 9/11, när Joel befaller dem att ”Vakna!”
The three symbols of the latter rain message parallel the three angels’ messages of Revelation fourteen, and the “husbandmen” are to be “ashamed” and the “vinedressers” are to “howl.” In Joel God’s people are never to be ashamed.
De tre symbolerna i budskapet om det sena regnet motsvarar de tre änglarnas budskap i Uppenbarelseboken fjorton, och ”åkerbrukarna” skall ”blygas” och ”vingårdsmännen” skall ”jämra sig”. I Joel skall Guds folk aldrig komma på skam.
And ye shall know that I am in the midst of Israel, and that I am the Lord your God, and none else: and my people shall never be ashamed. Joel 2:27.
Och ni skall förstå att jag är mitt i Israel, och att jag är Herren, er Gud, och ingen annan; och mitt folk skall aldrig någonsin komma på skam. Joel 2:27.
The husbandmen and vinedressers are ashamed and howl because the counterfeit latter rain message they present is powerless to produce life in the vineyard they were given to tend. Adventism knows from their prophetess that they were called to fulfill the latter rain experience, but the fruit of the fields are withered. They are ashamed and weep especially “for the wheat and for the barley.” The “barley” first fruit offering on the day of Christ’s resurrection began the Pentecostal season that ended at Pentecost with the “wheat” first fruit offering of Pentecost. The drunkards of Ephraim are ashamed because they are on the wrong side of the Pentecostal season, which is repeated from 9/11 unto the Sunday law, when the latter rain is falling.
Åkermännen och vingårdsmännen står där skamsna och jämrar sig, eftersom det förfalskade budskapet om det sena regnet som de frambär är maktlöst att frambringa liv i den vingård som de har fått i uppdrag att vårda. Adventismen vet genom sin profetissa att de var kallade att uppfylla erfarenheten av det sena regnet, men fältens frukt har vissnat. De skäms och gråter, särskilt ”över vetet och över kornet”. Förstlingsoffret av ”korn” på Kristi uppståndelses dag inledde pingstsäsongen, vilken avslutades vid pingsten med pingstens förstlingsoffer av ”vete”. Efraims drinkare skäms därför att de befinner sig på fel sida av pingstsäsongen, vilken upprepas från 11 september fram till söndagslagen, då det sena regnet faller.
“Many have in a great measure failed to receive the former rain. They have not obtained all the benefits that God has thus provided for them. They expect that the lack will be supplied by the latter rain. When the richest abundance of grace shall be bestowed, they intend to open their hearts to receive it. They are making a terrible mistake. The work that God has begun in the human heart in giving His light and knowledge must be continually going forward. Every individual must realize his own necessity. The heart must be emptied of every defilement and cleansed for the indwelling of the Spirit. It was by the confession and forsaking of sin, by earnest prayer and consecration of themselves to God, that the early disciples prepared for the outpouring of the Holy Spirit on the Day of Pentecost. The same work, only in greater degree, must be done now. Then the human agent had only to ask for the blessing, and wait for the Lord to perfect the work concerning him. It is God who began the work, and He will finish His work, making man complete in Jesus Christ. But there must be no neglect of the grace represented by the former rain. Only those who are living up to the light they have will receive greater light. Unless we are daily advancing in the exemplification of the active Christian virtues, we shall not recognize the manifestations of the Holy Spirit in the latter rain. It may be falling on hearts all around us, but we shall not discern or receive it.” Testimonies to Ministers, 506, 507.
”Många har i stor utsträckning underlåtit att ta emot det förra regnet. De har inte erhållit alla de välsignelser som Gud därigenom har berett för dem. De förväntar sig att bristen skall fyllas genom det senare regnet. När nådens rikaste överflöd skall utgjutas, ämnar de öppna sina hjärtan för att ta emot det. De begår ett fruktansvärt misstag. Det verk som Gud har påbörjat i människohjärtat genom att ge sitt ljus och sin kunskap måste ständigt fortgå. Varje människa måste inse sin egen nödvändighet. Hjärtat måste tömmas på all orenhet och renas för Andens inneboende. Det var genom bekännelse och övergivande av synden, genom innerlig bön och helgelse av sig själva åt Gud, som de första lärjungarna beredde sig för den Helige Andes utgjutelse på pingstdagen. Samma verk, men i större utsträckning, måste utföras nu. Då behövde den mänsklige redskapet endast be om välsignelsen och vänta på att Herren skulle fullkomna verket för hans del. Det är Gud som började verket, och han skall fullborda sitt verk och göra människan fullkomlig i Jesus Kristus. Men det får inte förekomma någon försummelse av den nåd som framställs genom det förra regnet. Endast de som lever i överensstämmelse med det ljus de har kommer att få större ljus. Om vi inte dagligen går framåt i att förverkliga de aktiva kristna dygderna, skall vi inte känna igen den Helige Andes uppenbarelser i det senare regnet. Det kan falla på hjärtan runt omkring oss, men vi skall inte urskilja eller ta emot det.” Testimonies to Ministers, 506, 507.
In the context of the line which Sister White calls the “Pentecostal season,” the “former rain” was Christ breathing on the disciples after He descended from His heavenly meeting after He was resurrected. The “latter rain” in this context was Pentecost. At the alpha of the Pentecostal season a few drops were breathed upon the disciples and at the omega the disciples who had been breathed upon were speaking with tongues of fire to the entire world. A manifestation of the Holy Spirit at the beginning and the ending. Divinity conveying the Holy Spirit to humanity through a message at the beginning and divinity and humanity combined as represented by tongues (humanity) and fire (Divinity) and conveying the Holy Spirit to humanity through a message at the ending. The barley first fruit offering at the beginning aligns with Christ’s resurrection and the two loaves of wheat at the Pentecostal first fruit offering aligns with Pentecost.
I sammanhanget av den linje som syster White kallar den ”pentekostala tiden” var ”det förra regnet” Kristus som andades på lärjungarna efter att Han hade stigit ned från sitt himmelska möte efter att Han hade uppstått. ”Det senare regnet” i detta sammanhang var Pingsten. Vid den pentekostala tidens alfa andades några droppar över lärjungarna, och vid dess omega talade de lärjungar som hade blivit andade på med eldstungor till hela världen. En manifestation av den Helige Ande vid början och vid slutet. Gudomligheten som genom ett budskap förmedlar den Helige Ande till mänskligheten i början, och gudomlighet och mänsklighet förenade, såsom representerat av tungor (mänsklighet) och eld (Gudomlighet), och som genom ett budskap förmedlar den Helige Ande till mänskligheten vid slutet. Förstlingsoffret av korn i början motsvarar Kristi uppståndelse, och de två bröden av vete i Pingstens förstlingsoffer motsvarar Pingsten.
Those two loaves are the only offering which included leaven, a symbol of sin. The loaves were baked, thus representing the removal of sin, but upholding the truth that the two wave loaves representing the one hundred and forty-four thousand were men and woman who were sinners that had been purged from those sins by the Messenger of the Covenant in Malachi chapter three. Thus, the alpha of the Pentecostal season represented the Bread of Heaven teaching His disciples and the omega of that season had those same disciples symbolized as two loaves of bread that were lifted up to heaven. Thus, the symbol of divinity and humanity of the tongues of fire and the lifting up of the wave offering which typified the disciples taking the message to the world combine to identify that the one hundred and forty-four thousand are to be lifted up as an offering which perfectly represents Jesus Christ, and Jesus Christ represents that Divinity combined with humanity does not sin.
De två bröden är det enda offret som innehöll surdeg, en symbol för synd. Bröden var bakade och representerade därmed syndens borttagande, men bekräftade samtidigt sanningen att de två viftoffrens bröd, som representerade de etthundrafyrtiofyra tusen, var män och kvinnor som varit syndare men blivit renade från dessa synder av Förbundets Budbärare i Malaki kapitel tre. Således representerade pingsttidens alfa Himmelens Bröd som undervisade sina lärjungar, och den tidens omega hade dessa samma lärjungar symboliserade som två bröd som lyftes upp till himlen. Så förenas symbolen för gudomlighet och mänsklighet i eldstungorna och upplyftandet av viftoffret, vilket förebildade att lärjungarna skulle bära budskapet till världen, för att identifiera att de etthundrafyrtiofyra tusen skall lyftas upp som ett offer som fullkomligt representerar Jesus Kristus, och Jesus Kristus representerar att gudomlighet förenad med mänsklighet inte syndar.
Failing to “receive the former rain” while expecting “that the lack” of “all the benefits that God” “provided” with the “former rain” “will be supplied by the latter rain” is “a terrible mistake.” The former rain is Jeremiah’s “old paths,” that were identified as the path to walk in at 9/11. It is a “terrible mistake” and also a strong delusion that leads people to think they have a latter rain message that is built upon a rock, only to find that their message was built upon sand.
Att inte ”ta emot det tidigare regnet” och samtidigt förvänta sig ”att bristen” på ”alla de välsignelser som Gud” ”försåg” med ”det tidigare regnet” ”skall ersättas genom det senare regnet” är ”ett fruktansvärt misstag”. Det tidigare regnet är Jeremias ”gamla stigar”, som identifierades som den stig man skulle vandra på vid 9/11. Det är ”ett fruktansvärt misstag” och också en stark villfarelse som får människor att tro att de har ett budskap om det senare regnet som är byggt på en klippa, endast för att upptäcka att deras budskap var byggt på sand.
Peter was not ashamed to directly explain who was and was not drunk in his representation of the one hundred and forty-four thousand during the latter rain time period. All the prophets speak of the last days and Joel is identifying the “drunkards of Ephraim” awakening and being confronted with clear evidence that the privilege of being the people who would proclaim the loud cry of the third angel under latter rain power has been forever removed. The one hundred and forty-four thousand are developed and sealed during the latter rain time period from 9/11 unto the Sunday law. They are those who follow the Lamb whithersoever He goeth.
Petrus skämdes inte för att i sin framställning av de ett hundra fyrtiofyra tusen under den sena regnets tidsperiod direkt förklara vilka som var och inte var druckna. Alla profeterna talar om de sista dagarna, och Joel identifierar ”Efraims drinkare” som vaknar upp och konfronteras med tydliga bevis för att privilegiet att vara det folk som skulle förkunna den tredje ängelns höga rop under den sena regnets kraft för alltid har tagits ifrån dem. De ett hundra fyrtiofyra tusen utvecklas och beseglas under den sena regnets tidsperiod från 11 september fram till söndagslagen. De är de som följer Lammet varthelst Han går.
Peter at Pentecost represents those people proclaiming the latter rain message, which he bases upon the book of Joel. The Jews, who had been given the responsibility to observe Pentecost throughout their entire history were being informed by Peter that the Pentecost that all the prior Pentecost’s pointed forward to was now being fulfilled. The Jews, as the drunkards of Ephraim were so drunk on the wine of Babylon that they accused Peter and the eleven of being drunk as they presented the latter rain message in the context of the book of Joel. When the drunkards of Ephraim “awake” in verse five of Joel’s first chapter, they are confronted with the testing process of the latter rain where two classes are developed. In the testing process one class recognizes the latter rain message and the other class does not.
Petrus vid pingsten representerar dem som förkunnar budskapet om det sena regnet, vilket han grundar på Joels bok. Judarna, som hade fått ansvaret att fira pingsten genom hela sin historia, underrättades av Petrus om att den pingst som alla tidigare pingsthögtider hade pekat fram emot nu höll på att uppfyllas. Judarna var, liksom Efraims drinkare, så berusade av Babylons vin att de anklagade Petrus och de elva för att vara druckna, när de frambar budskapet om det sena regnet i Joels boks sammanhang. När Efraims drinkare ”vaknar upp” i den femte versen i Joels första kapitel, ställs de inför det sena regnets prövningsprocess, där två klasser utvecklas. I prövningsprocessen känner den ena klassen igen budskapet om det sena regnet, medan den andra klassen inte gör det.
“We must not wait for the latter rain. It is coming upon all who will recognize and appropriate the dew and showers of grace that fall upon us. When we gather up the fragments of light, when we appreciate the sure mercies of God, who loves to have us trust Him, then every promise will be fulfilled. ‘For as the earth bringeth forth her bud, and as the garden causeth the things that are sown in it to spring forth; so the Lord God will cause righteousness and praise to spring forth before all the nations.’ Isaiah 61:11. The whole earth is to be filled with the glory of God.” The Seventh-day Adventist Bible Commentary, volume 7, 984.
”Vi får inte vänta på det sena regnet. Det kommer över alla som vill erkänna och ta till sig den dagg och de nådeskurer som faller över oss. När vi samlar upp ljusets spillror, när vi uppskattar Guds säkra nådegåvor, han som älskar att vi förtröstar på honom, då skall varje löfte uppfyllas. ’Ty liksom jorden låter sitt spirande skjuta upp, och liksom en trädgård låter det som såtts i den växa upp, så skall Herren Gud låta rättfärdighet och lovsång växa upp inför alla hednafolk.’ Jesaja 61:11. Hela jorden skall uppfyllas av Guds härlighet.” The Seventh-day Adventist Bible Commentary, band 7, s. 984.
To “recognize” means “to recollect or recover knowledge” for the message of the latter rain is recognized by past sacred histories which illustrate the latter rain history. The history of Peter at Pentecost was set within the historical structure set forth by Joel. Joel’s setting with Peter’s fulfillment provides two witnesses to the history of the Midnight Cry of 1844. Those three witnesses (and others) are to be “recognized” as illustrations of the history, setting and message of the latter rain.
Att ”känna igen” innebär att ”erinra sig eller återvinna kunskap”, ty budskapet om det sena regnet känns igen genom tidigare heliga historier som illustrerar det sena regnets historia. Berättelsen om Petrus vid pingsten var insatt i den historiska struktur som framställs av Joel. Joels framställning tillsammans med Petrus uppfyllelse utgör två vittnen om Midnattsropets historia år 1844. Dessa tre vittnen (och andra) skall ”kännas igen” som illustrationer av det sena regnets historia, sammanhang och budskap.
When Christ breathed upon the disciples after He ascended and then returned, it was as “a few drops” before the great outpouring at Pentecost. At the beginning and ending there was a manifestation of the Holy Spirit being poured out. The few drops from Christ to His disciples are the alpha of the Pentecostal season that ends with the omega and the pouring out of the message from the disciples to the world. The alpha is marked by the first fruit offering of barley and ends with the first fruit offering of wheat. The beginning of the latter rain was marked by the bringing down of the great buildings of New York City on 9/11. It marks the beginning of the history that leads to the Sunday law. 9/11 is represented by the barley first fruit offering and the Sunday law is the wheat first fruit offering.
När Kristus andades på lärjungarna efter att Han hade stigit upp och sedan återvänt, var det som ”några få droppar” före det stora utgjutandet på pingstdagen. Vid början och slutet skedde en uppenbarelse av den Helige Andes utgjutande. De få dropparna från Kristus till Hans lärjungar är alfa för pingsttiden, som avslutas med omega och budskapets utgjutande från lärjungarna till världen. Alfa kännetecknas av förstlingsoffret av korn och avslutas med förstlingsoffret av vete. Begynnelsen av det sena regnet utmärktes av de stora byggnadernas fall i New York City den 11 september. Det markerar början på den historia som leder fram till söndagslagen. Den 11 september representeras av kornets förstlingsoffer och söndagslagen av vetets förstlingsoffer.
The drunkards of Ephraim are awakened to the reality that their kingdom would be taken from them and given to a people who would bear the appropriate fruits. Joel sets forth the disobedience of the drunkards by identifying that the “meat” and “drink” offerings have been cut off from the house of the Lord and that the “new wine” has been cut off from their mouths. The “new wine” is freshly squeezed juice in the Hebrew, but the “wine” which the drunkards drink in verse five is fermented juice. Two types of wine, which represents doctrine and in the context of Joel the doctrine is the latter rain message. The drunkards of Ephraim have been drinking fermented juice, and they are “cut off” from the “new” freshly squeezed juice. Two types of wine represent two latter rain messages, and the drunkards are “cut” off from the pure message. The Hebrew word translated as “cut off” is based upon the ancient covenant practice of cutting animals and walking in between the parts. To be “cut off” is to be rejected as God’s covenant people.
Efraims drinkare väcks till insikten att deras rike skulle tas ifrån dem och ges åt ett folk som skulle bära de rätta frukterna. Joel framställer drinkarnas olydnad genom att påvisa att ”matoffret” och ”dryckesoffret” har avskurits från Herrens hus och att ”det nya vinet” har avskurits från deras munnar. ”Det nya vinet” är i hebreiskan färskpressad saft, men det ”vin” som drinkarna dricker i vers fem är jäst saft. Två slags vin, vilket representerar lära, och i Joels sammanhang är läran budskapet om det sena regnet. Efraims drinkare har druckit jäst saft, och de är ”avskurna” från den ”nya” färskpressade saften. Två slags vin representerar två budskap om det sena regnet, och drinkarna är ”avskurna” från det rena budskapet. Det hebreiska ord som översatts med ”avskuren” grundar sig på den forntida förbundsseden att stycka djur och gå mellan delarna. Att vara ”avskuren” är att förkastas som Guds förbundsfolk.
The book of Joel is identifying God’s people in the last days beginning with the Millerites who were brought about in consequence to the unsealing of the book of Daniel in 1798, and ending with the one hundred and forty-four thousand who are brought about in consequence to the unsealing of the book of Daniel in 1989. In the beginning the outpouring of the Holy Spirit was represented by the period of time from the Exeter camp meeting to the disappointment of October 22, 1844. That history fulfilled the parable of the ten virgins of Matthew twenty-five which is repeated to the very letter in the history of the one hundred and forty-four thousand.
Joels bok identifierar Guds folk i de sista dagarna, med början hos milleriterna, som framträdde till följd av att Daniels bok öppnades år 1798, och med avslutning hos de etthundrafyrtiofyra tusen, som framträder till följd av att Daniels bok öppnades år 1989. I början representerades den Helige Andes utgjutelse av tidsperioden från lägermötet i Exeter till besvikelsen den 22 oktober 1844. Denna historia uppfyllde liknelsen om de tio jungfrurna i Matteus tjugofem, vilken upprepas in i minsta bokstav i de etthundrafyrtiofyra tusens historia.
“The parable of the ten virgins of Matthew 25 also illustrates the experience of the Adventist people.” The Great Controversy, 393.
”Liknelsen om de tio jungfrurna i Matteus 25 åskådliggör också adventfolkets erfarenhet.” Den stora striden, 393.
“I am often referred to the parable of the ten virgins, five of whom were wise, and five foolish. This parable has been and will be fulfilled to the very letter, for it has a special application to this time, and, like the third angel’s message, has been fulfilled and will continue to be present truth till the close of time.” Review and Herald, August 19, 1890.
”Jag hänvisas ofta till liknelsen om de tio jungfrurna, av vilka fem var kloka och fem oförståndiga. Denna liknelse har uppfyllts och kommer att uppfyllas in i minsta bokstav, ty den har en särskild tillämpning på denna tid och har, liksom den tredje ängelns budskap, uppfyllts och kommer att fortsätta att vara närvarande sanning intill tidens slut.” Review and Herald, 19 augusti 1890.
“There is a world lying in wickedness, in deception, and delusion, in the very shadow of death,—asleep, asleep. Who are feeling travail of soul to awaken them? What voice can reach them? My mind is carried to the future when the signal will be given, ‘Behold the Bridegroom cometh; go ye out to meet Him.’ But some will have delayed to obtain the oil for replenishing their lamps, and too late they will find that character, which is represented by the oil, is not transferable. That oil is the righteousness of Christ. It represents character, and character is not transferable. No man can secure it for another. Each must obtain for himself a character purified from every stain of sin.” Bible Echo, May 4, 1896.
”Det finns en värld som ligger i ondska, i bedrägeri och villfarelse, i själva dödsskuggans skugga, — sovande, sovande. Vilka känner själavånda för att väcka dem? Vilken röst kan nå dem? Mina tankar förs till framtiden, då signalen skall ges: ’Se, Brudgummen kommer; gå ut för att möta Honom.’ Men somliga kommer att ha dröjt med att skaffa oljan för att fylla på sina lampor, och alltför sent kommer de att finna att karaktären, som representeras av oljan, inte kan överföras. Den oljan är Kristi rättfärdighet. Den representerar karaktär, och karaktär kan inte överföras. Ingen människa kan skaffa den åt en annan. Var och en måste för egen del vinna en karaktär renad från varje syndens fläck.” Bible Echo, 4 maj 1896.
Who “are feeling travail of soul to awaken” “a world lying in wickedness?” Joel answers the question:
Vilka ”känner själavånda för att väcka” ”en värld som ligger i ondska?” Joel besvarar frågan:
And it shall come to pass, that whosoever shall call on the name of the Lord shall be delivered: for in mount Zion and in Jerusalem shall be deliverance, as the Lord hath said, and in the remnant whom the Lord shall call. Joel 2:32.
Och det skall ske att var och en som åkallar Herrens namn skall bli frälst; ty på Sions berg och i Jerusalem skall det finnas räddning, såsom Herren har sagt, och bland den kvarleva som Herren kallar. Joel 2:32.
We will continue these things in the following article.
Vi kommer att fortsätta med dessa ting i följande artikel.
“Late in the afternoon of the day of the resurrection, two of the disciples were on their way to Emmaus, a little town eight miles from Jerusalem. These disciples had had no prominent place in Christ’s work, but they were earnest believers in Him. They had come to the city to keep the Passover, and were greatly perplexed by the events that had recently taken place. They had heard the news of the morning in regard to the removal of Christ’s body from the tomb, and also the report of the women who had seen the angels and had met Jesus. They were now returning to their homes to meditate and pray. Sadly they pursued their evening walk, talking over the scenes of the trial and the crucifixion. Never before had they been so utterly disheartened. Hopeless and faithless, they were walking in the shadow of the cross.
Sent på eftermiddagen på uppståndelsedagen var två av lärjungarna på väg till Emmaus, en liten stad åtta mil från Jerusalem. Dessa lärjungar hade inte haft någon framträdande plats i Kristi verk, men de var uppriktiga troende på honom. De hade kommit till staden för att hålla påsken och var djupt förbryllade över de händelser som nyligen hade ägt rum. De hade hört morgonens nyhet om att Kristi kropp hade tagits bort från graven, liksom kvinnornas berättelse om att de hade sett änglarna och mött Jesus. De var nu på väg hem för att begrunda och be. Sorgsna fortsatte de sin kvällsvandring och samtalade om rättegångens och korsfästelsens scener. Aldrig tidigare hade de varit så fullständigt modfällda. Utan hopp och utan tro vandrade de i korsets skugga.
“They had not advanced far on their journey when they were joined by a stranger, but they were so absorbed in their gloom and disappointment that they did not observe him closely. They continued their conversation, expressing the thoughts of their hearts. They were reasoning in regard to the lessons that Christ had given, which they seemed unable to comprehend. As they talked of the events that had taken place, Jesus longed to comfort them. He had seen their grief; He understood the conflicting, perplexing ideas that brought to their minds the thought, Can this Man, who suffered Himself to be so humiliated, be the Christ? Their grief could not be restrained, and they wept. Jesus knew that their hearts were bound up with Him in love, and He longed to wipe away their tears, and fill them with joy and gladness. But He must first give them lessons they would never forget.
”De hade inte kommit långt på sin färd förrän en främling slöt sig till dem, men de var så uppslukade av sitt mörker och sin besvikelse att de inte noga lade märke till honom. De fortsatte sitt samtal och gav uttryck åt sina hjärtans tankar. De resonerade om de lärdomar som Kristus hade gett, vilka de tycktes oförmögna att förstå. Medan de talade om de händelser som hade ägt rum, längtade Jesus efter att trösta dem. Han hade sett deras sorg; Han förstod de motstridiga, förbryllande föreställningar som väckte denna tanke i deras sinnen: Kan denne Man, som lät sig själv bli så djupt förödmjukad, vara Kristus? Deras sorg kunde inte hållas tillbaka, och de grät. Jesus visste att deras hjärtan i kärlek var bundna vid Honom, och Han längtade efter att torka deras tårar och fylla dem med glädje och fröjd. Men först måste Han ge dem lärdomar som de aldrig skulle glömma.”
“‘He said unto them, What manner of communications are these that ye have one to another, as ye walk, and are sad? And the one of them, whose name was Cleopas, answering said unto Him, Art Thou only a stranger in Jerusalem, and hast not known the things which are come to pass there in these days?’ They told Him of their disappointment in regard to their Master, ‘which was a prophet mighty in deed and word before God and all the people;’ but ‘the chief priests and our rulers,’ they said, ‘delivered Him to be condemned to death, and have crucified Him.’ With hearts sore with disappointment, and with quivering lips, they added, ‘We trusted that it had been He which should have redeemed Israel: and beside all this, today is the third day since these things were done.’
”Han sade till dem: Vad är det ni talar med varandra om medan ni vandrar här och är så sorgsna? Då svarade den ene av dem, som hette Kleopas, och sade till Honom: Är Du den ende främlingen i Jerusalem som inte känner till det som har hänt där under dessa dagar?” De berättade för Honom om sin besvikelse beträffande sin Mästare, ”som var en profet, mäktig i gärning och ord inför Gud och allt folket”; men ”våra överstepräster och rådsherrar”, sade de, ”överlämnade Honom till att dömas till döden och har korsfäst Honom.” Med hjärtan sargade av besvikelse och med darrande läppar tillade de: ”Vi hoppades att det var Han som skulle återlösa Israel. Och förutom allt detta är det i dag den tredje dagen sedan detta skedde.”
“Strange that the disciples did not remember Christ’s words, and realize that He had foretold the events which had come to pass! They did not realize that the last part of His disclosure would be just as verily fulfilled as the first part, that the third day He would rise again. This was the part they should have remembered. The priests and rulers did not forget this. On the day ‘that followed the day of the preparation, the chief priests and Pharisees came together unto Pilate, saying, Sir, we remember that that deceiver said, while He was yet alive, After three days I will rise again.’ Matthew 27:62, 63. But the disciples did not remember these words.
Märkligt att lärjungarna inte kom ihåg Kristi ord och insåg att Han hade förutsagt de händelser som hade inträffat! De insåg inte att den sista delen av Hans uttalande lika förvisso skulle uppfyllas som den första delen, att Han på tredje dagen skulle uppstå igen. Detta var den del de borde ha kommit ihåg. Prästerna och rådsherrarna glömde det inte. På dagen ”som följde efter beredelsedagen kom översteprästerna och fariséerna tillsammans till Pilatus och sade: Herre, vi minns att den bedragaren sade medan Han ännu levde: Efter tre dagar skall jag uppstå igen.” Matteus 27:62, 63. Men lärjungarna kom inte ihåg dessa ord.
“‘Then He said unto them, O fools, and slow of heart to believe all that the prophets have spoken: ought not Christ to have suffered these things, and to enter into His glory?’ The disciples wondered who this stranger could be, that He should penetrate to their very souls, and speak with such earnestness, tenderness, and sympathy, and with such hopefulness. For the first time since Christ’s betrayal, they began to feel hopeful. Often they looked earnestly at their companion, and thought that His words were just the words that Christ would have spoken. They were filled with amazement, and their hearts began to throb with joyful expectation.
”Då sade han till dem: O ni oförståndiga och tröga till hjärtat att tro allt det som profeterna har talat! Borde inte Kristus lida detta och så ingå i sin härlighet?” Lärjungarna undrade vem denne främling kunde vara, eftersom han trängde in i deras innersta själar och talade med sådan allvarlig iver, ömhet och medkänsla, och med ett sådant hoppfullt tonfall. För första gången sedan Kristi förräderi började de känna hopp. Ofta såg de uppmärksamt på sin följeslagare och tänkte att hans ord var just sådana ord som Kristus skulle ha talat. De fylldes av förundran, och deras hjärtan började bulta av glädjefull förväntan.
“Beginning at Moses, the very Alpha of Bible history, Christ expounded in all the Scriptures the things concerning Himself. Had He first made Himself known to them, their hearts would have been satisfied. In the fullness of their joy they would have hungered for nothing more. But it was necessary for them to understand the witness borne to Him by the types and prophecies of the Old Testament. Upon these their faith must be established. Christ performed no miracle to convince them, but it was His first work to explain the Scriptures. They had looked upon His death as the destruction of all their hopes. Now He showed from the prophets that this was the very strongest evidence for their faith.
”Med början hos Mose, själva alfa i Bibelns historia, utlade Kristus i alla Skrifterna det som gällde Honom själv. Hade Han först gett sig till känna för dem, skulle deras hjärtan ha blivit tillfredsställda. I fullheten av sin glädje skulle de inte ha hungrat efter något mer. Men det var nödvändigt för dem att förstå det vittnesbörd som gavs om Honom genom förebilderna och profetiorna i Gamla testamentet. På dessa måste deras tro grundas. Kristus utförde inget under för att överbevisa dem, utan Hans första verk var att förklara Skrifterna. De hade betraktat Hans död som förstörelsen av alla sina förhoppningar. Nu visade Han utifrån profeterna att just detta var det starkaste beviset för deras tro.
“In teaching these disciples, Jesus showed the importance of the Old Testament as a witness to His mission. Many professed Christians now discard the Old Testament, claiming that it is no longer of any use. But such is not Christ’s teaching. So highly did He value it that at one time He said, ‘If they hear not Moses and the prophets, neither will they be persuaded, though one rose from the dead.’ Luke 16:31.
”När Jesus undervisade dessa lärjungar visade han hur betydelsefullt Gamla testamentet är som ett vittnesbörd om hans uppdrag. Många bekännande kristna förkastar nu Gamla testamentet och hävdar att det inte längre är till någon nytta. Men detta är inte Kristi lära. Så högt värderade han det att han vid ett tillfälle sade: ’Lyssnar de inte till Mose och profeterna, låter de inte övertyga sig ens om någon uppstår från de döda.’ Luk. 16:31.
“It is the voice of Christ that speaks through patriarchs and prophets, from the days of Adam even to the closing scenes of time. The Saviour is revealed in the Old Testament as clearly as in the New. It is the light from the prophetic past that brings out the life of Christ and the teachings of the New Testament with clearness and beauty. The miracles of Christ are a proof of His divinity; but a stronger proof that He is the world’s Redeemer is found in comparing the prophecies of the Old Testament with the history of the New.
”Det är Kristi röst som talar genom patriarker och profeter, från Adams dagar ända till tidens avslutande scener. Frälsaren uppenbaras i Gamla testamentet lika tydligt som i det Nya. Det är ljuset från det profetiska förflutna som framhäver Kristi liv och det Nya testamentets läror med klarhet och skönhet. Kristi underverk är ett bevis på hans gudomlighet; men ett starkare bevis för att han är världens Återlösare finns i jämförelsen mellan Gamla testamentets profetior och det Nya testamentets historia.
“Reasoning from prophecy, Christ gave His disciples a correct idea of what He was to be in humanity. Their expectation of a Messiah who was to take His throne and kingly power in accordance with the desires of men had been misleading. It would interfere with a correct apprehension of His descent from the highest to the lowest position that could be occupied. Christ desired that the ideas of His disciples might be pure and true in every specification. They must understand as far as possible in regard to the cup of suffering that had been apportioned to Him. He showed them that the awful conflict which they could not yet comprehend was the fulfillment of the covenant made before the foundation of the world was laid. Christ must die, as every transgressor of the law must die if he continues in sin. All this was to be, but it was not to end in defeat, but in glorious, eternal victory. Jesus told them that every effort must be made to save the world from sin. His followers must live as He lived, and work as He worked, with intense, persevering effort.
Genom att resonera utifrån profetian gav Kristus sina lärjungar en riktig uppfattning om vad han skulle vara i mänskligheten. Deras förväntan på en Messias som skulle inta sin tron och sin kungliga makt i överensstämmelse med människors önskningar hade varit vilseledande. Den skulle hindra en riktig förståelse av hans nedstigande från den högsta till den lägsta ställning som kunde intas. Kristus önskade att hans lärjungars föreställningar skulle vara rena och sanna i varje enskildhet. De måste så långt som möjligt förstå något om den lidandets kalk som hade tilldelats honom. Han visade dem att den fruktansvärda strid, som de ännu inte kunde fatta, var uppfyllelsen av det förbund som hade ingåtts innan världens grund blev lagd. Kristus måste dö, så som varje lagöverträdare måste dö om han fortsätter i synd. Allt detta skulle ske, men det skulle inte sluta i nederlag, utan i härlig, evig seger. Jesus sade till dem att varje ansträngning måste göras för att frälsa världen från synd. Hans efterföljare måste leva såsom han levde och verka såsom han verkade, med intensiv, uthållig ansträngning.
“Thus Christ discoursed to His disciples, opening their minds that they might understand the Scriptures. The disciples were weary, but the conversation did not flag. Words of life and assurance fell from the Savior’s lips. But still their eyes were holden. As He told them of the overthrow of Jerusalem, they looked upon the doomed city with weeping. But little did they yet suspect who their traveling companion was. They did not think that the subject of their conversation was walking by their side; for Christ referred to Himself as though He were another person. They thought that He was one of those who had been in attendance at the great feast, and who was now returning to his home. He walked as carefully as they over the rough stones, now and then halting with them for a little rest. Thus they proceeded along the mountainous road, while the One who was soon to take His position at God’s right hand, and who could say, ‘All power is given unto Me in heaven and in earth,’ walked beside them. Matthew 28:18.
Så talade Kristus med sina lärjungar och öppnade deras sinnen, så att de kunde förstå Skrifterna. Lärjungarna var trötta, men samtalet avtog inte. Ord av liv och förtröstan föll från Frälsarens läppar. Men ännu var deras ögon hållna. När Han talade till dem om Jerusalems undergång, såg de på den dödsdömda staden med tårar. Men de anade ännu föga vem deras reskamrat var. De tänkte inte att ämnet för deras samtal vandrade vid deras sida; ty Kristus talade om sig själv som om Han vore en annan person. De trodde att Han var en av dem som hade varit närvarande vid den stora högtiden och som nu var på väg hem. Han gick lika varsamt som de över de ojämna stenarna och stannade då och då tillsammans med dem för en kort vila. Så fortsatte de längs bergsvägen, medan Han som snart skulle inta sin plats vid Guds högra hand, och som kunde säga: ”Åt mig har getts all makt i himlen och på jorden”, gick vid deras sida. Matteus 28:18.
“During the journey the sun had gone down, and before the travelers reached their place of rest, the laborers in the fields had left their work. As the disciples were about to enter their home, the stranger appeared as though He would continue His journey. But the disciples felt drawn to Him. Their souls hungered to hear more from Him. ‘Abide with us,’ they said. He did not seem to accept the invitation, but they pressed it upon Him, urging, ‘It is toward evening, and the day is far spent.’ Christ yielded to this entreaty and ‘went in to tarry with them.’
”Under färden hade solen gått ned, och innan de resande nådde sin viloplats hade arbetarna på fälten lämnat sitt arbete. När lärjungarna stod i begrepp att gå in i sitt hem, lät den främmande mannen det förefalla som om han ville fortsätta sin resa. Men lärjungarna kände sig dragna till honom. Deras själar hungrade efter att få höra mer av honom. ”Stanna kvar hos oss”, sade de. Han tycktes inte ta emot inbjudan, men de enträgnade sig hos honom och bad ivrigt: ”Det lider mot afton, och dagen är redan långt framskriden.” Kristus gav efter för denna bön och ”gick in för att stanna hos dem.”
“Had the disciples failed to press their invitation, they would not have known that their traveling companion was the risen Lord. Christ never forces His company upon anyone. He interests Himself in those who need Him. Gladly will He enter the humblest home, and cheer the lowliest heart. But if men are too indifferent to think of the heavenly Guest, or ask Him to abide with them, He passes on. Thus many meet with great loss. They do not know Christ any more than did the disciples as He walked with them by the way.
”Om lärjungarna hade underlåtit att enträget framföra sin inbjudan, skulle de inte ha fått veta att deras reskamrat var den uppståndne Herren. Kristus tränger sig aldrig på någon. Han ägnar sig åt dem som behöver Honom. Gärna går Han in i det mest anspråkslösa hem och gläder det ringaste hjärta. Men om människor är alltför likgiltiga för att tänka på den himmelske Gästen eller be Honom att stanna hos dem, går Han vidare. Så lider många stor förlust. De känner inte Kristus mer än lärjungarna gjorde, när Han vandrade med dem på vägen.
“The simple evening meal of bread is soon prepared. It is placed before the guest, who has taken His seat at the head of the table. Now He puts forth His hands to bless the food. The disciples start back in astonishment. Their companion spreads forth His hands in exactly the same way as their Master used to do. They look again, and lo, they see in His hands the print of nails. Both exclaim at once, It is the Lord Jesus! He has risen from the dead!
Den enkla kvällsmåltiden med bröd blir snart iordningställd. Den ställs fram för gästen, som har tagit plats vid bordets huvudända. Nu räcker Han ut sina händer för att välsigna maten. Lärjungarna ryggar tillbaka i häpnad. Deras följeslagare breder ut sina händer på exakt samma sätt som deras Mästare brukade göra. De ser åter efter, och se, i Hans händer ser de spikhålen. Båda utropar genast: Det är Herren Jesus! Han har uppstått från de döda!
“They rise to cast themselves at His feet and worship Him, but He has vanished out of their sight. They look at the place which had been occupied by One whose body had lately lain in the grave, and say to each other, ‘Did not our heart burn within us, while He talked with us by the way, and while He opened to us the Scriptures?’
”De reser sig för att kasta sig ned vid hans fötter och tillbe honom, men han har försvunnit ur deras åsyn. De ser på den plats som hade upptagits av honom vars kropp nyligen hade legat i graven, och säger till varandra: ’Brann inte våra hjärtan i oss, medan han talade med oss på vägen och medan han öppnade Skrifterna för oss?’”
“But with this great news to communicate they cannot sit and talk. Their weariness and hunger are gone. They leave their meal untasted, and full of joy immediately set out again on the same path by which they came, hurrying to tell the tidings to the disciples in the city. In some parts the road is not safe, but they climb over the steep places, slipping on the smooth rocks. They do not see, they do not know, that they have the protection of Him who has traveled the road with them. With their pilgrim staff in hand, they press on, desiring to go faster than they dare. They lose their track, but find it again. Sometimes running, sometimes stumbling, they press forward, their unseen Companion close beside them all the way.
”Men med detta stora budskap att förmedla kan de inte sitta och tala. Deras trötthet och hunger är borta. De lämnar sin måltid orörd och ger sig, fyllda av glädje, genast åter av på samma väg som de kom, skyndande att förkunna nyheten för lärjungarna i staden. På vissa ställen är vägen inte säker, men de klättrar över de branta partierna och halkar på de släta klipporna. De ser inte, de vet inte, att de har beskydd av Honom som har vandrat vägen med dem. Med vandringsstaven i hand tränger de vidare, ivriga att gå fortare än de vågar. De tappar bort stigen men finner den åter. Ibland springande, ibland snavande, skyndar de framåt, medan deras osynlige Följeslagare är dem nära vid deras sida hela vägen.”
“The night is dark, but the Sun of Righteousness is shining upon them. Their hearts leap for joy. They seem to be in a new world. Christ is a living Savior. They no longer mourn over Him as dead. Christ is risen—over and over again they repeat it. This is the message they are carrying to the sorrowing ones. They must tell them the wonderful story of the walk to Emmaus. They must tell who joined them by the way. They carry the greatest message ever given to the world, a message of glad tidings upon which the hopes of the human family for time and for eternity depend.” The Desire of Ages, 795–801.
”Natten är mörk, men Rättfärdighetens Sol lyser över dem. Deras hjärtan spritter av glädje. De tycks vara i en ny värld. Kristus är en levande Frälsare. De sörjer inte längre över Honom såsom död. Kristus har uppstått — gång på gång upprepar de det. Detta är budskapet de bär till de sorgtyngda. De måste berätta för dem den underbara berättelsen om vandringen till Emmaus. De måste berätta vem som slog följe med dem på vägen. De bär det största budskap som någonsin givits åt världen, ett glädjebudskap av vilket människosläktets hopp för tid och evighet är beroende.” Messias, 795–801.