Daniel eleven verse twenty-four identifies the period which pagan Rome would rule supremely with the word “time.” A “time” represents 360 years in prophetic application, and those years began at the most famous naval battle of ancient history, the battle of Actium in 31 BC. There were other naval battles that were larger and strategically more sophisticated, but Actium was the most iconic naval battle through its association with Marc Antony and Cleopatra. Similar in historical significance to the collapse of the Berlin Wall in fulfillment of Daniel 11:40, and the Twin Towers of 9/11 in fulfillment of Revelation eighteen; for when God chooses the historical events to fulfill His prophetic Word, He does so in a fashion that reaches the attention of the largest possible audience.
Daniel elfte vers tjugofyra identifierar den period under vilken det hedniska Rom skulle härska suveränt med ordet ”tid”. En ”tid” representerar 360 år i profetisk tillämpning, och dessa år började vid den mest berömda sjöstriden i den antika historien, slaget vid Actium år 31 f.Kr. Det fanns andra sjöslag som var större och strategiskt mer sofistikerade, men Actium var det mest ikoniska sjöslaget genom sin förknippning med Marcus Antonius och Kleopatra. Till sin historiska betydelse liknar det Berlinmurens fall i uppfyllelsen av Daniel 11:40 och tvillingtornen den 11 september i uppfyllelsen av Uppenbarelseboken arton; ty när Gud väljer de historiska händelserna för att uppfylla sitt profetiska ord, gör han det på ett sätt som fångar största möjliga publiks uppmärksamhet.
And after the league made with him he shall work deceitfully: for he shall come up, and shall become strong with a small people. He shall enter peaceably even upon the fattest places of the province; and he shall do that which his fathers have not done, nor his fathers’ fathers; he shall scatter among them the prey, and spoil, and riches: yea, and he shall forecast his devices against the strong holds, even for a time. Daniel 11:23, 24.
Och efter det förbund som ingåtts med honom skall han handla svekfullt; ty han skall rycka fram och bli mäktig med ett litet folk. Han skall tåga in i fred även i provinsens rikaste bygder; och han skall göra det som hans fäder inte har gjort, inte heller hans fäders fäder; han skall bland dem fördela byte, rov och rikedomar; ja, mot fästningarna skall han smida sina planer, men endast för en tid. Daniel 11:23, 24.
Uriah Smith concludes his observations of the league between Rome and the Maccabees of verse twenty-three by commenting upon the small people of the verse.
Uriah Smith avslutar sina iakttagelser om förbundet mellan Rom och mackabéerna i vers tjugotre genom att kommentera det lilla folket i versen.
“At this time the Romans were a small people, and began to work deceitfully, or with cunning, as the word signifies. And from this point they rose by a steady and rapid ascent to the height of power which they afterward attained.
”Vid denna tid var romarna ett litet folk och började handla svekfullt, eller med list, såsom ordet betecknar. Och från denna punkt steg de genom en stadig och snabb uppgång till den makthöjd som de senare uppnådde.
“[Verse twenty-four quoted].
”[Vers tjugofyra citerad].”
“The usual manner in which nations had, before the days of Rome, entered upon valuable provinces and rich territory, was by war and conquest. Rome was now to do what had not been done by the fathers or the fathers’ fathers; namely, receive these acquisitions through peaceful means. The custom, before unheard of, was now inaugurated, of kings’ leaving by legacy their kingdoms to the Romans. Rome came into possession of large provinces in this manner.
”Det vanliga sätt på vilket nationer, före Romarrikets dagar, hade tagit värdefulla provinser och rika landområden i besittning, var genom krig och erövring. Rom skulle nu göra det som inte hade gjorts av fäderna eller deras fäders fäder, nämligen att erhålla dessa besittningar genom fredliga medel. Den sedvänja, tidigare ohörd, infördes nu, att kungar genom testamente lämnade sina riken åt romarna. Rom kom på detta sätt i besittning av stora provinser.
“And those who thus came under the dominion of Rome derived no small advantage therefrom. They were treated with kindness and leniency. It was like having the prey and spoil distributed among them. They were protected from their enemies, and rested in peace and safety under the aegis of the Roman power.
”Och de som på detta sätt kom under Roms välde vann därav ingen ringa fördel. De blev behandlade med vänlighet och mildhet. Det var som om rov och byte fördelades ibland dem. De blev skyddade mot sina fiender och vilade i frid och trygghet under den romerska maktens hägn.
“To the latter portion of this verse, Bishop Newton gives the idea of forecasting devices from strongholds, instead of against them. This the Romans did from the strong fortress of their seven-hilled city. ‘Even for a time;’ doubtless a prophetic time, 360 years. From what point are these years to be dated? Probably from the event brought to view in the following verse.” Uriah Smith, Daniel and the Revelation, 272, 273.
”Om den senare delen av denna vers framhåller biskop Newton tanken på att från fästen, i stället för mot dem, förutsäga krigsmaskiner. Detta gjorde romarna från sin sjuhövdade stads starka fästning. ’Även för en tid;’ utan tvivel en profetisk tid, 360 år. Från vilken tidpunkt skall dessa år räknas? Troligen från den händelse som förs fram i följande vers.” Uriah Smith, Daniel and the Revelation, 272, 273.
Smith continues and identifies the battle of Actium in 31 BC as the starting point for the three hundred and sixty years. After quoting verse twenty-five Smith states the following.
Smith fortsätter och identifierar slaget vid Actium år 31 f.Kr. som utgångspunkten för de tre hundra och sextio åren. Efter att ha citerat vers tjugofem säger Smith följande.
“By verses 23 and 24 we are brought down this side of the league between the Jews and the Romans, BC 161, to the time when Rome had acquired universal dominion. The verse now before us brings to view a vigorous campaign against the king of the south, Egypt, and the occurrence of a notable battle between great and mighty armies. Did such events as these transpire in the history of Rome about this time? — They did. The war was the war between Egypt and Rome; and the battle was the battle of Actium. Let us take a brief view of the circumstances that led to this conflict.
”Genom verserna 23 och 24 förs vi fram till tiden efter förbundet mellan judarna och romarna, år 161 f.Kr., till den tid då Rom hade förvärvat världsherravälde. Den vers som nu ligger framför oss framställer ett kraftfullt fälttåg mot konungen i söder, Egypten, och förekomsten av ett märkligt slag mellan stora och mäktiga härar. Ägde sådana händelser rum i Roms historia vid denna tid? — Det gjorde de. Kriget var kriget mellan Egypten och Rom; och slaget var slaget vid Actium. Låt oss i korthet betrakta de omständigheter som ledde till denna konflikt.
“[Marc] Antony, Augustus Caesar, and Lepidus constituted the triumvirate which had sworn to avenge the death of Julius Caesar. This Antony became the brother-in-law of Augustus by marrying his sister, Octavia. Antony was sent into Egypt on government business, but fell a victim to the arts and charms of Cleopatra, Egypt’s dissolute queen. So strong was the passion he conceived for her, that he finally espoused the Egyptian interests, rejected his wife, Octavia, to please Cleopatra, bestowed province after province upon the latter to gratify her avarice, celebrated a triumph at Alexandria instead of Rome, and otherwise so affronted the Roman people that Augustus had no difficulty in leading them to engage heartily in a war against this enemy of their country. This war was ostensibly against Egypt and Cleopatra; but it was really against Antony, who now stood at the head of Egyptian affairs. And the true cause of their controversy was, says Prideaux, that neither of them could be content with only half of the Roman empire; for Lepidus having been deposed from the triumvirate, it now lay between them, and each being determined to possess the whole, they cast the die of war for its possession.” Uriah Smith, Daniel and the Revelation, 273.
”[Marc] Antonius, Augustus Caesar och Lepidus utgjorde det triumvirat som hade svurit att hämnas Julius Caesars död. Denne Antonius blev Augustus svåger genom att gifta sig med hans syster Octavia. Antonius sändes till Egypten i statens angelägenheter, men föll offer för den utsvävande egyptiska drottningen Cleopatras konster och behag. Så stark var den lidelse han fattade för henne, att han till slut tog det egyptiska partiet, försköt sin hustru Octavia för att behaga Kleopatra, skänkte provins efter provins åt henne för att tillfredsställa hennes girighet, firade en triumf i Alexandria i stället för i Rom och förolämpade på andra sätt det romerska folket så djupt att Augustus utan svårighet kunde förmå dem att helhjärtat inlåta sig i ett krig mot denna sitt lands fiende. Detta krig fördes skenbart mot Egypten och Kleopatra; men i verkligheten var det riktat mot Antonius, som nu stod i spetsen för de egyptiska angelägenheterna. Och den verkliga orsaken till deras tvist var, säger Prideaux, att ingen av dem kunde nöja sig med endast hälften av det romerska riket; ty sedan Lepidus hade avsatts från triumviratet, stod det nu mellan dem, och eftersom var och en var fast besluten att besitta det hela, kastade de krigets tärning om dess besittning.” Uriah Smith, Daniel and the Revelation, 273.
Prophetically the battle of Actium identifies the Sunday law, for it represented the third conquering of the three geographical obstacles which established pagan Rome’s “universal dominion,” as Smith describes it. As with pagan Rome, it was when the third obstacle of papal Rome was driven from the city of Rome that the “universal dominion” of papal Rome began in 538. Those two witnesses address the Sunday law where and when modern Rome overcomes both the sixth and seventh kingdoms of Bible prophecy, and in doing so, overcomes its third obstacle; thus, establishing “universal dominion” for forty-two symbolic months.
Profetiskt sett identifierar slaget vid Actium söndagslagen, ty det representerade det tredje besegrandet av de tre geografiska hinder som upprättade det hedniska Roms ”världsherravälde”, såsom Smith beskriver det. Liksom med det hedniska Rom var det när det tredje hindret för det påvliga Rom drevs bort från staden Rom som det påvliga Roms ”världsherravälde” började år 538. Dessa två vittnen behandlar söndagslagen där och när det moderna Rom övervinner både det sjätte och det sjunde riket i Bibelns profetia och därigenom övervinner sitt tredje hinder; och därmed upprättar ”världsherravälde” under fyrtiotvå symboliska månader.
And there was given unto him a mouth speaking great things and blasphemies; and power was given unto him to continue forty and two months. Revelation 13:5.
Och åt honom gavs en mun som talade stora ord och hädelser; och makt gavs honom att hålla på i fyrtiotvå månader. Uppenbarelseboken 13:5.
Rome Against Egypt
Rom mot Egypten
The prophetic dynamics of the war of Augustus of Rome, against Egypt and Cleopatra was motivated by the rebellion of Marc Antony, and those prophetic dynamics must of prophetic necessity represent the prophetic dynamics that are represented at the Sunday law.
De profetiska dynamikerna i Augustus av Roms krig mot Egypten och Kleopatra föranleddes av Marcus Antonius uppror, och dessa profetiska dynamiker måste av profetisk nödvändighet representera de profetiska dynamiker som framställs vid söndagslagen.
At Actium Rome conquered Egypt, a power which consisted of an alliance between a rebellious man and an unholy woman. The alliance of Antony and Cleopatra is the combination of church and state. At Actium, Augustine’s Rome conquered a power represented by an unholy combination of church and state.
Vid Actium besegrade Rom Egypten, en makt som bestod av en allians mellan en upprorisk man och en ohelig kvinna. Alliansen mellan Antonius och Kleopatra är föreningen av kyrka och stat. Vid Actium besegrade Augustinus’ Rom en makt som representerades av en ohelig förening av kyrka och stat.
Image of the Beast
Vilddjurets bild
Cleopatra represents a corrupted church aligned with Antony, a symbol of Rome. Cleopatra was the ruler over their relationship, as represented by Uriah Smith, when he stated that Antony “fell a victim to the arts and charms of Cleopatra, Egypt’s dissolute queen.” The alliance of church and state represented by Antony and Cleopatra identified Cleopatra as the power ruling in the relationship; so, the combination of church and state represented by their relationship meets the definition of the image of the beast—which is the combination of church and state with the woman in control of the relationship. Actium typified the soon-coming Sunday law.
Kleopatra representerar en fördärvad kyrka i förbund med Antonius, en symbol för Rom. Kleopatra var den härskande parten i deras förhållande, såsom Uriah Smith framställde det när han sade att Antonius ”föll som ett offer för Kleopatras, Egyptens tygellösa drottnings, konster och behag.” Förbundet mellan kyrka och stat, representerat av Antonius och Kleopatra, utpekade Kleopatra som den makt som härskade i förhållandet; så uppfyller kombinationen av kyrka och stat, representerad av deras förhållande, definitionen av vilddjurets avbild — vilket är föreningen av kyrka och stat med kvinnan i kontroll över förhållandet. Actium var en förebild på den snart kommande söndagslagen.
Augustus, represents the papal power conquering the United States at the soon-coming Sunday law. Marc Antony is the Republican horn of the earth beast and Cleopatra is the Protestant horn. Antony and Cleopatra come together and speak as a dragon at the soon-coming Sunday law. Both Cleopatra and Antony are symbols of a dragon power, and when they are fully joined together at the Sunday law—they speak as a dragon.
Augustus representerar påvemakten som vid den snart kommande söndagslagen erövrar Förenta staterna. Marcus Antonius är jordodjurets republikanska horn och Kleopatra är det protestantiska hornet. Antonius och Kleopatra förenas och talar såsom en drake vid den snart kommande söndagslagen. Både Kleopatra och Antonius är symboler för en drakmakt, och när de fullt ut förenas vid söndagslagen, talar de såsom en drake.
Dragons
Drakar
Both Greece and Egypt prophetically represent a dragon power, and Antony also represented a dragon power. Egypt was the south in Daniel eleven and Greece was the west. Egypt was taken by Ptolemy I after Alexander’s kingdom divided into four parts. Ptolemy I then became the first prophetic king of the south and Cleopatra was the last Ptolemaic ruler in Egypt. Ptolemy was born in Macedon, the birth place of Alexander the Great.
Både Grekland och Egypten representerar profetiskt en drakmakt, och även Antonius representerade en drakmakt. Egypten var södern i Daniel elva och Grekland var västern. Egypten intogs av Ptolemaios I efter att Alexanders rike delats i fyra delar. Ptolemaios I blev därefter den förste profetiske kungen i södern, och Kleopatra var den sista ptolemeiska härskaren i Egypten. Ptolemaios föddes i Makedonien, Alexander den stores födelseplats.
Macedon was in northern Greece, and claimed their ancestral origins were from Greek mythical heroes. The southern Greek city-states considered the Macedonians as more barbaric than the Hellenists of southern Greece. The Macedonians were a monarchy, and the southern city-states (poleis) like Athens, Sparta, Thebes, Corinth, etc., were in southern and central Greece and the Aegean islands. These poleis often had democratic, oligarchic, or mixed governments, while Macedon was a centralized monarchy with a strong royal dynasty (the Argeads). Still, they were all Hellenists, and when Rome came into history, they labelled the Hellenists Greek. Cleopatra was the last Ptolemaic ruler, which represented the northern kingdom’s monarchial tribe of Greeks from the area of Macedon, or northern Greece.
Makedonien låg i norra Grekland och hävdade att deras förfäders ursprung härstammade från grekiska mytiska hjältar. De grekiska stadsstaterna i söder betraktade makedonierna som mer barbariska än hellenisterna i södra Grekland. Makedonierna var ett kungadöme, och de sydliga stadsstaterna (poleis), såsom Aten, Sparta, Thebe, Korinth osv., låg i södra och mellersta Grekland samt på öarna i Egeiska havet. Dessa poleis hade ofta demokratiska, oligarkiska eller blandade styrelseskick, medan Makedonien var en centraliserad monarki med en stark kunglig dynasti (argeaderna). Likväl var de alla hellenister, och när Rom trädde in i historien betecknade man hellenisterna som greker. Kleopatra var den sista ptolemeiska härskaren, vilket representerade nordrikets monarkiska grekiska stam från området Makedonien, eller norra Grekland.
King of the South
Kungen i söder
Cleopatra was the final ruler of the Ptolemaic kingdom that began with Ptolemy I when Alexander’s kingdom divided into four. At the battle of Actium the Ptolemaic kingdom, the literal king of the south, reached its end. The next king of the south would be spiritual Egypt, represented by atheistic France during the French Revolution history.
Kleopatra var den sista härskaren över det ptolemeiska riket, som började med Ptolemaios I när Alexanders rike delades i fyra. Vid slaget vid Actium nådde det ptolemeiska riket, den bokstavlige kungen i söder, sitt slut. Nästa kung i söder skulle vara det andliga Egypten, representerat av det ateistiska Frankrike under den franska revolutionens historia.
And their dead bodies shall lie in the street of the great city, which spiritually is called Sodom and Egypt, where also our Lord was crucified. Revelation 11:8.
Och deras döda kroppar skall ligga på gatan i den stora staden, som andligen kallas Sodom och Egypten, där också vår Herre blev korsfäst. Uppenbarelseboken 11:8.
Literal Egypt was the literal king of the south as related to the division of Alexander’s kingdom, but spiritual Egypt is represented as the king of the south by the prophetic attributes of Egypt, not a literal direction.
Det bokstavliga Egypten var den bokstavlige kungen i söder i samband med delningen av Alexanders rike, men det andliga Egypten framställs som kungen i söder genom Egyptens profetiska kännetecken, inte genom en bokstavlig geografisk riktning.
South and West
Söder och väster
Cleopatra being the last Ptolemaic ruler of the kingdom was prophetically a twofold power of Greek (west) and Egypt (south), whereas; the next, and then spiritual king of the south would be France, also a twofold power represented in Revelation eleven as Egypt and Sodom. The licentiousness of Sodom aligns with the licentiousness of Cleopatra of the west, and Cleopatra of the south aligns with the atheism of Egypt. The last literal king of the south’s twofold nature aligned with the first spiritual king of the south.
Eftersom Kleopatra var den sista ptolemeiska härskaren över riket, var hon i profetisk mening en tvåfaldig makt av Grekland (väst) och Egypten (söder); medan den näste, och därefter andlige, kungen i söder skulle vara Frankrike, också en tvåfaldig makt som i Uppenbarelseboken elva framställs som Egypten och Sodom. Sodoms tygellöshet överensstämmer med västerns Kleopatras tygellöshet, och söderns Kleopatra överensstämmer med Egyptens ateism. Den siste bokstavlige kungen i söderns tvåfaldiga natur överensstämde med den förste andlige kungen i söder.
The battle of Actium was the unholy alliance of Antony’s dragon of Rome and Cleopatra’s dragon of the south and west. Antony and Cleopatra represent a church and a state, so the conquering of Actium by Augustus of Rome, represents a conquering where Rome prevails over an unholy twofold union typifying the image of the beast. Three hundred and sixty years later, in fulfillment of Daniel 11:24, Constantine divided Rome into east and west, leaving the woman of Rome in the west and moving the man of Rome to the east. A conquering of south and west typified the division of east and west after a “time” of three hundred and sixty years, at the battle of Actium. In an earlier encounter Antony was given eastern Rome and Augustus the west, so Actium brought together east and west, but only for a “time.”
Slaget vid Actium var den oheliga alliansen mellan Antonius’ drake från Rom och Kleopatras drake från södern och västern. Antonius och Kleopatra representerar en kyrka och en stat, så Roms Augustus’ erövring av Actium representerar en erövring där Rom segrar över en ohelig tvåfaldig förening som är en förebild för vilddjurets bild. Trehundrasextio år senare, som uppfyllelse av Daniel 11:24, delade Konstantin Rom i öst och väst, lämnade Roms kvinna i väst och flyttade Roms man till öst. En erövring av söder och väster var en förebild för delningen i öst och väst efter en ”tid” av trehundrasextio år, vid slaget vid Actium. Vid ett tidigare möte hade Antonius tilldelats det östra Rom och Augustus väst, så Actium förde samman öst och väst, men endast för en ”tid”.
31 BC and 330
31 f.Kr. och 330 e.Kr.
Jesus always illustrates the end with the beginning, so the conquering of Actium in 31 BC typifies the division of the empire into east and west in 330. Actium of 31 BC was the alpha of the omega in the 360 years that concluded in 330. Both 31 BC and 330 typify the soon-coming Sunday law as represented in verse sixteen and forty-one of Daniel eleven.
Jesus åskådliggör alltid slutet med början; därför förebildar erövringen vid Actium år 31 f.Kr. delningen av riket i öst och väst år 330. Actium år 31 f.Kr. var alfat till omegat i de 360 år som avslutades år 330. Både år 31 f.Kr. och år 330 förebildar den snart kommande söndagslagen såsom den framställs i vers sexton och fyrtioett i Daniel elva.
Another Symbol
En annan symbol
Antony of Rome, aligned with Cleopatra of the south and of the west represents a threefold alliance within their twofold union of the image of the beast. The cross also aligns with the Sunday law, and therefore with Actium and 330. At the cross a twofold union of church and state is represented by the Jews (corrupted church) joining with Rome (state) to murder Christ. The third party in the union at the cross is represented by Barabbas, a false Christ, whose name means “son of the father.” Barabbas is symbolically a false prophet when contrasted with Christ as the true prophet. Rome was Antony, and Cleopatra of the south and west represented the Jews and Barabbas.
Antonius av Rom, i samverkan med Kleopatra från södern och västern, representerar en trefaldig allians inom deras tvåfaldiga förening i vilddjurets bild. Korset står också i samklang med söndagslagen, och därför med Actium och 330. Vid korset representeras en tvåfaldig förening mellan kyrka och stat av judarna (den fördärvade kyrkan), som förenar sig med Rom (staten) för att mörda Kristus. Den tredje parten i föreningen vid korset representeras av Barabbas, en falsk Kristus, vars namn betyder ”faderns son”. Barabbas är symboliskt en falsk profet i kontrast till Kristus såsom den sanne profeten. Rom var Antonius, och Kleopatra från södern och västern representerade judarna och Barabbas.
The cross also aligns with Elijah on Mount Carmel where the choice was over who was the true or false prophet. The false prophet then was a twofold symbol consisting of the prophets of Baal and the priests of the grove. Baal is a male deity and the priests of the grove represented Ashtaroth, a female deity. The Jews at the cross were Ashtaroth, the female deity and Barabbas, the counterfeit of the Man of Sorrows, was the male deity Baal.
Korset står också i linje med Elia på berget Karmel, där valet gällde vem som var den sanna eller den falska profeten. Den falska profeten var då en tvåfaldig symbol, bestående av Baals profeter och prästerna vid lunden. Baal är en manlig gudom, och prästerna vid lunden representerade Ashtarot, en kvinnlig gudom. Judarna vid korset var Ashtarot, den kvinnliga gudomen, och Barabbas, förfalskningen av Smärtornas man, var den manliga gudomen Baal.
Cleopatra was both the queen of the south and the queen of the west. Antony was the image of Rome, part of the threefold triumvirate sworn to avenge the assassination of Julius. Julius death by twenty-three wounds represented the papacies deadly wound in 1798, in fulfillment of verse forty of Daniel eleven. Augustine at Actium represents the healing of that deadly wound. The wound is healed when Antony and Cleopatra die. Antony and Cleopatra represent the image of the beast in the United States that is a threefold prophetic entity, consisting of the earth beast and its two horns. Antony is one part and Cleopatra represents the other two parts. Whether it is Antony’s Rome, or Cleopatra’s Egypt and Greece, they die together at the Sunday law when the sixth kingdom of Bible prophecy ends. Prophetically Cleopatra in relation to Antony is the mixture of church craft and statecraft, with the church craft seducing and controlling the statecraft.
Kleopatra var både drottningen i söder och drottningen i väster. Antonius var bilden av Rom, en del av det trefaldiga triumvirat som svurit att hämnas mordet på Julius. Julius död genom tjugotre sår representerade påvedömets dödliga sår år 1798, till uppfyllelse av den fyrtionde versen i Daniel elva. Augustus vid Actium representerar läkandet av det dödliga såret. Såret helas när Antonius och Kleopatra dör. Antonius och Kleopatra representerar vilddjurets bild i Förenta staterna, som är en trefaldig profetisk enhet, bestående av jordens vilddjur och dess två horn. Antonius är den ena delen och Kleopatra representerar de två andra delarna. Vare sig det är Antonius’ Rom eller Kleopatras Egypten och Grekland, dör de tillsammans vid söndagslagen när Bibelprofetians sjätte rike upphör. Profetiskt sett är Kleopatra i förhållande till Antonius en blandning av kyrklig list och statskonst, där den kyrkliga listen förför och behärskar statskonsten.
The Second Death Typified
Den andra döden förebildad
At another prophetic level Cleopatra’s relation to Julius Caesar and Marc Antony represents two times that the church craft of Cleopatra is in a relationship with the statecraft of the Roman Empire. She was left by Julius in 1798 at her first symbolic death, in fulfillment of verse forty of Daniel eleven; and then she comes to her end with none to help, at Actium in fulfillment of verse forty-five of Daniel eleven. Verse forty is the alpha of her first deadly wound that is to be healed and the omega of verse forty-five is where she receives her second and final death.
På en annan profetisk nivå representerar Kleopatras relation till Julius Caesar och Marcus Antonius två tillfällen då Kleopatras kyrkliga statskonst står i förbindelse med Romarrikets statskonst. Hon övergavs av Julius år 1798 vid sin första symboliska död, i uppfyllelse av vers fyrtio i Daniel elva; och sedan går hon mot sitt slut, utan att någon hjälper henne, vid Actium i uppfyllelse av vers fyrtiofem i Daniel elva. Vers fyrtio är alfan för hennes första dödliga sår, som skall helas, och omegan i vers fyrtiofem är där hon får sin andra och slutliga död.
As with the four Roman powers of verse sixteen through twenty-two, Cleopatra as a biblical symbol has more than one meaning, based upon the context. Julius left her in 1798 when kingly support was removed, and then her deadly wound is healed at the Sunday law, but the ten kings of Revelation seventeen ultimately destroy her with fire, when she meets her second and final death.
Liksom de fyra romerska makterna i vers sexton till tjugotvå har Kleopatra som biblisk symbol mer än en betydelse, beroende på sammanhanget. Julius lämnade henne år 1798, när det kungliga stödet avlägsnades, och därefter helas hennes dödliga sår vid söndagslagen, men de tio kungarna i Uppenbarelseboken sjutton förgör henne slutligen med eld, när hon möter sin andra och slutliga död.
Cleopatra is a symbol of the twofold nature represented by the atheism of Pharoah’s Egypt, and the religious philosophy of Greece. Her twofold nature represents the statecraft of Egypt and the church craft of Greece. Greek religious philosophy is represented by the Greek goddess Athena, who was enshrined as a statue in her temple, called the Parthenon. Athena is the symbol of wisdom, and as a woman she represents a religion of human education, in contrast with Divine education.
Kleopatra är en symbol för den dubbla natur som representeras av ateismen i faraos Egypten och Greklands religiösa filosofi. Hennes dubbla natur representerar Egyptens statskonst och Greklands kyrkokonst. Den grekiska religiösa filosofin representeras av den grekiska gudinnan Athena, som upphöjdes som staty i sitt tempel, kallat Parthenon. Athena är vishetens symbol, och som kvinna representerar hon en religion grundad på mänsklig bildning, i motsats till gudomlig undervisning.
The two horns of the United States are Republicanism and Protestantism, which were typified in France by Egypt and Sodom. Egypt is statecraft and Sodom is church craft; thus, Republicanism aligns with Egypt and Protestantism with Sodom. Republicanism is Egypt and Protestantism is Sodom and Greece. The symbol of human education is the Greek goddess Athena, whose temple was the Parthenon that finds its modern twin in Nashville, Tennessee’s Parthenon temple. The symbol of the corrupt church that aligns with the Republican horn in the United States at the Sunday law is represented as Cleopatra, Ashtaroth, Salome and Sodom.
Förenta staternas två horn är republikanism och protestantism, vilka i Frankrike förebildades av Egypten och Sodom. Egypten är statskonst och Sodom är kyrklig list; således svarar republikanismen mot Egypten och protestantismen mot Sodom. Republikanismen är Egypten och protestantismen är Sodom och Grekland. Symbolen för mänsklig bildning är den grekiska gudinnan Athena, vars tempel var Parthenon, vilket har sin moderna motsvarighet i Parthenontemplet i Nashville, Tennessee. Symbolen för den fördärvade kyrka som vid söndagslagen förenar sig med det republikanska hornet i Förenta staterna framställs som Kleopatra, Ashtarot, Salome och Sodom.
Cleopatra portrays the atheism of Pharoah and the religion of the Greeks. The religion that accompanies the philosophy of atheism is the worship of Greek education. Jesus always illustrates the end with the beginning and the tree in the garden that was forbidden to eat was the tree of the knowledge of good and evil, typifying the religion of Greek philosophy that Sister White calls, “higher education.” It identifies and emphasizes Cleopatra’s Greek religion of wisdom as the corrupted and counterfeit of true education in the great controversy between Christ and Satan.
Kleopatra gestaltar Faraos ateism och grekernas religion. Den religion som åtföljer ateismens filosofi är dyrkan av grekisk bildning. Jesus illustrerar alltid slutet med början, och trädet i lustgården som det var förbjudet att äta av var trädet med kunskap om gott och ont, vilket är en förebild för den grekiska filosofins religion, som syster White kallar ”högre utbildning”. Detta identifierar och framhäver Kleopatras grekiska visdomsreligion som den fördärvade och förfalskade motsvarigheten till sann utbildning i den stora striden mellan Kristus och Satan.
Nashville, Tennessee is called the “Athens of the south,” and Cleopatra was the last literal queen of the south. The last queen of the south typified the next and first spiritual king of the south, fulfilled by atheistic France. Atheistic France typifies the United States, where in Nashville, Tennessee, “Athens of the south” the Parthenon temple for the goddess Athena is symbolically represented. The temple is located at 2500 West End in Nashville. The number twenty-five represents the closed door of Matthew twenty-five’s three parables. Cleopatra as both the queen of the “south” and “west” comes to her “end” in Athens of the south.
Nashville i Tennessee kallas ”Söderns Aten”, och Kleopatra var den sista bokstavliga drottningen av södern. Den sista drottningen av södern förebildade nästa och första andliga kungen av södern, uppfylld i det ateistiska Frankrike. Det ateistiska Frankrike förebildar Förenta staterna, där i Nashville, Tennessee, ”Söderns Aten”, Parthenontemplet för gudinnan Athena symboliskt framställs. Templet är beläget på 2500 West End i Nashville. Talet tjugofem representerar den stängda dörren i de tre liknelserna i Matteus tjugofem. Kleopatra, såsom både drottning över ”södern” och ”västern”, kommer till sitt ”slut” i Söderns Aten.
With these considerations of Actium, Cleopatra, Augustus and Antony we return to verse twenty-four through verse thirty of Daniel eleven. Perhaps, the vaguest part of the passage is when they speak lies at one table.
Med dessa överväganden om Actium, Kleopatra, Augustus och Antonius återvänder vi till vers tjugofyra till och med vers trettio i Daniel elva. Kanske är den mest svårfångade delen av avsnittet den där de talar lögn vid ett och samma bord.
And both these kings’ hearts shall be to do mischief, and they shall speak lies at one table; but it shall not prosper: for yet the end shall be at the time appointed. Daniel 11:27.
Och båda dessa kungars hjärtan skall vara inriktade på att göra ont, och vid ett och samma bord skall de tala lögn; men det skall inte lyckas, ty änden kommer först på den bestämda tiden. Daniel 11:27.
The time appointed in the verse is 330, the end of the “time” of verse twenty-four. The time appointed represents the Sunday law for the United States and it also represents the close of human probation for the world. Before the Sunday law the two kings, whose hearts were to do mischief will speak lies to one another at one table. Before the Sunday law of verses sixteen and forty-one of Daniel eleven, two kings will speak lies at one table, but their lies do not prosper. Who are the two kings that speak lies to one another? Before we answer that thought, I will remind us of some symbolism we have previously addressed in this series.
Den tid som är bestämd i versen är 330, slutet på den ”tid” som nämns i vers tjugofyra. Den bestämda tiden representerar söndagslagen för Förenta staterna, och den representerar också slutet på människans prövningstid för världen. Före söndagslagen skall de två kungarna, vilkas hjärtan är inriktade på att göra ont, tala lögn till varandra vid ett och samma bord. Före söndagslagen i verserna sexton och fyrtioett i Daniel elva skall två kungar tala lögn vid ett och samma bord, men deras lögner får ingen framgång. Vilka är de två kungar som talar lögn till varandra? Innan vi besvarar den frågan vill jag påminna oss om viss symbolik som vi tidigare har behandlat i denna serie.
The four Roman rulers represent a variety of prophetic symbols depending on what context they are considered. Though Roman rulers, as a symbol they essentially represent the prophetic history of ancient Judah as they transitioned from the Seleucid domination into the domination of the Romans.
De fyra romerska härskarna representerar en mångfald av profetiska symboler beroende på i vilket sammanhang de betraktas. Fastän de är romerska härskare, representerar de såsom symbol i grunden det forntida Judas profetiska historia, när det övergick från det seleukidiska herraväldet till romarnas herravälde.
Pompey was a general and the next three Roman rulers were all Caesars. Julius in relation to Augustus represented two threefold unions with the two triumvirates, the first unofficial, the second official. All four rulers represent the Sunday law in certain contexts. Pompey conquered the glorious land, Julius, represented by twenty-three stab wounds is the first angel, for he is the first Caesar, and he typifies the third angel, which was Tiberias. Tiberias at the cross, which is the Sunday law is also represented by twenty-three, for twenty-three represents the at-one-ment; and the cross is a most essential part of the work of Christ in combining His Divinity with our humanity. So, Julius and Tiberias are the first and third message, represented by twenty-three.
Pompejus var en general, och de tre följande romerska härskarna var alla kejsare. Julius i förhållande till Augustus representerade två trefaldiga föreningar genom de två triumviraten, det första inofficiellt, det andra officiellt. Alla fyra härskarna representerar söndagslagen i vissa sammanhang. Pompejus erövrade det härliga landet; Julius, representerad genom tjugotre hugg med dolk, är den förste ängeln, ty han är den förste kejsaren, och han är en förebild för den tredje ängeln, vilken var Tiberias. Tiberias vid korset, vilket är söndagslagen, representeras också av tjugotre, ty tjugotre representerar försoningen; och korset är en högst väsentlig del av Kristi verk i att förena sin gudomlighet med vår mänsklighet. Så är Julius och Tiberias det första och det tredje budskapet, representerade av tjugotre.
Julius was not the romantic figure he is often portrayed as in Hollywood lore; he was a ruthless man bent on power. Tiberias was worse than Julius, for his vileness is even addressed in the verse, for the last letter of the Hebrew alphabet is twenty-two and the first letter is one. The alpha is smaller than the omega and Tiberias’ vileness is located in verse twenty-two, which is the last letter of the Hebrew alphabet, and in between the two vile persons represented by Julius and Tiberias was Augustus. Augustus represents the height of the glory of Rome’s power and prestige. As the opposite of the first and third message he is represented by the letter thirteen, which is a symbol of rebellion. Augustus secured his kingdom by subduing the rebellion of Antony and Cleopatra, the most famous rebellion of Rome’s history.
Julius var inte den romantiska gestalt han ofta framställs som i Hollywoods mytbildning; han var en hänsynslös man, besatt av makt. Tiberias var värre än Julius, ty hans uselhet berörs till och med i versen, eftersom den sista bokstaven i det hebreiska alfabetet är tjugotvå och den första bokstaven är ett. Alfa är mindre än omega, och Tiberias’ uselhet är förlagd till vers tjugotvå, vilken motsvarar den sista bokstaven i det hebreiska alfabetet, och mellan de två usla personer som representeras av Julius och Tiberias stod Augustus. Augustus representerar höjdpunkten av Romarrikets makts och anseendes härlighet. Som motsats till det första och tredje budskapet representeras han av bokstaven tretton, som är en symbol för uppror. Augustus befäste sitt rike genom att kuva Antonios’ och Kleopatras uppror, det mest berömda upproret i Roms historia.
Augustus is the Roman power who conquered the third obstacle and in doing so he represented the Sunday law, and the Roman power who reigns during the forty-two symbolic months of Revelation thirteen’s chapter of rebellion. When placed before the Sunday law Pompey is both 1798 and 1989, making Pompey a symbol of Antiochus Magnus ending the fourth Syrian War from 219 unto 217 BC, in fulfillment of verse ten of chapter eleven. Julius Caesar is then aligned with verses eleven and twelve and the battle of the borderline, the battle of Raphia in 217 BC. There Julius is also Antiochus Magnus, and Augustus Caesar is also Antiochus Magnus in verse fifteen’s battle of Panium. Then in verse sixteen Tiberias is the Sunday law, but he is not Antiochus Magnus, for there he is Pompey, for Jesus always illustrates the end with the beginning. The verse marks the end of the Seleucid Empire typifying the end of the United States as the sixth kingdom of Bible prophecy.
Augustus är den romerska makt som erövrade det tredje hindret, och därigenom representerade han söndagslagen, samt den romerska makt som regerar under de fyrtiotvå symboliska månaderna i Uppenbarelsebokens trettonde kapitel om uppror. När Pompejus placeras före söndagslagen är han både 1798 och 1989, vilket gör Pompejus till en symbol för Antiochus Magnus som avslutar det fjärde syriska kriget från 219 till 217 f.Kr., i uppfyllelse av vers tio i kapitel elva. Julius Caesar förs sedan samman med verserna elva och tolv och gränsstriden, slaget vid Rafia år 217 f.Kr. Där är Julius också Antiochus Magnus, och Augustus Caesar är också Antiochus Magnus i vers femtons slag vid Panium. Sedan är Tiberias i vers sexton söndagslagen, men han är inte Antiochus Magnus, ty där är han Pompejus, eftersom Jesus alltid illustrerar slutet med början. Versen markerar slutet för det seleukidiska riket, vilket är en förebild för Förenta staternas slut som det sjätte riket i Bibelns profetia.
There are more alignments to be made of the four Roman rulers, and the line represents the hidden history of verse forty. The Maccabean line of verse twenty-three also illustrates the hidden history of verse forty. Then in verses twenty-four, the story of pagan Imperial Rome is represented by a time—three hundred and sixty years. The line of Roman history represented from verse twenty-four through to verse thirty is also an illustration of the hidden history of verse forty. It ends in verse thirty-one when the subject changes from pagan to papal Rome. Pagan Rome is still in the verse, but there it is not represented as the fourth kingdom of Bible prophecy, but as the political power that placed the papacy on the throne in 538. In 538 the papacy passed a Sunday law, so verse thirty-one is aligning with verses sixteen and forty-one. Verse twenty-four introduced the battle of Actium and the history associated with the line.
Det finns fler paralleller att dra beträffande de fyra romerska härskarna, och linjen representerar den dolda historien i vers fyrtio. Den mackabeiska linjen i vers tjugotre åskådliggör också den dolda historien i vers fyrtio. Därefter representeras i vers tjugofyra berättelsen om det hedniska kejserliga Rom genom en tidsperiod — trehundrasextio år. Den linje av romersk historia som framställs från vers tjugofyra till och med vers trettio är också en illustration av den dolda historien i vers fyrtio. Den avslutas i vers trettioett när ämnet förändras från hedniskt till påvligt Rom. Det hedniska Rom finns fortfarande med i versen, men där framställs det inte som det fjärde riket i Bibelns profetia, utan som den politiska makt som satte påvedömet på tronen år 538. År 538 utfärdade påvedömet en söndagslag, så vers trettioett står i linje med vers sexton och fyrtioett. Vers tjugofyra introducerade slaget vid Actium och den historia som är förknippad med denna linje.
Verse twenty-four is identifying when pagan Rome began to rule supremely for three hundred and sixty years, and then in verse thirty-one papal Rome begins to rule supremely for twelve hundred and sixty-years. The beginning and ending of the line bear the signature of Christ, the Alpha and Omega. In the verses we have the history of Marc Antony, Cleopatra and Augustus Caesar. In verse sixteen pagan Rome conquered the Seleucid Empire in 65 BC, and then Judah in 63 BC. The third obstacle of Actium in 31 BC identified the end of the kingdom of Egypt, as typified by the first obstacles of the Seleucid’s in 65 BC. Once again, we find the signature of the First and the Last. 65 BC was the first of three obstacles and it represented the conquering of the king of the north and 31 BC represented the third of three obstacles and it represented the conquering of the king of the south. Judah, as the middle obstacle of the three obstacles, was having a civil war within the walls of Jerusalem when Pompey arrived in 63 BC. The second obstacle is a symbol of rebellion.
Vers tjugofyra anger när det hedniska Rom började härska oinskränkt i tre hundra sextio år, och därefter, i vers trettioett, börjar det påvliga Rom att härska oinskränkt i ett tusen två hundra sextio år. Linjens början och slut bär Kristi signatur, Alfa och Omega. I verserna har vi historien om Marcus Antonius, Kleopatra och Augustus Caesar. I vers sexton erövrade det hedniska Rom det seleukidiska riket år 65 f.Kr., och därefter Juda år 63 f.Kr. Det tredje hindret vid Actium år 31 f.Kr. utmärkte slutet för Egyptens rike, såsom detta förebildades av seleukidernas första hinder år 65 f.Kr. Återigen finner vi den Förstes och den Sistes signatur. År 65 f.Kr. var det första av tre hinder, och det representerade erövringen av kungen i norr, och år 31 f.Kr. representerade det tredje av tre hinder, och det representerade erövringen av kungen i söder. Juda, såsom det mellersta hindret av de tre hindren, befann sig i inbördeskrig innanför Jerusalems murar när Pompejus anlände år 63 f.Kr. Det andra hindret är en symbol för uppror.
In 538, the third obstacle for papal Rome was driven out of the City of Rome. That obstacle was the Goths, and there the fifth kingdom of Bible prophecy began; right where the fourth kingdom ended. And just as the fourth kingdom began at its third obstacle, the kingdom of Egypt was defeated, as had been typified in the first obstacle of the Seleucid kingdom. This identifies that the prophetic testimony found in verses twenty-four through to verse thirty, represent a line that is also to be located in the hidden history of verse forty. For this reason, it is essential to consider the various prophetic relationships that are represented by Marc Antony, Cleopatra, Julius Caesar, Pompey and Augustus Caesar.
År 538 drevs det tredje hindret för det påvliga Rom bort från staden Rom. Detta hinder var goterna, och där började det femte riket i Bibelns profetia; just där det fjärde riket slutade. Och liksom det fjärde riket började vid sitt tredje hinder, besegrades Egyptens rike, såsom hade förebildats i det första hindret för det seleukidiska riket. Detta visar att det profetiska vittnesbörd som återfinns i verserna tjugofyra till och med vers trettio representerar en linje som också återfinns i den dolda historien i vers fyrtio. Av denna anledning är det nödvändigt att beakta de olika profetiska relationer som representeras av Marcus Antonius, Kleopatra, Julius Caesar, Pompejus och Augustus Caesar.
So is the vaguest part of the passage of verse twenty-four unto thirty, when they speak lies at one table?
Är då den mest svävande delen av avsnittet vers tjugofyra till trettio den, där de talar lögn vid ett och samma bord?
And both these kings’ hearts shall be to do mischief, and they shall speak lies at one table; but it shall not prosper: for yet the end shall be at the time appointed. Daniel 11:27.
Och båda dessa kungars hjärtan skall vara inställda på att göra ont, och de skall tala lögn vid ett och samma bord; men det skall inte lyckas, ty änden skall ännu komma vid den fastställda tiden. Daniel 11:27.
Uriah Smith identifies the two kings as Marc Antony and Augustus Caesar.
Uriah Smith identifierar de två kungarna som Marcus Antonius och Augustus Caesar.
“Verse twenty-seven quoted
”Vers tjugosju citerad“
“Antony and Caesar were formerly in alliance. Yet under the garb of friendship they were both aspiring and intriguing for universal dominion. Their protestations of deference to, and friendship for, each other, were the utterances of hypocrites. They spoke lies at one table. Octavia, the wife of Antony and sister of Caesar, declared to the people of Rome at the time Antony divorced her, that she had consented to marry him solely with the hope that it would prove a pledge of union between Caesar and Antony. But that counsel did not prosper. The rupture came; and in the conflict that ensued, Caesar came off entirely victorious.” Uriah Smith, Daniel and the Revelation, 276.
”Antonius och Caesar var tidigare i förbund med varandra. Men under vänskapens täckmantel strävade och intrigerade de båda efter världsherravälde. Deras försäkringar om ömsesidig aktning och vänskap var hycklares yttranden. De talade lögn vid samma bord. Octavia, Antonius’ hustru och Caesars syster, förklarade för folket i Rom vid den tid då Antonius skilde sig från henne, att hon hade samtyckt till att gifta sig med honom endast i hopp om att detta skulle bli en pant på enhet mellan Caesar och Antonius. Men det rådet hade ingen framgång. Brytningen kom; och i den konflikt som därefter följde gick Caesar fullständigt segrande ur striden.” Uriah Smith, Daniel and the Revelation, 276.
When Octavia identified that her marriage to Antony was as a pledge of union, it identified the marital alliance which had been typified earlier in chapter eleven with the Hellenistic-era marriage of Berenice to the Seleucid king Antiochus II Theos around 252 BC. Berenice was the daughter of Ptolemy II Philadelphus. Octavia and Berenice represent diplomatic marriages or prophetically, treaties. Verses five through ten identify the history of the diplomatic marriage between the southern and northern kingdoms, and when Marc Antony and Octavian, later known as Augustus Caesar, arranged the marriage, they also divided the kingdom into east and west.
När Octavia identifierades som ett pant på förening, identifierade detta den äktenskapliga allians som tidigare i kapitel elva hade förebildats genom den hellenistiska tidens äktenskap mellan Berenike och den seleukidiske kungen Antiochos II Theos omkring 252 f.Kr. Berenike var dotter till Ptolemaios II Filadelfos. Octavia och Berenike representerar diplomatiska äktenskap eller, profetiskt, fördrag. Verserna fem till tio identifierar historien om det diplomatiska äktenskapet mellan det södra och det norra riket, och när Marcus Antonius och Octavianus, senare känd som Augustus Caesar, arrangerade äktenskapet, delade de också riket i öst och väst.
The Pact of Brundisium (40 BC) was a negotiated settlement between Marc Antony and Octavian (later Augustus) to resolve tensions in the Second Triumvirate after near-civil war. It involved dividing Roman territories (Antony east, Octavian west) and was sealed by Antony’s marriage to Octavia (Octavian’s sister). In 39 BC the original five-year Triumvirate term expired, Antony sailed to Italy with 300+ ships that were initially denied to land at Brundisium, so they ultimately docked at Tarentum. Octavian met him there after prolonged mediations produced by an unwillingness of Antony’s army to fight with Octavian’s army and vise versa. Octavia played a key mediating role, persuading Antony to support Octavian against Sextus Pompey. They renewed the Triumvirate for another five years (to 32 BC), with Antony providing Octavian 120 ships in exchange for promised troops (which Octavian later withheld).
Fördraget i Brundisium (40 f.Kr.) var en förhandlad uppgörelse mellan Marcus Antonius och Octavianus (senare Augustus) för att lösa spänningarna inom det andra triumviratet efter ett nära förestående inbördeskrig. Det innebar en uppdelning av de romerska territorierna (Antonius i öst, Octavianus i väst) och beseglades genom Antonius’ äktenskap med Octavia (Octavianus’ syster). År 39 f.Kr. löpte den ursprungliga femårsperioden för triumviratet ut; Antonius seglade till Italien med mer än 300 skepp, vilka inledningsvis nekades att gå i land i Brundisium, så att de till slut lade till i Tarentum. Octavianus mötte honom där efter långvariga medlingar, framkallade av att Antonius’ armé inte var villig att strida mot Octavianus’ armé och vice versa. Octavia spelade en viktig medlande roll och övertalade Antonius att stödja Octavianus mot Sextus Pompejus. De förnyade triumviratet för ytterligare fem år (till 32 f.Kr.), varvid Antonius försåg Octavianus med 120 skepp i utbyte mot utlovade trupper (som Octavianus senare höll inne).
In 32 BC there was an open break between the two antagonists. Relations had deteriorated through propaganda, Antony’s eastern focus (with Cleopatra), and Octavian’s consolidation in the west. Octavian rejected later conference proposals from Antony before Actium.
År 32 f.Kr. inträffade en öppen brytning mellan de två antagonisterna. Relationerna hade försämrats genom propaganda, Antonius östliga inriktning (tillsammans med Kleopatra) och Octavianus konsolidering i väst. Octavianus avvisade Antonius senare förslag om konferens före Actium.
In the diplomatic marriage with the king of the north (Antiochus) and the king of the south (Ptolemy), it was the southern king that supplied the bride, with the diplomatic marriage of Antony (the east) and Octavian (the west); the bride was supplied by the west. Both diplomatic marriages failed and the supplier of the daughter or sister was ultimately victorious over the power who broke the treaty.
I det diplomatiska äktenskapet mellan kungen i norr (Antiochos) och kungen i söder (Ptolemaios) var det den sydlige kungen som tillhandahöll bruden; i det diplomatiska äktenskapet mellan Antonius (öst) och Octavianus (väst) tillhandahölls bruden av väst. Båda de diplomatiska äktenskapen misslyckades, och den som tillhandahöll dottern eller systern blev till slut segerrik över den makt som bröt förbundet.
The Testimony of Three
De tres vittnesbörd
At the end of the Seleucid Empire there was a third treaty where lies were spoke at one table. This occurred in the context of the Fifth Syrian War (202–195 BC), when Antiochus III Magnus exploited the weakness of the Ptolemaic Kingdom after Ptolemy IV Philopator’s death in 204 BC. Ptolemy V Epiphanes (Ptolemy V) ascended the throne as a child (around age 5–6), leaving Egypt under regents and vulnerable to internal chaos, native revolts, and external threats.
Vid slutet av det seleukidiska riket fanns ett tredje fördrag där lögner uttalades vid samma bord. Detta ägde rum i samband med det femte syriska kriget (202–195 f.Kr.), när Antiochos III Magnus utnyttjade det ptolemeiska rikets svaghet efter Ptolemaios IV Filopators död år 204 f.Kr. Ptolemaios V Epifanes (Ptolemaios V) besteg tronen som barn (omkring 5–6 år gammal), vilket lämnade Egypten under förmyndare och sårbart för inre kaos, inhemska uppror och yttre hot.
Antiochus Magnus had already invaded and seized much of the Ptolemaic territories in Coele-Syria, Palestine, and Asia Minor after victories like the Battle of Panium (200 BC). Rather than fully conquering Egypt (which risked Roman intervention, as Rome was pressuring him to stay out of certain areas), he pursued a diplomatic marriage alliance as a “protector” figure. In 197/195 BC, as part of the peace treaty ending the war, Antiochus Magnus betrothed and then married his young daughter Cleopatra I Syra (also called Cleopatra Syra) to the child Ptolemy V (the marriage took place in 193 BC at Raphia; Ptolemy was 16, Cleopatra 10).
Antiochos Magnus hade redan invaderat och lagt beslag på stora delar av de ptolemeiska territorierna i Koilesyrien, Palestina och Mindre Asien efter segrar såsom slaget vid Panion (200 f.Kr.). I stället för att fullständigt erövra Egypten (vilket riskerade romersk intervention, eftersom Rom pressade honom att hålla sig borta från vissa områden) eftersträvade han en diplomatisk äktenskapsallians i egenskap av en ”beskyddargestalt”. År 197/195 f.Kr., som en del av fredsfördraget som avslutade kriget, trolovade Antiochos Magnus och gifte därefter bort sin unga dotter Kleopatra I Syra (även kallad Kleopatra Syra) med barnet Ptolemaios V (vigseln ägde rum år 193 f.Kr. i Rafia; Ptolemaios var 16 år, Kleopatra 10).
This was framed as a generous gesture: Antiochus positioned himself as an ally and “protector” of the young king, securing peace while retaining gains in Asia. The marriage gave him indirect influence over Egypt through his daughter (he hoped she would remain loyal to her Seleucid roots and act as a pro-Syrian voice in the Ptolemaic court). The ploy backfired for Cleopatra sided with her husband and Egypt, not her father, undermining Antiochus’s long-term control. This mirrors the Pact of Brundisium (40 BC) and related to Roman events in several ways.
Detta framställdes som en generös gest: Antiochos positionerade sig som en bundsförvant och ”beskyddare” åt den unge kungen, säkrade freden samtidigt som han behöll sina vinster i Asien. Äktenskapet gav honom indirekt inflytande över Egypten genom hans dotter (han hoppades att hon skulle förbli lojal mot sina seleukidiska rötter och fungera som en prosyrisk röst vid det ptolemeiska hovet). Listen slog tillbaka, ty Kleopatra tog sin makes och Egyptens parti, inte sin fars, och undergrävde därmed Antiochos långsiktiga kontroll. Detta motsvarar Brundisiumfördraget (40 f.Kr.) och hade anknytning till romerska händelser på flera sätt.
Just as Antony married Octavia (sister of Octavian) to bind rival powers after near-war, Antiochus used his daughter’s marriage to Ptolemy V to formalize a temporary peace and territorial division (Seleucids kept conquests in the north, Ptolemy retained Egypt the south).
På samma sätt som Antonius gifte sig med Octavia (Octavians syster) för att binda samman rivaliserande makter efter ett nära förestående krig, använde Antiochos sin dotters äktenskap med Ptolemaios V för att befästa en tillfällig fred och territoriell uppdelning (seleukiderna behöll sina erövringar i norr, Ptolemaios behöll Egypten i söder).
Antiochus acted as a de facto guardian over the child-king Ptolemy V (via family ties), similar to how Octavian (and the Triumvirate) positioned themselves amid power vacuums or rivalries. In both cases, the “stronger” figure (Antiochus/Octavian) sought leverage over a vulnerable counterpart through kinship. Both arrangements brought short-term stability but ‘did not prosper’ long-term due to underlying distrust—Cleopatra favored Egypt (undermining Antiochus), while Antony’s eastern focus (Cleopatra VII) led to the breakdown with Octavian.
Antiochos uppträdde som en de facto-förmyndare för barnkungen Ptolemaios V (genom familjeband), på liknande sätt som Octavianus (och triumviratet) positionerade sig mitt i maktvakuum eller rivaliteter. I båda fallen sökte den ”starkare” gestalten (Antiochos/Octavianus) inflytande över en sårbar motpart genom släktskap. Båda dessa ordningar medförde kortvarig stabilitet men ”hade inte framgång” på lång sikt på grund av underliggande misstro — Kleopatra gynnade Egypten (vilket undergrävde Antiochos), medan Antonius’ östliga inriktning (Kleopatra VII) ledde till brytningen med Octavianus.
Ptolemy V’s minority under regents parallels the instability after Julius Caesar’s death (leading to the Triumvirate’s formation and power struggles). The marriage of Berenice to Antiochus marked the beginning of the Seleucid Empire’s history in Daniel eleven, and the marriage of Antiochus Magnus daughter to the Egyptian child king, marked the ending of the Seleucid Empire. The ending of the marriage of Marc Antony to Octavia marked the ending of the Ptolemaic kingdom. The ending of Judah as God’s covenant people took place at the cross, and that Judean kingdom began with the Maccabees and the league they made with Rome. All of these prophetic lines are represented within the narrative of Daniel chapter eleven, and they all align with the hidden history of verse forty. Beginning in verse five we have the treaty of Berenice, that leads to Antiochus the Great and the treaty of his daughter Cleopatra Syra, that takes place in the history of the Maccabees of verse twenty-three. The Maccabees become part of the line based upon their rebellion against Antiochus Epiphanes, one of the last of the Seleucid Dynasty.
Ptolemaios V:s omyndighetstid under förmyndarregeringar motsvarar instabiliteten efter Julius Caesars död (vilken ledde till triumviratets bildande och maktkamper). Berenikes äktenskap med Antiochos markerade början på det seleukidiska rikets historia i Daniel elva, och Antiochos Magnus’ dotters äktenskap med den egyptiske barnkungen markerade slutet på det seleukidiska riket. Upplösningen av Marcus Antonius’ äktenskap med Octavia markerade slutet på det ptolemeiska kungadömet. Judas slut som Guds förbundsfolk ägde rum vid korset, och detta judiska kungadöme började med Mackabéerna och det förbund de slöt med Rom. Alla dessa profetiska linjer framställs inom berättelsen i Daniel kapitel elva, och de stämmer alla överens med den dolda historien i vers fyrtio. Med början i vers fem har vi Berenikes fördrag, vilket leder till Antiochos den store och fördraget rörande hans dotter Kleopatra Syra, vilket äger rum i den historia om Mackabéerna som återges i vers tjugotre. Mackabéerna blir en del av denna linje på grund av sitt uppror mot Antiochos Epifanes, en av de sista i den seleukidiska dynastin.
Antiochus Epiphanes is the Antiochus who was in Egypt in 168 BC near Alexandria during the Sixth Syrian War. Antiochus Epiphanes had invaded Egypt and was on the verge of capturing Alexandria. The Ptolemaic rulers appealed to Rome for help. Rome sent Popillius Laenas (with just a small entourage—no army) to deliver an ultimatum from the Senate; Antiochus must immediately withdraw from Egypt and Cyprus, or face war with Rome. When Antiochus received the letter and asked for time to consult his advisors, Popillius—described as stern and imperious—took his walking stick and drew a circle in the sand around the king’s feet. He then declared, “Before you step out of that circle, give me a reply to lay before the Senate.”
Antiochos Epifanes är den Antiochos som befann sig i Egypten år 168 f.Kr. nära Alexandria under det sjätte syriska kriget. Antiochos Epifanes hade invaderat Egypten och stod på gränsen till att inta Alexandria. De ptolemaiska härskarna vädjade till Rom om hjälp. Rom sände Popillius Laenas (med endast ett litet följe – ingen armé) för att framföra ett ultimatum från senaten; Antiochos måste omedelbart dra sig tillbaka från Egypten och Cypern, annars skulle han ställas inför krig med Rom. När Antiochos mottog brevet och bad om tid att rådfråga sina rådgivare, tog Popillius – beskriven som sträng och myndig – sin käpp och drog en cirkel i sanden runt kungens fötter. Sedan förklarade han: ”Innan du stiger ut ur den cirkeln, ge mig ett svar att lägga fram för senaten.”
The implication was clear; Antiochus could not leave the circle without committing to Rome’s demands—crossing it without agreement would mean war. Stunned and humiliated, Antiochus hesitated briefly but then agreed to comply, withdrew his forces from Egypt, and returned to Syria. This bold act of diplomacy (backed by Rome’s growing reputation for power) forced the retreat without a battle, showcasing Rome’s emerging dominance in the eastern Mediterranean. It’s widely cited as an origin for the phrase “drawing a line in the sand” (though it was literally a circle).
Innebörden var tydlig: Antiochos kunde inte lämna cirkeln utan att förbinda sig till Roms krav — att överskrida den utan överenskommelse skulle innebära krig. Förbluffad och förödmjukad tvekade Antiochos en kort stund men gick sedan med på att rätta sig därefter, drog tillbaka sina styrkor från Egypten och återvände till Syrien. Denna djärva diplomatiska handling (stödd av Roms växande anseende som makt) framtvingade återtåget utan strid och visade på Roms framväxande herravälde i östra Medelhavsområdet. Den åberopas ofta som ett ursprung till uttrycket ”att dra en linje i sanden” (även om det bokstavligen var en cirkel).
Antiochus Epiphanes also became the Protestant understanding of the power that exalts himself, falls and establishes the vision in verse fourteen of Daniel eleven.
Antiochos Epifanes kom också att i protestantisk tolkning representera den makt som upphöjer sig själv, faller och stadfäster synen i vers fjorton i Daniel elva.
And in those times there shall many stand up against the king of the south: also the robbers of thy people shall exalt themselves to establish the vision; but they shall fall. Daniel 11:14.
Och i de tiderna skall många resa sig mot kungen i söder; också våldsmännen bland ditt folk skall upphöja sig för att fullborda synen, men de skall falla. Daniel 11:14.
Antiochus IV Epiphanes reigned 175–164 BC, and was the eighth of thirteen Seleucid kings. He sought to impose Hellenistic culture and unify his empire under Greek religious practices. He plundered the Temple in 169 BC, banned Jewish practices (circumcision, Sabbath observance, Torah study), and forced sacrifices to pagan gods. In December 167 BC he erected a pagan altar (to Zeus) on top of the Jewish altar of burnt offerings in the Temple and sacrificed a pig, along with other profane acts. The desecration was the final straw for observant Jews, who saw it as the ultimate violation of the Temple’s sanctity and God’s law. It sparked immediate resistance when Mattathias (a priest from Modein) refused a Seleucid officer’s order to sacrifice to pagan gods and killed an apostate Jew and the officer, then fled to the hills with his sons (the future Maccabees). This ignited guerrilla warfare and revolt from 167–160 BC which aimed to restore Jewish worship, leading to the rededication of the Temple (Hanukkah) in 164 BC under Judas Maccabeus.
Antiochos IV Epifanes regerade 175–164 f.Kr. och var den åttonde av tretton seleukidiska kungar. Han sökte påtvinga den hellenistiska kulturen och ena sitt rike under grekiska religiösa bruk. Han plundrade templet år 169 f.Kr., förbjöd judiska sedvänjor (omskärelse, sabbatsfirande, Torah-studier) och framtvingade offer åt hedniska gudar. I december 167 f.Kr. reste han ett hedniskt altare (åt Zeus) ovanpå det judiska brännoffersaltaret i templet och offrade en gris, tillsammans med andra vanhelgande handlingar. Denna skändning blev den sista droppen för de laglydiga judarna, som såg den som den yttersta kränkningen av templets helgd och Guds lag. Den utlöste omedelbart motstånd när Mattatias (en präst från Modein) vägrade lyda en seleukidisk ämbetsmans befallning att offra åt hedniska gudar och dödade en avfällig jude och ämbetsmannen, för att därefter fly till bergen med sina söner (de blivande mackabéerna). Detta tände gerillakrigföring och uppror från 167 till 160 f.Kr., vilket syftade till att återupprätta den judiska gudstjänsten och ledde till templets återinvigning (Chanukka) år 164 f.Kr. under Judas Mackabeus.
At the beginning and ending of the Seleucid Empire there was a significant treaty represented by a diplomatic marriage that possessed the element of division of either east and west, or north and south. As the Seleucid Empire waned Antiochus Epiphanes becomes the symbol of the rising Roman power, and the focus of the Maccabean’s indignation. Later in history he becomes the counterfeit of the prophetic symbol that establishes the vision. The power in verse twenty-two of chapter eleven is broken when the prince of the covenant was broken.
Vid början och slutet av det seleukidiska riket fanns ett betydelsefullt fördrag, representerat genom ett diplomatiskt äktenskap, som bar i sig elementet av uppdelning antingen mellan öst och väst, eller mellan norr och söder. När det seleukidiska riket avtog blir Antiochos Epifanes symbolen för den framväxande romerska makten och fokus för mackabéernas indignation. Senare i historien blir han förfalskningen av den profetiska symbol som upprättar synen. Makten i vers tjugotvå i kapitel elva bryts när förbundets furste blev bruten.
And with the arms of a flood shall they be overflown from before him, and shall be broken; yea, also the prince of the covenant. Daniel 11:22.
Och såsom av en översvämmande flod skola de sköljas bort inför honom och krossas, ja, även förbundets furste. Daniel 11:22.
Antiochus Epiphanes’ reign ended in 164 BC, almost two hundred years before Christ, “the prince of the covenant” was “broken” at the cross. What we wish to note here is that the Seleucid Empire began and ended with a diplomatic treaty marriage where the deceit between the two parties is a matter of the historical record. During the reign of Antiochus Epiphanes, the Maccabean revolt began, which typified the American Revolution. In the history of the Maccabees their struggle to throw off the Seleucid power included a significant treaty with Rome. The verse that identifies the treaty directly identifies Rome as working deceitfully, or telling lies at the treaty table.
Antiochos Epifanes’ regering upphörde år 164 f.Kr., nästan två hundra år innan Kristus, ”förbundets furste”, blev ”krossad” på korset. Det vi här vill lägga märke till är att det seleukidiska riket började och slutade med ett diplomatiskt fördragsäktenskap där sveket mellan de båda parterna hör till den historiska dokumentationen. Under Antiochos Epifanes’ regering började Mackabéerupproret, vilket var en förebild för den amerikanska revolutionen. I mackabéernas historia innefattade deras kamp för att kasta av sig den seleukidiska makten ett betydelsefullt fördrag med Rom. Den vers som direkt identifierar fördraget identifierar också Rom som bedrägligt handlande, eller som uttalande lögner vid fördragsbordet.
And after the league made with him he shall work deceitfully: for he shall come up, and shall become strong with a small people. Daniel 11:23.
Och efter förbundet som slutits med honom skall han handla svekfullt; ty han skall rycka fram och bli mäktig med ett litet folk. Daniel 11:23.
Every prophetic line that precedes the time of the end in verse forty contains a broken treaty. Uriah Smith commenting on verse thirty’s “them that forsake the holy covenant” records the following:
Varje profetisk linje som föregår ändens tid i vers fyrtio innehåller ett brutet fördrag. Uriah Smith återger följande i sin kommentar till vers trettios ”dem som överger det heliga förbundet”:
“‘Indignation against the covenant;’ that is, the Holy Scriptures, the book of the covenant. A revolution of this nature was accomplished in Rome. The Heruli, Goths, and Vandals, who conquered Rome, embraced the Arian faith, and became enemies of the Catholic Church. It was especially for the purpose of exterminating this heresy that Justinian decreed the pope to be the head of the church and the corrector of heretics. The Bible soon came to be regarded as a dangerous book that should not be read by the common people, but all questions in dispute were to be submitted to the pope. Thus was indignity heaped upon God’s word. And the emperors of Rome, the eastern division of which still continued, had intelligence, or connived with the Church of Rome, which had forsaken the covenant, and constituted the great apostasy, for the purpose of putting down ‘heresy.’ The man of sin was raised to his presumptuous throne by the defeat of the Arian Goths, who then held possession of Rome, in A.D.538.” Uriah Smith, Daniel and the Revelation, 281.
”’Förbittring mot förbundet’; det vill säga den Heliga Skrift, förbundets bok. En revolution av detta slag fullbordades i Rom. Herulerna, goterna och vandalerna, som erövrade Rom, omfattade den arianska tron och blev den katolska kyrkans fiender. Det var särskilt i syfte att utrota denna kätteri som Justinianus förordnade att påven skulle vara kyrkans huvud och kättarnas tillrättavisare. Bibeln kom snart att betraktas som en farlig bok som inte borde läsas av det vanliga folket, utan alla omtvistade frågor skulle hänskjutas till påven. Så hopades vanära över Guds ord. Och Roms kejsare, vilkas östra del ännu bestod, hade samförstånd med, eller såg genom fingrarna med, Romkyrkan, som hade övergett förbundet och utgjorde det stora avfallet, i syfte att kuva ’kätteri’. Syndens människa upphöjdes till sin förmätna tron genom nederlaget för de arianska goterna, som då innehade Rom, år 538 e.Kr.” Uriah Smith, Daniel and the Revelation, 281.
Verse five of Daniel eleven identifies the line of history where the king of the south provides a diplomatic bride as a symbol of a treaty that was thereafter broken by the king of the north. The retaliation of the king of the south typified the retaliation of Napoleon’s spiritual king of the south against the papal king of the north in 1798. The broken treaty of verses five through nine typified Napoleon’s broken treaty of Tolentino, which typified Putin’s claim of a broken treaty by NATO. The retaliation of Napoleon typified the retaliation of Putin against the Ukraine in 2014. Verse ten’s retaliation of Antiochus Magnus ending the fourth Syrian War aligns with Napoleon in 1798 and also Putin in 2014. Following verse fifteen’s battle of Panium n 200 BC, Antiochus arranged a diplomatic marriage with the hidden intent of taking Egypt under his command without employing military boots on the ground. Antiochus Magnus throne was passed to his son, who was assassinated which brought Antiochus Magnus’s youngest son, Antiochus Epiphanes to the throne. His actions in implementing Greek customs and religion brought about the Maccabean revolt, that led to the deceitful treaty with Rome in verse twenty-three. Verse twenty-four introduces pagan Rome and identifies Antony and Augustus’s table of lies. In verse thirty pagan Rome enters into dialogue with the papal church, who are noted as them that had broken the holy covenant.
Vers fem i Daniel 11 identifierar den historiska linje där kungen i söder tillhandahåller en diplomatisk brud som en symbol för ett fördrag som därefter bröts av kungen i norr. Kungens i söder vedergällning förebildade vedergällningen från Napoleons andlige kung i söder mot den påvlige kungen i norr år 1798. Det brutna fördraget i verserna fem till nio förebildade Napoleons brutna Tolentinofördrag, vilket förebildade Putins påstående om ett brutet fördrag från Natos sida. Napoleons vedergällning förebildade Putins vedergällning mot Ukraina år 2014. I vers tio står Antiochos Magnus vedergällning, som avslutade det fjärde syriska kriget, i linje med Napoleon år 1798 och även med Putin år 2014. Efter vers femtons slag vid Panium år 200 f.Kr. ordnade Antiochos ett diplomatiskt äktenskap med den dolda avsikten att lägga Egypten under sitt herravälde utan att sätta in militära marktrupper. Antiochos Magnus tron gick i arv till hans son, som mördades, vilket förde Antiochos Magnus yngste son, Antiochos Epifanes, till tronen. Hans åtgärder för att införa grekiska seder och grekisk religion gav upphov till mackabéerupproret, vilket ledde till det bedrägliga fördraget med Rom i vers tjugotre. Vers tjugofyra introducerar det hedniska Rom och identifierar Antonius och Augustus bord av lögn. I vers trettio inleder det hedniska Rom en dialog med den påvliga kyrkan, vilka betecknas som dem som hade brutit det heliga förbundet.
Verses twenty-four to thirty is the testimony of pagan Rome and verses thirty-one to forty provide the testimony of papal Rome. Every line of Daniel eleven verse one on through verse forty represents a line of prophecy that is applied in the hidden history of verse forty. The line of the Seleucid kingdom, the line of the Ptolemaic kingdom, the line of the Judean kingdom of the Maccabees, the line of pagan Rome and the line of papal Rome all illustrate the history of 1989 unto the Sunday law. Each of those lines identify a broken treaty as a major element of the history.
Verserna tjugofyra till trettio utgör det hedniska Roms vittnesbörd, och verserna trettioett till fyrtio framlägger det påvliga Roms vittnesbörd. Varje rad i Daniel elva, från vers ett ända till vers fyrtio, utgör en profetisk linje som tillämpas i den dolda historien i vers fyrtio. Det seleukidiska rikets linje, det ptolemeiska rikets linje, den judiska Makkabéerdynastins linje, det hedniska Roms linje och det påvliga Roms linje belyser alla historien från 1989 fram till söndagslagen. Var och en av dessa linjer identifierar ett brutet fördrag som ett huvudsakligt inslag i historien.
It is Rome that establishes the vision of Daniel eleven, and both pagan and papal Rome’s prophetic treaties of deceit are marked as progressive and as occurring before Rome ruled supremely for their respective and distinct prophetic periods. Both powers marked the beginning of the prophetic period of supremacy as beginning when their third obstacle was overcome. Before the soon coming Sunday law in the United States there will be a treaty of deceit between two powers. Four times the two powers have been the kings of the south and the north, once between the glorious land of Judah and Rome, once between two parts of the Roman triumvirate and once between pagan and papal Rome. In both deceitful treaties concerning Rome it amounted to a treaty between one half of the Roman empire, whether Antony of the east, Augustus of the west, or pagan Rome of the east and papal Rome of the west. Four treaties of deceit between the kings of the north and south, two between the kings of the east and west and one between the soon-to-be king of the north and the glorious land.
Det är Rom som fastställer synen i Daniel elva, och både det hedniska och det påvliga Roms profetiska bedrägliga fördrag framställs som fortskridande och som ägande rum innan Rom härskade suveränt under sina respektive och åtskilda profetiska tidsperioder. Båda makterna markerade början på den profetiska perioden av överhöghet såsom begynnande när deras tredje hinder hade övervunnits. Före den snart kommande söndagslagen i Förenta staterna kommer det att finnas ett bedrägligt fördrag mellan två makter. Fyra gånger har de två makterna varit kungen i söder och kungen i norr: en gång mellan Juda härliga land och Rom, en gång mellan två delar av det romerska triumviratet och en gång mellan det hedniska och det påvliga Rom. I båda de bedrägliga fördragen rörande Rom uppgick det till ett fördrag mellan ena hälften av det romerska riket, vare sig Antonius i öster, Augustus i väster, eller det hedniska Rom i öster och det påvliga Rom i väster. Fyra bedrägliga fördrag mellan kungen i norr och kungen i söder, två mellan kungarna i öster och väster och ett mellan den snart blivande kungen i norr och det härliga landet.
This concludes our initial presentation of the book of Daniel. The Panium series represents the conclusion of the series on the book of Daniel, which is the introduction to the hidden history of verse forty which we will continue to consider in the next article.
Härmed avslutas vår inledande framställning av Daniels bok. Panium-serien utgör avslutningen på serien om Daniels bok, vilken är inledningen till den dolda historien bakom vers fyrtio, som vi kommer att fortsätta behandla i nästa artikel.