Panium - Number Seven

Vi arbetar med att sammanföra alla linjerna i Daniel elva i samband med den dolda historien i vers fyrtio, som representerar tiden från 1989 fram till söndagslagen i Förenta staterna. Vår kallelse som profetians studerande är att rätt dela sanningens ord.

Daniels elfte kapitel kan delas in i tio profetiska linjer. Verserna ett till och med fyra utgör en profetisk linje. Verserna fem till och med nio utgör en andra linje. Vers tio utgör en tredje linje. Verserna elva och tolv utgör den fjärde linjen. Den femte linjen är verserna tretton till och med femton. Den sjätte linjen är verserna sexton till och med tjugotvå. Den sjunde linjen är verserna tjugotre och tjugofyra. Vers tjugofyra till och med vers trettioett är den åttonde linjen. Verserna trettioett till och med fyrtio är den nionde linjen, och den tionde och sista linjen är verserna fyrtio till och med fyrtiofem. Dessa tio linjer ska sammanföras, linje på linje.

Var och en av de tio profetiska linjerna är naturligtvis inbördes relaterade, men inom varje linje kan ett särskilt tema urskiljas. Även om varje linje har ett huvudtema, rymmer linjerna mer än ett enda vittnesbörd. Jag avser att identifiera vart och ett av temana i de tio linjerna.

Det första året av Darejaves markerar slutet på sjuttio år och identifierar därmed en profetisk ändens tid. I vers tre upprättar Alexander den store sitt världsomspännande rike, och i vers fyra skulle hans rike ryckas bort och delas åt himlens fyra vindar. När vi använder Darejaves som ändens tid år 1989 kan vi räkna de kungar som representeras i vers två. När Gabriel i vers ett säger: ”Också i Darejaves’ första regeringsår”, följer han upp det som han meddelade Daniel i början av synen, vilken började i kapitel tio.

Vägmärket som representerar en ”ändens tid” innehåller två symboler. ”Ändens tid” för Moses profetiska linje var Arons födelse, följd tre år senare av Moses födelse. Aron och Mose är den dubbla symbolen för ”ändens tid” i deras historia och är en förebild för Johannes Döparens och Jesu födelse sex månader senare. ”Ändens tid” år 1798 markerade tillfångatagandet av påven i Rom, som därefter dog i fångenskap år 1799. Från ”medern Darejaveshs första regeringsår” till ”Persiens kung Kyros tredje regeringsår”; Darejavesh och Kyros representerar ”ändens tid” år 1989, ty alla profeterna talar mer om de sista dagarna än om de dagar i vilka de levde.

Darius och Cyrus representerar Ronald Reagan och George Bush den äldre år 1989. Båda var presidenter det året. Den första versen i kapitel elva förlägger synen till Cyrus’ tredje regeringsår, vilket skulle representera George Bush den äldre, som följde efter Reagan, liksom Cyrus följde efter Darius. Vers två säger att tre kungar ännu skulle träda fram och att den fjärde är långt rikare än dem alla. Den slutliga ”ändens tid” i kapitel elva börjar år 1989 och anger att efter George Bush den äldre skulle ännu tre kungar träda fram, och identifierar därmed de tre presidenter som följde efter Bush den äldre. Dessa tre kungar var Bill Clinton, George Bush den yngre, Barak Obama, och därefter skulle den rikaste presidenten, Donald Trump, ”genom sin styrka” och ”genom sina rikedomar uppbåda allt mot Greklands rike”.

Den tredje versen introducerar sedan Alexander den store och förebildar därför den siste ledaren för Förenta nationerna, som i de sista dagarna förenar sig med påvedömet, men som liksom påvedömet går sitt slut till mötes. Förenta nationerna är det sjunde riket, framställt som tio kungar i Uppenbarelseboken sjutton, och sammanslutningen av de tio kungarna kommer överens om att ge sitt sjunde rike åt det påvliga vilddjuret för en symbolisk timme.

Dessa tio kungar framställs genom verserna tre och fyra och även genom historien om Alexander den stores uppgång och fall, han som uppfyllde verserna under det fjärde århundradet. Grekland är det tredje riket i Bibelns profetia och är en symbol för draken, en tredje del av den trefaldiga föreningen av draken, vilddjuret och den falske profeten. Vid korset var budskapet ”Judarnas konung” upptecknat på hebreiska, latin och grekiska; vilket representerade judarna, romarna och resten av de många från de andra folken som skulle vara i Jerusalem vid påsken. Grekerna representerar draken, romarna representerar vilddjuret, och judarna var den falske profeten.

De fyra första verserna i kapitel elva identifierar slutet för den jordiska drakmakt som bedriver otukt med den påvliga makten när människans prövotid går mot sitt slut. Verserna tre och fyra identifierar den slutliga uppgången och fallet för den sista manifestationen av en jordisk drakmakt. Dessa verser överlagrar de sista sex verserna, vilka identifierar slutet för vilddjuret som bedriver otukt med jordens kungar. Början och slutet av kapitel elva identifierar den historia där Guds fiender går mot sitt slut utan någon som hjälper. De fyra första verserna, sammanställda med de sista sex verserna, bär därigenom symboliken från de tio budorden, med en tavla för de fyra första buden och en tavla för de sista sex buden, samtidigt som de också symboliserar en prövning genom talet tio.

De första fyra verserna utgör en början som illustrerar slutet, samtidigt som de förankrar budskapet såsom begynnande vid ”ändens tid” år 1989. Verserna representerar tiden från 1989 fram till den mänskliga prövotidens slut och sammanfattar således budskapet i de sista sex verserna, vilka utgör den kunskapens tillväxt som avförseglades år 1989 och som identifierar de händelser som är förbundna med prövotidens slut.

Verserna utgör den profetiska förankringen för att inse att det, med början år 1989, skulle finnas sammanlagt åtta presidenter, där den åttonde är av de sju föregående presidenterna, och därigenom sammanbinder de avsnittet med gåtan om att den åttonde är av de sju, vilket är ett profetiskt kännetecken som är närvarande sanning i de sista dagarna.

Det tema som kan förstås genom verserna är den slutliga förintelsen av drakmakten som bedriver otukt med Tyrus sköka. Skökan bedriver otukt med alla jordens kungar, men liksom det forntida Frankrike blev den katolska kyrkans förstfödde när Klodvig år 496 invigde sin tron åt påvedömet, så skall också jordens vilddjur i Förenta staterna bli det första av kungarna att bedriva otukt med skökan vid söndagslagen. Liksom de sex avslutande verserna, identifierar och betonar de fyra inledande verserna alla tre makter som leder världen till Harmagedon, men temat i de fyra första verserna är drakmakten, framställd genom Grekland och Alexander den store.

Reagan inledde den process av åtta presidenter som nu har lett fram till den siste av de åtta presidenterna. Den åttonde presidenten kommer att resa vilddjurets bild och genomdriva en söndagslag i Förenta staterna, samtidigt som han också förmedlar och åstadkommer en överenskommelse som gör honom till Förenta nationernas överhuvud, vilka just vid den tidpunkten kommer att träda in i ett världsomfattande förhållande mellan kyrka och stat under förevändningen att lösa den tilltagande krigföringen från radikal islam.

Förvandlingen av Förenta staterna, som är jordens vilddjur i Uppenbarelseboken kapitel tretton, från att vara det sjätte riket i Bibelns profetia till att bli huvudet för det sjunde riket i Bibelns profetia, medan det fullbordar den olagliga förbindelsen med det åttonde riket i Bibelns profetia, illustreras från vers ett, som identifierar 1989, genom de presidenter som leder fram till söndagslagen i Förenta staterna, och identifierar omedelbart därefter den väldige kungen som träder upp. Denne väldige kung är Trump, som övertar kontrollen över Förenta nationerna, vilka han nu håller på att montera ned som förberedelse för sina krav.

Vers fem till nio utgör det första omnämnandet och den punktvisa åskådliggörelsen av striden mellan kungen i norr och kungen i söder, vilken hela kapitlet använder som den primära profetiska bakgrunden. Vers fem framlägger avsnittets tema.

Ptolemaios I Soter och Seleukos I Nikator framställs i versen. Båda utgjorde en fjärdedel av Alexanders rikes ”diadoker” (vilket betyder efterträdare). Seleukos är den förste ”kungen i norr” i kapitel elva, och i överensstämmelse med det hedniska Rom, det påvliga Rom och det moderna Rom blev Seleukos etablerad som den profetiska kungen i norr först efter tre huvudsakliga segrar eller avgörande händelser: hans återerövring av Babylon år 312 f.Kr., slaget vid Ipsos år 301 f.Kr. och slaget vid Korupedion år 281 f.Kr. Dessa skeenden besegrade hans främsta rivaler, utvidgade hans välde och befäste hans herravälde i regionen.

Den andra linjen inleds med att identifiera nordens och sydens kungar i åtskillnad från någon annan av efterträdarna (Diadokerna) till Alexanders delade rike. Den börjar med att fastslå att nordens kung får makt först efter tre erövringar. Därefter identifieras i historien om kampen om herraväldet som utspelade sig efter Alexanders död i verserna sex till nio en period som avslutas med att nordens kung störtas av sydens kung. Detta är den första av tre gånger i kapitel elva som sydens kung segrar över nordens kung. De utgör tre inre vittnesbörd i kapitlet som tydligt fastställer vägmärkena i den historia som leder fram till att en sydens kung besegrar en nordens kung.

Versernas historiska uppfyllelse tillhandahåller mallen för den profetiska uppfyllelsen av de ett tusen två hundra sextio åren av påvligt styre som identifieras i vers trettioett till fyrtio, samt den profetiska mallen för uppfyllelsen av vers elva, som först uppfylldes år 217 f.Kr. i slaget vid Rafia. Dessa tre vittnen identifierar kännetecknen på det ukrainska kriget, där Putin, den slutlige kungen i söder, skall segra över påvekungen i nordens proxyarmé.

Temat i den andra linjen av den profetiska historien är hur det dödliga såret tillfogas påvedömet år 1798, såsom framställt i verserna fem till nio och i slaget vid Rafia i vers elva. Kungen i söder, som är Egypten, är drakmakten.

De tre illustrationerna i kapitel elva, där kungen i söder övervinner kungen i norr, samverkar för att identifiera den slutliga fallen för kungen i norr i vers fyrtiofem.

Det finns tre linjer i kapitel elva som illustrerar hur en sydens kung besegrar en nordens kung, men när nordens kung går mot sitt slut och ingen hjälper honom, är detta inte lika uppenbart. Men Uppenbarelseboken identifierar att det är drakmakten som bringar henne på fall genom att äta hennes kött och bränna henne i eld. När drakmakten väl har identifierats utifrån Uppenbarelseboken kan vi se kungarna, som också är draken och även sydens kung, vilka kommer att bringa nordens kung på fall i vers fyrtiofem. Tre direkta vittnen i kapitlet, som alla vittnar om sin fullkomliga uppfyllelse sådan den framställs genom sambandet mellan Daniels bok och Uppenbarelseboken.

Den moderna påvliga kungen i norr går i vers fyrtiofem mot sitt slut, utan någon som hjälper honom, och Uppenbarelseboken identifierar hur den påvliga makten går mot sitt slut genom drakmaktens hand.

De tio kungarna bränner den påvlige kungen i norr med eld och äter hennes kött. De sista dagarnas kungar är drakmakten.

De tio kungarna är drakmakten, som också framställs genom Greklands rike och Alexander. Dessa kungar är sydliga kungar, ty de representeras av farao, Egyptens kung. De skall äta hennes kött, ty de är också de profetiska ”hundar” som psalmisten kallar ”de ogudaktigas hop.”

Påvedömet är kungen i norr i vers fyrtiofem, och påvedömet framställs genom Jesebel i församlingen i Tyatira.

Isebels dom fullbordas när hon äts upp av hundar.

Hundarna är det hedniska Rom, drakmakten, ty det var det hedniska Rom som korsfäste Kristus.

De tio kungarna, som är hundarna, som är de ondas församling, som är Grekland och Egypten, skall också bränna skökan med eld.

De tio kungarna bränner skökan med eld, ty hon utger sig för att vara en prästinna men är en sköka.

I verserna fem till nio och verserna trettioett till fyrtio finner vi vittnesbörd om att påvedömet går mot sitt slut genom drakmaktens hand. Denna princip uppfylls också för närvarande i Ukrainakriget. Dessa tre vittnen underrättar oss om att när kungen i norr går mot sitt slut utan någon som hjälper honom i vers fyrtiofem, skall draken äta hennes kött och bränna henne med eld. På tre vittnens utsaga skall motivet för drakens handlande innefatta ett brutet fördrag.

I vers fem till nio avslutades det andra syriska kriget med ett fördrag år 253 f.Kr. Kriget hade börjat år 260 f.Kr., och sju år in i det andra syriska kriget slöts ett fredsfördrag genom att kungen i söder gav en dotter åt kungen i norr, så att han kunde gifta sig med kungen i söders dotter och åstadkomma fred genom äktenskapsalliansen. Sju år efter äktenskapet, år 246 f.Kr., åsidosatte kungen i norr den sydliga bruden och återinsatte sin ursprungliga hustru, som han hade åsidosatt när han gifte sig med den egyptiska prinsessan. Drivkraften för kungen i söder att invadera det norra riket och tillfångata den norra kungen var ett brutet fördrag.

Det brutna fördraget förebildade det brutna Tolentinofördraget år 1797, vilket gav Napoleon motivet att ta påven till fånga år 1798, såsom Ptolemaios hade gjort med Seleukos år 246 f.Kr. När Ptolemaios III återvände till Egypten efter sin seger över det nordliga seleukidiska riket under Seleukos II, förde han med sig så många skatter tillbaka till Egypten att egyptierna gav Ptolemaios III titeln ”Euergetes” (som betyder Välgörare), eftersom han hade återfört deras ”fångna gudar” efter många år.

När Napoleon tog påven till fånga år 1798, rövade han Vatikanens skatter och förde dem tillbaka till Frankrike, såsom detta förebildades av Ptolemaios III, som tog skatter och även Seleukos II tillbaka till Egypten, där Seleukos II dog genom att falla från en häst. Detta förebildade att Napoleon år 1798 avlägsnade påvedömet från vilddjuret, och påvens död år 1799. Påvedömet i Uppenbarelseboken sjutton är kvinnan som rider på vilddjuret, och Seleukos nederlag, fångenskap och efterföljande död genom att falla från en häst förebildar att Napoleon avlägsnade påvedömets civila myndighet (framställt som ett vilddjur i Uppenbarelseboken sjutton).

Verserna fem till nio introducerar krigföringen mellan kungen i norr och kungen i söder i kapitel elva. Vers fem utgör förankringen till Rom som kungen i norr, eftersom den identifierar att kungen i norr skulle erövra tre geografiska områden innan han härskade suveränt. Verserna tillhandahåller den profetiska struktur som framlägger en tidsperiod då kungen i norr härskar men kommer till sitt slut. Detta är själva premissen och löftet i kapitel elva. Linjens tema är det dödliga såret på den påvlige kungen i norr, eller såsom vers fyrtiofem säger: ”han kommer till sitt slut, och ingen hjälper honom.” Denna sanning är nuvarande sanning i de sista dagarna.

Vi kommer att fortsätta i nästa artikel.