We have been setting forth the sequence of prophetic events that are identified by the hidden history of the seven thunders that is represented in Revelation chapters eleven through thirteen. We have not yet reached the point in the development of these events, where we will overlay the history of the horn of Protestantism and the horn of Republicanism. Nor have we yet prepared a platform of understanding to pinpoint the role of Islam in the message of the Midnight Cry. There is, though, a very important truth connected with these events, that identifies what a person must do when they understand the truths that are being unsealed. The blessing of Revelation includes the responsibility of “keeping” those things that are written.
Vi har framlagt den följd av profetiska händelser som identifieras genom den dolda historien om de sju tordönen, vilken framställs i Uppenbarelseboken, kapitel elva till tretton. Vi har ännu inte kommit till den punkt i utvecklingen av dessa händelser där vi kommer att lägga historien om protestantismens horn och republikanismens horn ovanpå varandra. Inte heller har vi ännu berett en förståelsegrund för att exakt fastställa Islams roll i midnattsropets budskap. Det finns emellertid en mycket viktig sanning förbunden med dessa händelser, som visar vad en människa måste göra när hon förstår de sanningar som håller på att avförseglas. Välsignelsen i Uppenbarelseboken innefattar ansvaret att ”bevara” det som är skrivet.
The line of history that is being unsealed conveys the creative power of God to those who would hear, read and keep those things written therein. It is therefore time to break away from our consideration of Isaiah’s last prophetic narrative, and Revelation chapters eleven through thirteen in order to establish the significance of the “three and a half days” that Elijah and Moses were dead in the street of the information super highway, that runs through the valley of dead dry bones. What we will identify now, is the symbolism of “the wilderness.”
Den historiska linje som nu öppnas förmedlar Guds skapande kraft till dem som vill höra, läsa och bevara det som där är skrivet. Det är därför tid att bryta upp från vår betraktelse av Jesajas sista profetiska framställning och Uppenbarelseboken kapitel elva till tretton, för att fastställa innebörden av de ”tre och en halv dagarna” då Elia och Mose låg döda på gatan på informationens supermotorväg, som löper genom de döda, torra benens dal. Det vi nu skall identifiera är symboliken i ”öknen”.
In the last article we identified four prophetic witnesses of the sequence of events that are established by the hidden history of the seven thunders. The line of the image of Christ, the line of the two witnesses, the line of the image of the beast and the line of the counterfeit king of the north.
I den föregående artikeln identifierade vi fyra profetiska vittnen om den följd av händelser som fastställs genom de sju åskornas dolda historia. Linjen om Kristi avbild, linjen om de två vittnena, linjen om vilddjurets avbild och linjen om den förfalskade kungen i norr.
The second half of the line of the counterfeit king of the north, begins with the empowerment of the papacy in 538. Then the papacy, the spiritual counterfeit king of the north, trampled down spiritual Jerusalem and spiritual Israel for twelve hundred and sixty years.
Den andra hälften av den falske kungen i norrs linje börjar med påvedömets maktövertagande år 538. Därefter trampade påvedömet, den andliga falska kungen i norr, ned det andliga Jerusalem och det andliga Israel under ettusen tvåhundra sextio år.
And they shall fall by the edge of the sword, and shall be led away captive into all nations: and Jerusalem shall be trodden down of the Gentiles, until the times of the Gentiles be fulfilled. Luke 21:24.
Och de skall falla för svärdsegg och föras bort som fångar till alla nationer; och Jerusalem skall bli nedtrampat av hedningarna, till dess att hedningarnas tider har fullbordats. Lukas 21:24.
John was told to measure both the sanctuary and the host, but he was also told to leave out the courtyard, for it had been given to the Gentiles for twelve hundred and sixty years.
Johannes fick befallning att mäta både helgedomen och hären, men han fick också befallning att lämna förgården utanför, ty den hade blivit given åt hedningarna under ett tusen två hundra sextio år.
And there was given me a reed like unto a rod: and the angel stood, saying, Rise, and measure the temple of God, and the altar, and them that worship therein. But the court which is without the temple leave out, and measure it not; for it is given unto the Gentiles: and the holy city shall they tread under foot forty and two months. Revelation 11:1, 2.
Och en rörstav, lik en käpp, gavs åt mig; och ängeln stod där och sade: Stå upp och mät Guds tempel och altaret och dem som tillber därinne. Men förgården som är utanför templet skall du lämna åt sidan och inte mäta den; ty den är given åt hedningarna, och den heliga staden skall de trampa under fötterna i fyrtiotvå månader. Uppenbarelseboken 11:1, 2.
John and Luke testify that the Gentiles “tread under foot” “Jerusalem,” for “forty and two months.” John identifies the duration, and Luke marks the conclusion of the history. These two witnesses are addressing the question of Daniel chapter eight, and verse thirteen.
Johannes och Lukas vittnar om att hedningarna ”trampar ned” ”Jerusalem” under ”fyrtiotvå månader”. Johannes anger tidslängden, och Lukas markerar historiens avslutning. Dessa två vittnen behandlar den fråga som ställs i Daniel kapitel åtta, vers tretton.
Then I heard one saint speaking, and another saint said unto that certain saint which spake, How long shall be the vision concerning the daily sacrifice, and the transgression of desolation, to give both the sanctuary and the host to be trodden under foot? Daniel 8:13.
Sedan hörde jag en helig tala, och en annan helig sade till den som talade: Hur länge skall synen om det dagliga offret och förödelsens överträdelse vara, så att både helgedomen och härskarorna blir nedtrampade? Daniel 8:13.
The question about the duration that the sanctuary and host were to be trodden under foot, identifies two desolating powers that would accomplish the act of treading down Jerusalem, which in Daniel is represented as the “sanctuary” and also the “host.” The correct foundational understanding of this verse, as expressed by J. N. Andrews, is that the verse identifies two desolating powers, which trampled down both the sanctuary and the host. The first desolating power identified in the verse is paganism, and the second is papalism. The word “host,” is Daniel’s expression for what John identifies as the “worshippers” in the temple, that is in Jerusalem.
Frågan om den tid under vilken helgedomen och härskarorna skulle trampas under fötterna identifierar två förödande makter som skulle fullborda handlingen att trampa ned Jerusalem, vilket i Daniel framställs som ”helgedomen” och även ”härskarorna”. Den korrekta grundläggande förståelsen av denna vers, sådan den uttrycks av J. N. Andrews, är att versen identifierar två förödande makter som trampade ned både helgedomen och härskarorna. Den första förödande makt som identifieras i versen är hedendomen, och den andra är påvedömet. Ordet ”härskaror” är Daniels uttryck för det som Johannes benämner ”de tillbedjare” i templet, det vill säga i Jerusalem.
“THERE ARE TWO ‘DESOLATIONS’ IN DANIEL 8.—This fact is made so plain by Josiah Litch that we present his words:
”DET FINNS TVÅ ”ÖDELÄGGELSER” I DANIEL 8.—Detta faktum görs så tydligt av Josiah Litch att vi återger hans ord:
“‘The daily sacrifice’ is the present reading of the English text. But no such thing as sacrifice is found in the original. This is acknowledged on all hands. It is a gloss or construction put on it by the translators. The true reading is, ‘the daily and the transgression of desolation,’ daily and transgression being connected together by “and;” the daily desolation and the transgression of desolation. They are two desolating powers, which were to desolate the sanctuary and the host.’—Prophetic Expositions, Volume 1, page 127.
”’Det dagliga offret’ är den nuvarande lydelsen i den engelska texten. Men något sådant som offer återfinns inte i originalet. Detta medges allmänt. Det är en gloss eller en tolkning som översättarna har lagt in. Den rätta läsarten är: ’det dagliga och förödelsens överträdelse’, där det dagliga och överträdelsen är förbundna med ’och’; den dagliga förödelsen och förödelsens överträdelse. De är två förödande makter, som skulle ödelägga helgedomen och härskarorna.’—Prophetic Expositions, Volume 1, page 127.
“It is plain that the sanctuary and the host were to be trodden under foot by the daily and the transgression of desolation. The careful reading of verse 13 settles this point. And this fact establishes another, viz.: that these two desolations are the two grand forms under which Satan has attempted to overthrow the worship and the cause of Jehovah. Mr. Miller’s remarks on the meaning of these two terms, and the course pursued by himself in ascertaining that meaning, is presented under the following head:
Det är uppenbart att helgedomen och härskarans skara skulle trampas under fötterna genom det dagliga och förödelsens överträdelse. En noggrann läsning av vers 13 avgör denna sak. Och detta faktum fastställer ett annat, nämligen att dessa två förödelser är de två stora former under vilka Satan har försökt omstörta Jehovas tillbedjan och sak. Herr Millers anmärkningar om innebörden av dessa två termer, och den väg han själv följde för att fastställa denna innebörd, framläggs under följande rubrik:
“THE TWO DESOLATIONS ARE PAGANISM AND PAPACY
”DE TVÅ ÖDELÄGGELSERNA ÄR HEDENDOM OCH PÅVEDÖME”
“‘I read on, and could find no other case in which it [the daily] was found, but in Daniel. I then [by the aid of a concordance] took those words which stood in connection with it, ‘take way;’ he shall take away, ‘the daily;’ ‘from the time the daily shall be taken away’, etc. I read on, and thought I should find no light on the text; finally, I came to 2 Thessalonians 2:7, 8. ‘For the mystery of iniquity doth already work; only he who now letteth will let, until he be taken out of the way, and then shall that wicked be revealed,’ etc. And when I had come to that text, oh! how clear and glorious the truth appeared! There it is! That is ‘the daily!’ Well now, what does Paul mean by ‘he who now letteth,’ or hindereth? By ‘the man of sin,’ and the ‘wicked,’ popery is meant. Well, what is it which hinders popery from being revealed? Why, it is paganism; well, then, ‘the daily’ must mean paganism.’—Second Advent Manual, page 66.” J. N. Andrews, The Sanctuary and the 2300 Days, 33, 34.
”Jag läste vidare och kunde inte finna något annat fall där det [det dagliga] förekom, utom i Daniel. Därefter tog jag [med hjälp av en konkordans] de ord som stod i samband med det: ’ta bort’; han skall ta bort ’det dagliga’; ’från den tid då det dagliga skall tas bort’ osv. Jag läste vidare och tänkte att jag inte skulle finna något ljus över texten; till sist kom jag till 2 Thessalonikerbrevet 2:7, 8. ’Ty laglöshetens hemlighet är redan verksam; endast måste den som nu håller tillbaka ännu göra det, till dess han har röjts ur vägen, och sedan skall den laglöse uppenbaras’ osv. Och när jag hade kommit till den texten, åh! hur klar och härlig sanningen framstod! Där är det! Det är ’det dagliga’! Nåväl, vad menar Paulus med ’den som nu håller tillbaka’, eller hindrar? Med ’syndens människa’ och den ’laglöse’ avses påvedömet. Nåväl, vad är det som hindrar påvedömet från att bli uppenbarat? Jo, det är hedendomen; ja, då måste ’det dagliga’ betyda hedendom.” — Second Advent Manual, sidan 66.” J. N. Andrews, The Sanctuary and the 2300 Days, 33, 34.
In fulfillment of the “seven times” of Leviticus twenty-six, paganism trampled down the sanctuary and host for twelve hundred and sixty years, and then papalism did the same work for an additional twelve hundred and sixty years. The papacy had trampled down Jerusalem for twelve hundred and sixty years according to Luke and John, until the papacy received its deadly wound in 1798. Subtracting twelve hundred and sixty years from 1798, arrives at 538. Subtracting twelve hundred and sixty years from 538, arrives at 723 BC, when Assyria, the literal king of the north at that time, took the northern kingdom of Israel into slavery.
Till uppfyllelsen av de ”sju tiderna” i Tredje Mosebok 26 trampade hedendomen ned helgedomen och härskarans för tolv hundra sextio år, och därefter utförde påvedömet samma verk under ytterligare tolv hundra sextio år. Påvedömet hade trampat ned Jerusalem i tolv hundra sextio år enligt Lukas och Johannes, tills påvedömet erhöll sitt dödliga sår år 1798. Om man drar av tolv hundra sextio år från 1798, kommer man till 538. Om man drar av tolv hundra sextio år från 538, kommer man till 723 f.Kr., då Assyrien, den bokstavlige kungen i norr vid den tiden, förde Israels nordliga rike bort i fångenskap.
John only refers to the twelve hundred and sixty years that the papacy trampled down the sanctuary and the host, but Luke addresses both periods of twelve hundred and sixty years that paganism and papalism trampled down Jerusalem, for he states “until the times of the Gentiles be fulfilled.” Luke identifies the trampling down of Jerusalem as more than a single “time”, for he calls it the fulfillment of the “times” of the Gentiles.
Johannes hänvisar endast till de ett tusen två hundra sextio åren då påvedömet trampade ned helgedomen och härskaran, men Lukas behandlar båda perioderna om ett tusen två hundra sextio år då hedendomen och påvedömet trampade ned Jerusalem, ty han säger: ”till dess att hedningarnas tider är fullbordade.” Lukas identifierar Jerusalems nedtrampande som mer än en enda ”tid”, eftersom han kallar det hedningarnas ”tiders” fullbordan.
Of course, in 1856, Millerite Adventism became Laodicean, and seven years later they rejected the truth of the “seven times” of Leviticus twenty-six, so it is impossible for Adventism to see these simple biblical facts. The fact that I am identifying is that the hidden history of the seven thunders, which identifies three waymarks, and a period of time between the first and second waymark, and then a second period of time between the second and third waymark, is represented within the prophetic line of the counterfeit king of the north.
Naturligtvis blev den milleritisk-adventistiska rörelsen år 1856 laodiceisk, och sju år senare förkastade de sanningen om de ”sju tiderna” i Tredje Moseboken 26, så det är omöjligt för adventismen att se dessa enkla bibliska fakta. Det faktum som jag identifierar är att de sju åskornas dolda historia, vilken identifierar tre vägmärken, och en tidsperiod mellan det första och det andra vägmärket, och därefter en andra tidsperiod mellan det andra och det tredje vägmärket, framställs inom den profetiska linjen för den falska kungen i norr.
That line started in 723 BC, with the northern kingdom of Israel going into slavery at the hands of the king of Assyria, a literal king of the north. Then in 538, the spiritual king of the north was empowered, and he then trampled down spiritual Jerusalem for another twelve hundred and sixty years, until he received a deadly wound in 1798. From 723 BC, until 538, the powers that held Israel in subjection were always pagan powers.
Denna linje började år 723 f.Kr., då Israels nordrike fördes bort i fångenskap av Assyriens kung, en bokstavlig kung i norr. Sedan, år 538, gavs den andlige kungen i norr makt, och därefter trampade han ned det andliga Jerusalem i ytterligare ett tusen två hundra sextio år, tills han fick ett dödligt sår år 1798. Från 723 f.Kr. till 538 var de makter som höll Israel i underkuvelse alltid hedniska makter.
The line of Christ identifies the anointing of the true king of the north at His baptism in the year 27, and twelve hundred and sixty prophetic days later, He was crucified. His disciples were then empowered to present the message of the true king of the north, until the stoning of Stephen in the year 34. The only time Christ did not walk in the entire twelve hundred and sixty days of His ministry, was when he rode into Jerusalem in the triumphal entry. He therefore trod down Jerusalem for twelve hundred and sixty days, as did His disciples after the cross. Both lines, the counterfeit king of the north and Christ, the true king of the north, trod down Jerusalem and the host for twelve hundred and sixty days.
Kristi linje identifierar smörjelsen av den sanne kungen i norr vid hans dop år 27, och tolvhundrasextio profetiska dagar senare blev han korsfäst. Hans lärjungar blev därefter bemyndigade att framföra budskapet om den sanne kungen i norr, fram till Stefanos stening år 34. Den enda gång Kristus inte vandrade under hela de tolvhundrasextio dagarna av sin tjänst, var när han red in i Jerusalem i det triumfatoriska intåget. Han trampade därför ner Jerusalem i tolvhundrasextio dagar, liksom hans lärjungar gjorde efter korset. Båda linjerna, den förfalskade kungen i norr och Kristus, den sanne kungen i norr, trampade ner Jerusalem och härskaran i tolvhundrasextio dagar.
Paganism was a counterfeit of the worship system of the earthly sanctuary service of the literal Jews, and papalism is a counterfeit of the heavenly sanctuary service of the spiritual Jews. Paganism’s twelve hundred and sixty years, was parallel to Christ’s twelve hundred and sixty days, and papalism’s twelve hundred and sixty years, was parallel to the disciples’ twelve hundred and sixty days.
Hedendomen var en förfalskning av den jordiska helgedomstjänstens gudstjänstsystem hos de bokstavliga judarna, och påvedömet är en förfalskning av den himmelska helgedomstjänsten hos de andliga judarna. Hedendomens ett tusen två hundra sextio år löpte parallellt med Kristi ett tusen två hundra sextio dagar, och påvedömets ett tusen två hundra sextio år löpte parallellt med lärjungarnas ett tusen två hundra sextio dagar.
Each of the two lines contain the identical prophetic structure of the hidden history of the seven thunders, that began to be publicly unsealed in July, 2023. The unsealing was accomplished in part by the recognition of the Millerite movement’s first disappointment. Their first disappointment ushered in a period of time, called the “tarrying time” in the parable of the ten virgins. The “tarrying time” ended at the Exeter, New Hampshire camp meeting, when the message of the Midnight Cry had been fully established. The Exeter camp meeting became the second waymark, which then ushered in a period of time where the message of the Midnight Cry was proclaimed, until the third waymark of judgment and the last disappointment arrived.
Var och en av de två raderna innehåller samma profetiska struktur av de sju åskornas dolda historia, vilken började offentligt förseglas upp i juli 2023. Uppförseglingen åstadkoms delvis genom erkännandet av Milleritrörelsens första besvikelse. Deras första besvikelse inledde en tidsperiod som i liknelsen om de tio jungfrurna kallas ”dröjsmålstiden”. ”Dröjsmålstiden” upphörde vid lägermötet i Exeter, New Hampshire, när budskapet om midnattsropet hade blivit fullt fastställt. Lägermötet i Exeter blev det andra vägmärket, vilket därefter inledde en tidsperiod under vilken budskapet om midnattsropet förkunnades, till dess att det tredje vägmärket av dom och den sista besvikelsen anlände.
The three waymarks were the first disappointment, the Midnight Cry message and the last disappointment. Those three waymarks align with the Hebrew word “truth” which represent the first, thirteenth and last letter of the Hebrew alphabet. The first and the last both being disappointments, represents the signature of Alpha and Omega.
De tre vägmarkeringarna var den första besvikelsen, midnattsropsbudskapet och den sista besvikelsen. Dessa tre vägmarkeringar motsvarar det hebreiska ordet ”sanning”, som representerar den första, den trettonde och den sista bokstaven i det hebreiska alfabetet. Att den första och den sista båda är besvikelser utgör signaturen för Alfa och Omega.
There is no direct representation of twelve hundred and sixty days in the Millerite history, yet the Millerite history is the history of the first movement and therefore typifies the last movement. The history of the first disappointment in the last movement began on July 18, 2020, and it is illustrated in Revelation chapter eleven. In Revelation chapter eleven, the two witnesses are slain, marking the first disappointment in the last movement, that was typified by the first movement.
Det finns ingen direkt motsvarighet till ett tusen två hundra sextio dagar i Milleritrörelsens historia, men Milleritrörelsens historia är den första rörelsens historia och utgör därför en förebild för den sista rörelsen. Historien om den första besvikelsen i den sista rörelsen började den 18 juli 2020, och den illustreras i Uppenbarelseboken kapitel elva. I Uppenbarelseboken kapitel elva dödas de två vittnena, vilket markerar den första besvikelsen i den sista rörelsen, vilken förebildades av den första rörelsen.
In Revelation eleven the disappointment ushered in a period of twelve hundred and sixty days that their dead bodies were in the street, thus marking the tarrying time of the parable. At their resurrection they are lifted up as an ensign in the same hour as the judgment of the Sunday law. The history of the two witnesses includes a symbolic period of twelve hundred and sixty days.
I Uppenbarelseboken elva inledde besvikelsen en period om ett tusen två hundra sextio dagar då deras döda kroppar låg på gatan och därmed utmärkte liknelsens dröjsmålstid. Vid sin uppståndelse lyfts de upp såsom ett baner i samma stund som domen över söndagslagen. De två vittnenas historia innefattar en symbolisk period om ett tusen två hundra sextio dagar.
The details of the movement of the third angel in the hidden history of the seven thunders provides much more specification than the other parallel lines, but the line of the third angel, the line of the true king of the north, and the line of the counterfeit king of the north, all possess the same prophetic characteristics of a beginning point, followed by a period of time that reaches to a middle point, that is followed by a period of time that reaches to judgment at the end-point.
Detaljerna kring den tredje ängelns rörelse i de sju dundrens dolda historia ger långt större specificering än de andra parallella linjerna, men den tredje ängelns linje, den sanne konungen i nordens linje och den förfalskade konungen i nordens linje har alla samma profetiska kännetecken: en begynnelsepunkt, följd av en tidsperiod som sträcker sig till en mittpunkt, vilken följs av en tidsperiod som sträcker sig till domen vid slutpunkten.
The twelve hundred and sixty days is a primary element of the hidden history of the seven thunders. The twelve hundred and sixty days is symbolized as a “wilderness” in Revelation chapter twelve.
De ettusen tvåhundrasextio dagarna utgör ett huvudelement i de sju åskornas dolda historia. De ettusen tvåhundrasextio dagarna symboliseras som en ”öken” i Uppenbarelseboken kapitel tolv.
And the woman fled into the wilderness, where she hath a place prepared of God, that they should feed her there a thousand two hundred and threescore days. Revelation 12:6.
Och kvinnan flydde ut i öknen, där hon har en plats beredd av Gud, för att man där skulle föda henne i ett tusen två hundra sextio dagar. Uppenbarelseboken 12:6.
The church fled into the wilderness to escape the treading down of the papal power for twelve hundred and sixty years. Verse fourteen provides another witness.
Församlingen flydde ut i öknen för att undkomma den påvliga maktens förtrampande under ett tusen två hundra sextio år. Vers fjorton ger ytterligare ett vittnesbörd.
And to the woman were given two wings of a great eagle, that she might fly into the wilderness, into her place, where she is nourished for a time, and times, and half a time, from the face of the serpent. Revelation 12:14.
Och åt kvinnan gavs den stora örnens två vingar, för att hon skulle flyga ut i öknen till sin plats, där hon får sitt uppehälle under en tid och tider och en halv tid, undan ormens ansikte. Uppenbarelseboken 12:14.
The church fled from the persecution of the dragon and the papacy for twelve hundred and sixty years, and therefore the “wilderness” is a symbol of the twelve hundred and sixty days. That number occurs directly seven times in the books of Daniel and Revelation, but it is represented several other ways in the Scriptures. In each case, it represents the “seven times” of Leviticus twenty-six.
Församlingen flydde undan drakens och påvedömets förföljelse i ettusen tvåhundrasextio år, och därför är ”öknen” en symbol för de ettusen tvåhundrasextio dagarna. Detta tal förekommer uttryckligen sju gånger i Daniels bok och Uppenbarelseboken, men det framställs på flera andra sätt i Skriften. I varje fall representerar det de ”sju tiderna” i Tredje Moseboken tjugosex.
Whether it was paganism trampling down the sanctuary and host from 723 BC to the year 538, or the papacy trampling down spiritual Jerusalem and the worshippers therein, it was an illustration of the scattering of God’s people, that was brought about by God’s people breaking the “sabbaths-of-the-land” covenant as represented in Leviticus chapters twenty-five and twenty-six. In chapter twenty-six it is called the quarrel of God’s covenant.
Vare sig det var hedendomen som trampade ned helgedomen och härskarorna från 723 f.Kr. till år 538, eller påvedömet som trampade ned det andliga Jerusalem och tillbedjarna däri, var det en illustration av Guds folks förskingring, vilken förorsakades av att Guds folk bröt förbundet om ”landets sabbater”, såsom det framställs i Tredje Mosebokens kapitel tjugofem och tjugosex. I kapitel tjugosex kallas det Guds förbunds tvist.
And I will bring a sword upon you, that shall avenge the quarrel of my covenant: and when ye are gathered together within your cities, I will send the pestilence among you; and ye shall be delivered into the hand of the enemy. Leviticus 26:25.
Och jag skall låta ett svärd komma över er, som skall utkräva hämnd för mitt förbunds sak; och när ni samlas inom era städer, skall jag sända pest bland er, och ni skall överlämnas i fiendens hand. 3 Moseboken 26:25.
The rebellion against God’s covenant brought upon God’s people the slavery and scattering that is represented as the “quarrel of my covenant.” Without understanding the punishment, which Daniel calls Moses’ “curse” and “oath”, that is also called the “quarrel of my covenant,” blinds a person from seeing the deeper meaning of Christ’s work as represented in Daniel chapter nine. A consistent evaluation of God’s people who are in Laodicean blindness in the writings of Ellen White is that they cannot “reason from cause, to effect.” You may profess to understand the twelve hundred and sixty years of the Dark Ages, but if you don’t know the “cause” of that trampling down you are blind.
Upproret mot Guds förbund drog över Guds folk det slaveri och den förskingring som framställs som ”mitt förbunds tvist”. Att inte förstå detta straff, som Daniel kallar Mose ”förbannelse” och ”ed”, och som också kallas ”mitt förbunds tvist”, gör en människa blind för den djupare innebörden av Kristi verk såsom det framställs i Daniel kapitel nio. En återkommande bedömning i Ellen Whites skrifter av Guds folk, som befinner sig i laodiceisk blindhet, är att de inte kan ”resonera från orsak till verkan”. Du må bekänna att du förstår de ett tusen två hundra sextio åren av den mörka medeltiden, men om du inte känner ”orsaken” till detta nedtrampande är du blind.
And he shall confirm the covenant with many for one week: and in the midst of the week he shall cause the sacrifice and the oblation to cease, and for the overspreading of abominations he shall make it desolate, even until the consummation, and that determined shall be poured upon the desolate. Daniel 9:27.
Och han skall befästa förbundet med många under en vecka; och mitt i veckan skall han avskaffa slaktoffer och matoffer, och på styggelsernas vinge skall ödeläggaren komma, ända till dess att fullbordan kommer, och det som är fast beslutat skall utgjutas över den ödelagda. Daniel 9:27.
Christ’s confirmation of the covenant is directly associated with the “quarrel of His covenant.” The duration of the “curse” was twenty-five hundred and twenty years, and the duration of Christ confirming that very same covenant was twenty-five hundred and twenty days. In agreement with the Hebrew word “truth” which provides the structure of the hidden history of the seven thunders, the prophetic week that Christ was to confirm His covenant possessed three waymarks that are represented by the first, thirteenth and last letters of the Hebrew alphabet.
Kristi bekräftelse av förbundet är direkt förknippad med ”tvisten om hans förbund”. Varaktigheten av ”förbannelsen” var tvåtusen femhundra tjugo år, och varaktigheten av att Kristus bekräftade just detta samma förbund var tvåtusen femhundra tjugo dagar. I överensstämmelse med det hebreiska ordet ”sanning”, som tillhandahåller strukturen för den dolda historien om de sju tordönen, ägde den profetiska vecka under vilken Kristus skulle bekräfta sitt förbund tre vägmärken, vilka representeras av den hebreiska alfabetets första, trettonde och sista bokstäver.
The first waymark of the week was His baptism, the second waymark was the cross and the last was the death of Stephen. To refuse to see the “seven times” of Leviticus twenty-six, as the heavenly angels led William Miller to see the “seven times,” eliminates the ability to fully see the very prophecy where Christ shed His blood and confirmed the very covenant that His literal ancient people had rejected. Everyone that is ultimately saved will have only a partial and incomplete understanding of “truth.” But no one gets saved that purposely refuses to see the “truth.” There is only one way to the Father, and that is through Jesus, and Jesus is the “truth.”
Veckans första vägmärke var Hans dop, det andra vägmärket var korset och det sista var Stefanos död. Att vägra att se de ”sju tiderna” i Tredje Mosebok tjugosex, så som de himmelska änglarna ledde William Miller att se de ”sju tiderna”, undanröjer möjligheten att fullt ut se just den profetia där Kristus utgöt sitt blod och bekräftade just det förbund som Hans bokstavliga forntida folk hade förkastat. Var och en som till sist blir frälst kommer endast att ha en partiell och ofullständig förståelse av ”sanningen”. Men ingen blir frälst som avsiktligt vägrar att se ”sanningen”. Det finns endast en väg till Fadern, och det är genom Jesus, och Jesus är ”sanningen”.
This is a worthwhile understanding to ponder, for it speaks to the covenant of Leviticus twenty-five and twenty-six. The “curse” of the “seven times” was brought upon ancient literal Israel through their unwillingness to implement the guidelines of allowing the land to rest, and of fulfilling the Jubilee instructions. It was a sin of omission. The curse was brought upon them for their omitting a work they were commanded to do, rather than because they had directly broken a commandment, such as thou shalt not kill or thou shalt not steal. They simply ignored the guidelines associated with allowing the land to rest. Adventists that simply do not accept the “seven times” (that the angels led William Miller to discover) because for whatever unsanctified reason, simply have never taken the time to truly investigate the truth, and are accomplishing the same type of rebellion of omission by disregarding the very same covenant information that ancient literal Israel disregarded. The beginning illustrates the ending.
Detta är en värdefull insikt att begrunda, ty den talar om förbundet i Tredje Moseboken tjugofem och tjugosex. ”Förbannelsen” med de ”sju tiderna” kom över det forntida bokstavliga Israel genom deras ovilja att tillämpa föreskrifterna om att låta landet vila och att fullgöra jubelårets anvisningar. Det var en underlåtenhetssynd. Förbannelsen kom över dem därför att de underlät ett verk som de hade fått befallning att utföra, snarare än därför att de direkt hade brutit mot ett bud, såsom du skall icke dräpa eller du skall icke stjäla. De ignorerade helt enkelt föreskrifterna som hörde samman med att låta landet vila. Adventister som helt enkelt inte godtar de ”sju tiderna” (som änglarna ledde William Miller att upptäcka), därför att de av vilket osanktionerat skäl det än må vara helt enkelt aldrig har tagit sig tid att verkligen undersöka sanningen, åstadkommer samma slags uppror genom underlåtenhet genom att åsidosätta samma förbundsinformation som det forntida bokstavliga Israel åsidosatte. Begynnelsen illustrerar slutet.
The twelve hundred and sixty days in Revelation twelve that is identified as a “wilderness,” is a symbol of the “seven times.” Both the twelve hundred and sixty days of Christ’s ministry, and the twelve hundred and sixty days of the disciple’s ministry represent the entire week that the covenant was being confirmed. Both the twelve hundred and sixty years that paganism trampled down God’s people, and the twelve hundred and sixty years that papalism trampled down God’s people, represent the entire “seven times” of the curse of Moses.
De ett tusen två hundra sextio dagarna i Uppenbarelseboken tolv, som identifieras som en ”öken”, är en symbol för de ”sju tiderna”. Både de ett tusen två hundra sextio dagarna av Kristi tjänst och de ett tusen två hundra sextio dagarna av lärjungens tjänst representerar hela den vecka under vilken förbundet bekräftades. Både de ett tusen två hundra sextio åren då hedendomen trampade ned Guds folk och de ett tusen två hundra sextio åren då påvedömet trampade ned Guds folk representerar hela de ”sju tiderna” av Moses förbannelse.
In Revelation eleven, after twelve hundred and sixty days, the dead bones are brought back to life in order to enter into covenant as the one hundred and forty-four thousand. But in order for them to accomplish that covenant relationship, they are required to fulfill the terms of the covenant, just as Daniel did in chapter nine. The terms of the covenant of the “seven times” contains specific directions for those who find themselves in the land of the enemy. When those who wake up to the reality that they have been scattered desire to return to the Lord, Leviticus twenty-six provides directions for how they are to return.
I Uppenbarelseboken elva, efter ett tusen två hundra sextio dagar, förs de döda benen åter till liv för att ingå förbund som de etthundrafyrtiofyra tusen. Men för att de skall kunna fullgöra den förbundsrelationen, åläggs de att uppfylla förbundets villkor, liksom Daniel gjorde i kapitel nio. Villkoren i förbundet om de ”sju tiderna” innehåller särskilda anvisningar för dem som befinner sig i fiendens land. När de som vaknar upp till verkligheten att de har blivit kringspridda önskar återvända till Herren, ger Tredje Moseboken tjugosex anvisningar om hur de skall återvända.
And they that are left of you shall pine away in their iniquity in your enemies’ lands; and also in the iniquities of their fathers shall they pine away with them. If they shall confess their iniquity, and the iniquity of their fathers, with their trespass which they trespassed against me, and that also they have walked contrary unto me; And that I also have walked contrary unto them, and have brought them into the land of their enemies; if then their uncircumcised hearts be humbled, and they then accept of the punishment of their iniquity: Then will I remember my covenant with Jacob, and also my covenant with Isaac, and also my covenant with Abraham will I remember; and I will remember the land. Leviticus 26:39–42.
Och de av er som blir kvar skall försmäkta i sina missgärningar i sina fienders länder; också i sina fäders missgärningar skall de försmäkta tillsammans med dem. Om de då bekänner sin missgärning och sina fäders missgärning, det trolöshetsbrott varmed de handlade trolöst mot mig, och att de också vandrade i fiendskap mot mig, och att också jag vandrade i fiendskap mot dem och förde dem in i deras fienders land — om då deras oomskurna hjärtan ödmjukas, så att de tar emot straffet för sin missgärning — då skall jag komma ihåg mitt förbund med Jakob, och också mitt förbund med Isak, och också mitt förbund med Abraham skall jag komma ihåg; och landet skall jag komma ihåg. 3 Moseboken 26:39–42.
The expression “pine away” in the Scriptures means to be dissolved, corrupted and consumed away. To pine away is to deteriorate into dead dry bones. And the instruction identifies death, for it represents those that awaken to their condition as being “in your enemies land.”
Uttrycket ”förtvina” i Skrifterna betyder att upplösas, fördärvas och förtäras. Att förtvina är att förfalla till döda, torra ben. Och anvisningen identifierar döden, ty den framställer dem som vaknar upp till sitt tillstånd såsom varande ”i era fienders land.”
The last enemy that shall be destroyed is death. 1 Corinthians 15:26.
Den siste fienden som skall förgöras är döden. 1 Korinthierbrevet 15:26.
July 18, 2020, the first disappointment in the movement of the third angel took place. It has been typified by all the other first disappointments in the sacred prophetic reform lines. Ezekiel chapter thirty-seven identifies God’s people in the last days as having been dissolved, corrupted and consumed away until they were simply a valley of dead dry bones. They are in the enemy’s land, which is the land of death. In Revelation eleven, the two witnesses were slain and left in the street. All the prophets agree with each other. Moses is therefore speaking to those that are dead in the street that runs through Ezekiel’s valley. In their disappointed condition they are given instruction through Jeremiah.
Den 18 juli 2020 inträffade den första besvikelsen i den tredje ängelns rörelse. Den har förebildats av alla de andra första besvikelserna i de heliga profetiska reformlinjerna. Hesekiel kapitel trettiosju identifierar Guds folk i de sista dagarna som sådana som har upplösts, fördärvats och förtärts, tills de helt enkelt var en dal av döda, torra ben. De befinner sig i fiendens land, vilket är dödens land. I Uppenbarelseboken elva blev de två vittnena dödade och lämnade på gatan. Alla profeterna är samstämmiga med varandra. Mose talar därför till dem som är döda på gatan som löper genom Hesekiels dal. I sitt besvikna tillstånd får de undervisning genom Jeremia.
Therefore thus saith the Lord, If thou return, then will I bring thee again, and thou shalt stand before me: and if thou take forth the precious from the vile, thou shalt be as my mouth: let them return unto thee; but return not thou unto them. Jeremiah 15:19.
Därför säger Herren så: Om du vänder om, skall jag låta dig komma tillbaka, och du skall stå inför mig; och om du avskiljer det dyrbara från det usla, skall du vara som min mun. Låt dem vända tillbaka till dig; men du skall inte vända tillbaka till dem. Jeremia 15:19.
Jeremiah is informed that if he desires to speak for God, he must return, and in so doing he must separate the precious from the vile. The context of the passage identifies that the vile are those that he is not to return unto. When he is represented in the passage as being in his disappointed state, he identifies that he was alone.
Jeremia får veta att om han önskar tala för Gud, måste han återvända, och därigenom måste han skilja det dyrbara från det usla. Sammanhanget i avsnittet visar att det usla är dem som han inte ska återvända till. När han i avsnittet framställs i sitt besvikna tillstånd, uppger han att han var ensam.
I sat not in the assembly of the mockers, nor rejoiced; I sat alone because of thy hand: for thou hast filled me with indignation. Jeremiah 15:17.
Jag satt inte i bespottarnas församling och gladde mig inte; jag satt ensam för din hands skull, ty du hade fyllt mig med harm. Jeremia 15:17.
Jeremiah was not seated in the “assembly of mockers,” for he was seated alone. He was not to return to the vile, who are the assembly of mockers. In 1863, Adventism began its return to the “assembly of mockers” when it returned to the biblical methodology of the daughters of Babylon in order to reject Moses’ “seven times.” But Jeremiah is more specifically speaking of the last days, than the Millerite history. When those in the valley of dead bones awaken to the fact that they are in the enemies’ land, they are never to return to those that rejoiced over their death in the street. That group can return unto Jeremiah, but he cannot return unto them.
Jeremia satt inte i ”bespottarnas församling”, ty han satt ensam. Han skulle inte återvända till de usla, vilka är bespottarnas församling. År 1863 började adventismen sin återgång till ”bespottarnas församling”, när den återvände till Babylons döttrars bibliska metodologi för att förkasta Moses’ ”sju tider”. Men Jeremia talar mer specifikt om de sista dagarna än om den milleritiska historien. När de som befinner sig i de döda benens dal vaknar upp till insikten att de befinner sig i fiendens land, skall de aldrig återvända till dem som gladde sig över deras död på gatan. Den gruppen kan återvända till Jeremia, men han kan inte återvända till dem.
But if they are to return, they also must fulfill the directions given by Moses that are directly associated with the “seven times.” Those that are dead in the street in Revelation eleven, are dead for three and a half days, which prophetically is the “wilderness.”
Men om de skall återvända, måste de också uppfylla de anvisningar som gavs av Mose och som är direkt förbundna med de ”sju tiderna”. De som är döda på gatan i Uppenbarelseboken elva, är döda i tre och en halv dag, vilket profetiskt är ”öknen”.
This is why the initial awakening of the dead is accomplished by a message that causes the bones to be formed together, but they are not yet alive. It takes the message of the four winds, which is the sealing message, to turn them into a mighty army. The first message that brings them together comes from a “voice.”
Därför åstadkoms de dödas första uppvaknande genom ett budskap som gör att benen fogas samman, men de är ännu inte levande. Det krävs budskapet om de fyra vindarna, vilket är beseglingsbudskapet, för att göra dem till en väldig här. Det första budskapet som för dem samman kommer från en ”röst”.
Comfort ye, comfort ye my people, saith your God. Speak ye comfortably to Jerusalem, and cry unto her, that her warfare is accomplished, that her iniquity is pardoned: for she hath received of the Lord’s hand double for all her sins. The voice of him that crieth in the wilderness, Prepare ye the way of the Lord, make straight in the desert a highway for our God. Every valley shall be exalted, and every mountain and hill shall be made low: and the crooked shall be made straight, and the rough places plain. Isaiah 40:1–4.
Trösta, trösta mitt folk, säger er Gud. Tala ljuvligt till Jerusalem och ropa till henne, att hennes vedermöda är fullbordad, att hennes missgärning är försonad; ty av Herrens hand har hon fått dubbelt för alla sina synder. En röst ropar i öknen: Bered Herrens väg, gör i öknen en jämn banad väg för vår Gud. Varje dal skall bli upphöjd, och varje berg och höjd sänkt; det krokiga skall bli rakt och oländig mark jämn. Jesaja 40:1–4.
The voice comes from the wilderness, which is a symbol of the scattering of the “seven times.” That voice is in the wilderness, for Ezekiel was also taken to the valley of dead bones. He was testifying from the very valley, not from a distance.
Rösten kommer från öknen, vilken är en symbol för de ”sju tiderna” av förskingring. Den rösten är i öknen, ty också Hesekiel fördes till de döda benens dal. Han vittnade från själva dalen, inte på avstånd.
The hand of the Lord was upon me, and carried me out in the spirit of the Lord, and set me down in the midst of the valley which was full of bones. Ezekiel 37:1.
Herrens hand kom över mig, och han förde mig bort i Herrens Ande och satte ned mig mitt i dalen, som var full av ben. Hesekiel 37:1.
The valley is the wilderness of three and a half days. The promise of the voice is that Jerusalem’s iniquity is pardoned and that her warfare is finished. The promise is representing the sealing of the one hundred and forty-four thousand that is accomplished in the last days. But the pardoning of her iniquity is associated with her receiving “double” for all her sins. The remedy offered by Moses requires a confession of not only their iniquities, but also the iniquities of their fathers. If they will fulfill that command, their iniquity will be pardoned.
Dalen är tre och en halv dagars ödemark. Röstens löfte är att Jerusalems missgärning är förlåten och att hennes krigstjänst är fullbordad. Löftet representerar beseglingen av de etthundrafyrtiofyra tusen som fullbordas i de sista dagarna. Men förlåtelsen av hennes missgärning är förknippad med att hon får ”dubbelt” för alla sina synder. Det botemedel som Mose erbjuder kräver en bekännelse inte bara av deras egna missgärningar, utan också av deras fäders missgärningar. Om de vill uppfylla det budet, skall deras missgärning bli förlåten.
We will continue these truths in the next article.
Vi kommer att fortsätta med dessa sanningar i nästa artikel.
Yea, all Israel have transgressed thy law, even by departing, that they might not obey thy voice; therefore the curse is poured upon us, and the oath that is written in the law of Moses the servant of God, because we have sinned against him. And he hath confirmed his words, which he spake against us, and against our judges that judged us, by bringing upon us a great evil: for under the whole heaven hath not been done as hath been done upon Jerusalem. As it is written in the law of Moses, all this evil is come upon us: yet made we not our prayer before the Lord our God, that we might turn from our iniquities, and understand thy truth. Daniel 9:11–13.
Ja, hela Israel har överträtt din lag genom att vika av och inte lyda din röst; därför har förbannelsen utgjutits över oss, och den ed som är skriven i Mose, Guds tjänares, lag, eftersom vi har syndat mot honom. Och han har bekräftat sina ord, som han talade mot oss och mot våra domare som dömde oss, genom att låta en stor olycka komma över oss; ty under hela himlen har inte skett något sådant som det som har skett med Jerusalem. Såsom det är skrivet i Mose lag, har all denna olycka kommit över oss; ändå frambar vi inte vår bön inför Herren vår Gud, så att vi skulle vända om från våra missgärningar och förstå din sanning. Daniel 9:11–13.