In 1856, formerly Philadelphian Millerite Adventism was identified by James and Ellen White as Laodicean. James White then began to promote the message of Laodicea to the movement through the Review and Herald. In the same publication, in the same year, increased light concerning the “seven times” of Leviticus twenty-six was also presented in a series of eight articles by Hiram Edson whom the Whites’ regarded so highly that they named their first son after him. The series ended with the promise that it would be completed in the future, but it never again surfaced. At the transition point of the movement of the first angel, from Philadelphia to Laodicea, the movement stumbled over the “seven times” of Leviticus twenty-six, representing the very first ‘time prophecy’ which the angels of God had led William Miller to recognize and proclaim.
År 1856 identifierades den tidigare filadelfiska milleritiska adventismen av James och Ellen White som laodiceisk. James White började därefter genom Review and Herald främja Laodiceas budskap för rörelsen. I samma publikation, under samma år, framlades också ökat ljus beträffande de ”sju tiderna” i Tredje Moseboken 26 i en serie om åtta artiklar av Hiram Edson, vilken makarna White hyste så hög aktning för att de uppkallade sin förstfödde son efter honom. Serien avslutades med löftet att den skulle fullbordas i framtiden, men den återkom aldrig mer. Vid övergångspunkten för den första ängelns rörelse, från Filadelfia till Laodicea, snavade rörelsen över de ”sju tiderna” i Tredje Moseboken 26, vilka representerade själva den första ’tidsprofetian’ som Guds änglar hade lett William Miller att urskilja och förkunna.
The “seven times” was the chief corner-stone of the Millerite temple foundation. Every prophetic illustration of a sacred foundation is an illustration of Christ, for no other foundation can be laid than Christ.
De ”sju tiderna” var huvudhörnstenen i den milleritiska templets grund. Varje profetisk förebild av en helig grund är en förebild av Kristus, ty ingen annan grund kan läggas än Kristus.
For other foundation can no man lay than that is laid, which is Jesus Christ. 1 Corinthians 3:11.
Ty ingen kan lägga en annan grund än den som är lagd, vilken är Jesus Kristus. 1 Korinthierbrevet 3:11.
Not only is Christ the foundation, He is also the foundation stone which the builders rejected and thereafter stumbled over. He is the stone that ultimately becomes the head of the corner. In Millerite history the “seven times” was the symbol of that corner stone.
Kristus är inte endast grunden; han är också den grundsten som byggarna förkastade och sedan snavade över. Han är den sten som till sist blir hörnstenen. I den milleritiska historien var ”de sju tiderna” symbolen för denna hörnsten.
Christ confirmed the covenant with many for one week. The structure of the prophecy of “seven times” against the northern kingdom of Israel (that Hiram Edson had identified in the eight unfinished articles) reproduced the identical structure of the prophetic week that Christ confirmed the covenant in fulfillment of Daniel chapter nine, and verse twenty seven. The week that Christ was gathering Israel is the identical structure of the week that Christ scattered Israel. The scattering of ancient Israel was twenty-five hundred and twenty years, and the gathering of spiritual Israel was twenty-five hundred and twenty days. He gathered Israel to confirm the covenant and He scattered Israel, due to the quarrel of His covenant. To identify the “seven times” as the foundation stone of the Millerite temple is in perfect agreement with identifying Christ as the foundation stone. To reject that stone, is to reject Christ.
Kristus stadfäste förbundet med många under en vecka. Strukturen i profetian om ”sju tider” över Israels norra rike (som Hiram Edson hade identifierat i de åtta ofullbordade artiklarna) återgav den identiska strukturen i den profetiska vecka under vilken Kristus stadfäste förbundet, i uppfyllelse av Daniel kapitel nio, vers tjugosju. Den vecka då Kristus samlade Israel är identisk till sin struktur med den vecka då Kristus skingrade Israel. Det forntida Israels skingring var två tusen fem hundra tjugo år, och det andliga Israels samlande var två tusen fem hundra tjugo dagar. Han samlade Israel för att stadfästa förbundet, och Han skingrade Israel på grund av tvisten om sitt förbund. Att identifiera ”sju tider” som grundstenen i det milleritiska templet står i fullkomlig överensstämmelse med att identifiera Kristus som grundstenen. Att förkasta den stenen är att förkasta Kristus.
When Christ, in 1856, for the very first time in Christian history, stood knocking at the door of Laodicea, He was seeking to produce an increase of knowledge upon the stone of stumbling that the builders were about to set aside. Seven years later, or you might say, twenty-five hundred and twenty symbolic days later, Laodicean Adventism closed the door. Sadly, Adventism refused to see the increase of knowledge. A stone that you stumble over is a stone that you do not see, but it is still there.
När Kristus år 1856, för allra första gången i den kristna historien, stod och klappade på Laodiceas dörr, sökte Han åstadkomma en ökning av kunskap beträffande den stötesten som byggmästarna stod i begrepp att förkasta. Sju år senare, eller om man så vill, tvåtusen femhundra tjugo symboliska dagar senare, stängde det laodiceiska adventismen dörren. Sorgligt nog vägrade adventismen att se kunskapens tillväxt. En sten som man snavar över är en sten som man inte ser, men den finns fortfarande där.
My people are destroyed for lack of knowledge: because thou hast rejected knowledge, I will also reject thee, that thou shalt be no priest to me: seeing thou hast forgotten the law of thy God, I will also forget thy children. Hosea 4:6.
Mitt folk går under av brist på kunskap. Eftersom du har förkastat kunskapen, skall också jag förkasta dig, så att du inte längre skall vara präst åt mig. Eftersom du har glömt din Guds lag, skall också jag glömma dina barn. Hosea 4:6.
The curse of the “seven times,” against the southern kingdom of Judah began in 677 BC and ended on October 22, 1844, along with the twenty-three hundred years of Daniel chapter eight, verse fourteen. The “seven times” is part of the very prophecy that has been identified as the “foundation and central pillar” of the Advent movement. The foundation and central pillar of Adventism was fulfilled at the very same time as several other prophecies. The “seven times,” the twenty-three hundred days, Malachi chapter three, Daniel chapter seven, verse thirteen, and the Matthew twenty-five parable of the ten virgins all were fulfilled on October 22, 1844. The date of October 22, 1844, is the foundational date of the Advent movement, and connected with that date, there is only one command that was identified.
Förbannelsen om de ”sju tiderna” över Juda, det södra riket, började år 677 f.Kr. och slutade den 22 oktober 1844, tillsammans med de tvåtusentrehundra åren i Daniel kapitel åtta, vers fjorton. De ”sju tiderna” utgör en del av just den profetia som har identifierats som adventrörelsens ”grundval och centrala pelare”. Adventismens grundval och centrala pelare uppfylldes vid exakt samma tid som flera andra profetior. De ”sju tiderna”, de tvåtusentrehundra dagarna, Malaki kapitel tre, Daniel kapitel sju, vers tretton, och liknelsen i Matteus tjugofem om de tio jungfrurna uppfylldes alla den 22 oktober 1844. Datumet den 22 oktober 1844 är adventrörelsens grundläggande datum, och i samband med detta datum var det endast ett enda bud som identifierades.
And the angel which I saw stand upon the sea and upon the earth lifted up his hand to heaven, And sware by him that liveth for ever and ever, who created heaven, and the things that therein are, and the earth, and the things that therein are, and the sea, and the things which are therein, that there should be time no longer. Revelation 10:5, 6.
Och ängeln, som jag såg stå på havet och på jorden, lyfte upp sin hand mot himlen och svor vid honom som lever i evigheters evighet, som har skapat himlen och det som är däri, och jorden och det som är därpå, och havet och det som är däri, att tiden inte längre skulle vara. Uppenbarelseboken 10:5, 6.
Sister White identifies the angel of Revelation chapter ten, that stood upon the earth and sea, as Jesus Christ.
Syster White identifierar ängeln i Uppenbarelsebokens tionde kapitel, som stod på jorden och havet, som Jesus Kristus.
“The mighty angel who instructed John was no less a personage than Jesus Christ. Setting His right foot on the sea, and His left upon the dry land, shows the part which He is acting in the closing scenes of the great controversy with Satan. This position denotes His supreme power and authority over the whole earth.” The Seventh-day Adventist Bible Commentary, volume 7, 971.
”Den mäktige ängel som undervisade Johannes var ingen mindre person än Jesus Kristus. Att sätta sin högra fot på havet och sin vänstra på det torra landet visar den roll som Han verkar i den stora stridens avslutande scener med Satan. Denna ställning betecknar Hans högsta makt och myndighet över hela jorden.” The Seventh-day Adventist Bible Commentary, volym 7, 971.
Christ took the position of standing upon the sea and earth to represent His supreme authority. He then lifted up His hand and commanded that “there should be time no longer.” Christ was entering into covenant with the Millerites and He gave them one command, just as He gave Abraham when he entered into covenant with him. He commanded Abraham to circumcise the male children. When he entered into covenant with a chosen people in the history of Moses, He gave many commands, and those commands included the direction that only the priests could touch the ark. He raised His hand and swore on October 22, 1844, that prophetic time should no longer be incorporated into biblical prophecies. Jesus had addressed the subject of “times and seasons” when He ascended to heaven in a cloud of angels, thus typifying the ascension of the two witnesses as the ensign. What He commanded then was about “times and seasons.”
Kristus intog ställningen att stå på havet och på jorden för att representera sin högsta myndighet. Därefter lyfte han upp sin hand och befallde att ”tiden inte längre skulle vara”. Kristus var i färd med att ingå förbund med milleriterna, och han gav dem ett bud, liksom han gav Abraham när han ingick förbund med honom. Han befallde Abraham att omskära gossebarnen. När han i Moses historia ingick förbund med ett utvalt folk, gav han många bud, och bland dessa bud ingick föreskriften att endast prästerna fick röra vid arken. Han lyfte sin hand och svor den 22 oktober 1844 att profetisk tid inte längre skulle införlivas i de bibliska profetiorna. Jesus hade behandlat ämnet ”tider och stunder” när han for upp till himlen i ett moln av änglar och därigenom förebildade de två vittnenas himmelsfärd såsom fänikan. Vad han då befallde gällde ”tider och stunder”.
When they therefore were come together, they asked of him, saying, Lord, wilt thou at this time restore again the kingdom to Israel? And he said unto them, It is not for you to know the times or the seasons, which the Father hath put in his own power. But ye shall receive power, after that the Holy Ghost is come upon you: and ye shall be witnesses unto me both in Jerusalem, and in all Judaea, and in Samaria, and unto the uttermost part of the earth. Acts 1:6–8.
När de nu hade kommit tillsammans, frågade de honom och sade: Herre, är tiden nu inne då du åter skall upprätta riket åt Israel? Och han sade till dem: Det tillkommer inte er att känna tider eller stunder, som Fadern i sin egen makt har fastställt. Men när den helige Ande kommer över er, skall ni få kraft och vara mina vittnen både i Jerusalem och i hela Judeen och Samarien och ända till jordens yttersta gräns. Apostlagärningarna 1:6–8.
Jesus did not say that there were no times and seasons, for speaking through Solomon he had confirmed that there are “times and seasons.”
Jesus sade inte att det inte finns några tider och stunder, ty genom Salomo hade han bekräftat att det finns ”tider och stunder”.
To every thing there is a season, and a time to every purpose under the heaven: Ecclesiastes 3:1.
Allting har sin tid, och varje förehavande under himlen har sin stund: Predikaren 3:1.
There are “times and seasons” within the biblical record that are testimonies to Palmoni, the “Wonderful Numberer”, but as of October 22, 1844, God’s people have been commanded to never again present a prophetic message that is hung upon time. The counsel of Jesus to the disciples just before He ascended represents the history just before His purified people are lifted up as an ensign in Revelation chapter eleven, and it agrees with the command He gave on October 22, 1844. At the foundational date of Adventism, Christ commanded that there were to be no more prophetic messages based upon time, and at His ascension which typified the ascension of the two witnesses in Revelation eleven he repeated that command.
Det finns ”tider och stunder” i den bibliska berättelsen som utgör vittnesbörd om Palmoni, den ”Underbare Talräknaren”, men från och med den 22 oktober 1844 har Guds folk fått befallning att aldrig mer framföra ett profetiskt budskap som är upphängt på tid. Jesu råd till lärjungarna strax innan han for upp representerar historien strax innan hans renade folk upphöjs som ett baner i Uppenbarelseboken kapitel elva, och det överensstämmer med den befallning han gav den 22 oktober 1844. På adventismens grundläggande datum befallde Kristus att det inte längre skulle finnas några profetiska budskap grundade på tid, och vid sin himmelsfärd, som förebildade de två vittnenas himmelsfärd i Uppenbarelseboken elva, upprepade han den befallningen.
“Let all our brethren and sisters beware of anyone who would set a time for the Lord to fulfill His word in regard to His coming, or in regard to any other promise He has made of special significance. ‘It is not for you to know the times or the seasons, which the Father hath put in His own power.’ False teachers may appear to be very zealous for the work of God, and may expend means to bring their theories before the world and the church; but as they mingle error with truth, their message is one of deception, and will lead souls into false paths. They are to be met and opposed, not because they are bad men, but because they are teachers of falsehood and are endeavoring to put upon falsehood the stamp of truth.” Testimonies to Ministers, 55.
”Må alla våra bröder och systrar vara på sin vakt mot var och en som skulle fastställa en tid då Herren skall uppfylla sitt ord beträffande sin ankomst, eller beträffande något annat löfte som Han har gett av särskild betydelse. ’Det tillkommer inte er att veta tider eller stunder, som Fadern har lagt i sin egen makt.’ Falska lärare kan synas vara mycket nitälskande för Guds verk och kan använda medel för att föra fram sina teorier inför världen och församlingen; men eftersom de blandar villfarelse med sanning är deras budskap ett bedrägeri och kommer att leda själar in på falska vägar. De skall bemötas och motsättas, inte därför att de är onda människor, utan därför att de är falskhetens lärare och söker sätta sanningens sigill på falskheten.” Testimonies to Ministers, 55.
Sister White was clear that we will never have a message of time identifying anything of special significance, not simply His Second Coming. Time prophecy, which was the theme of the Millerite movement, ended on October 22, 1844, and the only command associated with that foundational date was that time should never be used in the presentation of God’s message again.
Syster White var tydlig med att vi aldrig kommer att ha ett tidsbudskap som identifierar någonting av särskild betydelse, inte enbart hans andra ankomst. Tidsprofetian, som var temat för den milleritiska rörelsen, upphörde den 22 oktober 1844, och det enda bud som var förbundet med detta grundläggande datum var att tid aldrig mer skulle användas i framställningen av Guds budskap.
In the beginning movement of the first angel, at the very point of the transition from Philadelphia to Laodicea, increased light was given upon the foundational truth of the Millerite movement. Seven years later, or twenty-five hundred and twenty symbolic days later, or a “wilderness” later, in 1863, the foundational stone of the “seven times” was set aside by the builders.
Vid den första ängelns begynnande rörelse, just i övergången från Filadelfia till Laodicea, gavs ökat ljus över den milleritiska rörelsens grundläggande sanning. Sju år senare, eller två tusen fem hundra tjugo symboliska dagar senare, eller en ”öken” senare, år 1863, förkastades ”de sju tidernas” grundsten av byggarna.
In the ending movement of the third angel, at the very point of transition from Laodicea to Philadelphia a test that includes a confession of the sins of the fathers is given. The test of the foundation for the fathers was the “seven times,” which was their foundation stone. Would the ending movement disregard the only command associated with the foundational date, as their father’s disregarded their foundational stone?
I den avslutande rörelsen under den tredje ängeln, just i övergångsögonblicket från Laodicea till Filadelfia, ges ett prov som innefattar en bekännelse av fädernas synder. Prövningen av grunden för fäderna var de ”sju tiderna”, vilka var deras grundsten. Skulle den avslutande rörelsen åsidosätta det enda bud som är förbundet med grundläggningsdatumet, såsom deras fäder åsidosatte sin grundsten?
Yes. They most certainly did that very thing. They repeated the sins of their fathers.
Ja. De gjorde sannerligen just detta. De upprepade sina fäders synder.
Their fathers did not sin in the foundational date, for among other things they were still Philadelphians at that foundational date. Their fathers failed their foundational test when they transformed into Laodicea and rejected the “seven times” along with its increasing light.
Deras fäder syndade inte vid grunddatumet, ty bland annat var de fortfarande filadelfier vid det grundläggande datumet. Deras fäder misslyckades i sitt grundläggande prov när de förvandlades till Laodicea och förkastade de ”sju tiderna” tillsammans med dess tilltagande ljus.
Their foundational failure in 1863, was preceded by seven years of Christ knocking on the door of their Laodicean hearts. Seven years is symbolic of the “seven times” and of the “wilderness.” After the “wilderness” from 1856 to 1863, they failed their foundational test.
Deras grundläggande misslyckande år 1863 föregicks av sju år då Kristus knackade på dörren till deras laodiceiska hjärtan. Sju år är symboliskt för de ”sju tiderna” och för ”öknen”. Efter ”öknen” från 1856 till 1863 misslyckades de i sitt grundläggande prov.
In the first disappointment of the movement of the third angel God’s people sinned, by rejecting the only command directly associated with the foundational date. They chose to incorporate time prediction into the prophetic message, when they knew better. In so doing they repeated the sin of Moses, neglecting to circumcise his son and the sin of Uzzah touching the ark, which he knew he was forbidden to do. The movement of the third angel did what they knew was not right! If anyone wishes to paint over that fact, then use the rest of the can of paint, to cover the truth that Moses, and Uzzah both sinned and manifested rebellion against God’s will as they typified the first disappointment of the very last of all the reform lines—the reform line that every reform line pointed forward to. The illustrations of the first disappointment in the reform lines bear the signature of Alpha and Omega, and the record therein is for the benefit of God’s people, even if God’s people refuse to be benefited thereby.
I den första besvikelsen i den tredje ängelns rörelse syndade Guds folk genom att förkasta det enda bud som var direkt förbundet med det grundläggande datumet. De valde att införliva tidsförutsägelse i det profetiska budskapet, fastän de visste bättre. Därigenom upprepade de Moses synd, då han försummade att omskära sin son, och Ussas synd, då han rörde vid arken, något han visste att det var förbjudet för honom att göra. Den tredje ängelns rörelse gjorde det som de visste inte var rätt! Om någon önskar måla över detta faktum, må han då använda resten av färgburken till att övertäcka sanningen att både Moses och Ussa syndade och gav uttryck åt uppror mot Guds vilja, när de förebildade den första besvikelsen i den allra sista av alla reformlinjerna — den reformlinje som varje reformlinje pekade fram emot. Framställningarna av den första besvikelsen i reformlinjerna bär Alfas och Omegas signatur, och berättelsen däri är till gagn för Guds folk, även om Guds folk vägrar att låta sig gagnas därav.
The movement of the first angel was given a period of seven years, which is a symbol of the wilderness of the “seven times,” to accept the Laodicean message along with the light of the “seven times.” The curse of the “seven times” is the curse of being spewed out of the mouth of the Lord. In 1863, they repeated the work of rebuilding Jericho, a work that contained a “curse.” The seven years from 1856, to 1863, are a miniature illustration of the rebellion of the fathers of ancient Israel’s sin that brought upon them the curse of “seven times.” Modern Israel repeated the sins of their fathers in 1863.
Den första ängelns rörelse gavs en tidsperiod om sju år, vilket är en symbol för öknen under de ”sju tiderna”, för att ta emot Laodiceabudskapet tillsammans med ljuset om de ”sju tiderna”. Förbannelsen av de ”sju tiderna” är förbannelsen att spys ut ur Herrens mun. År 1863 upprepade de arbetet med att återuppbygga Jeriko, ett verk som bar en ”förbannelse”. De sju åren från 1856 till 1863 är en miniatyrbild av upproret hos fäderna till det forntida Israels synd, vilken drog över dem förbannelsen av de ”sju tiderna”. Det moderna Israel upprepade sina fäders synder år 1863.
The movement of the third angel failed the test of the first disappointment as surely as did Moses and Uzzah. They were then slain in the streets for a “wilderness” period of three and a half days. They are now being formed into bodies by the sound of the Comforter. The sound of the Comforter is being given through the “voice” in the wilderness, and they are now being confronted with the test, not of time setting, but of the “seven times.” They already failed the test of time setting.
Den tredje ängelns rörelse bestod inte provet vid den första besvikelsen, lika säkert som Mose och Ussa inte gjorde det. De blev då slagna på gatorna under en ”öken”-period av tre och en halv dag. De formas nu till kroppar genom Hjälparens ljud. Hjälparens ljud ges genom ”rösten” i öknen, och de ställs nu inför provet, inte om fastställande av tid, utan om de ”sju tiderna”. De har redan misslyckats med provet om fastställande av tid.
They are not being tested as to whether they believe the “seven times” is a valid truth, for they have previously given testimony that they accept the “seven times” as a valid prophecy. They have confessed to believe the prophecy of twenty-five hundred and twenty years of scattering. But they may be unaware that there is a new testing light of the “seven times.” They are standing where their fathers stood in 1856. The new light is that the three and a half days of Revelation eleven, is not simply identifying the French Revolution, but it is now a present truth reality.
De prövas inte i fråga om huruvida de tror att de ”sju tiderna” är en giltig sanning, ty de har tidigare avlagt vittnesbörd om att de godtar de ”sju tiderna” som en giltig profetia. De har bekänt att de tror på profetian om två tusen fem hundra tjugo år av förskingring. Men de kan vara omedvetna om att det finns ett nytt prövande ljus angående de ”sju tiderna”. De står där deras fäder stod år 1856. Det nya ljuset är att de tre och en halv dagarna i Uppenbarelseboken elva inte endast identifierar Franska revolutionen, utan att det nu är en verklighet i den närvarande sanningen.
Is the opening up of the hidden history of the seven thunders, and opening of the seventh seal actually two witnesses that identify that the Revelation of Jesus Christ is now being unsealed? If it is, is it actually true that the entire book of Revelation is speaking of the last days? If that is true, then does the three and a half days represent the tarrying time in the virgin’s parable? If it does, then does the remedy of the “seven times” actually represent a command that must be met by those who participated in the Nashville prediction of July 18, 2020?
Är uppenbarandet av den dolda historien om de sju tordönen och öppnandet av det sjunde sigillet faktiskt två vittnen som identifierar att Jesu Kristi uppenbarelse nu håller på att förseglas upp? Om så är fallet, är det då faktiskt sant att hela Uppenbarelseboken talar om de sista dagarna? Om det är sant, representerar då de tre och en halv dagarna dröjsmålstiden i liknelsen om jungfrurna? Om så är fallet, representerar då botemedlet med de ”sju tiderna” faktiskt ett bud som måste uppfyllas av dem som deltog i Nashville-förutsägelsen den 18 juli 2020?
Wow! There is a test for you! Do those that wake up and realize they are in the tarrying time, actually have to repent for their sins, and their father’s sins at the end of the three and a half days? Was it really a sin to disregard the command not to employ time in a prediction?
Oj! Här finns en prövning för dig! Måste de som vaknar upp och inser att de befinner sig i dröjsmålstiden faktiskt omvända sig från sina synder och sina fäders synder vid slutet av de tre och en halv dagarna? Var det verkligen en synd att åsidosätta befallningen att inte använda tid i en förutsägelse?
For those who took the position that the failed prediction of Nashville was somehow God’s intended purpose, and who thereafter have attempted to uphold that claim, I would add another observation, beyond the sin of employing time in God’s prophecies. What happened with the false prediction of Nashville was not simply a manifestation of rebellion to Christ’s command in 1844, it was an action that told those outside of Adventism that the predictions found in the Spirit of Prophecy are faulty. It was a reproach upon the writings of the Spirit of Prophecy. It provides evidence for those in the world that the writings of Ellen White are as important as the writings of Joseph Smith, or of Nostradamus. The precious words of Ellen White were corrupted with the vile words of our rebellion. It wasn’t only a rebellion against Christ, who is the Word of God, it was simultaneously a rebellion against the Spirit of Prophecy. John was being persecuted in the isle that is called Patmos, not because he placed his human opinion above the Bible and Spirit of Prophecy, but because he obeyed those two witnesses.
Till dem som intog ståndpunkten att den felaktiga förutsägelsen om Nashville på något sätt var Guds avsedda syfte, och som därefter har försökt upprätthålla detta påstående, vill jag tillägga ytterligare en iakttagelse, utöver synden att använda tid i Guds profetior. Det som skedde med den falska förutsägelsen om Nashville var inte endast ett uttryck för uppror mot Kristi befallning år 1844, det var en handling som sade dem utanför adventismen att de förutsägelser som återfinns i Profetians Ande är felaktiga. Det var en smälek över Profetians Andes skrifter. Det utgör bevis för dem i världen att Ellen Whites skrifter är lika betydelsefulla som Joseph Smiths eller Nostradamus skrifter. Ellen Whites dyrbara ord förvanskades genom vårt upprors usla ord. Det var inte endast ett uppror mot Kristus, som är Guds Ord, det var samtidigt ett uppror mot Profetians Ande. Johannes blev förföljd på den ö som kallas Patmos, inte därför att han satte sin mänskliga mening över Bibeln och Profetians Ande, utan därför att han lydde dessa två vittnen.
I John, who also am your brother, and companion in tribulation, and in the kingdom and patience of Jesus Christ, was in the isle that is called Patmos, for the word of God, and for the testimony of Jesus Christ. Revelation 1:9.
Jag, Johannes, som också är er broder och meddelaktig i bedrövelsen och i Jesu Kristi rike och tålamod, var på den ö som kallas Patmos, för Guds ords skull och för Jesu Kristi vittnesbörds skull. Uppenbarelseboken 1:9.
We repeated the sins of our father Moses at our first disappointment, and we need to confess this. We need to confess this for we are now at 1856. There is now new light about the “seven times,” just as there was then. We are now at the transition from Laodicea to Philadelphia as the beginning movement was at the transition of Philadelphia to Laodicea in 1856. In 1856, our fathers stopped the publication of the increase of knowledge concerning the “seven times.” We might not be able to stop the publication of that light, but we certainly can close the doors of our hearts against this light. We can pretend, as the original Seventh-day Adventist builders did, that the stone was not actually there, and continue to stumble over it. Our problem is that we don’t have over a century to put our heads in the sand, for the judgments are already beginning.
Vi upprepade vår fader Moses synder vid vår första besvikelse, och vi behöver bekänna detta. Vi behöver bekänna detta, ty vi befinner oss nu vid 1856. Det finns nu nytt ljus om de ”sju tiderna”, alldeles som det gjorde då. Vi befinner oss nu vid övergången från Laodicea till Filadelfia, såsom begynnelserörelsen befann sig vid övergången från Filadelfia till Laodicea år 1856. År 1856 upphörde våra fäder med publiceringen av den tilltagande kunskapen om de ”sju tiderna”. Vi kanske inte kan stoppa publiceringen av det ljuset, men vi kan sannerligen stänga våra hjärtans dörrar för detta ljus. Vi kan låtsas, såsom de ursprungliga sjundedagsadventistiska byggmästarna gjorde, att stenen i själva verket inte fanns där, och fortsätta att snava över den. Vårt problem är att vi inte har mer än ett århundrade på oss att sticka huvudet i sanden, ty domarna har redan börjat.
If we allow the Alpha and Omega to teach us with the principle that the end of a thing is illustrated by the beginning of a thing, we can easily see that Alpha and Omega is demonstrating that the prediction of Nashville was typified by our fathers. When we acknowledge this truth, we then will be confronted with the reality that since the prediction every effort to produce some type of human logic to justify the failed prediction was nothing more than a fig leaf. Then we will see that God has not been walking with us while we have been in the enemy’s land. He has been there, but only in the sense that He has been knocking on the doors of hearts, seeking entrance. If the fig leaf of human logic is removed, then we might also see that the denial, or the flawed human logic we have employed to justify the Nashville prediction, is evidence that we have been walking contrary to Christ.
Om vi tillåter Alfa och Omega att undervisa oss utifrån principen att slutet på en sak åskådliggörs av början på en sak, kan vi lätt se att Alfa och Omega visar att förutsägelsen om Nashville förebildades av våra fäder. När vi erkänner denna sanning kommer vi sedan att ställas inför verkligheten att varje försök sedan förutsägelsen att frambringa någon form av mänsklig logik för att rättfärdiga den misslyckade förutsägelsen inte har varit något annat än ett fikonlöv. Då kommer vi att se att Gud inte har vandrat med oss medan vi har befunnit oss i fiendens land. Han har varit där, men endast i den meningen att Han har knackat på hjärtats dörrar och sökt inträde. Om mänsklig logiks fikonlöv avlägsnas, då kan vi också se att förnekelsen, eller den bristfälliga mänskliga logik som vi har använt för att rättfärdiga Nashville-förutsägelsen, är bevis för att vi har vandrat i strid med Kristus.
In 1856, Philadelphian Adventism transformed into Laodicea, and they knew it. The Lord confirmed it through the words of the prophetess and her husband. Standing at the doors of those Laodicean hearts Christ offered to come in and sup with them. The food that He brought to dine upon was the foundation stone of the “seven times.” They refused.
År 1856 förvandlades den filadelfiska adventismen till Laodicea, och de visste det. Herren bekräftade det genom profetissans och hennes makes ord. Där Kristus stod vid dörrarna till dessa laodiceiska hjärtan, erbjöd han sig att komma in och hålla måltid med dem. Den föda som han hade med sig att äta var grundstenen för de ”sju tiderna”. De vägrade.
In 2023, the last movement is now transcending from Laodicea unto Philadelphia, for the eighth church is of the seven churches. The Lord Alpha and Omega has confirmed it through His word of “truth.” Christ is now standing at the door of those recently dead dry bones offering to come in and dine with them, and the meal He wishes to share with them is the identical meal He attempted to share with their fathers in 1856. It is not simply the nuts and bolts of the doctrine of the “seven times,” as it was for their fathers in 1856. No, it’s the bitter remedy of the “seven times,” and the remedy requires the type of humility that is often hard to swallow.
År 2023 övergår den sista rörelsen nu från Laodicea till Filadelfia, ty den åttonde församlingen är av de sju församlingarna. Herren Alfa och Omega har bekräftat detta genom sitt ord av ”sanning”. Kristus står nu vid dörren till dessa nyligen döda, torra ben och erbjuder sig att komma in och hålla måltid med dem, och den måltid han önskar dela med dem är identisk med den måltid han försökte dela med deras fäder år 1856. Det är inte endast doktrinen om de ”sju tiderna” i dess tekniska beståndsdelar, såsom det var för deras fäder år 1856. Nej, det är det bittra botemedlet av de ”sju tiderna”, och botemedlet kräver den typ av ödmjukhet som ofta är svår att svälja.
The word of the Lord came again unto me, saying, Son of man, say unto the prince of Tyrus, Thus saith the Lord God; Because thine heart is lifted up, and thou hast said, I am a God, I sit in the seat of God, in the midst of the seas; yet thou art a man, and not God, though thou set thine heart as the heart of God. Behold, thou art wiser than Daniel; there is no secret that they can hide from thee. Ezekiel 28:1–3.
HERRENS ord kom på nytt till mig; han sade: Du människobarn, säg till fursten i Tyrus: Så säger Herren Gud: Eftersom ditt hjärta har blivit högmodigt och du har sagt: Jag är en gud, jag sitter på Guds tron mitt i haven, fastän du är en människa och inte Gud, och ändå sätter ditt hjärta såsom Guds hjärta. Se, du är visare än Daniel; ingen hemlighet är dold för dig. Hesekiel 28:1–3.
Perhaps those of us that participated in the Nashville prediction are wiser than Daniel?
Kanske är vi som deltog i förutsägelsen om Nashville visare än Daniel?
In the first year of his reign I Daniel understood by books the number of the years, whereof the word of the Lord came to Jeremiah the prophet, that he would accomplish seventy years in the desolations of Jerusalem. And I set my face unto the Lord God, to seek by prayer and supplications, with fasting, and sackcloth, and ashes: And I prayed unto the Lord my God, and made my confession, and said, O Lord, the great and dreadful God, keeping the covenant and mercy to them that love him, and to them that keep his commandments; We have sinned, and have committed iniquity, and have done wickedly, and have rebelled, even by departing from thy precepts and from thy judgments: Neither have we hearkened unto thy servants the prophets, which spake in thy name to our kings, our princes, and our fathers, and to all the people of the land. O Lord, righteousness belongeth unto thee, but unto us confusion of faces, as at this day; to the men of Judah, and to the inhabitants of Jerusalem, and unto all Israel, that are near, and that are far off, through all the countries whither thou hast driven them, because of their trespass that they have trespassed against thee. O Lord, to us belongeth confusion of face, to our kings, to our princes, and to our fathers, because we have sinned against thee. To the Lord our God belong mercies and forgivenesses, though we have rebelled against him; Neither have we obeyed the voice of the Lord our God, to walk in his laws, which he set before us by his servants the prophets. Yea, all Israel have transgressed thy law, even by departing, that they might not obey thy voice; therefore the curse is poured upon us, and the oath that is written in the law of Moses the servant of God, because we have sinned against him. And he hath confirmed his words, which he spake against us, and against our judges that judged us, by bringing upon us a great evil: for under the whole heaven hath not been done as hath been done upon Jerusalem.
I hans regerings första år förstod jag, Daniel, av böckerna antalet av de år om vilka Herrens ord hade kommit till profeten Jeremia, att han skulle fullborda sjuttio år över Jerusalems ödeläggelser. Och jag vände mitt ansikte till Herren Gud för att söka honom med bön och åkallan, under fasta, i säck och aska. Och jag bad till Herren min Gud och bekände och sade: O Herre, du store och fruktansvärde Gud, som håller förbundet och bevarar nåden mot dem som älskar honom och mot dem som håller hans bud; vi har syndat och gjort missgärning och handlat ogudaktigt och gjort uppror, i det att vi har vikit av från dina bud och från dina domar. Inte heller har vi lyssnat till dina tjänare profeterna, som talade i ditt namn till våra kungar, våra furstar och våra fäder och till allt folket i landet. O Herre, rättfärdigheten tillhör dig, men oss tillhör blygsel i ansiktet, såsom det är denna dag, Juda män och Jerusalems invånare och hela Israel, både dem som är nära och dem som är långt borta, i alla de länder dit du har fördrivit dem, för deras trolöshets skull, den som de har visat mot dig. O Herre, oss tillhör blygsel i ansiktet, våra kungar, våra furstar och våra fäder, därför att vi har syndat mot dig. Herren vår Gud tillhör barmhärtigheten och förlåtelsen, fastän vi har gjort uppror mot honom. Inte heller har vi varit lydiga Herrens, vår Guds, röst, så att vi vandrade efter hans lagar, som han satte fram för oss genom sina tjänare profeterna. Ja, hela Israel har överträtt din lag och vänt sig bort för att inte lyda din röst; därför har förbannelsen utgjutits över oss, liksom den ed som är skriven i Mose, Guds tjänares, lag, eftersom vi har syndat mot honom. Och han har fullbordat sina ord, som han talade mot oss och mot våra domare som dömde oss, genom att låta en stor olycka komma över oss; ty under hela himlen har inget skett sådant som det som har skett med Jerusalem.
As it is written in the law of Moses, all this evil is come upon us: yet made we not our prayer before the Lord our God, that we might turn from our iniquities, and understand thy truth. Therefore hath the Lord watched upon the evil, and brought it upon us: for the Lord our God is righteous in all his works which he doeth: for we obeyed not his voice. And now, O Lord our God, that hast brought thy people forth out of the land of Egypt with a mighty hand, and hast gotten thee renown, as at this day; we have sinned, we have done wickedly. O Lord, according to all thy righteousness, I beseech thee, let thine anger and thy fury be turned away from thy city Jerusalem, thy holy mountain: because for our sins, and for the iniquities of our fathers, Jerusalem and thy people are become a reproach to all that are about us. Now therefore, O our God, hear the prayer of thy servant, and his supplications, and cause thy face to shine upon thy sanctuary that is desolate, for the Lord’s sake. O my God, incline thine ear, and hear; open thine eyes, and behold our desolations, and the city which is called by thy name: for we do not present our supplications before thee for our righteousnesses, but for thy great mercies. O Lord, hear; O Lord, forgive; O Lord, hearken and do; defer not, for thine own sake, O my God: for thy city and thy people are called by thy name. And whiles I was speaking, and praying, and confessing my sin and the sin of my people Israel, and presenting my supplication before the Lord my God for the holy mountain of my God; Yea, whiles I was speaking in prayer, even the man Gabriel, whom I had seen in the vision at the beginning, being caused to fly swiftly, touched me about the time of the evening oblation. And he informed me, and talked with me, and said, O Daniel, I am now come forth to give thee skill and understanding. Daniel 9:2–22.
Såsom det är skrivet i Moses lag har all denna olycka kommit över oss; ändå bad vi inte till Herren, vår Gud, så att vi skulle omvända oss från våra missgärningar och ge akt på din sanning. Därför har Herren vakat över olyckan och låtit den komma över oss; ty Herren, vår Gud, är rättfärdig i alla sina gärningar som han gör, men vi lydde inte hans röst. Och nu, Herre, vår Gud, du som förde ditt folk ut ur Egyptens land med stark hand och vann dig ett namn, såsom det är i denna dag: vi har syndat, vi har handlat ogudaktigt. Herre, efter all din rättfärdighet beder jag dig: låt din vrede och din harm vända sig bort från din stad Jerusalem, ditt heliga berg; ty för våra synders skull och för våra fäders missgärningars skull har Jerusalem och ditt folk blivit till smälek för alla dem som bor omkring oss. Hör nu därför, vår Gud, din tjänares bön och hans åkallan, och låt ditt ansikte lysa över din helgedom, som ligger öde, för Herrens skull. Min Gud, böj ditt öra och hör; öppna dina ögon och se vår ödeläggelse och staden som är uppkallad efter ditt namn; ty vi frambär inte våra böner inför dig på grund av vår egen rättfärdighet, utan på grund av din stora barmhärtighet. Herre, hör; Herre, förlåt; Herre, lyssna och handla; dröj inte, för din egen skull, min Gud; ty din stad och ditt folk är uppkallade efter ditt namn. Medan jag ännu talade och bad och bekände min synd och mitt folk Israels synd och frambar min bön inför Herren, min Gud, för min Guds heliga berg, ja, medan jag ännu talade i bön, kom mannen Gabriel, som jag hade sett i synen i början, hastigt flygande och rörde vid mig vid tiden för aftonoffret. Och han undervisade mig och talade med mig och sade: Daniel, nu har jag gått ut för att ge dig insikt och förstånd. Daniel 9:2–22.