The Revelation of Jesus Christ - Number One

Förenta staterna identifieras uttryckligen i Bibeln. Det finns flera bibliska avsnitt som särskilt identifierar Förenta staterna vid världens slut. I Uppenbarelseboken, kapitel tretton, är Förenta staterna det andra, eller det tvåhorniga, vilddjuret som stiger upp ur jorden och förbjuder hela världen att köpa eller sälja—om de inte har vilddjurets märke.

Det finns sju huvudsakliga profetiska kännetecken i detta avsnitt som är förknippade med det tvåhornade jordodjuret. Han utövar den makt som tillhör odjuret som föregick honom; han förmår alla i världen att tillbe odjuret som var före honom; han gör stora tecken som alla människor ser; han bedrar hela världen och befaller världen att göra en bild åt odjuret framför honom; han ger liv åt odjurets bild, och den talar; han tvingar, under dödsstraff, hela världen att tillbe bilden åt odjuret; och han tvingar hela världen att ta emot märket antingen på pannan eller handen och förbjuder köp och försäljning för dem som inte har odjurets märke, namn eller tal.

Det bedrägliga verk som utförs av vilddjuret som i vers elva kommer ”upp ur jorden” är så vilseledande och mäktigt att det ”förleder dem som bor på jorden”. Hela världen kommer att bli bedragen av Förenta staterna. Det vill säga: med undantag för Guds församling skall hela världen bli förledd att ta emot antikrists märke. De profetiska händelser som föregår detta världsomfattande bedrägeri är redan i gång.

Det finns berättelser i Bibeln som de flesta människor känner till, om än bara på ett ytligt plan. De flesta har hört talas om konfrontationerna mellan Mose och farao, Daniel och Nebukadnessar eller Jesus och Pilatus. Människor känner dessa bibelberättelser på varierande nivåer av förståelse, men inser inte nödvändigtvis att Bibelns profetia direkt och mycket specifikt identifierar kungar och riken. Så var det sannerligen i fråga om Mose, Daniel och Kristus. Egypten, Babylon och Rom identifierades alla uttryckligen i Bibelns profetia i förväg, före den historia där de uppfyllde förutsägelserna om sina respektive riken. Gud förändras aldrig.

Det faktum att Gud aldrig förändras gör det möjligt för oss att tillämpa en enkel logik i vår betraktelse av det tvåhornade jorddjuret i Uppenbarelseboken tretton. Eftersom vi vet att Gud framställde förutsägelser som direkt identifierade rikena Egypten, Babylon och Rom allteftersom vart och ett av dem samverkade med och förföljde Guds församling, kan vi fastställa vissa fakta rörande jorddjuret i Uppenbarelseboken tretton. Jorddjuret kommer, liksom Egypten, Babylon och Rom, att direkt identifieras i Bibelns profetia före den historia i vilken förutsägelsen angående den nationen uppfylls. Jag säger att vi kan fastställa detta faktum på grundval av en mycket enkel men viktig biblisk regel. Regeln anger att sanningen blir fastställd på grundval av två vittnesbörd.

Bibelns profetia förutsade det forntida Egyptens undergång när Gud gick till rätta med Egyptens upproriske farao. Bibelns profetia förutsade det forntida Babylons uppgång och fall samtidigt som den också gick till rätta med Babylons upproriska kungar. Bibelns profetia förutsade det hedniska Romarrikets uppgång och fall och identifierade och gick till rätta med Roms fördärvade företrädare. Guds oföränderliga karaktärs konsekvens utvisar att det mest betydelsefulla rike som nämns i Bibelns profetia—jorddjuret i Uppenbarelseboken tretton—med största säkerhet kommer att identifieras av Bibelns profetia.

När profetian om jordens vilddjur i Uppenbarelseboken tretton uppfylls, kommer Guds församling att stå i konfrontation med jordens vilddjurs politiska och religiösa ledarskap, så som det profetiskt illustreras av Mose, Daniel och Kristus. Förenta staternas profetiska roll vid världens slut är ett huvudämne i Bibelns profetior. När vi utvecklar den bibliska information som identifierar Förenta staternas roll i Bibelns profetior, kommer vi att tillämpa regler som återfinns i Bibeln, ty Guds ord behöver ingen mänsklig definition. Det forntida Israel gavs ceremoniella föreskrifter, hälsobestämmelser, tio moraliska bud, regler för jordbruket och så vidare. Gud är ordningens Gud.

Den bibliska uppteckningen ger inget vittnesbörd som antyder att en människa skulle bli välsignad genom att helt enkelt ignorera de regler som Gud har gett. Vem kan förvänta sig att bli välsignad om han eller hon åsidosätter de regler för profetisk uttolkning som har fastställts i och genom Bibeln för det profetiska studiets skull?

När vi tillämpar de bibliska reglerna låter vi Bibeln fastställa och bekräfta huruvida reglerna är äkta eller falska. Liksom med alla Guds olika regler finns det alltid en satanisk förfalskning av reglerna. Det är därför nödvändigt att, när en regel används för att fastställa en sanning, både den identifierade sanningen och den tillämpade regeln prövas.

Ett annat syfte, utöver att i denna studie identifiera Förenta staternas profetiska roll, är att identifiera det hemliga budskapet i Uppenbarelseboken som Jesus dolde fram till just denna generation.

Guds uppenbarade profetiska hemligheter har till syfte att göra det möjligt för dem som tar emot hemligheten att hålla hans lag. Människor kan endast hålla hans lag om den är skriven i deras hjärta. Den hemlighet som försegligen bryts upp i Uppenbarelseboken utgör en del av den process genom vilken den Helige Ande skriver Guds lag i vårt inre och i våra hjärtan. Den hemlighet som öppnas för Guds folk upprättar, när och om den tas emot i tro, det nya förbundet.

Uppenbarelseboken 1:1–3 Det slutliga varningsbudskapet:

De tre första verserna i Uppenbarelsebokens första kapitel visar att ”Jesu Kristi uppenbarelse” är det sista budskapet till mänskligheten. Det är tydligt ett budskap, eftersom ”Jesu Kristi uppenbarelse” gavs åt honom av den himmelske Fadern för att visa sina tjänare vad som ”snart måste ske”.

Vi uppmanas att beakta att den ”Helige Ande har så format förhållandena, både i meddelandet av profetian” och även ”i de händelser som skildras.”

De ”händelser som framställs” och även ”givandet av profetian” i de tre första verserna i Uppenbarelsebokens första kapitel åskådliggör särskilt den stegvisa processen för hur Gud kommunicerar med människor, och anger också att det budskap som förmedlas kallas ”Jesu Kristi uppenbarelse.”

Jesus Kristus gjorde därefter två saker med det budskap som han hade tagit emot från Gud. Han sände budskapet genom sin ängel, och han framställde också sitt budskap genom tecken genom den ängeln. Hans ängel förde sedan budskapet till profeten Johannes, som skrev ned det och sände det till församlingarna för dig och mig. De tre första verserna blev ”så utformade” av ”den Helige Ande” att de betonade både ”budskapet” och den ”kommunikationsprocess” som var inbegripen i att förmedla budskapet.

De tre verser vi betraktar framlägger det sista budskapet till mänskligheten, men inte endast det sista budskapet — ännu viktigare är att de tre verserna representerar det sista ”varnings”budskapet till planeten jorden. Budskapets egenskap av ”varning” framträder när en grupp människor betecknas som ”saliga” därför att de har läst, hört och hållit ”det som är skrivet däri”. Det finns en grupp människor som varken kommer att läsa eller höra en varning framställd såsom ”Jesu Kristi uppenbarelse”. Det är omöjligt för dem att vara saliga. Det är uppenbart att om det finns en grupp som är salig därför att den läser, hör och håller det som är skrivet, så finns det också en grupp som inte är salig. Kommer en människa att läsa, höra och hålla budskapet i Jesu Kristi uppenbarelse? Om så är fallet, skall hon vara salig; om inte, skall hon vara förbannad.

Uttrycket ”tiden är nära” i vers tre anger att det finns en bestämd tidpunkt då det sista varningsbudskapet når fram i historien. ”Tiden” — (en bestämd tid) ”är nära.” En bestämd tidpunkt står för dörren, ty den är nära, och Guds folk (representerade av Johannes) förstår budskapet innan ”tiden” kommer. Johannes nedtecknade Uppenbarelseboken omkring slutet av det första århundradet, men dessa verser anger att det långt efter år 100 kommer att finnas en tidpunkt i historien då det slutliga varningsbudskapet skall förkunnas. När den ”tiden” ”är” ”nära”, kommer det budskap som anger de ”ting som snart måste ske” att uppenbaras för Guds tjänare.

I denna artikelserie kommer Bibeln och Ellen Whites skrifter att användas som auktoritet för att stödja förklaringen av de bibelavsnitt vi citerar.

Vi kommer också att hänvisa till de regler för profetisk uttolkning som sammanställdes av William Miller och till de regler som identifieras i sammanställningen med titeln Prophetic Keys. Vi kommer också att använda den profetiska studien kallad Habackuks tavlor.

Vi avser inte att definiera varje regel vi tillämpar. För korthetens skull kommer vi helt enkelt att hänvisa till sammanställningen Prophetic Keys för dem som önskar läsa en mer detaljerad bevisföring för regeln. Med serien Habakkuk’s Tables avser vi att peka på vissa framställningar där ett ämne som vi endast kortfattat kommer att beröra behandlas mer ingående.

Allteftersom vi arbetar oss igenom ett studium av Uppenbarelseboken uppmuntrar vi offentliga svar, men vi kommer endast att bemöta sådana inlägg som bidrar till det fortgående studiet. Omfattningen av vår diskussion kommer att inbegripa den pågående serien av framställningar, de profetiska regler vi tillämpar och den information som återfinns i Habackuks tabeller.

Det grekiska ord som översatts med ”betydde” innebär att ”ange”. Han sände budskapet genom ”sin” ängel, och han angav det genom ”sin” ängel. ”Sin” ängel är Gabriel.

Ängeln Gabriel sänds med budskapet, och ängeln Gabriel representerar också budskapet. När mänskligheten i historien når den punkt då ”tiden är nära” för att det sista varningsbudskapet skall förkunnas, representeras detta sista budskap av en ängel. I Uppenbarelseboken representeras ”budskap” ofta som änglar, och naturligtvis betyder det grekiska ord som i Uppenbarelseboken översatts med ”ängel” budbärare.

Varje uppenbarelse av Guds sanning som har kommit i historien är förvisso en uppenbarelse av Jesus Kristus, men Jesu Kristi uppenbarelse i Uppenbarelseboken kapitel ett är den slutliga varningen för mänskligheten, och den inträffar vid ett bestämt ögonblick som framställs som en ”tid”. Det finns ett annat avsnitt i Uppenbarelseboken där Johannes hänvisar till att ”tiden är nära”. Det andra avsnittet utgör ett andra vittne för att pröva de inledande påståenden jag har framfört om verserna ett till tre.

I slutet av Uppenbarelseboken finner vi samma ämne som i dess början. Kommunikationsprocessen och budskapet omtalas åter, när ”Herren Gud” ”sände sin ängel för att visa sina tjänare det som snart måste ske”. Och så snart tjänarna får se det budskap som utpekar ”det som snart måste ske”, förkunnar Kristus att han kommer snart. Detta är det budskap som föregår Kristi andra återkomst, och det är därför det sista varningsbudskapet — samma budskap som i vers ett i det första kapitlet framställs som ”Jesu Kristi uppenbarelse”. Den välsignelse som utlovas i de tre första verserna i Uppenbarelseboken upprepas genom utsagan: ”salig är den som håller fast vid orden i denna boks profetia.”

I dessa verser finner vi en utvidgning av den kommunikationsprocess som framställs i kapitel ett, ty vi finner att sedan Gabriel har överlämnat budskapet till Johannes, blir Johannes så överväldigad av budskapet att han söker tillbe Gabriel, vilken då använder Johannes missförstånd för att klargöra att himmelska änglar, jordiska profeter och alla som håller fast vid budskapets ord är ”medtjänare” som skall tillbe Skapare-Guden, inte Guds skapelse.

Dessa verser beskriver samma händelser och samma budskap som vi behandlar i det första kapitlet. De upprepar de trofasta och sanna ord som visar Guds tjänare vad som snart måste ske. Budskapet sätts åter in i den kontext som utgörs av kommunikationsprocessen mellan Gud och hans tjänare. I kapitel tjugotvå finner vi ytterligare bevis för att budskapet är den sista varningsförkunnelsen, ty den ”tid” som är ”nära” anges som inträffande omedelbart innan människans prövotid avslutas; för tillkännagivandet att ”den som är orättfärdig, må fortsätta att vara orättfärdig; och den som är oren, må fortsätta att vara oren; och den som är rättfärdig, må fortsätta att vara rättfärdig; och den som är helig, må fortsätta att vara helig”, markerar prövotidens slut och därmed början på de sju sista plågorna, vilka i sin tur avslutas med Kristi återkomst.

I början av Uppenbarelseboken och i slutet av Uppenbarelseboken framställs samma berättelse. Genom att sammanföra de två avsnitten kan vi förstå att ”Jesu Kristi uppenbarelse” är det sista varningsbudskapet till mänskligheten före Kristi andra ankomst. Budskapet framställs symboliskt genom en ängel som kommer strax före nådatidens avslutning. Budskapet delar mänskligheten i två grupper utifrån om de läser, hör och håller fast vid det budskap som avförseglas när ”tiden är nära” — strax innan nådatiden avslutas.

För mer än hundra år sedan, år 1906, fick vi veta att vi snart ”skall träda in i uppfyllelsen av de händelser som Kristus visade Johannes skulle äga rum.” Budskapet var fortfarande förseglat år 1906. Det är viktigt att förstå att budskapet i Jesu Kristi uppenbarelse öppnas för Guds folk strax innan händelserna äger rum. Vi får veta att Uppenbarelseboken ”är just vad dess namn betecknar,—en uppenbarelse av de viktigaste händelser som skall äga rum under de sista dagarna av denna jords historia.”

De öppnas för att Guds folk ska kunna framföra varningen, så att de som hör varningen kan ”få tillfälle att förbereda sig för de händelser som så snart ska äga rum”. Det är värt att lägga märke till (ty Johannes representerar Guds folk i den tid i historien då budskapet ska förkunnas) att Johannes anger de två frågor för vilkas skull han blev förföljd. Det var ”på grund av sin trogna tillit till Guds ord och Kristi vittnesbörd” som han ”förvisades till ön Patmos”. Han blev förvisad därför att han godtog både Bibeln och Profetians Ande, som är ”Jesu vittnesbörd”.

Johannes representerar ett folk vid världens slut som förstår budskapet i Jesu Kristi uppenbarelse och som förföljs därför att de håller fast vid både Bibeln och profetians Ande.

I de tre första verserna i kapitel ett betonas kommunikationsprocessen mellan Gud Fadern och hans tjänare. Kapitel tjugotvå tillför ytterligare till skildringen av kommunikationsprocessen. De två avsnitten utgör början och slutet av Uppenbarelseboken, och tillsammans klargör de Johannes roll i den profetiska framställningen. Han är inte endast den som skrev Uppenbarelsebokens ord, utan han representerar också dem vid världens ände som förmedlar det sista varningsbudskapet.

Johannes ”såg” och ”hörde” de ”ting” som utgör budskapet och befalldes att skriva ned och sända budskapet till församlingarna.

Det som han ”hörde” och ”såg” blev han befalld att skriva ner och sända till de sju församlingarna i Mindre Asien, men när det gällde de enskilda församlingarna dikterade Jesus budskapen direkt till Johannes, ty varje budskap till var och en av de sju församlingarna börjar med orden: ”Och skriv till ängeln för församlingen i …” Jesus dikterade de enskilda budskapen till församlingarna.

Jesus dikterade för Johannes, och Jesus sade också till Johannes att skriva ned det han såg och hörde, och vid ett tillfälle sade Jesus till Johannes att ”inte” skriva ned det han hade hört.

Johannes fick befallning att försegla det som de sju åskorna hade uttalat, och därigenom förseglade han de sju åskornas budskap, liksom Daniel blev befalld att försegla sin bok intill ändens tid.

Det vi identifierar är att ett budskap framträder både i slutet och i början av Uppenbarelseboken. Processen genom vilken detta budskap förmedlas anges också. Den roll som Johannes spelar i förmedlingen av budskapet behandlas särskilt. Ibland skrev han helt enkelt ned vad han såg och hörde. Vid andra tillfällen dikterades det för honom, och vid ett tillfälle blev han tillsagd att inte skriva ned vad han hade hört. Budskapet i Jesu Kristi uppenbarelse ges av Fadern, till Jesus, till Gabriel och därefter till profeten Johannes, som fick ansvaret att skriva ned budskapet och sända det till församlingarna.

Det kan vara möjligt att läsa versen utan att urskilja den profetiska princip som återfinns i befallningen till Johannes att skriva. Att nedteckna de ”ting” som setts och hörts är att uppteckna den samtida historien, ty på Johannes tid fanns dessa ”ting”. Att uppteckna den samtida historien, och därigenom samtidigt nedskriva de ting som skall vara i framtiden, är den grundläggande profetiska regeln i Uppenbarelseboken. Johannes används för att betona och åskådliggöra just denna princip och dess betydelse, ty han fick i själva verket befallning att skriva ”det som är, och” genom att göra så skall du skriva ”det som härefter skall ske”, eftersom historien upprepar sig. Denna profetiska teknik är Jesu signatur, ty en signatur är ett namn, och hans namn i Uppenbarelsebokens första kapitel är Alfa och Omega. Han identifierar slutet med begynnelsen.

Vi har just börjat studiet av ”Jesu Kristi uppenbarelse” och vi betraktar nu de tre första verserna i det första kapitlet. Det avslutande varningsbudskapet med titeln ”Jesu Kristi uppenbarelse” förmedlas från den himmelske Fadern till Jesus, till Gabriel, till Johannes, som nedtecknar det i en bok för att sändas till församlingarna. Eftersom budskapet så uttryckligen benämns ”Jesu Kristi uppenbarelse”, är det viktigt att lägga märke till att bland alla de inslag som genom det inspirerade Ordet har skrivits till människorna och som uppenbarar Kristus, illustreras den enda egenskapen av vem och vad Jesus är genom Johannes verksamhet när han nedtecknar budskapet. När han skrev det som då var, skrev han också det som ännu skulle komma.

Sanningen om den upprepande historien framställs när Johannes nedtecknar en varning för sin tid, vilken också är en varning för en framtida tid. När Johannes skrev till de sju församlingarna i den kristna kyrkans begynnelse, nedtecknade han också en varning för den kristna kyrkan vid världens slut. Detta drag i Kristi karaktär framställs när Kristus kallas Alfa och Omega, eller begynnelsen och änden, eller den förste och den siste. Ja, Bibeln anger detta drag i Kristi karaktär som det som bevisar att han är den ende Guden.

I det första kapitlet i Uppenbarelseboken finner vi att Jesus identifierar sig själv som Alfa och Omega.

Det finns mycket sanning i dessa verser, men här vill jag endast påpeka att när Johannes hörde Kristi trumpetliknande röst och vände sig om för att se vem det var som talade till honom, såg han Jesus Kristus såsom den himmelske Översteprästen i den heliga platsen i den himmelska helgedomen. Jesus identifierade därefter sig själv som Alfa och Omega och som den förste och den siste. I budskapet och dess förmedling i de tre första verserna fann vi en sanningens linje som motsvarade sanningens linje i slutet av Uppenbarelseboken. Såsom Alfa och Omega åskådliggör Jesus slutet genom början, det sista genom det första. I slutet av Uppenbarelseboken liksom i början identifierar han sig återigen som Alfa och Omega.

Uppenbarelseboken beskriver noggrant att när Johannes nedtecknar budskapet, skulle detta budskap vara grundat på principen att början åskådliggör slutet. Budskapet är den första sanning som öppnas i Uppenbarelseboken, och samma sanning är den sista som uttalas i boken. Och i vittnesbördet i början och vid slutet av Uppenbarelseboken identifierar Jesus sig själv som Alfa och Omega, begynnelsen och änden samt den förste och den siste.

De tre första verserna i Uppenbarelseboken identifierar den slutliga varningsbudskapen till mänskligheten. Det är den varning som föregår de sju sista plågorna och Kristi andra ankomst. Budskapet i Jesu Kristi uppenbarelse blev ”sänt och tillkännagivet” ”genom hans ängel.”

Samma varningsbudskap identifieras därefter i det sista avsnittet i Uppenbarelseboken, och det framställs också som den tredje ängeln i Uppenbarelseboken fjorton.

Det sista varningsbudskapet är det budskap som framställs som den tredje ängeln. Det är den sista varningen, ty den identifierar direkt det sista provet för mänskligheten. Det finns en annan ängel som följer och förenar sig med den tredje ängeln, och också den ängeln är det sista varningsbudskapet.

Det budskap som är Jesu Kristi uppenbarelse framställs i kapitel ett, kapitel fjorton, kapitel arton och kapitel tjugotvå. Budskapet betecknas av en ängel som i den första och den sista hänvisningen i Uppenbarelseboken identifieras som ängeln Gabriel, och sedan representeras budskapet i kapitlen fjorton och arton symboliskt av en ängel som flyger i himlen eller kommer ner från himlen.

Ängeln som kommer ner från himlen i kapitel arton förebildas tidigare i kapitel tio, när en ängel stiger ner och sätter ena foten på landet och den andra på havet. Den ängeln har en bok som Johannes får befallning att äta, en bok som gör hans mun söt och hans buk bitter. Boken som Johannes äter är ett budskap, och det budskap som representeras av den lilla boken förebildar budskapet från ängeln i Uppenbarelseboken arton; således är också det en framställning av det slutliga varningsbudskapet.

Vi får veta att Guds budskap sändes och betecknades genom en ängel, och när vi noggrant söker efter att den slutliga varningsbudskapen skall åskådliggöras i Uppenbarelseboken, finner vi att en ängel sju gånger betecknar det slutliga varningsbudskapet. I det första och det sista fallet var det ängeln Gabriel. Sedan har vi i Uppenbarelseboken tio en ängel som kommer ner med en liten bok i sin hand. I Uppenbarelseboken fjorton har vi ytterligare tre änglar, vilka alla representerar det slutliga varningsbudskapet. Därefter har vi i Uppenbarelseboken arton ännu en ängel som representerar just samma slutliga varningsbudskap. Sju slutliga varningsbudskap framställs genom änglar. Den första och den sista är ängeln Gabriel, och de fem änglarna mellan den första och den sista är symboliska änglar.

Naturligtvis har var och en av de sju församlingarna också en ängel, men de bär fram ett budskap till församlingarna, medan det slutliga varningsbudskap som vi har talat om är ett budskap som har hela världen som sin adressat.

Var och en av de sju profetiska linjer som representerar det slutliga varningsbudskapet bör noggrant prövas och bringas i samklang med varandra, men i detta skede önskar jag endast definiera en grundläggande princip om Alfa och Omega. Första gången ett ämne nämns i Guds ord är den viktigaste hänvisningen. Första gången ”säd” nämns i Bibeln är i 1 Moseboken 1:11, där vi får veta att säden skulle frambringa ”efter sitt slag”. Det första omnämnandet av säden betonar att den har det DNA som är nödvändigt för att fortplanta sig själv. Jesus identifierade Guds ord som en säd.

Ett frö, som är Guds ord, har allt det DNA som är nödvändigt för att frambringa en fullständig växt. Det första omnämnandet av ett ämne i Guds ord innefattar alla de element som hör till detta ämne. Detta faktum betecknas som ”lagen om det första omnämnandet”. Ju närmare denna lag granskas, desto säkrare blir den.

Innan vi fortsätter vår förklaring av Alfa och Omega och definitionen av Guds ord som ett utsäde, är det värt att utifrån det avsnitt vi nyss citerade i Matteus beakta några relevanta punkter i vår betraktelse av Uppenbarelseboken. Alla profeterna talar om världens ände.

Detta avsnitt framlägger tre vittnen, (Paulus, Petrus och Ellen White), som vittnar om det faktum att alla profeterna talar om världens ände, vilken är just den tid då hemligheten i Uppenbarelseboken blir avseglad. Därför uttryckte Jesus i Matteus tretton, när han sade: ”saliga äro edra ögon, ty de se, och edra öron, ty de höra. Ty sannerligen säger jag eder, att många profeter och rättfärdiga män hava åstundat att se det som I sen, och hava icke fått se det, och att höra det som I hören, och hava icke fått höra det”, samma salighet som omtalas i de tre första verserna i Uppenbarelsebokens första kapitel.

Jesus framställde liknelsen om såningsmannen, och därefter leds lärjungarna att samtala med honom om liknelsen. Men innan de förs in i detta samspel med Jesus, sade han till dem och, ännu viktigare, till oss: ”Den som har öron att höra med, han höre.”

Jesus framställer liknelsen och avslutar den med varningen till dem som har vilja att höra. Därefter leds lärjungarna in i samtalet, där Jesus berör åtminstone tre betydelsefulla tankar. Han fastslår en åtskillnad mellan två slags åhörare, och därvid hänvisar han till ett avsnitt ur Jesajas bok för att ge ett andra vittnesbörd om två slags åhörare (för kom ihåg att allt detta står i sammanhanget av dem som vill höra). Den tredje tanke han framlägger, utöver de två slagen av åhörare och Jesajas bok som ett andra vittne, är det faktum att Guds ord är en säd. Att Guds ord är en säd utgör därför en del av det som skall höras av dem som hör Jesu Kristi uppenbarelse i Uppenbarelseboken, kapitel ett. Det finns två åhörare i de tre första verserna, liksom det finns två slags åhörare i Matteus tretton. Matteus tretton tillför helt enkelt viss insikt i de olika sätt på vilka de som vägrar att höra väljer att inte höra. Och Jesajas vittnesbörd tillför ännu mer till det budskap som vi skall höra.

Detta avsnitt i Jesaja är naturligtvis helt enastående i det djup av profetiska ämnen som det behandlar. Många av dessa ämnen har upprepade gånger behandlats i Habakkuks tabeller, så vi kommer helt enkelt att sammanfatta de punkter i avsnittet som stöder vår betraktelse av Jesu hänvisning till att hans ord är en säd.

Det har fastslagits att Jesaja i detta avsnitt representerar en profet och därför Guds folk vid tidens slut. Ännu viktigare för vår poäng är att Jesaja representerar ett folk som levde i synd, samtidigt som det verkade inom Guds församling. Förrän Jesaja fick uppenbarelsen av Guds härlighet, insåg han inte sin egen syndfullhet. Han var laodiceisk, han var blind.

Synen ”framställer Guds folks tillstånd i de sista dagarna”. Guds folk i de sista dagarna är laodicéer.

När Jesaja en gång hade omvänts från sitt laodiceiska tillstånd, anmälde han sig frivilligt att bära det sista varningsbudskapet till världen. Tredje versen i sjätte kapitlet förbinder Jesajas profetiska historia med den profetiska historien i Uppenbarelseboken arton, när ängeln stiger ner och upplyser jorden med sin härlighet.

Jesaja representerar Guds folk under den tid då ängeln i Uppenbarelseboken arton stiger ner, ty när han fördes in i den himmelska helgedomen hörde han seraferna förkunna: ”Helig, helig, helig är HERREN Sebaot; hela jorden är full av hans härlighet.” Jesaja representerar, liksom Johannes i Uppenbarelseboken, Guds folk som förkunnar det sista varningsbudskapet. Johannes kallade Guds folk ”kvarlevan”, och Jesaja hänvisade till dem som ”en tiondel”, eller ett tionde. Rotordet på hebreiska betyder ”att ge tionde”.

Den profetiska frågan ”hur länge?” som Jesaja ställde ställs upprepade gånger i Guds ord (och för korthetens skull är svaret på frågan ”hur länge?” att den markerar ankomsten av den nationella söndagslagen i Förenta staterna.) Enligt Ellen White kommer ”nationellt avfall att följas av nationell undergång” vid den tiden, och enligt Jesaja är det då ”städerna bliva öde och utan invånare, och husen utan människor, och landet bliva alldeles ödelagt, och Herren har fört människorna långt bort, och förödelsen bliver stor mitt i landet.” Den ”stora förödelsen mitt i landet” är de ”många” som störtas vid söndagslagen enligt Daniel 11:41. Dessa är personerna i Jesaja sex och Matteus tretton som har ögon men inte ser och har öron men inte hör, och även de i Uppenbarelseboken tre som vägrar att ta emot rådet till den laodiceiska församlingen.

Jesaja hade en syn av Jesus Kristus i hans helgedom, liksom Johannes i Uppenbarelseboken. Jesaja representerar ”tiondelen” eller tiondet som ”vänder åter” och ”skall förtäras” såsom ett träd. Det hebreiska ord som översatts med ”förtäras” betyder att förtära genom eld. Men ”tiondelen” har en ”substans” inom sig som elden inte förtär. Uppenbarligen hade nio tiondelar inte denna substans? Elden, framställd såsom den som äter upp och förtär terebinten och eken, är den eld som tillhör Förbundets Budbärare, han som plötsligt kommer till sitt tempel i Malakis bok.

Jesajas tionde, (vilket är ett tiondeoffer) är också Malakis ”offergåva i rättfärdighet”. Malakis offergåva är Guds folk, framställt som ”Levis söner”, vilka renas genom eld för att frambringa en ”offergåva i rättfärdighet”, och de som ”förtärs” av elden i Jesajas vittnesbörd är den tionde delen, eller ett tionde.

Paulus förklarar här att varje människas verk ska uppenbaras genom ”eld”. I Malaki bränner elden bort slagget. I Jesaja sker reningen av ”tiondelen” ”när” de fäller sina löv. Löv är en symbol för dold synd, skenhelighet och förmätenhet, vilket Adam och Eva vittnar om.

Jesajas ”tiondel” har en substans i sig som inte kan brännas bort, och den substansen är den ”heliga säden”. De har Kristus inom sig, härlighetens hopp. Jesaja är själv en ”helig säd” och också den ”tiondel” som han identifierar. Både den ”heliga säden” och ”tiondelen” återvänder från ett laodiceiskt tillstånd till det filadelfiska tillståndet genom Jesu Kristi uppenbarelse i hans helgedom.

Synen av Guds härlighet, som får Jesaja att ropa ut att han förgås, att han är en oren människa och en syndare i behov av förlåtelse, äger rum i den himmelska helgedomen när träden fäller sina löv. Ordet ”fäller” betyder att ”kasta ut” eller att ”hugga ned” ett träd. Här framställs utkastandet av Laodicea. En ”tiondel” eller kvarleva skall gå igenom den renande ”elden” som åstadkoms av Malakis Förbundets Budbärare och därigenom få sina mänskliga gärningar andligen uppbrända, så att endast ”substansen” blir kvar, den som inte kan brännas bort, vilket är ”den heliga säden”. De som vägrar att höra skall kastas bort såsom döda, torra löv eller utspys ur Herrens mun.

Jesus är den heliga säden, och ett frö har allt det nödvändiga DNA:t för att frambringa hela växten. Guds Ord är en säd, och därför innehåller det första omnämnandet av en sak i Guds Ord all den information som är nödvändig för att föra detta ämne till full mognad i den troende, om det förstås rätt.

Jesaja kapitel sex identifierar ett folk som inte kommer att ”höra” under den tidsperiod då du MÅSTE höra för att bli välsignad med budskapet i Jesu Kristi uppenbarelse. Det folk som Jesus hänvisade till var Guds utvalda folk; de var Hans hustru, de var Hans förbundsfolk, de var det forntida Israel.

Det forntida Israel, eller det första Israel, är en förebild för det moderna Israel, eller det sista Israel. Guds folk vid världens ände är sjundedagsadventisterna, hans utvalda folk, hans hustru, hans förbundsfolk — det moderna Israel. Vittnesbördet från Jesajas historia, sammanfört med Kristi historia, utgör två vittnen som fastställer att sjundedagsadventismen vid världens ände kommer att befinna sig i ett förlorat och ofrälsbart ”tillstånd”, framställt i budskapet till Laodicea.

De är i själva verket inte omöjliga att frälsa, utan endast omöjliga att frälsa i sitt laodiceiska tillstånd, såsom Jesaja var före sin erfarenhet och såsom judarna var i Kristi historia.

En av de ting som en laodicean måste ”höra” är liknelsen om såningsmannen. Han måste ”höra” i den liknelsen att Guds ord är en ”säd”, en helig säd. När detta ”hörs”, då läggs en grund som börjar öppna Uppenbarelsebokens hemliga budskap, ty detta budskap är inneslutet i den djupa insikten att Jesus är Alfa och Omega, den Förste och den Siste, Begynnelsen och Änden. Att förstå förhållandet mellan slutet och början innefattar att förstå att Jesus är Ordet, och Han är Säden.

För att förstå förhållandet mellan slutet och början krävs förståelse av ”principen om första omnämnandet”. Principen om första omnämnandet fastslår att början av ett ämne är den viktigaste hänvisningen, eftersom den rymmer hela berättelsen; ty såsom Guds ord är den ett frö. Den sista hänvisningen är den näst viktigaste i den meningen att det är där alla berättelsens element knyts samman utan att några lösa trådar lämnas kvar. Men det är de mellanliggande hänvisningarna till ett ämne som tillför styrka och klarhet åt berättelsen, och i den meningen är mitten lika väsentlig som början eller slutet.

Det finns mycket mer att säga om detta ämne, men när vi återvänder till avsnittet i Matteus tretton kan vi notera att Jesus identifierade två kategorier av personer som hör eller inte hör. Han identifierar mer än ett sätt att inte höra, men därefter uttalar han en välsignelse över dem som hör.

Profetiskt sett är denna ”välsignelse” därför exakt densamma som i Uppenbarelseboken 1:3:

Jesu hänvisning i Matteus tretton till Jesaja sex, i förening med Ellen Whites skrifter, bekräftar att det finns ting som ses och hörs vid världens slut, vilka var så oerhörda att många rättfärdiga män och profeter längtade efter att få leva under den tidsperiod då det slutliga varningsbudskapet skulle avförseglas, och då människor sedan skulle ”se” och ”höra” dem.

Johannes blev tillsagd att försegla vad de ”sju åskorna” uttalade i kapitel tio, och i kapitel tjugotvå ges tillkännagivandet: ”Försegla icke orden i denna boks profetia; ty tiden är nära.” Nästa vers anger avslutningen av människans prövningstid. Strax innan prövningstiden avslutas ges en befallning att öppna de ”sju åskorna”, vilket är det enda avsnittet i Uppenbarelseboken som vid den tiden är förseglat. Om de ”sju åskorna” får vi veta att de representerar adventismens början och slut.

De sju åskorna representerar händelserna under adventismens begynnelse i historien om den förste och den andre ängelns budskap, från 1798 till den 22 oktober 1844, och i samma ovan nämnda artikel underrättas vi om att de sju åskorna ”avser framtida händelser som kommer att uppenbaras i sin ordning”. Adventismens begynnelsehistoria åskådliggör dess avslutning, ty Jesus Kristus, såsom Alfa och Omega, sätter sin namnteckning under hela adventismens historia, ty den är en lika helig historia som det forntida Israels historia.

Enligt Jesus i Matteus tretton är dessa händelser det som profeterna längtade efter att få se, och för vars kunskap lärjungarna blev saligprisade. Dessa lärjungar representerar Guds folk vid världens ände, vilka är saliga för det de ser och hör. Det de ser och hör är budskapet i Jesu Kristi uppenbarelse, vilket också framställs genom de sju tordönens budskap, vilka representerar både milleritrörelsens historia och de etthundrafyrtiofyratusens historia.

Ellen White identifierar den historia som Kristus utpekade som den historia som rättfärdiga män önskade få se, som milleriternas historia från 1840 till 1844, och säger sedan att ett ”budskap snart skall ges på Guds förordnande, som skall svälla till ett högt rop”. Det ”höga ropet” symboliserar den tredje ängelns sista varning, och när detta budskap ges, kommer det att upprepa historien från adventismens begynnelse. Det slutliga varningsbudskapet är de ”budskap” som ”skall gå till alla församlingarna”, och alla ”de budskap som gavs från 1840–1844 skall nu göras verksamma med kraft”.

Alfa och Omega illustrerar slutet genom begynnelsen. Ellen White säger att ”budskapen skall gå till alla församlingarna”, och Jesus sade till Johannes: ”Jag är Alfa och Omega, den förste och den siste; och: Vad du ser, skriv i en bok och sänd den till de sju församlingarna som är i Asien: till Efesus och till Smyrna och till Pergamos och till Thyatira och till Sardes och till Filadelfia och till Laodicea.”

Budskapen från 1840 till 1844 är en del av det som skall sändas till församlingarna.