In the gospel of John, just after the Last Supper until Jesus goes to the Garden of Gethsemane there is a long narrative from chapter fourteen through the end of chapter seventeen. I intend to address these chapters in the next article. This article is the platform to build the understanding of those chapters upon. In terms of the reform line of Christ’s history the dialogue of Christ and His disciples in those chapters is just after the triumphal entry and just before the cross. Jesus entered Jerusalem, then had his final meal with the disciples, then the narrative takes place and he then goes to Gethsemane and at midnight that same day He is arrested and the seven step process that leads to the crucifixion began. He and the disciples were prophetically located just after the Exeter camp meeting and just before the Great Disappointment, in a history that is represented by the seventh month movement. In the narrative that begins just after the Last Supper the first thing Jesus says is:
I Johannesevangeliet finns, från strax efter den sista måltiden till dess att Jesus går till Getsemane, en lång framställning från kapitel fjorton till slutet av kapitel sjutton. Jag avser att behandla dessa kapitel i nästa artikel. Denna artikel är den grundval på vilken förståelsen av dessa kapitel ska byggas. När det gäller reformlinjen i Kristi historia utspelar sig dialogen mellan Kristus och hans lärjungar i dessa kapitel strax efter intåget i triumf och strax före korset. Jesus gick in i Jerusalem, hade sedan sin sista måltid med lärjungarna, därefter äger denna framställning rum, och sedan går han till Getsemane, där han vid midnatt samma dag blir gripen, och den process i sju steg som leder till korsfästelsen började. Han och lärjungarna var profetiskt placerade strax efter lägermötet i Exeter och strax före den stora besvikelsen, i en historia som representeras av sjunde månads-rörelsen. I framställningen som börjar strax efter den sista måltiden är det första Jesus säger:
Let not your heart be troubled: ye believe in God, believe also in me. John 14:1.
Låt inte ert hjärta oroas: ni tror på Gud, tro också på mig. Joh. 14:1.
Knowing that a great disappointment was just hours ahead, Jesus sought to strengthen His disciples for the coming crisis. The hidden line of prophecy within the four waymarks that make up the events that are symbolized as the seven thunders is the history where these three steps of the narrative in the gospel of John takes place. That hidden line, within the seven thunders represents the history of the first disappointment to the last disappointment.
Med vetskap om att en stor besvikelse endast låg några timmar framför dem, sökte Jesus stärka sina lärjungar inför den annalkande krisen. Den dolda profetiska linjen inom de fyra vägmärken som utgör de händelser som symboliseras som de sju tordönen, är den historia där dessa tre steg i berättelsen i Johannesevangeliet äger rum. Den dolda linjen inom de sju tordönen representerar historien från den första besvikelsen till den sista besvikelsen.
Just before Jesus informs them to “let not” their hearts “be troubled” Judas Iscariot had left the supper to go to the Sanhedrin for the third and final time. When he left the supper for his third meeting, he closed his probation.
Strax innan Jesus säger till dem att deras hjärtan inte skall oroas, hade Judas Iskariot lämnat måltiden för att gå till Stora rådet för tredje och sista gången. När han lämnade måltiden för sitt tredje möte, avslutade han sin prövotid.
In the context of the hidden line within the symbol of the seven thunders the triumphal entry of Christ represents the Midnight Cry where two classes of worshippers are manifested. The waymark of the middle letter of the Hebrew that is employed to create the Hebrew word “truth,” is the thirteenth letter of the Hebrew alphabet. Thirteen represents rebellion, and as a prophetic waymark it represents the Midnight Cry where the foolish virgins represent a manifestation of rebellion, as does Judas during the waymark of the triumphal entry.
I sammanhanget av den dolda linjen inom symbolen för de sju tordönen representerar Kristi triumfatoriska intåg midnattsropet, där två klasser av tillbedjare uppenbaras. Vägmärket i den mellersta bokstaven i hebreiskan, som används för att bilda det hebreiska ordet ”sanning”, är den trettonde bokstaven i det hebreiska alfabetet. Tretton representerar uppror, och som ett profetiskt vägmärke representerar det midnattsropet, där de fåvitska jungfrurna utgör en manifestation av uppror, liksom Judas under vägmärket för det triumfatoriska intåget.
“There have been and always will be tares among the wheat, the foolish virgins with the wise, those who have no oil in their vessels with their lamps. There was a covetous Judas in the church Christ formed on earth, and there will be Judases in the church in every stage of her history.” Signs of the Times, October 23, 1879.
”Det har funnits och kommer alltid att finnas ogräs bland vetet, de oförståndiga jungfrurna tillsammans med de visa, sådana som inte har någon olja i sina kärl tillsammans med sina lampor. Det fanns en girig Judas i den församling som Kristus upprättade på jorden, och det kommer att finnas Judasar i församlingen under varje skede av hennes historia.” Signs of the Times, 23 oktober 1879.
When Judas returned the money, admitted his betrayal to Caiaphas and then to Christ, he then went to hang himself. As he was leaving the judgment hall he cried out, with the very words that represent the foolish virgin’s dilemma when they recognize they did not obtain the oil.
När Judas lämnade tillbaka pengarna, erkände sitt förräderi först för Kaifas och därefter för Kristus, gick han sedan och hängde sig. När han lämnade domshallen ropade han ut med just de ord som uttrycker de fåvitska jungfrurnas dilemma när de inser att de inte hade skaffat oljan.
“Judas saw that his entreaties were in vain, and he rushed from the hall exclaiming, It is too late! It is too late! He felt that he could not live to see Jesus crucified, and in despair went out and hanged himself.” Desire of Ages, 722.
”Judas såg att hans böner var förgäves, och han rusade ut ur salen och utropade: Det är för sent! Det är för sent! Han kände att han inte kunde leva för att se Jesus korsfästas, och i förtvivlan gick han bort och hängde sig.” Messias, s. 722.
Judas illustrates a false Midnight Cry message as “rushed from the hall exclaiming, It is too late! It is too late!” The message always manifest two classes of worshippers, and just as in Millerite history the foolish virgins carry on after the true Midnight Cry message arrives with a false message. Thus, in Millerite history we have the movement that elected William Miller as the leader, while rejecting the third angel’s message and opposing the little flock that followed Christ into the Most Holy Place.
Judas illustrerar ett falskt budskap om midnattsropet såsom att han ”rusade ut från salen och utropade: Det är för sent! Det är för sent!” Budskapet uppenbarar alltid två klasser av tillbedjare, och liksom i den milleritiska historien fortsätter de fåvitska jungfrurna, efter det att det sanna midnattsropets budskap har anlänt, med ett falskt budskap. Således har vi i den milleritiska historien den rörelse som valde William Miller till ledare, samtidigt som den förkastade den tredje ängelns budskap och motsatte sig den lilla hjorden som följde Kristus in i det allra heligaste.
“My mind was carried to the future, when the signal will be given. ‘Behold, the Bridegroom cometh; go ye out to meet him.’ But some will have delayed to obtain the oil for replenishing their lamps, and too late they will find that character, which is represented by the oil, is not transferable.” Review and Herald, February 11, 1896.
”Mitt sinne fördes till framtiden, då signalen skall ges. ’Se, brudgummen kommer; gå ut för att möta honom.’ Men somliga kommer att ha dröjt med att skaffa olja för att fylla på sina lampor, och alltför sent kommer de att finna att karaktären, som representeras av oljan, inte kan överföras.” Review and Herald, 11 februari 1896.
The third waymark of the hidden history, represents judgment and is represented by the last letter of the Hebrew alphabet. The letter is “Tav,” and when written it is shaped as a cross. The cross represents judgment.
Det tredje kännemärket i den dolda historien representerar dom och representeras av den sista bokstaven i det hebreiska alfabetet. Bokstaven är ”Tav”, och när den skrivs har den formen av ett kors. Korset representerar dom.
From the first disappointment in Millerite history until the Midnight Cry, or from the letter alpha until the thirteenth letter there is a waymark representing a period of time, which is identified as the tarrying time in the parable of the ten virgins, a tarrying time that is also in Habakkuk chapter two. From the Midnight Cry, or the thirteenth letter of rebellion unto the great disappointment, the last letter of the alphabet there is also a period of time which was called the “seventh month movement,” not because it lasted seven months, but because the message of the Midnight Cry identified that Christ would come on the tenth day of the seventh month of the Jewish calendar, which was the Day of Atonement.
Från den första besvikelsen i milleritrörelsens historia fram till Midnattsropet, eller från bokstaven alfa till den trettonde bokstaven, finns ett vägmärke som representerar en tidsperiod, vilken identifieras som dröjsmålstiden i liknelsen om de tio jungfrurna, en dröjsmålstid som också finns i Habackuk kapitel två. Från Midnattsropet, eller den trettonde upprorsbokstaven, fram till den stora besvikelsen, alfabetets sista bokstav, finns också en tidsperiod som kallades ”sjunde-månadsrörelsen”, inte därför att den varade i sju månader, utan därför att Midnattsropets budskap angav att Kristus skulle komma på den tionde dagen i den sjunde månaden i den judiska kalendern, vilket var Försoningsdagen.
The context for the narrative from John chapter fourteen until chapter eighteen begins in a period of time that typifies the seventh month movement of Millerite history. The burden of the narrative the gospel of John is to prepare the disciples for the coming crisis of the cross (the letter ‘Tav’). Christ therefore identifies that from His death until He ascends to His Father and returns would be for His disciples a period of sorrow, uncertainty and disappointment. As with the prophetic characteristics of all the first disappointments that are represented in the testimony of the reform lines, the disappointment involves a condition that is brought about by a disregard of a previously revealed important truth. Christ’s death on the cross was and is an important truth and He had told the disciples directly that He would be crucified and resurrected, but the crisis was so great, so overwhelming, that they forgot what they should have remembered.
Sammanhanget för berättelsen från Johannesevangeliets fjortonde kapitel till och med det artonde börjar i en tidsperiod som är en förebild för den sjunde månadsrörelsen i Milleriternas historia. Huvudbördan i berättelsen i Johannesevangeliet är att förbereda lärjungarna för den kommande korsets kris (bokstaven ”Tav”). Kristus visar därför att tiden från Hans död till dess att Han stiger upp till sin Fader och återvänder skulle vara för Hans lärjungar en period av sorg, ovisshet och besvikelse. Liksom med de profetiska kännetecknen för alla de första besvikelser som framställs i reformlinjernas vittnesbörd, innefattar besvikelsen ett tillstånd som framkallas genom åsidosättandet av en tidigare uppenbarad viktig sanning. Kristi död på korset var och är en viktig sanning, och Han hade sagt lärjungarna rent ut att Han skulle korsfästas och uppstå, men krisen var så stor, så överväldigande, att de glömde vad de borde ha kommit ihåg.
“When Christ, the Hope of Israel, was hung upon the cross and was lifted up as He told Nicodemus He would be, the disciples’ hope died with Jesus. They could not explain the matter. They could not understand all that Christ had told them about it beforehand.” Faith and Works, 63.
”När Kristus, Israels hopp, hängdes på korset och upphöjdes såsom han hade sagt till Nikodemus att han skulle bli, dog lärjungarnas hopp med Jesus. De kunde inte förklara saken. De kunde inte förstå allt det som Kristus i förväg hade sagt dem om detta.” Faith and Works, 63.
The burden of the entire narrative in the four chapters of John we are addressing was Jesus preparing His disciples for the period of disappointment they would experience beginning at the midnight arrest of Jesus, until He returned from ascending to His Father. In the four chapters of John, that period of time when Christ was away from the disciples represents a tarrying time. Historically that period of time, which I am identifying as a tarrying time took place after the crisis of the cross. In the four chapters we are preparing to consider, they prophetically represent the tarrying time that begins with the first disappointment, not after the great disappointment of the cross.
Tyngdpunkten i hela framställningen i de fyra kapitel i Johannes som vi behandlar var att Jesus förberedde sina lärjungar för den period av besvikelse som de skulle erfara, från det att Jesus greps vid midnatt till dess att Han återvände efter att ha farit upp till sin Fader. I de fyra kapitlen i Johannes representerar den tidsperiod då Kristus var borta från lärjungarna en dröjsmålstid. Historiskt sett inträffade denna tidsperiod, som jag identifierar som en dröjsmålstid, efter korsets kris. I de fyra kapitel som vi nu förbereder oss att betrakta representerar de profetiskt den dröjsmålstid som börjar med den första besvikelsen, inte efter korsets stora besvikelse.
Why am I suggesting that the last disappointment that Christ was preparing His disciples for, was typifying the first disappointment which in Christ’s reform line was the death of Lazarus? This question needs to be resolved before we can see the narrative in the four chapters of John in the light which upholds the truths that are now being unsealed in connection with the hidden history of the seven thunders.
Varför framhåller jag att den sista besvikelse som Kristus förberedde sina lärjungar för var en förebild för den första besvikelsen, vilken i Kristi reformlinje var Lasarus död? Denna fråga måste lösas innan vi kan se berättelsen i de fyra kapitlen i Johannes i det ljus som upprätthåller de sanningar som nu förseglas upp i samband med den dolda historien om de sju åskorna.
In the history of Christ, the period of time between the death and resurrection of Lazarus aligns with the tarrying time. Christ then goes to Jerusalem for His triumphal entry. Christ in John fourteen is speaking to His disciples during the history of what would be the seventh month movement that began when the tarrying time had already ended at the arrival of the message of the Midnight Cry that initiated the movement of the seventh month.
I Kristi historia motsvarar tidsperioden mellan Lasarus död och uppståndelse dröjsmålstiden. Kristus går därefter till Jerusalem för sitt triumfatoriska intåg. Kristus i Johannes fjorton talar till sina lärjungar under den historia som skulle utgöra sjunde månadens rörelse, vilken började när dröjsmålstiden redan hade upphört vid ankomsten av midnattsropets budskap, som inledde sjunde månadens rörelse.
To understand how the Hebrew word “truth” confirms the identification of the hidden history that has been unsealed from the symbolic history of the seven thunders requires some careful analysis of the message Christ was then giving to his disciples in John chapter fourteen through chapter seventeen. An example of the waymark of the great disappointment being employed to illustrate the waymark of the first disappointment can be recognized by the experience of the disciples on the road to Emmaus.
För att förstå hur det hebreiska ordet ”sanning” bekräftar identifikationen av den dolda historien som har blivit avförseglad ur de sju åskornas symboliska historia, krävs en noggrann analys av det budskap som Kristus då gav sina lärjungar i Johannes kapitel fjorton till och med kapitel sjutton. Ett exempel på hur vägmärket den stora besvikelsen används för att illustrera vägmärket den första besvikelsen kan ses i lärjungarnas erfarenhet på vägen till Emmaus.
What ended the tarrying time in Millerite history was the correction of the previously failed prediction of 1843. The work of Samuel Snow in developing the message that ushered in the seventh month movement that concluded with the Great Disappointment can be historically tracked, by following Samuel Snow’s growth in understanding through his published writings and his public presentations that lead up to the Exeter camp meeting. The inspired commentary approaches that development differently than simply the historical development of Snow’s ultimate message. Sister White informs us that the message was recognized when the Lord removed His hand from a mistake in the figures upon Habakkuk’s 1843 chart.
Det som avslutade dröjsmålstiden i milleriternas historia var korrigeringen av den tidigare felaktiga förutsägelsen för 1843. Samuel Snows arbete med att utveckla det budskap som inledde sjunde-månadens-rörelsen, vilken avslutades med den stora besvikelsen, kan historiskt följas genom att man följer Samuel Snows växande förståelse i hans publicerade skrifter och hans offentliga framställningar som ledde fram till lägermötet i Exeter. Den inspirerade kommentaren närmar sig denna utveckling på ett annat sätt än enbart den historiska utvecklingen av Snows slutliga budskap. Syster White upplyser oss om att budskapet blev erkänt när Herren drog tillbaka sin hand från ett misstag i siffrorna på Habackuks 1843-diagram.
“I saw the people of God joyful in expectation, looking for their Lord. But God designed to prove them. His hand covered a mistake in the reckoning of the prophetic periods. Those who were looking for their Lord did not discover this mistake, and the most learned men who opposed the time also failed to see it. God designed that His people should meet with a disappointment. The time passed, and those who had looked with joyful expectation for their Saviour were sad and disheartened, while those who had not loved the appearing of Jesus, but embraced the message through fear, were pleased that He did not come at the time of expectation. Their profession had not affected the heart and purified the life. The passing of the time was well calculated to reveal such hearts. They were the first to turn and ridicule the sorrowful, disappointed ones who really loved the appearing of their Saviour. I saw the wisdom of God in proving His people and giving them a searching test to discover those who would shrink and turn back in the hour of trial.
”Jag såg Guds folk glada i förväntan och blickande efter sin Herre. Men Gud hade för avsikt att pröva dem. Hans hand dolde ett misstag i beräkningen av de profetiska tidsperioderna. De som väntade på sin Herre upptäckte inte detta misstag, och inte heller de mest lärda män som motsatte sig tidpunkten förmådde se det. Gud hade för avsikt att hans folk skulle möta en besvikelse. Tiden gick, och de som med glad förväntan hade sett fram emot sin Frälsare blev sorgsna och modfällda, medan de som inte hade älskat Jesu uppenbarelse utan tagit emot budskapet av fruktan gladde sig åt att han inte kom vid den väntade tiden. Deras bekännelse hade inte påverkat hjärtat och renat livet. Att tiden gick var väl ägnat att uppenbara sådana hjärtan. De var de första att vända sig om och förlöjliga de sorgsna, besvikna som verkligen älskade sin Frälsares uppenbarelse. Jag såg Guds vishet i att pröva sitt folk och ge dem ett genomträngande prov för att upptäcka dem som i prövningens stund skulle rygga tillbaka och vända om.
“Jesus and all the heavenly host looked with sympathy and love upon those who had with sweet expectation longed to see Him whom their souls loved. Angels were hovering around them, to sustain them in the hour of their trial. Those who had neglected to receive the heavenly message were left in darkness, and God’s anger was kindled against them, because they would not receive the light which He had sent them from heaven. Those faithful, disappointed ones, who could not understand why their Lord did not come, were not left in darkness. Again they were led to their Bibles to search the prophetic periods. The hand of the Lord was removed from the figures, and the mistake was explained. They saw that the prophetic periods reached to 1844, and that the same evidence which they had presented to show that the prophetic periods closed in 1843, proved that they would terminate in 1844. Light from the Word of God shone upon their position, and they discovered a tarrying time—‘Though it [the vision] tarry, wait for it.’ In their love for Christ’s immediate coming, they had overlooked the tarrying of the vision, which was calculated to manifest the true waiting ones. Again they had a point of time. Yet I saw that many of them could not rise above their severe disappointment to possess that degree of zeal and energy which had marked their faith in 1843.
”Jesus och hela den himmelska härskaran såg med medkänsla och kärlek på dem som med ljuv förväntan hade längtat efter att få se honom som deras själar älskade. Änglar svävade omkring dem för att uppehålla dem i prövningens stund. De som hade försummat att ta emot det himmelska budskapet lämnades i mörker, och Guds vrede upptändes mot dem, därför att de inte ville ta emot det ljus som han hade sänt dem från himlen. Dessa trogna, besvikna själar, som inte kunde förstå varför deras Herre inte kom, lämnades inte i mörker. Åter blev de ledda till sina Biblar för att utforska de profetiska tidsperioderna. Herrens hand drogs bort från siffrorna, och misstaget blev förklarat. De såg att de profetiska tidsperioderna sträckte sig till 1844, och att samma bevisning som de hade framlagt för att visa att de profetiska tidsperioderna avslutades 1843, visade att de skulle upphöra 1844. Ljus från Guds ord lyste över deras ställning, och de upptäckte en dröjsmålstid — ’Om den [synen] dröjer, så förbida den.’ I sin kärlek till Kristi omedelbara ankomst hade de förbisett synens dröjsmål, vilket var ämnat att uppenbara dem som verkligen väntade. Åter hade de en bestämd tidpunkt. Men jag såg att många av dem inte kunde höja sig över sin svåra besvikelse för att äga den grad av nit och kraft som hade utmärkt deras tro år 1843.
“Satan and his angels triumphed over them, and those who would not receive the message congratulated themselves upon their farseeing judgment and wisdom in not receiving the delusion, as they called it. They did not realize that they were rejecting the counsel of God against themselves, and were working in union with Satan and his angels to perplex God’s people, who were living out the heaven-sent message.
”Satan och hans änglar triumferade över dem, och de som inte ville ta emot budskapet gratulerade sig själva till sitt framsynta omdöme och sin visdom i att inte ta emot villfarelsen, såsom de kallade det. De insåg inte att de förkastade Guds rådslut till sitt eget fördärv och verkade i förening med Satan och hans änglar för att bringa Guds folk, som levde ut det från himlen sända budskapet, i förvirring.
“The believers in this message were oppressed in the churches. For a time, those who would not receive the message were restrained by fear from acting out the sentiments of their hearts; but the passing of the time revealed their true feelings. They wished to silence the testimony which the waiting ones felt compelled to bear, that the prophetic periods extended to 1844. With clearness the believers explained their mistake and gave the reasons why they expected their Lord in 1844. Their opposers could bring no arguments against the powerful reasons offered. Yet the anger of the churches was kindled; they were determined not to listen to evidence, and to shut the testimony out of the churches, so the others could not hear it. Those who dared not withhold from others the light which God had given them, were shut out of the churches; but Jesus was with them, and they were joyful in the light of His countenance. They were prepared to receive the message of the second angel.” Early Writings, 235–237.
”De troende i detta budskap blev förtryckta i församlingarna. Under en tid hölls de som inte ville ta emot budskapet tillbaka av fruktan från att ge utlopp åt sina hjärtans känslor; men tidens gång uppenbarade deras verkliga sinnelag. De önskade bringa till tystnad det vittnesbörd som de väntande kände sig förpliktade att bära, nämligen att de profetiska tidsperioderna sträckte sig till 1844. Med klarhet förklarade de troende sitt misstag och angav skälen till varför de väntade sin Herre år 1844. Deras motståndare kunde inte anföra några argument mot de starka skäl som hade framlagts. Ändå upptändes församlingarnas vrede; de var fast beslutna att inte lyssna till bevisen och att stänga vittnesbördet ute från församlingarna, så att de andra inte kunde höra det. De som inte vågade undanhålla andra det ljus som Gud hade gett dem, blev uteslutna ur församlingarna; men Jesus var med dem, och de gladde sig i ljuset från hans ansikte. De var beredda att ta emot den andre ängelns budskap.” Early Writings, 235–237.
The history just set forth describes, among other things the experience of July 18, 2020, yet the point I wish you to consider is that the understanding that is represented by the message of the Midnight Cry as given by Samuel Snow at the Exeter camp meeting is represented not by the historical work of Snow, but by the action of the Lord’s hand. His hand had covered a mistake and it was when He removed His hand that the Millerites could then understand their disappointment, and also understand that they had been in the period represented as the tarrying time.
Den historia som nyss har framställts beskriver bland annat erfarenheten den 18 juli 2020, men den punkt jag önskar att ni beaktar är att den förståelse som representeras av budskapet om Midnattsropet, sådant det framlades av Samuel Snow vid lägermötet i Exeter, inte representeras av Snows historiska verk, utan av Herrens hands verkan. Hans hand hade övertäckt ett misstag, och det var när Han drog undan sin hand som milleriterna då kunde förstå sin besvikelse och också förstå att de hade befunnit sig i den period som framställs som dröjsmålets tid.
The removing of His hand is a vital element of the disciples who were on the road to Emmaus. It typifies the end of the period known as the tarrying time and concludes with the understanding that is represented by the Midnight Cry message. Yet the illustration of Emmaus took place after the cross, which represents the Great Disappointment, not the first disappointment of the death of Lazarus.
Att han drar tillbaka sin hand är ett avgörande inslag beträffande lärjungarna som var på vägen till Emmaus. Det är en förebild för slutet på den period som är känd som väntetiden och avslutas med den förståelse som representeras av Midnattsropets budskap. Ändå ägde framställningen om Emmaus rum efter korset, vilket representerar den stora besvikelsen, inte den första besvikelsen vid Lasarus död.
And, behold, two of them went that same day to a village called Emmaus, which was from Jerusalem about threescore furlongs. And they talked together of all these things which had happened. And it came to pass, that, while they communed together and reasoned, Jesus himself drew near, and went with them. But their eyes were holden that they should not know him. And he said unto them, What manner of communications are these that ye have one to another, as ye walk, and are sad? Luke 24:13–16.
Och se, två av dem gick samma dag till en by som hette Emmaus, vilken låg omkring sextio stadier från Jerusalem. Och de talade med varandra om allt detta som hade hänt. Och det skedde, medan de samtalade med varandra och överlade, att Jesus själv kom nära och slog följe med dem. Men deras ögon hölls så att de inte kände igen honom. Och han sade till dem: Vad är det ni samtalar med varandra om under vandringen, eftersom ni är bedrövade? Lukas 24:13–16.
The word “eyes” in the passage represents vision, more than the actual organ of the eye. The word “holden” means strength. The disciples were unable to understand the vision of the cross for Christ had covered their ability to see the prophetic vision of the cross. Christ’s hand is a symbol of His strength. The sadness Jesus identified represented their great disappointment. After further discussion by the disappointed disciples, Christ began to speak.
Ordet ”ögon” i avsnittet representerar syn, mer än själva ögats organ. Ordet ”hindrade” betyder styrka. Lärjungarna var oförmögna att förstå korsets syn, ty Kristus hade täckt deras förmåga att se korsets profetiska syn. Kristi hand är en symbol för hans styrka. Den sorg som Jesus identifierade representerade deras stora besvikelse. Efter ytterligare samtal från de besvikna lärjungarnas sida började Kristus tala.
Then he said unto them, O fools, and slow of heart to believe all that the prophets have spoken: Ought not Christ to have suffered these things, and to enter into his glory? And beginning at Moses and all the prophets, he expounded unto them in all the scriptures the things concerning himself. And they drew nigh unto the village, whither they went: and he made as though he would have gone further. But they constrained him, saying, Abide with us: for it is toward evening, and the day is far spent. And he went in to tarry with them. Luke 24:25–29.
Då sade han till dem: O ni oförståndiga och tröga i hjärtat att tro allt det som profeterna har talat! Måste inte Kristus lida detta och så ingå i sin härlighet? Och han började med Mose och alla profeterna och utlade för dem i alla Skrifterna det som var sagt om honom. Och de närmade sig byn dit de var på väg, och han låtsades vilja gå vidare. Men de nöddade honom och sade: Stanna kvar hos oss, ty det lider mot aftonen och dagen är redan långt gången. Och han gick in för att stanna hos dem. Luk. 24:25–29.
Jesus instructed the disciples by employing the “historicist” methodology of biblical interpretation bringing the prophetic lines from Moses onward through sacred history to identify the history of the cross. Jesus used the lines of past prophetic history, which represent the old paths and the methodology of line upon line to instruct the disappointed disciples. When He appeared to travel on without them, they constrained him to come in and tarry with them. They were in the tarrying time, and Christ was about to remove His hand from their eyes. When His hand was removed the tarrying time would end, and as they rushed through the darkness back to Jerusalem and the eleven disciples, they typified the speed of the transmission of the message of the Midnight Cry.
Jesus undervisade lärjungarna genom att använda den ”historicistiska” metoden för biblisk tolkning och föra de profetiska linjerna från Mose och framåt genom den heliga historien för att identifiera korsets historia. Jesus använde de gångna profetiska historiens linjer, vilka representerar de gamla stigarna och metodiken rad på rad, för att undervisa de besvikna lärjungarna. När han tycktes vilja fortsätta sin väg utan dem, nöddes de honom att komma in och stanna hos dem. De befann sig i dröjsmålstiden, och Kristus stod i begrepp att ta bort sin hand från deras ögon. När hans hand avlägsnades skulle dröjsmålstiden upphöra, och när de skyndade genom mörkret tillbaka till Jerusalem och de elva lärjungarna, förebildade de den hastighet med vilken Midnattsropets budskap förmedlas.
And it came to pass, as he sat at meat with them, he took bread, and blessed it, and brake, and gave to them. And their eyes were opened, and they knew him; and he vanished out of their sight. Luke 24:31.
Och det skedde, medan han satt till bords med dem, att han tog brödet och välsignade det och bröt det och gav åt dem. Då öppnades deras ögon, och de kände igen honom; och han försvann ur deras åsyn. Lukas 24:31.
Jesus removed His hand that had been holding their understanding of the prophetic vision and when he did so, they knew him. Jesus had brought them the message of the Midnight Cry and they received it while eating, for each message must be eaten. They immediately rushed “like a tidal wave across the land” to tell the eleven disciples.
Jesus drog bort sin hand, som hade hållit deras förståelse av den profetiska synen, och när han gjorde det, kände de igen honom. Jesus hade fört dem budskapet om midnattsropet, och de tog emot det medan de åt, ty varje budskap måste ätas. De skyndade sig genast, ”likt en flodvåg över landet”, för att berätta det för de elva lärjungarna.
And they said one to another, Did not our heart burn within us, while he talked with us by the way, and while he opened to us the scriptures? And they rose up the same hour, and returned to Jerusalem, and found the eleven gathered together, and them that were with them, Saying, The Lord is risen indeed, and hath appeared to Simon. And they told what things were done in the way, and how he was known of them in breaking of bread. And as they thus spake, Jesus himself stood in the midst of them, and saith unto them, Peace be unto you. But they were terrified and affrighted, and supposed that they had seen a spirit. And he said unto them, Why are ye troubled? and why do thoughts arise in your hearts? Behold my hands and my feet, that it is I myself: handle me, and see; for a spirit hath not flesh and bones, as ye see me have. And when he had thus spoken, he showed them his hands and his feet. And while they yet believed not for joy, and wondered, he said unto them, Have ye here any meat? And they gave him a piece of a broiled fish, and of an honeycomb. And he took it, and did eat before them. And he said unto them, These are the words which I spake unto you, while I was yet with you, that all things must be fulfilled, which were written in the law of Moses, and in the prophets, and in the psalms, concerning me. Then opened he their understanding, that they might understand the scriptures. Luke 24:32–45.
Och de sade till varandra: ”Brann inte våra hjärtan i oss, när han talade med oss på vägen och när han öppnade Skrifterna för oss?” Och de stod upp i samma stund och återvände till Jerusalem och fann de elva församlade och dem som var med dem, och dessa sade: ”Herren är sannerligen uppstånden, och han har visat sig för Simon.” Och de berättade vad som hade hänt på vägen och hur han blev igenkänd av dem när han bröt brödet. Medan de talade om detta, stod Jesus själv mitt ibland dem och sade till dem: ”Frid vare med er.” Men de blev förskräckta och uppfyllda av fruktan och trodde att de såg en ande. Och han sade till dem: ”Varför är ni oroliga, och varför uppstår sådana tankar i era hjärtan? Se på mina händer och mina fötter, att det är jag själv. Rör vid mig och se. Ty en ande har inte kött och ben, såsom ni ser att jag har.” Och när han hade sagt detta, visade han dem sina händer och sina fötter. Men då de ännu, av glädje, inte kunde tro och förundrade sig, sade han till dem: ”Har ni här något att äta?” Då gav de honom en bit stekt fisk och en honungskaka. Och han tog den och åt inför dem. Och han sade till dem: ”Detta är de ord som jag talade till er medan jag ännu var hos er: att allt måste uppfyllas som är skrivet om mig i Mose lag och hos profeterna och i psalmerna.” Sedan öppnade han deras förstånd, så att de kunde förstå Skrifterna. Luk. 24:32–45.
Just as with the disciples on the road to Emmaus, Jesus presents the message with the past sacred histories of the Bible to explain the history of His death and resurrection, and He did so by giving them an example of eating. God’s people must eat the message. In their uncertainty and sorrow, Jesus brings the tarrying time that took place from His death until His resurrection, ascension and return to a close by opening their understanding to the present truth message that was based upon the sacred histories of the past being brought together line upon line.
Liksom med lärjungarna på vägen till Emmaus framlägger Jesus budskapet med Bibelns heliga berättelser från det förflutna för att förklara historien om sin död och uppståndelse, och detta gjorde han genom att ge dem ett exempel på ätande. Guds folk måste äta budskapet. I deras ovisshet och sorg för Jesus dröjandets tid, som ägde rum från hans död till hans uppståndelse, himmelsfärd och återkomst, till ett avslut genom att öppna deras förståelse för den närvarande sanningens budskap, vilket grundades på att det förflutnas heliga berättelser fördes samman rad på rad.
Therefore, the two disciples on the road to Emmaus (representing the second angel that is joined and empowered by the message of the Midnight Cry) identify the tarrying time that followed the cross as the tarrying time that preceded the Midnight Cry. The disciple’s disappointment therefore represents the first disappointment in the prophetic line, not the great disappointment.
Därför identifierar de två lärjungarna på vägen till Emmaus (som representerar den andre ängeln, vilken förenas med och får kraft genom budskapet i Midnattsropet) dröjsmålstiden som följde på korset såsom den dröjsmålstid som föregick Midnattsropet. Lärjungarnas besvikelse representerar därför den första besvikelsen i den profetiska linjen, inte den stora besvikelsen.
The story of Emmaus is then repeated with the disappointed eleven disciples. Jesus joins them, instructs them of the fulfillment of the prophetic word through the methodology of “historicism” and then opens their understanding, while eating. The beginning of the story identifies the end of the story. Jesus then sets forth a third witness to the fact that the disappointment of the cross can be prophetically applied to the first disappointment. He provides the third witness to the structure of the history by telling them to tarry in Jerusalem until they receive power from on high.
Berättelsen om Emmaus upprepas därefter med de besvikna elva lärjungarna. Jesus ansluter sig till dem, undervisar dem om den profetiska ordets uppfyllelse genom ”historicismens” metodik och öppnar sedan deras förstånd medan han äter med dem. Berättelsens början identifierar dess slut. Jesus framlägger därefter ett tredje vittnesbörd om det faktum att korsets besvikelse profetiskt kan tillämpas på den första besvikelsen. Han ger det tredje vittnesbördet om historiens struktur genom att säga åt dem att stanna kvar i Jerusalem till dess att de blir iklädda kraft från höjden.
And said unto them, Thus it is written, and thus it behoved Christ to suffer, and to rise from the dead the third day: And that repentance and remission of sins should be preached in his name among all nations, beginning at Jerusalem. And ye are witnesses of these things. And, behold, I send the promise of my Father upon you: but tarry ye in the city of Jerusalem, until ye be endued with power from on high. And he led them out as far as to Bethany, and he lifted up his hands, and blessed them. And it came to pass, while he blessed them, he was parted from them, and carried up into heaven. And they worshipped him, and returned to Jerusalem with great joy: And were continually in the temple, praising and blessing God. Amen. Luke 24:46–53.
Och han sade till dem: Så är det skrivet, och så måste Kristus lida och uppstå från de döda på tredje dagen, och att omvändelse och syndernas förlåtelse skulle predikas i hans namn för alla folk, med början i Jerusalem. Och ni är vittnen till detta. Och se, jag sänder över er det som min Fader har lovat; men stanna ni i staden Jerusalem, tills ni blir beklädda med kraft från höjden. Och han förde dem ut ända till Betania, och han lyfte upp sina händer och välsignade dem. Och det skedde, medan han välsignade dem, att han skildes från dem och fördes upp till himlen. Och de tillbad honom och vände tillbaka till Jerusalem med stor glädje och var ständigt i templet, prisande och välsignande Gud. Amen. Lukas 24:46–53.
The illustration of the disciples on the road to Emmaus identifies a tarrying time that began at His death until He was resurrected and ascended to His Father. The tarrying time ended for the disciples of Emmaus when the message of the events of the cross was established by the methodology of bringing the lines of past sacred histories together, line upon line. Then the message was carried by the disciples as fast as they possibly could carry it. Then Jesus meets with the eleven disciples, once again the eating of a meal is referenced, line upon line is used to prove the message, and as with the disciples of Emmaus He then opens their understanding and departs. But not before he identifies the history of tarrying in Jerusalem until the tarrying time concludes with the arrival of the Holy Spirit on Pentecost.
Liknelsen om lärjungarna på vägen till Emmaus identifierar en väntetid som började vid Hans död och varade till dess att Han uppstod och for upp till sin Fader. Väntetiden upphörde för lärjungarna i Emmaus när budskapet om händelserna vid korset hade blivit fastställt genom metoden att sammanföra de gångna heliga historielinjerna, rad på rad. Därefter bars budskapet av lärjungarna så snabbt som de över huvud taget kunde föra det vidare. Sedan möter Jesus de elva lärjungarna; återigen hänvisas till ätandet av en måltid, rad på rad används för att bevisa budskapet, och liksom med lärjungarna i Emmaus öppnar Han därefter deras förstånd och lämnar dem. Men inte förrän Han identifierar historien om väntan i Jerusalem, till dess att väntetiden avslutas med den Helige Andes ankomst på pingstdagen.
When Jesus told His disciples to tarry in Jerusalem, it was the end of the story of the road to Emmaus. The beginning of the story represented a disappointment, followed by a tarrying time, followed by a revelation of truth representing the message of the Midnight Cry. That revelation of truth was accomplished when Christ removed His hand, that had been “holden” the eyes of the disciples. That is the beginning of the story, and the middle of the story is repeated with the same story when Christ removed the disappointment from the eleven disciples by revealing Himself and opening their understanding of His Word. Then a last witness of the identical prophetic structure that begins with the first disappointment not the great disappointment.
När Jesus sade till sina lärjungar att stanna kvar i Jerusalem, var det slutet på berättelsen om vägen till Emmaus. Berättelsens början representerade en besvikelse, följd av en väntetid, följd av en uppenbarelse av sanningen som representerar midnattsropets budskap. Denna uppenbarelse av sanningen fullbordades när Kristus tog bort sin hand, som hade ”hållit tillbaka” lärjungarnas ögon. Det är berättelsens början, och berättelsens mitt upprepas med samma berättelse när Kristus undanröjde besvikelsen från de elva lärjungarna genom att uppenbara sig för dem och öppna deras förstånd för sitt ord. Därefter följer ett sista vittnesbörd om den identiska profetiska struktur som börjar med den första besvikelsen, inte den stora besvikelsen.
The history from Emmaus to Pentecost provides three witnesses of the first disappointment, the tarrying time and the Midnight Cry, yet the actual disappointment that is the waymark at the beginning of each of the three witnesses was actually the second disappointment, not the first. Recognizing that the waymark that is the Great Disappointment in Millerite history is used to illustrate the first disappointment in Millerite history is essential in understanding the narrative we find in the four chapters of John that take place between the eating that took place at the last supper and the arrest at midnight in the garden of Gethsemane. It is worth recognizing that when Jesus appeared to the eleven disciples and ate with them, he asked, “Why are ye troubled? and why do thoughts arise in your hearts?”
Historien från Emmaus till Pingsten tillhandahåller tre vittnen om den första besvikelsen, väntetiden och Midnattsropet, men den faktiska besvikelse som är vägmärket i början av vart och ett av de tre vittnena var i själva verket den andra besvikelsen, inte den första. Att inse att det vägmärke som är den stora besvikelsen i milleriternas historia används för att åskådliggöra den första besvikelsen i milleriternas historia är avgörande för att förstå den berättelse vi finner i de fyra kapitlen i Johannes som utspelar sig mellan måltiden som ägde rum vid den sista nattvarden och arresteringen vid midnatt i Getsemane trädgård. Det är värt att lägga märke till att när Jesus visade sig för de elva lärjungarna och åt tillsammans med dem, frågade han: ”Varför är ni förskräckta? Och varför uppstår sådana tankar i era hjärtan?”
Just after he had eaten the last supper in the book of John, the passage we are going to consider begins with the words of Christ telling them, “Let not your hearts be troubled.” Within five days, they had forgotten that very command. Chapter fourteen through chapter seventeen of John’s gospel represents the first disappointment of July 18, 2020, that ushers in a tarrying time, leading to the Revelation of Jesus Christ that is unsealed just before probation closes, and represents the message of the Midnight Cry. That message ushers in a period of time that has been typified by the seventh month movement and is also typified by the Emmaus disciples’ sprint to Jerusalem in the dead of night. That history is what is represented by the three Hebrew letters that were employed by Christ to represent Himself as the “Truth.”
Strax efter att han hade ätit den sista måltiden i Johannesevangeliet, börjar det avsnitt vi nu ska betrakta med Kristi ord till dem: ”Låt inte era hjärtan oroas.” Inom fem dagar hade de glömt just det budet. Kapitel fjorton till och med kapitel sjutton i Johannesevangeliet representerar den första besvikelsen den 18 juli 2020, som inleder en väntetid och leder fram till Jesu Kristi uppenbarelse, vilken avförseglas strax innan nådatiden avslutas, och representerar Midnattsropets budskap. Detta budskap inleder en tidsperiod som har förebildats av sjunde månadens rörelse och som också förebildas av Emmauslärjungarnas språngmarsch till Jerusalem mitt i nattens mörker. Denna historia är vad som representeras av de tre hebreiska bokstäver som Kristus använde för att representera sig själv som ”Sanningen”.
It is in the narrative of these four chapters of John where we find not only the work of the Holy Spirit being identified as the same steps of that very word, but also where the best evidence to uphold the claims that are now being made that the final fulfillment of the message of the Midnight Cry is now being progressively presented at the Exeter camp meeting from the twelfth of August to the seventeenth. When the message is finally recognized by the waiting saints, the world will be plunged into the crisis of the Sunday law as those messengers take the final warning message of the “last days” to a dying world.
Det är i skildringen i dessa fyra kapitel hos Johannes som vi finner inte bara att den Helige Andes verk identifieras som samma steg i just detta ord, utan också den starkaste bekräftelsen till stöd för de påståenden som nu framförs, nämligen att det slutliga uppfyllandet av budskapet om Midnattsropet nu successivt framläggs vid lägermötet i Exeter från den tolfte augusti till den sjuttonde. När budskapet slutligen erkänns av de väntande heliga, kommer världen att störtas in i söndagslagens kris, när dessa budbärare för fram de sista dagarnas slutliga varningsbudskap till en döende värld.