Verse forty of Daniel eleven, begins at the time of the end, but the verse identifies two times of the end, and therefore allows the student of prophecy to align the first time of the end with the second time of the end. When this application is made, the line of Millerite history that began in 1798, runs parallel with the history of the United States in 1989. The two lines identify the line of the true Protestant horn and the line of the Republican horn of the earth beast of Revelation chapter thirteen. Both lines begin at the time of the end in 1798, and the time of the end in 1989 simply complements and provides a second witness of the waymarks of truth that are unsealed in the verse.
Vers fyrtio i Daniel elva börjar vid ändens tid, men versen identifierar två ändens tider och gör det därför möjligt för profetians studerande att sammanföra den första ändens tiden med den andra ändens tiden. När denna tillämpning görs, löper den milleritiska historiens linje, som började år 1798, parallellt med Förenta staternas historia år 1989. De båda linjerna identifierar linjen för det sanna protestantiska hornet och linjen för det republikanska hornet på jorddjuret i Uppenbarelseboken kapitel tretton. Båda linjerna börjar vid ändens tid år 1798, och ändens tid år 1989 kompletterar helt enkelt och tillhandahåller ett andra vittnesbörd om de sanningens vägmärken som förseglas upp i versen.
The movement of the third angel arrived on October 22, 1844, but was deferred through the seven-year rebellion of 1856 to 1863. The arrival of the third angel was repeated on September 11, 2001. 1863 was typified by ancient Israel’s first encampment at Kadesh and the rebellion of the ten spies, and September 11, 2001 was typified by the last encampment of ancient Israel at Kadesh, and the rebellion of Moses. The rebellion of 1863, represented the first rebellion at Kadesh, which produced a judgment of death in the wilderness. The rebellion of September 11, 2001 represented the last rebellion at Kadesh, which produced the death of the leadership of Laodicean Adventism.
Den tredje ängelns rörelse anlände den 22 oktober 1844, men uppsköts genom det sjuåriga upproret från 1856 till 1863. Den tredje ängelns ankomst upprepades den 11 september 2001. År 1863 förebildades av det forntida Israels första lägerplats vid Kadesh och de tio spejarnas uppror, och den 11 september 2001 förebildades av det forntida Israels sista lägerplats vid Kadesh och Moses uppror. Upproret 1863 representerade det första upproret vid Kadesh, vilket frambringade en dom till död i öknen. Upproret den 11 september 2001 representerade det sista upproret vid Kadesh, vilket medförde Laodiceisk adventisms ledarskaps död.
The descent of the angel on August 11, 1840, which ushered in the movement of 1840 to 1844, which Sister White called a glorious manifestation of the power of God, typified September 11, 2001 and identified a glorious manifestation of the power of God.
Ängelns nedstigande den 11 augusti 1840, vilket inledde rörelsen från 1840 till 1844, och som syster White kallade en härlig uppenbarelse av Guds kraft, var en förebild på den 11 september 2001 och identifierade en härlig uppenbarelse av Guds kraft.
“The angel who unites in the proclamation of the third angel’s message is to lighten the whole earth with his glory. A work of world-wide extent and unwonted power is here foretold. The advent movement of 1840–44 was a glorious manifestation of the power of God; the first angel’s message was carried to every missionary station in the world, and in some countries there was the greatest religious interest which has been witnessed in any land since the Reformation of the sixteenth century; but these are to be exceeded by the mighty movement under the last warning of the third angel.” The Great Controversy, 611.
”Den ängel som förenar sig i förkunnelsen av den tredje ängelns budskap skall upplysa hela jorden med sin härlighet. Här förutsägs ett verk av världsvid omfattning och ovanlig kraft. Adventrörelsen 1840–44 var en härlig uppenbarelse av Guds kraft; den första ängelns budskap bars till varje missionsstation i världen, och i vissa länder rådde det största religiösa intresse som bevittnats i något land sedan reformationen på sextonhundratalet; men dessa skall överträffas av den mäktiga rörelsen under den tredje ängelns sista varning.” The Great Controversy, 611.
The first arrival of the third angel on October 22, 1844 (the first Kadesh), was to finish the work, but God’s people chose to select a new leader and return to Egypt. By 1863, they had “rebuilt Jericho”, instead of participating in God’s work in bringing down the walls of Jericho. They were therefore cursed, with the death in the wilderness.
Den tredje ängelns första ankomst den 22 oktober 1844 (det första Kadesh) var för att fullborda verket, men Guds folk valde att utse en ny ledare och återvända till Egypten. År 1863 hade de ”återuppbyggt Jeriko” i stället för att delta i Guds verk med att få Jerikos murar att falla. Därför kom de under förbannelse, med döden i öknen.
And Joshua adjured them at that time, saying, Cursed be the man before the Lord, that riseth up and buildeth this city Jericho: he shall lay the foundation thereof in his firstborn, and in his youngest son shall he set up the gates of it. Joshua 6:26.
Och Josua besvor dem på den tiden och sade: Förbannad vare inför Herren den man som står upp och bygger denna stad Jeriko; på sin förstfödde skall han lägga dess grund, och på sin yngste son skall han sätta upp dess portar. Josua 6:26.
As with ancient Israel at the first Kadesh, who had rejected the message of Joshua and Caleb, modern Israel’s rebellion at the first Kadesh (1863), brought upon them the curse of Joshua. When the third angel returned on September 11, 2001 (the last Kadesh), the final work in advance of God bringing down Jericho and its walls began.
Liksom det forntida Israel vid det första Kadesh, som hade förkastat Josuas och Kalebs budskap, drog det moderna Israels uppror vid det första Kadesh (1863) över dem Josuas förbannelse. När den tredje ängeln återvände den 11 september 2001 (det sista Kadesh), började det avslutande verket till förberedelse för att Gud skulle störta Jeriko och dess murar.
October 22, 1844 marks the arrival of the third angel, and in so doing it marks the arrival of the soon-coming Sunday in the last days. 1863 marks the end of the testing period of the third angel that commenced on October 22, 1844. 1863 is therefore a symbol of the soon-coming Sunday law, for Jesus always represents the ending with the beginning. In 1863, the nation was divided into two classes, and so too, at the Sunday law, two classes will be manifested.
22 oktober 1844 markerar den tredje ängelns ankomst, och därmed markerar detta också ankomsten av den snart förestående söndagen i de sista dagarna. År 1863 markerar slutet på den tredje ängelns prövotid, vilken började den 22 oktober 1844. År 1863 är därför en symbol för den snart kommande söndagslagen, ty Jesus representerar alltid slutet genom början. År 1863 var nationen delad i två klasser, och likaledes skall vid söndagslagen två klasser uppenbaras.
The testing period of the third angel in Millerite history began in 1844 and ended in 1863, and the beginning and ending, both marked the Sunday law of the last days. In the history between the beginning (1844) and the ending (1863), is the rebellion of the Millerite movement (1856). Thus, the period bears the signature of “Truth.” The return to Kadesh for the second time on September 11, 2001 marks the beginning of the testing process of the third angel, which concludes at the soon-coming Sunday law, as typified by 1863.
Prövotiden för den tredje ängeln i den milleritiska historien började år 1844 och slutade år 1863, och både början och slutet markerade de sista dagarnas söndagslag. I historien mellan början (1844) och slutet (1863) återfinns den milleritiska rörelsens uppror (1856). Således bär perioden ”Sanningens” signatur. Återvändandet till Kadesh för andra gången den 11 september 2001 markerar början på den tredje ängelns prövoprocess, vilken avslutas vid den snart kommande söndagslagen, såsom förebildad av 1863.
From that Sunday law until human probation closes, Jericho and its walls will be brought down, in agreement with the executive judgment upon the whore of Babylon that is represented in that history. Verse forty begins in 1798, and concludes at the soon-coming Sunday law in verse forty-one. The time of the end in 1798 represents the internal line of God’s church, beginning with the Millerites of the movement of the first angel through to the movement of the third angel and the one hundred and forty-four thousand. All in one verse.
Från den söndagslagen till dess att människans prövotid avslutas, skall Jeriko och dess murar brytas ned, i överensstämmelse med den verkställande domen över den babyloniska skökan som framställs i den historien. Vers fyrtio börjar år 1798 och avslutas vid den snart annalkande söndagslagen i vers fyrtioett. Ändens tid år 1798 representerar den inre linjen i Guds församling, från och med milleriternas rörelse under den förste ängeln ända fram till den tredje ängelns rörelse och de etthundrafyrtiofyra tusen. Allt i en och samma vers.
The war between the king of the north that began with the ascendancy of the king of the south in 1798, was brought to a conclusion in 1989, when the king of the south was defeated by an alliance between the fifth and sixth kingdoms of Bible prophecy. The war of the king of the north and king of the south that began in 1798, was recognized by the Millerites as a warfare against Rome, which they saw as simply the two desolating powers of paganism and papalism. When the war ended in 1989, all three desolating powers were involved, and it marked the beginning of the prophetic illustration of those three powers leading the world to Armageddon, which is geographically represented in verse forty-five of Daniel eleven.
Kriget mellan kungen i norr, som började med kungen i söders uppstigande till makten år 1798, fördes till sitt slut 1989, då kungen i söder besegrades genom en allians mellan det femte och sjätte riket i Bibelns profetia. Kriget mellan kungen i norr och kungen i söder, som började 1798, uppfattades av milleriterna som en krigföring mot Rom, vilket de såg som helt enkelt de två förödande makterna hedendom och påvedöme. När kriget avslutades 1989 var alla tre förödande makter inblandade, och det markerade början på den profetiska framställningen av dessa tre makter som leder världen till Harmageddon, vilket geografiskt framställs i vers fyrtiofem i Daniel elva.
Verses forty to forty-five identify the prophetic dynamics of the three powers bringing the pope to his end between the seas and the glorious holy mountain. Rightly understood, the prophetic history represented in verse forty-one, includes verses forty-one through forty-four.
Vers fyrtio till fyrtiofem identifierar den profetiska dynamiken hos de tre makter som för påven till hans slut mellan haven och det härliga heliga berget. Rätt förstådd omfattar den profetiska historia som framställs i vers fyrtioett verserna fyrtioett till fyrtiofyra.
Therefore, starting from the time of the end in 1989, with the second witness of 1798, identifying the beginning and ending of the war between the king of the south and the king of the north, verse forty-one through forty-four identifies the threefold union of a papacy whose deadly wound is healed, and verse forty-five is where she comes to her end. The verses, when approached from this perspective present a history that is external to God’s church, as is also represented by the relation between the seven seals and the seven churches in the book of Revelation.
Därför identifierar, med utgångspunkt från ändens tid år 1989, tillsammans med det andra vittnesbördet från 1798, som anger början och slutet på kriget mellan konungen i Södern och konungen i Norden, vers fyrtioett till och med fyrtiofyra den trefaldiga föreningen hos ett påvedöme vars dödliga sår har läkts, och vers fyrtiofem är där hon går till sitt slut. Verserna framställer, när de betraktas ur detta perspektiv, en historia som är yttre i förhållande till Guds församling, vilket också representeras av förhållandet mellan de sju sigillen och de sju församlingarna i Uppenbarelseboken.
The line of prophetic history represented by 1798 represents primarily the investigative judgment, and the line that begins at the same point in 1989 represents primarily the executive judgment. 1798 is primarily emphasizing the work of the messenger who prepares the way for the Messenger of the Covenant, and 1989 is primarily emphasizing the work of the Elijah messenger.
Den linje i den profetiska historien som representeras av 1798 representerar i första hand den undersökande domen, och den linje som börjar vid samma punkt år 1989 representerar i första hand den verkställande domen. 1798 betonar i första hand den budbärares verk som bereder vägen för Förbundets Budbärare, och 1989 betonar i första hand Elia-budbärarens verk.
Starting from 1798, when the book of Daniel was unsealed, we have the increase of knowledge of the prophetic history where Christ leads His people into a covenant relationship that accomplishes the permanent combination of divinity with humanity. That last day covenant is identified repeatedly in the Scriptures.
Från och med 1798, då Daniels bok öppnades, ser vi ökningen av kunskapen om den profetiska historien, där Kristus leder sitt folk in i ett förbundsförhållande som åstadkommer den bestående föreningen av gudomlighet med mänsklighet. Detta sista-dagars-förbund identifieras upprepade gånger i Skrifterna.
Behold, the days come, saith the Lord, that I will make a new covenant with the house of Israel, and with the house of Judah: Not according to the covenant that I made with their fathers in the day that I took them by the hand to bring them out of the land of Egypt; which my covenant they brake, although I was an husband unto them, saith the Lord: But this shall be the covenant that I will make with the house of Israel; After those days, saith the Lord, I will put my law in their inward parts, and write it in their hearts; and will be their God, and they shall be my people. And they shall teach no more every man his neighbour, and every man his brother, saying, Know the Lord: for they shall all know me, from the least of them unto the greatest of them, saith the Lord: for I will forgive their iniquity, and I will remember their sin no more. Jeremiah 31:31–34.
Se, dagar skall komma, säger Herren, då jag skall sluta ett nytt förbund med Israels hus och med Juda hus, inte såsom det förbund som jag slöt med deras fäder den dag då jag tog dem vid handen för att föra dem ut ur Egyptens land, mitt förbund som de bröt, fastän jag var deras äkta man, säger Herren. Nej, detta är det förbund som jag efter dessa dagar skall sluta med Israels hus, säger Herren: Jag skall lägga min lag i deras innersta och skriva den i deras hjärtan; och jag skall vara deras Gud, och de skall vara mitt folk. Och de skall inte mer undervisa var och en sin nästa och var och en sin broder och säga: ”Lär känna Herren”, ty de skall alla känna mig, från den minste bland dem till den störste, säger Herren. Ty jag skall förlåta deras missgärning, och deras synd skall jag inte mer komma ihåg. Jeremia 31:31–34.
All the prophets are identifying the last days, and the expression “last days,” in prophecy represents the time period of the judgment. The first angel arrived in 1798, at the time of the end, to announce the opening of the judgment in 1844, which is also the arrival of the last days. The last days, are Jeremiah’s “days” that will come, when God would “forgive” the “iniquity” and “no more remember” the sins of His people. That work is accomplished by Christ, as the High Priest in the antitypical day of atonement, during “the last days.”
Alla profeterna identifierar de sista dagarna, och uttrycket ”de sista dagarna” representerar i profetian den tidsperiod då domen äger rum. Den förste ängeln anlände år 1798, vid ändens tid, för att förkunna att domen skulle börja år 1844, vilket också är de sista dagarnas ankomst. De sista dagarna är Jeremias ”dagar” som skall komma, då Gud skulle ”förlåta” sitt folks ”missgärning” och ”inte mer komma ihåg” deras synder. Detta verk fullbordas av Kristus såsom Översteprästen på den antitypiska försoningsdagen under ”de sista dagarna”.
Had Millerite Adventism continued by faith to walk in the advancing light of the third angel which arrived on October 22, 1844, they would have already been in their eternal home with Jesus. This is what Jeremiah means when he says, “after those days.” “Those days” are the prophetic periods that led to, and concluded in, 1844. They are the “days” which Daniel chapter twelve references.
Om milleritisk adventism genom tro hade fortsatt att vandra i det framåtskridande ljuset från den tredje ängeln, som anlände den 22 oktober 1844, skulle de redan ha varit i sitt eviga hem hos Jesus. Detta är vad Jeremia menar när han säger: ”efter dessa dagar”. ”Dessa dagar” är de profetiska tidsperioder som ledde fram till och avslutades år 1844. Det är de ”dagar” som Daniel, kapitel tolv, hänvisar till.
But go thou thy way till the end be: for thou shalt rest, and stand in thy lot at the end of the days. Daniel 12:13.
Men gå du din väg intill änden; ty du skall få vila och stå upp till din lott vid dagarnas ände. Daniel 12:13.
At the “end of the days,” or as Jeremiah says, “after those days,” Christ designed to put His law in the inward parts of His people and write His law upon the hearts. The inward parts being the lower nature, or as Paul calls it the flesh, and the heart being the higher nature. The covenant promises to give His people a new mind at conversion, and a new body at the Second Coming. Man fell with Adam, who was created in God’s image, and who was created with a higher nature and a lower nature. Christ’s covenant is to redeem mankind with their twofold nature from the curse of sin.
Vid ”dagarnas ände”, eller såsom Jeremia säger, ”efter dessa dagar”, avsåg Kristus att lägga sin lag i sitt folks inre och skriva sin lag i deras hjärtan. Det inre är den lägre naturen, eller såsom Paulus kallar det, köttet, och hjärtat är den högre naturen. Förbundet lovar att ge sitt folk ett nytt sinne vid omvändelsen och en ny kropp vid den andra tillkommelsen. Människan föll med Adam, som skapades till Guds avbild och som skapades med en högre natur och en lägre natur. Kristi förbund är att återlösa mänskligheten med dess dubbla natur från syndens förbannelse.
“In the last days of this earth’s history, God’s covenant with his commandment-keeping people is to be renewed. ‘In that day I will make a covenant for them with the beasts of the field, and with the fowls of heaven, and with the creeping things of the ground: and I will break the bow and the sword and the battle out of the earth, and I will make them to lie down safely. And I will betroth thee unto me forever; yea, I will betroth thee unto me in righteousness, and in judgment, and in loving-kindness, and in mercies. I will even betroth thee unto me in faithfulness; and thou shalt know the Lord.’
”Under de sista dagarna av denna jords historia skall Guds förbund med sitt budhållande folk förnyas. ”På den dagen skall jag sluta ett förbund för dem med markens djur och med himlens fåglar och med markens kräldjur; och bågen och svärdet och kriget skall jag bryta bort ur landet, och jag skall låta dem bo i trygghet. Och jag skall trolova dig med mig för evigt; ja, jag skall trolova dig med mig i rättfärdighet och i dom och i nåd och i barmhärtighet. Ja, jag skall trolova dig med mig i trofasthet; och du skall lära känna Herren.”
“‘And it shall come to pass in that day, I will hear, saith the Lord, I will hear the heavens, and they shall hear the earth; and the earth shall hear the corn, and the wine, and the oil; and they shall hear Jezreel. And I will sow her unto me in the earth; and I will have mercy upon her that had not obtained mercy; and I will say to them which were not my people, Thou art my people; and they shall say, Thou art my God.’ Hosea 2:14-23.
”Och det skall ske på den dagen att jag skall höra, säger Herren, jag skall höra himlarna, och de skall höra jorden; och jorden skall höra säden och vinet och oljan, och de skall höra Jisreel. Och jag skall så henne åt mig i landet; och jag skall förbarma mig över henne som inte hade fått barmhärtighet; och jag skall säga till dem som inte var mitt folk: Du är mitt folk; och de skall säga: Du är min Gud.” Hosea 2:14–23.
“‘In that day, . . . the remnant of Israel, and such as are escaped of the house of Jacob, . . . shall stay upon the Lord, the Holy One of Israel, in truth.’ Isaiah 10:20. From ‘every nation, and kindred, and tongue, and people’ there will be those who will gladly respond to the message, ‘Fear God, and give glory to him; for the hour of his judgment is come.’ They will turn from every idol that binds them to this earth, and will ‘worship him that made heaven, and earth, and the sea, and the fountains of waters.’ They will free themselves from every entanglement, and will stand before the world as monuments of God’s mercy. Obedient to every divine requirement, they will be recognized by angels and by men as those that ‘keep the commandments of God, and the faith of Jesus.’ Revelation 14:6–7, 12.
”På den dagen ... skall återstoden av Israel och de som har undkommit av Jakobs hus ... i sanning stödja sig på Herren, Israels Helige.” Jesaja 10:20. Från ”alla folk och stammar och tungomål och folkslag” skall det finnas sådana som villigt svarar på budskapet: ”Frukta Gud och ge honom ära; ty stunden för hans dom har kommit.” De skall vända sig bort från varje avgud som binder dem vid denna jord och skall ”tillbe honom som har gjort himlen och jorden och havet och vattenkällorna.” De skall befria sig från varje snärjande band och stå inför världen som minnesmärken över Guds barmhärtighet. Lydiga mot varje gudomligt krav skall de av änglar och människor erkännas som dem som ”håller Guds bud och Jesu tro.” Uppenbarelseboken 14:6–7, 12.
“‘Behold, the days come, saith the Lord, that the plowman shall overtake the reaper, and the treader of grapes him that soweth seed; and the mountains shall drop sweet wine, and all the hills shall melt. And I will bring again the captivity of my people of Israel, and they shall build the waste cities, and inhabit them; and they shall plant vineyards, and drink the wine thereof; they shall also make gardens, and eat the fruit of them. And I will plant them upon their land, and they shall no more be pulled up out of their land which I have given them, saith the Lord thy God. Amos 9:13–15.’” Review and Herald, February 26, 1914.
”’Se, dagar skall komma, säger Herren, då plöjaren skall hinna upp skördemannen, och druvtramparen honom som sår utsädet; och bergen skall drypa av söt vin, och alla höjder skall smälta. Och jag skall återföra mitt folk Israels fångenskap, och de skall bygga upp de ödelagda städerna och bo i dem; de skall plantera vingårdar och dricka deras vin; de skall också anlägga trädgårdar och äta deras frukt. Och jag skall plantera dem i deras land, och de skall inte mer ryckas upp ur sitt land som jag har givit dem, säger Herren, din Gud. Amos 9:13–15.’” Review and Herald, 26 februari 1914.
When Jeremiah says “after those days,” the “days” that preceded the work represented by Christ suddenly coming to His temple to cleanse it, were the prophetic periods that ended in 1798 and 1844. The end of those prophetic days (periods), marked the forty-six years in which Christ erected the Millerite temple, and when He suddenly came on October 22, 1844 He was fulfilling Malachi chapter three, which He also fulfilled when He cleansed the temple at the beginning and ending of His ministry.
När Jeremia säger ”efter de dagarna”, var de ”dagar” som föregick det verk som representeras av att Kristus plötsligt kom till sitt tempel för att rena det, de profetiska tidsperioder som slutade 1798 och 1844. Slutet på dessa profetiska dagar (tidsperioder) markerade de fyrtiosex år under vilka Kristus uppförde det milleritiska templet, och när Han plötsligt kom den 22 oktober 1844 uppfyllde Han Malaki kapitel tre, vilket Han också uppfyllde när Han renade templet i början och i slutet av sin tjänst.
“In cleansing the temple from the world’s buyers and sellers, Jesus announced His mission to cleanse the heart from the defilement of sin,—from the earthly desires, the selfish lusts, the evil habits, that corrupt the soul. Malachi 3:1–3 quoted.” The Desire of Ages, 161.
”När Jesus renade templet från världens köpare och säljare, tillkännagav han sin mission att rena hjärtat från syndens befläckelse, — från de jordiska begären, de själviska lustarna, de onda vanorna, som fördärvar själen. Malaki 3:1–3 citerat.” Messias, s. 161.
And “after those days,” Christ intended to cleanse the temple He had erected, which represented His work in cleansing the hearts of His people from the defilement of sin, or as Jeremiah states writing His law upon the hearts and inward parts.
Och ”efter dessa dagar” avsåg Kristus att rena det tempel som han hade uppfört, vilket representerade hans verk att rena sitt folks hjärtan från syndens orenhet, eller, såsom Jeremia uttrycker det, att skriva sin lag i deras hjärtan och i deras innersta.
For finding fault with them, he saith, Behold, the days come, saith the Lord, when I will make a new covenant with the house of Israel and with the house of Judah: Not according to the covenant that I made with their fathers in the day when I took them by the hand to lead them out of the land of Egypt; because they continued not in my covenant, and I regarded them not, saith the Lord. For this is the covenant that I will make with the house of Israel after those days, saith the Lord; I will put my laws into their mind, and write them in their hearts: and I will be to them a God, and they shall be to me a people. Hebrews 8:8–10.
Ty då han finner fel hos dem, säger han: Se, dagar skall komma, säger Herren, då jag skall sluta ett nytt förbund med Israels hus och med Juda hus, inte sådant som det förbund jag slöt med deras fäder den dag då jag tog dem vid handen för att leda dem ut ur Egyptens land; ty de förblev inte i mitt förbund, och jag brydde mig inte om dem, säger Herren. Ty detta är det förbund som jag efter dessa dagar skall sluta med Israels hus, säger Herren: Jag skall lägga mina lagar i deras sinne och skriva dem i deras hjärtan, och jag skall vara deras Gud, och de skall vara mitt folk. Hebreerbrevet 8:8–10.
The words “those days” were Daniel’s “end of the days,” that ended in 1798 and 1844. The line of the Protestant horn that begins in 1798, in verse forty of Daniel eleven, is emphasizing the covenant relationship which is established with the one hundred and forty-four thousand. The Hebrew word “lot” is a small stone that was used to determine one’s destiny. Daniel was told to go and rest (in death), until “the end of the days,” when, in 1844, the judgment would begin and his destiny would be determined.
Ordene ”de dagarna” var Daniels ”dagarnas ände”, som slutade år 1798 och 1844. Linjen för det protestantiska hornet, som börjar år 1798 i den fyrtionde versen i Daniel elva, betonar det förbundsförhållande som upprättas med de etthundrafyrtiofyra tusen. Det hebreiska ordet ”lott” är en liten sten som användes för att avgöra ens öde. Daniel fick höra att han skulle gå bort och vila (i döden) intill ”dagarnas ände”, då domen skulle börja år 1844 och hans öde skulle avgöras.
But go thou thy way till the end be: for thou shalt rest, and stand in thy lot at the end of the days. Daniel 12:13.
Men gå du din väg intill änden; ty du skall få vila och stå upp till din lott vid dagarnas ände. Daniel 12:13.
The “days” of the “end of the days,” represents the time prophecies which ended in 1844, for after then prophetic time would be no longer. The twenty-three hundred years, which was the marah vision, meaning the sudden appearance of Christ in His sanctuary then ended, and the twenty-five hundred and twenty years of the last indignation also ended, just as the days of the first indignation had ended at the time of the end in 1798. “After those days,” as referred to by Jeremiah, was thereafter addressed by Paul. Paul refers to Jeremiah’s “after those days,” twice, for Paul doesn’t simply address the covenant that was to be instituted “after those days,” but more importantly he is identifying the work of Christ as High Priest.
”Dagarna” i ”dagarnas ände” representerar tidsprofetiorna som slutade år 1844, ty därefter skulle profetisk tid inte vara mer. De två tusen tre hundra åren, som var marah-synen, vilket betyder Kristi plötsliga framträdande i sin helgedom, tog då slut, och de två tusen fem hundra tjugo åren av den sista harmen tog också slut, alldeles såsom den första harmens dagar hade tagit slut vid ändens tid år 1798. ”Efter de dagarna”, såsom Jeremia hänvisar till det, behandlades därefter av Paulus. Paulus hänvisar två gånger till Jeremias ”efter de dagarna”, ty Paulus behandlar inte endast det förbund som skulle upprättas ”efter de dagarna”, utan framför allt identifierar han Kristi verk som Överstepräst.
For by one offering he hath perfected forever them that are sanctified. Whereof the Holy Ghost also is a witness to us: for after that he had said before, This is the covenant that I will make with them after those days, saith the Lord, I will put my laws into their hearts, and in their minds will I write them; And their sins and iniquities will I remember no more. Now where remission of these is, there is no more offering for sin. Having therefore, brethren, boldness to enter into the holiest by the blood of Jesus, By a new and living way, which he hath consecrated for us, through the veil, that is to say, his flesh; And having an high priest over the house of God. Hebrews 10:14–21.
Ty genom ett enda offer har han för all framtid fullkomnat dem som helgas. Och den helige Ande vittnar också för oss; ty sedan han förut har sagt: Detta är det förbund som jag skall sluta med dem efter dessa dagar, säger Herren: Jag skall lägga mina lagar i deras hjärtan, och i deras sinnen skall jag skriva dem; och deras synder och deras missgärningar skall jag inte mer komma ihåg. Men där förlåtelse för dessa finns, där behövs inte längre något offer för synd. Då vi alltså, bröder, genom Jesu blod har frimodighet att gå in i det allra heligaste, på en ny och levande väg, som han har invigt för oss genom förlåten, det vill säga sitt kött, och då vi har en stor präst över Guds hus. Hebreerbrevet 10:14–21.
The two hundred and twenty years that link the prophecy of the marah vision of Christ’s appearance, with the twenty-five-hundred and twenty year prophecy of the chazon vision of prophetic history, ties together, or links the beginning of those two prophetic periods, with a symbolic link that represents the combination of humanity with divinity, which is the work Christ accomplishes in the cleansing that occurs during the movement of the third angel, and results in the covenant He makes with the one hundred and forty-four thousand.
De tvåhundratjugo år som förbinder profetian om marah-synen av Kristi framträdande med den tvåtusenfemhundratjugoåriga profetian om chazon-synen av den profetiska historien förenar, eller sammanlänkar, början av dessa båda profetiska perioder med en symbolisk länk som representerar föreningen av mänsklighet med gudomlighet, vilket är det verk Kristus fullbordar i den rening som äger rum under den tredje ängelns rörelse och som leder till det förbund Han sluter med de etthundrafyrtiofyra tusen.
The vision of the chazon, that illustrates the trampling down of the temple, is the vision of humanity that has been trampled down by sin, since the rebellion of Adam in the Garden of Eden; and the vision of the marah, that illustrates Christ work of restoring and cleansing the temple were both fulfilled on October 22, 1844. There are two twenty-five-hundred and twenty year prophecies of God’s indignation, that represent the trampling down of the host and the sanctuary.
Synen av chazon, som åskådliggör nedtrampandet av templet, är synen av mänskligheten som har blivit nedtrampad av synden sedan Adams uppror i Edens lustgård; och synen av marah, som åskådliggör Kristi verk att återupprätta och rena templet, uppfylldes båda den 22 oktober 1844. Det finns två profetior om tvåtusen femhundra tjugo år av Guds förbittring, vilka representerar nedtrampandet av härskarorna och helgedomen.
Both of those prophecies represent the trampling down of humanity, that is to be restored by the vision of the marah. Those two indignations of God against His people represent the indignation upon fallen mankind, that would only be rescued and restored by the work of Christ in rebuilding and cleansing the fallen temple.
Båda dessa profetior representerar mänsklighetens förtrampande, vilket skall återupprättas genom marah-synen. Dessa två uttryck för Guds vrede mot sitt folk representerar vreden över det fallna mänskliga släktet, som endast skulle räddas och återupprättas genom Kristi verk i att återuppbygga och rena det fallna templet.
The two indignations represent the higher nature and lower nature of mankind. At the fall of Adam, the lower nature took the supremacy over the higher nature, and Christ’s design for men was that the higher nature ruled over the lower nature. At the fall of Adam, the higher nature fell to the lusts of the lower nature, and God’s design was reversed. This is what is meant by biblical “conversion.” To be converted means to have the higher nature restored to its ruling position over the lower nature. To convert is to reverse, or turn upside down.
De två förtrytelserna representerar mänsklighetens högre natur och lägre natur. Vid Adams fall tog den lägre naturen överhögheten över den högre naturen, och Kristi avsikt för människorna var att den högre naturen skulle härska över den lägre naturen. Vid Adams fall föll den högre naturen för den lägre naturens begär, och Guds avsikt blev omvänd. Detta är vad som avses med den bibliska ”omvändelsen”. Att bli omvänd betyder att den högre naturen återupprättas till sin styrande ställning över den lägre naturen. Att omvända är att vända om, eller att vända upp och ned.
The first indignation against the northern kingdom, was the indignation against the lower nature who subjugated the higher nature at the fall. That indignation came first, for Christ took up the work of redemption right where it first began, and it began with the lust of the lower nature, which was the lust of appetite. Christ began His work with forty days of fasting.
Den första harmsen mot det norra riket var harmsen mot den lägre naturen, som vid fallet underkuvade den högre naturen. Denna harm kom först, ty Kristus tog upp återlösningens verk just där det först tog sin början, och det började med den lägre naturens begär, vilket var aptitens begär. Kristus började sitt verk med fyrtio dagars fasta.
“Christ knew that in order to successfully carry forward the plan of salvation He must commence the work of redeeming man just where the ruin began. Adam fell by the indulgence of appetite. In order to impress upon man his obligations to obey the law of God, Christ began His work of redemption by reforming the physical habits of man. The declension in virtue and the degeneracy of the race are chiefly attributable to the indulgence of perverted appetite.” Testimonies, volume 3, 486.
”Kristus visste att Han, för att framgångsrikt föra frälsningsplanen vidare, måste påbörja verket att återlösa människan just där fördärvet började. Adam föll genom att ge efter för aptiten. För att inskärpa hos människan hennes förpliktelser att lyda Guds lag började Kristus sitt återlösningsverk med att reformera människans fysiska vanor. Tillbakagången i dygd och släktets degeneration är huvudsakligen att tillskriva eftergivenhet för en förvänd aptit.” Testimonies, band 3, 486.
The second indignation was against the higher nature, represented by the southern kingdom, where Jerusalem is located, which is the city which God chose to place His name. On October 22, 1844 the work Christ intended to do, and the work which He is now accomplishing, is represented by Ezekiel’s two sticks.
Den andra vreden riktades mot den högre naturen, framställd genom det södra riket, där Jerusalem är beläget, den stad som Gud utvalde för att sätta sitt namn. Den 22 oktober 1844 framställs det verk som Kristus avsåg att utföra, och det verk som han nu fullbordar, genom Hesekiels två stavar.
When Ezekiel’s two sticks are joined together into one stick forever, it is identifying the covenant where Christ removes sin from His people forever, and the higher and lower natures are returned to the proper hierarchical structure, and men are once again whole. In the unconverted state, the lower nature of man, represented by the first indignation, ruled over the higher nature of man represented by the last indignation. Thus, the first indignation was against the northern kingdom, which was geographically “above” the southern kingdom.
När Hesekiels två stavar sammanfogas till en enda stav för evigt, identifierar detta det förbund där Kristus för evigt avlägsnar synden från sitt folk, och de högre och lägre naturerna återförs till den rätta hierarkiska ordningen, och människorna blir åter hela. I det oomvända tillståndet härskade människans lägre natur, representerad av den första vredesdomen, över människans högre natur, representerad av den sista vredesdomen. Därför riktades den första vredesdomen mot det norra riket, som geografiskt låg ”ovanför” det södra riket.
The two hundred and twenty years that links the two visions of the marah and chazon with divinity and humanity, in their mutual beginnings, both come together into one stick when Christ finalizes the work of the third angel with the one hundred and forty-four thousand. It is the prophecy of the last indignation against the southern kingdom that is joined with the prophecy of the appearance in 1844, for the covenant provides a new mind at conversion, but the new body (the northern kingdom) is only restored at the second coming in a twinkling of an eye.
De tvåhundratjugo år som förbinder de båda synerna, marah och chazon, med gudomlighet och mänsklighet i deras respektive begynnelse, förenas båda till en enda stav när Kristus fullbordar den tredje ängelns verk tillsammans med de etthundrafyrtiofyra tusen. Det är profetian om den sista förbittringen mot det södra riket som sammanfogas med profetian om framträdandet år 1844, ty förbundet ger ett nytt sinne vid omvändelsen, men den nya kroppen (det norra riket) återupprättas först vid den andra tillkommelsen, i ett nu, på ett ögonblick.
Verse forty of Daniel eleven, identifies both time’s of the ends, and in so doing emphasizes an internal and external line of prophetic history during the history of the earth beast of Revelation chapter thirteen. The truths that are unsealed in the verse represent both the internal and external lines of truth which Christ came to identify and accomplish within His people. The truth that humanity combined with divinity, does not sin, is represented in the light connected with the effect of the unsealing of knowledge, and represents the internal truth of God’s people in the last days. The light represented by the warfare between the powers that lead the world to Armageddon is the external truth of God’s people in the last days.
Vers fyrtio i Daniel elva identifierar båda ändens tider och betonar därigenom både en inre och en yttre linje av profetisk historia under jorddjurets historia i Uppenbarelseboken kapitel tretton. De sanningar som öppnas i versen representerar både de inre och de yttre sanningens linjer som Kristus kom för att identifiera och fullborda inom sitt folk. Sanningen att mänskligheten, förenad med gudomligheten, inte syndar, representeras i det ljus som är förbundet med verkan av kunskapens öppnande och representerar Guds folks inre sanning i de sista dagarna. Det ljus som representeras av krigföringen mellan de makter som leder världen till Armageddon är Guds folks yttre sanning i de sista dagarna.
We will continue this study in the next article.
Vi kommer att fortsätta denna studie i nästa artikel.
The word of the Lord came again unto me, saying, Moreover, thou son of man, take thee one stick, and write upon it, For Judah, and for the children of Israel his companions: then take another stick, and write upon it, For Joseph, the stick of Ephraim, and for all the house of Israel his companions: And join them one to another into one stick; and they shall become one in thine hand. And when the children of thy people shall speak unto thee, saying, Wilt thou not shew us what thou meanest by these? Say unto them, Thus saith the Lord God; Behold, I will take the stick of Joseph, which is in the hand of Ephraim, and the tribes of Israel his fellows, and will put them with him, even with the stick of Judah, and make them one stick, and they shall be one in mine hand. And the sticks whereon thou writest shall be in thine hand before their eyes. And say unto them, Thus saith the Lord God; Behold, I will take the children of Israel from among the heathen, whither they be gone, and will gather them on every side, and bring them into their own land: And I will make them one nation in the land upon the mountains of Israel; and one king shall be king to them all: and they shall be no more two nations, neither shall they be divided into two kingdoms any more at all: Neither shall they defile themselves any more with their idols, nor with their detestable things, nor with any of their transgressions: but I will save them out of all their dwellingplaces, wherein they have sinned, and will cleanse them: so shall they be my people, and I will be their God. And David my servant shall be king over them; and they all shall have one shepherd: they shall also walk in my judgments, and observe my statutes, and do them. And they shall dwell in the land that I have given unto Jacob my servant, wherein your fathers have dwelt; and they shall dwell therein, even they, and their children, and their children’s children for ever: and my servant David shall be their prince forever. Moreover I will make a covenant of peace with them; it shall be an everlasting covenant with them: and I will place them, and multiply them, and will set my sanctuary in the midst of them for evermore. My tabernacle also shall be with them: yea, I will be their God, and they shall be my people. And the heathen shall know that I the Lord do sanctify Israel, when my sanctuary shall be in the midst of them for evermore. Ezekiel 37:15–28.
Och Herrens ord kom åter till mig; han sade: Du människobarn, tag dig en trästav och skriv på den: För Juda och för Israels barn, hans följeslagare. Tag sedan en annan stav och skriv på den: För Josef, Efraims stav, och för hela Israels hus, hans följeslagare. Foga sedan samman dem med varandra till en enda stav, så att de blir ett i din hand. Och när ditt folks barn talar till dig och säger: Vill du inte förklara för oss vad du menar med dessa? då skall du säga till dem: Så säger Herren Gud: Se, jag skall ta Josefs stav, som är i Efraims hand, och Israels stammar, hans följeslagare, och jag skall foga dem till den, till Juda stav, och göra dem till en enda stav, och de skall bli ett i min hand. Och stavarna som du skriver på skall vara i din hand inför deras ögon. Och du skall säga till dem: Så säger Herren Gud: Se, jag skall hämta Israels barn från hednafolken dit de har gått, och jag skall samla dem från alla håll och föra dem in i deras eget land. Och jag skall göra dem till ett enda folk i landet, på Israels berg, och en enda kung skall vara kung över dem alla; och de skall inte längre vara två folk, inte heller längre vara delade i två riken. De skall inte längre orena sig med sina avgudar, inte heller med sina vidrigheter eller med något av sina överträdelser; utan jag skall frälsa dem från alla deras boningar där de har syndat och rena dem. Så skall de vara mitt folk, och jag skall vara deras Gud. Och min tjänare David skall vara kung över dem, och de skall alla ha en och samme herde. De skall vandra efter mina domar och hålla mina stadgar och göra efter dem. Och de skall bo i det land som jag gav åt min tjänare Jakob, där era fäder har bott; ja, de skall bo där, de och deras barn och deras barns barn till evig tid, och min tjänare David skall vara deras furste för evigt. Och jag skall sluta ett fridsförbund med dem; det skall vara ett evigt förbund med dem. Och jag skall befästa dem och föröka dem och sätta min helgedom mitt ibland dem för evig tid. Min boning skall också vara hos dem; ja, jag skall vara deras Gud, och de skall vara mitt folk. Och hednafolken skall inse att jag är Herren, som helgar Israel, när min helgedom är mitt ibland dem för evig tid. Hesekiel 37:15–28.