Verses thirteen and fourteen, identify a history where Seleucus and Philip of Macedon were forming an alliance, and they typify the United States, which is the first proxy army of Rome, and Macedon (Greece) is a symbol of the United Nations. In that early history, an alliance of the king of the north (Seleucus) and Philip (Greece), represents the history that leads into the Battle of Panium, which, two centuries later, had the name of the town changed from Panium, into the town of Caesarea Philippi. The twofold name of the town was not commemorating the alliance of Seleucus and Philip of Macedon.
Verserna tretton och fjorton identifierar en historia där Seleukos och Filip av Makedonien höll på att ingå en allians, och de är förebilder för Förenta staterna, som är Roms första ombudsarmé, och Makedonien (Grekland) är en symbol för Förenta nationerna. I denna tidiga historia representerar en allians mellan kungen i norr (Seleukos) och Filip (Grekland) den historia som leder fram till slaget vid Panium, vilket två århundraden senare fick stadens namn ändrat från Panium till staden Caesarea Philippi. Stadens dubbla namn högtidlighöll inte alliansen mellan Seleukos och Filip av Makedonien.
The name “Caesarea Philippi” derives from the historical transformation of the ancient city known as Paneas or Panium. The city was originally named Paneas due to its proximity to a prominent spring dedicated to the Greek god Pan. The spring, which was a significant religious site in antiquity, fed into the Jordan River.
Namnet ”Caesarea Philippi” härrör från den historiska omvandlingen av den forntida stad som var känd som Paneas eller Panium. Staden fick ursprungligen namnet Paneas på grund av sin närhet till en framträdande källa som var helgad åt den grekiske guden Pan. Källan, som i forntiden var en betydande religiös plats, mynnade ut i Jordanfloden.
During the reign of King Herod the Great, around the 1st century BC, the city underwent significant renovations and was expanded and beautified. Caesarea Philippi was named by Herod Philip, a son of Herod the Great. He named the city Caesarea in honor of the Roman Emperor Caesar Augustus, and Philippi after himself, thus Caesarea Philippi. Therefore, “Caesarea Philippi” is a combination of “Caesarea,” reflecting Herod’s homage to Caesar Augustus, and "Philippi," honoring Herod Philip.
Under kung Herodes den stores regeringstid, omkring det första århundradet f.Kr., genomgick staden betydande renoveringar och utvidgades samt förskönades. Caesarea Filippi fick sitt namn av Herodes Filippos, en son till Herodes den store. Han gav staden namnet Caesarea till ära för den romerske kejsaren Caesar Augustus, och Filippi efter sig själv, således Caesarea Filippi. Därför är ”Caesarea Filippi” en sammansättning av ”Caesarea”, som återspeglar Herodes hyllning till Caesar Augustus, och ”Filippi”, som hedrar Herodes Filippos.
Prophetically Panium is associated with a confederacy between Seleucus and Philip of Macedon, and also the alliance between Caesar and Herod Philip. Those two alliances address the alliance between the United States and the United Nations that follows the collapse of Putin’s Russia as represented by Seleucus and Philip. They also represent the alliance between the Papacy, who is the mother, and the United States, who is the daughter, as represented by Caesar and Philip, who were both representatives of Rome. Together they identify the United States reaching “across the gulf to grasp the hand of the Roman power,” and reaching “over the abyss to clasp hands with Spiritualism.” Before the Sunday law of verse sixteen, the threefold union is already put in place.
Profetiskt är Panium förbundet med en konfederation mellan Seleukos och Filip av Makedonien, och även med alliansen mellan Caesar och Herodes Filip. Dessa två allianser behandlar alliansen mellan Förenta staterna och Förenta nationerna som följer efter Putins Rysslands sammanbrott, såsom detta representeras av Seleukos och Filip. De representerar också alliansen mellan påvedömet, som är modern, och Förenta staterna, som är dottern, såsom detta representeras av Caesar och Filip, vilka båda var representanter för Rom. Tillsammans identifierar de hur Förenta staterna sträcker sig ”över klyftan för att fatta den romerska maktens hand” och sträcker sig ”över avgrunden för att förena händer med spiritualismen”. Före söndagslagen i vers sexton är den trefaldiga unionen redan upprättad.
Panium represents the center of Greek worship of the god Pan. The spring that was dedicated to the Greek god Pan, was also known at that time as the “Gates of Hell,” and when Jesus visited there, His statement about the “Gates of Hell,” identifies a struggle between the political and religious attributes of Greece (globalism), and apostate Protestantism that takes place in the last days. It is the battle that was first initiated by the rich President that stirred up the realm of Grecia in verse two. It is a worldwide external battle and also an internal battle with the United States.
Panium representerar centrum för grekernas dyrkan av guden Pan. Källan som var helgad åt den grekiske guden Pan var vid den tiden också känd som ”Helvetets portar”, och när Jesus besökte platsen identifierar Hans uttalande om ”Helvetets portar” en kamp mellan Greklands (globalismens) politiska och religiösa kännetecken och den avfälliga protestantismen, vilken äger rum i de sista dagarna. Det är den strid som först inleddes av den rike presidenten, som satte Greklands rike i rörelse i vers två. Det är en världsomspännande yttre strid och också en inre strid inom Förenta staterna.
The religion of globalism, is the religion of the dragon, which in our modern setting is the religion of woke-ism. In 2020, the beast from the bottomless pit, identified in Revelation chapter eleven, manifested its political and religious power and slew both horns of the earth beast. That bottomless pit, among other things, is represented by the “Spring of Pan,” that fed the Jordan River.
Globalismens religion är drakens religion, vilken i vår moderna kontext är wokeismens religion. År 2020 manifesterade vilddjuret från avgrunden, identifierat i Uppenbarelseboken kapitel elva, sin politiska och religiösa makt och dödade jordens vilddjurs båda horn. Den avgrunden representeras, bland annat, av ”Pans källa”, som gav näring åt Jordanfloden.
In Greek mythology, Pan was associated with nature, wilderness, and rustic music, and the presence of a spring dedicated to him, and held religious importance for worshippers. The god Pan is often depicted with the legs, horns, and ears of a goat. Pan was considered the god of shepherds and flocks, and was often portrayed as a playful and mischievous deity who frolicked in the forests and mountains. The imagery of Pan as a goat-legged deity agrees with Daniel chapter eight, where Greece is represented by a he-goat. Goats are a common domestic animal in ancient Greece, and were often found in mountainous regions where Pan was believed to roam. This depiction became a prominent feature of Pan’s iconography and persisted in Greek art and literature depicting the god, including the national currency.
I den grekiska mytologin förknippades Pan med naturen, vildmarken och lantlig musik, och närvaron av en källa som var helgad åt honom hade religiös betydelse för dem som dyrkade honom. Guden Pan avbildas ofta med en gets ben, horn och öron. Pan betraktades som herdarnas och hjordarnas gud och framställdes ofta som en lekfull och skälmsk gudom som tumlade omkring i skogar och berg. Bilden av Pan som en gudom med getben överensstämmer med Daniel kapitel åtta, där Grekland representeras av en bock. Getter är ett vanligt tamdjur i det forntida Grekland och återfanns ofta i bergstrakter där Pan ansågs ströva omkring. Denna framställning blev ett framträdande inslag i Pans ikonografi och bestod i grekisk konst och litteratur som avbildade guden, inbegripet den nationella valutan.
When Jesus visited Caesarea Philippi, He identified that the “Gates of Hell” would not prevail against the church. What Peter had stated in answer to Jesus’ question is understood in Christian history and tradition as the “Christian Confession.”
När Jesus besökte Caesarea Filippi, förklarade han att ”helvetets portar” inte skulle få makt över kyrkan. Det Petrus hade sagt som svar på Jesu fråga förstås i den kristna historien och traditionen som den ”kristna bekännelsen”.
When Jesus came into the coasts of Caesarea Philippi, he asked his disciples, saying, Whom do men say that I the Son of man am? And they said, Some say that thou art John the Baptist: some, Elias; and others, Jeremias, or one of the prophets. He saith unto them, But whom say ye that I am? And Simon Peter answered and said, Thou art the Christ, the Son of the living God. And Jesus answered and said unto him, Blessed art thou, Simon Barjona: for flesh and blood hath not revealed it unto thee, but my Father which is in heaven. And I say also unto thee, That thou art Peter, and upon this rock I will build my church; and the gates of hell shall not prevail against it. And I will give unto thee the keys of the kingdom of heaven: and whatsoever thou shalt bind on earth shall be bound in heaven: and whatsoever thou shalt loose on earth shall be loosed in heaven. Then charged he his disciples that they should tell no man that he was Jesus the Christ. Matthew 16:13–20.
När Jesus kom till trakterna kring Caesarea Filippi, frågade han sina lärjungar och sade: »Vem säger människorna att jag, Människosonen, är?» De sade: »Somliga säger Johannes Döparen, andra Elia, och andra Jeremia eller någon av profeterna.» Han sade till dem: »Men ni, vem säger ni att jag är?» Simon Petrus svarade och sade: »Du är Kristus, den levande Gudens Son.» Jesus svarade och sade till honom: »Salig är du, Simon Barjona; ty kött och blod har inte uppenbarat detta för dig, utan min Fader som är i himlarna. Och också jag säger dig att du är Petrus, och på denna klippa skall jag bygga min församling, och helvetets portar skall inte bli henne övermäktiga. Och jag skall ge dig himmelrikets nycklar; och vad du än binder på jorden, skall vara bundet i himlarna, och vad du än löser på jorden, skall vara löst i himlarna.» Sedan befallde han sina lärjungar att de inte skulle säga till någon att han var Jesus Kristus. Matteus 16:13–20.
This passage is significant because it represents a pivotal moment in Jesus’ ministry and the development of Christian theology. Peter’s confession of Jesus as the Messiah, the Son of the living God, is seen as the foundation of Christian faith and the cornerstone upon which the church is built. The phrase “on this rock I will build my church” is interpreted in Catholic tradition as a reference to Peter himself, whom Jesus identifies as the “rock” upon which the church will be built. This interpretation serves as the basis for the papal primacy and authority in Catholic theology.
Detta avsnitt är betydelsefullt därför att det utgör ett avgörande ögonblick i Jesu tjänst och i utvecklingen av den kristna teologin. Petrus bekännelse av Jesus som Messias, den levande Gudens Son, betraktas som den kristna trons grund och som hörnstenen på vilken kyrkan är byggd. Uttrycket ”på denna klippa skall jag bygga min kyrka” tolkas i katolsk tradition som en hänvisning till Petrus själv, vilken Jesus identifierar som den ”klippa” på vilken kyrkan skall byggas. Denna tolkning utgör grunden för det påvliga primatet och auktoriteten i katolsk teologi.
In Protestant theology, the “rock” is not understood to refer to Peter personally, but to Peter’s confession of faith in Jesus as the Messiah and the Son of God. In this view, the foundation of the church is not Peter, but the confession that Jesus is the Christ and the Son of God. Regardless of theological interpretation, the Confession of Peter in Matthew 16:13–20 is considered a central and foundational passage in Christian belief, emphasizing the identity of Jesus as the Messiah and the Son of God, and affirming the mission and purpose of the church.
I protestantisk teologi förstås ”klippan” inte som en hänvisning till Petrus personligen, utan till Petrus trosbekännelse till Jesus som Messias och Guds Son. Enligt denna uppfattning är kyrkans grund inte Petrus, utan bekännelsen att Jesus är Kristus och Guds Son. Oavsett teologisk tolkning betraktas Petrus bekännelse i Matteus 16:13–20 som ett centralt och grundläggande avsnitt i den kristna tron, vilket betonar Jesu identitet som Messias och Guds Son samt bekräftar kyrkans uppdrag och syfte.
In the previous article we presented a passage from The Desire of Ages, where Sister White identifies some of the issues associated with Christ’s visit to Caesarea Philippi. One of the points she notes is that Christ had taken the disciples away from the influence of the Jews for the purpose of setting forth the lessons of Caesarea Philippi.
I den föregående artikeln presenterade vi ett avsnitt ur The Desire of Ages, där syster White identifierar några av de frågor som är förknippade med Kristi besök i Caesarea Filippi. En av de punkter hon framhåller är att Kristus hade fört lärjungarna bort från judarnas inflytande i syfte att framställa lärdomarna från Caesarea Filippi.
“Jesus and His disciples had now come into one of the towns about Caesarea Philippi. They were beyond the limits of Galilee, in a region where idolatry prevailed. Here the disciples were withdrawn from the controlling influence of Judaism, and brought into closer contact with the heathen worship. Around them were represented forms of superstition that existed in all parts of the world. Jesus desired that a view of these things might lead them to feel their responsibility to the heathen. During His stay in this region, He endeavored to withdraw from teaching the people, and to devote Himself more fully to His disciples.” The Desire of Ages, 411.
”Jesus och hans lärjungar hade nu kommit in i en av städerna i trakten kring Caesarea Filippi. De befann sig bortom Galileens gränser, i en region där avgudadyrkan rådde. Här drogs lärjungarna undan från judendomens styrande inflytande och fördes i närmare beröring med den hedniska gudsdyrkan. Runt omkring dem framträdde former av vidskepelse som fanns i alla delar av världen. Jesus önskade att åsynen av dessa ting skulle leda dem till att känna sitt ansvar gentemot hedningarna. Under sin vistelse i denna trakt sökte han undandra sig från att undervisa folket och att mer helt ägna sig åt sina lärjungar.” The Desire of Ages, 411.
On July 18, 2020, Christ removed the disciples of September 11, 2001 from the influence of Laodicean Adventism. The first disappointment in the parable of the ten virgins produced a separation of the movement from the assembly of mockers that was in the process of being passed by. This truth was fulfilled in Millerite history on April 19, 1844, and again on July 18, 2020. The history of the tarrying time then began, and it possesses the signature of “Truth” in both the movement of the first and third angels.
Den 18 juli 2020 avlägsnade Kristus lärjungarna från den 11 september 2001 från inflytandet av det laodiceiska adventismen. Den första besvikelsen i liknelsen om de tio jungfrurna frambringade en åtskillnad mellan rörelsen och de hånarnas församling som höll på att bli förbigången. Denna sanning uppfylldes i den milleritiska historien den 19 april 1844, och åter den 18 juli 2020. Då började dröjsmålstidens historia, och den bär kännetecknet av ”Sanning” i både den första och den tredje ängelns rörelse.
The first disappointment is the first of three waymarks, and the history concludes with the Great Disappointment of October 22, 1844, that typifies the “great earthquake” of Revelation chapter eleven. The beginning, first letter of the Hebrew alphabet represents a disappointment, and the ending, twenty-second letter of the Hebrew alphabet also represents a disappointment. The thirteenth letter, representing rebellion, identifies the disappointment of the foolish virgins who manifest their lost condition when the call at Midnight identifies who has and who has not prepared for the crisis. The twenty-two letters of the Hebrew alphabet represent the symbol of the combination of Divinity with humanity that is accomplished within that history, though the Millerite history represents the first Kadesh, and our history today represents the last Kadesh.
Den första besvikelsen är den första av tre vägmarkeringar, och historien avslutas med den stora besvikelsen den 22 oktober 1844, som förebildar den ”stora jordbävningen” i Uppenbarelsebokens elfte kapitel. Begynnelsen, den första bokstaven i det hebreiska alfabetet, representerar en besvikelse, och slutet, den tjugoandra bokstaven i det hebreiska alfabetet, representerar också en besvikelse. Den trettonde bokstaven, som representerar uppror, utpekar de fåvitska jungfrurnas besvikelse, vilka ger uttryck för sitt förlorade tillstånd när ropet vid midnatt visar vilka som har och vilka som inte har förberett sig för krisen. De tjugotvå bokstäverna i det hebreiska alfabetet representerar symbolen för föreningen av gudomlighet med mänsklighet, vilken fullbordas inom denna historia, även om den milleritiska historien representerar det första Kades, och vår historia i dag representerar det sista Kades.
The two lines are parallel, but one represents the failure of God’s people and the other the victory of God’s people. Just before the cross, Jesus brought His disciples to Panium, just as He has brought His last-day disciples to Panium, and in doing so He allowed a disappointment to remove His last day disciples from the “controlling influence” of Laodicean Adventism, represented by “Judaism” in the history of Matthew chapter sixteen. In doing so, He also simultaneously brought His disciples into a closer contact with heathenism, thus representing the working environment of His last-day disciples who are now living in the full-blown manifestation of satanic power represented by the modern communication systems that are being employed to lead the entire world into receiving the mark of the beast.
De två linjerna är parallella, men den ena representerar Guds folks nederlag och den andra Guds folks seger. Strax före korset förde Jesus sina lärjungar till Panium, alldeles som Han har fört sina sista dagars lärjungar till Panium, och genom att göra detta tillät Han en besvikelse att avlägsna sina sista dagars lärjungar från den ”kontrollerande påverkan” från laodiceisk adventism, representerad av ”judendomen” i historien i Matteus kapitel sexton. Därigenom förde Han också samtidigt sina lärjungar i närmare kontakt med hedendomen och framställde så arbetsmiljön för sina sista dagars lärjungar, som nu lever i den fullt utvecklade manifestationen av den sataniska makt som representeras av de moderna kommunikationssystem som används för att leda hela världen till att ta emot vilddjurets märke.
The history of Caesarea Philippi aligns with the history of the Battle of Panium, and verses thirteen through fifteen. Christ and His disciples, were standing in the shadow of the cross, typifying His last-day disciples standing in the shadow of the Sunday law. There, in verses thirteen through fifteen, which was Caesarea Philippi, and also the Battle of Panium, which is where we stand today, Christ began to teach His disciples about what was about to happen in verse sixteen.
Caesarea Filippis historia sammanfaller med historien om slaget vid Panium och med verserna tretton till femton. Kristus och Hans lärjungar stod i korsets skugga, vilket förebildade Hans sista dagars lärjungar stående i söndagslagens skugga. Där, i verserna tretton till femton, vilket var Caesarea Filippi och även slaget vid Panium, vilket är där vi står i dag, började Kristus undervisa Sina lärjungar om vad som höll på att ske i vers sexton.
“He was about to tell them of the suffering that awaited Him. But first He went away alone, and prayed that their hearts might be prepared to receive His words.” The Desire of Ages, 411.
”Han stod i begrepp att tala om för dem om det lidande som väntade honom. Men först drog han sig undan ensam och bad att deras hjärtan måtte beredas att ta emot hans ord.” Messias, 411.
Before Christ told His disciples of the cross, He first went away, or He tarried, thus marking the tarrying time in the parable and the history from July 18, 2020 to July 2023.
Innan Kristus talade till sina lärjungar om korset, gick han först bort, eller dröjde; därmed utmärkte han dröjsmålstiden i liknelsen och historien från den 18 juli 2020 till juli 2023.
“Upon joining them, He did not at once communicate that which He desired to impart. Before doing this, He gave them an opportunity of confessing their faith in Him that they might be strengthened for the coming trial.” The Desire of Ages, 411.
”När Han anslöt sig till dem, meddelade Han inte genast det som Han önskade förmedla. Innan Han gjorde detta, gav Han dem tillfälle att bekänna sin tro på Honom, för att de skulle bli styrkta inför den kommande prövningen.” Messias, s. 411.
In July 2023, the Lord began to give opportunity for those involved with the disappointment, to express their faith. He did so by opening up the message of Ezekiel thirty-seven, which was a confirmation of the message of September 11, 2001. It was the thread that tied the sealing time from September 11, 2001 to the soon coming Sunday law together. It did so by placing the disappointment of July 18, 2020 in the structure of truth, for, those who were willing to see, could recognize that every reformatory movement has a theme that runs through their peculiar sacred history.
I juli 2023 började Herren ge dem som var involverade i besvikelsen tillfälle att uttrycka sin tro. Detta gjorde han genom att öppna budskapet i Hesekiel trettiosju, vilket var en bekräftelse på budskapet från den 11 september 2001. Det var den tråd som band samman beseglingstiden från den 11 september 2001 med den snart kommande söndagslagen. Det skedde genom att placera besvikelsen den 18 juli 2020 i sanningens struktur, ty de som var villiga att se kunde inse att varje reformatorisk rörelse har ett tema som löper genom dess egenartade heliga historia.
In the last days, the message of the third woe arrived on September 11, 2001, then a false message of the third woe was proclaimed that produced a disappointment, but the message that brought them back to life after three and a half days of being dead, dry and scattered bones was the message of the four winds, that is also the third woe.
I de sista dagarna anlände budskapet om det tredje ve den 11 september 2001; därefter förkunnades ett falskt budskap om det tredje ve, vilket framkallade en besvikelse, men det budskap som återgav dem livet efter tre och en halv dag såsom döda, torra och kringspridda ben var budskapet om de fyra vindarna, vilket också är det tredje ve.
The last-day disciples can see, if they choose to see, that the three waymarks of the sealing of the one hundred and forty-four thousand are the same theme at each step, and that at the second step, the rebellion represented by the thirteenth letter of the Hebrew alphabet confirmed the message as “Truth.” A second witness the Lord provided was in the fact that the first disappointment of prior reformatory movements was based upon rebellion against God’s revealed will, whether it was Moses not circumcising his son, or Uzzah touching that ark, or Martha and Mary doubting Jesus’ word concerning the death of Lazarus. The only reform line that did not uphold the fact that the first disappointment was based upon disobedience was the reform movement of the Millerites, but it was also shown at that time that the history of the Millerites possessed internal waymarks that were based upon the truth of the eighth, being of the seven.
Lärjungarna i den sista tiden kan se, om de väljer att se, att de tre vägmärkena i de etthundrafyrtiofyratusens besegling utgör samma tema i varje steg, och att vid det andra steget bekräftade det uppror som representeras av den trettonde bokstaven i det hebreiska alfabetet budskapet som ”Sanning”. Ett andra vittne som Herren gav låg i det faktum att den första besvikelsen i tidigare reformatoriska rörelser grundade sig på uppror mot Guds uppenbarade vilja, vare sig det gällde att Mose inte omskar sin son, eller att Ussa rörde vid arken, eller att Marta och Maria tvivlade på Jesu ord angående Lasarus död. Den enda reformlinje som inte upprätthöll det faktum att den första besvikelsen grundade sig på olydnad var milleriternas reformrörelse, men det visades också vid den tiden att milleriternas historia ägde inre vägmärken som grundade sig på sanningen om den åttonde, som är av de sju.
The fact that the eighth is of the seven is a major element of the Revelation of Jesus Christ which is now being unsealed, and the transition of the Philadelphian Millerite movement unto the Laodicean church was a waymark that identified when the Laodicean movement of the third angel would transition unto the Philadelphian movement of the one hundred and forty-four thousand. Thus, the fact that the first Millerite disappointment was accomplished without their movement manifesting disobedience, provided the contrast for the same waymark in the last days where the Laodicean movement of the third angel would disobey and produce a disappointment, and in so doing would align with the Millerite waymark, and produce the logic to see the movement of the one hundred and forty-four thousand is the eighth, that is of the seven.
Det faktum att den åttonde är av de sju är ett huvudmoment i Jesu Kristi uppenbarelse som nu avförseglas, och övergången från den filadelfiska milleritiska rörelsen till den laodiceiska församlingen var ett vägmärke som angav när den tredje ängelns laodiceiska rörelse skulle övergå till de etthundrafyrtiofyratusens filadelfiska rörelse. Så gav det faktum att den första milleritiska besvikelsen fullbordades utan att deras rörelse manifesterade olydnad, kontrasten till samma vägmärke i de sista dagarna, där den tredje ängelns laodiceiska rörelse skulle vara olydig och frambringa en besvikelse, och därigenom stämma överens med det milleritiska vägmärket och frambringa den logik som visar att de etthundrafyrtiofyratusens rörelse är den åttonde, som är av de sju.
On July 2023, the Lord raised up a “voice in the wilderness” in order to prepare His last-day people for the crisis of the Sunday law, and once He returned from tarrying in prayer unto the disciples, He gave them opportunity to express their faith. In Christ’s day the message was His baptism, the point where Jesus, became Jesus Christ. That waymark aligns with September 11, 2001, and His disciples were asked what men thought, and then asked what the disciples themselves thought about Christ.
I juli 2023 uppreste Herren en ”röst i öknen” för att bereda sitt folk i den sista tiden för söndagslagens kris, och när Han återvände från att ha dröjt i bön till lärjungarna, gav Han dem tillfälle att uttrycka sin tro. På Kristi tid var budskapet Hans dop, den punkt där Jesus blev Jesus Kristus. Det vägmärket står i linje med den 11 september 2001, och Hans lärjungar tillfrågades vad människorna ansåg, och därefter tillfrågades lärjungarna själva vad de ansåg om Kristus.
“Upon joining them, He did not at once communicate that which He desired to impart. Before doing this, He gave them an opportunity of confessing their faith in Him that they might be strengthened for the coming trial. He asked, ‘Whom do men say that I the Son of man am?’
”När han hade slutit sig till dem, meddelade han dem inte genast det som han önskade förmedla. Innan han gjorde detta, gav han dem tillfälle att bekänna sin tro på honom, så att de måtte stärkas inför den kommande prövningen. Han frågade: ”Vem säger människorna att jag, Människosonen, är?”
“Sadly the disciples were forced to acknowledge that Israel had failed to recognize their Messiah. Some indeed, when they saw His miracles, had declared Him to be the Son of David. The multitudes that had been fed at Bethsaida had desired to proclaim Him king of Israel. Many were ready to accept Him as a prophet; but they did not believe Him to be the Messiah.” The Desire of Ages, 411.
”Sorgligt nog tvingades lärjungarna erkänna att Israel hade underlåtit att känna igen sin Messias. Vissa hade visserligen, när de såg Hans underverk, förklarat att Han var Davids Son. Folkmassorna som hade blivit mättade i Betsaida hade velat utropa Honom till Israels konung. Många var redo att ta emot Honom som en profet; men de trodde inte att Han var Messias.” Messias, s. 411.
The majority of Adventism did not believe in the third woe of September 11, 2001. They believed some of the miracles of the prophetic Word that had been presented in the movement, and some understood that the message of September 11, 2001 had elements of truth, but they did not truly believe the claims of September 11, 2001.
Majoriteten inom adventismen trodde inte på det tredje veet den 11 september 2001. De trodde på några av den profetiska Ordets underverk som hade framställts i rörelsen, och några förstod att budskapet om den 11 september 2001 hade inslag av sanning, men de trodde inte i verklig mening på den 11 september 2001:s anspråk.
The claim of September 11, 2001 had been typified by the claim of August 11, 1840, and that claim was expressed by Sister White when commenting upon the fulfillment of August 11, 1840. She stated:
Händelsen den 11 september 2001 hade förebildats av händelsen den 11 augusti 1840, och denna händelse uttrycktes av syster White när hon kommenterade uppfyllelsen av den 11 augusti 1840. Hon sade:
“At the very time specified, Turkey, through her ambassadors, accepted the protection of the allied powers of Europe, and thus placed herself under the control of Christian nations. The event exactly fulfilled the prediction. When it became known, multitudes were convinced of the correctness of the principles of prophetic interpretation adopted by Miller and his associates, and a wonderful impetus was given to the advent movement. Men of learning and position united with Miller, both in preaching and in publishing his views, and from 1840 to 1844 the work rapidly extended.” The Great Controversy, 334, 335.
”Just vid den angivna tiden godtog Turkiet genom sina ambassadörer de allierade makternas i Europa beskydd och ställde sig därmed under de kristna nationernas kontroll. Händelsen uppfyllde förutsägelsen exakt. När detta blev känt, blev mängder av människor övertygade om riktigheten i de principer för profetisk uttolkning som Miller och hans medarbetare hade antagit, och en underbar drivkraft gavs åt adventrörelsen. Lärda män och män i inflytelserik ställning förenade sig med Miller, både i att predika och i att publicera hans uppfattningar, och från 1840 till 1844 utvidgades verket hastigt.” The Great Controversy, 334, 335.
What was confirmed on August 11, 1840 was that Miller’s prophetic views were accurate, and the claim of September 11, 2001 is the confirmation that Future for America’s prophetic views are accurate. The unrepentant multitude in July of 2023 could not and would not accept the premise that the methodology designed by Christ, and entrusted to Future for America is actually the methodology of the latter rain. But then Christ asked His disciples what they, not the multitude thought.
Det som bekräftades den 11 augusti 1840 var att Millers profetiska uppfattningar var riktiga, och påståendet om den 11 september 2001 är bekräftelsen på att Future for Americas profetiska uppfattningar är riktiga. Den obotfärdiga mångfalden i juli 2023 kunde inte och ville inte acceptera premissen att den metodologi som utformats av Kristus och anförtrotts åt Future for America i själva verket är den sena regnets metodologi. Men därefter frågade Kristus sina lärjungar vad de, och inte mångfalden, ansåg.
“Jesus now put a second question, relating to the disciples themselves: ‘But whom say ye that I am?’ Peter answered, ‘Thou art the Christ, the Son of the living God.’
”Jesus ställde nu en andra fråga, som gällde lärjungarna själva: ’Men vem säger ni att jag är?’ Petrus svarade: ’Du är Messias, den levande Gudens Son.’”
“From the first, Peter had believed Jesus to be the Messiah. Many others who had been convicted by the preaching of John the Baptist, and had accepted Christ, began to doubt as to John’s mission when he was imprisoned and put to death; and they now doubted that Jesus was the Messiah, for whom they had looked so long. Many of the disciples who had ardently expected Jesus to take His place on David’s throne left Him when they perceived that He had no such intention. But Peter and his companions turned not from their allegiance. The vacillating course of those who praised yesterday and condemned today did not destroy the faith of the true follower of the Saviour. Peter declared, ‘Thou art the Christ, the Son of the living God.’ He waited not for kingly honors to crown his Lord, but accepted Him in His humiliation.
”Ända från början hade Petrus trott att Jesus var Messias. Många andra, som genom Johannes Döparens predikan hade blivit överbevisade och hade tagit emot Kristus, började tvivla på Johannes kallelse när han fängslades och dödades; och de tvivlade nu på att Jesus var den Messias som de så länge hade väntat på. Många av lärjungarna, som ivrigt hade väntat att Jesus skulle inta sin plats på Davids tron, lämnade honom när de märkte att han inte hade någon sådan avsikt. Men Petrus och hans följeslagare vek inte från sin trohet. Den vacklande hållning hos dem som i går prisade och i dag fördömde förstörde inte den sanne Frälsarens efterföljares tro. Petrus förklarade: ’Du är Messias, den levande Gudens Son.’ Han väntade inte på att kunglig ära skulle kröna hans Herre, utan tog emot honom i hans förnedring.”
“Peter had expressed the faith of the twelve. Yet the disciples were still far from understanding Christ’s mission. The opposition and misrepresentation of the priests and rulers, while it could not turn them away from Christ, still caused them great perplexity. They did not see their way clearly. The influence of their early training, the teaching of the rabbis, the power of tradition, still intercepted their view of truth. From time to time precious rays of light from Jesus shone upon them, yet often they were like men groping among shadows. But on this day, before they were brought face to face with the great trial of their faith, the Holy Spirit rested upon them in power. For a little time their eyes were turned away from ‘the things which are seen,’ to behold ‘the things which are not seen.’ 2 Corinthians 4:18. Beneath the guise of humanity they discerned the glory of the Son of God.
”Petrus hade gett uttryck åt de tolvs tro. Ändå var lärjungarna ännu långt ifrån att förstå Kristi uppdrag. Prästernas och rådsherrarnas motstånd och förvrängning, även om det inte kunde vända dem bort från Kristus, vållade dem dock stor förbryllelse. De såg inte sin väg klart. Inflytandet från deras tidigare fostran, rabbinernas undervisning och traditionens makt skymde fortfarande deras syn på sanningen. Från tid till annan lyste dyrbara strålar av ljus från Jesus över dem, men ofta var de som människor som trevar bland skuggor. Men denna dag, innan de ställdes ansikte mot ansikte med den stora prövningen av sin tro, vilade den Helige Ande över dem med kraft. För en kort stund vändes deras blickar bort från ”det som är synligt” för att skåda ”det som inte är synligt”. 2 Korinthierbrevet 4:18. Under mänsklighetens gestalt urskilde de Guds Sons härlighet.
“Jesus answered Peter, saying, ‘Blessed art thou, Simon Bar-jona: for flesh and blood hath not revealed it unto thee, but My Father which is in heaven.’” The Desire of Ages, 412.
”Jesus svarade Petrus och sade: ’Salig är du, Simon Barjona; ty kött och blod har inte uppenbarat detta för dig, utan min Fader som är i himlen.’” The Desire of Ages, 412.
Peter’s confession in identifying that Christ is the son of God, spoke directly to the testing question of that history. The time had come for the Messiah to appear, as set forth by God’s prophetic Word, and only those who accepted that truth would be included with those represented by Peter’s statement. Peter represents those who accept the message established on September 11, 2001, and that confess that Jesus is the Son of God. “Peter had expressed the faith of the twelve,” and the twelve he represented were the one hundred and forty-four thousand. For this reason, Christ changed Peter’s name from Simon Bar-jona unto Peter in the passage.
Petrus bekännelse, när han identifierade att Kristus är Guds Son, talade direkt till den prövande frågan i den historien. Tiden hade kommit för Messias att framträda, såsom det fastställts genom Guds profetiska Ord, och endast de som tog emot den sanningen skulle inneslutas bland dem som representeras av Petrus uttalande. Petrus representerar dem som tar emot det budskap som stadfästes den 11 september 2001 och som bekänner att Jesus är Guds Son. ”Petrus hade uttryckt de tolvs tro”, och de tolv som han representerade var de etthundrafyrtiofyra tusen. Av denna anledning ändrade Kristus i denna passage Petrus namn från Simon Bar-jona till Petrus.
“Simon” means “he who hears,” and “bar” means “son of,” and Jonah means “dove.” Simon represented those who heard the message of the dove, which represented the truths associated with the baptism of Jesus, when He became the Christ, anointed with power, as was symbolically represented by the descent of the Holy Spirit in the form of a dove.
”Simon” betyder ”han som hör”, och ”bar” betyder ”son till”, och Jona betyder ”duva”. Simon representerade dem som hörde duvans budskap, vilket representerade de sanningar som hör samman med Jesu dop, då han blev Kristus, smord med kraft, såsom symboliskt framställdes genom den Helige Andes nedstigande i en duvas gestalt.
The reform lines parallel each other and John represents the Millerites, who on August 11, 1840, ate the little book. Jeremiah aligns with that event, and when he ate the little book, he was then called by God’s name.
Reformationslinjerna löper parallellt med varandra, och Johannes representerar milleriterna, som den 11 augusti 1840 åt den lilla bokrullen. Jeremia motsvarar den händelsen, och när han åt den lilla bokrullen blev han därefter kallad vid Guds namn.
Thy words were found, and I did eat them; and thy word was unto me the joy and rejoicing of mine heart: for I am called by thy name, O Lord God of hosts. Jeremiah 15:16.
Dina ord blev funna, och jag åt dem; och ditt ord blev för mig mitt hjärtas fröjd och glädje, ty jag är uppkallad efter ditt namn, Herre, härskarornas Gud. Jeremia 15:16.
When the Lord entered into covenant with Abram, He changed his name to Abraham, as He did with Sarai and Jacob. The changing of a name represents a covenant relationship, and at the waymark where the Divine symbol descends God’s people are to eat the message, enter into covenant, and their name is then changed. As a representative of the disciples of Christ’s time, Simon Bar-jona represented those who “heard” the message of the “dove.”
När Herren ingick förbund med Abram, ändrade Han hans namn till Abraham, såsom Han gjorde med Sarai och Jakob. Förändringen av ett namn representerar en förbundsrelation, och vid det vägmärke där den gudomliga symbolen stiger ned skall Guds folk äta budskapet, ingå i förbund, och deras namn blir då förändrat. Som en representant för lärjungarna på Kristi tid representerade Simon Barjona dem som ”hörde” ”duvans” budskap.
When he gave testimony that he recognized that at that waymark Jesus became the Christ, and that He was the Son of God, and all which that entails, Christ then changed his name to Peter. He had expressed the message that Christ’s covenant people of that history accepted, and in so doing he also typified the one hundred and forty-four thousand of the last days.
När han vittnade om att han insåg att Jesus vid det waymark blev Kristus, och att han var Guds Son, med allt vad detta innebär, ändrade Kristus därefter hans namn till Petrus. Han hade uttryckt det budskap som Kristi förbundsfolk i den historien tog emot, och därigenom förebildade han också de etthundrafyrtiofyra tusen i de sista dagarna.
The letter “P” is the sixteenth letter in the English alphabet, and the letter “E” is the fifth letter in the alphabet, and the letter “T” is the twentieth letter, the letter “E” is repeated, and the name ends with the letter “R” which is the eighteenth letter. Sixteen “times” five, “times” twenty, “times” five, “times” eighteen equals one hundred and forty-four thousand. The Wonderful Linguist spoke to Peter in Hebrew, and the New Testament was written in the Greek, and the translators of the King James Version produced the New Testament in English.
Bokstaven ”P” är den sextonde bokstaven i det engelska alfabetet, och bokstaven ”E” är den femte bokstaven i alfabetet, och bokstaven ”T” är den tjugonde bokstaven, bokstaven ”E” upprepas, och namnet slutar med bokstaven ”R”, som är den artonde bokstaven. Sexton ”gånger” fem, ”gånger” tjugo, ”gånger” fem, ”gånger” arton är lika med etthundrafyrtiofyratusen. Den underbare Linguisten talade till Petrus på hebreiska, och Nya testamentet skrevs på grekiska, och översättarna av King James Version framställde Nya testamentet på engelska.
In spite of the three steps of differing languages, Christ, who is the Son of God, the Wonderful Linguist, and the Wonderful Numberer, placed an illustration of the sealing of the one hundred and forty-four thousand in Matthew chapter sixteen, that aligns with the Battle of Panium, and His visit to Caesarea Philippi. He did so by employing His control of language and numbers, for He is both Palmoni (the Wonderful Numberer), and the Word (the Wonderful Linguist).
Trots de tre stegen med skilda språk placerade Kristus, som är Guds Son, den underbare språkvetaren och den underbare talräknaren, en illustration av beseglingen av de etthundrafyrtiofyra tusen i Matteus kapitel sexton, vilken överensstämmer med slaget vid Panium och hans besök i Caesarea Filippi. Detta gjorde han genom att använda sitt herravälde över språk och tal, ty han är både Palmoni (den underbare talräknaren) och Ordet (den underbare språkvetaren).
We will continue this study in the next article.
Vi kommer att fortsätta denna studie i nästa artikel.
“Nearly two thousand years ago, a voice of mysterious import was heard in heaven, from the throne of God, ‘Lo, I come.’ ‘Sacrifice and offering Thou wouldest not, but a body hast Thou prepared Me…. Lo, I come (in the volume of the Book it is written of Me,) to do Thy will, O God.’ Hebrews 10:5–7. In these words is announced the fulfillment of the purpose that had been hidden from eternal ages. Christ was about to visit our world, and to become incarnate. He says, ‘A body hast Thou prepared Me.’ Had He appeared with the glory that was His with the Father before the world was, we could not have endured the light of His presence. That we might behold it and not be destroyed, the manifestation of His glory was shrouded. His divinity was veiled with humanity,—the invisible glory in the visible human form.
”För nära två tusen år sedan hördes i himlen, från Guds tron, en röst av hemlighetsfull innebörd: ’Se, jag kommer.’ ’Slaktoffer och offergåva ville du inte ha, men en kropp har du berett åt mig.... Se, jag kommer (i bokrullen är det skrivet om mig) för att göra din vilja, o Gud.’ Hebréerbrevet 10:5–7. I dessa ord förkunnas fullbordandet av den avsikt som varit dold från eviga tider. Kristus stod i begrepp att besöka vår värld och att bli människa. Han säger: ’En kropp har du berett åt mig.’ Hade han framträtt med den härlighet som var hans hos Fadern innan världen blev till, skulle vi inte ha kunnat uthärda ljuset från hans närvaro. För att vi skulle kunna skåda det och inte bli förgjorda beslöts hans härlighets uppenbarelse i ett hölje. Hans gudomlighet doldes i mänsklighet,—den osynliga härligheten i synlig mänsklig gestalt.”
“This great purpose had been shadowed forth in types and symbols. The burning bush, in which Christ appeared to Moses, revealed God. The symbol chosen for the representation of the Deity was a lowly shrub, that seemingly had no attractions. This enshrined the Infinite. The all-merciful God shrouded His glory in a most humble type, that Moses could look upon it and live. So in the pillar of cloud by day and the pillar of fire by night, God communicated with Israel, revealing to men His will, and imparting to them His grace. God’s glory was subdued, and His majesty veiled, that the weak vision of finite men might behold it. So Christ was to come in ‘the body of our humiliation’ (Philippians 3:21, R. V.), ‘in the likeness of men.’ In the eyes of the world He possessed no beauty that they should desire Him; yet He was the incarnate God, the light of heaven and earth. His glory was veiled, His greatness and majesty were hidden, that He might draw near to sorrowful, tempted men.
”Detta stora syfte hade förebådats genom förebilder och symboler. Den brinnande busken, i vilken Kristus uppenbarade sig för Mose, uppenbarade Gud. Den symbol som valdes för att framställa Gudomen var en ringa buske, som till synes saknade varje lockelse. I denna bodde den Oändlige. Den allbarmhärtige Guden dolde sin härlighet i en högst ödmjuk sinnebild, så att Mose kunde se på den och leva. Så meddelade Gud sig till Israel i molnstoden om dagen och eldstoden om natten, uppenbarade sin vilja för människorna och skänkte dem sin nåd. Guds härlighet var dämpad och hans majestät höljt, för att ändliga människors svaga syn skulle kunna betrakta det. Så skulle Kristus komma i ”vår förnedrings kropp” (Filipperbrevet 3:21). ”i människors likhet.” I världens ögon ägde han ingen skönhet som kunde väcka deras åtrå till honom; ändå var han den inkarnerade Guden, himmelens och jordens ljus. Hans härlighet var höljd, hans storhet och majestät dolda, för att han skulle kunna komma nära sorgsna, frestade människor.
“God commanded Moses for Israel, ‘Let them make Me a sanctuary; that I may dwell among them’ (Exodus 25:8), and He abode in the sanctuary, in the midst of His people. Through all their weary wandering in the desert, the symbol of His presence was with them. So Christ set up His tabernacle in the midst of our human encampment. He pitched His tent by the side of the tents of men, that He might dwell among us, and make us familiar with His divine character and life. ‘The Word became flesh, and tabernacled among us (and we beheld His glory, glory as of the Only Begotten from the Father), full of grace and truth.’ John 1:14, R. V., margin.
”Gud befallde genom Mose åt Israel: ’De skall göra åt mig en helgedom, för att jag må bo mitt ibland dem’ (2 Moseboken 25:8), och han bodde i helgedomen, mitt ibland sitt folk. Under hela deras mödosamma vandring i öknen var symbolen för hans närvaro med dem. Så reste Kristus sitt tabernakel mitt i vårt mänskliga läger. Han slog upp sitt tält vid sidan av människors tält, för att han skulle bo ibland oss och göra oss förtrogna med sin gudomliga karaktär och sitt liv. ’Ordet blev kött och tabernaklade bland oss (och vi såg hans härlighet, en härlighet såsom den Enfödde har från Fadern), full av nåd och sanning.’ Johannes 1:14, R. V., marginalen.”
“Since Jesus came to dwell with us, we know that God is acquainted with our trials, and sympathizes with our griefs. Every son and daughter of Adam may understand that our Creator is the friend of sinners. For in every doctrine of grace, every promise of joy, every deed of love, every divine attraction presented in the Saviour’s life on earth, we see ‘God with us.’
”Sedan Jesus kom för att bo ibland oss, vet vi att Gud är förtrogen med våra prövningar och känner medlidande med våra sorger. Varje son och dotter av Adam kan förstå att vår Skapare är syndares vän. Ty i varje nådens lära, varje löfte om glädje, varje kärlekens gärning, varje gudomlig dragningskraft som framställs i Frälsarens liv på jorden, ser vi ’Gud med oss’.“
“Satan represents God’s law of love as a law of selfishness. He declares that it is impossible for us to obey its precepts. The fall of our first parents, with all the woe that has resulted, he charges upon the Creator, leading men to look upon God as the author of sin, and suffering, and death. Jesus was to unveil this deception. As one of us He was to give an example of obedience. For this He took upon Himself our nature, and passed through our experiences. ‘In all things it behooved Him to be made like unto His brethren.’ Hebrews 2:17. If we had to bear anything which Jesus did not endure, then upon this point Satan would represent the power of God as insufficient for us. Therefore Jesus was ‘in all points tempted like as we are.’ Hebrews 4:15. He endured every trial to which we are subject. And He exercised in His own behalf no power that is not freely offered to us. As man, He met temptation, and overcame in the strength given Him from God. He says, ‘I delight to do Thy will, O My God: yea, Thy law is within My heart.’ Psalm 40:8. As He went about doing good, and healing all who were afflicted by Satan, He made plain to men the character of God’s law and the nature of His service. His life testifies that it is possible for us also to obey the law of God.
"Satan framställer Guds kärleks lag som en själviskhetens lag. Han förklarar att det är omöjligt för oss att lyda dess bud. Våra första föräldrars fall, med allt det elände som blivit följden därav, lägger han Skaparen till last och förleder människorna att se på Gud såsom syndens, lidandets och dödens upphovsman. Jesus skulle avslöja detta bedrägeri. Som en av oss skulle Han ge ett exempel på lydnad. För detta tog Han vår natur på sig och genomgick våra erfarenheter. 'I allt måste han bliva lik sina bröder.' Hebreerbrevet 2:17. Om vi måste bära något som Jesus inte uthärdade, då skulle Satan på denna punkt framställa Guds kraft som otillräcklig för oss. Därför blev Jesus 'i allt frestad liksom vi'. Hebreerbrevet 4:15. Han uthärdade varje prövning som vi är utsatta för. Och till sin egen förmån brukade Han ingen kraft som inte fritt erbjuds oss. Som människa mötte Han frestelsen och övervann i den styrka som Gud gav Honom. Han säger: 'Att göra din vilja, min Gud, är min lust, och din lag är i mitt hjärta.' Psalm 40:8. När Han gick omkring och gjorde gott och botade alla som var plågade av Satan, klargjorde Han för människorna Guds lags karaktär och arten av Hans tjänst. Hans liv vittnar om att det också är möjligt för oss att lyda Guds lag."
“By His humanity, Christ touched humanity; by His divinity, He lays hold upon the throne of God. As the Son of man, He gave us an example of obedience; as the Son of God, He gives us power to obey. It was Christ who from the bush on Mount Horeb spoke to Moses saying, ‘I AM THAT I AM…. Thus shalt thou say unto the children of Israel, I AM hath sent me unto you.’ Exodus 3:14. This was the pledge of Israel’s deliverance. So when He came ‘in the likeness of men,’ He declared Himself the I AM. The Child of Bethlehem, the meek and lowly Saviour, is God ‘manifest in the flesh.’ 1 Timothy 3:16. And to us He says: ‘I AM the Good Shepherd.’ ‘I AM the living Bread.’ ‘I AM the Way, the Truth, and the Life.’ ‘All power is given unto Me in heaven and in earth.’ John 10:11; 6:51; 14:6; Matthew 28:18. I AM the assurance of every promise. I AM; be not afraid. ‘God with us’ is the surety of our deliverance from sin, the assurance of our power to obey the law of heaven.” The Desire of Ages, 23, 24.
”Genom sin mänsklighet berörde Kristus mänskligheten; genom sin gudomlighet fattar Han tag om Guds tron. Såsom Människosonen gav Han oss ett exempel på lydnad; såsom Guds Son ger Han oss kraft att lyda. Det var Kristus som från busken på berget Horeb talade till Mose och sade: ’JAG ÄR DEN JAG ÄR. … Så skall du säga till Israels barn: JAG ÄR har sänt mig till er.’ 2 Moseboken 3:14. Detta var löftet om Israels befrielse. Så när Han kom ’i människors gestalt’, förklarade Han sig vara JAG ÄR. Barnet i Betlehem, den saktmodige och ödmjuke Frälsaren, är Gud ’uppenbarad i köttet’. 1 Timoteusbrevet 3:16. Och till oss säger Han: ’JAG ÄR den gode Herden.’ ’JAG ÄR det levande Brödet.’ ’JAG ÄR Vägen, Sanningen och Livet.’ ’All makt är given åt mig i himlen och på jorden.’ Johannes 10:11; 6:51; 14:6; Matteus 28:18. JAG ÄR är förvissningen om varje löfte. JAG ÄR; frukta inte. ’Gud med oss’ är borgen för vår befrielse från synden, förvissningen om vår kraft att lyda himlens lag.” Messias, s. 23, 24.