We ended a recent article with a passage from Prophets and Kings, where Sister White identified that Daniel was seeking to “understand the relation sustained by the seventy years’ captivity, as foretold through Jeremiah, to the twenty-three hundred years that in vision he heard the heavenly visitant declare should elapse before the cleansing of God’s sanctuary.”
Vi avslutade en nyligen publicerad artikel med ett avsnitt ur Prophets and Kings, där syster White angav att Daniel sökte att ”förstå vilket förhållande de sjuttio årens fångenskap, såsom förutsagd genom Jeremia, hade till de tvåtusen trehundra år som han i synen hörde den himmelske budbäraren förkunna skulle förflyta innan Guds helgedom skulle renas.”
“Through another vision further light was thrown upon the events of the future; and it was at the close of this vision that Daniel heard ‘one saint speaking, and another saint said unto that certain saint which spake, How long shall be the vision?’ Daniel 8:13. The answer that was given, ‘Unto two thousand and three hundred days; then shall the sanctuary be cleansed’ (verse 14), filled him with perplexity. Earnestly he sought for the meaning of the vision. He could not understand the relation sustained by the seventy years’ captivity, as foretold through Jeremiah, to the twenty-three hundred years that in vision he heard the heavenly visitant declare should elapse before the cleansing of God’s sanctuary. The angel Gabriel gave him a partial interpretation; yet when the prophet heard the words, ‘The vision … shall be for many days,’ he fainted away. ‘I Daniel fainted,’ he records of his experience, ‘and was sick certain days; afterward I rose up, and did the king’s business; and I was astonished at the vision, but none understood it.’ Verses 26, 27.” Prophets and Kings, 553, 554.
”Genom en annan syn kastades ytterligare ljus över framtidens händelser; och det var vid slutet av denna syn som Daniel hörde ’en helig tala, och en annan helig sade till den som talade: Hur länge varar synen?’ Daniel 8:13. Det svar som gavs, ’Intill två tusen tre hundra aftnar och morgnar; sedan skall helgedomen renas’ (vers 14), fyllde honom med förvirring. Enträget sökte han förstå synens innebörd. Han kunde inte förstå sambandet mellan de sjuttio årens fångenskap, såsom den förutsagts genom Jeremia, och de två tusen tre hundra åren, som han i synen hörde den himmelske besökaren förklara skulle förflyta innan Guds helgedoms rening. Ängeln Gabriel gav honom en delvis uttolkning; men när profeten hörde orden: ’Synen … skall gälla många dagar framöver’, svimmade han. ’Jag, Daniel, svimmade’, skriver han om sin erfarenhet, ’och var sjuk i flera dagar; därefter stod jag upp igen och förrättade kungens tjänst; och jag var häpen över synen, men ingen förstod den.’ Verserna 26, 27.” Prophets and Kings, 553, 554.
The Millerites never arrived to a complete understanding of the foundational message they proclaimed. When the time arrived that the Lion of the tribe of Judah sought to provide more information upon the “seven times,” they transitioned into the Laodicean experience, and seven years later rejected the light of the “seven times” altogether. They never saw the full relationship of the seventy years and the twenty-three hundred years, which Daniel had earnestly sought to understand. Daniel represents God’s people of the last days.
Milleriterna kom aldrig fram till en fullständig förståelse av det grundläggande budskap som de förkunnade. När den tid kom då Lejonet av Juda stam sökte ge mer information om de ”sju tiderna”, övergick de till den laodiceiska erfarenheten och förkastade sju år senare ljuset om de ”sju tiderna” helt och hållet. De såg aldrig det fulla sambandet mellan de sjuttio åren och de tvåtusen trehundra åren, vilket Daniel ivrigt hade sökt att förstå. Daniel representerar Guds folk i de sista dagarna.
The land enjoying its sabbaths is the part of the covenant that was given to ancient Israel that included the light of the resting of the land every seventh year. That covenant included the cycle of seven years repeating seven times. It included the release and restoration of property and slaves at the conclusion ending of the seven cycles of seven years (forty-nine years) during the celebration known as the jubilee. The Jews were disobedient to those covenant principles, and 2 Chronicles identified that the seventy years of captivity, spoken of by Jeremiah the prophet, represented a prior four hundred and ninety years of rebellion. In four hundred and ninety years, if ancient Israel had obeyed the directions within the covenant as set forth in Leviticus twenty-five, there would have been a total of seventy of those years in which the land rested. A biblical year is three hundred and sixty days, and three hundred and sixty days multiplied by seven (“seven times”) equals twenty-five hundred and twenty days.
Att landet åtnjöt sina sabbater är den del av förbundet som gavs åt det forntida Israel och som innefattade undervisningen om att landet skulle vila vart sjunde år. Detta förbund innefattade cykeln av sju år, upprepad sju gånger. Det innefattade frigivning och återställande av egendom och slavar vid avslutningen av de sju cyklerna om sju år (fyrtionio år) under högtiden som kallas jubelåret. Judarna var olydiga mot dessa förbundsprinciper, och 2 Krönikeboken angav att de sjuttio årens fångenskap, om vilka profeten Jeremia talade, representerade en föregående period av fyrahundranittio års uppror. Under fyrahundranittio år skulle det, om det forntida Israel hade lytt de anvisningar inom förbundet som framställs i Tredje Moseboken tjugofem, ha funnits sammanlagt sjuttio sådana år då landet vilade. Ett bibliskt år är trehundrasextio dagar, och trehundrasextio dagar multiplicerat med sju (”sju tider”) är lika med tvåtusenfemhundratjugo dagar.
The seventy years is absolutely connected to the land resting, which is absolutely connected with the “seven times.” Daniel was seeking to “understand the relation” of “the seventy years’ captivity,” “to the twenty-three hundred years” “before the cleansing of God’s sanctuary.” He was therefore seeking to understand the relation of the “chazon” vision and the “mareh” vision. It is impossible to understand that relation, without acknowledging the resting of the land in Leviticus twenty-five and twenty-six with the captivity of seventy years spoken of by Jeremiah. If you do not believe the “seven times” represents a prophetic period of twenty-five hundred and twenty years, you remove yourself from being those represented by Daniel in the last days. The Millerites believed the “seven times” was a time prophecy, but Adventism no longer does.
De sjuttio åren är absolut förbundna med landets vila, vilken i sin tur är absolut förbunden med de ”sju tiderna”. Daniel sökte att ”förstå förhållandet” mellan ”de sjuttio årens fångenskap” och ”de tvåtusen trehundra åren” ”före reningen av Guds helgedom”. Han sökte därför att förstå förhållandet mellan synen ”chazon” och synen ”mareh”. Det är omöjligt att förstå detta förhållande utan att erkänna landets vila i Tredje Moseboken tjugofem och tjugosex i samband med den sjuttioåriga fångenskap som omtalas av Jeremia. Om du inte tror att de ”sju tiderna” representerar en profetisk period om tvåtusen femhundra tjugo år, avlägsnar du dig själv från att vara bland dem som Daniel representerar i de sista dagarna. Milleriterna trodde att de ”sju tiderna” var en tidsprofetia, men adventismen gör det inte längre.
Daniel, as with all prophets, illustrates God’s people at the end of the world, and Sister White’s comments on his desire to understand the relationship between the seventy years (the “seven times”) and the twenty-three hundred years, represents the desire which God’s people of the last days are to possess. As has been stated in previous articles, there are no truths represented upon the 1843 and 1850 charts, that are not directly supported (repeatedly) in the writings of Sister White.
Daniel framställer, liksom alla profeter, Guds folk vid världens ände, och syster Whites kommentarer om hans önskan att förstå sambandet mellan de sjuttio åren (de ”sju tiderna”) och de tvåtusentrehundra åren representerar den längtan som Gud avser att hans folk i de sista dagarna skall äga. Såsom har framhållits i tidigare artiklar finns det inga sanningar framställda på 1843- och 1850-diagrammen som inte direkt får stöd (upprepade gånger) i syster Whites skrifter.
Miller’s jewels will shine ten times brighter in the Midnight Cry of the last days, and in doing so, the jewels represent the final test for the virgins of Adventism. Those jewels are the foundational truths represented on Habakkuk’s tables, and the jewels in the casket which were placed upon a table in the middle of Miller’s room. The foundational test is the final test, but so too, is the authority of the Spirit of Prophecy. To reject the foundational truths, which were typified as jewels in Miller’s dream is to simultaneously reject the Spirit of Prophecy.
Millers juveler kommer att lysa tio gånger klarare i de sista dagarnas Midnattsrop, och därigenom representerar juvelerna det slutliga provet för adventismens jungfrur. Dessa juveler är de grundläggande sanningar som framställs på Habackuks tavlor, och juvelerna i skrinetsom lades på ett bord mitt i Millers rum. Det grundläggande provet är det slutliga provet, men så är även Profetians Andes auktoritet. Att förkasta de grundläggande sanningarna, vilka i Millers dröm förebildades som juveler, är att samtidigt förkasta Profetians Ande.
“The very last deception of Satan will be to make of none effect the testimony of the Spirit of God. ‘Where there is no vision, the people perish’ (Proverbs 29:18). Satan will work ingeniously, in different ways and through different agencies, to unsettle the confidence of God’s remnant people in the true testimony. He will bring in spurious visions to mislead, and will mingle the false with the true, and so disgust people that they will regard everything that bears the name of visions as a species of fanaticism; but honest souls, by contrasting false and true, will be enabled to distinguish between them.” Selected Messages, volume 2, 78.
”Satans allra sista bedrägeri kommer att vara att göra Guds Andes vittnesbörd verkningslöst. ”Där ingen profetia är, där blir folket tygellöst” (Ordspråksboken 29:18). Satan kommer att verka med förslagenhet, på olika sätt och genom olika redskap, för att rubba Guds kvarlevas förtroende för det sanna vittnesbördet. Han kommer att föra in falska syner för att vilseleda och kommer att blanda det falska med det sanna och därigenom väcka människors avsky, så att de kommer att betrakta allt som bär namnet syner som ett slags fanatism; men uppriktiga själar kommer genom att ställa det falska och det sanna mot varandra att bli i stånd att skilja mellan dem.” Selected Messages, band 2, s. 78.
We are now addressing the increase of knowledge that occurred in the history of the Millerites from 1798, until 1844, but we are identifying that even though the Millerites were correct in their prophetic applications, they were limited by the history where they were raised up. We are now in the last days, and in the final generation (the fourth) of Adventism. In this period of time, Adventism has been so indoctrinated with traditions and customs (counterfeit jewels) that it no longer knows what the foundational truths were. Not knowing what those truths are prevents Adventism from understanding the significance of those truths, and makes meaningless the repeated commands to protect and preserve those truths.
Vi behandlar nu den kunskapsökning som ägde rum i milleriternas historia från 1798 till 1844, men vi konstaterar att även om milleriterna hade rätt i sina profetiska tillämpningar, var de begränsade av den historia i vilken de uppväcktes. Vi befinner oss nu i de sista dagarna och i adventismens sista generation (den fjärde). Under denna tidsperiod har adventismen blivit så indoktrinerad med traditioner och sedvänjor (förfalskade juveler) att den inte längre vet vilka de grundläggande sanningarna var. Att inte känna till vilka dessa sanningar är hindrar adventismen från att förstå betydelsen av dessa sanningar och gör de upprepade befallningarna att skydda och bevara dessa sanningar meningslösa.
Before we proceed further into Gabriel’s interpretation of the vision of the Ulai River, we will address a few relevant points connected with the foundational truths and the authority of the Spirit of Prophecy. The modern theologians argue that the following passage identifies that the longest time prophecy in the Bible is the twenty-three hundred years.
Innan vi går vidare in i Gabriels uttolkning av synen vid floden Ulai, skall vi beröra några relevanta punkter som är förbundna med de grundläggande sanningarna och Profetians Andes auktoritet. De moderna teologerna hävdar att följande avsnitt visar att den längsta tidsprofetian i Bibeln är de tvåtusen trehundra åren.
“The experience of the disciples who preached the ‘gospel of the kingdom’ at the first advent of Christ, had its counterpart in the experience of those who proclaimed the message of His second advent. As the disciples went out preaching, ‘The time is fulfilled, the kingdom of God is at hand,’ so Miller and his associates proclaimed that the longest and last prophetic period brought to view in the Bible was about to expire, that the judgment was at hand, and the everlasting kingdom was to be ushered in. The preaching of the disciples in regard to time was based on the seventy weeks of Daniel 9. The message given by Miller and his associates announced the termination of the 2300 days of Daniel 8:14, of which the seventy weeks form a part. The preaching of each was based upon the fulfillment of a different portion of the same great prophetic period.
Lärjungarnas erfarenhet, de som vid Kristi första ankomst predikade ”evangeliet om riket”, hade sin motsvarighet i erfarenheten hos dem som förkunnade budskapet om hans andra ankomst. Liksom lärjungarna gick ut och predikade: ”Tiden är fullbordad, och Guds rike är nära”, så förkunnade Miller och hans medarbetare att den längsta och sista profetiska tidsperiod som framställs i Bibeln snart skulle utlöpa, att domen var nära, och att det eviga riket skulle träda in. Lärjungarnas förkunnelse beträffande tiden grundade sig på de sjuttio veckorna i Daniel 9. Det budskap som gavs av Miller och hans medarbetare tillkännagav avslutningen av de 2300 dagarna i Daniel 8:14, av vilka de sjuttio veckorna utgör en del. Bådas förkunnelse grundade sig på uppfyllelsen av olika delar av samma stora profetiska tidsperiod.
“Like the first disciples, William Miller and his associates did not, themselves, fully comprehend the import of the message which they bore. Errors that had been long established in the church prevented them from arriving at a correct interpretation of an important point in the prophecy. Therefore, though they proclaimed the message which God had committed to them to be given to the world, yet through a misapprehension of its meaning they suffered disappointment.” The Great Controversy, 351.
”Liksom de första lärjungarna förstod William Miller och hans medarbetare inte själva fullt ut innebörden av det budskap som de bar fram. Villfarelser som länge hade varit etablerade i kyrkan hindrade dem från att komma fram till en riktig tolkning av en viktig punkt i profetian. Därför led de besvikelse, fastän de förkunnade det budskap som Gud hade anförtrott åt dem att ges till världen, till följd av en missuppfattning av dess innebörd.” The Great Controversy, 351.
The passage says that, “Miller and his associates proclaimed that the longest and last prophetic period brought to view in the Bible was about to expire,” and the theologians claim that the longest and last prophetic period is the twenty-three hundred years. They further claim that this is what Sister White is identifying in the passage, for she, they claim, is directly addressing the period of twenty-three hundred years. They are blind to any relationship of the seventy years and the period of twenty-three hundred years. They are blind to the light Daniel was seeking to understand.
Stället säger att ”Miller och hans medarbetare förkunnade att den längsta och sista profetiska tidsperiod som framställs i Bibeln snart skulle gå ut”, och teologerna hävdar att den längsta och sista profetiska tidsperioden är de två tusen tre hundra åren. De hävdar vidare att det är detta syster White identifierar i stället, ty hon, menar de, talar där direkt om perioden om två tusen tre hundra år. De är blinda för varje samband mellan de sjuttio åren och perioden om två tusen tre hundra år. De är blinda för det ljus som Daniel sökte förstå.
Ellen White was a Millerite, and she knew the messages that had been placed upon the 1843 pioneer chart, and upon the 1850 pioneer chart that was published by F. D. Nichols. The 1850 chart, which was produced by Nichols, was prepared in Nichol’s home at the very time when James and Ellen White were living with Nichols. The longest prophetic period in the Bible, that is represented upon both of those charts, is not the twenty-three hundred years, it is the “seven times,” of Leviticus twenty-six.
Ellen White var millerit, och hon kände de budskap som hade placerats på 1843 års pionjärdiagram och på 1850 års pionjärdiagram som publicerades av F. D. Nichols. 1850 års diagram, som framställdes av Nichols, utarbetades i Nichols hem just vid den tid då James och Ellen White bodde hos Nichols. Den längsta profetiska tidsperioden i Bibeln, som återges på båda dessa diagram, är inte de tjugotre hundra åren, utan de ”sju tiderna” i Tredje Moseboken tjugosex.
To claim that the previous passage is an inspired identification of the twenty-three hundred years as the longest and last prophetic period is to make Sister White’s writings contradict themselves. If she believed what the theologians claim about this passage, then what does it mean when she endorses the charts that uphold the “seven times?”
Att hävda att det föregående avsnittet är en inspirerad identifiering av de tvåtusentrehundra åren som den längsta och sista profetiska tidsperioden är att få syster Whites skrifter att motsäga sig själva. Om hon trodde det som teologerna påstår om detta avsnitt, vad innebär det då när hon ger sitt stöd åt de diagram som bekräftar de ”sju tiderna”?
“I have seen that the 1843 chart was directed by the hand of the Lord, and that it should not be altered; that the figures were as He wanted them; that His hand was over and hid a mistake in some of the figures, so that none could see it, until His hand was removed.” Early Writings, 74.
”Jag har sett att 1843 års profetiska tavla var ledd av Herrens hand och att den inte skulle ändras; att siffrorna var sådana som Han ville ha dem; att Hans hand vilade över och dolde ett misstag i några av siffrorna, så att ingen kunde se det, förrän Hans hand togs bort.” Early Writings, 74.
Those who wish to uphold their traditions and fables might argue that on the 1843 chart, the Lord held his hand over the error of the “seven times,” until he removed his hand at a later date. The problem with that premise is that Sister White identified when the Lord removed his hand from the figures, His hand was removed before October 22, 1844, just after the first disappointment. In her testimony of that event, she identifies the mistake that was corrected, and it is clear that the mistake was not the “seven times.”
De som vill upprätthålla sina traditioner och fabler kan hävda att Herren på 1843 års karta höll sin hand över felet med de ”sju tiderna”, tills han vid en senare tidpunkt tog bort sin hand. Problemet med det antagandet är att syster White angav när Herren tog bort sin hand från siffrorna; hans hand togs bort före den 22 oktober 1844, strax efter den första besvikelsen. I sitt vittnesbörd om denna händelse anger hon vilket misstag som rättades, och det är tydligt att misstaget inte var de ”sju tiderna”.
“Those faithful, disappointed ones, who could not understand why their Lord did not come, were not left in darkness. Again they were led to their Bibles to search the prophetic periods. The hand of the Lord was removed from the figures, and the mistake was explained. They saw that the prophetic periods reached to 1844, and that the same evidence which they had presented to show that the prophetic periods closed in 1843, proved that they would terminate in 1844.” Early Writings, 237.
”Dessa trofasta, besvikna människor, som inte kunde förstå varför deras Herre inte kom, lämnades inte i mörker. Återigen leddes de till sina biblar för att rannsaka de profetiska tidsperioderna. Herrens hand avlägsnades från siffrorna, och misstaget förklarades. De såg att de profetiska tidsperioderna sträckte sig till 1844, och att samma bevisning som de hade lagt fram för att visa att de profetiska tidsperioderna avslutades 1843, bevisade att de skulle upphöra 1844.” Early Writings, 237.
When the Lord’s hand “was removed from the figures, and the mistake was explained,” they then recognized “that the same evidence which they had presented to show that the prophetic periods closed in 1843, proved that they would terminate in 1844.” The prophetic periods that were first thought to close in 1843, are represented upon the 1843 chart, which is the chart that each of the three hundred Millerite preachers used. The prophetic periods that are represented upon that chart that closed in 1843, were the twenty-three hundred years of Daniel chapter eight, verse fourteen, the twenty-five hundred and twenty years of Leviticus twenty-six and the thirteen hundred and thirty-five years of Daniel twelve. After the first disappointment the Lord removed his hand from the mistake and the Millerites then recognized that the same evidence that identified the close of the prophetic periods in 1843, actually proved those periods ended in 1844.
När Herrens hand ”hade dragits bort från siffrorna, och misstaget hade förklarats”, insåg de därefter ”att samma bevisning som de hade lagt fram för att visa att de profetiska tidsperioderna avslutades år 1843, bevisade att de skulle upphöra år 1844.” De profetiska tidsperioder som först ansågs avslutas år 1843 framställs på 1843 års diagram, vilket är det diagram som var och en av de tre hundra milleritiska predikanterna använde. De profetiska tidsperioder som framställs på det diagrammet och som avslutades år 1843 var de två tusen tre hundra åren i Daniel kapitel åtta, vers fjorton, de två tusen fem hundra tjugo åren i Tredje Mosebok tjugosex och de ett tusen tre hundra trettiofem åren i Daniel tolv. Efter den första besvikelsen drog Herren bort sin hand från misstaget, och milleriterna insåg då att samma bevisning som identifierade slutet på de profetiska tidsperioderna år 1843, i själva verket bevisade att dessa perioder avslutades år 1844.
The 1850 chart was produced in 1850, and went on sale in January of 1851. Ellen White recorded that the chart was also a fulfillment of Habakkuk, as she had also recorded concerning the 1843 chart. That chart also represented the longest prophetic period as Leviticus twenty-six’s “seven times.”
Diagrammet från 1850 framställdes år 1850 och började säljas i januari 1851. Ellen White nedtecknade att även detta diagram var en uppfyllelse av Habackuk, liksom hon också hade nedtecknat beträffande 1843 års diagram. Också detta diagram framställde den längsta profetiska tidsperioden som Tredje Mosebokens tjugosjätte kapitels ”sju tider”.
“I saw that God was in the publishment of the chart by Brother Nichols. I saw that there was a prophecy of this chart in the Bible, and if this chart is designed for God’s people, if it [is] sufficient for one it is for another, and if one needed a new chart painted on a larger scale, all need it just as much.” Manuscript Releases, volume 13, 359.
”Jag såg att Gud var med i utgivningen av kartan genom broder Nichols. Jag såg att det fanns en profetia om denna karta i Bibeln, och om denna karta är avsedd för Guds folk, om den är tillräcklig för den ene, så är den det också för den andre, och om någon behövde en ny karta målad i större skala, så behöver alla den i lika hög grad.” Manuscript Releases, band 13, s. 359.
To claim that Sister White’s reference to the fact that the Millerites “proclaimed that the longest and last prophetic period brought to view in the Bible was about to expire,” is accurate, for they did. To claim that the “longest” “prophetic period” is the twenty-three hundred years turns Sister White’s testimony against itself, and against the historical record. To believe that fable is to believe a lie, and in the last days those that choose to believe a lie, do so because they do not love the truth.
Att hävda att syster Whites hänvisning till det faktum att milleriterna ”förkunnade att den längsta och sista profetiska tidsperiod som framställs i Bibeln stod i begrepp att utlöpa” är korrekt, är riktigt, ty det gjorde de. Att hävda att den ”längsta” ”profetiska tidsperioden” är de tvåtusentrehundra åren, vänder syster Whites vittnesbörd mot sig självt och mot den historiska dokumentationen. Att tro på den fablen är att tro på en lögn, och i de sista dagarna gör de som väljer att tro på en lögn det därför att de inte älskar sanningen.
Jesus did not miraculously inoculate Himself with some type of divine anesthesia in order to go through the suffering of the cross. Jesus suffered with divine suffering, far beyond any of His creation could endure. Yet mankind was created in His image, and inspiration identifies that mankind is to overcome as He overcame. What allowed Christ to endure the suffering of the cross was an attribute which He possessed, which mankind also possesses.
Jesus bedövade inte sig själv på något mirakulöst sätt med någon form av gudomlig anestesi för att kunna genomgå korsets lidande. Jesus led med ett gudomligt lidande, långt bortom vad någon av hans skapade varelser kunde uthärda. Ändå skapades mänskligheten till hans avbild, och inspirationen anger att mänskligheten skall övervinna såsom han övervann. Det som gjorde det möjligt för Kristus att uthärda korsets lidande var en egenskap som han ägde och som också människan äger.
Looking unto Jesus the author and finisher of our faith; who for the joy that was set before him endured the cross, despising the shame, and is set down at the right hand of the throne of God. Hebrews 12:1.
Med blicken fäst på Jesus, trons upphovsman och fullkomnare, som för den glädjes skull som låg framför honom uthärdade korset utan att bry sig om skammen och har satt sig på högra sidan om Guds tron. Hebreerbrevet 12:1.
Jesus endured the sufferings of the cross, because he had a goal set before him, and we have been created in his image, and as such, are beings that are motivated by goals. It’s part of our design. If we have been led to believe that it is unimportant to understand the foundations of Adventism, we will have no motivation to do that very thing. The only divine motivation that can be aroused by the Holy Spirit to overcome that Laodicean condition is a love of the truth. The love of the truth will be tested by the availability of easy customs and traditions designed to soothe our itching ears. If, in our Laodicean comfort we have no desire to understand truth for ourselves we will be lost. This is where Adventism stands today.
Jesus uthärdade korsets lidanden, därför att han hade ett mål satt framför sig, och vi har skapats till hans avbild och är som sådana varelser som motiveras av mål. Det är en del av vår skapelseordning. Om vi har förletts att tro att det är oviktigt att förstå adventismens grundvalar, kommer vi inte att ha någon drivkraft att göra just detta. Den enda gudomliga motivation som den Helige Ande kan väcka för att övervinna detta laodiceiska tillstånd är kärleken till sanningen. Kärleken till sanningen kommer att prövas genom tillgången till lätta bruk och traditioner utformade för att stilla våra kliande öron. Om vi i vår laodiceiska bekvämlighet inte har någon önskan att förstå sanningen för egen del, kommer vi att gå förlorade. Det är här adventismen står i dag.
Daniel is an example of God’s people in the last days who are seeking through the prophetic word to understand the relationship between the seventy year captivity and the twenty-three hundred year prophecy. To identify the twenty-three hundred year prophecy as the longest and last prophetic period is to reject the foundational truths of Adventism, and simultaneously reject the authority of the Spirit of Prophecy. To claim that when the Millerites presented the longest and last prophetic period that it was the twenty-three hundred years is to reject the historical record.
Daniel är ett exempel på Guds folk i de sista dagarna, vilka genom det profetiska ordet söker förstå förhållandet mellan den sjuttioåriga fångenskapen och den tjugutrehundraåriga profetian. Att identifiera den tjugutrehundraåriga profetian som den längsta och sista profetiska tidsperioden är att förkasta adventismens grundläggande sanningar och samtidigt förkasta Profetians Andes auktoritet. Att påstå att när milleriterna framlade den längsta och sista profetiska tidsperioden, så var det de tjugutrehundra åren, är att förkasta den historiska dokumentationen.
“We have nothing to fear for the future, except as we shall forget the way the Lord has led us, and His teaching in our past history.” Life Sketches, 196.
”Vi har ingenting att frukta för framtiden, utom om vi skulle glömma den väg Herren har lett oss på och hans undervisning i vår tidigare historia.” Life Sketches, 196.
Gabriel came to give Daniel understanding of both the “mareh” and the “chazon” visions and he instructed Daniel to mentally separate the two visions, though they obviously had a prophetic relationship. The vision included the kingdoms of Bible prophecy in chapters seven and eight, that were a repeat and enlargement of those same kingdoms in chapter two. The information included the heavenly dialogue that represented the one vision as the trampling down of God’s sanctuary and people, and the other vision of the work of restoring the people and sanctuary.
Gabriel kom för att ge Daniel förståelse av både ”mareh”- och ”chazon”-synerna, och han undervisade Daniel att i tanken skilja de båda synerna åt, även om de uppenbarligen hade ett profetiskt samband. Synen inbegrep de riken i Bibelns profetior i kapitel sju och åtta, vilka var en upprepning och utvidgning av samma riken i kapitel två. Informationen innefattade den himmelska dialogen som framställde den ena synen som nedtrampandet av Guds helgedom och folk, och den andra synen som verket att återupprätta folket och helgedomen.
As Gabriel presented the interpretation, which ultimately became the heart of the message proclaimed by the Millerites, there was a relationship that existed between the two visions, which is to be noted by those who fulfill the command to make a mental separation of the interpretation. One of the distinctions is represented by the two words that are both translated as “determined.”
När Gabriel framlade uttydningen, vilken slutligen blev själva kärnan i det budskap som förkunnades av milleriterna, fanns det ett samband mellan de två synerna, vilket bör uppmärksammas av dem som uppfyller befallningen att i tanken skilja uttydningen åt. En av åtskillnaderna representeras av de två ord som båda översätts med ”bestämda”.
Seventy weeks are determined upon thy people and upon thy holy city, to finish the transgression, and to make an end of sins, and to make reconciliation for iniquity, and to bring in everlasting righteousness, and to seal up the vision and prophecy, and to anoint the most Holy. Know therefore and understand, that from the going forth of the commandment to restore and to build Jerusalem unto the Messiah the Prince shall be seven weeks, and threescore and two weeks: the street shall be built again, and the wall, even in troublous times. And after threescore and two weeks shall Messiah be cut off, but not for himself: and the people of the prince that shall come shall destroy the city and the sanctuary; and the end thereof shall be with a flood, and unto the end of the war desolations are determined. And he shall confirm the covenant with many for one week: and in the midst of the week he shall cause the sacrifice and the oblation to cease, and for the overspreading of abominations he shall make it desolate, even until the consummation, and that determined shall be poured upon the desolate. Daniel 9:24–27.
Sjuttio veckor är bestämda över ditt folk och över din heliga stad, för att göra slut på överträdelsen och sätta synden punkt, och för att bringa försoning för missgärning, och för att föra in evig rättfärdighet, och för att besegla syn och profetia, och för att smörja den Allraheligaste. Vet därför och förstå, att från den tid då ordet gick ut om att återställa och bygga upp Jerusalem intill Messias, Fursten, skall det vara sju veckor och sextiotvå veckor; gatan skall byggas upp på nytt, och muren, också i svåra tider. Och efter de sextiotvå veckorna skall Messias bli avskuren, men inte för sin egen skull; och folket till den furste som skall komma skall förstöra staden och helgedomen; och dess slut skall komma såsom en översvämning, och intill krigets slut är förödelser fast beslutade. Och han skall stadfästa förbundet med många under en vecka; och mitt i veckan skall han avskaffa slaktoffer och matoffer, och på grund av styggelsernas utbredning skall han göra den öde, ända till fullbordandet, och det som är fast beslutat skall utgjutas över den ödelagda. Daniel 9:24–27.
Seventy weeks (four hundred and ninety years) are determined upon the people and the holy city. The word translated “determined” means “cut off”, and the word identifies a period or probation for the Jews and Jerusalem. It also represented the period of rebellion that brought about the destruction of Jerusalem and the captivity of the seventy years. The four hundred and ninety years was then “determined”, beginning at the third decree. The first four hundred and ninety years of rebellion brought about Nebuchadnezzar’s three attacks, the ultimate destruction of Jerusalem and a scattering and captivity of seventy years of literal Israel in literal Babylon.
Sjuttio veckor (fyrahundranittio år) är bestämda över folket och den heliga staden. Ordet som översatts med ”bestämda” betyder ”avskurna”, och ordet betecknar en tidsperiod eller en prövotid för judarna och Jerusalem. Det representerade också den upprorsperiod som ledde till Jerusalems förstörelse och de sjuttio årens fångenskap. De fyrahundranittio åren blev därefter ”bestämda”, med början vid det tredje dekretet. De första fyrahundranittio åren av uppror ledde till Nebukadnessars tre angrepp, den slutliga förstörelsen av Jerusalem samt en skingring och en sjuttioårig fångenskap för det bokstavliga Israel i det bokstavliga Babylon.
The first decree marked the end of the captivity and the beginning of the work of rebuilding Jerusalem. The third decree marked the beginning of the twenty-three hundred years. The arrival of the first angel marked the end of the captivity of spiritual Israel in spiritual Babylon for twelve hundred and sixty years, and it marked the beginning of a period of forty-six years, when Christ used the Millerites to come out of captivity and erect a spiritual temple.
Det första dekretet markerade slutet på fångenskapen och början på arbetet med att återuppbygga Jerusalem. Det tredje dekretet markerade början på de tvåtusen trehundra åren. Den första ängelns ankomst markerade slutet på det andliga Israels fångenskap i det andliga Babylon under ettusen tvåhundra sextio år, och den markerade början på en period av fyrtiosex år, då Kristus använde milleriterna för att träda ut ur fångenskapen och uppföra ett andligt tempel.
The word that is translated twice as “determined” in verses twenty-six and twenty-seven is “charats” and it means “to wound” and “a decree”. It was prophetically “decreed” that the papacy would receive a deadly “wound,” at the end of the first indignation. It is the same word Daniel uses in chapter eleven, verse thirty-six.
Det ord som i vers tjugosex och tjugosju två gånger översätts med ”bestämd” är ”charats”, och det betyder ”att såra” och ”ett påbud”. Det var profetiskt ”påbjudet” att påvedömet skulle få ett dödligt ”sår” vid slutet av den första harmen. Det är samma ord som Daniel använder i kapitel elva, vers trettiosex.
And the king shall do according to his will; and he shall exalt himself, and magnify himself above every god, and shall speak marvellous things against the God of gods, and shall prosper till the indignation be accomplished: for that that is determined shall be done. Daniel 11:36.
Och kungen skall göra efter sitt eget behag; och han skall upphöja sig och förhäva sig över varje gud och tala förunderliga ting mot gudarnas Gud, och det skall gå honom väl till dess att vreden har fullbordats; ty det som är bestämt skall ske. Daniel 11:36.
In verse thirty-six, “the king” is the papacy. The papacy was to prosper until 1798, when it received its deadly wound. Then the first “indignation” was to “be accomplished,” for that “indignation” had been “determined” (decreed) to “be done.” At the end of the first indignation against the northern kingdom of Israel, which began in 723 BC and ended in 1798, the papacy received a “deadly wound.” The word “determined” means “wound.”
I vers trettiosex är ”kungen” påvedömet. Påvedömet skulle ha framgång till år 1798, då det fick sitt dödliga sår. Då skulle den första ”förbittringen” ”fullbordas”, ty denna ”förbittring” hade blivit ”bestämd” (förordnad) att ”ske”. Vid slutet av den första förbittringen mot Israels norra rike, som började år 723 f.Kr. och slutade år 1798, fick påvedömet ett ”dödligt sår”. Ordet ”bestämd” betyder ”sår”.
And I saw one of his heads as it were wounded to death; and his deadly wound was healed: and all the world wondered after the beast. Revelation 13:3.
Och jag såg ett av dess huvuden såsom dödligt sårat; och dess dödliga sår blev läkt. Och hela världen förundrade sig över vilddjuret. Uppenbarelseboken 13:3.
The Millerites’ prophetic framework was based upon the two desolating powers of paganism followed by papalism. They understood those two powers were to trample down the sanctuary and host as represented by the “chazon” vision of Daniel chapter eight, verse thirteen.
Millerrörelsens profetiska ramverk byggde på de två ödeläggande makterna hedendom, följd av påvedömet. De förstod att dessa två makter skulle trampa ned helgedomen och hären, såsom detta framställs i ”chazon”-synen i Daniel 8:13.
Then I heard one saint speaking, and another saint said unto that certain saint which spake, How long shall be the vision concerning the daily sacrifice, and the transgression of desolation, to give both the sanctuary and the host to be trodden under foot? Daniel 8:13.
Sedan hörde jag en helig tala, och en annan helig sade till den som talade: Hur länge skall synen vara om det dagliga offret och om förödelsens överträdelse, genom vilken både helgedomen och härskarorna prisges åt att bli nedtrampade? Daniel 8:13.
The papal desolating power was to trample down the sanctuary and host for twelve hundred and sixty years.
Den påvliga ödeläggelsens makt skulle förtrampa helgedomen och hären i ettusen tvåhundra sextio år.
But the court which is without the temple leave out, and measure it not; for it is given unto the Gentiles: and the holy city shall they tread under foot forty and two months. And I will give power unto my two witnesses, and they shall prophesy a thousand two hundred and threescore days, clothed in sackcloth. Revelation 11:2, 3.
Men förgården som är utanför templet skall du lämna åsido och inte mäta; ty den är given åt hedningarna. Och den heliga staden skall de trampa under fötterna i fyrtiotvå månader. Och jag skall ge makt åt mina två vittnen, och de skall profetera i tusen tvåhundrasextio dagar, klädda i säcktyg. Uppenbarelseboken 11:2, 3.
At the end of the first indignation in 1798, prophecy had determined to “wound” the papacy. In Daniel nine, that determination is represented in the last two verses, and the word twice translated as “determined” in those verses is associated with the “chazon” vision, whereas the word translated as “determined” in verse twenty-four, is a different Hebrew word and is associated with the “mareh” vision. Daniel, representing God’s people of the last days, was seeking to understand the relationship of those two visions, which Gabriel had told him to mentally separate.
Vid slutet av den första vredensperioden år 1798 hade profetian fastställt att påvedömet skulle ”såras”. I Daniel 9 framställs detta fastställande i de två sista verserna, och det ord som i dessa verser två gånger översätts med ”fastställt” är förbundet med synen ”chazon”, medan det ord som i vers tjugofyra översätts med ”fastställt” är ett annat hebreiskt ord och är förbundet med synen ”mareh”. Daniel, som representerar Guds folk i de sista dagarna, sökte förstå förhållandet mellan dessa två syner, vilka Gabriel hade sagt åt honom att i tanken skilja åt.
We will continue this subject in the next article.
Vi kommer att fortsätta detta ämne i nästa artikel.
“God is not giving us a new message. We are to proclaim the message that in 1843 and 1844 brought us out of the other churches.” Review and Herald, January 19, 1905.
”Gud ger oss inte ett nytt budskap. Vi skall förkunna det budskap som år 1843 och 1844 förde oss ut ur de andra kyrkorna.” Review and Herald, 19 januari 1905.