Den föregående artikeln avslutades med det stycke som löd: ”Fördragsäktenskapet år 313 representerar den påvliga maktens slutliga fördragsäktenskap med Förenta staterna — den främste kungen bland de tio kungarna i Uppenbarelsebokens sjuttonde kapitel; en tvåhornad makt som förebildas av Frankrikes tvåhornade makt. Den historia som började med Klodvig år 496 och som slutligen ledde till Justinians dekret år 533 och påvedömets trontillträde år 538, representerar historien från 1989 fram till söndagslagen.”

Ronald Reagan förebildades av Klodvig år 496, och Donald Trump förebildas av Justinianus år 533. Justinianus dekret utfärdades fem år innan påvedömet besteg tronen år 538, och Milanoediktet utfärdades åtta år före den första söndagslagen år 321. Både dekretet och ediktet motsvarar den milstolpe som föregår söndagslagen.

Reagan

Den 20 september 1870 intog italienska trupper Rom. Kyrkostaten upphörde att existera som territoriell stat, och påven Pius IX blev ”fången i Vatikanen”. Eftersom det inte längre fanns något påvligt territorium som erkändes som en suverän stat, upprätthöll USA (liksom många andra länder) inte längre formella diplomatiska förbindelser med påven i hans egenskap av världslig härskare. I oktober 1951 nominerade president Harry S. Truman general Mark W. Clark till USA:s ambassadör vid Vatikanen. Starkt motstånd uppstod snabbt bland många protestantiska kyrkor och organisationer, som hävdade att utnämningen stred mot åtskillnaden mellan kyrka och stat. I januari 1952 drog general Clark tillbaka sin kandidatur.

Den 10 januari 1984 enades president Ronald Reagan och påven Johannes Paulus II formellt om att upprätta fullständiga diplomatiska förbindelser mellan Förenta staterna och Heliga stolen. Den 9 april 1984 överlämnade William A. Wilson (som sedan tidigare tjänstgjorde som Reagans personlige representant) sina kreditivbrev och blev USA:s förste ambassadör vid Heliga stolen.

Under de trettiotre åren från 1951 till 1984 skingrades protestantismens motstånd mot katolicismen. De ”vapen” som stod för påvedömet år 496 med Klodvig utgör en förebild till Reagan år 1984 och vidare fram till 1989. Klodvig representerade undanröjandet av den religion (hedendomen) som hindrade påvedömet från att åter stiga till makten, och år 1984 hade protestantismens motstånd mot påvedömets uppstigande tagits bort. Det ”dagliga” (hedendomen) hade undanröjts, och Paulus beskriver detta undanröjande av hedendomens motstånd mot påvedömet som ett ”avfall”.

Den symboliska kompromisskyrkan, som representerades av Konstantin den store och det historiska skeendet från år 313 till år 538, representerade en period då en kyrka kompromissade och avföll. Den religion som representerades av ’508’, vilken tidigare hade hejdat påvemaktens framträngande, utgjorde en förebild till avfallet bland protestanterna i Förenta staterna. Reagan representerades av Klodvig. År 496 gav Klodvig sin ”makt” till påvedömet och utgjorde därmed en förebild till den ”oheliga allians” som kom till stånd under Reaganåren. Klodvig representerade också borttagandet av det ”dagliga” år 508. År 508 utgjorde en förebild till år 1984.

”Denna kompromiss mellan hedendom och kristendom ledde till utvecklingen av ’syndens människa’, som i profetian förutsagts såsom den som sätter sig upp mot Gud och upphöjer sig över honom. Detta väldiga system av falsk religion är ett mästerverk av Satans makt — ett monument över hans ansträngningar att sätta sig själv på tronen för att härska över jorden enligt sin vilja.” The Great Controversy, 50.

Reagan kallade berömt Sovjetunionen för ett ”ondskans imperium” i ett tal 1983 och betraktade den ateistiska kommunismen som ett djupt moraliskt och andligt hot. Han och Johannes Paulus II utvecklade ett nära personligt och politiskt partnerskap mot den sovjetiska kommunismen. Båda männen såg kampen i moraliska och till och med försynsmässiga termer; Reagan talade privat om en ”gudomlig plan” att störta kommunismen. Reagan hyste ett intresse för uppenbarelserna i Fatima (varningen att ”Ryssland skulle sprida sina villfarelser”), och de båda ledarna diskuterade sin gemensamma övertygelse om att Gud hade skonat deras liv (båda överlevde attentatsförsök 1981) för ett syfte förbundet med kommunismens nederlag.

Kristi lärjungar

Reagan växte upp inom samfundet Disciples of Christ, vars grundare uttryckligen lärde att den katolska kyrkans påve var antikrist. Alexander Campbell, den mest framträdande av de tidiga ledarna för Disciples of Christ, identifierade upprepade gånger påvedömet som antikrist. I debatter och skrifter hävdade han att det lilla hornet i Daniels bok 7, vilddjuret i Uppenbarelseboken 13 och syndens människa i 2 Thessalonikerbrevet 2 alla syftade på Roms påvar. Han använde dessa identifieringar i offentliga debatter (bland annat med den katolske biskopen John B. Purcell 1837). Barton W. Stone betecknade påvens styre som den sanne antikrist och ”syndens människa”. Walter Scott (en annan tidig evangelist inom rörelsen) skrev att syndens människa, påven i Rom, skulle framträda inom den kristna kyrkan och upphöja sig över Gud.

Reagans mor Nelle var en djupt troende medlem av kyrkosamfundet Disciples of Christ och var den som hade störst religiöst inflytande på honom under barndomen. Reagan döptes vid 11 års ålder i Disciples of Christ-kyrkan i Dixon i Illinois och var aktiv där som tonåring (bland annat genom att undervisa i söndagsskolan). Han studerade vid Eureka College, som var knutet till Disciples of Christ.

”De som blir förvirrade i sin förståelse av Ordet och som inte inser antikrists innebörd kommer med säkerhet att ställa sig på antikrists sida. Nu är det ingen tid för oss att anpassa oss till världen.” Kress Collection, 105.

Reagan förebildades av Klodvig och även av Konstantin den stores kompromiss. Reagan var också den förste av de sista åtta presidenterna sedan ändens tid år 1989. Som den förste av de sista åtta presidenterna förebildar han Donald Trump, som i likhet med Reagan är djupt förvirrad i fråga om påvedömets verkliga syften och vem påvedömet är.

Kan två vandra tillsammans, utan att de har kommit överens? Amos 3:3.

Det sjätte och sista alliansäktenskapet i Daniels elfte kapitel äger rum under den historiska period som börjar vid ändens tid år 1989 och slutar under Donald Trumps tid.

”I de rörelser som nu pågår i Förenta staterna för att åt kyrkans institutioner och bruk säkra statens stöd följer protestanterna i papisternas fotspår. Ja, mer än så, de öppnar dörren för påvedömet att i det protestantiska Amerika återvinna den överhöghet som det har förlorat i den gamla världen.” Den stora striden, 573.

Äktenskapsfördraget från år 313 och Milanoediktet motsvarar det historiska skeendet år 533, och Justinianus dekret från år 533 kommer återigen att verkställas av en till bekännelsen kristen regering som inte längre inser att det i bästa fall är en självmotsägelse och i värsta fall en ödesdiger villfarelse att beteckna påvemakten som en kristen institution.

Kyrka och stat

År 457 f.Kr. återgav Artaxerxes tredje dekret den nationella suveräniteten för både politisk och religiös myndighet.

Och du, Esra, skall efter din Guds vishet, som är i din hand, tillsätta ämbetsmän och domare, som må döma allt folket på andra sidan floden, alla dem som känna din Guds lagar; och ni skolen undervisa dem som icke känna dem. Och över var och en som icke vill göra efter din Guds lag och konungens lag skall dom utan dröjsmål verkställas, vare sig det gäller död, eller landsförvisning, eller förverkande av egendom, eller fängelse. Esra 7:25, 26.

Det tredje dekretet gav befogenhet att avkunna dom och verkställa straff enligt såväl Guds lagar som kungens lagar. Detta dekret markerade början på profetian om de tvåtusentrehundra åren, som avslutades den 22 oktober 1844, då Kristus plötsligt kom till sitt tempel. Det markerade också början på en profetia om tvåhundrafemtio år, som avslutades år 207 f.Kr., under den historiska perioden mellan slagen vid Raphia år 217 f.Kr. och Panium år 200 f.Kr. Återupprättandet av såväl den civila som den religiösa suveräniteten år 457 f.Kr. identifierar ett tvåfaldigt alfa som får två omegauppfyllelser. Båda omegauppfyllelserna representerar en stängd dörr: den ena för det protestantiska hornet och den andra för det republikanska hornet.

Den första profetian om tvåtusen trehundra år representerade Guds lagar, och profetian om tvåhundrafemtio år representerade kungens lagar. De två profetiorna identifierar protestantismens horn och republikanismens horn på jorddjuret i Uppenbarelseboken tretton. Jorddjurets republikanska horn placeras i mitten av verserna elva till sexton i Daniel elva. Sjuttonårsperioden mellan Rafia och Panium genomkorsas av ett horn från den dubbla profetian om det tredje dekretet år 457 f.Kr. Den tvåfaldiga profetian identifierar både domen över det slutliga förbundsfolket och domen över den nation där detta förbundsfolk har sina rötter.

Och han sade till Abram: Du skall veta förvisso att din säd skall vara främlingar i ett land som inte är deras, och de skall tjäna dem; och de skall förtrycka dem i fyra hundra år. Men det folk som de skall tjäna skall jag också döma; och därefter skall de dra ut med stora ägodelar. 1 Moseboken 15:13, 14.

I Hesekiels bok har den 22 oktober 1844 sin förebild i den 22 oktober 573 f.Kr. Det ena datumet markerar början på den undersökande domen och det andra markerar jubelårsbasunens ljudande vid såväl domsprocessens början som dess avslutning. De båda datumen motsvarar varandra och markerar båda en stängd dörr. År 1844 betecknar stängningen av dörren till det heliga, då Kristus gick in i det allra heligaste. År 573 f.Kr. markerar slutet på mänsklighetens nådatid, då de syndens slavar som har blivit återlösta får sin frihet och en ny jord att bo på.

Och om han inte blir friköpt under dessa år, då skall han bli fri i jubelåret, både han och hans barn med honom. Ty Israels barn är tjänare åt mig; de är mina tjänare, som jag har fört ut ur Egyptens land. Jag är Herren, er Gud. 3 Moseboken 25:54, 55.

Båda 22 oktober-datumen representerar den stängda dörren vid den snart förestående söndagslagen. Den nådatid som gavs adventismen började 1844 och slutar vid den snart förestående söndagslagen, och den nådatid som gavs Förenta staterna slutar också vid den snart förestående söndagslagen. Båda slutpunkterna motsvarar den 22 oktobers två vittnen på 2 300 år och tvåhundrafemtio år.

Den tvåhundrafemtioåriga period som tar slut i det historiska skeendet mellan Raphia och Panium delar in perioden mellan de båda slagen i två symboliska tal, vilka tillsammans har sin egen särskilda betydelse. Detta infaller tio år efter Raphia, som betyder gränsland, och sju år före Panium, ett slag som utkämpades på en slätt och avslutades med en belägring. Som symbol identifierar tio och sju drakmakten med stöd av flera vittnesbörd. Årtalet 207 f.Kr. placerar Trump, symbolen för vilddjuret från jorden, mellan vers elva och vers femton i Daniel elva, där han i profetisk mening förbereder sig för att tala som en drake, såsom detta framställs genom kombinationen av talet tio och talet sju.

Talet sjutton är också symboliskt och utvidgar det historiska förloppet från Rafia till Panion till att omfatta även tiden efter Panion och före Rafia. Ptolemaios IV Filopator regerade som kung över det ptolemeiska Egypten från 221 f.Kr. till 204 f.Kr., och han besegrade Antiochos den store vid Rafia år 217 f.Kr. Ptolemaios började regera före Rafia, och han regerade i ’sjutton’ år. Talet sjutton representerar en historisk period som börjar före Rafia och sträcker sig bortom slaget vid Panion och belägringen av Sidon fram till slutet på människans nådatid, vilket representeras av år 330. Den tvåhundrafemtioåriga profetian för Smyrnaförsamlingens period började år 64 och slutade med Milanoediktet och äktenskapsfördraget år 313.

Konstantin den store representerar historien om församlingen i Pergamon, och denna historia började år 313 och slutade år 538. De första ’sjutton’ åren efter den tvåhundrafemtioåriga profetians slut år 313 rymmer tre vägmärken. År 313 utfärdades ediktet i Milano; år 321 tillkom den första söndagslagen, och rikets delning markeras av år 330. År 330 representerar den slutliga söndagslagen, som markerar slutet på mänsklighetens nådatid. Talet sjutton börjar därför före Raphia och slutar långt efter fälttåget vid Panium och Sidon. Vers sexton i Daniels elfte kapitel representerar söndagslagen i Förenta staterna.

Profetian om Smyrna identifierar belägringens tecken, som utgör själva kärnan i Hesekiels varningsbudskap. Det vägmärke som föregår söndagslagen, såsom det framställs i de två illustrationerna av Jerusalems förstörelse, är belägringen, men det är också Milanoediktet, som inleder bildandet av vilddjurets bild.

Vid belägringen kommer en bröllopsprocession inför ett fördragsäktenskap att äga rum. Den är en fraktal av den bröllopsprocession som inleddes med Reagan och som har sin förebild i Klodvig år 496, men den slutliga processionen fram till äktenskapet inleds vid belägringen, som står i parallell till Justinianus dekret från år 533 och ediktet i Milano från år 313. Båda dessa vägmärken föregår söndagslagen. År 313 föregick den första söndagslagen år 321, och dekretet från år 533 föregick söndagslagen vid det tredje konciliet i Orléans år 538. Någon form av lagstiftning kommer att uppfylla de profetiska kännetecknen för såväl Justinianus dekret som ediktet i Milano, samtidigt som någon form av symboliskt fördragsäktenskap kommer att ingås.

När detta dekret utfärdas är det för sent att förbereda sig, ty nådatidens dörr har stängts för det protestantiska hornet lika visst som den stängdes vid den första påsken i Egypten. Därefter visar söndagslagen, nästa vägmärke, inte bara att vilddjurets bild har formats till fullo, utan också att vilddjurets märke påtvingas. Söndagslagen markerar nådatidens slut för det republikanska hornet, vilddjuret från jorden i Uppenbarelsebokens trettonde kapitel, lika säkert som farao och hans här omkom i Röda havet efter påsken.

Den tvåhundrafemtioåriga period som avslutas år 207 f.Kr. identifierar Donald Trump, som representeras av Antiochus Magnus under dennes förberedelser för det kommande fälttåg som inleds på slätten vid Panium och avslutas med belägringen av Sidon. Efter slaget vid Panium flydde den ptolemeiske befälhavaren Scopas från Aitolien med omkring 10 000 överlevande soldater till staden Sidon. Antiochus förföljde honom och inledde en ’belägring’ av Sidon. Den ptolemeiska regeringen i Alexandria sände en undsättningsstyrka, men den misslyckades. Inför hotet om svält överlämnade Scopas staden. Antiochus lät Scopas ge sig av; Scopas återvände senare till Egypten, där han så småningom avrättades efter att ha anklagats för förräderi och förskingring. Belägringen av Sidon fullbordade Antiochus erövring av Koilesyrien efter Panium.

Syster White betecknar Uriah Smiths bok Daniel and the Revelation som ”Guds hjälpande hand”. Smith identifierar Antiokus tvåstegskampanj i sin kommentar till verserna fjorton och femton i Daniel elva.

Undervisningen av Egyptens unge kung anförtroddes av den romerska senaten åt M. Emilius Lepidus, som utsåg Aristomenes, en gammal och erfaren ämbetsman vid detta hov, till hans förmyndare. Hans första åtgärd var att vidta försvar mot det hotande angreppet från de två förbundna kungarna, Filippos och Antiochos.

”För detta ändamål sände han Scopas, en berömd härförare från Aitolien, då i egypternas tjänst, till sitt hemland för att uppbåda förstärkningar åt hären. Sedan han hade utrustat en här, ryckte han in i Palestina och Koilesyrien (medan Antiochos var upptagen av krig mot Attalos i Mindre Asien) och lade hela Judeen under Egyptens välde.

”Så fördes händelserna in i ett läge för uppfyllelsen av den vers som ligger framför oss. Ty Antiochos, som på romarnas befallning avstod från sitt krig mot Attalos, vidtog skyndsamma åtgärder för att återta Palestina och Koilesyrien ur egyptiernas händer. Skopas sändes ut för att göra motstånd mot honom. Nära Jordans källor möttes de båda härarna. [Panium] Skopas besegrades, förföljdes till Sidon och blev där hårt belägrad. Tre av Egyptens skickligaste generaler, med sina bästa styrkor, sändes för att häva belägringen, men utan framgång. Slutligen tvingades Skopas, då han i hungerns utmärglade och ogripbara skepnad mötte en fiende som han inte förmådde bemästra, att kapitulera på de vanhedrande villkoren att endast få behålla livet; varpå han och hans tiotusen man tilläts att ge sig av, berövade allt och nakna. Här skedde intagandet av de bäst befästa städerna av konungen i norr; ty Sidon var, både till sitt läge och sina försvarsverk, en av den tidens starkaste städer. Här visade sig söderns vapens oförmåga att stå emot, och också oförmågan hos det folk som konungen i söder hade utvalt, nämligen Skopas och hans aetoliska styrkor.” Daniel and the Revelation, 257, 258.

Den tvåhundrafemtioåriga period som avslutas år 207 f.Kr. identifierar Donald Trump. Den tvåhundrafemtioåriga profetia som slutar år 313 med alliansäktenskapet mellan öst och väst och Milanoediktet identifierar upprättandet av vilddjurets bild i Förenta staterna. Församlingen i Pergamon, som tog sin början år 313, representerar det historiska skede då kristendomen avföll genom en kompromiss med hedendomens religion, innan påvemakten besteg tronen. Pergamon och år 313 utgör förebilder för den kompromiss som representeras av upprättandet av vilddjurets bild i Förenta staterna. Det representerar kompromissen mellan kristendomen och det påvliga Rom, ty katolicismen som religion är varken mer eller mindre än hedendom förklädd till en kristen institution. Den tvåhundrafemtioåriga profetia som började år 1776 och slutar i år handlar också om Förenta staterna. Således berör alla tre tvåhundrafemtioåriga profetiorna någon profetisk aspekt av vilddjuret från jorden i Uppenbarelsebokens trettonde kapitel, och alla tre slutar inom de profetiska linjer som representeras av talet sjutton.

Söndagslagen är när Förenta staterna talar såsom en drake, och en nations talande är dess lagstiftande och dömande myndigheters handlande.

”Nationens ’talande’ är dess lagstiftande och dömande myndigheters handlande.” The Great Controversy, 442.

Trump utövar varken dömande eller lagstiftande makt, så den nära förestående söndagslagen kommer att stiftas av kongressen. Varje åtgärd som ger stöd åt påvemakten utgör dock en förebild till söndagslagen. Dekretet från år 533 och ediktet från år 313 markerar början på den period då vilddjurets bild formas. Slutpunkten är den nära förestående söndagslagen, och Jesus åskådliggör alltid slutet med hjälp av början, så en åtgärd från Trump genom en presidentorder som skulle innebära någon ”eftergift” åt den antikrist som omtalas i Bibelns profetior skulle utgöra alfa i den rörelse som når sitt slut först vid omega, när Förenta staterna ”i sådan grad skall avsvära sig principerna för sitt statsskick att de stiftar en söndagslag”.

”Det finns många, även bland dem som deltar i denna rörelse för att genomdriva söndagsfirande, som är blinda för de följder som kommer att följa av denna handling. De ser inte att de riktar ett direkt angrepp mot religionsfriheten. Det finns många som aldrig har förstått den bibliska sabbatens anspråk och den falska grundval på vilken söndagsinstitutionen vilar. Varje rörelse till förmån för religiös lagstiftning är i själva verket en eftergift åt påvedömet, som under så många tidsåldrar oavbrutet har fört krig mot samvetsfriheten. Söndagsfirandet har sin tillvaro som en så kallad kristen institution att tacka ”laglöshetens hemlighet”; och dess genomdrivande kommer i praktiken att vara ett erkännande av de principer som utgör själva hörnstenen i romanismen. När vår nation så förnekar sitt styrelseskicks principer att den stiftar en söndagslag, kommer protestantismen genom denna handling att räcka handen åt påvedömet; det kommer inte att vara något annat än att ge liv åt det tyranni som länge ivrigt har inväntat sin möjlighet att åter kasta sig in i aktiv despotism.” Testimonies, band 5, s. 711.

Varje ”rörelse till förmån för religiös lagstiftning är i själva verket en eftergift åt påvedömet”, och sådana rörelser äger rum före den snart kommande söndagslagen.

”Påbudet som framtvingar tillbedjan av denna dag skall utgå till hela världen. I begränsad grad har det redan utgått. På flera platser talar den civila makten med en drakes röst, alldeles såsom den hedniske kungen talade till de hebreiska fångarna.” Signs of the Times, 6 maj 1897.

Vi kommer att fortsätta med dessa ting i nästa artikel.