Den dolda historien bakom vers fyrtio – nummer trettioett

”Denna kompromiss mellan hedendom och kristendom ledde till utvecklingen av ’syndens människa’, som i profetian förutsagts såsom den som sätter sig upp mot Gud och upphöjer sig över honom. Detta väldiga system av falsk religion är ett mästerverk av Satans makt — ett monument över hans ansträngningar att sätta sig själv på tronen för att härska över jorden enligt sin vilja.” The Great Controversy, 50.

”De som blir förvirrade i sin förståelse av Ordet och som inte inser antikrists innebörd kommer med säkerhet att ställa sig på antikrists sida. Nu är det ingen tid för oss att anpassa oss till världen.” Kress Collection, 105.

Kan två vandra tillsammans, utan att de har kommit överens? Amos 3:3.

”I de rörelser som nu pågår i Förenta staterna för att åt kyrkans institutioner och bruk säkra statens stöd följer protestanterna i papisternas fotspår. Ja, mer än så, de öppnar dörren för påvedömet att i det protestantiska Amerika återvinna den överhöghet som det har förlorat i den gamla världen.” Den stora striden, 573.

Och du, Esra, skall efter din Guds vishet, som är i din hand, tillsätta ämbetsmän och domare, som må döma allt folket på andra sidan floden, alla dem som känna din Guds lagar; och ni skolen undervisa dem som icke känna dem. Och över var och en som icke vill göra efter din Guds lag och konungens lag skall dom utan dröjsmål verkställas, vare sig det gäller död, eller landsförvisning, eller förverkande av egendom, eller fängelse. Esra 7:25, 26.

Och han sade till Abram: Du skall veta förvisso att din säd skall vara främlingar i ett land som inte är deras, och de skall tjäna dem; och de skall förtrycka dem i fyra hundra år. Men det folk som de skall tjäna skall jag också döma; och därefter skall de dra ut med stora ägodelar. 1 Moseboken 15:13, 14.

Och om han inte blir friköpt under dessa år, då skall han bli fri i jubelåret, både han och hans barn med honom. Ty Israels barn är tjänare åt mig; de är mina tjänare, som jag har fört ut ur Egyptens land. Jag är Herren, er Gud. 3 Moseboken 25:54, 55.

Undervisningen av Egyptens unge kung anförtroddes av den romerska senaten åt M. Emilius Lepidus, som utsåg Aristomenes, en gammal och erfaren ämbetsman vid detta hov, till hans förmyndare. Hans första åtgärd var att vidta försvar mot det hotande angreppet från de två förbundna kungarna, Filippos och Antiochos.

”För detta ändamål sände han Scopas, en berömd härförare från Aitolien, då i egypternas tjänst, till sitt hemland för att uppbåda förstärkningar åt hären. Sedan han hade utrustat en här, ryckte han in i Palestina och Koilesyrien (medan Antiochos var upptagen av krig mot Attalos i Mindre Asien) och lade hela Judeen under Egyptens välde.

”Så fördes händelserna in i ett läge för uppfyllelsen av den vers som ligger framför oss. Ty Antiochos, som på romarnas befallning avstod från sitt krig mot Attalos, vidtog skyndsamma åtgärder för att återta Palestina och Koilesyrien ur egyptiernas händer. Skopas sändes ut för att göra motstånd mot honom. Nära Jordans källor möttes de båda härarna. [Panium] Skopas besegrades, förföljdes till Sidon och blev där hårt belägrad. Tre av Egyptens skickligaste generaler, med sina bästa styrkor, sändes för att häva belägringen, men utan framgång. Slutligen tvingades Skopas, då han i hungerns utmärglade och ogripbara skepnad mötte en fiende som han inte förmådde bemästra, att kapitulera på de vanhedrande villkoren att endast få behålla livet; varpå han och hans tiotusen man tilläts att ge sig av, berövade allt och nakna. Här skedde intagandet av de bäst befästa städerna av konungen i norr; ty Sidon var, både till sitt läge och sina försvarsverk, en av den tidens starkaste städer. Här visade sig söderns vapens oförmåga att stå emot, och också oförmågan hos det folk som konungen i söder hade utvalt, nämligen Skopas och hans aetoliska styrkor.” Daniel and the Revelation, 257, 258.

”Nationens ’talande’ är dess lagstiftande och dömande myndigheters handlande.” The Great Controversy, 442.

”Det finns många, även bland dem som deltar i denna rörelse för att genomdriva söndagsfirande, som är blinda för de följder som kommer att följa av denna handling. De ser inte att de riktar ett direkt angrepp mot religionsfriheten. Det finns många som aldrig har förstått den bibliska sabbatens anspråk och den falska grundval på vilken söndagsinstitutionen vilar. Varje rörelse till förmån för religiös lagstiftning är i själva verket en eftergift åt påvedömet, som under så många tidsåldrar oavbrutet har fört krig mot samvetsfriheten. Söndagsfirandet har sin tillvaro som en så kallad kristen institution att tacka ”laglöshetens hemlighet”; och dess genomdrivande kommer i praktiken att vara ett erkännande av de principer som utgör själva hörnstenen i romanismen. När vår nation så förnekar sitt styrelseskicks principer att den stiftar en söndagslag, kommer protestantismen genom denna handling att räcka handen åt påvedömet; det kommer inte att vara något annat än att ge liv åt det tyranni som länge ivrigt har inväntat sin möjlighet att åter kasta sig in i aktiv despotism.” Testimonies, band 5, s. 711.

”Påbudet som framtvingar tillbedjan av denna dag skall utgå till hela världen. I begränsad grad har det redan utgått. På flera platser talar den civila makten med en drakes röst, alldeles såsom den hedniske kungen talade till de hebreiska fångarna.” Signs of the Times, 6 maj 1897.