Rome Establishes the Vision - Number Six

Vi behandlar sex linjer av profetisk kontrovers som har förekommit inom adventismens historia från 1798 fram till i dag.

Den föregående artikeln behandlade den första och den sista kontroversen om den romerska makten, och vi ska nu ta upp den kontrovers som uppstod mellan Uriah Smith och James White. Uriah Smith införde sin egen ”privata tolkning” i vers trettiosex.

Smith medgav att makten i den föregående versen var ”det påvliga Rom”, men hävdar att kännetecknen i vers trettiosex inte är profetiska kännetecken som identifierar det påvliga Rom. Det påståendet är falskt. Man bör erinra sig att vid upproret år 1863 åsidosattes de sju tiderna i Tredje Moseboken kapitel tjugosex, och därför förkastades framställningen av de sju tiderna i båda Habackuks tavlor. Både 1843 års karta och 1850 års karta återger de sju tiderna i själva mitten av kartorna, och båda framställningarna placerar korset i mitten av linjen för de sju tiderna. När det nya ljuset om de sju tiderna kom år 1856 och därefter förkastades, markerade detta ett förkastande av Habackuks två tavlor, och även av Profetians Andes auktoritet, vilken så tydligt identifierar att båda kartorna var ledda av Gud.

Enligt syster White är Satans sista bedrägeri att göra Guds Andes vittnesbörd verkningslöst, och här bestod det första bedrägeriet i att göra Guds Andes vittnesbörd verkningslöst, och det utgjorde också ett samtidigt förkastande av de grundläggande sanningarna på de två tabellerna, och mer specifikt de sju tiderna.

Vid upproret år 1863 var det ingen mindre än Uriah Smith som framställde den förfalskade kartan från 1863, vilken avlägsnade de sju tidernas linje. År 1863 hade Uriah Smith slutit sina ögon för ljuset om de sju tiderna och var oförmögen att se att det finns två ”vredesdomar” som Daniel identifierar. De två vredesdomarna representerar de sju tiderna över Israels norra rike och Juda södra rike. Den första, mot de tio nordliga stammarna, började år 723 f.Kr. och slutade år 1798, och den andra började år 677 f.Kr. och slutade år 1844.

Gabriel kom till Daniel i kapitel åtta för att förklara marah-synen, och i samband med detta gav han ett andra vittnesbörd om 1844. De tvåtusentrehundra åren i Daniels åttonde kapitel slutade 1844, men då upphörde också den sista av de två förbittringarna mot det norra och det södra riket.

Den sista änden förutsätter en första ände. Den sista av de två vredesperioderna, som helt enkelt är ett annat uttryck för de sju tiderna, slutade år 1844, och den första vredesperioden slutade år 1798. Den vers som Smith påstod inte innehöll några närmare bestämningar om påvemakten angav det år då påvedömet skulle få sitt dödliga sår.

”Kungen” i vers trettiosex skulle ”ha framgång till dess att vreden har fullbordats”. Lägg märke till vad Smith skriver om Daniel kapitel åtta, verserna tjugotre och tjugofyra, i samma bok där han hävdar att den påvliga makten inte äger de rätta kännetecknen för att uppfylla vers trettiosex.

Smith identifierar två gånger i avsnittet att de profetiska kännetecknen hos det hedniska och det påvliga Rom är utbytbara, ty de är helt enkelt manifestationen av Rom i dess två faser, såsom blandningen av järn och lera i Daniels andra kapitel, vilken syster White identifierar som symboler för kyrklig maktutövning och statskonst. När Daniel i de verser som Smith behandlar säger att Rom ”skall ha framgång och handla”, och att Rom ”skall låta list ha framgång i hans hand”, hävdar Smith att i vers trettiosex identifierar den ”konung” som ”skall ha framgång till dess att förbittringen har fullbordats” ett profetiskt kännetecken hos både det hedniska och det påvliga Rom. Därefter hävdar han att inga av Roms kännetecken i vers trettiosex syftar på den påvliga makten.

Vi har hänvisat till Smith till stöd för identifieringen av Rom som de rövare som upprättar synen, och ett av de fyra profetiska kännetecknen i vers fjorton är att Rom upphöjer sig självt.

Smith hävdar att kännetecknen för kungen i vers trettiosex inte överensstämmer med den påvliga makten, trots att han tidigare försvarade uppfattningen att det var Rom i vers fjorton som upphöjer sig självt. Ändå skall kungen i vers trettiosex ”upphöja sig själv”. Just denne samme kung i vers trettiosex skulle ”tala förunderliga ting mot gudarnas Gud”. I Daniel skall den påvliga makten ”tala stora ord mot den Högste”, och i Uppenbarelseboken hädar den påvliga makten mot den Högste.

Varje profetisk känneteckning av den påvliga makten identifieras i vers trettiosex.

Mänskliga kommentatorer är ofta opålitliga, men många adventistiska kommentatorer vittnar om den uppenbara sanningen att det var vers trettiosex som aposteln Paulus parafraserade i 2 Thessalonikerbrevet, när han talade om syndens människa.

Vers trettiosex säger att ”han skall upphöja sig och förhäva sig över varje gud”, och Paulus säger: ”syndens människa måste först bli uppenbarad, fördärvets son, han som står emot och upphöjer sig över allt som kallas Gud eller som blir föremål för tillbedjan.” Det är uppenbart att Smith saknade varje profetisk auktoritet att hävda att kungen i vers trettiosex var en annan än den kung som avses i verserna fram till vers trettiosex. Grammatiskt sett hade han ingen grund för att göra denna felaktiga tillämpning, och hans påstående att han gjorde det därför att vers trettiosex inte uppvisar några kännetecken på den påvliga makten var en förvrängning av Skriften i ett försök att upprätta en privat uttolkning.

Under de laodiceiska adventismens år har det funnits många adventistiska teologer, pastorer och författare som har behandlat frågan huruvida de anser att Smiths tillämpning är korrekt eller felaktig. En australisk pastor, Louis Were, som sedan länge är avliden, ägnade större delen av sin tjänst åt att motsätta sig Smiths falska profetiska modell. Skälet till hans motstånd var inte enbart att Smith slutligen identifierade den kung som i vers fyrtiofem går sitt slut till mötes som Turkiet, utan Smiths framställning gav också upphov till en felaktig tillämpning av Harmagedon. På 1980-talet eller omkring den tiden författade en adventistisk författare en bok med titeln Adventists and Armageddon, Have we Misunderstood Prophecy? Författarens namn är Donald Mansell, och boken finns fortfarande att få tag på.

Mansell följer historien fram till första världskriget och andra världskriget och visar att när man såg att båda dessa krig närmade sig, började adventistiska evangelister att använda Smiths falska tillämpning av att Turkiet skulle marschera till det bokstavliga Jerusalem som ett tecken på Harmageddon och världens ände. Han påvisar genom kyrkans medlemsförteckningar att när vart och ett av krigen närmade sig, fördes många själar in i medlemskapet i Adventistsamfundet, på grundval av evangelisternas profetiska betoning, hämtad ur Smiths bristfälliga uppfattning om Harmageddon.

När vartdera kriget hade upphört och de bristfälliga förutsägelserna inte hade gått i uppfyllelse, förlorade kyrkan fler medlemmar än den hade vunnit genom den profetiska modell som hade utformats av Smith.

Genom Smiths förkastande av milleristernas grundläggande budskap och hans villighet att främja sin privata tolkning av vers trettiosex till fyrtiofem i Daniel frambringade hans logik en profetisk modell grundad på aktuella händelser.

I meningsutbytet mellan Smith och James White om den kung som går mot sitt slut i den sista versen av Daniel elva framlade James White en logik som på ett kärnfullt sätt åskådliggjorde Smiths sandiga profetiska grundval. White lärde att ”profetia frambringar historia, men historia frambringar inte profetia.”

Adventismens evangelister, som verkade före båda krigen, använde den framväxande historien för att framlägga Smiths bristfälliga profetiska modell av Armageddon, och deras arbete, som tycktes vara så välsignat under tiden fram till krigen, ledde till en nettoförlust när det visades att den profetiska modellen vilade på en privat uttolkning.

Smiths benägenhet att främja en privat profetisk modell av kungen i vers trettiosex gav också upphov till en felaktig tillämpning av den sjätte plågan och Harmagedon.

Som vi tidigare har påpekat, kommer den sjätte plågan efter det att människans prövotid har avslutats; därför måste varningen att bevara sina kläder avse en prövande fråga som uppstår innan Mikael träder fram och människans prövotid avslutas och den första plågan börjar. Den sjätte plågan identifierar drakens, vilddjurets och den falske profetens verksamhet, vilka utgör den trefaldiga förening som träder samman vid den snart kommande söndagslagen. Denna trefaldiga förening är det moderna Rom, och den symbol som identifierar och befäster det moderna Roms trefaldiga förening är ”våldsverkarna bland ditt folk”, som ”upphöja sig för att fullborda synen” och ”falla”.

Varningen i den sjätte plågan, när den förstås, gör det möjligt för en själ att bevara sina kläder; men om den förkastas lämnar den en själ naken, vilket är ett av de fem kännetecknen hos en laodiceisk kristen. Den symbol som fastställer den varningen är rövarna av ditt folk, som upphöjer sig själva och till sist faller. Salomo sade att om Guds folk inte har den synen, går de under.

Det hebreiska ordet för ”gå under” betyder ”att göra naken”, och Johannes skrev: ”Salig är den som vakar och bevarar sina kläder, så att han inte går naken och man ser hans skam.” Smith hade fel beträffande Nordens konung, och den falska profetiska grundvalen gjorde det möjligt för honom att utveckla en profetisk tillämpning som, om den antas, frambringar nakenhet, vilket är en symbol för laodiceerna, som utspys ur Herrens mun.

Smith hade inga svårigheter att hävda sin nya falska identifiering av kungen i norr i polemik mot profetissans make James White. Adventistiska historiker, liksom syster White, behandlar deras berömda meningsskiljaktighet. Ellen White tillrättavisade både sin make och Smith för att de lät sin meningsskiljaktighet om vem som representerades av kungen i norr i Daniel elva komma till offentlig kännedom. I den allra första adventistiska publikationen efter den stora besvikelsen år 1844 skrev James White:

När Smith framlade sitt så kallade ”nya ljus” i fråga om ”den sista makten i Daniel kapitel elva”, betraktade James White Smiths tillämpning inte som nytt ljus, utan som ett angrepp på grundvalarna. Kontroversen om Rom såsom kungen i norr i Daniel elva, som ägde rum mellan Uriah Smith och James White, besitter särskilda kännetecken, vilka vi, såsom profetians studerande, skall sammanföra med de övriga kontroverserna i adventisthistorien rörande symbolen Rom.

Ett av dessa kännetecken är införandet av en privat tolkning. Ett annat kännetecken är att tillämpningen av den privata tolkningen kräver en förvrängning av den enkla grammatiken, ty Smith åsidosatte inte bara att varje profetiskt kännetecken i vers trettiosex avser Rom, utan han åsidosatte också att den grammatiska strukturen kräver att kungen i vers trettiosex måste vara samme kung som framställs i det föregående avsnittet.

En annan är att den privata uttolkningen var ett förkastande av grundläggande sanningar. En annan är att den representerar ett förkastande av Profetians Andes auktoritet. Ett annat kännetecken är att den första felaktiga uppfattningen angående Rom kommer att leda till en profetisk modell som omöjliggör för en människa att bevara sina kläder när de närmar sig den mänskliga prövotidens slut. Ett annat var villigheten att offentligt främja sin privata uttolkning. En annan är att den privata uttolkningen undantagslöst identifieras som nytt ljus. Alla dessa kännetecken återfinns i den nuvarande diskussionen om ”ditt folks rövare”.

När Roms sista kontrovers, vilken förebildades genom Roms första kontrovers som identifierade ”ditt folks rövare”, sammanförs med den profetiska linjen i Uriah Smiths och James Whites kontrovers, kommer vi att se att en klass bygger sin profetiska modell på en privat uttolkning, som förkastar grundläggande sanning.

Förkastandet av de grundläggande sanningarna utgör automatiskt ett förkastande av Profetians Andes auktoritet, som så kraftfullt försvarar dessa grundläggande sanningar. Denna grupp kommer också att vara villig att offentligt lägga fram sin uppfattning, oavsett vilka farhågor som kan väckas beträffande den inverkan undervisningen kan ha på Guds folk runt om i världen.

Omedelbart efter 1844, under adventismens första generation, infördes ytterligare en kontrovers angående Rom. Denna kontrovers fortsatte att hållas vid liv, tills den falska uppfattningen antogs i adventismens tredje generation. Vi ska betrakta kontroversen om ”det dagliga” som den fjärde av sex linjer som vi nu överväger i modellen rad på rad.

Men innan vi tar upp den fjärde linjen i Romes stridsfrågor, behöver man erinra sig att vi i den föregående artikeln, när vi behandlade vers tio i det elfte kapitlet i Daniel, sade: ”Vers tio knyter också direkt de ”sju tiderna” i Tredje Moseboken tjugosex till den dolda historien, men den sanningslinjen ligger utanför det som vi här framlägger.”

Uriah Smith var den ledande gestalten i förkastandet av de sju tiderna år 1863. Han hade förkastat den kunskapens tillväxt i det ämnet som framlades i artiklarna om detta ämne, författade av Hiram Edson och publicerade i Review år 1856. Konsekvenserna av att Smith var förbunden med en rörelse som framlade de sju tiderna, men som därefter förkastade en kunskapens tillväxt just i det ämnet, ligger också utanför ämnet för kännetecknen i Smiths introduktion av vad han påstod vara nytt ljus i frågan om kungen i norr; men när vi avslutar vår översikt över den adventistiska kontroversernas linje rörande Rom, kommer vi att återvända både till betydelsen av vers tio i Daniels elfte kapitel och också till vad som representeras av Smiths förkastande av det laodiceiska budskap som anlände år 1856 tillsammans med kunskapens tillväxt om de sju tiderna.